För ett år sedan hände det som få kunde ana och ingen ville tro. Krig bröt ut i Europa. Rysslands armé anföll Ukraina medan vi och hela världen såg på.
Känslan av overklighet och misstro övergick snabbt till ilska och oro. Många av oss fick svårt att sova, andra miste aptiten. Människor drabbades av ett kollektivt illamående när insikten om kriget drabbade oss med full kraft. Bara en kort tid efter att coronapandemin ebbat ut var vi på nytt tvungna att hitta sätt att fungera på, mod att leva vidare och kraft att överleva mentalt. Vi insåg att vi behöver varandra för att orka och att ingen ska vara ensam med sin oro.
Det är något oerhört tragiskt när människor dödar varandra i krig. Särskilt sorgligt är det när tro och religion används som motiv. Det blir en kränkning av religionens innersta väsen eftersom det i alla religioner finns tydliga uppmaningar till fred, medmänsklighet och samförstånd. Jesus från Nasaret uppmanade sina följare att utmana våldet och makten genom att vända andra kinden till och därmed på ett fredligt sätt stå upp för sitt människovärde. Jesus uppmanade till och med sina följare att älska sina fiender. Aposteln Paulus uppmanar alla troende att hålla fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.
Religion är sällan en direkt orsak till krig. Men i Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tro och religion vävts ihop med nationalism och krigshets. Presidenten gör kyrkobesök inför tv-kamerorna för att få de troendes stöd. Kyrkoledare erbjuder soldater förlåtelse för framtida krigsförbrytelser. Troende i Ryssland och Ukraina sörjer när de ser sina kyrkor splittras och traditionerna skiljas åt. Religionsfriheten hotas. Kyrkobyggnader förstörs. Propagandan firar segrar. Visionen om Guds rike med fred och rättvisa byts ut mot trångsynt nationalism av ett korrumperat ledarskap.
Många gör allt de kan för att hjälpa människor som flyr undan kriget i Ukraina. Vi stöder också dem som envist väljer att stanna kvar. Kärleken till nästan förvandlas till pengar, mat, filtar och förnödenheter. Biståndsorganisationer och frivilliga aktörer gör allt de kan för att lindra nöden. Ukrainska familjer erbjuds trygghet och skydd. Men oron finns kvar. När blir det fred och hur kommer framtiden att se ut? Kriget och kriserna tvingar oss att tänka efter. Hur ser vi på livet som Gud gett oss? Vad är ett gott liv? Vågar vi tro på en framtid med Fredsfursten, Jesus Kristus? Kan vi bidra till fred och lindra nöd? Vad är värt att leva och dö för? Var vi söker vi vår trygghet?
För många i Ukraina har Psalm 31 i Psaltaren i Bibeln blivit en gemensam bön när livet rasar samman. Psalmen läses i skyddsrum och källare, i tvättstugor och kyrkoruiner, överallt där människor söker tröst hos varandra och sätter sitt hopp till Gud.
Och Gud lyssnar till människors ångestfyllda rop oberoende på vilken sida av skyttegravarna de befinner sig.
Vi ber med orden i Psalm 31:
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg.
Du gav mig inte i fiendens våld, du förde mig ut i frihet. Förbarma dig, Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt till kropp och själ. Mitt liv rinner bort i ängslan och mina år i suckan. I nöden sviker mig kraften och benen murknar i min kropp för alla mina fienders skull…
Men jag förtröstar på dig, Herre, jag säger: Du är min Gud. I din hand ligger mina dagar, rädda mig ur mina fienders hand, från dem som förföljer mig…
Låt ditt ansikte lysa över mig, hjälp din tjänare i din godhet! Herre, svik mig inte när jag ropar…
Lovad vare Herren, ty han var förunderligt god mot mig i nödens tid…
Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på Herren!