Den omätbara bönen

Text: Jani Edström

Just nu håller jag på att läsa boken Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av filosofen Jonna Bornemark. Bornemark har forskat mycket i vad vi kan veta och inte veta, vad vi kan mäta och inte mäta. Hon är starkt kritisk till att de krafter i samhället som utgår ifrån att allt kan mätas, vägas eller föras statistik över.

Bornemark menar att hur mycket kunskap och vetande vi än uppnår finns det, och kommer det alltid att finnas saker som vi inte kan veta. Det finns dimensioner och företeelser i livet som helt enkelt inte låter sig vägas, mätas eller kontrolleras med de vetenskapliga metoder vi känner till och använder oss av idag.

Bornemark har intervjuat hundratals personer från många olika yrkesgrupper och samhällsområdet som alla ifrågasätter eller uttrycker sin frustration över att deras verksamhet och aktiviteter ska mätas in i minsta detalj. Detta evinnerliga mätande skapar stress. Mätandet kommer till sist i konflikt med de mål som är utgångspunkter för själva mätandet, att skapa effektivare arbetsplatser och arbetare. Men den som är stressad är inte effektiv, i alla fall inte särskilt länge, utan att riskera att bli utmattad och utbränd.  

Att Finland påstås vara det lyckligaste landet i världen idag, säger ingenting om hur glada och harmoniska vi är. Däremot säger det något om vårt lands goda sjukvårdssystem och utbildningsnivå eller ekonomiska tillstånd, eftersom det är sådana saker som mäts och kan mätas.

Att mäta tiden som en vårdare tillbringar med en patient skapar stress och en känsla av otillräcklighet för både vårdaren och patient.

Att betygsätta elever mäter nivån på viss kunskap, men inte elevens sociala kompetens, humor, framtidstro eller tillit.

Att föra statistik över kyrkornas medlemsantal, ekonomi säger ingenting om hur enskilda församlingsmedlemmar mår. Känner de sig älskade av Gud och sina närmaste, omsätter de nästankärleken i praktiken, är de generösa och öppna inför det som livet erbjuder?

Bönen hör till det omätbara. Många har försökt mäta bönens betydelse, men hittills finns det inga entydiga vetenskapliga studier som skulle visa att människor som ber skulle må bättre än andra, eller att människor som får förbön skulle bli friska snabbare än andra.

Jag sade ”entydiga” resultat. För faktum är att många av oss här idag kan säga att bönen har eller har haft betydelse i deras liv. Har vi då fel, vi som ber eller som ber om förbön? Eller är det så att bönen inte låter sig vägas, mätas, bedömas eller kontrolleras med de vetenskapliga metoder vi har tillgång till idag.

Till den vetenskapliga metoden hör bland annat empiri, eller upprepning. För att förbönens betydelse ska kunna bekräftas måste böne-experimentet alltså kunna upprepas med samma resultat. Vilket kan vara svårt att få till.

Eller när en cancersvulst försvunnit utan rimlig förklaring. Patienten vet att hen fått förbön och tror på bönens kraft. Läkaren kan inte förklara vad som skett, bara konstatera att något har skett. Det är väl sådant vi kallar mirakel. Men är det ett större mirakel att bli helad än att aldrig varit sjuk? Är inte hälsan, livet själv ett enda mirakel?

Varför ber vi då, om resultaten av bön och förbön inte kan verifieras eller kontrolleras med vetenskapliga metoder?

Vi ber för att bönen uppfyller ett grundbehov hos människan. I mycket vid bemärkelse handlar bön om att se sig själv i ett större sammanhang, att försöka uttrycka känslan av det ofattbara, det heliga, det omätbara. Bön kan då motsvara förundran över människans litenhet i ett expanderande universum, eller en förundran över hur arvsanlagen kan vara inkapslade i långa DNA-tråder som bestämmer hurdana vi blir, till vi föds och livet tar över och formar oss.

Bön kan vara rop på hjälp i en svår situation, eller uttryck av tacksamhet över något stort och ofattbart, oberoende om den bedjande så att säga ”tror på Gud” eller inte.

För mig som troende och kristen ber jag för att jag tror att Gud är god, att Gud inte vill mig – eller någon annan – illa, aldrig, inte någonsin, bara gott. Jag förundras och är tacksam för att det finns godhet i världen. Denna godhet spårar jag till Gud, skaparen, försonaren och livgivaren.

Många ifrågasätter Guds godhet eller existens för att det finns ondska, våld och orättvisor i världen. Det är det vi brukar kalla teodicéproblemet, eller det ondas problem. Hur kan vi tro på en god Gud mitt i all ondska?

Jag vill vända på saken. Har vi inte ett större filosofiskt problem än ondskan, det vill säga godhetens problem. Varifrån kommer godheten?

I stället för att tala om ondskans problem vill jag därför vända på det och se varje kärlekshandling och varje uttryck för godhet som ett tecken på Guds existens. Det att vi inte kan förklara varför det finns ondska behöver inte göra tanken på en god Gud absurd.

Tanken på en god Gud får minst lika mycket stöd i den mänskliga erfarenheten. Guds godhet stöds av den balans och harmonin vi ser i skapelsen. Den stöds av det faktum att människor utgår ifrån att livet ska vara gott. Det onda upplevs ju som något onormalt. Att människor utövar godhet, tar hand och sina barn, visar tålamod, använder sina krafter och sin kunskap till att göra gott, allt sådant bekräftar och möjliggör tanken på Gud och Guds existens, ja till och med tron på en god Gud, kärleken.

Bön kan inte mätas. Ändå ber vi. Vi ber för att jag tror att Gud är god. Vi ber för att vi vill ha och behöver ha en relation till en god Gud. För att känna oss hörda, sedda, viktiga.

Jesus uppmanar oss att be. Inte för att få Gud övertygad om att älska oss, eller berätta vad vi behöver. Utan för att Gud vill ha gemenskap med oss. Gud behöver oss. Relationen till Gud blir en bekräftelse på Guds kärlek.

Vad är då bön, detta som vetenskapliga mätmetoder inte lyckas verifiera eller kontrollera? Var är allt det omätbara, det som vi många gånger upplever mera verkligt än allt som går att väga och mäta?

Här är några tankar och exempel på vad bön är och kan vara, inte i någon särskild ordning.

Bön är gemenskap.

Bön är förtroende.

Bön är överlåtelse.

Bön är tillit.

Bön öppnar dörrar till det vi inte vet – men anar.

Bön öppnar dörrar till möjligheter – och omöjligheter.

Bön är som att öppna ett fönster.

Bön är som att öppna en dörr.

Bön är som att kasta sig ut i det okända och ändå känna sig trygg.

Bön är att ge sig hän.

Bön är ”the beginning of a beautiful friendship”.

Bön är själens andning.

Bön är ett pågående samtal.

Bön är själens terapi.

Bön är en brottningskamp med det stora okända,

Bön är att gråta ut all sorg, smuts och skit inför Guds ansikte.

Bön ger livet vingar.

Bön ger nya visioner, infallsvinklar.

Bön befriar vår tanke.

Bön befriar våra känslor.

Bön är meditation.

Bön är extas.

Bön är lovsång och glädje.

Bön är att låta sig fångas av den yttersta godheten.

Bön är att låta sig bekräftas av Gud.

Bön är att våga bli det vi är skapade att bli.

Bön ger oss mod att leva med osäkerheten.

Bön ger oss kraft att leva med ofullkomligheten, det ofärdiga.

Bön ger oss styrka att leva i trygghet trots att så mycket inte blir vad vi tänkt.

Bön är en relation som förändras och är konstant.

Bön hjälper oss att få syn på godheten.

Bön är att utforska Guds omsorg.

Bön är att våga uttala hopplöshetens ord, bitterhetens erfarenhet.

Bön är terapeutisk.

Bön är en andlig aktivitet, även fysisk, mental

Bön är meditation.

Bön är att bekräfta Guds, den Omätbaras, existens, kärlek och godhet.

Låt oss be.

Vår fader, du som är i himlen..

Att vara ofärdig och älskad

Det är årsmötestider och många föreningar gör bokslut. Vi vill och lagen kräver att vi knyter ihop det gångna årets ekonomi och verksamhet. Vi vill veta hur det har gått, om verksamhetsplanerna genomförts, om budgeten hållit. Inget får lämnas öppet eller oklart när revisionerna skrivit under revisionsberättelsen.

Med livet är det annorlunda. Vi vet inte hur det har gått innan det är över. Bokslutet görs inte av oss själva, utan av andra. En del ”döstädar” som det heter numera, för att göra det så enkelt som möjligt för de efterkommande. Man vill inte lämna över problem till nästa generation.

Det andliga bokslutet då? Hur ser det ut, vem gör det?

En del författare friserar till sin livsberättelse, kallar det självbiografi, och utelämnar de pinsammaste detaljerna. Andra författare skriver så självutlämnande att läsare tycker: ”bespara mig alla detaljer”.

Bibeln antyder att Gud är den som gör bokslut över varje människas liv. En del är rädda för Guds bokslut, andra ser fram emot det. Det beror väl litet på vilken uppfattning vi har om Gud. Bibeln säger: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Då behöver vi inte vara rädda för Guds bokslut.     

Kärleken gör inga bokslut. Den är utom vår kontroll. Kärleken lämnar en massa ”lose ends”, lösa trådar, vi vet inte vad som händer eller var det kommer att sluta efter att kärleken har inträffat. Men en sak vet vi, när kärleken drabbar så är allt förändrat.

Det som vi inte klarar av, det klarar kärleken.

När jag vill ha klara och tydliga svar säger Gud: Du behöver inte veta allt, min kärlek är tillräcklig.

När jag kräver att allt ska bli bra slut säger Gud: Min kärlek är dig nog.

När jag inte kan leva med det ofärdiga säger Gud: Min kärlek är fullkomlig

När jag vill att alla ska ha det bra, få leva friska, älskade, utan sår, problem och katastrofer säger Gud: Var inte rädd, jag är hos dig, min kärlek är hos alla.

När jag inte längre orkar tro på det goda säger Gud: Det behöver du inte heller, jag är godheten, kärleken som bär dig.  

Bibeln är full av berättelser om hur Gud förändrar människors liv, ofruktsamma kvinnor får barn, sjuka blir friska, blinda får sin syn, döva hör, lama kan börja gå, fångna släpps fria. Det är lätt att tänka att det är så det ska vara, också för oss. Det är modellen, från mörker till ljus, från sanning till lögn, från dåligt till bra. Vi vill att det ska gå bra, men alltid gör det inte det.

Som barn hörde jag många föredettingar berätta om sitt liv. Det var före detta alkoholister, före detta knarkare, före detta misslyckade som Gud hade tagit hand om och gjort till lyckade människor, föredömen och exempel för andra. Mera sällan talades det om att knarkaren som vittnat om sin omvändelse fått ett återfall, att den före detta alkoholisten börjat supa igen och inte längre syntes till i församlingen.

Lyckligtvis är inte Guds kärlek beroende av ”happy endings”, men Guds kärlek kan göra slutet bra.

Det lyckligtvis berättelser om när det inte blir bra till slut, men att det kan vara bra i alla fall. Som Paulus, som levde med sin ”törntagg” i ”sitt kött”. Var det har det spekulerats mycket om: en sjukdom, en andlig prövning, sexualitet, en personlighetsstörning, en brist, kanske något skamfyllt eftersom han inte skriver det rakt ut. Trots detta som plågar honom blir Paulus en ledare i den tidiga kyrkan.

Eller ta min kompis mamma, som tidigt drabbades av MS, men som hela livet var ett föredöme, inte i fysisk styrka, utan i andlig tillit.

I veckan lyssnade jag på ett program om kända kompositörer och deras sjukdomar. Bachs oskötta ögoninflammation ledde till döden, Beethoven dövade sina magsmärtor med sprit, Smetana led av tinnitus och illustrerade detta med violiner som spelade ett fyrstruket e, tinnitusfrekvensen. Plågade av lidande, kunde de övervinna sjukdom och smärta och skapa odödliga verk.

Livet är inte perfekt, men Gud är god.  

Författaren Marilyn Robinson skriver om pastorssonen Jack. Jack är en som vi idag skulle kalla för ”loser”, en person som vi från början förstår att det inte kommer att gå bra för. Han kommer inte att fixa det. Han lever på korta arbetsförhållanden och lån från smågangstrar som mörbultar honom när han inte kan betala tillbaka. Han tar in på billiga hotell ibland och sover utomhus ibland. Han är sjabbig, men samtidigt mån om att raka sig, den enda värdighet han har kvar.

Ända sen han var liten pojke har han försökt leva upp till sin pappa pastorns förväntningar om att vara en god son. Men när han inte klarar det så börjar han istället förstöra för sig själv, det kommer ju ändå inte att fungera. Han klarar inte av att ha något fint och vackert i sitt liv, det kommer ändå att gå sönder. Så istället för att njuta av det vackra och fina, förstör han det, det vackra och fina kommer ju ända att gå sönder. Lika bra då att förstöra det själv, tänker han. Då är det i alla fall jag som bestämmer.

Jack är präglad av sin pappa-pastorns tro och förväntningar, något som han tidigt inser att han inte kan leva upp till. Bättre då att inte ens försöka.

Jack kan inte älska sig själv, men han kan inte heller älska någon annan. Han drivs av skammen och självhatet. Inte ens förälskelsen skyddar honom från honom själv. Relationen är dömd från början, men ändå lever hoppet om att kanske ändå hon, Della, kan älska honom. Läsare vet att Della älskar, men det är Jack som inte får det att sjunka in så att han kan leva i den kärleken.

Som den förlorade son Jack är stack han hemifrån tidigt. Hans bror, den perfekta sonen och brodern, skickar pengar varje månad och hjälper så Jacka att överleva. När allt kraschat åker Jack hem för att hälsa på sin pappa och sin syster som bor kvar i huset. Men till skillnad från Jesu berättelse om den förlorade och återfunna sonen så blir det ingen happy end för Jack. Pappans kärlek är mera kvävande än befriande och Jack tar sin lilla kappsäck och åker bort igen. Kanske för att försöka bygga upp relationen med den kvinna han älskar igen. Hur det går vet vi inte.

Livet är fullt av lösa trådar. Livet är alltid på hälft, det är ofullkomligt, ofärdigt. På finska är ordet ”keskeneräinen”.  Livet är ”keskeneräistä”, vi människor är ”keskeneräisiä”. Samtidigt är livet vackert, människor är vackra, också det ofärdiga kan vara vackert. Sprickorna i träet, rynkorna i ansiktet.

Jesus säger, det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Den kristna erfarenheten säger, vi är alla sjuka, vi behöver alla en läkare, vi behöver alla bli helade. Därför bekänner vi vår synd, våra sår, vår brustenhet och tar emot Guds kärlek, förlåtelse och omsorg.

I grund och botten handlar allt om detta, att vi är och alltid kommer att förbli ofullkomliga. I allt detta är vi älskade, värda att älska. För Gud har skapat oss, Kristus bor i oss.  

Älska varandra säger Jesus. Älska Gud, älska dig själv, älska det ofullkomliga det som inte är – eller kanske aldrig blir – färdigt. Amen.

Text: Jani Edström

Om förlåtelse

Andrum 30.4.2021. Förlåtelse.
Text: Jani Edström

Veckans Andrum handlar om förlåtelse. Det är lättare att säga förlåt än att göra det. Men någonstans måste vi ju börja. Dagens Andrum handlar om hur förlåtelsen kan bli en livshållning Det finns en hel del missuppfattningar kring förlåtelse, därför ska vi börja titta på vad förlåtelse inte är.

Mitt namn är Jani Edström.

Förlåtelse är inte svaghet. Förlåtelse kräver mod och styrka.

Förlåtelse ersätter inte rättvisa. Förlåtelsen skapar utrymme för rättvisan att ha sin gång och ger inte plats för bitterhet eller hämnd.

Förlåtelse är inte att glömma. Vi behöver minnas för att kunna förlåta. Samtidigt befriar oss förlåtelsen från att låta minnena få makt över oss.

Förlåtelse är inte enkelt. Det kräver ofta tid, hårt arbete och en vilja att ständigt fortsätta på förlåtelsens väg.

****

Vad är då förlåtelse?

Det var en fråga som den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu ställde sig när han år 1995 utsågs till ledare för det nationella försoningsprojektet. Efter många år av en brutal rasåtskillnadspolitik, var det dags för landet att gå vidare. Men hur? Skulle man begrava minnena av våld, mord och orättvisor, skulle man utkräva straff, eller fanns det en tredje väg, förlåtelse och försoning?

Den tredje vägen innebar att de som berättade vad de gjort gick fria från straff i utbyte mot att sanningen kom fram. Dag ut och dag in tog biskop Tutu del av tv-sända berättelser av vita poliser och andra som skjutit och torterat människor för deras mörka hudfärgs och politiska åsikters skull.

Men offren och de anhöriga till offren fick sin röst hörd. Många anhöriga berättade att de var beredda att förlåta om de bara visste vem de skulle förlåta. Därför var det viktigt att förövarna trädde fram och berättade vad de gjort, och mot vem.

Ingen tvingade mördarna att vittna om sina gärningar. Ingen tvingade offren att förlåta. Allt började med sanningen, berättelsen. Det var det här som hände. Det var det här jag gjorde.

Sanningen är frigörande. Sanningen ger upprättelse. När det hemska och grymma kom fram i ljuset var dess makt bruten. Helandet kunde börja.

****

Att välja förlåtelsens väg är det smartaste vi kan göra. Men att förlåta är inte att göra det enkelt, det är inte att visa svaghet, det är inte att glömma, inte att hindra rättvisan att ha sin gång.

Jag väljer att förlåta för min egen skull. För i något skede måste jag välja mellan att odla bitterheten över en oförrätt eller att plantera förlåtelsens frö i själens jord. Förnuftsmässigt är valet lätt, känslomässigt kan det ibland vara fruktansvärt svårt.

Men jag vet vart bitterheten, förlåtelsens motsats leder. Den leder neråt, bort från den jag innerst är och vill vara. Därför vägrar jag låta bitterheten ta kontroll över mina minnen och känslor. Det oförsonade kan jag visserligen hålla osynligt för andra, men mig äter det inifrån.

Förlåtelse är en tidskrävande process. Ibland åker jag ännu berg- och dalbana mellan förlåtelse och bitterhet. Har jag inte kommit längre än så här? Två steg framåt på förlåtelsen väg, ett steg tillbaka. 

Förlåtelsen befriar mig att bli den jag innerst inne vill vara, en som inte är slav under bitterhet och oförrätter.

Förlåtelse leder till frid i mitt inre och fred mellan människor. Eller som biskop Desmond Tutu brukar säga: Freden kommer till den som lärt sig att förlåta.