Predikan i svenska Tomasmässan, Johannes kyrka, Helsingfors,
26 november 2019, kl 18
Markus 11:1-11
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.
Jag har alltid funderat över hur det kom sig att att lärjungarna bara kunde hämta ett föl med hänvisningen att Herren behöver den. När jag var liten tänkte jag att det kanske var ett av Jesu under. Idag tänker jag mera att Jesus hade gjort litet förberedelser. Det för oss till uttrycket ”att gå i förberedda gärningar”. För en troende handlar det om uppleva Guds ledning. I dagens evangelietext handlar det om hur Jesus uppfyllde profetian från profeten Sakarja 9:9 ”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.”
Men för att vi ska förstå att den här berättelsen handlar om litet mer än om en vuxen man som rider på ett litet åsneföl med en skrikande folkhop omkring sig kan det vara bra att vi backar bandet och titta oss omkring litet.
Vad är det som händer egentligen, hur kan det bli såhär?
Svaret är enkelt.
När förväntningar följts av besvikelser under lång tid och när förväntningarna äntligen uppfylls då kan det bli galet och roligt. Jag tänker på hur fotbollsfinland under många år åkt bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, glädje och förväntan. Ska vårt manliga fotbollslandslag Huuhkajat / Berguvarna någonsin ska nå slutspelet i Europeiska fotbollsmästerskapet? En vunnen match två förlorade, någon oavgjord och så här nära, men ändå inte. Ända tills nu. ”Hela Finland jublade”, kunde vi läsa på löpsedlarna. Folk drog ut på gatorna och stackars Havis Amanda fick utstå ännu en förnedrande behandling.
Fotboll. Eller politik.
Vi tänker på alla de folkrörelser, proteströrelser, som växer fram i olika delar av världen. Där förväntan på ett bättre liv och en ljusare framtid gång på gång slås i spillror. Till sist behövs det bara att bensinpriset höjs, en liten lagändring eller något annat som gör att frustrationens bägare svämmar över. Vi tänker Gula västarna i Frankrike, studenterna i Hong Kong, människorna i Chile, Irak, Iran, Palestina. Alla dessa platser där missnöjet har pyrt och tålamodet tagit slut. Till sist behövs det bara en utlösande faktor som gör att folk drar ut på gatorna.
Om vi då tänker oss en kombination av dessa två, missnöjet över förtryck och orättvisor kombinerat med glädje och förväntan över en firad hjälte som ska befria oss från allt detta, då börjar vi kanske ana litet vad intåget i Jerusalem handlar om.
Tvåhundra år innan Jesus tidigare hade den judiske befriaren Judas Mackabeus besegrat den syriska kungen Antiochus Epifanes. Mackabeus och hans soldater hade befriat Jerusalem, renat templet och byggt upp det på nytt. Också då hade människorna dragit ut på gatorna med kvistar i sina händer för att hälsa sin befriare.
Vi tycker kanske att vårt minne är kort, men ett folks eller en nations minne är långt. Där är tvåhundra år ingenting. Om man inte är finländare förstås, som nation är Finland ännu rätt ung, och fortfarande är vinterkriget för åttio år sedan det som håller skapar sammanhållning. Och presidentbalen på slottet förstås.
Jesus rider in i Jerusalem på folkets förväntningar, frihetslängtan och glädje över att befrielsens dag snart är inne. Alla jublar och är glada. Hosianna, kom Herre, fräls oss! Välsignad vare han, David son. Alla vet det, känner det på sig. Till och med en blind tiggare, Bartimaios, som vi läser om i föregående kapitel, känner det på sig när han identifierar Jesus som kungaättlingen Davids son. En som både är folkets befriare och den som kan ge honom synen tillbaka.
Men sen då, efter intåget? Sen då, ja, sen händer ingenting. Inga demonstranter stormar parlamentet, ingen tänder eld på bilar eller kastar sten mot beväpnade poliser, ingen går arm i arm och sjunger We shall overcome. Rörelsen avtar, mattas av och upphör. Jesus stiger av fölet och drar vidare med sina lärjungar. Som om ingenting hänt. Nästan ingenting. För det har ju faktiskt hänt. Folkets befriare har annonserat sig. Men inte på det sätt som vi tänkt oss.
Är vi besvikna? Vi som stått där vid vägkanten, tagit av oss mantlarna och brett ut dem inför kungen. Vi har viftat med kvistarna, vi har känt samhörigheten i glädjen över vår befriare. Nu, äntligen händer det! Men sen så händer ingenting. Förutom att det händer. Men på ett annat sätt.
För när vi läser vidare i Markus evangelium, lägger vi märke till hur Jesus, i det han säger och det han gör, visar att det rike han annonserar vid intåget i Jerusalem är av annat slag än politisk och militär makt.
Och nu när vi har den kunskapen, får vi med ännu större glädje och iver ge vår hyllning till Jesus vår kung. Är vi beredda att låta kung Jesus ta makten över vårt liv. Han som lovat att hans ok är milt och hans börda lätt. Men som också kräver allt av oss. Liksom den rike unge mannen som uppmanas sälja allt han äger och ge åt det fattiga så kommer vi också, när vi följer Jesus, att han vill förfoga över hela vårt liv.
Kung Jesus är inte som dagens kungligheter, avdankade maktsymboler från en svunnen tid. Kung Jesus kräver vår lydnad och lojalitet. Inte som en diktator, men som en kärleksfull och nådefull härskare som puttar wannabe-härskare från deras troner och lyfter upp de svaga och utsatta, ger dem upprättelse och människovärdighet.
En sådan kung firar vi idag. Låt oss bjuda in kung Jesus i våra liv, i vårt hem, i vår ekonomi, i våra tankar och fantasi, i våra relationer och vår tidsanvändning. Vi får abdikera och ge över åt Jesus, glatt, frivilligt och tillitsfullt. Han är den som kommer. Han är den som förblir oss nära. Han är den som ger oss framtid och hopp. Varje dag.
Hosianna är ingen black Friday, det är en happy Sunday!
Amen.
Text: Jani Edström