Resan till Karhunkierros och Oulanka nationalpark

För mig och Tobias började äventyret på Vilttorpets rastplats, där Riksåttan lämnar Nykarleby och drar vidare genom Pedersöre. Låt vara för att de personliga packningsförberedelserna ute på vår sommarholme var nog så laddade och prövande. Det var ändå när vi i den sena och svala augustikvällen strålade samman med resten av gänget och fick ryggsäckarna instuvade i folkabussen som det kändes på riktigt.
Sofia och Juha Jattu, våra eminenta guider och färdledare, hade tillsammans med Sandra Björklund, Emerik Österlund, Isabelle och Viktor Spyby startat färden i Helsingfors på eftermiddagen. Nu fulltaliga åkte vi till Larsmo och vår första övernattning i Larsmo bönehus. Där vidtog trimning av packningen, val av tält, fördelning av proviant och gemensam utrustning på respektive matlag, kvällste och slutligen sömn.

Jag tror att det var strax efter Taivalkoski som vi började få renar som medtrafikanter. Innan vi kom fram till Ristkallios parkering fick vi räddhågsna Nylänningar ett par lektioner av lokalbefolkningen hur dessa hornprydda bohemiska trafikanter skall tas; milt bryskt och bestämt;
– Ut i skogen med er!
Lite senare när vi väl hade börjat vår vandring skulle vi inte behöva vandra många hundra meter förrän vi stötte på dem igen, nu i deras rätta element. Renarna blev så väl som andra vandrare våra följeslagare under de kommande dagarna.

Vid femtiden låste vi bussen och lämnade den och Ristikallios parkering, startpunkten på vår vandring. Vi var enligt det preliminära programmet en knapp halvtimme försenade. Kvällssolen sken och humöret var på topp. Första etappen var en perfekt start. Den var lagom lång. Det var till största delen en vandring utför som nästan genast bjöd på om inte storslagna vyer så spektakulära och hisnande naturupplevelser. Ristikallio fick mig genast att tänka på Akseli Gallen-Kallelas Kalevalamotiv med bl.a. Lemminkäinen. I Ristikallio slog vi läger för natten och där fick vi för första gången användning för våra myggsprayer.
Det har aldrig varit någon hemlighet och torde nu vara allmänt känt att undertecknad inte är någon stor vän av mygg.

Oulanganjoki och Kitkajoki har grävt sig ner i den kringliggande högplatån och på vissa ställen drar älvarna fram genom kanjonbildningar med forsar och på andra ställen meandrar den sig fram genom åsar omgiven av strandbankar som slutar tvärt i grustagsliknande slutningar. Vår andra dagsetapp bjöd på allt detta.
Min erfarenhet från andra vandringar är att raststugor, vindskydd mm oftast är placerade vid de vackraste platserna. Karhunkierros är inget undantag. Resten av vandringen skulle bekräfta den ”regeln”.
I Taivalköngäs steg vi ner i en kanjon. Med klippväggen på ena sidan och den första av tre strömfåror på den andra låg vårt lunchställe. Där intill forsen balanserade en turiststuga tillsammans med omgivande träd och buskar på en klipphylla. En plats som för tankarna till Bröderna Lejonhjärta eller Narnia. Påtagligt vackert skulle man kunna säga.
Efter en lunchpaus, bestående av nudelsoppa, i dånet av forsen gick vi för första gången under vår vandring över en serie hängbroar. Tack för att det finns hängbroar! Utan hängbroar skulle korsandet av älven bli en överlevnadsövning i den högre skolan. Med hängbroar blir det hela ett äventyr med lagom hög Indiana Jones-faktor.
Åtskilliga kilometrar gick vi sedan längs en slingrande Oulanganjoki över sandig tallmo späckad med urgamla torrakor (kelopuu). Eftersom det är en nationalpark och träden är fredade, är många av torrakorna märkta av forna skogsbränder. De ställvis förkolnade stammarna i grått och svart kontrasterar starkt mot omgivningen. Att det hela ger en spöklik atmosfär är väl lite att ta i. Men här bjuder naturen igen på något som eggar ens fantasi. Kan det vara sagolikt vackert så kan det vara sagolikt kusligt eller spännande…
Innan vi nådde Oulanka leirikeskus hann vi ta en paus vid en av dessa natursköna rastplatser. Denna gång stannade vi till i något som skulle kunna beskrivas som naturens eget sandtag. Gropen skildes från älven av en liten sandbank, nästan som en liten sanddyn.
Trots trötta fötter, regnsjuk himmel och en tältplats med hårt packad morän som inte var helt enkel att få ner tältspikar i, var det inte någon som gnällde. Ingen visade det minsta tecken på att vilja sova i en stuga eller i sängen där hemma. Utan att några order delades ut sattes tälten upp. Där inte tältspikarna gick ner fick några stenar hjälpa till att hålla linor och hörn på plats. För stenar fanns det gott om.
Eftersom vi var på en camping fick laga vår middag inomhus på elspis (om vi ville). Men pojkmatlaget med Viktor i spetsen fann för gott att sitta ute med sitt gasolkök. De var ju ändå under tak.
På campingar brukar det finnas kiosk och den passade naturligtvis några av oss på att besöka. Vatten i all ära men ibland kan det vara gott med något annat att släcka törsten och pigga upp sig med!
Styrkta av maten gick på en liten kvällspromenad till forsen Kiutaköngäs. Det är Finlands största fors mätt i antal kubikmeter vatten som passerar under ett år. Dit gick vi med lätta steg för packningen hade vi lämnat på campingen. Forsar och kanjonraviner i all ära men här var det nog något annat som drog, i alla fall för fyra av oss. Vid forsen finns nämligen en geocache1) och vi hittade den (nå okej, Viktor hittade den.. ja, ja ära den som äras bör!) samt loggade in BAS i cachens loggbok.
Som grädde på moset avslutade vi den andra dagen med bastu och vilken bastu sen! Bastun låg lagom långt och lagom avskilt från resten av campingen nere vid stranden där Oulanganjoki gör en vid krök, gissa om det var skönt!
(Att campingen dessutom hade ett torkrum gjorde känslan av lyx nästan total.)

Efter att vi brutit upp från vårt läger den tredje dagens morgon skickade vi vykortshälsningar till Anton Björklund och Sara Krogius. Sara och Anton som tyvärr inte kunde följa med.
Vandringen den första biten gick i ett raskt tempo, ja väldigt raskt. Av misstag hade undertecknad hamnat i täten, ett misstag som vi rättade till vid första rasten. Sofia höll noggrann kontroll på att vi gick 50 min. och pausade 10 min. i ett rullande schema.
En av dagens höjdpunkter, både bildligt och bokstavligt var lunchpausen vid Ansakämppä. Här går älven i en stor krök som följs av korvsjöar och sandbankar som bildas när älven långsamt meandrar fram. Alltsammans kantas av åsens 10-15 meter höga tvära strandbrinkar. Det är uppe på strandbrinken som vandringsleden oftast går.
En del av oss valde att gruppera uppe på strandbrinken i tallmon med den vackra utsikten. Pojkarna tog trapporna ner till stugan som ligger på en sandbank.(Ja, här råkade det också ligga en stuga.) Här fick Tobias pröva på fiske i älv för första gången.
Det som förvånade mig mest var den rika och lummiga växtligheten vid älven. I Kuusamo eller ruka såg det ut som det gör mest på nordkalotten. Men nere i Oulankas dalgång är växtligheten som här nere i Nyland. Vilket Sofia förklarade att delvis beror på att jordmånen är kalkrik just där.

Målet för den tredje dagens vandring var Jussinkämppä. Vägen dit gick ömsom uppe på strandbrinken ömsom nere vid älven eller dess korvsjöar. För att sedan stegvis ta oss upp på högplatån till Kulmakkojärvi där Jussinkämppä ligger.
Jussinkämppä ligger på en udde i sjöns ena ände, en riktig ”fjällsjö” med kristallklart vatten. Vandringen upp till Kulmakkojärvi hade varit den tuffaste hittills. Men här fanns gott om plats i stugan så vi behövde inte spänna upp något tält. För den här kvällen hade Sofia och Juha förberett med egenhändigt stekt och torkad nötfärs. Något som två matlag med glädje tog sig an och anrättade en mexikansk gryta av. Den kvällen somnade alla gott.

Om dag tre slutade med en lång seg stigning, blev den fjärde etappen ganska snart en brant klättringsliknande vandring utför, något vi skulle få mer av innan solen gick ner.
Höjdplatån mellan Oulanganjoki och Kitkajoki badade i morgonsol och bjöd på såväl hjortron som orkidéer. Vandringen kunde ha varit tung om det inte hade varit så väl spångat. Minsta lilla antydan till våtmark var spångad. Utan de minst sagt enorma trappkonstruktioner i branterna ner till Kitkajoki hade vandringen blivit minst sagt strapatsrik. Ibland föreföll dessa konstruktioner av tryckimpregnerat mitt ute i skogen vara mer fascinerande än naturen själv. (Med lite fantasi skulle de kunna fungera som en installation på en friluftsutställning för samtida konst)
Väl nere vid Kitkajoki tog en helt annan naturtyp och vandring vid. Kitkajoki är genomgående stridare och stenigare än Oulanganjoki. Den kantas av branta, ibland lodräta klippväggar. Man får verkligen ha tungan rätt i mun för att inte halka ner i den forsande älven eller snubbla eller halka på stenar och klippblock. Ibland får inte stigen alls plats nere vid forsen utan klättrar brant uppför för att någon kilometer senare lika brant ta sig utför igen. Allt detta sammantaget gör den här delen av Karhunkierros till den mest krävande. Krävande och givande för det är väldigt vackert.
Ett av de tilltänkta övernattningsställena för etapp fyra var Harrisuvanto. Här går Kitkajoki i en lugn krök och som namnet säger samlas harren här för att smörja kråset. Vi frågade några som slagit läger vid vindskyddet om fisket. Men det enda som hade kommit på kroken var abborre. Vem åker till Kuusamo för att fiska abborre? ingen i vårt sällskap i alla fall.
Det viktigaste nu var inte fiske utan var vi skulle slå läger för natten. Naturen här gör emellertid att ytor lämpade för tält är begränsade. Nu var dessa redan upptagna och några stugor finns inte i Harrisuvanto.
Vad göra? Jo, Juha redogjorde för alla alternativ och sedan vidtog omröstning. Vi röstade enhälligt för förslaget att förlänga dagsetappen med sex kilometer och övernatta vid slutmålet i Juuma.
Vi beslutade m.a.o. att gå följande dags sträcka för att bl.a. få sova på en camping och få tillgång till dusch och BASTU.
Den sista biten till Juuma bjöd på mer naturscenerier. Höjdpunkten i dubbel bemärkelse var Kallioportti. Från Kitkajokis dalgång går det nästan lodräta trappor ca 40-50 m upp till Kallioportti. Väl uppe bjöds vi på en förtrollande utsikt och vila. Nu var vi uppe på högplatån igen med sin betydligt sparsammare växtlighet.
Vi passerade ytterligare två hängbroar innan vi var framme vid Juuma. Det är viktigt att nämna hängbroarna för hängbroarna ger en extra liten krydda åt äventyret och skulle kunna fylla ett eget kapitel. Vid det här laget ägnades nog inte så många tankar åt djur och växter på Kuusamos tallmoar som på trötta fötter och axlar. Slutet på vandringen närmade sig. När leden tog slut och blev en bil och tältfylld äng var vandringen slut, 16 h före det preliminära programmet.

För sista gången tog vi fram tälten, liggunderlagen och sovsäckarna och lagade mat. Juha ringde efter en taxi från Ruka och hämtade bussen som vi hade lämnat på Ristikallios parkering på tisdagen. Där efter badade vi bastu i en liten gammaldags bastu- och tvättstuga längst in i en lummig vik med klart vatten och sandbotten. När vi kröp ner i våra sovsäckar den kvällen kunde vi belåtet konstatera att vi hade ett tiotal meter kvar att gå nästa morgon, inte sex kilometer. Vi kunde vila ut inför nästa ”strapats”, en bilresa på drygt 800 kilometer till Helsingfors.

Ett äventyr kräver alltid sin tribut. Även denna vandring gjorde så. Innan vi satte oss i bussen Tog Juha farväl av sina vandringskängor. När en del av oss förberedde våra fötter inför dagens vandring med att tejpa hälar och tår, tejpade Juha också sina kängor. Nu hade de gjort sitt och fick sluta sina dagar i en roskis på Juuma camping. Samma väg gick min skäri-skjorta som sista dagen ”inte va hel mellan hôlen”.2)

Resan hem gick bra och vid elvasnåret på lördagskvällen kom vi fram till Malms centrum i H:fors och där skildes våra vägar åt. Vi var några millimeter kortare än på tisdagen då vandringen började (det blir man när man bär på en packning), men andligen och mentalt mycket större.

Äventyr och strapatser svetsar samman människor och ger dem som varit med många fina minnen. Att komma dragandes med existentiella floskler och klyschor som; vägen är allt målet är inget och dra en massa filosofiska paralleller till livet i övrigt känns pinsamt, i alla fall för mig. Men när man vandrar kommer tankar som dessa ändå till en. Man stärks och växer. När vi gick sista etappen på fredagen klarade vi av något ingen av oss på tisdagen riktigt hade trott vi skulle kunna fixa, (möjligtvis med undantag för Sofia och Juha.) :)

Ett stort tack till alla som var med och bidrog till en lyckad vandring. Ett jättetack till Sofia och Juha som planerade och lade ner en massa arbete på att vi andra fick vara med om en så fin upplevelse. Utan deras insats och kunskap hade det inte blivit något. Det preliminära programmet höll alltid streck. Provianten var lika väl avvägd och genomtänkt som allt annat. Där fanns bl.a. pickels, något som i alla fall Isabelle och undertecknad uppskattade.

Om man vill ta del av bilder som togs under vandringen så finns de utlagda på webben. Gå in på http://picasaweb.google.com/bashfors och se efter om ni känner igen någon eller något.

Hälsar Kjell J:son Ahlbäck, hjälpledare

1 Se www.geocaching.com
2 Helt trasig, på göteborgska