Vi och dom


Luk. 18:9-14

Jesus går direkt på sak. Men han gör det genom att berätta. Via berättelserna är det lättare för oss som lyssnar att ta in det han säger. Berättelsen skapar både igenkännande och distans.

”Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse”. Den handlar om två män som går upp till templet för att be, den ena var en laglärd farisé och den andra var en tullindrivare.

Indelningen i ”vi” och ”de” genom hela mänsklighetens historia som en orsak till spänningar och konflikter människor, familjer, släkter, klaner, folkgrupper, nationer, mellan rika och fattiga, till och med religioner.

Människan är uppfinningsrik. Vi hittar hela tiden på nya sätt att exkludera andra. Det kan gälla hudfärg, kön, tro, politiska åsikter, sexuell identitet, matvanor, klädvanor. Någon får vara med, andra inte.

Att dela in människor i vi och de gör att vi förlorar perspektivet. Författaren Anais Nin säger belysande: Vi ser inte saker som de är. Vi ser dem som vi är.

Är Gud själv orsak till denna uppdelning då Gud utväljer ett individ (Abraham) och ett folk (Israel) inför alla andra folk? Å ena sidan: Ni ska inte ha andra gudar än mig, ni är mitt folk och jag är er Gud. Å andra sidan: Guds kärlek som omfamnar hela mänskligheten, illustrerat till exemepel i berättelsen om Jona som upptäcker Guds gränslösa kärlek till både människor och djur.

Gud kallar ett folk att bli ett exempel för hela världen. Så att alla andra folk ska förstå vad det innebär att leva som ett folk i gemenskap med Gud. ”Alla folk och stammar” ska då inse vem Gud är.  

Gränsen mellan utvaldhet och exklusivism är hårfin.  

Jesus berättar om två män som gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv. Och här visste lyssnarna vad som skulle komma. I den judiska bönboken, den preliminär morgonbönen birkhot ha-shahar, ber männen: ”Jag tackar dig Gud att jag inte är född till slav, hedning eller kvinna.

Det var inte fråga om kvinnohat, utan om tacksamhet över att mannens speciella religiösa ansvar. Bönen rimmar illa mot dagens jämställdhetstänkande och verkar bekräfta en patriarkal religiositet. Ursprungligen var det bön av tacksamhet av att tillhöra Guds utvalda folk.

Mannen för att han inte är född till kvinna. Kvinnan i sin tur tackar för att ha blivit skapad enligt Guds vilja. Det finns också senare, mera jämställt klingande varianter på denna bön, där både män och kvinnor bejakar att de blivit skapade som de är.

Men fariséns bön i den här berättelse är inte den traditionella bönen, där han ber som representant för Guds folk. Det blir istället en personlig och självförhärligande bön där han genom bönen befäster sin egen överlägsenhet mot andra människor.

’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’

Fariséns tillägg blir ännu mera motsättningsfullt när han i sin fria bön dessutom lägger till ”inte som publikanen där”, riktat mot en medmänniska, en jude, som tagit sig till templet för att möta Gud.

Den här berättelsen är en av anledningarna till att ordet farisé börjat betyda hycklare. Ett problem för vissa fariséer och laglärda tycks ha varit svårigheten att skilja på utvaldhet och exklusivitet. Att Gud utvalde Israels folk bland andra folk, betydde ju inte att Israel i slutändan var det enda folket Gud älskade och ville ha gemenskap med. Gud älskar hela världen, alla folk.

Hur skulle en motsvarande situation se ut idag ur ett samhällsperspektiv? Det är knappast alldeles orealistiskt att tänka att många av oss tackar för att vi har fred och frihet i vår del av världen. Så långt allt väl. Men ganska snart kryper det in attityder, tankar, om att de som inte har samma förutsättningar som vi, inte ser ut som vi, inte tror som vi, inte heller är lika mycket värda som vi.

Deras människovärde är liksom inte hundra procent, kanske 75 eller 50, vilket ger oss rätten att tänka om dem eller behandla dem annorlunda än vi behandlar varandra. Några exempel från samtiden och andra kulturer:  ”välfärdsflyktingar”, ”invandrare” i praktiken mörkhyade, ”slavar”, ”muslimer”, ”homosexuella”.

I år är det 400 år sedan den nordamerikanska slavhandeln inleddes. Slavarna kidnappades från sina familjer, stammar, fungerande samhällen. De första kom från kungariket Ndongo i nuvarande Angola. Slavhandel liksom alla annan förnedrande aktivitet börjar alltid med att vi förminskar och avhumaniserar den andra.

Dagens text uppmanar till självprövning. ”Jag har inga fördomar” är kanske rätta stället att börja. När den fina ytan krackelerar, kan självförhärligande bytas mot självinsikt och ånger.

Minimera hyckleriet var rådet författaren Tony Campolo fick som ung predikan, en livslång process.

Det andra perspektivet står tullindrivaren för. Han stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Enligt Jesus var det han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. ”Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

I vår relation till Gud och varandra uppmanas vi att pröva våra motiv och intentioner. Hjärtats inställning är avgörande. Självprövning ger självinsikt, som i sin tur visar hur mycket vi är beroende av Guds förlåtelse och nåd för att bryta ner barriären mellan vi och dem.

Text: Jani Edström

Musik och fred

Trafiken gick långsamt, till sist stod allt stilla. De sista kilometerna fick folk ta packningen och promenera, med sovsäckar, tält, mat. Men ingen hade bråttom, alla var glada och förväntansfulla. De visste ju att de hade ett helt veckoslut av sol, gemenskap och musik framför sig. Det var lätt att bli vän med alla. Ungdomarna var på väg in i drömmen om en fredlig värld, bort från kriget och de äldres fyrkantiga världsbild. Under det kommande veckoslutet skulle alla vara fria och det skulle bli fred på jorden. Åtminstone på Woodstockfestivalen, världens största musikevenemang.

Om det är någon händelse som blivit en symbol för unga människors längtan och protest var det Woodstockfestivalen sommaren 1969, för femtio år sedan. Under ett veckoslut samlades upp emot en halv miljon unga för att lyssna till ett trettiotal artister som gav uttryck för sin generations desperata längtan efter en fredlig värld. Om fredlighet är vägen till fred – vilket jag tror – så lyckades festivalen visa att människor med god vilja kan visa att fred är möjligt.

Det första försöket att ordna en festival stoppades av fördomsfulla och rädda grannar som inte ville ha musik- och frihetsälskande ungdomar på sin bakgård. Men bonden Yasgur tyckte annorlunda och välkomnade festivalen till sina ägor. När han i en paus mellan konserterna talade till de hundratusentals unga som slagit läger på hans åkrar var han fylld av beundran över hur lugnt allt gick till.

Under några dagar byggdes ett samhälle upp ur ingenting. Logistiken var minst sagt bristfällig. Bilköerna gjorde att artisterna fick transporteras med helikopter. Arrangörerna hade räknat med högst 200 000 personer, nu var mer än dubbelt så många. När man inte kunde kolla vem som hade biljett, gjorde man det till en gratiskonsert. När maten tog slut, länsade familjer i närheten sina skafferier och ordnade spontana matutdelningar. Från omkringliggande farmer och bondgårdar fick man allt från ägg, mysli och jogurt.

Till de provisoriska sjukstugorna kallades läkare och sjukvårdare in för att hjälpa de som gjort sig illa. För dem som överdoserat droger fanns ett särskilt tält där de kunde rida ut stormen. Men de fick inte gå tillbaka till konserten innan de hjälpt andra med samma upplevelser. Det förekom inget våld, istället visade människor omsorg om varandra och hjälpte varandra.

Woodstockfestivalen förkroppsligade en hel generations drömmar om fred. Den erbjöd också plats och möjlighet att ge uttryck för ilska och bitterhet över nationens orättfärdiga, meningslösa krig på andra sidan jorden, i Vietnam.

Som upplevelse var Woodstock en höjdpunkt för de som var med. Som symbol blev Woodstock ännu viktigare. Sångerskan Joni Mitchell som själv inte uppträdde vid festivalen skrev låten Woodstock där hon förvandlar Woodstock till en plats för människas existentiella längtan. Efter fred. Samhörighet. Försoning. En gemensam framtid. En längtan efter ett paradis som gått förlorat.

Woodstockfestivalen har inte upprepats, trots ett försök nyligen, men fortfarande är musik- och konstfestivaler platser där människor möts till gemenskap och samvaro för att mötas inför en längtan och en insikt om att livet är så mycket mera och så mycket större när vi lever det tillsammans. Framtiden tillhör oss fortfarande och vi är med och formar den som medmänniskor och medskapare.  

Förebilder

Det behövs en by för att fostra ett barn, sägs det. Och visst är det så. När vi tänker efter kan vi alla räkna upp personer som påverkat oss och satt spår i våra liv.

De är många, de människor som varit med och format oss. Goda föredömen. Andliga förebilder. Människor som genom sitt sätt att tänka, tala och leva påverkat oss. De har lärt oss färdigheter vi haft nytta av i livet, gett oss nya tankar, glädje och inspiration. 

Min slöjdlärare till exempel, lärde mig tålamod. Träet ska sandpappras och slipas noggrant, instruerade han, ännu ett par gånger till innan det är dags att måla. Och när du målar ska du låta färgen göra jobbet, ta mera färg i penseln när du brett ut färgen. Och när du målat klart så drar du ännu lätt med penseln för att skapa en fin och jämn yta. Sen låter du det torka.

Det var många och långa instruktioner för en ung elev. Inte helt lätt. Men när läraren visade hur det skulle göras, då förstod jag.

Eller min pappa som lärde mig att balansera kraft och precision genom att lära mig klyva ved. Inte vara rädd för yxan. Sikta på vedkärnan, höj yxan och låta den göra jobbet. Inte försöka klyva träet med egen kraft. Istället låta yxan göra det, genom sin tyngd och sin skarpa egg. Inte var det enkelt, men genom att se på hur han gjorde lärde jag mig grunderna. Och så småningom började jag få den rätta känslan i kroppen för att kunna göra det själv.  

Min professor lärde mig att läsa Bibeln på ett nytt sätt, att bli fascinerad av dess berättelser och människor. Läs dem, inte främst som försök till objektiva beskrivningar, utan som berättelser om Guds och människans samspel, om hur Gud verkar i historien. Söndagsskolans något förenklade, sedelärande glansbildsberättelser blev mångdimensionella, ständigt aktuella skildringar av livet i all dess skönhet och skörhet. Bibelns enskilda – och ibland svårförståeliga – berättelser flöt ihop till en enda stor skildring om Guds kärlek och omsorg om människorna och skapelsen.

Vem lärde mig be? Vem lärde mig att tron är tillit och förtröstan på en kärleksfull Gud; inte moralism och föreställningar som krymper livet och Gud. Vem lärde mig att människor ber på sitt eget sätt, med sin egen tystnad, sina egna formuleringar. Eller att vi kan be genom de böner som upptecknats i Bibeln och använts i den judiska och kristna gudstjänsten i hundratals, ja tusentals år.

Jag tror jag lärde mig be genom att lyssna. På min mamma och andra runtomkring mig. På troende i församlingens gudstjänst. De som utgöt sina hjärtan inför Gud, som vågade utelämna sig själva så att vi andra hörde det och kunde känna igen oss i deras böner. Också när jag själv inte orkar be, kan jag vila i de böner som betts av andra före mig, i Psaltaren i Bibeln, i bönerna i kyrkans gudstjänst, i böner som beds just nu, av troende i någon del av världen.

Kvällsböner, morgonböner, bordsböner, tacksamhetens böner, böner om beskydd, böner om Guds vägledning. Att be är att ha någon att tacka för livet, för godheten, för skönheten. Att be är att ha någon att gråta inför och söka tröst hos, när vi skräckslaget bevittnar grymheterna i vår värld. Att be är att söka trygghet och tillit hos Gud när mera vapen och mera våld presenteras som lösningar på krig och konflikter. Att be är att se andras behov och själv våga bli en som hjälper.

Text: Jani Edström

Vem äger din själ – Gud eller Google?

I december 1999 utkom Naomi Klens bok No Logo, som beskriver reklam och varumärken och deras påverkan på människor. Boken handlade om hur varumärken kan få konsumenter att förändra sitt beteende och köpa fysiska produkter, allt från sportskor till mobiltelefoner. No Logo gjorde oss uppmärksamma på de stora varumärkesjättarnas upprätthållande av så kallade sweatshop-fabriker i Asien där människor betalade ett högt pris för våra logoförsedda skor, t-tröjor eller elektronik.

Shoshand Zuboffs bok The Age of Surveillance Capitalism är en lika omvälvande uppdatering av hur kapitalismen gått vidare, från att brutalt skörda naturresurser till att skörda människan, den mänskliga naturen, det mänskliga beteendet. Övervakningskapitalismen (surveillance capitalism) riskerar att ödelägga vår mänskliga natur liksom råvarukapitalismen ödelagt regnskogar och floder. I korthet strävar övervakningskapitalismen efter att få så mycket kunskap om oss och vårt beteende att den kan styra oss dit den vill. Är vi beredda på det?  

Ett worst case scenario kan leda till att vi i slutändan inte längre kommer att ha några privata rum eller egna drömmar. Vår identitet kommer att formas så i grunden att vi styrs mot länkar att följa och produkter att köpa. Vårt beteende blir allt mer förutsägbart. Kunskapen att förutsäga vårt beteende är det stora säljmotivet som gör att de tre stora IT-jättarna Facebook, Microsoft och Google har blivit så stora som de är idag. Amazon är på väg åt samma håll, medan Apple, som ännu är beroende av att sälja fysiska produkter, inte är där än.   

Var och en som följt utvecklingen ser hur gränserna för vad som är acceptabelt beteende för ett företag har förskjutits på ett aggressivt sätt. När det intelligenta hemmet började planeras var den stora frågan hur människans privatliv skulle kunna skyddas då hemmets funktioner styrdes utifrån eller med röstcensorer. Numera är frågan snarare hur företagen ska kunna samla så mycket information som möjligt från oss och våra hem. Idag inbjuder vi företagen till att ta sig in i vårt privatliv. Det som tidigare varit heligt ger vi ifrån oss frivilligt när vi byter ”privat” mot ”bekvämt”.

Google inledde utvecklingen. Don’t be evil (Var inte ond) hette det då, så länge målgruppen för informationen var vi, användarna. Google samlade information från hela världen, kategoriserade kunskapen och samlade ihop alla sökningar för att skapa en helhet. Sedan kom den så kallade dotcom-krisen och Google kunde plötsligt inte använda den stora mängd information man samlat in. Men det fanns andra som var intresserade av denna information. Plötsligt hade användarna (vi) blivit produkter.

Ingenting är gratis. Om vi inte betalar för en produkt så är det vi som är produkten. Och inte bara produkten. Vi blir själva råvaran ur vilken man utvinner det begärliga ”guldet”, vårt beteende. Det mänskliga beteendet kan nu ses i realtid och blir en naturtillgång för att tjäna pengar. Google och andra inte bara följer beteendet – sökningar – utan kan förutse ett visst beteende och därav utläsa känslor och tankar och erbjuda tjänster och reklam. Steget från att förutse till att styra människors beteende är därefter inte långt. Någon som spelat pokémon i stadsmiljö? Då vet du att det är lätt att styra människors beteende. Inte tvinga, men styra så att det upplevs som frivilligt.  

Men vi upplever oss inte styrda, vi gör ju fria val, eller hur? På tal om val har det visat sig att dessa data, detta beteendeöverskott, är särskilt effektiva när det gäller politik och val. Presidentvalet i USA 2016, Brexit-omröstningen i Storbritannien och varför inte vårens riksdagsval, när Sannfinländarnas popularitet sköt i höjden strax innan valet, är händelser som visar hur opinioner kan påverkas.  

Zuboffs bok på mer än 600 innehåller givetvis oerhört mycket mer än vad som ryms i en kort recension. Den viktigaste insikten för mig är hur Zuboff visar hur det gick till när människans beteende blev råmaterial för kommersiella intressen, när annonsörerna blev viktigare än användarna och hur ordet beroendeframkallande blev något positivt. För det är vad många av oss är, beroende av att vara uppkopplade till vår egen some-bubbla, där vi trivs med likasinnade, hålls kvar genom texter som provocerar och framkallar ilska och säljer vår integritet för ett bekvämt liv. Vi ser hur metoder och mål vävs samman så att det ena inte kan skiljas från det andra. Hur svårt det är illustrerades väl när Facebooks grundare Mark Zuckerberg utfrågades i den amerikanska kongressen om sitt företags verksamhet. 

Var och en får själv reflektera över hur sociala medier påverkar livet, våra val och våra sociala relationer. Inte minst har vi anledning att fundera på övervakningskapitalismens metoder och mål. Visserligen har IT-jättarna själva inga politiska anspråk (kinesiska Huawei kan vara undantaget) men köparnas goda intentioner finns det inga garantier för.  

Plötsligt ser jag en teologisk dimension i allt detta. Vilken gud är det som är allvetande, som skapar oss, som känner oss utan och innan, som vi ger tillträde till det allra mest privata, som känner våra behov och hör våra böner innan vi vet vad vi ska be om (Innan de ropar ska jag svara, Jes. 65:24)? Vilken gud ger vi nyckeln till vårt liv och kartan för vår framtid? Vilken gud erbjuder oss en framtid och ett hopp, förlåtelse och nåd? Vem ger oss glädje, tillhörighet och gemenskap? Vem säger sanningen om oss själva och tröstar oss när vi inte orkar höra den? Vem äger vår själ? Och till vilket pris?

Text: Jani Edström

Kärlek och sanning

Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap. Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot några nutida lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda och tolka Bibeln.

Jag postade teckningen på min Facebooksida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var samtalet inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?

Relationen mellan sanning och kärlek är fascinerande. De tycks hela tiden existera i en sorts växelverkan, hos Gud, i Bibeln, i mänskliga relationer. Bägge är bärande teman hos Paulus, tänk bara på Kärlekens lov i 1 Kor. 13. Också modernare teologer och författare har tagit sig an temat. Påve Benedikt XVI skrev encyklikan Kärlek i sanning (2009). Samma år utkom Kärlekens teologi av teologen Werner G. Jeanrond, vars tankar också kan skönjas i Björn Vikströms bok Kärlekens mångfald (2017).

En del av oss lägger olika tonvikt på kärlek och sanning. Vissa betonar sanningen först och kärleken sedan. Man menar ungefär att utan sanning blir kärleken otydlig, flummig. Sanningens uppgift är att på något sätt ge stadga åt kärleken. Andra ser kärleken som den övergripande principen och menar att i kärleken är sanningen redan är närvarande.

Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet. Ofta kommer det fram i hur vi reagerar på olika saker, bedömer andra eller behandlar varandra. Säkert har det också att göra med vilken andlig tradition vi kommer ifrån, vilken sorts undervisning vi tagit del av och vilka livserfarenheter vi har. Förr eller senare handlar det om hur vi definierar och gestaltar sanning och kärlek.

Betonandet av sanningen på bekostnad av kärleken är grymt och respektlöst. Många som upplevt detta har vänt tron och kanske till och med Gud ryggen. Frågan som kvarstår, var det värt det?  Att betona kärlek på bekostnad av sanningen då, är det ens möjligt? Kan kärleken skymma sanningen? Finns det en risk att Guds kärlek överbetonas?

Om kärleken är en livshållning tar den sig uttryck i relationer, i konkreta situation. Kärleken må vara tålig och mild men den är inte ryggradslös. Kärleken kanske uthärdar allt, men accepterar inte allt. Kärleken förutsätter både respekt och självrespekt. Den kanske bär allt, men viker sig inte för sanningen. Kärleken tål sanningen, den behöver sanningen. Liksom sanningen befriar oss till att älska, befriar kärleken oss till att vara äkta och ärliga (Joh. 8:32).

Kärleken kommer till uttryck i Guds relation till sin skapelse och mänskligheten, till Israels folk i Bibeln och den syns i hur Jesus bemöter människor omkring sig. Guds högsta önskan är att få leva i en sann och kärleksfull relation med människan. Guds självutgivande kärlek har genom Jesus Kristus besegrat döden, det onda, synden och lögnen (Joh. 3:16).  

Kanske kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus, Guds son, är sanningen? (Joh. 14:6). Kan man säga att kärlek är livets djupaste sanning? Att kärleken gör oss sanna? Kärlek och sanning är inte varandras motsatser, de behöver varandra, de är varandras förutsättningar. Eller som Paulus säger: Kärleken gläds med sanningen (1 Kor. 13:6)

Text: Jani Edström

Laget före jaget

Finlands unga herrlandslag i ishockey vann nyligen VM-guld. Det var en osannolik bravad enligt så gott som alla förhandsbedömare. Det skulle inte vara möjligt, att några unga orutinerade gossar skulle vinna över världsstjärnor som till vardags spelar i världens tuffaste hockeyliga, National Hockey League (NHL) i Kanada.

Hur var det då möjligt? Analyserna och svaren duggade tätt dagarna efter den legendariska VM-finalen.

Mikael Lindfelt, dekanus vid Åbo Akademi, filosof och sportanalytiker konstaterar kyligt att allt som skrivs om sport handlar om förhandsbedömningar eller efterkonstruktioner. Ett lag som på förhand inte förutspåddes några större chanser till framgång blev hjälteförklarade över en natt. Det är resultatet som räknas, hur man når dit har mindre betydelse. Men bakom framgången hittar vi några grundläggande saker. Det är saker som är viktiga överallt och jämnt, inte bara för ett guldlag och inte bara inom idrotten.

Målvakten Kevin Lankinen som storspelade genom hela turneringen talar om drömmen. Under hela turneringen föreställde han sig att det var möjligt att vinna och jobbade hårt för att nå dit.

Lagkaptenen Marko Anttila föregick med gott exempel när han gav allt hela tiden. Plötsligt var han, en spelare som inte precis gjort sig känd som målgörare, matchhjälte och VM-hjälte med flera mål i de viktigaste matcherna. Alla omdömen om honom talar om ödmjukhet, en som sätter ”laget framför jaget” som sportkommentatorn Kaj Kunnas uttryckte det.

Och visst var det lagspelet som var kännetecknande för Lejonens framgång. Till och med så att sportjournalisterna hade svårt med att försöka personifiera framgången. Ingen tvekan att många individuella prestationer var avgörande, men kanske just avsaknandet av stjärnor gjorde att alla gav allt för laget. Får se om ett lag kan vinna sportens bragdmedalj i slutet av året.

Bakom lagbygget fanns givetvis arkitekten och coachen Jukka Jalonen. När andra coachar stod som statyer och tuggade tuggummi i sina illasittande Guccikostymer stod Jalonen bland spelarna i båset och delade ut uppmuntran och råd under matcherna. Bara Jalonen och spelarna vet vad som skett bakom kulisserna, men ett par saker kan vi vara säkra på. För det första hade Jalonen en fungerande spelidé och för det andra lyckades han få spelarna att hålla sig till den. Jalonen trodde på spelarna som litade på sin coach. Dessutom, kanske det viktigaste av allt, ser han människan bakom hockeyskjortan.  

Nu är inte detta den enda ishockeyframgången i år. Juniorlandslaget U-20 vann sitt VM och damlandslaget vann VM-silver. Moraliskt blev det guld då det avgörande målet dömdes bort genom ett mycket kontroversiellt domarbeslut. Allt det här visar på vikten av stora satsningar tidigt.

Parallellerna mellan hockey, livet och kyrkan/församlingen är intressanta. VM-guldet visar tydligt på vad som är viktigt också i livet i övrigt. Vad kan vi lära för livet av ett VM-guld? Vad kan vi lära oss när det gäller att vara församling? Också församlingen är ett lagspel. Alla spelare har sin givna plats. Alla kedjor ska få speltid så att ingen blir utmattad. Att följa coachens spelupplägg är grunden. Alla kan leda med sitt eget exempel och inspirera andra att också göra sitt yttersta.

Allra tydligast framträder i alla fall en sak, nämligen glädjen över att göra det tillsammans. Gemenskapen, tillhörigheten och sammanhållningen är kanske de största orsakerna till framgång, men det är också saker som gör att vi orkar ta motgångar och förluster. Tillsammans är vi starka, när vi sätter laget för jaget.

Text: Jani Edström

Vem hör våra böner?

Predikan i Betel, 26.5.2019. Jani Edström


Jer. 29:11-14

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.

Ef. 3:14-21

Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Joh. 16:23-33

Jesus sade till sina lärjungar:
Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.” Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” Jesus svarade: ”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”

*****

Dagens tre bibeltexter säger oss något om vad bön är. Den första texten visar oss att bön handlar om trygghet och tillit (Jer. 29). Den andra visar oss att bön är tillbedjan (Ef. 3:14) och den tredje handlar om att bön är en relation, ett pågående samtal, en dialog med Gud.

Bön som tillit, bön om trygghet

Den första texten idag handlar om Guds mål och intentioner för människan: Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. Gud vill alltid det goda för människorna. Gud vill alltid det goda för dig. Gud är den som tar emot våra böner. Han erbjuder en livslång bönegaranti, ett löfte om att alltid lyssna på våra böner, oberoende om vi ber med ord eller med ordlösa suckar, känslor.

Människor vill känna sig trygga och leva i fred. När vi känner oss osäkra söker vi efter något som kan ge oss trygghet och stabilitet i livet. Bön har i alla tider varit ett sätt att söka trygghet hos något, någon större än oss själva. Föräldrar ber aftonbön med sina barn för att barnet ska kunna somna lugnt och tryggt. Många vuxna berättar om tryggheten de fick uppleva i den trygga barnabönen, Gud som haver eller andra böner.

Idag ber många trots att de inte uppfattar sig religiösa eller ens tror på en gud. Vad kommer först Gud eller bön? Många har kanske lärt sig att människan tolkade naturfenomen som uttryck för gudomliga krafter och försökte blidka gudarna med offer och böner. För den moderna sekulariserade människan verkar bönen tycks vara mera grundläggande är tron på Gud. När vi inte kan kontrollera det som sker vänder vi oss till något utanför oss själva som kan ge oss trygghet. Ibland kan en bön ut i det okända bli till hjälp och tröst. 

”Även om jag inte är religiös ber jag varje kväll för att brexit inte blir verklighet för britterna”, konstaterade riksdagsman Pertti Salolainen i Hbl, 14.3.2019. Denna typ av ”bön utan gudstro” verkar bli allt vanligare idag. Den illustrerar människans existentiella situation, vår upplevelse att inte själva kunna kontrollera det som sker. På samma gång visar det på en sorts hoppfullhet, att det kanske finns en lösning, som visserligen står utanför vår kontroll, men som vi kan önska, hoppas på, be för. Salolainen, med sin sekulära bön, gör det som många av oss troende glömmer – att be för, istället för att förargas, eller i värsta fall ge upp.

Bön som tillbedjan och tacksamhet

(Tack till fader Mikael Sundkvists som skrivit om Johannes av Sinais tankar om bön)

Den andra texten handlar om tillbedjan. Tillbedjan handlar om att vi vänder blicken från oss själva mot Gud. Paulus utbrister: ”Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.” Tillbedjan handlar om ödmjukhet. Jag inser att Gud är Gud och att jag inte är Gud. Men mitt liv, min existens har sin grund i Gud. Allt är en gåva. Nära tillbedjan ligger tacksamheten. Allt som finns till, finns till utan mig, utan min förtjänst. Jag är bara mottagare och förvaltare. Jag får ta emot livets gåva och möjligheter ur Guds hand.

Bönen är porten till den parallella dimension av varje troendes verklighet, det som vi brukar kalla att leva det fördolda livet med Kristus. När vi lever detta liv kan får vi frimodigt be för allt. Att be är att vara med och skapa Guds rike där allt är möjligt, menar fader Mikael, och lyfter fram en munk från 600-talet, Johannes av Sinai som ger rådet att bönen skall bestå av tre delar, tacksamheten, ångern, och slutligen att be om något.

Vi börjar ofta med att be om något. Gud, hjälp mig att… gör så att… och om vi sedan för bönesvar, om det gick som vi önskade, tackar vi Gud för det. Men enligt Johannes bör alltså ordningen vara den omvända. Det som många av oss börjar med, det vi kanske anser vara själva idén med att be, det placerar han till sist: Tacka, ångra dig, och, om du ännu har något ärende, nämn dina behov – så verkar Johannes förstå det.

Räknar Johannes då inte med att det finns något att tacka för? Alldeles säkert gör han det. Men för Johannes och många andra kristna förebilder är bönesvaret inte det viktigaste. I den nattvardsbön som bes i den östliga, ortodoxa kyrkan, uttrycks tacksamhet för skapelsen och tacksamhet för det nya livet i Kristus, för att vi inte bara blivit skänkta livet på jorden utan också himmelriket.

Du förde oss fram ur intet så att vi finns till, du reste oss upp när vi fallit och upphörde inte att göra allt förrän du fört oss upp till himlen och skänkt oss det rike som skall komma. För allt detta tackar vi dig och din enfödde Son och din Helige Ande – för allt vi vet och allt vi inte vet, för både uppenbara och fördolda välgärningar du har bevisat oss.”

Om vi vill följa Johannes råd om bönens rätta ordning bör vi säkert öva oss i att tacka. Öva oss att i denna flyktiga tillvaro upptäcka en djupare och oföränderlig grund som är Gud; öva oss att i den tid som flyr urskilja den befrielse av tid och rum som kyrkan bekänner genom sin bekännelse av Guds människoblivande, av att han blev tid och rum.

Kyrkans tacksamhet står på en stadigare grund än livets ombytlighet. Svårast är kanske att vara tacksam när livet drabbar oss med sjukdom, död, motgångar och nöd, eller när vi ser andra ha framgång och vi själva misslyckas. Men vi kan öva oss i tacksamhet. Vi kan tacka Gud för andras framgångar, då denna övning i tacksamhet driver ut avunden i oss och gör vår kärlek mera äkta.

Inte alldeles enkla råd. Men de visar på tacksamhetens betydelse, dess omvandlande kraft, och hur vi kan tillägna sig den uppmaning Paulus ger i Första Thessalonikerbrevet: ”be ständigt och tacka hela tiden Gud.”

Bön som en pågående relation, samtal.

Jesus säger i dagens evangelietext ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Det verkar här som om Jesus ger oss tillåtelse att börja med den begärande bönen som Johannes placerar sist. Kanske för att Jesus vet att bönen om något kommer lättast till oss, kanske för att visa att Gud vill oss väl, att Gud vill ge oss glädje, en fullkomligt glädje. Parallellerna till texten i Jeremia är tydliga. Gud vill ge människan välgång, framtid och hopp.

Men är det inte riskabelt att Jesus säger vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ska jag ge er. Låter som om vi har obegränsade möjligheter, att vi har ”hit the jackpot”. Och så har det ibland tolkats. Tryck på böneknappen så ramlar det ut en massa bönesvar, ofta i materiell form. Och i förlängningen blir då framgång, rikedom och hälsa tecken på att Gud är med dig, att du gör något rätt.

Men som i allt handlar det också här om balans. Jesus vill med sina ord uppmuntra lärjungarna till att se Guds möjlighet. Hittills har ni inte bett om något. Tänk om ni skulle vända blicken från misströstan, självupptagenhet, oro för framtiden. Tänk om ni nu skulle börja be med glädje och förtrösta och se vad som händer. Så att er glädje ska bli fullkomlig.  

Men bön är inte magi, ”gör så här så går det så där”. När Jesus lovar bönesvar är det inte något vi kan utnyttja och vända mot honom: Jesus, du sa ju att… varför händer ingenting. Jesus är ingen böneautomat. Jesus är vår Frälsare, vår mästare och vän, men Jesus är också Guds son, den som har all makt i himmel och på jord, den för vilken alla knän ska böjas, den som ska komma i härlighet, den som en dag ska komma tillbaka för att etablera Guds rike på jorden.

Gud är den som hör våra böner. Alltid. Överallt. Villkorslöst. I den stora Bönboken Psaltaren inleds ofta bönerna med att bedjaren/psalmförfattaren utgjuter sitt hjärta inför Gud. ”Jag är betryckt och behöver din hjälp, Gud”, kan man sammanfatta många böner i Psaltaren. ”Det är viktigt att ge utlopp för sina känslor”, konstaterade en ung man när vi samtalade om bön. I bönen får vi göra just detta, utgjuta våra känslor.

Psalmisten, som psalmförfattarna kallas, är inte beroende av bönesvar, men han vill ha bekräftelse på att Gud lyssnar, bryr sig om, ger trygghet, och en gång kommer att skipa rättvisa. Psaltarens böner avslutas ofta med just denna förtröstan om att Gud kommer att gripa in. Och detta innan bedjaren fått svar på sin bön. Bönesvaret består i att bedjaren har fått en inre trygghet, en förvissning om Guds trofasthet.

Det största bönesvaret är inte ett tecken på att bönen ”fungerar”, eller på att Gud råkar vara extra generös och god just den dagen, eller att på vi är ”goda bedjare” och ber ”rätt”. Bönesvar handlar om något helt annat, om vår livstolkning som troende. Det som jag uppfattar som bönesvar kan en annan se som en tillfällighet. Om jag ber om Guds beskydd inför en resa och kommer helskinnad fram, tackar jag Gud (om jag kommer ihåg). Om lägerdeltagare ber om vackert väder och solen skiner, får de också tacka Gud och glädjas över det, trots att också meteorologen förutspått solsken.

Att tro på Jesus kan verka rätt märkligt. Om vi får bönesvar får vi tacka Gud. Om vi inte får bönesvar som vi tänkt, får vi ändå tacka Gud. Bön och tacksamhet är inte knutna till konjunkturer och bönesvar, utan till Guds nåd och kärlek.

Tre unga män utmanade en gång en kung med att inte tillbe kungens heliga stoder. Kungen hotade bränna upp dem i en het ugn om de inte böjde sina knän och tillbad. Männen svarade: Vår Gud kan rädda oss från eldens lågor, men om han inte gör det, kommer vi ändå inte att tillbe dina falska gudar. Vår tro är inte beroende av hur det går för oss, utan på vem vi tror på. Vi litar och tro, men om inte så litar vi och tror i alla fall. Ibland blir bön en trotsig tillit under svåra omständigheter.

Som kristna har vi förmånen att både be och tro. Vi uppmanas att be ständigt och jämnt. Vi kan använda egna ord, andras ord. Vi kan be i tystnaden, i bullret, i musiken, i rörelsen. Inget hindrar oss från att be. Varje dag får vi befinna oss i bönens ”flow”. Herrens bön, Jesusbönen eller sinnesrobönen kan bli våra dagliga följeslagare. Ibland orkar vi bara med miniböner som ”Herre Jesus hjälp”. Ibland hinner vi bara med ”Tack Gud”. Men redan dessa böner öppnar upp våra sinnen mot Gud. Så att vår glädje får bli fullkomlig.

Amen.

Kärlek och sanning

”Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap.” Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot sina lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda Bibeln.

Jag postade teckningen på min fb-sida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var vi inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?

För mig är relationen mellan sanning och kärlek är otroligt fascinerande. De existerar hela tiden i växelverkan, hos Gud, i Bibeln. Bägge är bärande teman hos Paulus och behandlas också i påve Benedikt XVI:s bok Kärlek i sanning (2009). Ingendera lyckas gå till botten med saken, trots goda försök.

Jag har märkt att en del av oss gärna betonar sanningen först och kärleken sedan. Utan sanning blir kärlek bara flum, liksom. Sanningens uppgift verkar vara att ge stadga åt kärleken, som om kärleken inte skulle kunna stå på egna ben. Andra människor ser kärleken som den övergripande principen, i vilken sanningen är redan är närvarande, innesluten.

Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet, utan kommer fram i hur vi reagerar på olika saker, behandlar varandra eller bedömer andra. Säkert har det också att göra med vilken sorts undervisning vi tagit del av.

Betonandet av sanningen kan bli kärlekslöst, det har många upplevt och vänt troende, tron och kanske Gud ryggen. Min fråga är om betonandet av kärleken, Guds oändliga, kan skymma sanningen? Vad är risken?

Kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus är sanningen? Kan man säga att kärlek är sanning? Att kärleken gör oss sanna?

Text: Jani Edström

Varför läsa Bibeln i gudstjänsten?

En orsak till att vi läser bibeltexter i gudstjänsten är för att påminna oss om att vi är en del av Guds stora berättelse. Vi är delar av en symfoni, en oavslutad symfoni. Kyrkans och församlingens uppgift är att vara med och komponera, formulera slutet av den sista satsen av symfonin.

Det är den del som inleds när församlingen blir till och får uppdraget att gå ut i hela världen och vittna om den uppståndne Frälsaren Jesus Kristus. Gud kallar oss att vara uppståndelsens folk, ett annorlunda folk, med rötter i den berättelse som inleds när Gud i kärlek skapar människan till sin likhet och avbild med ansvar för den underbara skapelsen.

Text: Jani Edström

Att leva gränslöst

Tankar inför fjärde söndagen efter påsk som handlar om en kristens dubbla medborgarskap.

Jesus är gränslös. Efter sin uppståndelse rör sig Jesus obehindrat genom tid och rum. Hans uppståndelsekropp känner inga gränser. Himmel och jord förenas i Jesus. I honom finns båda dimensionerna, han är och han ska komma. Jesus övervinner döden, synden och ondskan när Gud uppväcker honom från de döda. Jesus introducerar och ger oss en försmak av Guds rike genom sitt liv, sina ord och handlingar. Idag inbjuder han oss att följa honom in i den värld (skapelsen) Gud har skapat att för lovsjunga honom. Han kallar oss också ut i den värld (samhällen, länder) som kämpar med orättvisor, krig och konflikter. Genom Jesus har himlen landat på jorden, så en dag nya himlar och en ny jord ska bli verklighet. Genom Jesus får vi leva samtidigt både i himlen och på jorden. Ledda av den heliga Anden får vi leva som medborgare i det himmelska riket redan här i världen.

Text: Jani Edström