Gästfrihet, hopp och förlåtelse

Luk. 7:36-50. Jesus i Simon fariséns hus

Visst känns det ibland onödigt komplicerat att varje söndag konfronteras med texter, människor och berättelser hämtade från en annan tid och en kultur än vår egen. Det är så mycket vi har svårt att förstå, ord, uttryck, sedvänjor, kulturella företeelser, beteendemönster, förväntningar, geografi, maträtter, tekniska lösningar, politiska strukturer.

Kunde inte Gud bara ha sagt: Hej människor! Jag är Gud, jag har skapat er och allt omkring er. Allt finns till för er att vårda, ta hand om och utforska. Jag älskar er och ni ska älska varandra som jag har älskat er, ni ska ta hand om varandra, skapelsen jag gett er, ni ska visa gästfrihet mot varandra, behandla varandra som ni själva vill bli behandlade. Ni ska inte förtrycka varandra, och är det nån som känner sig fel eller utanför ska ni ta hand om dem, visa tålamod och intala dem att de duger som de är.

När vi läser Bibeln märker vi snart att det är just det här som Gud säger i sitt ord. Ibland rakt ut, men ofta i berättelsens form. Och berättelser behöver tolkas. Egentligen säger Bibeln ingenting innan vi börjar tolka den, konstaterar en känd bibelforskare. Utan tolkning har vi intressanta, tankeväckande och fascinerande berättelser.

När vi tolkar texterna kan vi förstå dem bättre. Samtidigt är varje text är öppen för många olika tolkningar, beroende på vilka vi är, var vi lever, hur omvärlden ser ut, vilken teologisk eller andlig tradition vi tillhör. Det är ett faktum som kyrkan levt med från början. Lyckligtvis finns det i evangeliernas berättelser om Jesus också allmängiltiga sanningar som vi tror att gäller för varje tid. Sådana sanningar är att det finns förlåtelse hos Gud genom Jesus Kristus, att varje människa är värd vår kärlek och respekt, att ingen människa är fel eller malplacerad. Att det finns hopp för världen och mänskligheten. Att Gud aldrig ger upp i kampen mot mörkrets makter.

Så till dagens evangelium om två människor som gjorde allt fel. Den ena beräknande och med avsikt att förödmjuka. Den andra utifrån ett stort behov, utifrån sin egen livssituation.

Lyckligtvis innehåller den här berättelsen också några förklaringar så att också vi moderna läsare ska kunna första varför och hur det gick fel, och hur Jesus, genom sin kärlek, ord och handlingar, avslöjar hur saker och ting förhåller sig.

Värden, Simon fariséen, hade öppet hus. Visserligen hade han särskilt bjudit in Jesus och hans följare, men i princip kunde vem som helt slinka in och ta del av mat och samtal, förutsatt att de visste hur man skulle bete sig.

Simon fariséen idkade gästfrihet, så såg det i alla fall ut, men hans synbara gästfrihet hade ett syfte, att förödmjuka Jesus. Kan vi då kalla det gästfrihet om intentionen eller följden blir att förödmjuka en annan?

Och här kommer en reflektion, utifrån en aktuell omvärldsanalys från vårt eget land, aktualiserad i tidningen Kyrkpressen nyligen. Är det verklig gästfrihet när Finland och många andra länder tar emot flyktingar och asylsökare, men genom alla möjliga regelverk fortsätter att förödmjuka dem till exempel genom att låta testa kristna konvertiters tro. Tror de tillräckligt, kan någon gå i god för deras tro, så att den också kan duga inför myndigheterna, som sällan är exeprter på tro och religion. Ett annat exempel. Någon kanske säger att vi har en gästfri arbetsmarknad där alla är välkomna på lika villkor tills ett utländskt klingande namn eller den bruna hudfärgen eller det svarta skägget sätter käppar i hjulet.

Tillbaka till berättelsen. Simon fariséen fortsätter att förödmjuka sin hedersgäst, Jesus. Dessutom fanns det en kvinna som höll på att förstöra festen genom att utmana konventionen. Antagligen hade hon kommit dit på eget initiativ. Det är förstås inte omöjligt att Simon fariséen inbjudit henne för att testa Jesus (liknande saker hade hänt), men att kvinnan i mötet med Jesus glömmer sitt uppdrag och istället utgjuter sitt hjärta för honom. Simon undrar hur Jesus, om han nu är en profets som vet allt, inte vet vem kvinnan är.

Kvinnan har inget namn, ändå är hon huvudpersonen i berättelsen, utan henne hade Jesus kanske tigit och lidit, utan henne hade Jesus inte berättat en liknelse som levt kvar i ett par tusen år, öppen för våra tolkningar. En kvinna utan namn, en kvinna utan man vid sin sida var ingenting, ingen som försörjde henne, ingen som beskyddade henne, hon kunde utsättas för trakasserier och sexuella övergrepp och levde litet utanför. Gång på gång visar Jesus respekt för kvinnor i sin omgivning, ser dem, hör dem, ger dem den människovärdighet som de är skapade för, men som ett patriarkalt samhälle och män med makt tagit ifrån dem. Här ser vi hur Gud genom historien verkar för jämställdhet och kvinnors frigörelse. Så även om evangeliets berättelser utspelar sig i ett samhälle där kvinnan var en bifigur, är det inte meningen att de ska förbli så. Om Jesus själv verkar för befrielse för alla utsatta och marginaliserade, är det också vår och kyrkans uppgift att fortsätta det arbetet, var vi än är.

Värden fortsätter förolämpa och ifrågasätta Jesus. Och till sist får Jesus nog, men istället för att skälla ut sin värd, tar han tillfället i akt att berätta en story. Som så ofta handlar den om kärlek, förlåtelse och upprättelse. Kärlek som förlåter synd, kärlek som upprättar från skam. Den som fått mycket förlåtet älskar också mycket. Den som upplever fullkomlig kärlek och acceptans blommar ut och blir det Gud vill att hen ska få vara.

Varje berättelse har en ingång. Det är personerna i berättelsen. Evangeliet berättelser bjuder oss med, vem identifierar vi oss med? Den gästfria värden med baktankar, kvinnan som utgjuter sitt hjärta inför Jesus och riskerar bli utskämd än en gång eller åskådarna till det som pågår, de som hamnar att ta ställning?

I den här berättelsen kämpar Jesus mot missriktad gästfrihet, mot en iscensatt komplott i form av en måltid, ett gästabud. Kampen är också mot fördomar, mot en kultur som förminskar en ensamstående kvinna som tvingas leva och överleva med sin egen kropp, sitt eget liv som insats.

Jesus kämpar också mot dem som anser att det är kvinnan och inte Simon fariséen som skämmer ut sig. Men Jesus vinner kampen, genom att visa att Guds kärlek når fram dit där vår mänskliga kärlek inte räcker till, förblindade av förutfattade meningar som vi ofta är.

Jesus Kristus, Guds son och människa, allhärskaren, vår vän och broder går i vår kamp idag, i ditt och mitt liv.

Som mänsklighet, som människor och Jesu följare har vi också en kamp att utkämpa.

Hela världen står inför utmaningar som coronapandemin och klimatförändringen. Vi möter också mörkret inom oss själva, sådant som frestar oss till att ge upp, sådant som säger att vi inte räcker till, att vi inte duger. Jesus möter oss med kärlek, lyser upp vårt mörker, kallar oss vid namn, ingjuter tro och hopp i vårt liv. Till honom får vi be, till honom får vi gå med våra bekymmer, misslyckanden och ta emot förlåtelse och upprättelse. I sällskap med Jesus och hans vänner får ta emot en tro som ”övervinner världen” och låta varje dag genomlysas av Guds nåd. Guds kärlek ger oss mod att leva och kraft att tjäna. Amen.

Hoppets fågel

Eva vänder sig om. Hon hör Gud ropa på Adam. ”Var är du, Adam?” Han låter inte arg, bara förvånad. Hittills har de alltid vetat var de har varandra. De har umgåtts som vänner, ja, mer än så, som familj. Pappa-Gud och barnen Adam och Eva, de första människorna, du och jag.

Eva känner att något har förändrats. Hon vill inte att Gud hittar dem där de har gömt sig bakom en stor sten. Hon vill inte att Adam ska titta på henne. Inte med den där blicken. Hon är ju naken. Det känns konstigt, annorlunda på ett dåligt sätt, obekvämt, ja, skamfyllt. Hon mår illa. Hon ser att Adam också är naken. Han har tagit några löv och försökt knyta dem omkring sig, utan att lyckas helt.

Gud ropar igen. ”Adam, var är du?” Eva ser till sin förskräckelse att Adam tänker krypa fram bakom stenen. Hon viftar åt honom att låta bli, men för sent. ”Här är jag. Jag hörde dig gå här men blev rädd. Jag är ju naken och ville inte visa mig för dig utan kläder. Så jag gömde mig.”

Gud är tyst en stund innan han svarar. En tystnad som balanserar på en knivsudd. Hur ska Gud reagera?

”Vem har berättat för dig att du är naken? frågar Gud. Har du kanske ätit av den förbjudna frukten?”

Adam tittar skamset ner i jorden. Där håller några myror på att leta sig fram till stacken, som om ingenting skulle ha hänt. Blommorna är lika färgglada som för en stund sedan. Allt verkar som förut. Men Adam ser varken blommorna eller insekterna. Han bara känner hur en obehaglig, het känsla väller upp ur honom. Det är inte mitt fel, jag har inte gjort något, ingen såg mig göra det. ”Det var hon, det var kvinnan som du gav mig, hon lurade mig, det var inte jag”. Orden väller ur honom som ur ett inlärt manuskript. Han står vänd mot Eva och pekar på henne där hon ännu ligger gömd bakom stenen. Hon, Eva, vars namn han inte ens vill uttala.

Eva kommer fram bakom stenen. Hennes ögon glöder. ”Vad är det du har gjort”, frågar Gud. Han låter inte arg, mest besviken. Rösten bär på en stor ledsnad, precis som om Gud redan visste att allt nu kommer att bli annorlunda.

Eva pekar mot det ställe där hon såg ormen sist, men den är borta, förstås. Ormar har den benägenheten att försvinna snabbt. ”Ormen bedrog mig så jag åt”, säger hon skamset till Gud, och börjar gråta.   

***

I tårarna ser hon ormen som kommer till henne och berättar om den underbara frukten som Gud inte låter dem äta av. Hon blir nyfiken och rädd på samma gång, nästan litet förväntansfull. Tänk om det faktiskt är så som ormen säger, att vi kan bli ännu mer än vad vi är. Bli som pappa Gud, se det han ser, förstå det han förstår. Hon plockar en frukt från trädet. Den ser god ut. Bara en liten bit, för att smaka, för att se om ormen har rätt, för att se varför den är förbjuden.  Nej, tänker hon, det är något som inte känns bra här.

Ormen väntar tålmodigt, nästan uppmuntrande. Ingen fara, verka han mena. Eva tänker att Gud är långt borta, kommer inte att märka att en frukt är borta av de hundratals som trädet bär. Hon för frukten mot munnen, öppnar munnen och tar en munsbit. Munnen liksom exploderar av smaker, något så gott har hon aldrig ätit förr.

Hon springer mot Adam där han står funderar på vad han ska hitta på för namn åt en fågel med regnbågens alla färger i sina fjädrar. ”Adam, Adam”, viskar hon och ser sig om. Adam stirrar. Ser på Eva, ser på vad hon har i sin hand. Stirrar på Eva igen. Tusen tankar far genom hans huvud. ”Är det, är det den?”, frågar han. ”Jo”, säger Eva, skamset och stolt på samma gång. ”Det är den och det är det godaste jag har ätit. Gud ville nog bara att vi skulle vänta med att äta den tills vi smakat på allt annat först. Här, ta en bit”. Adam tar en bit.

****

Nu står de båda där inför Gud, nakna och skamsna. Hon hör Gud tala. Någonstans har Gud hittat ormen och berättar hur det ska gå för den. Så hör hon hur livet ska förändras för henne och Adam. Hon förstår att något har gått sönder mellan dem och Gud. Förtroendet har brutits, den förtroliga relationen finns inte mer. Inga fler kvällar när de hör Gud promenera i trädgården småpratande för sig själv, glad, nöjd och imponerad över vad han gjort. Inga fler ”God natt Eva och Adam”. Inga fler gemensamma upptäckter i trädgården. Inga fler djur att ge namn åt. Inga varma solskensdagar utsträckta på gräset, lyssnande till fåglarnas konversation.

”Kom hit mina barn”, säger Gud. ”Kom hit så ska jag göra ordentliga kläder åt er, så behöver ni inte skämmas, så behöver ni inte känna att ni är nakna.” Adam och Eva står där medan Gud ser på dem med något som liknar tårar i ögonen. 

”Vet ni vad ni har gjort?”, frågar Gud, utan att förvänta sig något svar. ”Ni förstår säkert att det inte kan bli som förr längre. Ni kan inte vara kvar här i trädgården. Det ni har gjort får konsekvenser. Livet kommer nu att bli en kamp för att överleva. Det kommer att göra ont för Eva att föda barn. Ni kan inte vara kvar här, men ni är fortfarande mina älskade barn, jag kommer aldrig att överge er. Den kärlek och omsorg som jag lagt på att skapa den värld ni finns i kommer aldrig att ta slut. Min kärlek till er kommer att följa er hur det än blir. Men ni kan inte vara kvar här.”

Adam och Eva står där, ser hur deras pappa Gud får svårt att hitta orden, hur han kämpar med sig själv. Hans kärlek omsluter dem som en varm dimma när han ber dem gå. De vänder om och går mot utgången i trädgården, den som förut varit dold, men som nu öppnar sig för dem. Väl ute ur trädgården stängs porten och en ängel ställer sig att vakta ingången. Adam och Eva ser sig om en sista gång, tar varandras händer och börjar gå.

De är ensamma i världen, men ändå inte. De har varandra. De har Guds löfte som följer dem. Han kommer inte att överge dem, det sa han. Aldrig någonsin. Det blir inte som förut, allt har förändrats. Men ändå inte allt. Guds närvaro, oändliga kärlek och omsorg finns kvar, som ett minne, jag mer än ett minne, som en förvissning, som en vägvisare. Ja som en vägvisare att följa när de nu går vidare mot en oviss framtid. De tittar sig omkring på det ödsliga landskapet, som breder ut sig framför dem. En fågel flyger fram bakom dem och sätter sig i ett träd längre bort. När Adam och Eva tittar upp ser de att fågeln bär på regnbågens alla färger i sina fjädrar.

Att läsa heliga texter

Vem får tolka heliga texter? Saken aktualiserades när HBL:s kulturredaktör Fredrik Sonck inför julen 2020 gjorde en sekulär läsning av julevangeliet där han misstänkte Gud för våldtäkt på jungfru Maria. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En professor svarade litet mästrande och påtalade något sakfel, en manlig präst uppträdde sårat och dömande medan tio kvinnliga kyrkoledare från olika kyrkor och samfund tog lyra och tackade för ett annorlunda perspektiv. Samtidigt lyfte de fram en kristen tolkning av julevangeliet och att också den som gör sekulära läsningar behöver religiös läskunnighet för att se det större sammanhanget.  

Insändarna följdes av en intensiv debatt på journalisternas Facebooksida. Många sekulära debattörer förargade sig över att en del människor faktiskt tror på Gud och att vissa kristna blir sårade när någon läser bibelberättelser ur ett annat perspektiv. Andra hade svårt med att ’kyrkan utövar makt genom att sända andaktsprogram i radio’ eller att vissa traditioner med kyrklig anknytning lever kvar i det offentliga livet. Mera konstruktiva inlägg efterlyste en rak och ”respektlös” debatt i Voltaires anda, ”jag kan inte acceptera dina åsikter men jag är beredda att ge mitt liv för din rätt att ha dem’. Däremot fanns det inte mycket förståelse för att troende faktiskt kan känna sig sårade, istället hänvisades till debatten om Muhammedkarikatyrerna och ”rätten att häda”.

Till det kan man säga att yttrandefrihet råder, att det mesta är tillåtet utom hatretorik, men att samtal kan föras i mer eller mindre konstruktiv anda. Vill sekulära få med troende i ett ärligt och öppet samtal kan det vara skäl att också fokusera på tilltalet och tonen i samtalet. Och omvänt, vill troende ha med sekulära i ett samtal behöver de öppna för annorlunda sätt att tänka, tolka och skriva och inte tro sig ha monopol på andligheten. Gud behöver inte försvaras, men vi har all rätt att vara tydliga med våra åsikter och vår övertygelse

Samtalet i HBL:s insändarspalt och bakom kulisserna på Facebook resulterade i en ny text av kulturredaktören, en sekulär, men djup och berörande läsning av julevangeliet där skribenten spekulerade i möjligheten att Maria kunde ha blivit gravid genom en våldtäkt och ändå valde att älska sitt barn, den ofattbara kärleken. Till detta replikerade en debattör på Facebook att det kanske ändå inte är Maria, utan Josef som illustrerar den ofattbara kärleken. En mor kan älska sitt barn trots att det blivit till genom våldtäkt, men att Josef väljer att älska både sin blivande hustru och ett utomäktenskapligt barn som inte är hans eget är verkligt stort.

Som en intressant avslutning på debatten lyfte Monica Pensar fram det faktum att julevangeliet faktiskt inte handlar om männen, patriarkala strukturer eller våldtäkt. Julevangeliet handlar nämligen om att ’Maria inte visste av någon man’ utan blev havande genom helig Ande. Touché!

Efter att ha både tagit del av och aktivt deltagit i denna diskussion har jag sett hur viktigt det är att både lyssna och tala (eller skriva) med fokus på sak. Ibland behöver vi ta några varv för att förstå eller göra oss förstådda för att kanske komma till att vi ändå inte riktigt begriper. Eller så märker vi att vi är överens om att tycka olika, men det är det värt. För om vi som representerar Kristi kyrka inte vill samtala med de som tycker och tror annorlunda sviker vi vårt uppdrag. Det moderna missionsuppdraget innebär ofta dialog och kan jämföras med sådden. Skörden får vi lämna åt skördens Herre.

Jani Edström

(Publicerat i Nyckeln)

Andlighet i pandemins tid

Andlighet i pandemins tid

Coronavirusets okontrollerade utbredning tvingar våra myndigheter att införa nya restriktioner och begränsningar i takt med att viruset muterar och sprider sig. Många upplevde att julen, gemenskapens högtid blev något annat än planerat, för andra blev det ännu ensammare än vanligt. I skrivande stund lever vi ännu med tuffa begränsningar. Ingen vågar ännu uttala sig om framtiden trots att vaccineringsprogrammen inletts.

De kommersiella krafterna råkar inte i panik över en pandemi. Istället satsar de på ökad handel över nätet. Det senaste året har nätbutikernas omsättning mångdubblats. De rika har blivit ännu rikare medan fattiga och redan marginaliserade har drabbats hårt, både ekonomiskt och mentalt.

Kyrkornas diakonala verksamhet har fått ännu större betydelser för många som redan tidigare varit beroende av utomstående hjälp utifrån. Familjerådgivningarna är fullbokade, diakoniarbetet är pressat och de frivilliga matutdelningarna jobbar för fullt. Liksom personalen inom sjukvård och åldringsvård är församlingarnas anställda och frivilliga därute och gör ett viktigt jobb med de risker det innebär att själva bli smittade. 

Alla andra då, som inte kan eller får göra praktiska insatser för dem som drabbats av pandemin. Hur kan de tjäna, finnas till för andra? Hur överlever vi när vi inte får samlas till bön, gudstjänst eller gemenskapen vid kyrkkaffet eller till andra aktiviteter? Hur kan vi vara en levande kyrka i pandemins tid? Kyrkans identitet bygger på församlades närvaro, att vara församling är ju att vara tillsammans.

Pandemin gör att vi ännu mer söker oss till underhållning och verklighetsflykt. Konsumtionen av alkohol, tv-serier och dataspel har skjutit i höjden visar statistiken. Helt förståeligt kan man tycka för den som tycker att livet just nu bjuder på för mycket verklighet. Många har ändå ingen virtuell verklighet att fly till och behöver allt stöd de kan få.

Pandemin är en tid av påtvingad ensamhet, samtidigt som den utmanar oss till introspektion och självrannsakan. I gudstjänsterna ber för de ensamma. I denna tid är vi alla de ensamma och får be för oss själva och för varandra, tillsammans.

Hur kan vi vara ensamma tillsammans?

Kyrkan upprätthåller inte bara en gemenskapstradition i gudstjänsten där vi ber och lovsjunger tillsammans. Det finns också i kyrkan en lång tradition av ensamhet inför Gud. I Bibeln möter vi profeter som Elia som finner Guds närvaro i tystnaden och ensamheten. Såväl Johannes Döparen som Jesus från Nasaret tillbringade en lång tid i öknen innan de inleder sin verksamhet. I ensamheten med Gud och sig själva hittade alla styrka och kraft att utföra sitt uppdrag.

I den tidiga kyrkan började ökenfäder och -mödrar söka Guds närhet i den karga ensamheten. Under medeltiden utvecklades klostertraditionerna som sedan dess betonat tidegärden, den dagliga bönen, från laudes (morgonbönen)till completorium (bönen inför natten). Bönen och det dagliga arbetet gav ramar och innehåll för dagen. I klostret övade munkar och nunnor upp förmåga att vara ensamma tillsammans – inför Gud.

Coronapandemin är ingen tid för oss att råka i panik. För det första ska vi komma ihåg att vi inte ensamma. Gud är alltid med oss. Det är det som är trons budskap, att Gud inte övergett mänskligheten. Gud erbjuder sig själv till oss, ger oss ett hopp och en framtid som inte är beroende av yttre omständigheter. För det andra kan vi vända isoleringen till något gott. Den här tiden kan bli en tid för ett fördjupat andligt liv, att ta i bruk de goda vanor som erbjuds i bön och kontemplation. Bönen bär och erbjuder gemenskap med Gud och med varandra. Ingen av oss blir lämnad ensam.

Pandemin ger oss möjlighet till att fördjupa vårt andaktsliv genom andliga övningar. I Andreasbladet som ges ut av Andreaskyrkan i Helsingfors läser jag bland annat följande tips på hur vi kan hålla tron levande under coronatiden: Våga pausa och reflektera, Ta en bönepromenad och njut av naturen, Ring en vän, Ta del av andra församlingars online-gudstjänster, Ladda ner bibelappar. En kollega tipsar om att vi kan göra den ekumeniska pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela virtuellt.

Låt oss använda vår fantasi och uppfinningsrikedom till att fördjupa vår tro genom andliga övningar. Vi kan använda denna tid av ’nedstängdhet’ till att motverka nedstämdhet och låta glädje och framtidstro hälsa på ibland. Om Paulus kunde glädjas i Herren i fängelse i Filippi kanske också vi kan göra det.  

Jani Edström

Lovsång

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Luk. 19:37

Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa. Luk. 19:40

Lovsång förknippas med Guds natur. Vi prisar Gud för den Gud är, Fader, Son och Ande i en innerlig gemenskap, en evig harmoni. Gud är kärlekens ursprung och källa, det högsta goda. Gud är annorlunda, ändå igenkännbar. Gud är bortom allt förstånd, ändå nära. Gud är nådens och barmhärtighetens upphov, som förbundit sig att stå fast vid sina löften. Gud är rättfärdighetens och rättvisans Gud som en gång ska ställa allt till rätta.

Lovsång förknippas med Guds gärningar. Vi prisar Gud för vad Gud gör. Gud är skapare, försonare och livgivare. Gud har gjort denna värld möjlig. Allt skapat är i sig en lovsång till Gud. Gud har i Kristus gjort förlåtelsen möjlig och bjuder oss att vika in på försoningens och fredens väg. Gud låter sin Ande sväva över allt skapat. Gud låter sin nåd regna över både onda och goda. Hela tillvaron är innesluten i Guds omsorg.

Lovsång hör ihop med hoppet, förväntan om vad rättfärdighetens Gud ännu ska göra. Efter att Maria fått budskapet om att föda Guds Son stämmer hon upp en lovsång till rättvisans Gud som ska störta härskare och upphöja de ringa. Som ska mätta de hungriga och skicka bort de rika.

Lovsång är hoppets sånger som bär oss ända in i framtiden. Psalmerna i Bibeln inleds ofta med förtvivlan, men utmynnar i visshet om Guds frälsning. Mitt under de kejserliga förföljelserna prisade martyrerna sin Frälsare för det eviga livets hopp. De afroamerikanska kyrkorna har genom sina spirituals och gospels visat att hoppet och lovsången inte kan förslavas. I östkyrkan lever lovsången i den färgstarka liturgin där bönen Herre förbarma dig bottnar i förvissningen om att Gud infriar sina löften.

När lovsången tystnar, tystnar hoppet. Därför fortsätter kyrkan att sjunga lovsånger. Kyrkan är hoppets gemenskap som ledd av Anden envist och oförtrutet sprider Guds rike och verkar för det goda. Om kyrkans lovsång tystnar kommer sången att höras i alla fall. Kanske som stenarnas rop, som vindens sus eller som stormens brus. Men vill vi verkligen höra stenar ropa?

Lovsång går inte alltid i dur. Lovsång är mer än treklanger i fyrafjärdedels takt. Lovsången innehåller ofta både smärta och glädje. Kyrkans lovsång är inte världsfrånvänd i sin gudstillvändhet. Det kan göra ont att sjunga lovsång i en värld som lider. Men äkta lovsång är profetisk. Kyrkans lovsång sjungs med öppna ögon inför mänsklighetens behov. Lovsången erkänner våra gemensamma livsvillkor utan att försköna. Kyrkans lovsång är som en blues där de blå tonerna glider mellan förtvivlan och förväntan, mellan sorgen över en lidande jord och hoppet i Kristus. Tillsammans med Maria i sitt Magnificat och med lärjungarna på väg ner från Olivberget får vi förenas med kyrkan och hela skapelsen i en lovsång till vår Gud som frälser och upprättar. Lovsången ger hoppet vingar. Ingenting kan ta lovsången från Guds folk.

Bön
Hoppets Gud, förnya vår lovsång.
Låt oss inte tvingas lyssna till stenarna som ropar när vi tystnat.
Ge oss frimodighet att stämma in i hoppets sånger.
Låt oss tillsammans med allt skapat,
änglarna och helgonen prisa dig för allt gott du gjort och ännu lovat göra.
Genom din Son Jesus Kristus.
Amen

Jani Edström

(Publicerat i Sändaren)

Den barmhärtige somaliern

Jamal står lutad mot sin taxibil och röker en cigarett i väntan på nästa kund. Han har nyss parkerat vid en av de otaliga taxistolparna i huvudstaden, nöjd över att få en liten paus. Det har varit många körningar idag. Det piper till i mobilappen i hans telefon. Jamal låter cigarretten falla till marken. Han krossar den under skon samtidigt som han tar fram adressen dit han ska åka nu, ett bostadsområde utanför staden. Det håller på att skymma.

Jamal sätter sig i bilen, spänner fast säkerhetsbältet och rullar ut från parkeringen. Det är redan mörkt när han saktar in vid huslängan dit någon beställt hans taxi. Plötsligt svänger en bil ut från parkeringen och accelererar våldsamt. Jamal hinner bara se baklyktorna av bilen försvinna bakom nästa krök.

Jamal stiger ut och väntar på att hans kund ska dyka upp. Ur ett buskage bredvid parkeringen hör han ett ljud, ett jämrande. Han går dit och böjer sig ner. Där ligger en man, svårt skadad. Mannen blöder från ett sår i huvudet, med det vänstra benet i en onaturlig ställning under sig. Ingen tid för ambulans nu, inser Jamal.

Han rusar tillbaka till bilen, river ut förstahjälpsväskan och plockar fram förbandsmaterial. Försiktigt drar han ut den skadade mannen ur buskaget. Skjortan är sönderriven och på armen ser han en tatuering, ett svart hakkors.

Jamal hejdar sig. Han påminns om grannen som stått på gården och skrikit åt honom: ”Finland åt

finländarna, ut med svartskallarna, bort med alla muslimer.” Grannen var visserligen full, men Jamal känner ofta attityderna i luften. Ibland när han kör taxi känner han obehaget när en kund tvekar ett par sekunder innan hen vågar sätta sig i taxin.

Jamal jobbar vant och metodiskt, läkare som han är. Efter en stund har han stillat blodflödet och varsamt lyft in den skadade nynazisten i taxin. Jamal hittar varken mannens mobil eller identitetshandlingar. Tydligen har mannen blivit rånad. Jamal hade ju sett en bil köra iväg med full fart. Nu är det han själv som trycker gasen i botten och kör ut på ringvägen mot sjukhuset.

Jamal tänker på vad imamen sagt i moskén vid fredagsbönen. Om att alla människor är Guds skapelser och lika värda. Att vi alla ska ta ansvar för varandra, behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Visa barmhärtighet, hade imamen uppmanat.

Lättare sagt än gjort när det finns människor som vill andra illa, är missunsamma eller rasistiska, tänker Jamal. Men har gjort sitt val. Redan under kriget i hemlandet visste han, hellre rädda liv än skada eller döda. Därför var han också tvungen att fly till slut.

Ingen ska fråga vem du är när du är skadad och behöver hjälp. Alla har vi rätt till liv och trygghet, tänker Jamal när han bromsar in framför sjukhusets akutmottagning. Försiktigt lyfter han upp sin skadade passagerare och bär in honom. Personalen kommer emot och lägger mannen på en bår. Innan den skadade mannen rullas in vaknar han upp och ser misstroget upp på Jamal. Vad i hel…sedan tystnar han och ansiktet förvrids av smärta.

Ta väl hand om honom säger Jamal till läkaren. Jag gör en polisanmälan eftersom mannen blivit rånad. Här är mitt nummer om ni behöver nå mig. Och så vill jag gärna veta om han klarar sig. Tack, säger läkaren och försvinner in på akutmottagningen.

Jamal går tillbaka till taxin. Han torkar litet blod från baksätets läderklädsel. Möjligen har han en böteslapp att vänta, en övervakningskamera han missat blinkade till innan han svängde av från ringvägen. Inshallah, tänker Jamal när han åker iväg. Det går som Gud vill. Mobilen ger ifrån sig en signal. En ny kund väntar någonstans därute.

Jani Edström

(Ingått som Andrum i Yle Vega)

Coronakrisen och Kristushoppet

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.  

I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem:  Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.

Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.  

Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.  

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.

Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Jani Edström

(Publicerad i Nyckeln)

Trons kraft

Då kom de dit med en lam som bars av fyra män

När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

Om det skulle finnas en teologisk motsvarighet till tv-serien MythBusters (mytkrossarna) skulle jag be dem krossa myten om att en kristen måste ha en stark tro.

Just när vi tror att myten om den starka tron redan är avlivad dyker den upp igen. När den inte lyckats få fotfäste här i Norden har den med tiden vuxit sig desto starkare i andra delar av världen. Där lockas (fattiga) människor av (rika) predikanters löften om hälsa och ekonomiskt välstånd. Budskapet är ungefär: Ge i kollekten eller betala in på mitt konto så blir du frisk och välbeställd. Vem vågar gå miste om en sådan chans? Men. Om ingenting händer är det ditt eget fel. Din tro är svag.  

I dagens evangelietext möter vi fyra företagsamma män. De är inte ute efter att själva få det bra, utan drivs av viljan att hjälpa sin kompis som är lam. (Vi får väl utgå ifrån att den lame själv tagit initiativet eller åtminstone gett sitt medgivande till det vågade tilltaget.)

Männen på taket är motiverade. De är beredda att ta en risk. Tro är alltid förenat med risk. Tänk om jag har fel, tänk om inget händer. Om helandet inträffar blir det dubbel glädje bland vännerna, om inte, möter de besvikelsen tillsammans. Efter att männen firat ner sin kompis blir det först fel. Jesus verkar inte alls bry sig om att mannen inte kan gå. Men Jesus ser djupare, det finns annat som behöver helas först. Dina synder är förlåtna. Inre och yttre helande hör ihop.   

Vad är tro? Jesus talar ibland nästan litet försmädligt om vår tro. Om ni ens hade tro som ett senapsfrö, säger han, kanske med glimten i ögat. Det behövs inte mycket tro, kanske bara en längtan. Bara att vi vågar ta ett steg. Den längtan finns hos männen på taket.

Tro såsom Abraham gjorde, sjunger vi trosfriskt. Och så har vi igen skapat bilden av trons hjältar som ouppnåeliga förebilder. Men sanningen är att Abraham också tvivlade. Han fick löftet om en son, men orkade inte vänta på att Sara skulle bli gravid, utan gick in till Hagar. Vad Abraham än trodde, handlade han ur tvivlet. Ändå kallas han trons fader. Inte så mycket på grund av sin tro, utan på grund av att Gud inte svek sina löften.

Ensam är inte stark på trons område. Tror är något vi gör tillsammans. Därför talar vi om kyrkans tro. Min egen tro räcker inte långt. Jag får vila i den gemensamma tron, den som vi bekänner tillsammans varje söndag och får leva utifrån varje dag.

Tron är en gåva, ett frö som kan gro. Guds löften gör tron stark. Gud är den vi bekänner oss till. Därför är tron tillit och relation, inte en prestation.  

Men visst finns det också ett element av friskt vågat, hälften vunnet i den här berättelsen. Den finns där som en uppmuntran, inte som ett krav. Ta chansen, Jesus är här! Låt oss se vad som händer. Kanske blir någon frisk, kanske sker ett under. Men om inte. Ja, då är Jesus ändå här. Närvarande. Hos dig. Just nu. Däri ligger trons kraft.  

BÖN

Tack Far, för att du ger oss tron som en gåva och en möjlighet.
Tack Jesus, för att dina löften alltid är större än vår tro.
Helige Ande, fyll oss med tro på vad Gud kan göra.
Och när vi tvivlar är du ändå nära, som luften som omger oss.
Hjälp oss att andas ut alla tvivel och andas in tron på Guds kärlek och förlåtelse.
Amen 
 

(Publicerad i Sändaren)

Att komma hem

Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: »Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?

Så blev han en stötesten för dem.

****

Att komma hem är inte alltid lika tryggt som i Göte Strandsjös sång om barnet som kommer hem om kvällen. Det fick Jesus erfara och det har många av oss upplevt.

De hemmavarande ser samma person som en gång lämnade dem, något äldre kanske. Den som återvänder återser samma människor och platser som hen en gång lämnade. Alla verkar tro att inget förändrats, att de fortfarande känner varandra.

Jesus återvänder med ”visdom och underverk”. Det är svårt att ta in för många så de definierar honom enligt vad de tror sig veta. De tror de känner honom för att de känner hans familj och förminskar honom. Beundran blandas med avundsjuka. Det är ingen trygg och vänlig famn Jesus får möta. Han har ingen given plats i sin hemstad längre. Hans undervisning faller som sädeskorn på stengrunden.

Att leva tillsammans är inte lätt. Ännu svårare blir det för den som återvänder och har lyckats. Avundsjuka föder misstro och så slutar folk prata med varandra. Till och med Jesus verkar uppgiven. Inte för sin egen skull, utan för deras skull som inte vill tro att Guds rike bryter in. De som tror de känner Jesus så bra att de inte längre förväntar oss något av honom.

Vad hade hänt om de lyssnat på Jesus? Om de istället för att misstro honom nyfiket gått fram och frågat: Var har du varit, var har du lärt dig allt? Vad hade hänt om människorna inte förblindats av sin egen självtillräcklighet, utan hade låtit Jesus öppna deras ögon, låtit honom förändra dem?  

Vi vet så litet om varandra. Vi ser bara ytan. Ändå frestas vi att definiera varandra utifrån det vi ser, det vi läser eller det vi hör andra berätta. Inte ens våra egna uppdateringar på sociala medier säger något om vilka vi egentligen är.

För att kunna leva tillsammans måste vi låta varandra bli till, växa och förändras utan att försöka kontrollera varandra. Att leva tillsammans handlar både om att erbjuda närhet och tillåta distans.

Kyrkan, församlingen, är Guds relationsexperiment. Här finns vi alla, från baptister och metodister, till aktivister och statister, i en enda härlig röra av upplevelser, traditioner, förväntningar och besvikelser. Vi tror kanske att vi känner varandra för att vi läst om varandra, träffats i gudstjänster, samarbetat vid konferenser eller deltagit i gemensamma retreater. Men vi är och förblir mysterier för varandra. Och även om vi har känt varandra vid en viss tidpunkt säger det ingenting om vilka vi är idag. Endast Gud vet vilka vi är, bara Jesus visste vad som rörde sig i människorna, bara den heliga Anden ger oss gåvan att bli en helig gemenskap. 

Jag är den jag är, säger Gud till Mose. Resten av livet umgås Mose med Gud och lär sig leva med ett envist folk. När vi tillåter varandra att formas i Gud närvaro kan vi lära oss att leva tillsammans, ett enat folk med samma mål.

BÖN

Tack Gud, för att du är den du är.
Tack för att i din närhet får vi bli dem du vill att vi ska vara.
Lär oss att ha tålamod med varandra och hjälp oss att se varandra
genom dina kärleksfulla ögon.
Hjälp oss att lyssna till varandra och försöka förstå.
Lär oss leva tillsammans ledda av din Ande.
Amen.

(Publicerat i Sändaren)

Jesus ger liv

Betraktelse 27.9.2020 i Betelkyrkan, Helsingfors. Jani Edström

När journalisten Christa Mickelsson vid 33 års ålder drabbas av en hjärninfarkt på en parkeringsplats förstår hon inte vad som händer. När hon ska backa ut från parkeringen krockar hon med en annan bil. Hon stiger ut för att byta kontaktuppgifter med den andra föraren, men lyckas inte få något sagt. Någonting är fel känner hon. Det som är fel är att ett blodkärl i hjärnan brustit och att hjärtat pumpade blod till ett ställe där inget blod ska finnas. Hon segnar ner invid bilen och ropar på hjälp. Lyckligtvis är hjälpen är nära och hon förs med ambulans till sjukhuset. Livet som hon känt det blir inte längre som förr. Men hon lever. Och hon är både arg och tacksam.

Livet kommer inte med en garantiförbindelse. Vi får inget kontrakt där det står något i stil med: ”Om livet tar slut före 30 års ålder, har kunden rätt att anhålla om ett nytt liv” eller ”Vid missnöje över de givna livsvillkoren kan kunden returnera livet och be om nya livsvillkor eller ”Om kunden gjort ödesdigra val i livet, har kunden rätt att få en (1) ny möjlighet att göra andra val.”

Vi får ett liv, och de omständigheter vi föds till kan vi inte påverka. Däremot kan vi, i bästa fall, genom våra val och attityder, forma vårt liv som vi finner bäst. Men inte heller det är något vi gör ensamma.

Redan från början är vi beroende av andra. Det är bara i vår individualistiska kultur som vi lärt oss att vi ska klara oss själva. Ensam är stark. En bra karl (eller kvinna) ska klara sig själv. Vilken idiotisk stolthetstradition vi blivit en del av. Ändå vet vi när vi tänker efter att ingen människa är en ö, alla är vi en del av samma ocean av traditioner, tankar, uppfattningar, attityder, föreställningar och handlingsmönster.

Samtidigt finns det något sunt i detta att inte låta andra bestämma över sig. För i de flesta kulturer finns det element som hindrar människor att vara sig själva. Patriarkala mönster som kväver flickors rätt att välja. Ekonomiska förutsättningar som hindrar barn från att gå i skola. Familjeband,  religiösa eller kulturella föreställningar som förslavar och förnedrar i stället för att befria och öppna för nya möjligheter.  

Liv är frihet. Var och en är född fri och har rätt till hälsa, utbildning och trygghet. Ingen ska utsättas för förtryck av något slag. Ojämlika livsvillkor ska jämnas ut genom rättvis lagstiftning och praxis. Ungefär så ser våra mellanmänskliga överenskommelser ut. I bästa fall kan de genomföras, men ofta blir det inte så. Livet är och förblir orättvist.

Men Gud är rättfärdig och rättvis och ser till varje människas behov. Gud lämnar ingen ensam. Livet Gud bär oss varje dag, genom hela livet.

Genom hela Bibeln går en röd tråd om liv, frihet och rättfärdighet/rättvisa. Det handlar inte om blind millimimeterrättvisa, utan en tanke om att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska leva i osämja med en annan och ingen ska behöva dö ensam.

Efter att ha levt 60 år på denna jord är det två saker jag gärna vill lyfta fram nämligen, tacksamhet och förundran.

Tacksamhet över att mina blodkärl hållit, att mina medtrafikanter visat hänsyn, att någon sandat de hala trottoarerna, att betongbilen jag körde ner i diket inte hade högre fart och krossade mina ben, att främlingar jag träffat på resor inte valt att utnyttja min utsatta belägenhet, att människor i min närhet i regel behandlat mig väl, med omsorg och respekt. Att jag fått möta en sund tro och en god religion. Att fått bilda familj och fostras av fem barn. Att jag idag får fira 12 år som gift med Kesia.

Förundran ligger nära tacksamheten. Det jag inte kan förstå kan jag i alla fall förundras över och respektera att det är så.

Universums ofattbara vidd. Cellernas intrikata samspel. Balansen och harmonin mellan det största och det minsta. Livets skönhet och skörhet. Att det finns godhet i världen. Människor som bryr som om varandra. Människor som känner sig kallade att stöda och hjälpa föderskor och deras familjer, döende och deras familjer eller fattiga och utslagna och deras familjer. Själv har jag både fått hjälpa och att vara beroende av andras hjälp. Det har varit lärorikt och hjälpt mig att växa som människa. Jag är medberoende, på ett positivt sätt, av er alla. 

Ifall ett blodkärl brister i morgon eller något annat händer som förändrar mitt liv, finns ändå allt kvar som det levda livet enligt Jani Edström. Om mitt minne försvinner och mina tankar blir suddiga så finns ändå allt kvar hos Gud, i Guds minne. Vi kan hålla varandras minnen levande några år, men hos Gud lever vi för evigt. Hos honom finns inga begränsningar, varken i tid eller rum.

Bibelns största bluessångare Job låter känslorna komma och gå.

Job är besviken på hur livet behandlat honom, olyckor, sjukdom, allting så oförtjänt. Mot slutet i Jobs berättelse är det inte tron som räddar honom, inte läkare, eller hans hustrus missriktade omsorg, inte ens vännernas goda råd och utläggningar. Nej, Job räddas av förundran. Förundran över Guds storhet. Vad är en människa att du tänker på henne? Tidigare har jag hört om dig, nu har jag mött dig ansikte mot ansikte, min Herre och min Gud. En liknande förundra möter vi hos lärjungen Tomas. Han som inte var med och bevittnade uppståndelsen eller mötte Jesus strax därefter. Han står nu förundrad och mållös inför den uppståndne Mästare, den som ger lev, ja, Han som är livet självt.

Jesus ger liv. Jesus är livet. Vägen, Sanningen och Livet. Den uppståndne Kristus finns överallt, som en livsprincip, som befrielse, som hopp. Kristus inbjuder oss att förbli i honom, att hitta meningen hos honom, att finna gemenskapen genom honom. Att vara i Kristus, en Christo, som Paulus skriver gång på gång, det innebär att möta Kristus överallt, i alla människor, i alla situationer. Ingenting kan skilja oss från Kristi närvaro, kärlek och omsorg.  

Om Kristus är sanningen, vilket vi bekänner, behöver vi inte vara rädda att möta livet. Kristus erbjuder oss sanningen om livet, Kristus är sanningen.

Simon Weil skriver “Det verkade fullständigt klart för mig, och jag tror det fortfarande, att ingen kan brottas tillräckligt med Gud om vi gör det med omsorg och med tanke på sanningen. Kristus vill att vi föredrar sanningen framför honom, därför att han, innan han är Kristus, är sanningen. Om vi vänder oss bort från Kristus för att söka efter sanningen kommer vi inte långt innan vi faller i hans armar.”

Därför behöver vi inte vara rädda att möta tvivel, varken hos oss själva eller hos andra. Inte rädda att tron ska tas ifrån oss när vi möter nya tankar och idéer. Om Kristus är sanningen utgör sanningen inget hot, snarare en trygghet.   

När Jesus möter de sörjande systrarna Marta och Maria i byn Betania, möter han tro hos dem båda. ”Om du hade varit här hade vår bror inte dött.” Jesus kom för sent, han gråter med dem och sörjer sin vän Lasaros. Men något händer när Jesus möter sorgen hos sina vänner. Jesus blir upprörd, känner livets orättvisa. Lasaros, den levande, trygga, pålitliga vännen är död. Kanske har ett blodkärl brustit i hans hjärna. Men död är han sedan flera dagar. Jesus tar kommandot över situationen. Han visar att han kan bemästra dödens makt, att han redan nu har makt över döden. Lasaros väcks till liv igen. Hinnan mellan liv och död löses upp. Jesus är porten mellan död och liv, vägen till det eviga livet, det liv som börjar här och nu och som fullkomnas och blommar ut för alla som är i Kristus, en Christo.

Därför ser kyrkan inte döden som det slutgiltiga, utan som början på något nytt. Därför behöver ingen av oss vara rädd för framtiden och döden. För Jesus ger liv och det liv han gett oss här blir fullkomligt där. En gång kommer vi att möta Vägen, Sanningen och Livet i all dess fullkomlighet.

För det är vi tacksamma. Över det kan vi bara förundras. Det kan vi bara ta emot, som en gåva, som en nåd. I denna nåd finner vi både vårt ursprung och vår framtid, vårt liv och vårt hopp.