Om förlåtelse

Andrum 30.4.2021. Förlåtelse.
Text: Jani Edström

Veckans Andrum handlar om förlåtelse. Det är lättare att säga förlåt än att göra det. Men någonstans måste vi ju börja. Dagens Andrum handlar om hur förlåtelsen kan bli en livshållning Det finns en hel del missuppfattningar kring förlåtelse, därför ska vi börja titta på vad förlåtelse inte är.

Mitt namn är Jani Edström.

Förlåtelse är inte svaghet. Förlåtelse kräver mod och styrka.

Förlåtelse ersätter inte rättvisa. Förlåtelsen skapar utrymme för rättvisan att ha sin gång och ger inte plats för bitterhet eller hämnd.

Förlåtelse är inte att glömma. Vi behöver minnas för att kunna förlåta. Samtidigt befriar oss förlåtelsen från att låta minnena få makt över oss.

Förlåtelse är inte enkelt. Det kräver ofta tid, hårt arbete och en vilja att ständigt fortsätta på förlåtelsens väg.

****

Vad är då förlåtelse?

Det var en fråga som den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu ställde sig när han år 1995 utsågs till ledare för det nationella försoningsprojektet. Efter många år av en brutal rasåtskillnadspolitik, var det dags för landet att gå vidare. Men hur? Skulle man begrava minnena av våld, mord och orättvisor, skulle man utkräva straff, eller fanns det en tredje väg, förlåtelse och försoning?

Den tredje vägen innebar att de som berättade vad de gjort gick fria från straff i utbyte mot att sanningen kom fram. Dag ut och dag in tog biskop Tutu del av tv-sända berättelser av vita poliser och andra som skjutit och torterat människor för deras mörka hudfärgs och politiska åsikters skull.

Men offren och de anhöriga till offren fick sin röst hörd. Många anhöriga berättade att de var beredda att förlåta om de bara visste vem de skulle förlåta. Därför var det viktigt att förövarna trädde fram och berättade vad de gjort, och mot vem.

Ingen tvingade mördarna att vittna om sina gärningar. Ingen tvingade offren att förlåta. Allt började med sanningen, berättelsen. Det var det här som hände. Det var det här jag gjorde.

Sanningen är frigörande. Sanningen ger upprättelse. När det hemska och grymma kom fram i ljuset var dess makt bruten. Helandet kunde börja.

****

Att välja förlåtelsens väg är det smartaste vi kan göra. Men att förlåta är inte att göra det enkelt, det är inte att visa svaghet, det är inte att glömma, inte att hindra rättvisan att ha sin gång.

Jag väljer att förlåta för min egen skull. För i något skede måste jag välja mellan att odla bitterheten över en oförrätt eller att plantera förlåtelsens frö i själens jord. Förnuftsmässigt är valet lätt, känslomässigt kan det ibland vara fruktansvärt svårt.

Men jag vet vart bitterheten, förlåtelsens motsats leder. Den leder neråt, bort från den jag innerst är och vill vara. Därför vägrar jag låta bitterheten ta kontroll över mina minnen och känslor. Det oförsonade kan jag visserligen hålla osynligt för andra, men mig äter det inifrån.

Förlåtelse är en tidskrävande process. Ibland åker jag ännu berg- och dalbana mellan förlåtelse och bitterhet. Har jag inte kommit längre än så här? Två steg framåt på förlåtelsen väg, ett steg tillbaka. 

Förlåtelsen befriar mig att bli den jag innerst inne vill vara, en som inte är slav under bitterhet och oförrätter.

Förlåtelse leder till frid i mitt inre och fred mellan människor. Eller som biskop Desmond Tutu brukar säga: Freden kommer till den som lärt sig att förlåta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *