Jazz-Andrum

Andrum i Yle Vega, 10.10.2019. Jani Edström

Den här veckan firas jazzfestival i Jakobstad, Jeppis Jazz. Under festivalen hålls det konserter varje kväll i pubar, kaféer, kyrkor och konsertlokaler. På festivalens sista dag firas jazzgudstjänst i Betaniakyrkan med temat Go Freedom.

Många känner säkert till Jakobstad som källarbandens stad, inte minst genom Lars Sunds romaner. Det som kan vara litet överraskande för många är jazzens stora betydelse för stadens musikliv idag. Det har förstås att göra med att det har spelats jazzmusik i Jakobstad sedan 50-talet och att det numera utbildas jazzmusiker på hög nivå i stadens musikhus. Men framför allt för att det spelas jazz hela tiden.

Jazzmusiken har ofta levt i skuggan av annan kultur och andra musikformer. Samtidigt har jazzen alltid kommenterat det som händer i samhället runtomkring. Inte minst har jazzen gett sin röst åt alla dem som upplever förtryck, orättvisor, rasism och ekonomisk exploatering.

Lika visst som jazzmusikens kännspaka harmonik eller triolbaserade rytmik hör till jazzens dna, lika visst är jazzmusiken förenad med människors kamp för frihet och rättvisa. Det må sedan gälla kampen för medborgerliga rättigheter i USA på 1960-talet eller det brutala polisvåldet i de amerikanska innerstäderna idag. Men numera är jazzmusiken inte bara en nordamerikansk musikform, utan en global, gränsöverskridande musik där många kan känna igen sig och hitta sitt eget uttryck.

Redan år 1941 komponerade Duke Ellington musikalen Jump For Joy, hans första show med en socialpolitisk betydelse, som han själv uttryckte det. Där säger sångarna farväl till slaveriet på bomullsplantagerna, där tar man ställning mot barnarbetskraft och där är det slut med de orättfärdiga raslagarna. Glädjen över Guds rättfärdighet och befrielsearbete genomsyrar hela verket.

Den afroamerikanska filosofen Cornell West menar att jazzmusiken uttrycker en spiritualitet, en andlighet, som inte bara är rotad i de svartas kamp för frihet och respekt. Det är en musik som når ut till den kamp för frihet och rättvisa som andra folk upplever i världen idag. Det gäller demonstranterna på gatorna i Hongkong, Moskva eller Bagdad, båtflyktingarna på medelhavet, barnen i coltangruvorna i Kongo eller de underbetalda arbetarna i sweatshopsen i Sydostasien.

För dem alla spelar John Coltrane Love Supreme, Mahalia Jackson sjunger Motherless Child, Oscar Peterson spelar Hymn to Freedom, Billie Holiday sjunger Strange Fruit, Duke Ellingtons orkester spelar Almighty God has those Angels, Charlie Hadens Liberation Musik Orchestra spelar We shall overcome.

Jazzen är en musikform, vars rötter är lika djupt rotade i Guds rättfärdighet som i kampen mot det onda, lika mycket rotad i erfarenheten av orättvisor som i en övertygelse om att det goda kommer att segra.

Gud kan inte skiljas från kampen för rättfärdighet och rättvisa. Gud är per definition den som kämpar mot ondska, synd och död i vår värld. Gud är den som betalat det yttersta priset för att besegra döden, Jesu Kristi död på ett kors. Varför skulle då inte också musiken kunna vara ett redskap i denna kamp. Och mer än så, ett uttryck för att det finns en framtid och ett hopp.

Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor. Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad ännu är chockade över att en ung kvinna nyligen blev offer för ett ofattbart våldsdåd. Musiken kan inte återställa det som hänt. Men musiken kanske kan lindra smärtan för en stund, trösta och hela.

Jazz är frihetens musik som bär ekon från såväl Israels barns befrielse från Egypten och slavarnas work songs på bomullsfälten. Jazz är musik för en ordlös tillbedjan där vi får uppgå i en större kärleksfull närvaro utan krav. Jazz är musik som inbjuder till möte och kommunikation, till en djupare relation med Gud och gemenskap med varandra. Vi avrundar med en jazzversion av spiritualen, I want Jesus to walk with me.

Det här var Andrum med mig jazzpastorn Jani Edström.

Varför vi behöver jazzmusiker

Öppningstal vid Jeppis Jazz
Tisdagen den 8 oktober 2019, Black Sheep, Jakobstad
Jazzpastorn Jani Edström

Bästa jazzvänner!
Parhaat jazzin ystävät!
Dear Friends of the most wonderful contribution to our global culture, the music called jazz!

Jazz vobiscum!

Jag vill tacka arrangörerna för möjligheten att hålla ett kort anförande här på Black Sheep, strax innan Jeppis Jazz Festival 2019 kör igång på riktigt!

Jag kommer inte att hålla ett föredrag om ”jazzmusikens samhällspolitiska betydelse i en polariserad värld”. Inte heller kommer att jag att reflektera över ”jazzens betydelse som traditionsbärare och gränsöverskridare”.

Jag vill tala om varför vi behöver jazzmusiker.

Jazzmusiker är ett artigt folk. De, eller får jag säga ni, kommer alltid ihåg att tacka sin publik. De får oss som lyssnare att känna oss värdefulla, sedda och hörda. I bästa fall blir vi berörda, tröstade, och känner oss mera hoppfulla än innan.

Vi behöver jazzmusiker som tar oss tillbaka till rötterna. Som påminner oss om traditionen. Som påminner om hur jazzen uppstått i en unik kulturell smältdegel, där människor av olika språk och kulturer möttes för att skapa musik, umgås, glädjas, sörja och kämpa för sin överlevnad och ett bättre liv. Och som visar varför jazzmusiken som bara hade kunnat uppstå i Nordamerika är relevant för oss här idag på andra sidan det stora vattnet.

Vi behöver musiker som tar oss med på resan från kyrkorna och bordellerna i New Orleans till musikhallarna i Kansas City, till spotlightsen i Carnegie Hall, jazzklubbarna i Paris, till jazzfestivalerna i Montreux, Pori och så hit i Jeppis. Vi behöver jazzmusiker som i sin person och konst visar jazzmusiken är möjlig, och varför den är så nödvändig.

Vi behöver jazzmusiker som ger oss mod att också bryta mot traditionen, som hjälper oss att frimodigt gå över gränser, att se och höra saker på ett nytt sätt. Vi påminns om hur Louis Armstrong ställde sig framför orkestern och antog solistens roll i orkestern. Charlie Parker tog isär jazzen i dess minsta beståndsdelar och satte ihop den igen för en ny tid. John Coltrane sökte sig inåt, utforskade det inre landskapet, själens landskap, och introducerade den blå tonen för den västerländska musiken (Cornell West).

Duke Ellington placerade jazzen i kyrkan och visade att jazzens andliga dimension kan kännas igen av människor från olika konfessioner, kontinenter och kulturer. Miles Davis och hans efterföljare fortsatte tänja på gränserna i förhållande till andra musikstilar. Alla dessa och många andra är förbilder för hur vi alla, hela tiden, får vara på väg i vårt sökande efter vår egen, autentiska röst, efter vårt eget, äkta liv.

Jazzmusiker behövs för att visa att det omöjliga är möjligt. Visa vad en människa kan göra med röster, instrument, arrangemang och orkestrar. Att det inte krävs övermänsklig förmåga eller begåvning, utan att man kan lära sig det. Jazzmusiker lär oss något om tålamod. Att allt är möjligt genom övning, repetition, övning och åter övning, ensam, men också tillsammans med andra.

Jazzmusiker lär oss att kommunicera. Att lyssna innan man talar, att pauser är viktiga. Att man behöver ett gemensamt språk för att hitta betydelsen. Ingen utveckling, inget framåtskridande utan kommunikation.

Jazzmusiker lär oss entusiasm. Alltid beredda att lära sig nytt, att ivrigt dela erfarenheter med andra. Kolla det här! Hur gjorde du det där? Vilka harmonier passar bäst här?

Jazzmusiker lär oss något om gemenskap. Att spela tillsammans, att lyssna på varandra, att känna delaktighet i något större, musiken, skapar gemenskap. Allas röst får höras och uppgå i helheten.

Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor.
Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad fortfarande är chockade över att en ung kvinna inte längre finns, offer ett ofattbart våldsdåd. Att två misstänkta sitter fängslade ger oss henne inte tillbaka. Inte heller musiken kan återställa det som hänt. Men musiken kan ge tröst, musiken skapar utrymme för känslor och erfarenheter som vi kanske inte kan dela med någon annan. Musiken kan hela och lindra smärtan för en stund.

Och jazzmusikerns uppgift är att lyssna in, uttrycka känslor, gör sig till tolk för det som hänt och i bästa fall förmedla tröst och helande till dem som sörjer.

Jazzmusikerns uppgift är för att låna ett uttryck från Bibeln, att glädjas med dem som är glada och att gråta med dem som gråter. Till det behövs inlevelse och empati, förmåga att lyssna och att tolka känslor.

Det är därför vi behöver er jazzmusiker. Det är därför vi kommer till era konserter, det är därför vi köper era skivor och betalar inträde. Vi behöver hjälp med att känna, hjälp med att stanna upp, hjälp med att leva sant och äkta. Tack för att ni finns, och för att vi får finnas tillsammans med er!

Jazz vobiscum!

Andlig klarsyn

Matt 7:22-29

På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’ Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.” När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.

Vår tro är en trovärdighetsfråga. Tro handlar inte bara om vad vi tror på eller vad vi bekänner oss till. Tron får sin trovärdighet av hur vi lever ut vår tro, vad bekännelsen resulterar i. Ord är viktiga, men handlingarna talar tydligare. Bekännelsen är viktig, gärningarna visar vad vår bekännelse är gjord av. Vad är det som gör att tro, bekännelse och handlingar hålls samman? Vad är roten och grunden för allt?

I vår text vänder sig Jesus mot dem som verkar ha gjort allting rätt. De har kallat honom ”Herre” och i Jesu namn har de har profeterat, drivit ondskan på flykten och gjort under och tecken. Det finns inget att anmärka, varken mot deras bekännelse eller deras tjänst. De har bekänt Jesu namn och de har gjort det som en Jesu lärjunge förutsätts göra. Framgångsrikt dessutom. Hur kommer det sig då att Jesus tar så skarpt avstånd från dem när han läxar upp dem och ”säger dem som det är”?

Jesus talar om en klok man som hör ordet och handlar därefter och om en dåraktig man som också hör ordet men inte gör därefter. Båda har fått ritningarna till huset, men bara den ena verkar följa dem. Resultatet blir därefter. Därför behöver vi lyssna till ordet, låta det bo ibland oss och låta ordet verka i och genom oss. Så här tolkar vi ofta denna text. Men räcker det?

Jesu ord svider extra mycket när vi inser att det inte handlar enbart om relationen mellan ord och handlingar. Nu går det ännu mycket djupare, ända ned till grunden så att säga. Om textavsnittet hade inletts en vers tidigare skulle vi lättare ha hittat orsaken varför Jesus säger det han gör: Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja (Matt. 7:21).

Det verkar som om de andliga husbyggarna, de som gjort och sagt allt rätt, har haft felaktiga motiv. De har hört och handlat, men de har gjort det för sin egen skull, inte för Gud. De har inte gjort sin himmelske faders vilja. Allt såg bra ut i början, men när grunden var fel rasade allt.

Hur bygger vi huset? Kanske styrs vi av framgångstänket. ”Titta bara, resultaten är lysande, statistiken har gått upp, ekonomin är i skick. Allt ser bra ut.” Men det är inte i första hand resultaten som räknas. Det är frukten. Frukt och resultat är inte samma sak. Livet i Kristus handlar inte om resultat, utan om ett stilla växande som i slutändan bär frukt. Om församlingen blir resultatstyrd kan det bli ett hinder för växandet och fruktbärandet.

Resultat är relativt lätta att tvinga fram, särskilt i en troende miljö. Man tar en dos dålig statistik, ett mått inspirerande linjetal, litet skuldbeläggande (du har inte gjort tillräckligt), berättelser om framgångar på andra håll i världen, skruvar upp volymen och ber folk att – i tid och otid – ge pengar. Det brukar ge resultat. Men är det identiskt med att utföra Guds vilja?

Frukt får man däremot lov att vänta på. Ofta går det trögt. Det ska sås, planteras och gödslas. Jordmånen ska vara lämplig, bina ska vara aktiva och vädret varken för vått eller för torrt. Men Gud ger växten. Anden frammanar frukten. Inte alltid som vi önskat eller planerat. Ett år blir det inga äpplen, ett annat år så mycket att gården svämmar över. Därför behöver församlingen både tålamod och beredskap.     

Hur bygger vi vårt eget hus, det andliga tempelbygget? Hur lägger vi grunden för vårt eget tjänande. Var inte dårar, säger Jesus. Se till att era motiv är rätta och att ni sätter Guds vilja framom era egna ambitioner.

Vilken nåd att mötas av dessa ord av Jesus redan nu innan det är för sent. Jesus vill att vi gräver djupt i vårt eget hjärta och låter Anden belysa våra motiv och innersta tankar så att det verkligen är Guds vilja vi sätter främst. När vi gör det får vi invänta frukten, även om resultaten kanske låter vänta på sig.  

Bön

Herre Jesus, du känner mina tankar och innersta motiv. Hjälp mig att lyssna till din röst och följa din kallelse. Låt inte mina egna ambitioner, resultattänk eller behov att glänsa stå i vägen för att göra din vilja. Låt det andliga bygge du har påbörjat i mitt liv och i församlingen hålla både för yttre och inre tryck, ditt namn till ära. Amen.

Text: Jani Edström

(tidigare publicerad i Sändaren)

Besök i en gospelkyrka


Under ett besök i Oakland, Kalifornien, hösten 2018 passade jag på att tillsammans med några kära gospelentusiaster besöka församlingen Love Center Church. Kyrkan ligger på 10440 International Boulevard i den del av staden som alltför ofta bidrar till den nationella statistiken av våldsbrott och droghandel. En kyrka på rätt plats med andra ord.

Församlingen grundades år 1970 av Walter Hawkins (1949-2010), bror till Edwin Hawkins (1943-2018). Bröderna Hawkins blev banbrytande för den moderna svarta gospelmusiken efter att sången Oh, happy day blivit en stor internationell hit år 1968. Sången spelades in som en lokal ”fundraiser” med Northern California State Youth Choir och de första 500 exemplaren av skivan såldes slut på nolltid. Efter att sången spelats på lokala radiostationer i San Francisco köpte skivbolaget Buddah Records masterbandet till sången och gav ut den under namnet The Edwin Hawkins Singers. Så det var bara för kören att byta namn. Genom åren spelade man in många skivor, turnerade och gjorde spelningar i kyrkor, konsertsalar och nattklubbar. Hawkins-bröderna har fått motta många priser och utmärkelser för sin musik och sjungit i Vita huset under Black Music Month. The Edwin Hawkins Singers besökte Finland i början av 1970-talet, närmare bestämt Åbo, där de medverkade i kampanjen Missio-73 och enligt uppgift delade scen med Imperials och Samuelssons.  

År 1970 grundade Walter Hawkins församlingen i Oakland, som snart gjorde sig känd som både gospelkyrka och en gemenskap som också välkomnade sexuella minoriteter. Familjen Hawkins har sina rötter i den afroamerikanska pingstkyrkan Church of God in Christ där också många andra gospelartister har sina rötter. Kyrkan har idag har 6,5 miljoner medlemmar fördelade på 12 000 lokala kyrkor.  

Inför besöket gick jag in på församlingens inte alldeles nyligen uppdaterade webbsidor för att kolla gudstjänsttiderna, kl. 11 varje söndag. Det verkar hända en del i församlingen. Numera har man också en inter-religiös gospelkör som övar varje vecka. Via församlingens Hop-Hop buss delar man ut mat till familjer i grannskapet och satsar mycket på att skapa relationer till människor närheten. Pastor Kenneth Smith visade sig vara lika dynamisk i verkligheten som på webbsidorna.

Klockan är 10.45 när vi rullar in på parkeringen under skylten med texten Bishop Walter Hawkins Love Center Church. Vi går in och sätter oss och blir varmt mottagna av andra gudstjänstbesökare och ett par kyrkvärdar. En av äldstebröderna värmer upp församlingen med uppmuntrande ord, personliga vittnesbörd och böner, varvat med många ”hallelujah” och ”amen”. Kören och musikerna är sena så han ger mikrofonen till en dam som fortsätter med något man kunde kalla andligt pep-talk om inte termen skulle föra tankarna till självsuggestion. För det är det inte fråga om här. Nu handlar det om tacksamhet trots prövningar, vissheten om att vara älskad mitt i skiten, att vara buren av Guds omsorg. ”Det har varig en jobbig vecka, men Gud är god. Låt oss tacka Gud för allt gott han gjort för oss den gångna veckan. Låt oss tacka Gud för allt det goda han har i beredskap för oss genom Jesus Kristus, amen, hallelujah.” 

Efter en stund kommer kören, en organist och en trummis och börjar ställa upp. Gudstjänsten kan börja på riktigt. Ingen har noter men alla kan sångerna som varvas med vittnesbörd av några körmedlemmar. Medan kören sjunger kommer pastorn och hans familj in och sätter sig längst fram. När kören sjungit färdigt tar pastorn över ledningen av gudstjänsten. Som sed är välkomnas gäster och nyanlända. Blickarna vänds mot oss och jag uppmanas komma fram och ge en hälsning till församlingen. ”Vi växte upp med gospelmusik och The Hawkins Singers”, börjar jag. ”Vi är glada över att vara här och dela gemenskapen med er här. Vi har kommit ända från Finland för att se var allt fick sin början”. Jag överväldigas av det varma mottagandet och känner mig buren på en våg. Får intala mig själv att jag inte ska predika, bara frambära en kort hälsning.

Innan predikan får vi delta i församlingens nattvardsfirande. Nattvardsbordet rullas in övertäckt av en stor vit duk. Det är värdigt och festligt på samma gång. Pastorn läser instiftelseorden och välsignar brödet och vinet som delas ut i små allt-i-ett plastförpackningar. Under nattvarden spelar organisten följsamt och känsligt psalmer varvat med någon Stevie Wonder-låt. Perfekt.

Sedan följer predikan. “I’m gonna teach and I’m gonna preach”, sager pastor Smith. Undervisningen sker från predikstolen medan predikan ges mitt bland församlingen. Predikan är väl upplagd och förberedd. Förkunnelsen är kryddad med humor, personliga reflektioner, uppmaningar, berättelser att känna igen sig, allt med en solid bibelförankrad texttolkning. Pastor Smith gör ett gediget och imponerande predikantjobb. Känslor och emotioner följs av en lämplig reality-check. Uppmaning att be för sjuka kompletteras med en uppmaning att besöka terapeuten om så krävs. Gud verkar på många olika sätt och alla behöver vi helas från allt möjligt. Mitt i predikan tar pastorn time-out och berättar om en ekumenisk konferens som församlingen ordnar inom kort. Alla uppmanas att komma upp och ta en selfie med pastorn, bilder som senare kan användas som reklam för konferensen. Så fortsätter predikan tills alla har fått en rejäl dos nåd och uppmuntran för den kommande veckan.

I slutet av gudstjänsten inbjuds den som vill överlämna sitt liv i Guds hand. En man kommer fram till förbön, han berättar att han utan församlingen inte skulle stå här levande och fylld av glädje och hopp. 

Efter gudstjänsten hälsar vi på många och blir påhälsade av bland andra ”baby sister Lynette”, bröderna Hawkins yngsta syster. Vi samtalar med pastorn som berättar litet om utmaningarna församlingen står inför och vikten av goda ekumeniska relationer mellan församlingarna i Oakland. Så småningom är det dags för oss att åka vidare med många varma hälsningar till Finland i bagaget. Då har det gått tre och en halv timme av evigheten.

Jani Edström

Love Center Church’s trosgrund:

We affirm the Holy Bible as the inspired Word of God, and as the only basis for our beliefs. This church accepts “The Apostolic Faith and Message,” an affirmation of basic Christian beliefs, as a general statement of our faith.

Tidningen The Guardians minnesord över Edwin Hawkins: https://www.theguardian.com/music/2018/jan/17/edwin-hawkins-obituary

Några plock ur skivhögen:

1968: Let Us Go into the House of the Lord

1969: He’s A Friend Of Mine

1969: Oh Happy Day (Buddah Records re-issue of previous 1968 LP)

1969: Jesus, Lover of My Soul

1972: Walter Hawkins: Do Your Best (solo album)

1975: Walter Hawkins: Love Alive – Love Center Choir 

1977: Jesus Christ Is the Way – The Hawkins Family

(tidigare publicerad i MST)

Ekumenisk gästfrihet

Gästfrihet är en dygd. Bibeln uppmanar oss att vara gästfria. Änglagäster utlovas till och med ibland. På det personliga planet är det en relativt enkel process att bjuda hem någon. På det mellankyrkliga planet är gästfrihet ibland mera komplicerat.

När kyrkomötet för Evangelisk-lutherska kyrkan för ett par år sedan beslöt öppna vägen till predikstolen och nattvardsbordet för gäster från andra kristna traditioner var det med bästa ekumeniska intentioner för ögonen. På många orter och församlingar, både lutherska och frikyrkliga, är det praxis med både predikogemenskap och gästfrihet vid nattvarden. Syftet med beslutet var ett sätt att försöka minska klyftan mellan teori och praxis och att, kanske för ovanlighetens skull, låta gräsrotsekumeniken påverka de officiella linjedragningarna.

Beslutet riktar sig till personer som regelbundet deltar i den lutherska gudstjänsten, men som i brist på officiella mellankyrkliga avtal om nattvardsgemenskap inte ansett sig kunna delta i det lutherska nattvardsfirandet. Hit hör till exempel familjemedlemmar som tillhör ett annat samfund eller personer som är bosatta långt ifrån sin hemförsamling. Intentionen bakom beslutet är alltså att bjuda in kristna från andra traditioner att en söndag dela nattvardsgemenskapen utan att de fördenskull ska bli lutheraner.

Beslutet kritiserades snart från både katolskt och ortodoxt håll. Man ansåg att gästfrihet vid nattvarden är att föregripa en enhet som inte finns. Gemensam nattvard är för dessa kyrkor den slutliga bekräftelsen på kyrkans synliga enhet. Några mellanlägen accepteras inte officiellt. Katolska och ortodoxa troende avråddes således från att delta i luthersk nattvard.

Reaktionerna i frikyrkorna har varit blandade. Intentionen är det inget fel på ansåg man. Gästfrihet i predikstolen och vid nattvarden tillämpas som sagt redan ibland. Problemet är de villkor som följde med beslutet. Där står att den som ämnar delta i luthersk nattvard behöver godkänna den lutherska nattvarden inklusive läran om realpresens, det vill säga uppfattningen att Kristus är närvarande i brödet och vinet. Å ena sidan blir man välkomnad, å andra sidan förutsätts man omfatta en främmande nattvardslära. Nu har ju inte baptister, metodister och andra frikyrkliga något problem med att Kristus är närvarande i nattvarden, tvärtom. De bara inte definierar Kristi närvaro så explicit som lutheraner.

Lutherska teologer och kyrkoledare har betonat att det är intentionen i beslutet som är det viktiga. Troende från andra kristna samfund är välkomna som gäster vid nattvardsbordet. Som medlemmar av en annan kristen familj är de en given söndag välkomna till samma nattvardsbord ifall de när de deltar i mässan upplever en djup andlig gemenskap med sina lutherska vänner och värdar. Om de däremot tänker bli regelbundna gäster vid det lutherska nattvardsbordet kan det vara skäl att föra ett samtal med den lokala kyrkoherden om vad det betyder.

Text: Jani Edström

(tidigare publicerad)

Litet upprättelse för gospeln

Gospelmusik är kyrkomusik. Samtidigt har gospeln influerat snart sagt all modern pop och soulmusik. Det betyder att alla känner till den svarta gospelmusiken i någon form. Vi känner till James Browns utlevda scenshow, Whitney Houstons och Beyoncées sångstilar, hammondorglarnas djupa och hesa sound, Elvis bakgrundskör the Jordaneers, Dixie Hummingbirds som sjöng med Paul Simon, de hårt wailande gospeldamerna bakom Bob Dylan och hundratals andra artister. Men hur ofta har vi mött gospelmusiken på dess hemmaplan i kyrkan?  

Under gospelmusikens guldålder (1940-50-talen) etablerade sig tusentals afroamerikanska sångare, kvartetter och körer i USA. De turnerade i kyrkor och kapell, åkte tusentals kilometer för några uppträdanden. Alla upplevde rasismen på nära håll. Bilen blev tryggheten där man åt och sov när svarta inte fick ta in på motell och restauranger reserverade för vita.

Gospelmusikens popularitet skapade ett tryck på de svarta artisterna att ta sig ut ur kyrkan. De började göra skivor, inte längre bara ”race records” utan spelade in för stora, välkända skivbolag. De gjorde konserter, inte bara i kyrkor, utan på de stora festivalerna och arenorna. Gospelmusiken blev känd, men priset blev högt. Knappast någon musik har blivit så bestulen på sitt musikaliska uttryck som den svarta gospeln. Om det skulle ha betalats royalties på alla de gånger Rolling Stones och andra band och artister använt sig av kända gospel- och bluesriffs skulle många svarta artister inte behövt dö utfattiga.

Ibland var artisterna själva ”medskyldiga”, som när gospelsångaren Sam Cooke tog sången He is so wonderful, en av de bästa gospelsångerna han gjorde med gospelkvartetten The Soul Stirrers och gav ut den som Lovable under namnet Dale Cook. Eller när Ray Charles (”the greatest gospel singer that never was”) förvandlade This little light of mine till This little girl of mine och drog in pengar till sig och skivbolaget med ett nytt arrangemang på en gammal spiritual.

Gospelmusiken har etablerat sig också på våra breddgrader. Redan på 1960 och 1970-talen började körer och sånggrupper ta intryck av gospelrytmer och föra in dem i kyrkan och ut i radion och konsertlokaler.

En av de körer som uppstod under den andra (?) gospelvågen var His Master’s Noise som i början av maj firade sitt 30-årsjubileum. Gospel är kyrkomusik, men ”Noisets” två jubileumskonserterna hölls inte i någon kyrka utan på Svenska teatern i Helsingfors. Gospelmusiken har blivit en del av kulturlivet, vilket syntes i intervjuer med nuvarande och tidigare dirigenter och sångare.

Samma helg fylldes Savoyteatern i Helsingfors två gånger med lovsjungande och bedjande kristna ungdomar. Det var församlingen Fila Helsinki som i samarbete med bland andra Hillsong i Stockolm stod för arrangemangen. Publik och medverkande kom från hela Finland, St Petersburg, Sverige och USA. Hillsongtraditionen kan väl ses som en sorts modern, vit gospel för urbana kristna ungdomar med varierande samfundstillhörighet. Evenemanget seglade nästan helt under den mediala radarn i Svenskfinland. Orsakerna kan man ju fundera över.  

Det kungliga bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle den 19 maj 2018 blev däremot medial jackpot när brittisk kunglig ”stiff upper lip” mötte svart gospelkör och ”jazz preaching” i form av biskop Michael Curry från Episkopalkyrkan i USA. Vigseltalet blev en predikan, en lovsång till Guds kärlek, en utmaning att låta kärleken bli till rättfärdighet i våra liv och rättvisa i världen. Samtidigt var talet (om man kan kalla det så) en presentation av afroamerikansk predikokonst och en påminnelse om vad vi missat i den europeiska homiletiken (undervisning i predikokonst).

Som ”icing on the cake” eller dekoration på bröllopstårtan var The Kingdom Choir’s tolkning av Ben E. Kings stora hit Stand by me. Eller snarare Ben E. King’s soulversion med ny text. Originalet hittar vi hos psalmförfattaren Charles Albert Tindleys psalm Lord, stand by me som han copyrightade redan 1905. Många gospelartister sjöng Tindleys text med egna arrangemang, ävenså Elvis Presley och många fler. Ben E. Kings Stand by me släpptes 1961 och med den blev King nr 1 på hitlistan – två gånger!

Men visst kändes det skönt att Stand by me fick återvända till kyrkan, där bönen under alla tider gått direkt till Gud om närvaro och beskydd. Slaveritidens sångtradition mötte modern gospel och dagens hitmakers (i publiken fanns bland andra Sir Elton John). Bröllopet stod mellan en vit aristokrat med rötter i kolonialismens förtryck och en mörkhyad dotter med rötter i slaveriet och dess rop om befrielse. En del jublade, andra skruvade på sig. Någonstans såg jag Gud vända sig om och le.

Text: Jani Edström

(tidigare publicerad i Nyckeln) 

Den dialogiska människan

Vad är det som karaktäriserar en människa? Enligt Augustinus var det tron. – Credo, ergo sum. Enligt Descartes var det tanken, det kritiska tänkandet. – Cogito, ergo sum. För många är synligheten i bloggvärlden ett värde i sig: – Blogito, ergo sum. Andra försöker köpa sig värde, självkänsla eller tillfredsställelse under devisen: – Jag konsumerar, alltså finns jag till.

För många räcker det med att tro på den biologiska människan. Enligt ett sådant sätt att tänka har människan utvecklats ur mindre komplicerade organismer utan att det finns någon speciell tanke med det. Evolutionsbiologen Richard Dawkins menar att evolutionen baserar sig på varje enskild gen, inte på individer eller grupper. Allt, till och med medmänsklighet, skulle kunna förklaras genom en fördelaktig utveckling på genplanet, enligt Dawkins.

Den sociala människan finns i alla kulturer. Som människor tillhör vi varandra. Vi får vår identitet i samhörigheten med andra. Vi delar livsvillkoren, vi föds, vi mognar, vi åldras och vi dör. Men vi lever tillsammans, förbundna av vår mänsklighet. Vi till och med uppmanas av Gud att älska och bära ansvar för oss själva och varandra. Mitt i det individualistiska tidevarvet skapas sociala medier som en sorts bekräftelse behovet att finnas tillsammans.

Har man en mycket pessimistisk människosyn kan man tala om den diaboliska människan. Människan är så i grunden förstörd att det inte finns något hon kan göra för att ta sig ur sin belägenhet. Kombinerar man denna syn med närhistoriens värsta händelser, som krig, folkmord, exploatering av människor och naturresurser, är det lätt att tänka att människan är ond och saknar möjligheter att bli något annat. Ofta skylls det onda på faktorer utanför människan, religion, ideologi. Efter det amerikanska presidentvalet nyligen ser många ”besvikelsen på systemet” som orsak till att många röstade fram en president med andra egenskaper än det vi hittills har förknippat med statsledare.

Den kristna tron lyfter särskilt fram den dialogiska människan. Denna syn grundar sig på kristendomens bekännelse om en treenig Gud och relationen mellan Fadern, Sonen och Anden. Den tydligaste bilden vi har av Gud, Jesus från Nasaret, är också den som visar på dialogen och samtalet som en livshållning. När Jesus möter människor gör han det på deras villkor. Han samtalar, lyssnar, frågar och säger sedan något som människorna kan ta till sig, bli helade och upprättade. – Dina synder är förlåtna. Gå och synda inte mer. Inte heller jag dömer dig. Stig upp ta din säng och gå.

Den dialogiska människan är en människa som präglas av självkännedom, som vet att människan är i stånd till både ont och gott. Det är en människa med hopp och framtidsutsikter. En människa som hyser tilltro till livet, som vågar möta den andre, det annorlunda, med öppen blick. En som vågar ha egna åsikter och bryta dessa mot andras uppfattningar utan att förlora fattningen, humöret eller hoppet. Den dialogiska människan är trygg i sig själv och ser inte sin samtalspartner som en fiende eller motståndare trots ibland diametralt motsatta åsikter. Hon ser skillnaden mellan personen, personens åsikter och rätten att ha (olika) åsikter.

Den dialogiska människan tror på det goda samtalet; ett samtal som frigör känslor och kreativitet. Det är en människa som är djupt rotad i Guds kärlek och det goda i tillvaron, som utan att förneka det onda tar avstamp i det godas möjlighet. Den dialogiska människan försvarar åsiktsfrihet och religionsfrihet. En sådan människa kan i likhet med filosofen Voltaire och baptistpastorn Roger Williams, grundare av Rhode Island konstatera: Jag kan inte skriva under dina åsikter, men jag beredd att offra mitt liv för din rätt att ha dem.

Den dialogiska människan tror på samtalet, dialogen, förhandlingen som en möjlighet ända till slutet. En sådan människa ser inte våldet som en lösning, utan söker alltid alternativa lösningar till strider och konflikter.

Den dialogiska människan ser samtalet som en möjlighet för Guds heliga Ande att verka. Då kan samtalet leda till upprättelse. Genom dialogen tillerkänner hon alla människors behov av rättvisa, mänsklig värdighet och ett gott liv.

Den dialogiska människan utgår från att alla människor, oberoende av religion eller kulturer, delar liknande erfarenheter och har möjlighet att försöka förstå varandra, bygga broar. En sådan människa ser också den mänskliga anatomin som ett uttryck för sättet att kommunicera: två öron som lyssnar, en mun som talar; och som gäspar om det blir för mycket prat.

Den dialogiska människan ger tid för samtal och lyssnande. Så gjorde Jesus. Det får vi också lära oss.

Text: Jani Edström

(tidigare publicerad)

Om förlåtelse

Matt 18:18-22

Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.

****

Jag var sex år och hade nyss klippt sönder kompisens röda kjol. – Säg förlåt, uppmanade mig dagisfröken som upptäckt vad jag gjort. – Förlåt, sa jag, mest för att få det överstökat. Mitt arroganta förlåt uttryckte ingen ånger, medförde ingen botgöring och hjälpte inte kompisen att förlåta mig. Det var bara ett ord. Attityden, ångern, saknades. Ändå hände något. Jag hade blivit ertappad, tvingats inse vad jag gjort. Men jag var inte beredd att be om förlåtelse på riktigt. Jag var rädd att förlora ansiktet. Hur skulle mitt ytliga ”förlåt” hjälpa min kompis att förlåta mig? Kjolen var fortfarande trasig. Brottslingen var inte ångerfull. Förlåtelsen var bunden.

Många år senare, en liknande situation. Men nu handlar det inte om en sax och en kjol, utan om ord som klipper sönder en själ. Någon gör mig uppmärksam på vad som hänt, vad jag sagt. Jag blir förkrossad, det var inte min avsikt att såra. Den här gången är mitt förlåt på riktigt. Jag behöver inte ens uttala ordet, mina tårar talar. Då kommer förlåtelsen emot mig med öppna armar och glada tårar, ”du är förlåten”. Förlåtelsen var inte bunden, den var löst, fri att bygga upp det som raserats.

Vad händer när det oerhörda, det oförlåtliga inträffar, när någon drabbas av otroheten, skilsmässan, affärsbedrägeriet, våldtäkten. Vad händer efter det stora sveket? Hur går vi vidare när det försonande samtalet aldrig blev av innan dödens gräns kom emot?

Författaren Sara Stridsberg frågar sig hur man kan förlåta det oförlåtliga. Kan det oförlåtliga och förlåtelsen leva sida vid sida? Hur är förlåtelse överhuvudtaget möjlig? ”Verklig förlåtelse är ovillkorlig och den har ingenting med förnuft eller rationalitet att göra. Den är oerhörd, blind, bortom”, fortsätter Stridsberg. ”Verklig försoning är fruktansvärd, ur det kristna korsets perspektiv kostade den Gud hans ende son.” Det är ur detta perspektiv vi måste betrakta nådens och förlåtelsens gåva. Kristus har besegrat det oförlåtliga och gjort förlåtelse möjligt.

Förlåtelse är inte matematik, det är en livshållning. Jesus kollar inte upp att Petrus kan sin multiplikationstabell. Jesus vill understryka att förlåtelsen är oändlig. Var alltid beredda att förlåta, menar Jesus. Vi förfogar alla över förlåtelsens möjlighet. Vi kan förvägra vår förlåtelse till den som gjort orätt eller vi kan erbjuda den som en möjlighet till försoning. I sista hand är förlåtelsen något vi förvaltar av nåd. Guds nåd.

Förlåtelse handlar om liv och död. Det bundna, oförsonade, leder till bitterhet, själens – och ibland också kroppens – ­förtvinande och död. I Bibeln uppmanas vi att välja livet, att lägga bort lögnen, att leva ärligt och respektfullt, att låta kärleken bli ord och handling.

Det är i gemenskapen vi kan lära oss att förlåta och be om förlåtelse. Övning ger färdighet också på förlåtelsens område. Då kan förlåtelsen bli både en livshållning och ett mål, något vi strävar efter. ”Förlåt oss…liksom vi har förlåtit”, ber vi i bönen Fader vår. Guds förlåtelse och vår förlåtelse är sammanlänkade. När vi tillsammans kommer överens om att be att varje dag få leva i förlåtelsen vet vi att Gud hör våra böner. När det oerhörda inträffat måste förlåtelsen också få finnas sida vid sida med det oförlåtna.

Av alla de gåvor som Gud ger oss hör nåden och förlåtelsen till de gåvor som också förpliktar. Vi har ingen rätt att panta på nåden, den flödar över alla bräddar. Vi kan uppmana någon att be om förlåtelse, men ingen kan tvingas att förlåta. Vi har rätten att förlåta, vi har rätten att vägra förlåta. Hur vi än väljer, hur det än går, får det konsekvenser.

Förlåtelse tar tid, helandet har sin egen process. Tore Littmark skriver i en psalmtext: ”Herre, du vandrar försoningens väg…visa oss vägen, försoningens Herre, ge oss nu viljan att gå den.” Det kan bli en livslång bön.

Bön

Gud, vi tackar dig för alla dina gåvor, för livet, tron, hoppet och kärleken. Särskilt tackar vi dig för försoningens gåva som du har skänkt oss genom din son Jesus Kristus. Låt vårt liv i familjen, församlingen, arbetslivet och på fritiden bli ett vittnesbörd om din nåd och förlåtelse. Ditt namn till ära. Amen.

Text: Jani Edström. Tidigare publicerat i tidningen Sändaren.

Vem är min nästa?

Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Evangeliet är fyllt med berättelser om när Jesus möter människor med frågor. En del frågor är ärligt menade, andra frågor är mera beräknande.

En del frågeställare vill visa att de minsann är på samma teologiska eller intellektuella nivå som Jesus och vissa frågor ställs av sådana som vill sätta dit Jesus, eller ”snärja honom” som det står i en äldre översättning.

Här har vi en laglärd som vill testa Jesus, sätta honom på prov. Motiven känner vi inte till, men vi kan föreställa oss någon som vill tävla med Jesus i teologisk argumentationskonst. Det var ett sätt att umgås, ett sätt att testa gränser, ett sätt att vässa de teologiska redskapen. Och ett sätt att gräla på ett sofistikerat sätt.

Första frågan från den laglärde är: Vad ska jag göra för att få evigt liv?

Jesus svarar på traditionellt sätt genom att hänvisa till det som redan står skrivet. Han bollar frågan vidare till den laglärde. Hur lyder orden?

Den laglärde har förstås inga problem med att recitera det dubbla kärleksbudet: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.

I schack skulle man säga remi, oavgjort.

Men den laglärde var inte riktigt nöjd. Han ville ännu gå vidare och testa Jesus litet till, när han nu en gång hade chansen. Andra frågan var mer komplicerad och mångbottnad: Vem är då min nästa?

Berättelsen om den barmhärtige samariern utspelas långt före FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) och andra internationella människorättsavtal. För den judiske laglärde som ville sätta Jesus på prov var definitionen av ”min nästa” främst andra judar och israeliter. En del laglärda begränsade till och med ”min nästa” till dem som hörde till samma grupp. I vilket fall som helst så innefattades varken samarier och andra icke-judar (hedningar) i begreppet ”min nästa”.

Jesus använder sig av ett klassiskt ”trick” när han berättar sin story för den laglärde, och alla andra intresserade lyssnare.  Det fann alltid ett visst underhållningsvärde när en rabbi tog till orda. Ofta var det rabbin som drog det längsta strået och den som utmanade rabbin som fick gå därifrån med svansen mellan benen. Det var alltid en risk man tog när man utmanade en rabbi. Men som vi såg var det inte vem som helst som utmanade Jesus den här gången. Inte varken en ung rik yngling eller mer eller mindre oförståndiga lärjungar. Den här gången var den en laglärd som utmanade Jesus på en verbal teologisk-etisk duell.

Det trick som Jesus använder är känt från många andra berättelser. Ett klassiskt exempel är när profeten Natan kommer till kung David efter att David låtit döda den vackra Bat-Sebas man för att själv kunna gifta sig med henne. Natan berättar om en man som hade ett litet älskat lamm och som tvingas ge bort lammet till den rike grannen, fårfarmaren, med hundratals får. David blir ilsken och anser att den rike fårfarmaren ska få sota för det han gjort. Natans berättartrick har lyckats. Han har fått David över på sin sida. Dags att sätta in stöten: Du är den mannen. Touché. Ridå.

Tillbaka till berättelsen.

Jesu tar med den laglärde på en färd med en vanlig resande, en person som det är lätt att identifiera sig med. Vem hade nu inte färdats på en resa, vem hade nu inte varit rätt att bli överfallen under resan, speciellt om man färdades på okända vägar, eller i områden som var kända för rövare och övergrepp.

En ”man” var på resa. En judisk man, en israelit, en person av samma folk och etnicitet som både Jesus och den laglärde. Plötsligt blir den resande utsatt för ett bakhåll, blir rånad och lämnad för att vara död.

Som det ibland råkar sig i berättelser så kommer det några osannolika förbipasseranden förbi.

Den första är en präst. Prästerna hade en speciell roll. De var religiösa ledare och hade en särställning bland folket, eftersom det var de som offrade i templet.

Den andra är en levit. Leviterna var de enda av de israelitiska stammarna som fick städer men inget landområde när Josua ledde isrealiterna in i Kanaans land. Stammen Levi fick vissa speciella uppdrag att utföra en del religiösa tjänster och hade även en del andra åtaganden.

Den tredje är ingen mindre än en samarier. Vad gör han här? Det är litet som ”Finn fem fel” eller som i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Tre saker presenteras men en ska bort. Vilken ska bort, vem passar inte in? ”Samariern” skulle svaret ha varit om Jesus ställt den frågan. ”Samarierna ska bort. Korsfäst honom. Han hör inte hit.”

Vad otroligt pinsamt då att samariern gör det som varken prästen eller leviten gjorde. De hade ju chansen. De såg att den skadade mannen var en av dem, en israel som råkat illa ut, men de hjälpte inte, de ”gjorde sig inte omaket”, de brydde sig inte, de var för bekväma, ville inte smutsa ner sig, hade inte tid, tänkte ”kanske nån annan hjälper”. Fast det var ju knappast någon rusning direkt här på den oländiga vägen. Inte som på våra vägar där trafiken flyter på hela tiden. Ändå är inte sannolikheten alltid så stor att någon stannar och hjälper trots att alla ser vad som händer.

Samariern ja. Tänk att det är just han som tar sig tid, som förbinder såren, som ser till att den slagne mannen kommer under vård. Han handlade enligt Hippokrates recept: Hippokrates, som betecknas som läkekonstens fader. Förbind med mjukt tyg och häll på vin och olja”. Samariern hade ju all anledning att tänka: den där israelen är inte värd min hjälp, hans folk och mitt folk är fiender. De gillar inte oss och vi gillar inte dem. Men mest är det deras fel.

Men det är något fel på den här samariern. Han handlar inte som väntat. Han beter sig inte alls som lyssnarskaran kanske hade väntat. Då hade han gått förbi, tackat Gud för att det inte vara han som låg halvdöd i diket, tänkt ”rätt åt honom” och gått förbi som prästen och leviten. Men egentligen är det förstås något som är väldigt rätt hos samariern. Åtminstone ur vårt europeiska kristna, post-kristna perspektiv, då vi som en följd av kyrkligt och sekulärt människorättsarbete, predikan och aktivism, äntligen lärt oss att alla människor är likvärdiga i Guds och samhällets ögon.

Tricket, då. Det kommer i Jesus fråga till den laglärde. Vem var den slagne mannens nästa? Man riktigt ser hur den laglärde liksom får en surkart i munnen. Han kan ju inte ta ordet ”samarier” i sin mun, så han säger: ”den som”, den som visade honom barmhärtighet.  Jo, alldeles rätt hade han, den laglärde. Nu var det han som hade bestått provet och Jesus som ställt frågan. Ändå, de problematiska relationerna mellan judar och samarier kvarstod, men några lyssnare, och vi idag får oss en påminnelse om att vem som helst kan vara vår nästa, någon som bara vi kan hjälpa just då, vem som helst kan visa barmhärtighet, också den vi minst anar.

Under många år har liknelsen om den barmhärtige samarierna känts nästan överflödig, en vacker påminnelse visst, men inte något som vi inte redan skulle veta, eller ha integrerat i vårt liv och medvetande. Vi är ju så medvetna om våra egna och andras rätt, vi har byggt upp ett samhälle där alla är likvärdiga, vi har en grundlag, vi har avtal. Men det är inte på avtalstexternas rader människor möts utan i det verkliga livet, på gatan, i butiken, restaurangen, arbetsplatsen, skolan, kyrkan, församlingen. Och där finns det alltid ett behov att se och möta dem som ligger slagna, inte kan röra sig, inte blir hörda eller noterade.

Så nu, idag, i denna tid, är det läge att plocka fram berättelsen igen. Nu när nationalismen brer ut sig mer och mer, när alt-right, vit makt-rörelser jobbar hårt på att begränsa utrymmet för de som inte äger tillhörighet till landet, nationen, berättelsen, historien.

I det stora landet i väster är polariseringen ett faktum, inga främmande ska släppas in säger den store ledare på twitter, bekräftat av det högsta domstolsväsendet. Murar byggs. Barn och föräldrar skils åt vid ankomsten och hålls i fängelseliknande omständigheter. Vem är vår nästa?

I det stora landet i öster har det under många år byggts upp en nationell identitet där de som arbetar för demokrati, för de marginaliserade och slagna i samhället, kallas ”utländska agenter”, där religiösa grupper förbjuds och där homosexuella misshandlas och mördas efter åratal av institutionaliserad homofobi. Vem är vår nästa?

EU-borgen har lyft upp luckan över vallgraven så inte ens de fartyg som plockar upp båtflyktingar från Nordafrika ska kunna ta iland vid EU:s kuster. Vem är vår nästa?

I vårt eget land förs diskussionen om huruvida de så kallade IS-barnen ska får återvända, eller om de och deras mödrar utgör ett hot mot samhällsfreden. Barn, hot? Hur gick det så? Och har vi inte en stabil värdegrund och inarbetade metoder för att lägga emot några potentiellt radikaliserade unga. Vem är vår nästa?

Vem är vår nästa? Vem ligger slagen, nerkastad i dagens samhällsdike?

Vem är den som oväntat hjälper till, helar, bryr sig om?

Det kan vara du, det kan vara jag, det kan vara grannen, vännen, kusinen, hyresgästen, hyresvärden, studenten, den nyinsjuknade.

Inom litteraturen, inte minst i Bibeln, händer ofta att vi kan identifiera oss med flera personer i samma berättelse. Vem är du, vem är jag i denna story? När är du den som ligger i diket och blöder, när är du den som kan hjälpa, när är du en som väljer att gå förbi?

Och vem är Jesus i berättelsen?

Är han den slagne mannen? Han som säger: Jag var hungrig och ni gav mig mat, naken och ni gav mig kläder, sjuk och ni besökte mig.

Är han den som hjälper? Han som själv var den som blev utslängd ur synagogan, ifrågasatt av de laglärda, hatad av de religiösa ledarna, fruktad av makthavarna. Han som piskades, utlämnades för att dö, korsfästes, dog och begravdes. Han som ingenting var. Honom upphöjde Gud till att bli världens frälsare och försonare.

Han är vår nästa, han är vår hjälpare, han är vår helare. Han är vår Gud.

Text: Jani Edström

Vad är vi kallade till?

P

Luk. 19:41-48

När Jesus kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.”
När han kom till templet körde han ut dem som drev handel där och sade till dem: ”Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Sedan undervisade han varje dag i templet. Översteprästerna och de skriftlärda och alla folkets ledare försökte röja honom ur vägen, men de visste inte hur de skulle göra, för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom.

Varför gråter Jesus?

Jesus gråter av kärlek över staden som inte förstår sitt bästa, inte förstår ”vad som ger dig fred”. Vad är det som ger fred och trygghet?

Jesus knyter an till profeterna före honom, som kritiserade Israels kungar för att de satte sin tillit till annat än Gud, om det sedan var egna vapen och strategier, eller allianser med grannfolkens kungar.

I den här berättelsen visar Jesus vad som gått fel i relationen till Gud. Tillbedjan hotas av ekonomiska transaktioner, pengarna har tagit Guds plats. Jesus driver ut dem som gör sig rika på människors andliga behov. Men efter denna dramatiska symbolhandling, stannar han kvar i templet.

Jesus fortsätter oförtröttligt att undervisa i templet. Han skapar kontakter med hela folket, ger plats för frågor och samtal.

För oss idag blir texten en uppmaning att söka fred och trygghet hos Gud. Att förvalta allt vi fått med kärlek och omsorg. Vi är kallade att värna om Livet. Skapelsen. Familj. Vänner. Relationer. Framtiden.

Mitt i de reella hotbilder som klimatuppvärmning, enögd nationalism, uppdelning i vi och dom eller ekonomiska orättvisor utgör, kallar Gud sitt folk att vara ett annorlunda ett folk. Ett folk som inte låter någonting komma i vägen för tillbedjan och gudsförtröstan.

Till trons väsen hör inte att ge upp. Det visar Jesus genom att fortsätta undervisa i templet. Ilska, ja. Uppgivenhet, nej. Framtidstro, ja.

Text: Jani Edström