Självrannsakan

Predikan i Betelkyrkan 23.8.2020. Jani Edström

Coronapandemin hjälper oss till självrannsakan. Plötsligt är allting inte så självklart längre. Vi tvingas tänka på vilka länder vi kan besöka, vilka resor vi kan företa oss, vilka evenemang vi vill besöka, människor vi vill träffa. Ordet arbetsplats har fått en ny innebörd för dem som är tvungna att jobba på distans. Arbetsplats kan för andra utgöra ett hot, eftersom det är där vi kommer i kontakt med människor som kan tänkas vara smittbärare. I skolor och offentliga institutioner är man hela tiden lyhörd för nya rekommendationer och restriktioner. Att korsa en nationsgräns innebär helt andra saker nu än tidigare, inte sällan två veckors självkarantän. Det här är visserligen bara yttre faktorer, men för många påverkar de också vårt inre. Coronatiderna har lett till tankar på hur vi ser på livet, vad som är viktigt, vad vi vill prioritera, hur vi vill leva våra liv.

På ett möte hos Kyrkornas världsråd i Geneve lyssnade jag på ett anförande av rådets tidigare generalsekreteraren Philip Potter. Potter var metodistpastor, hemma från Västindien. Redan som ung engagerade han sig i den ekumeniska studentrörelsen, som vuxen jobbade han mot apartheid och rasism och som teolog gjorde han mycket för att skapa förståelse mellan kyrkorna världen över, inte minst genom dokumentet Dop, nattvard och ämbete, som också låg till grund för baptisternas och lutheranernas teologiska överenskommelser. Under sitt anförande sade Philip Potter ungefär så här: Varje kristen borde leva med Bibeln i ena handen och dagstidningen. Bara så kan vi förstå vad Gud vill med världen, med kyrkan och med oss, som Jesus Kristi efterföljare. Först då kan vi förstå hur synden inte bara är något som förstört vårt förhållande till Gud, utan också till varandra, ja till hela skapelsen.

Dagens HBL innehåller mycket självrannsakan. Ledaren uppmanar oss till självrannsakan i förhållande till naturen, med vargen som exempel. En annan artikel uppmanar till självrannsakan i förhållande till en kinesisk teleoperatör, en annan uppmanar västländerna till självrannsakan angående kolonialismens betydelse för korruptionen i afrikanska länder. En insändare uppmanar myndigheterna till självrannsakan om hur funktionshindrade med coronasymptom behandlas på vårdhemmen. Två artiklar uppmanar vår nation till självrannsakan i förhållande till judar och antisemitism i vårt land, både i historia och nutid. Antisemitismens ligger och pyr och flammar upp då och då genom hatbrott som visserligen polisanmäls men sedan händer inte mycket. En kolumn uppmanar till självrannsakan när det gäller synen på arbete, arbetsplats,

HBL:s sportsidor har den senaste tiden uppmanat till självrannsakan när det gäller ökad synlighet för idrottande kvinnor och flickor, blottat ojämställdhet och strävar numera till jämlik rapportering när det gäller manlig och kvinnlig idrott. I veckan uppmanade Husissporten det nationella ishockeyförbundet och ledande hockeyprofiler att fundera litet på om det är lämpligt att hockey-vm ordnas i Belarus, där en hockeyälskande men demokratihatande diktator gjort allt för att hålla sig kvar vid makten, men nu får se sig besegrad av folket, det egna laget.

Nyligen lyssnade jag på ett sommarprat av Filip Saxén, sportredaktör på Husis. Han berättade hur hans liv förändrats med ökad självinsikt och vilka följder de sexuella övergrepp han utsatts för som barn påverkat hans liv, hans beslutsfattande, hans relationer, hans känsloliv och självbild. Det var först i samband med terapin som han började förstå hur allt hängde ihop, hur trauman från barndomen påverkat hela hans liv. Han som flytt in i sig själv undan närhet och ångest, kunde sätta ord på sina känslor och möta förståelse. Att vara lycklig, åtminstone ibland, var ett av hans mål. Genom självrannsakan, terapi och mediciner kunde han börja ta de första stegen mot ett hanterbart liv.

Tänk vad mycket enklare livet skulle vara om vi skulle se på själens smärta på samma sätt som vi ser på fysiskt lidande. Skrubbsår kräver sällan läkarbesök, de läker om de tvättas snabbt, inte bli inflammerade. Benbrott däremot kan vi inte fixa själva, då behöver vi läkarvård. Detsamma gäller allvarligare sjukdomar som har med viktiga inre organ att göra. Med själen, vår mentala hälsa är det på liknande sätt. Vi kan råka ut för skrubbsår, benbrott eller rentav livshotande saker och då behöver vi vård. Någon som lyssnar, någon som hjälper oss till självrannsakan och självinsikt.

Självrannsakan, som det ofta används i vår kristna vokabulär, ska få oss att inse våra tillkortakommanden, vår synd och vår skuld. Vi ska inte tro att vi kan frälsa oss själva, vi har ingenting att komma med inför Gud.  Endast Gud kan förlåta, försona och befria oss från skuld och skam. Så är det naturligtvis i sista hand, vilket Paulus, med all önskvärd tydlighet, visar. Allt det goda som kärlek, förlåtelse, försoning, har sitt ursprung i Gud.

Risken är emellertid att vi begränsar Guds handlande enligt en på förhand bestämd mall eller mönster. Jag bekänner och Gud förlåter, nästan en mekanisk aktivitet. Vi kommer till insikt om vår synd och ber Gud om förlåtelse. Men självrannsakan, bekännelse och förlåtelse är inte en mekanisk aktivitet, utan ett sätt att leva, en relation. Varje gång jag med den heliga Andens hjälp tränger längre ner i själens djup och ser mina dolda motiv, visar Gud på förlåtelsens möjligheter.

Att begränsa Guds handlande till gälla enbart mitt personliga gudsförhållande är att ge fritt spelrum åt intressen, krafter och ideologier som har andra agendor och inte intresserar sig för människans gudsrelation. Vi behöver återta livet i alla dess dimensioner, inte ge tolkningsföreträdet till aktörer som inte bryr sig om människan som helhet, som bara vill ha vår tid, våra pengar.

Samtidigt ska vi inte begränsa Guds handlande enbart till sådant som har tydliga kristna förtecken. Om Guds handlande i världen skulle vara begränsat till kyrka och församling skulle vore många människor fortfarande vara fångar i slaveri, förtryck, människohandel eller sin egen ångest.

Samtalsterapin kan vara en Guds gåva till ångestfyllda människor, diakoni och socialt arbete kan vara Guds kärlek i handling och rättsväsendet kan vara ett sätt att implementera Guds rättvisa i ett modernt samhälle. I alla fallen handlar det om att människor ser utöver sig själva och vill hjälpa individer och samhälle till ett bättre liv. Detsamma gäller kulturarbetare som filmskapare, bildkonstnärer, författare, regissörer, eller scenartister. För dem gäller också att de vill bryta självisoleringen, se ut över sig själva och nå andra med självprövning och nya insikter.

Självrannsakan handlar inte bara om att Gud ska förlåta oss, att förlåta är ju Guds jobb, som någon sagt.  Minst lika ofta behöver vi kunna förlåta oss själva. Till det behöver vi både nåd och insikter utanför oss själva. Till det behöver vi en förlåtande Gud som låter nåden flöda över oss som en fräsch morgondusch. Varje dag, flera gånger om dagen. Till det behöver vi människor som är beredda att lyssna på oss och ge oss råd och vägledning. Till det behöver vi ta ett steg i tro och lita på att det bär. Att det som avslöjas om oss inte leder till förnedring. Att det vi tvingats utstå inte ska få makt över oss eller bestämma våra liv för alltid. Att vi med Guds, vänners, förbönens, själavårdares, terapeuters hjälp kan bryta de onda mönster som präglar våra liv.

Den enes synd leder till den andras skam, den enas synd leder till en annans sår. Den som utsatts för lidande, mobbning, sexuella övergrepp, trakasserier, hatprat eller olika härskartekniker behöver inte förlåtelse i första hand, utan kärlek och upprättelse. Det är bara så vi kan gå vidare, bli helare och inte längre behöva vara fångar i det förflutna.

Job får sin upprättelse i mötet med Gud. Inte som en intellektuell förståelse eller en absolut insikt i Guds väsen, utan som ett möte, en fördjupad relation. Det leder till självrannsakan och självinsikt.

Paulus får når insikten om Guds nåd är nog också för honom, till och med när han inte får något svar på varför han måste lida, det som han benämner som en ”törntagg” i hans kött.

Petrus får sin upprättelse när Jesus oändliga kärlek möter honom på Gennesarets strand och Jesus nollar hans tredubbla förnekelser med en tredubbel kärleksupprättelse.

Vi då, jag då, du då? Var, när, hur gör vi vår egen självrannsakan? I bönen förstås, den aktiva närvaron tillsammans med Gud. Kalla det tyst bön, meditation eller vad som helst, olika sätt på vilka vi ger Gud vår aktiva tid några minuter per dag och låter Anden tala till oss. Då kan vi får ord eller tankar som leder oss inåt och samtidigt framåt på vägen mot självkännedom och upprättelse. Avsätt fem eller tio minuter varje dag till aktiv tystnad och närvaro inför Gud. Var beredd att tankarna flyger hit och dit i början, men så småningom nås du av ett tilltal att ta vara på och återvända till under dagen.

Gud med oss alla! Amen.

Försoning

Andrum i Yle Vega, 31.7.2020

God morgon!
Veckans ord här i Andrum är försoning. Så jag tillåter mig att ställa frågan: Är du försonad? Är jag försonad? Har vi en försonad relation till oss själva, till våra medmänniskor, till skapelsen, till Gud?

Jag vet, det här är inte frågor vi ställer oss vid frukostbordet en sommarmorgon. Vanligen frågar vi, har du sovit gott, eller har du ätit frukost?

Det vi kanske inte tänker på då är att sömnsvårigheter och brist på matlust ibland kan ha samband med något oförsonat i våra liv. Det som händer i våra känslor och attityder kan ta sig fysiska uttryck.

Mitt eget nervcentrum finns i maggropen. När relationer krånglar, när grälet hänger i luften, när det finns något oförsonat som jag borde ta itu med känns det som en tyngd i maggropen, som ett lätt illamående som strålar ut i resten av kroppen. Det är verkligen ingen behaglig känsla.  

Att leva i försoning är grunden för ett gott liv.

I praktiken handlar det om att inte ha något otalt med någon, att kunna förlåta, mötas och se varandra i ögonen efter att det skurit sig. Lika ofta kan det gälla att försonas med sig själv.

Nu när mina barn är vuxna och flyttat hemifrån kommer jag ofta på mig själv att tänka tillbaka på alla de gånger jag inte räckte till som förälder, när jag gjorde dåliga val, när jag inte uppmuntrade tillräckligt eller borde ha dragit tydligare gränser. Lyckligtvis är mina barn klokare än jag var i deras ålder. De kan formulera upplevelser och känslor och komma med ord av – försoning. ”Det är ok farsan, tänk inte på det längre. Det är lugnt.”

Försoning är ett ord vi ofta förknippar med Gud. Bibeln talar om att vi behöver försonas med Gud och varandra. Vi har gått vilse och behöver hitta tillbaka till den rätta vägen, vi har missat målet och behöver ta ut riktningen på nytt, ett förtroende har brutits och behöver återupprättas.

I Herrens bön ber vi: Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Liksom skulden har flera dimensioner har också försoningen det.

Behovet av försoning är oftast mycket konkret och påtagligt. Författaren Kristian Lundberg berättar hur försoningen fick sin början i hans liv.

En dag när han fått nog av sitt missbruk och sitt självförakt går Lundberg till en präst. Det är en vanlig medelålders man som tar emot honom i ett enkelt rum, två stolar, ett kors på väggen. En bit in i samtalet konstaterar Lundberg att det känns som att han har kränkt själva skapelsen. Ja, svarar prästen, det är just det du har gjort. Och Lundberg inser att det finns en skuld och att han brutit någonting som borde ha fått vara helt.

Det här är första gången Lundberg blir tagen på allvar. Det han egentligen vill veta är hur han ska kunna försonas med sig själv efter allt han gjort mot sig själv, sina vänner och närmaste. För Lundberg blir svaret att där det finns skuld där finns det också möjlighet till försoning. 

Ibland behöver vi försonas med den uppfattning eller bild vi har av Gud. Jag har mött människor som inte kunnat närma sig Gud eftersom de tror att Gud hela tiden går omkring och är vred på människorna, försöker hitta fel och brister hos oss för att sedan kunna döma oss till helvetets eld. En sådan gudsbild kan bara leda till rädsla och otrygghet. Tack och lov är det en falsk bild, en avgudabild. Gud är inte sådan.

Låt oss istället ta vår utgångspunkt i Bibelns ord: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Gud är den villkorslösa kärleken som befriar från skuld och skam och ger oss mod att leva. Så kan vi tillsammans med frukosten idag också ta emot försoningens gåva. 

Det här var Andrum med mig Jani Edström. Ha en bra dag!

Brev och arv

Aftonandakt i Yle Vega, 23.6.2020.

Efter mina föräldrars död har jag och mina syskon gått igenom allt vad de lämnat efter sig.

I en låda hittade vi gamla brev, julkort och vykort som mamma sparat och sorterat enligt årtal. Bland breven fanns korrespondens med syskon, vänner och bekanta. En del brev fungerar nästan som en dagbok eller förteckning över allt som hänt efter det senaste brevet. Andra brev innehåller mera av tankar inför framtiden och konkreta planer. 

Efter att ha tagit del av några brev började jag funderade på vad en människa i en given situation väljer att skriva om. Vad är det som gör att vi väljer att lyfta fram en sak och lämna bort en annan? Och den stora frågan, när hade folk tid att skriva brev överhuvudtaget?

Ibland nämns jag och mina syskon i breven. Ibland bara i en mening, nästan litet i förbifarten, ibland blir det en litet längre berättelse inramad i omsorgen om oss. Det här påminner mig om hur viktigt det är att vi handskas varsamt med våra medmänniskor också i våra tankar och attityder.

Ofta tänker vi kanske på arvet från våra föräldrar i form av ägodelar, saker, pengar eller fastigheter. Men hur viktigt är sådant egentligen?

Föräldrarnas brevväxling vittnar om är hur många människor de kunde vara till hjälp för, med vägledning, tröst och uppmuntran. Arvet från dem blir plötsligt mycket större än jag kunnat föreställa mig. Det handlar om osynliga saker, sådant som jag kanske aldrig kommer att få se resultatet av men som ändå finns. Tacksamhet, glädje, omsorg, delade bekymmer, uppmuntran, tröst.

Allt det här är ett arv. Inte bara till oss efterkommande, utan till människor som stod dem nära, som de delade sitt liv med. Någonstans värmer ännu minnet av ett brev. Hos någon finns ännu känslan kvar efter ett trösterikt samtal. Hos en annan har förbönens ord lämnat kvar som ett spår av Gud.

När vi inte längre har varandra finns också det vi redan hunnit glömma gömt i vårt inre. Allt gott som sagts eller gjorts mot oss, det finns som ett lager näringsrik mull i själens djup. Det är därifrån vi kan hämta styrka och tröst under svåra dagar. Det är tillsammans vi blir till, det är tillsammans vi växer och mognar när vi möter omsorg och när får dela med oss av det vi själva fått ta emot.

Jag vill avsluta med några utdrag ur ett brev från en av de mera kända brevskrivarna, Paulus från Tarsus.  Hans brev blev så populära att de kopierades och sammanställdes i en bok. Idag finns de översatta till många språk och läses över hela jorden i många länder och kulturer. Breven innehåller både tidlösa sanningar och hälsningar och konkreta instruktioner till vänner och medarbetare. Så här skriver Paulus till sina vänner i en stad som idag ligger i östra Turkiet.

Från Paulus och från vår broder Timoteus till de heliga i Kolossai. Nåd och frid från Gud, vår fader. Vi tackar alltid Gud var gång vi ber för er, ty vi har hört berättas om er tro på Kristus Jesus och om den kärlek ni hyser till alla de heliga. Epafras, vår käre medarbetare har talat om för oss vilken kärlek som fyller er ande. 

Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom med rot och grund i honom och låt er tacksamhet överflöda. Ha fördrag med varandra. Liksom Herren har förlåtit ska också ni förlåta. Låt Kristi frid bo i era hjärtan. Låt Kristi ord bo hos er. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn.

Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksamhet.

Min medfånge Aristarkus hälsar er, och likaså Markus, Barnabas kusin. Vår käre läkare Lukas hälsar, liksom Demas.

Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus. När mitt brev blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlimgen i Laodikeia och att ni får läsa de brev som de har fått. Här skriver jag Paulus min hälsning med egen hand. Glöm inte mina bojor. Nåd år er alla.

Så skriver en av antikens viktigaste brevskrivare, Paulus från Tarsus, i ett av de brev han lämnade i arv. Brev som vi får ta del av ännu idag till glädje, uppmuntran och tröst. 

Ansvar

Andrum 21.8.2020. Jani Edström.

Veckans ord i Andrum är ansvar.

Det finns en scen i den populära filmen Ensam hemma när familjen just har satt sig på flyget för att fira jullov och mamman börjar fundera på om det är något som de har glömt. Hon vänder sig till sin man som redan sjunkit djupt ner i flygfåtöljen. Nej, det verkar som om allt är ok. Tills mamman utbrister: Kevin! och julsemestern får en ny vändning. De har nämligen glömt att kolla att yngste sonen Kevin är med på flyget.

Enligt många vittnesbörd är det oftast en och samma person i familjen som gör upp listor över vad som ska göras, som kommer ihåg födelsedagar, har koll på maten, som tar hand om tvätten. Samma person som kollar upp vaccinationer och tandläkartider, klädinköp och matinköp, semesterplanering, fixa julklappar och födelsedagspresenter och koordinera besök hos släktingar och vänner. Och en hel del annat.

Att fördela det mentala ansvaret mellan familjemedlemmar är svårt och kan ge upphov till slitningar. Därför behöver vi prata om ansvarstagande och fostra varandra till ansvarsfullhet. Ingen enda person ska behöva belasta sin mentala hårdskiva med sådant som kan fördelas på andra.

Nu gäller ansvarstagande inte bara familjer och enskilda hushåll, utan hela det globala hushållet, mänskligheten.

Kyrkornas ekumeniska ansvarsvecka har under många år varit en årlig påminnelse om det som borde vara dagliga självklarheter. Att vi alla bär ansvar för varandra, för vår jord och vår framtid Men ansvarstagandet kommer inte automatiskt, det är något vi alla måste lära oss och bli påminda om.

Redan på 1990-talet inledde Kyrkornas världsråd ett omfattande arbete kring klimatfrågor tillsammans med internationella forskare. De senaste decennierna har den ekumeniska rörelsen bidragit till insikten om att allt hör ihop och människan är ansvarig för skapelsen både inför Gud och kommande generationer. Ekumenik, betyder hela världen, och kommer från ordet oikos som betyder hushåll. Därifrån härleds också ordet ekonomi och ekologi. I Finland har kyrkornas ekumeniska klimatforum betonat att klimatfrågan är både en moralisk och en pedagogisk utmaning.

Vi kan inte lägga det mentala ansvaret för vår jord enbart på klimatforskare eller aktivister som Greta Thunberg. Vi bär alla ett mentalt ansvar för vår värld och bör också göra beslutsfattarna ansvariga för sina klimatbeslut. Guds skapelse får inte exploateras och utarmas, allt vi gör måste ske i balans med hela ekosystemet.

Mentalt ansvar innebär att vi aldrig kan frigöra oss från att våra handlingar får konsekvenser. Allt vi säger och gör påverkar vår omgivning. Allt vi investerar, köper nytt, återanvänder eller kasserar har betydelse.
Ansvar hör ihop med Den gyllene regeln. Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er ska ni också göra mot dem. Det är en bra utgångspunkt, men vi behöver ta den ett steg vidare och fråga: Vad kan jag göra för dig, hur kan jag göra ditt liv litet lättare?

Frågan kan vi rikta till våra bröder och systrar i andra världsdelar. Deras svar handlar ofta om för oss självklara saker som hälsa och utbildning, men frågar vi mera så får vi lära känna deras drömmar och förväntningar.
Vi kan också rikta frågan till den som bär det mentala ansvaret i familjen, på jobbet, i skolan: Hur kan jag göra ditt liv litet lättare idag?
Vi ber: Gud, ge oss kraft och mod att leva ansvarsfullt, i relation till varandra och din underbara skapelse, vår jord, vårt hem. Amen.

Det här var Andrum med mig Jani Edström. Ha en ansvarsfull dag!

Vi bygger fred på sociala medier

Andrum i Yle Vega. 10 juli 2020.

God morgon! Veckans Andrum handlar om frid.

Jag vill därför inleda dagens Andrum med att efterlysa internet-fred eller some-frid. Some är en förkortning för sociala medier. Hit hör facebook, twitter, instagram, youtube och många andra plattformar på internet. Det är där människor träffas, utbyter åsikter och uppmuntrar varandra. Men det är också där vi grälar, smutskastar och hatar varandra.

Därför behöver vi tala om frid och fredlighet på sociala medier. Kanske borde vi utlysa en veckas some-fred en gång per år, på samma sätt som Åbo stad utlyser julfred.

Kanske kunde det låta såhär: ”I morgon vill Gud, varder härigenom en allmän internetfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande på sociala medier”.

För några år sedan deltog jag i ett seminarium om näthat och hatretorik. Seminariet hölls på Ständerhuset i Helsingfors och arrangerades av organisationen Religionernas samarbete i Finland – RESA-forumet. En av talarna var president Tarja Halonen. Hon betonade att yttrandefriheten också innebär ansvar och att ingen ska behöva utsättas för näthat på grund av sin hudfärg, härkomst eller religion.

Sedan dess har retoriken på sociala medier hårdnat ytterligare. Numera kan en åsikt eller ett fotografi som inte faller alla i smaken ge upphov till nedsättande kommentarer och personangrepp.

Vad är det som händer när människor går ut på sociala medier? Varför är det så svårt att hålla fingrarna på tangentbordet i styr.

En av mina Facebookvänner skriver om ”uppdämd vrede som väntar på att nå upp till ytan” och som ”finns inom oss alla, vare sig vi vet om det eller inte”.

Det låter som en aktuell definition av synd. Vreden gör att vi går miste om ett verkligt möte, att vi istället för dialog väljer konfrontation.

En finsk journalist berättade en gång om ett personligt möte med en näthatare som förföljt honom under en tid. Det visade sig att den som förtalat och ljugit inte var något monster, utan en helt vanlig medelålders man som låtit känslorna fara iväg på kommentarsfälten sent på kvällarna. Inte hade han menat något illa. Men inte hade han heller tänkt på konsekvenserna av de ord han använt.

Därför ska vi vårda oss om friden på sociala medier och sträva efter fredlighet med dem vi möter på nätet.

Håll fred med varandra säger Bibeln. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och kommer an på er. Var eniga och håll fred, så ska kärlekens och fridens Gud vara med er.

Vi ber

Fridens Gud,
Kom med din frid till våra mötesplatser på sociala medier.
Ge oss Facebookfred. Ge oss twitterfred. 
Hjälp oss att bemöta alla på samma sätt som vi själva vill bli bemötta.
Låt oss föra sakliga och uppbyggande samtal både med kända och okända. Rena oss från förutfattade meningar, fördomar och misstro.
Hjälp oss att skriva tydliga och sakliga inlägg.
När diskussionen blir het, hjälp oss att ta ett steg tillbaka.
När vi känner oss påhoppade och kränkta, hjälp oss att återgälda med saklighet och vänlighet.
När vi upplever oss missförstådda, hjälp oss att lugnt förtydliga vad vi menar.
Låt oss stå upp för det som är rätt, att försvara dem som utsätts för personangrepp.
Låt oss be om förlåtelse när vi varit osakliga.
Och Gud, hjälp oss framför allt att hålla tyst när vi inte längre har något vettigt att komma med. Amen.

Det här var Andrum med mig Jani Edström.
Jag vill önska er alla Guds frid och fredfulla möten på sociala medier.

Hellre dialog än färdiga påståenden

Mera fruktbart än att diskutera hur mycket vi kan veta om den historiske Jesus är då att samtala om de värderingar som Jesus enligt evangelierna förkunnade och vilken relevans de har för ett gott liv och ett fungerande samhälle.

Att försöka övertyga någon i frågor som har att göra med tro hör till den kristna trons dna. Det är också en rätt som vårt samhälle gett både religioner och ideologier genom lagstadgad religions- och åsiktsfrihet. Till religionsfriheten hör bland annat rätten att be, hålla andakt, samlas till gudstjänst, berätta om sin tro (mission, evangelisation) och att intellektuellt motivera eller försvara tron (apologetik). Bön och gudstjänst har sin givna plats, medan evangelisation och apologetik också förekommer i det offentliga rummet.

En offentlig diskussion fungerar annorlunda än ett personligt samtal. En tidnings insändarspalt kan vara ett fungerande forum för utbyte av åsikter kring tro och åskådningar, men det förutsätter att inläggen inbjuder till dialog och samtal i stället för färdigt formulerade påståenden. I den pågående debatten om Jesus har HBL:s ledarskribent och en del debattörer positionerat sig så tydligt redan från början att dialogen riskerar utebli.

Mera fruktbart än att diskutera hur mycket vi kan veta om den historiske Jesus är då att samtala om de värderingar som Jesus enligt evangelierna förkunnade och vilken relevans de har för ett gott liv och ett fungerande samhälle. Den gyllene regeln om att behandla andra som vi själva vill bli behandlade är fortfarande en god utgångspunkt för samtal om samhällsfrågor och om hur vi förhåller oss till varandra i det dagliga livet. Denna regel finns formulerad i de flesta religioner och fungerar därför som en universell inbjudan till oss att verka för våra medmänniskors bästa oberoende om vi tror på Jesus som revolutionär eller som Guds son, eller bådadera.

Jani Edström, Esbo (HBL. 5.7.2020)

Sanning och konsekvens

Vad är sanning, frågade Pilatus när han stod inför Jesus. Pilatus hade fått ta emot anklagelserna mot Jesus. Enligt de religiösa ledarna var Jesus en politisk upprorsmakare som förde folket på villovägar. Han påstods ha uppmanat medborgarna att vägra betala skatt till den romerske kejsaren och upphöjt sig själv till kung. Pilatus insåg snart att bakom dessa anklagelser låg religiösa motiv och att han mot sig hade en pöbel som inte lät någon romersk ståthållare stå i vägen för planerna på att döda Jesus.

När så Pilatus möter Jesus personligen märker han att sanningen har flera sidor. Jesus utgör ingen samhällsfara, han är varken kriminell eller upprorsmakare. Pilatus vägrar därför döma Jesus. Istället tvättar han symboliskt skulden av sina händer och överlämnar Jesus till folkmassan som samlats för att se vad han ska göra med Jesus. Pilatus kände till sanningen om Jesus men tog inte konsekvenserna av det. Istället valde han att ta det säkra för det osäkra. Han ville inte riskera bli anmäld till kejsaren för att inte ha tagit itu med en lokal upprorsmakare. Pilatus hade att välja mellan två sanningar. Istället myntade han det alltjämt aktuella, litet agnostiska, uttrycket ”vad är sanning”?

Vad är sanning? Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Måste vi nöja oss med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande? Är sanningen relativ, jag har min sanning och du har din? Hur hanterar vi sanningen, det vi för närvarande vet? Låter vi sanningen och nya insikter påverka oss eller går vi vidare som om inget hänt? Innebär sanning också annat än kunskap baserad på verifierbara fakta? Vad är sanningen om livet? Vad är sant och rätt? Och vad blir konsekvenserna av den sanning vi omfattar och tror på?

Under den senaste tiden har mycket av det som de flesta av oss uppfattar vara sant börjat ifrågasättas. Förr handlade det mest om mindre grupper och slutna sällskap som samlades kring olika former av konspirationsteorier och alternativa sanningar. Idag märks liknande fenomen på en global skala och sprids via internet och sociala medier. Den här utvecklingen är förödande för sakliga diskussioner och riskerar till och med hota familje- och vänskapsrelationer. Diskussionerna kring Brexit var ett exempel på detta. Plötsligt blev synen på huruvida UK skulle gå ut ur EU eller stanna kvar en fråga som splittrade folk. I bakgrunden fanns en stark manipulation av fakta, halvsanningar och direkta lögner, allt för att skapa osäkerhet, splittra folk och väljare. 

Sanningsförnekelse har alltid funnits. Holocaustförnekarna fortsätter misskreditera det vi historiskt vet om förintelsen av judar, romer, homosexuella och människor med mentala funktionsnedsättningar i Nazityskland på 1940-talet. Förnekandet av dessa massmord bli svårare att motstå den dag det inte längre finns överlevare från koncentrationslägren. Därför är det viktigt att informera om de fruktansvärda som hänt så att liknande saker inte kan hända igen. Sanningen kanske kan förhindra att ondskan upprepas. 

En komponent i sanningsförnekelse är ifrågasättandet. Ifrågasättande skapar osäkerhet och osäkerheten gör att många glömmer allt de lärt sig om källkritik och mediekritik. Etablerade nyhetsmedier ifrågasätts numera ofta och anklagas för att gå statens eller makthavarnas ärenden. Istället växer alternativa medier och börjar själva så småningom gå makthavarnas ärenden. Så har det gått i USA där Fox News numera är en av de mest sedda kabel tv-kanalerna. Istället för saklighet är det ifrågasättande och skapandet och upprätthållandet av alternativa sanningar som dominerar Fox News. Kanalen ger sitt oförblommerade stöd till den sittande presidenten som från början beskyllt etablerade medier för att rapportera falska nyheter, fake news. Vad ska man tro på? Är man osäker kan alltid fråga sig vem som blir rik på detta och fråga vems intressen desinformationen tjänar.  

Ofta är det stora teman som utsätts för ifrågasättande och sanningsförnekande. En del grupper som ”flat-earthers”, de som förnekar att jorden är rund (jo, sådana finns faktiskt), kan vi åtminstone ännu avfärda som randfenomen. Andra grupper har vuxit sig starkare och deras åsikter påverkar hela jordens framtid. Vaccinmotståndare utsår tvivel om vaccinets effektivitet och riskerar samtidigt både sin och andras hälsa. När resultaten från FN:s klimatpanel IPCC och i förlängningen klimatuppvärmningen ifrågasätts handlar det inte bara individer utan om hela jordens framtid.

Coronapandemin har ytterliga spätt på ifrågasättandet. Nya konspirationsteorier föds. Trollfabrikerna sprider sina egna virus snabbare än vi kan säga Covid-19. Nya ”fakta” om viruset sprids hela tiden. Det gäller virusets ursprung, hur vi bäst kan motarbeta det, till påståenden om att det inte existerar något virus alls, det är bara en konspiration. I skrivande stund har det nya 5G-nätet kopplats ihop med pandemin. Huruvida den anlagda branden i en byggnad intill en mast för teletrafik i Lövö i Pedersöre den 19 april har något med detta att göra återstår att se.

Wikipedia definierar vetenskap som produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge).

Kunskap och vetande går framåt. Sanningen som vi känner den idag bygger på kunskap vi hade tidigare, sådant vi inte längre anser vara sant då det senare kommit fram ny kunskap. I den meningen är sanningen relativ, men inte desto mindre sann, eftersom vi rättar våra liv efter det vi känner till. En gång var solen gud och människor tillbad den, idag är solen inte gud, men fortfarande den himlakropp som bestämmer livets kretslopp på jorden.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Det som är sant är det vi vet idag. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på ett område betyder det inte att all klimatforskning är värdelös eller osann. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att all vaccination är av ondo. Att evolutionen inte finns beskriven i Bibelns skapelseberättelse innebär inget ifrågasättande varken av Bibeln eller naturvetenskapen.

Bibeln talar om Gud som skapare av himmel och jord. Gud är den som ordnar upp i kaoset så att det blir ordning (kosmos). Människan blir till genom Skaparens andedräkt, bandet mellan människa och Gud finns där redan från början. Allt är gott. Livet bygger på tillit och förtroende mellan Skaparen och det skapade. Bibelns skapelseberättelse är främst teologi. En tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. Edens trädgård blir en bild för templet där Gud är närvarande, där folket en gång kunde tillbe sin Gud. Men något gick fel, något brast, och nu är de förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge.

Ur en kristen synvinkel utforskar naturvetenskapen skapelsens mysterier. Naturvetenskapen kan eller ska varken förneka eller bejaka Gud. Den rör sig på ett annat plan.Regelbundet publiceras uppdateringar i vår kunskap om världen, allt från det minsta, som kvantfysik, till det största, som galaxer och solsystem. Också kunskapen om oss själva går framåt. Babyn är inget oskrivet blad, vi formas hela tiden från moderlivet till det sista andetaget, inte minst i relationer med varandra. Frågan är inte vad vi inte vet, utan snarare vad gör vi med den kunskap vi redan besitter. Hur tolkar vi vår kunskap, vad blir konsekvenserna av det vi vet? För många kan förundran över skapelsens mångfald stärka vår tro på Skaparen. Tolkningen av det vi ser och vet kan leda till tro på Gud.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt, inte med dolda agendor. Att leva sant är motsatsen till att söka oss till konspirationsteorier. Att leva sant är erkänna att vi inte vet eller kan veta allt utan att hela tiden misstänkliggöra det vi inte vet. Att leva sant är att försöka ta reda på så mycket vi kan om olika fenomen, men samtidigt erkänna våra begränsningar. För att kunna leva sant bör vi låta Jesus Kristus som är sanningen fylla våra hjärtan och sinnen med sin heliga Ande. Anden hjälper oss att tillsammans urskilja rätt från fel, sant från falskt. Anden vill hjälpa oss att leva tryggt och tillitsfullt befriade från rädsla och ångest inför det vi inte vet. Att leva med osäkerheten utgör då inte längre något hot, eftersom vi har vår trygghet hos Gud, Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Jani Edström

Texten publicerad i Kummin och MST.

Bibeltolkningens följder

I sin krönika (HBL 10.6) visar Torsten Fagerholm vart en osund och förvriden bibeltolkning leder när den drivs till sin spets och sätts i händerna på ledande politiker. Det vi ser hos USA:s president Donald Trump är resultatet av en lång politisk process, som har återverkningar i många andra länder.    

I boken The Power Worshippers beskriver journalisten Katherine Stewart hur en liten grupp kristna nationalister i slutet av 1970-talet beslöt samla det evangelikala kyrkliga fältet kring abortfrågan. Det kortsiktiga syftet var att trygga den statliga finansieringen till rasistiska (endast för vita) utbildningsanstalter. På längre sikt ville man få de troende att rösta fram konservativa politiker till olika institutioner på alla nivåer i samhället som kunde stå upp för så kallade bibliska familjevärderingar. I praktiken innebar detta att motverka jämställdhet och kvinnors reproduktiva rättigheter, ”liberal propaganda” och samhällelig mångfald. Stewart visar hur de teologiska och ideologiska rötterna går tillbaka till den tid då kristna slavägare kunde hänvisa till Bibeln och skapelseordningen.

Idag består den evangelikala rörelsen både av vita, svarta och latinos. Bland dem finns många som tror att de sprider Guds rike genom att rösta i enlighet med de kristna nationalisternas agenda. Argument som ”Vad är viktigare, att rädda ofödda barns liv eller att kämpa för minimilön?” biter på ofta på dem som vågar ifrågasätta.

Till finansiärerna av detta förment kristna, politiska program hör många superrika familjer och släkter.  Därför är det inte överraskande att rörelsen betonar pengar och ekonomi. Man menar att Bibeln motsätter sig progressiv beskattning, kapitalskatt och minimilön. Gud sägs förespråka låga skatter för de rika, men endast minimala rättigheter för vanlig arbetskraft. Klimatåtgärder, reglering av affärsverksamhet, finansiering av social trygghet med skattemedel är ”obibliskt” och strider mot ”den bibliska modellen”. En av dem som förkunnar detta evangelium för de rika är Vita husets egen bibellärare Ralph Drollinger. 

Trots att en relativt liten grupp kristna nationalister lyckats påverka den politiska agendan i dagens USA finns det många progressiva kyrkor och rörelser, också bland de evangelikala, som står upp för andra värderingar. Afroamerikanska kristna ledare som Al Sharpton blir samlande röster för mångas missnöje och förhoppningar om ett samhälle fritt från rasism och orättvisor.

I likhet med de tidiga kyrkofäder, anabaptister, Leo Tolstoy och Martin Luther King Jr. läser de Jesu budskap, inte minst bergspredikan, som en uppmaning till personligt ansvar och solidaritet med de utsatta. Konsekvenserna av en sådan bibeltolkning syns i kyrkornas arbete bland marginaliserade i USA:s innerstäder och i församlingarnas mathjälpsarbete här hemma.

Jani Edström
Pastor, Helsingfors baptistförsamling

GLÄDJE

Andrum 19 juni 2020. Jani Edström

”Hur blir man glad?” Frågan var ärligt ställd. Sjuåringen hade suttit tyst vid köksbordet och funderat för sig själv en lång stund. Mjölkglaset var halvt urdrucket och smörgåsen var orörd. ”Min kompis är alltid glad. Så vill jag också vara.”

Ja, hur blir man glad. Och vad är glädje egentligen?

Hur ska man förklara glädje? Att det inte finns någon glädjeknapp att trycka på när livet suger. Att glädje är mer än en övergående känsla. Att glädje är mera ett sätt att förhålla sig till livet. Att livet kan vara gott trots att man inte skrattar och ler hela tiden.

Men glädje och skratt ska inte underskattas.

He made me laugh (Han fick mig att skratta) förklarar den vackra brunetten på filmduken när hon berättar varför hon föll för sin hjälte.

Ett gott skratt förlänger livet läste jag i de gamla numren av tidskriften Det Bästa under min barndoms somrar ute på sommarstugan. Och ibland kändes det just så när jag satt och fnittrade över ett lyckat skämt. Varmt och behagligt i maggropen. Litet mera liv.

Humor i helgade hyddor var en populär liten skämtbok med roliga berättelser från livet i kyrka och församling. Glädje och humor är underskattat, också i kyrkan.

Kanske är glädje något som infinner sig när vi minst anar det. Som en biprodukt till livet. Som honung. Jag tänker på arbetsglädje, nöjet att dela gemenskapen inför en gemensam uppgift. Eller den glädje som uppstår när någon sett och hört mig, som uppmuntrat efter ett misslyckande eller visat vägen när jag kört vilse.

Jag har mött människor som jag uppfattar som glada människor. De flyttar fokus till det goda i andra, de ser möjligheterna, låter sig inte nedslås av livets begräsningar. De är varken blåögda eller naiva, men de drivs av en varm glädje som smittar av sig. Sån vill jag också vara.

Mitt livs glada människor ler inte och skrattar hela tiden. Men de får mig att bli mera harmonisk och le ibland.

Glädje är en av de så kallade Andens frukter i Bibeln. En frukt behöver tid, sol, värme, näring för att bli till. På liknande sätt är glädje resultatet av en lång process. En process som börjar när vi ger upp sökandet efter omedelbar behovstillfredsställelse och istället låter den livgivande Anden leda oss. Här får vi följa med strömmen, Andens flyt, det nyskapande livets ström. På den resan är stöter på glädje i någon form, förr eller senare.

Glädjen kommer inte ensam. Den hör ihop med Andens övriga frukter som kärlek, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Trons glädje bottnar i tillit. En djup förtröstan på att livet bär, att Livets Gud inte överger. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus.   

Nu har sjuåringen vid köksbordet funderat klart. Åtminstone för den här gången. ”Nu vet jag hur det är. Jag är inte alltid glad men jag känner mig nöjd, i alla fall för det mesta. Det är väl också att vara glad?”

Det här är Andrum med mig, Jani Edström.  

Som avslutning hör vi Mavis Staples och Aretha Franklin sjunga: Oh, happy day, when Jesus washed my sins away.

NÅD

NÅD. Andrum med Jani Edström. Fredag 29.5.2020, kl. 18.

Gomorron! Idag ska vi fortsätta tala om veckans tema-ord nåd.

Förunderlig nåd, vilket skönt ljud, som räddade en usling som jag.
En gång var jag förlorad, nu är jag återfunnen.
Jag var blind, men nu kan jag se.

Efter mitt halvslarviga försök att göra en bokstavstrogen översättning av den kända gospelhymnen Amazing Grace står det helt klart för mig att nåden inte är ljudlös. How sweet the sound. Vilket vackert ljud. Nåden hörs på olika sätt om vi ska tro på orden i den här gamla hymnen.

Hur låter då nåden? Hurdan klangfärg har den?

För några veckor sedan bröts tystnaden på skolgården invid huset där jag bor. Skoleleverna var tillbaka. Småvilda glädjerop hördes från fotbollsplanen hela dagen. Det kändes som ljud av nåd.

Utanför fönstret hyr ett par ljudliga talgoxar den blå fågelholken. Fåglarna, deras sång och bestyr påminner om att sommaren är på väg. Att hoppet återvänder. Det är också en sorts nåd.

Nyligen lyssnade jag till ett ljudspår från en nygravid mage. Helt färska, men stadiga, hjärtljud som avslöjade att en ny människa håller på att formas. Det är nåd.
Samtidigt sitter en kvinna vid sin mammas dödsbädd och sjunger för mamman när mamman slutar andas. En sång om nåd och förtröstan. Mamman har äntligen fått sin önskan uppfylld. Att få flytta hem till Gud. Det är nåd.

Författaren till sången Amazing Grace, John Newton, var en före detta slavskeppare som under en resa från Västafrika till Nordamerika råkade han i sjönöd. ”Gud”, bad han, ”om du tar mig helskinnad härifrån, så lovar jag att bli präst.” För Newton blev ljudet av en förödande storm en nåd som gav hans liv en ny inriktning.

Nåden har många olika klangfärger och oupptäckta nyanser.
Nåd är att vi fått liv, att vi lever, rör oss och är till i Gud.
Nåd är att Gud redan från början vill oss allt gott.
Nåd är att vi, när livet inte blev det vi trodde och hoppades, kan hitta nya sätt att leva.
Nåd är när en grupp anonyma missbrukare sätter sitt hopp till en kraft utanför sig själva och vågar ta det första steget.

Nåd är prasslet av vita plastkassar som fyllda med mat delas ut av tiotals frivilliga till hundratals behövande när pengarna inte räcker till att fylla kylskåpet.
Nåd är ljudet av människor som sjunger om fred och frihet.
Nåd är när ljudet av brunnsborren tonar ut, och när hela byn dansar av glädje över tillgången till friskt och levande vatten.

Varje gång vi sträcker ut en hand för att hjälpa någon blir vi en del av nådens symfoni. Våra liv blir då en del av den stora orkestern, mänskligheten, som kallats att göra gott.

Att skapa och lyssna till nådens ljud är något vi kan göra varje dag.
Det här är Andrum med Jani Edström. Jag önskar dig en dag full av nåd.

Vi lyssnar till Aretha Franklin i sången Amazing Grace: ”Aretha: Amazing Grace, how sweet the sound…”