|
- Aloha! Mahalo! Hang loose! Don’t turn
your back to the sea! var några nya ord och uttryck som
Simon och jag fick lära oss under vår knappa två veckor
långa vistelse på Hawaii. Närmare bestämt i huvudstaden
Honolulu, som ligger på ön Oahu. Anledningen till vår resa
var den internationella baptistkonferens som hölls i staden
i somras.
|
Aloha och mahalo!
Hej och tack från två glada hulahularesenärer, Simon
och Jani |
Ända sedan Baptisternas världsallians
bildades 1905 har baptister från hela världen mötts
regelbundet i konferenser i olika delar av världen.
Baptisternas världs kongress hålls vart femte år och
förläggs till olika världsdelar för att göra det lättare för
människor i just den världsdelen att delta. Kongressen är
inte ett forum endast för pastorer och andra ledare, utan
den är öppen för alla som vill delta.
I månadsskiftet 28 juli - 1 augusti hölls
alltså den 20:e internationella baptist kongressen i
Honolulu, Hawaii. Från Finland deltog sju personer från
Finlands svenska baptistsamfund. Min resa spons rades av
Finlands svenska baptistmission och Helsingfors
baptistförsamling. Mahalo! (tack). Temat för
konferensen var Hear the Spirit (Lyssna till Anden). Det
försökte vi också göra hela den tid vi var samlade, om vi
sedan firade gudstjänst, deltog i lovsång en eller
bibelstudierna, eller i något annat evenemang under
konferensen.
Konferensen samlade mer än 4 000 baptister
från 105 länder. En fem dagars färgrik fest med gudstjänst,
bibelstudier, bön, mission och gemenskap avslutades ”on the
mountain top” med predikan, lovsång och många vemodiga
farväl.
Talare den sista dagen under högtiden var
Lance Watson från St Paul’s Baptist Church från Richmond,
Virginia i USA. Han uppmande oss att fortsätta tjäna Gud i
våra respektive församlingar och kyrkor och i den heliga
Andens kraft att medverka till förändringar på olika håll,
eller med hans egna ord "change handicaps into happy
helpfulness; to change disadvantages into delightful
deliverances; to change lameness into leaping love."
Som kristna behöver vi den heliga Andens kraft i vår tjänst
för Gud och våra medmänniskor, sade Watson. ”Vi kan inte
tjäna Gud, lovsjunga Gud, offra till Gud, vandra med Gud,
lovsjunga Gud eller predika Gud utan Gud.”
Alla kan vi tjäna Gud där vi är. Alla har
något att bidra med. ”Du behöver inte tala som Shakespeare
för att kunna vittna. Du behöver inte predika som Paulus för
att kunna förkunna. Du behöver inte kunna sjunga som änglar
för att lovsjunga. Du behöver inte ge miljoner för att kunna
förändra. Istället får vi använda det vi har.”
Vid kongressen valdes John Upton, USA, till ny president för
Baptisternas världsallians efter David Coffey från
Storbritannien. Tidigare generalsekreteraren Denton Lotz
fick ta emot BWA:s människorättspris.
Levande vatten kampanjen avslutades med
musik, drama och vittnesbörd och ett tal av
generalsekreteraren Neville Callam. Levande vatten kampanjer
har hållits i olika delar av världen och fokuserat på
evangelisation och ledarskaps träning.
Delegaterna deltog i bibelstudier på nio
olika språk och reflekterade tillsammans kring olika
teologiska, sociala och etiska teman som pastoralt
ledarskap, kristen gudstjänst (worship), religionsdialog,
människohandel och skapelseteologi.
Den åttiosidiga programguiden var ett an
vändbart redskap när man ville orientera sig i utbudet de
kommande dagarna. För den vanliga deltagaren var det bara
att välja och vraka om man ville delta i någon av dagens två
huvudsessioner, bibelstudier, samtal, temagrupper eller
sociala aktiviteter. Men tillbaks till
början.
Första kvällen inleddes med många välkomnande tal och lokala
inslag med musik, tal och böner på hawai’iska. Huvudtalare
var britten David Coffey, avgående ordförande för
Baptisternas världsallians. Mycket lovsång var det också,
med det traditionella rockkompet (elgitarr, bas, trummor och
klaviaturer) på podiet. Musiken fungerade rätt bra i
sammanhanget. Volymen var tillräcklig för dem med nedsatt
hörsel och något hög för dem som inte hade öronproppar.
Textmässigt har den moderna lovsångsmusiken
utvecklats mycket de senaste åren och formmässigt närmar den
sig allt mer traditionella hymner och psalmer. Inte så
mycket seven-eleven mera, dvs sju verser elva gånger. Men
naturligtvis inleddes allt med sången How Great Thou Art (O,
store Gud) framförd av hawaiiska sångare.
Allt som hände framme på podiet syntes på
stora skärmen så alla kunde följa med. Sittplatser ja, det
blev litet trångt. Först hade arrangörerna tänkt förlägga
huvudsessionerna i den största konferenssalen som tar drygt
tiotusen deltagare. Men så blev det färre anmälningar än man
väntat sig, ca 4000, så man flyttade samlingarna till en
mindre sal. Bättre stämning om färre sitter trångt. Men sen
ställde koreanerna till det och anmälde tusen personer i
sista minuten och många fick nöja sig med att sitta i
angränsande utrymmen och titta på en videoskärm.
Möten med människor
En dag under konferensen stötte jag ihop med pastor Anatoly
från Ryssland, som också besökt oss i Helsingfors. Nu var
det länge sedan vi hade setts. Han berättade att han
äntligen lyckats få tag på ett hus för sina dagar som
pensionär. Hans son hade hjälpt till med finansieringen, men
det var mycket tid och svett innan köpet kunde fullbordas.
Mäklaren hade ledigt och kunde inte stå till tjänst. Men
säljarna, fd invandrare, bjöd hem honom, de blev goda vänner
och det blev affär. Nu äger han ett hus, inte utanför
Moskva, men utanför Stockholm! Vid en av
bokdiskarna lade jag märke till två afroamerikanska pastorer
som sålde en enda bok, vilket var något ovanligt för
vanligtvis finns det en hel drös med böcker på bokdiskarna.
Boken hette We are all ministers och skulle kunna inspirera
frikyrkorna att frigöra resurser och rädda folkkyrkorna
genom att hjälpa dem ta vara på alla präster och tjänare som
finns att tillgå i det allmänna prästadömet. Vi inledde ett
samtal och jag berätta de att jag studerat homiletik för
pastor J. Alfred Smith i Berkeley på 1980-talet. Dr Caldwell
och hans bror är goda bekanta med Dr Smith och lovade
framföra hälsningar när de skulle träffas följande vecka.
Pastor Smith är pensionerad sedan länge, men inspirerade mig
och många andra att bli goda predikanter. För att visa att
han menade allvar lät han mig en gång predika i hans kyrka,
Allen Temple Baptist Church, Oakland, men det är en annan
historia.
Hälsningar
Hälsningar till konferensen framfördes av representanter för
Kyrkornas världsråd (Bernice Jackson), World Evangelical
Alliance (Geoff Tunicliffe) och Katolska kyrkans råd för
främjande av kristen enhet (George Fairbanks). Som väntat
presenterades också BWA:s teologiska sam tal genom åren och
de publikationer som getts ut i samband med dessa.
På kvällssessionen rapporterade
mennoniternas representant om samtalen mellan mennoniter och
lutheraner. Lutherska världsförbundet. Samtalen har lett
till ett ställningstagande där lutheranerna ber om
förlåtelse av mennoniter (och i praktiken baptister och
andra kristna med rötter i den anabaptistiska reformationen)
för de teologiskt motiverade förföljelser som de utsatte
anabaptister för och för att lutheraner glömt eller
ignorerat dessa och för att lutheraner också senare
beskrivit anabaptister felaktigt. Frågan har varit uppe
förr, bland annat i samtalen mellan baptister och
lutheraner, men ledde inte till denna typ av offentlig
ursäkt. Förlåtelse och försoning är grunden till ett gott
samarbete och fungerande ekumeniska relationer.
Dramagrupp
En dramagrupp framförde en inspirerande persontolkning av
bl.a. apostern Paulus och missionärer med baptistisk
bakgrund som William Carey. Temat var skor. Skomakaren Carey
sade ”God took me from repairing the soles of shoes to
saving the souls of men” och den avslutande frågan var: Who
will fill our shoes”, en relevant fråga i alla kyrkor och
samfund där antalet nya missionärer snarare minskar än ökar.
Lojaliteter
Jag träffade ”lieutenant Wade” (fingerat namn) utanför
kafeterian ett par kvarter från hotellet där vi bodde. Wade
och hans kamrater höll på att packa sina saker för att åka
tillbaka till basen i Florida efter en kortare vistelse på
armébasen i Hawaii. Wade tjänstgör i flyget och är pilot på
en räddningshelikopter. Han har mer än 20 år bakom sig i
armén och har gjort många turer till Irak och Afghanistan. –
Vi vill inte förlora flera soldater i kriget, säger Wade,
samtidigt som de nyaste rappor terna visar att juli månad
var en av de värsta när det gäller amerikanska för luster.
De afghanska förlusterna rapporteras det sällan om även om
general McChrystal medger att ”vi har skjutit ett otroligt
stort antal civila människor och dödat många och, vad jag
vet, har inga av dessa visat sig utgöra ett verkligt hot mot
våra trupper”. Inte underligt att den afghanska
lokalbefolkningen börjat hata de amerikanska trupperna.
Wade är soldat som tjänar sitt land. Han vet vem han är och
lyder order, ställer inga frågor när han blir sänd att
tjänstgöra utomlands. När jag frågar om hans personliga
åsikter om krigen i Irak och Afghanistan svarar han
diplomatiskt att han tror på fred men att ibland måste man
ta till militära medel för att få till stånd fred. – Våra
fiender förstår inget annat språk än våld, menar Wade. Jag
nämnde kort om Finlands roll i fredsarbetet, om president
Ahtisaari och hans tro på diplomati och förhandlingar. Vi
skildes med förhoppningen om en fredligare värld.
Samtalet gav upphov till många frågor. En gäller
lojaliteter. Tänk om alla kristna vore lika lojala mot Jesus
Kristus och hans budskap om fred, försoning och icke-våld
som Wade är mot sitt land och dess politik. Numera är det
staten som, mer än kyrkan någonsin gjort, gör an språk på
människors lojalitet. Vad betyder det i dagens värld att
lyda Gud mer än människor?
Människohandelsseminarium
En eftermiddag deltog jag i ett seminarium om människohandel
och sexhandel. Temat var bekant från Ansvarsveckan 2008—2009
men det var uppmuntrande att se nya ansikten och träffa
människor som vigt sitt liv åt att jobba med
människohandelsoffer eller för att förändra lagstiftningen.
I delstaten Texas har en kristen aktivistgrupp fått in
begreppet människohandel i strafflagen och hjälpt
distributörerna av alkohol till barer och krogar att
identifiera tecken på människohandel. Så har de kunnat tipsa
myndigheterna om detta som sin tur kunna gripa och förhöra
misstänkta. Efter allt arbete med Ansvars veckans kampanj
fann jag det i alla fall nödvändigt att påpeka att
människohan del också är mer än sexhandel, det handlar minst
lika mycket om handel med arbetskraft vilket aktuella
studier i tex Finland visat. Hur har upphandlingen av
arbetskraft till Finlands nyaste kärnkraft verk skett och
under vilka omständigheter lever de som jobbar där?
Pirater på ön
Johnny Depp var också på ön under kon ferensen, dock i andra
ärenden. Det gick vilda rykten om vilka celebriteter som
kunde tänkas befinna sig bakom de svärtade rutorna i det
tiotals tjugometers limousiner som körde omkring i Honolulu
city och parkerade invid de stora lyxhotellen. Hawaii är en
tacksam inspelningsplats för många filmer och tv-serier
(Jurassic Park, Lost, Hawaii 5-0 och en lång lista övriga).
På en bussrundtur såg vi kapten Jack Sparrows skepp Den
svarta pärlan förankrad vid stranden där inspelningen av
Pirates of the Caribbean nr 4 pågick för fullt.
Religionsfrihet
Läste i lokal tidningen om debatten om huruvida
myndigheterna i New York ska tillåta att ett muslimskt böne-
och kultur center ska få byggas i närheten av Ground Zero.
Några militanta kritiker har kopplat samman alla världens
muslimer med dem som styrde passagerarplanen in i Twin
towers, och flera politiker ser sin chans att kamma hem
rädda människors röster, trots att en betryggande majoritet
på Manhattan inte har något emot bygget. Är inte
religionsfriheten lika för alla, som borgmästaren i NYC
hävdar?
Hawaii Five-O
Den tv-serie som kanske gjort mest för att göra Hawaii känt
är polisserien Hawaii Five-O som också gått i finsk tv för
länge sen. I hissen upp till 22:a våningen var det en av
hotellgästerna som berättade att hotel Ilikai där vi bodde
figurerar i inledningen av varje avsnitt i serien. Åkte upp
för att kolla och visst var det så. Såg nästan kommissarie
Steve McGarrett stående på balkongen betraktande utsikten
eller mediterande över den tilltagande brottslig heten.
Goda predikanter
Vissa predikanter gillar man för att de är goda talare.
Andra gillar man för att de har något att säga. På
konferensen gällde för det mesta bägge två: goda talare som
har något att säga. En morgon hörde jag den kanske klaraste
undervisningen om Jubelåret utifrån berättelsen i Luk 4 som
är en tematext under konferensen. Klar och tydlig,
pedagogiskt upplagt, en (!) illustrerande berättelse från
hans församling och där satt den. Det handlade om att
kristna kan bli ett jubelårsfolk, som sätter sin tillit till
Gud och inte till ekonomiska resurser, som förkunnar att
Jesus är herre och som gör allt för att frita dem som är
fångna.
Costly witness
Seminariet Costly Witness om religions förföljelse var
troligen ett av de bästa under konferensen. En hel del
grundlägg ande fakta varvat med personliga vittnes börd från
olika länder. En stor majoritet av världens länder
begränsnar religionsfriheten. Värst är situationen i länder
som Nordkorea, Iran, Afghanistan, Saudiarabien, Somalia,
Maldiverna, Uzbekistan. Det handlar om brister i
lagstaftning, diskriminering, rätt till byggnader för guds
tjänstfirande, våld och majoritetsreligionens privilegier.
Ett tungt inlägg kom från Karen Woman
Organisation i Burma som rapporterade om den burmesiska
arméns systamatiska förtryck av karenfolket. För att undvika
att bli dödade har många manliga byledare gett över
ledarskapet till kvinnor. Många av dessa kvinnliga byledare
har lyckats rädda sina byar från total utrotning genom att
förhandla med armén. Ändå har dessa kvinnor tvingats
bevittna grym tortyr och övergrepp, allt från
korsfästningar, män skor som bränts levande, halshuggningar,
våldtäkter, mänskor som begravts levande. Rapportern baserar
sig på intervjuer med 95 kvinnliga byledare.
”Men det finns även en annan sida – ett
underbart och generöst folk med en vilja till att förändra
sina liv. I Yangon finns många kristna högskolor och
universitet. Eftersom staten ofta stänger de statliga
universiteten i rädsla för att studenterna skall gör uppror
har de kristna universiteten öppnat upp för sekulära
utbildningar i språk, datakunskap, management, business mm.
Detta gör att det inte är bara kristna ungdomar som nu går
på dessa skolor utan en hel del icke kristna burme ser.
Bland minoritetsfolken har den kristna tron fått fäste.
Varje folkgrupp har t.ex. sitt eget baptistsamfund, men
tillsammans hör de till Myanmar Baptist Convention (MBC) med
1,5 miljoner medlemmar.
Lokal rapportering
Under rubriken Baptist visitors volunteer rapporterade
lokaltidningen Staradvertiser från konferensens
frivilligarbete till för mån för de fattiga och hemlösa i
Honolu lu. Arbetet koordinerades av pastor John Vaughn i
Kahili Baptist Church. En av deltagarna i talkoarbetet,
Karen Hopkins från England, deltog i målningsarbetet i ett
center för hemlösa och var glad över det engagemang de
lokala myndigheterna visar för de fattiga och hemlösa.
Själv vek jag en eftermiddag åt att delta i
matpackningstalkot i konferenscentret. Unga och äldre deltar
entusiastiskt i att väga upp ingredienserna ris och torkade
grönsakar, sätta dem i plastpåsar och packa 36 påsar i varje
papplåda, tejpa lådan och ställa den vid väggen. Efter att
tusen portioner packats ropas resultatet ut till
entusiastiska applåder. Under konferensen packades 30 000
matportioner (ris, torkade grönsaker mm. i tillslutna plast
påsar) som senare kan användas för att delas ut till dem som
behöver.
Skön musik
Musikutbudet var enormt. Sessionerna varvades med tal, sång
och presentationer. Speciella konserter hölls med jämna
mellanrum. Sångare, solister, lokala inslag med sångare och
dansare, många körer inklusive ett oändligt utbud
väldisciplinerade barnkörer (med koreografi) från Korea. En
kväll var det Rodriguez spanska gitarr med brasilianska
jazzharmonier till kända melodier som gick under skinnet.
Inte ens den enorma brasilianska kören med vidhängande
symfoni orkester (ingen play back här) kunde toppa det trots
hits som O store Gud och Glory, glory halleluja. Mastodont
och mäktigt ja, men over the top så att säga.
Som så ofta förr var det de svarta
gospelkörerna som sopade golvet med de övriga. Koreakörerna
lånar deras sånger och sjunger Swing Low och O Happy Day
till playback och intet öga är torrt. Men när gospelmödrarna
i den svartklädda afroamerikanska kören sjunger I shall
never let go of my Saviors hand då är det sådan streetcred
att inte ens mitt öga är torrt. Självklart och enkelt.
Tidlöst och närvarande. Himmelskt med förankring i söderns
jord. Väl hemma var det lika varmt som på
Hawaii. Och på Humlefestivalen sjöng Frank Ådahl med
Ichtyskören minst lika skönt och svängigt som gospelkörerna
på konferensen. Så det blev som vi tänkte innan vi åkte: Det
ska bli skönt att komma hem! Jani Edström |
