Helsingfors baptistförsamling

Försoning in action

Påsken är försoningens högtid. Då offras Guds son för våra synders skull en gång för alla. Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad. Efter den händelsen behöver vi inte längre något offer. Efter det behöver vi medkänsla med den som lider och offras.
Ändå är jakten på syndabockar i full gång hela tiden. Genom att gemensamt lägga skulden på någon annan kan vi fortsätta sträva efter mera makt, mera pengar, mera status, dyrare upplevelser och invagga oss i ett självrättfärdigande ”vi” är inte som ”dem”. ”Vi” förtjänar det men ”de” har inte rätt till det.
Exempel, javisst. Här kommer några för att få oss att tänka vidare. Kristna och andra minoriteter offras för diktaturens eller enhetssamhällets bevarande i Nordkorea, Iran och många andra länder. Rumänska tiggare förslås gratis skjuts till andra sidan gränsen, för det som inte syns finns ju inte. En diktator eller terroristledare mördas av kommandotrupper och offras för att folket ska få sin ”hämnd”. En politiker utsätts för drevet och tvingas avgå för att återskapa den politiska stabiliteten. En soldat som avslöjat krigsförbrytelser spärras in som om han själv vore skyldig till dem. En 14-åring utsätts för rasistiska påhopp i metron utan att någon ingriper. Eller på ett globalt plan, ”vi” har rätt till välfärd och överkonsumtion medan ”de” får vara nöjda med sin lott.
Påskens budskap är medkänsla. Gud hyser medkänsla med en lidande och sargad mänsklighet och tar detta lidande på sig. Jesus Kristus visar på medkänslans praktik. Han tar sig an mobboffret, syndabocken, kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott (var är mannen, frågar jag mig alltid). Han upprättar henne och samtidigt avslöjar han mobbens avsikter och motiv. Genom att offra kvinnan avleder de uppmärksamheten från sig själva, från sin egen själviskhet och synd.
Påsken avslöjar oss och upprättar oss. Jesu Kristi död och uppståndelse avslöjar all synd, falska motiv och skenhelighet. Från korset ekar hammarslagen som uppmanar oss till medkänsla med den som lider. Ur den tomma graven sprids ljuset, erbjudandet om förlåtelse och upprättelse för alla människor.
Kristus är uppstånden!

Frikyrklig Samverkan FS rf, de finlandssvenska frikyrkosamfundens gemensamma intresseorganisation, firade sitt 75-årsjubileum den 24 november i Andreaskyrkan i Helsingfors. Avgående ordföranden, teol.dr Leif-Göte Björklund, Finlands svenska metodistkyrka, tecknade en kort historisk bakgrund till det frikyrkliga samarbetet. Avgående generalsekreterare Håkan Nitovuori höll ett personligt anförande om sina erfarenheter från det ekumeniska arbetet.

Generalsekreterare Heikki Huttunen från Ekumeniska Rådet i Finland lyckönskade och överräckte Rådets bordsstandard.

- Frikyrklig Samverkan behövs i vårt samhälle när utvecklingen för folkkyrkorna tycks gå från att vara nästan myndighet till att bli medborgarorganisationer. Där är ni redan, konstaterade Huttunen och syftade bland annat på frikyrkornas traditionella aktiva engagemang i det lokala samhället, församlingsaktiviteten och missionsarbetet.

Mötet valde ny styrelse, godkände en tvåårig verksamhetsplan och ett förslag till nya stadgar.

Vid mötet valdes teol.mag., baptistpastor Jan Edström till arbetande ordförande för organisationen för två år. Styrelsens tidigare val av Gabriel Grönroos, Finlands svenska pingstmission, som biståndsledare bekräftades av mötet.

Frikyrklig samverkan är en partnerorganisation vid Utrikesministeriet och koordinerar de sex medlemssamfundens biståndsprojekt.  Till FS hör Finlands svenska adventkyrkan, Finlands svenska baptistsamfund, Finlands svenska metodistkyrka, Finlands svenska pingstmission och Missionskyrkan i Finland.

De flesta tycker att det är lättare att vara ordförande för en organisation än att vara sekreterare. Ordförande leder bara ordet, medan sekreteraren gör jobbet, menar man. Så kan det kanske vara ibland, men min erfarenhet är nog att ordföranden gör en hel del faktiskt, och det beror inte på att det inte skulle gå att delegera saker till andra.

En styrelseordförande har det yttersta juridiska ansvaret till exempel, har personalansvar om det finns anställda och ekonomiskt ansvar. Visserligen delas ansvaret med styrelsen, men en ordförande är just det, ordförande.

Att en pastor är både förståndare och ordförande är inte helt ovanligt i frikyrkoförsamlingar. Samtidigt är det ingen bra lösning på lång sikt att koncentrera så mycket på en person. Det finns alltid risker med att makt och inflytande används fel. Därför är församlingsmötet så viktigt i en församling, eftersom församlingsmötet är det tyngsta och högsta beslutande organet. Församlingen, det är vi, och när den heliga Anden och vi fattar beslut, kan vi leva trygga med det.

Igår valdes jag till ordförande, arbetande ordförande, för Frikyrklig Samverkan FS för två år. Den nya arbetande ordföranden kombinerar den förra ordförandefunktionen med generalsekreteraruppdraget. Samma person innehar den tyngsta posten och lyfter lön för att jobba en dag i veckan. Rent organisatoriskt är det här ingen hållbar lösning som jag ser det. I en organisation ska man ju sträva efter att förebygga konflikter och inte koncentrera makt och inflytande till ett fåtal. Jobbar man i och för en organisation behöver man också en egen förman. Nu är det inte så. Men jag får lita på att styrelsen kan vara bollplank för det arbetande ordföranden. Och sen finns det ett bra team med anställda som jobbar med att koordinera biståndsmedlen som Utrikesministeriet beviljat FS för olika projekt. Och så finns det alltid en chans att organisationen omprövar struktur och tjänster för att allt ska kunna fungera ännu bättre.

Idag deltog jag i ett seminarium om barnets rätt till fostran i Riksarkivets auditorium på Fredsgatan 17. Seminariet var arrangerat av minister Paula Risikkos arbetsgrupp. Inbjudna var religionssamfunden som ombetts presentera värderingar som styr synen på barn, familj, fostran, tolerans, gemenskap. Dessa värderingar verkade intressant nog vara mycket likartade oberoende av tro.

Behöver vi utbilda till föräldraskap?

Behövs det officiella avtal mellan föräldrar som tänker skilja sig, med tanke på barnens bästa?

Hur ser statsmakten på religionssamfunden som resurs när det gäller omsorg om familjen, hur den än ser ut? Vad kan församlingar och nätverk bidra med?

Seminariet utmynnade i en gemensam devis: En timme i veckan. Det är den tid som en familj kunde uppmuntras och uppmanas till att tillbringa tillsammans per vecka. Gemensamma måltider, hobbyer och kvällsnattningar är viktiga faktorer för gemenskap och sammanhållning.

Nästa träff hålls i februari – mars.

Fint med en minister som bryr sig, på riktigt.

Domsöndagen eller Kristi herraväldes söndag eller kyrkoårets sista söndag väcker alltid tankar och känslor. Kan och vågar vi tro på den slutgiltiga rättvisan, att allt en dag kommer att ställas till rätta? Eller kommer våldet, lidandet, orättvisorna att ha sista ordet?

Det kunde vara intressant att låta en jurist predika på domsöndagen, eller kommentera texterna för dagen. Berätta hur den juridiska processen fungerar och hur straff utmäts.

I domsöndagens text i Matt 25 finns det ingen jury (enligt amerikansk modell) eller domarnämnd som ska utsättas för åklageriets och försvarets argument och skådespeleri, inga korsförhör eller möjligheter till överklagan. Vi möter en enväldig domare som verkar ha all kunskap och insikt som behövs för att skipa rätt och kungöra domen.

Inför domsöndagen lyfts Guds allmakt och allvishet fram på ett speciellt sätt. Bara den som vet allt och känner motiv och handlingar kan döma rättvist. Därför är den jordiska eller samhälleliga rättvisan inte alltid rättvis, ingen vet allt om alla. Därför händer att människor döms trots att bevisföringen är skral, det händer att straffen inte motsvarar brottet, det händer ibland att moral och rättvisa inte är samma sak (att förstöra vapen eller att protestera mot maktmissbruk kan vara olagligt, men moraliskt försvarbart) och det händer att människor spärras in av politiska eller religiösa, inte juridiska skäl.

Kyrkan och den kristna tron erkänner att en människa inte kan veta mer än Gud. Vi bekänner oss till en Herre som ska komma för ”att döma levande och döda”.

Men det finns en dimension i gudomliga rättsordningen som också behöver lyftas fram. Nej, den heter inte förmildrande omständigheter. Det är Guds nåd, omsorg och kärlek till varje människa.

I berättelsen om det yttersta domen handlar det inte om att bli kastad i fängelse. Däremot frågar sig domaren om de ”åtalade”, de som ska dömas har besökt dem som suttit i fängelse. Har de känt igen Jesus Kristus i sin medmänniska, i dem som behövt hjälp?

Domsöndagens texter och funderingar får inte slut på mina frågor om vad som egentligen kommer att hända vid tidens slut, hur den gudomliga rättvisan kommer att skipas, om vi får en chans till efter livets slut och sånt. Däremot får vara trygg i det att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. På den yttersta domen sker inga justitiemord (ingen döms orättvist), allt tas i beaktande, ingen har varken rätt eller orsak att överklaga.

Framför allt är domsöndagens berättelse en uppmaning att varje dag leva med Jesus Kristus för ögonen. Det är honom vi ser i de romska tiggarna på Helsingfors gator. Det är han som vill fostra oss till ett liv med den andres behov för ögonen.

Den yttersta domen är inte bara en story ur framtiden, utan en frågeställare till var och en av oss, hurdant liv är värt att leva, hur vill Gud att vi ska leva. Berättelsen ger oss ännu en chans att idag ställa om vårt liv, lägga om kursen och rikta uppmärksamhet på att göra Guds vilja.

Här på pastorsbloggen dyker det upp tankar och funderingar som inte alltid fått en slutgiltigt form men som kanske uppmuntrar till eftertanke och vidare samtal och funderingar.

Det började med en ensam trumpet, en tom kyrka, sju mikrofoner och några frågor. Var finns musikens själ? Vad är det som ger musiken vingar? Vad händer mellan idén till ett arrangemang och det slutliga genomförandet? Vilken betydelse har instrumenten och akustiken för musikupplevelsen? En del av svaren fann vi i en gammal stenkyrka med hjälp av några nyskrivna arrangemang till mer eller mindre kända psalmer och hymner.

Det som började med två ljudintresserade pastorer och en vag idé om att spela in musik (psalmer, hymner), växte så småningom till ett litet projekt som involverade musiker från olika samfund och församlingar. Vänner och bekanta bidrog med skrivna arrangemang medan andra arrangemang kom till under inspelningen.

Som grund för den grafiska utformningen ligger ett konstverk målat speciellt för skivomslaget, och fotografier av väggmålningar från den kyrka vi spelade in musiken i.

Som vanligt har tiden tagit slut alltför fort och vi har varit tvungna att göra vissa kompromisser. Den givna ramen har vi accepterat och funnit oss till rätta med, akustiken, orgeln. Däremot blev det en del experimenterande med mikrofon- och instrumentplacering. Och under den sista sessionen hittade vi äntligen den optimala placeringen.

Roligt och givande har det varit. Att lära känna varandra som människor och musiker. Att vara ett team där alla bidrar med något. Att märka hur samspelet blir bättre och hur vi fungerar olika, en del vill ha allt nedskrivet från början, andra trivs när det finns möjlighet att improvisera.

Syftet har varit att göra en skiva som lämnar en varm och god känsla efteråt. Musik som både är andlig och allmängiltig, som är lätt igenkännbar, men också bjuder på litet tuggmotstånd. All musik på skivan är live i kyrkan, inga tillsatsämnen liksom. Eller som det står i texten på skivkonvolitet, skivan är en ekologisk ljudprodukt.

Namnet Vingar lånade vi från den sista melodin på skivan. För oss som varit med blev det ett projekt som till slut fick luft under vingarna och som gett oss mycket glädje. Den glädjen ger vi gärna vidare till alla som vill lyssna.

*****

I skivprojektet deltog: Marianne Gustafsson Burgmann, orgel, Olav Söderström, orgel, Jan Edström, trumpet och flygelhorn, Jannike Sandström, sång, Carolina Edström, cello, Tom Hellsten, inspelning och mixning, Linnea Ekstrand, layout, Linus Mickelsson, foto, Matti Kontio, mastering.

Musiken på skivan har arrangerats av Niels Burgmann (Vingar), Dan Andersson (Som när ett barn), Olav Söderström (Som liljan), Albin Wikström (Hur ljuvt det är), Peter Sjöblom (Led milda ljus), Jan Hellberg (Jag lyfter mina ögon).

Understöd har vi fått från Svenska kulturfonden, Ekumeniska Rådet i Finland, Ingå församling, Helsingfors baptistförsamling

Skivan kan beställas från jazzpastorn@gmail.com. Den kommer också att finnas på Fontana Media och Fuga Oy.

Samverkan är ett av de bästa ord som finns. I motsats till samarbete innehåller samverkan inte tanken, eller kravet, på högfrekvent aktivitet. Sam-verkan handlar inte främst om att göra och jobba tillsammans, utan om att finnas, leva, uppleva och be tillsammans, för och med varandra. Samverkan tar hänsyn till vars och ens egna resurser, vilja och förmåga att vara och göra tillsammans. Den innehåller frivillighet, men inte prestationskrav och -ångest.

I samverkan bor respekt för den andre och en möjlighet att hjälpa och bli hjälpt av en annan. Samverkan innehåller mer möjligheter än krav, mer hopp och förväntan än färdiga strukturer och formuleringar. Samverkan innehåller också en dimension av sam-värkan, eftersom vi delar både glädje och sorg, motgångar och framgångar.

Ett annat ord för samverkan är synergi. Det är när två eller flera enheter tillsammans bildar en starkare enhet än vid direkt addition. Ordet kommer från grekiska syn-ergos, συνεργός. Synergi kan beskrivas som att 1 + 1 = 3.

Frikyrklig samverkan, både erfarenheten av det och organisationen med samma namn, FS, är ett uttryck för att det vi är och gör tillsammans blir mera, större och viktigare när vi ber om välsignelse, tar emot den och lever i tron att Gud välsignar det som hans barn är och gör tillsammans.