Coronakrisen och Kristushoppet

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.  

I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem:  Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.

Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.  

Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.  

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.

Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Jani Edström

(Publicerad i Nyckeln)

Trons kraft

Då kom de dit med en lam som bars av fyra män

När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

Om det skulle finnas en teologisk motsvarighet till tv-serien MythBusters (mytkrossarna) skulle jag be dem krossa myten om att en kristen måste ha en stark tro.

Just när vi tror att myten om den starka tron redan är avlivad dyker den upp igen. När den inte lyckats få fotfäste här i Norden har den med tiden vuxit sig desto starkare i andra delar av världen. Där lockas (fattiga) människor av (rika) predikanters löften om hälsa och ekonomiskt välstånd. Budskapet är ungefär: Ge i kollekten eller betala in på mitt konto så blir du frisk och välbeställd. Vem vågar gå miste om en sådan chans? Men. Om ingenting händer är det ditt eget fel. Din tro är svag.  

I dagens evangelietext möter vi fyra företagsamma män. De är inte ute efter att själva få det bra, utan drivs av viljan att hjälpa sin kompis som är lam. (Vi får väl utgå ifrån att den lame själv tagit initiativet eller åtminstone gett sitt medgivande till det vågade tilltaget.)

Männen på taket är motiverade. De är beredda att ta en risk. Tro är alltid förenat med risk. Tänk om jag har fel, tänk om inget händer. Om helandet inträffar blir det dubbel glädje bland vännerna, om inte, möter de besvikelsen tillsammans. Efter att männen firat ner sin kompis blir det först fel. Jesus verkar inte alls bry sig om att mannen inte kan gå. Men Jesus ser djupare, det finns annat som behöver helas först. Dina synder är förlåtna. Inre och yttre helande hör ihop.   

Vad är tro? Jesus talar ibland nästan litet försmädligt om vår tro. Om ni ens hade tro som ett senapsfrö, säger han, kanske med glimten i ögat. Det behövs inte mycket tro, kanske bara en längtan. Bara att vi vågar ta ett steg. Den längtan finns hos männen på taket.

Tro såsom Abraham gjorde, sjunger vi trosfriskt. Och så har vi igen skapat bilden av trons hjältar som ouppnåeliga förebilder. Men sanningen är att Abraham också tvivlade. Han fick löftet om en son, men orkade inte vänta på att Sara skulle bli gravid, utan gick in till Hagar. Vad Abraham än trodde, handlade han ur tvivlet. Ändå kallas han trons fader. Inte så mycket på grund av sin tro, utan på grund av att Gud inte svek sina löften.

Ensam är inte stark på trons område. Tror är något vi gör tillsammans. Därför talar vi om kyrkans tro. Min egen tro räcker inte långt. Jag får vila i den gemensamma tron, den som vi bekänner tillsammans varje söndag och får leva utifrån varje dag.

Tron är en gåva, ett frö som kan gro. Guds löften gör tron stark. Gud är den vi bekänner oss till. Därför är tron tillit och relation, inte en prestation.  

Men visst finns det också ett element av friskt vågat, hälften vunnet i den här berättelsen. Den finns där som en uppmuntran, inte som ett krav. Ta chansen, Jesus är här! Låt oss se vad som händer. Kanske blir någon frisk, kanske sker ett under. Men om inte. Ja, då är Jesus ändå här. Närvarande. Hos dig. Just nu. Däri ligger trons kraft.  

BÖN

Tack Far, för att du ger oss tron som en gåva och en möjlighet.
Tack Jesus, för att dina löften alltid är större än vår tro.
Helige Ande, fyll oss med tro på vad Gud kan göra.
Och när vi tvivlar är du ändå nära, som luften som omger oss.
Hjälp oss att andas ut alla tvivel och andas in tron på Guds kärlek och förlåtelse.
Amen 
 

(Publicerad i Sändaren)

Att komma hem

Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: »Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?

Så blev han en stötesten för dem.

****

Att komma hem är inte alltid lika tryggt som i Göte Strandsjös sång om barnet som kommer hem om kvällen. Det fick Jesus erfara och det har många av oss upplevt.

De hemmavarande ser samma person som en gång lämnade dem, något äldre kanske. Den som återvänder återser samma människor och platser som hen en gång lämnade. Alla verkar tro att inget förändrats, att de fortfarande känner varandra.

Jesus återvänder med ”visdom och underverk”. Det är svårt att ta in för många så de definierar honom enligt vad de tror sig veta. De tror de känner honom för att de känner hans familj och förminskar honom. Beundran blandas med avundsjuka. Det är ingen trygg och vänlig famn Jesus får möta. Han har ingen given plats i sin hemstad längre. Hans undervisning faller som sädeskorn på stengrunden.

Att leva tillsammans är inte lätt. Ännu svårare blir det för den som återvänder och har lyckats. Avundsjuka föder misstro och så slutar folk prata med varandra. Till och med Jesus verkar uppgiven. Inte för sin egen skull, utan för deras skull som inte vill tro att Guds rike bryter in. De som tror de känner Jesus så bra att de inte längre förväntar oss något av honom.

Vad hade hänt om de lyssnat på Jesus? Om de istället för att misstro honom nyfiket gått fram och frågat: Var har du varit, var har du lärt dig allt? Vad hade hänt om människorna inte förblindats av sin egen självtillräcklighet, utan hade låtit Jesus öppna deras ögon, låtit honom förändra dem?  

Vi vet så litet om varandra. Vi ser bara ytan. Ändå frestas vi att definiera varandra utifrån det vi ser, det vi läser eller det vi hör andra berätta. Inte ens våra egna uppdateringar på sociala medier säger något om vilka vi egentligen är.

För att kunna leva tillsammans måste vi låta varandra bli till, växa och förändras utan att försöka kontrollera varandra. Att leva tillsammans handlar både om att erbjuda närhet och tillåta distans.

Kyrkan, församlingen, är Guds relationsexperiment. Här finns vi alla, från baptister och metodister, till aktivister och statister, i en enda härlig röra av upplevelser, traditioner, förväntningar och besvikelser. Vi tror kanske att vi känner varandra för att vi läst om varandra, träffats i gudstjänster, samarbetat vid konferenser eller deltagit i gemensamma retreater. Men vi är och förblir mysterier för varandra. Och även om vi har känt varandra vid en viss tidpunkt säger det ingenting om vilka vi är idag. Endast Gud vet vilka vi är, bara Jesus visste vad som rörde sig i människorna, bara den heliga Anden ger oss gåvan att bli en helig gemenskap. 

Jag är den jag är, säger Gud till Mose. Resten av livet umgås Mose med Gud och lär sig leva med ett envist folk. När vi tillåter varandra att formas i Gud närvaro kan vi lära oss att leva tillsammans, ett enat folk med samma mål.

BÖN

Tack Gud, för att du är den du är.
Tack för att i din närhet får vi bli dem du vill att vi ska vara.
Lär oss att ha tålamod med varandra och hjälp oss att se varandra
genom dina kärleksfulla ögon.
Hjälp oss att lyssna till varandra och försöka förstå.
Lär oss leva tillsammans ledda av din Ande.
Amen.

(Publicerat i Sändaren)

Jesus ger liv

Betraktelse 27.9.2020 i Betelkyrkan, Helsingfors. Jani Edström

När journalisten Christa Mickelsson vid 33 års ålder drabbas av en hjärninfarkt på en parkeringsplats förstår hon inte vad som händer. När hon ska backa ut från parkeringen krockar hon med en annan bil. Hon stiger ut för att byta kontaktuppgifter med den andra föraren, men lyckas inte få något sagt. Någonting är fel känner hon. Det som är fel är att ett blodkärl i hjärnan brustit och att hjärtat pumpade blod till ett ställe där inget blod ska finnas. Hon segnar ner invid bilen och ropar på hjälp. Lyckligtvis är hjälpen är nära och hon förs med ambulans till sjukhuset. Livet som hon känt det blir inte längre som förr. Men hon lever. Och hon är både arg och tacksam.

Livet kommer inte med en garantiförbindelse. Vi får inget kontrakt där det står något i stil med: ”Om livet tar slut före 30 års ålder, har kunden rätt att anhålla om ett nytt liv” eller ”Vid missnöje över de givna livsvillkoren kan kunden returnera livet och be om nya livsvillkor eller ”Om kunden gjort ödesdigra val i livet, har kunden rätt att få en (1) ny möjlighet att göra andra val.”

Vi får ett liv, och de omständigheter vi föds till kan vi inte påverka. Däremot kan vi, i bästa fall, genom våra val och attityder, forma vårt liv som vi finner bäst. Men inte heller det är något vi gör ensamma.

Redan från början är vi beroende av andra. Det är bara i vår individualistiska kultur som vi lärt oss att vi ska klara oss själva. Ensam är stark. En bra karl (eller kvinna) ska klara sig själv. Vilken idiotisk stolthetstradition vi blivit en del av. Ändå vet vi när vi tänker efter att ingen människa är en ö, alla är vi en del av samma ocean av traditioner, tankar, uppfattningar, attityder, föreställningar och handlingsmönster.

Samtidigt finns det något sunt i detta att inte låta andra bestämma över sig. För i de flesta kulturer finns det element som hindrar människor att vara sig själva. Patriarkala mönster som kväver flickors rätt att välja. Ekonomiska förutsättningar som hindrar barn från att gå i skola. Familjeband,  religiösa eller kulturella föreställningar som förslavar och förnedrar i stället för att befria och öppna för nya möjligheter.  

Liv är frihet. Var och en är född fri och har rätt till hälsa, utbildning och trygghet. Ingen ska utsättas för förtryck av något slag. Ojämlika livsvillkor ska jämnas ut genom rättvis lagstiftning och praxis. Ungefär så ser våra mellanmänskliga överenskommelser ut. I bästa fall kan de genomföras, men ofta blir det inte så. Livet är och förblir orättvist.

Men Gud är rättfärdig och rättvis och ser till varje människas behov. Gud lämnar ingen ensam. Livet Gud bär oss varje dag, genom hela livet.

Genom hela Bibeln går en röd tråd om liv, frihet och rättfärdighet/rättvisa. Det handlar inte om blind millimimeterrättvisa, utan en tanke om att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska leva i osämja med en annan och ingen ska behöva dö ensam.

Efter att ha levt 60 år på denna jord är det två saker jag gärna vill lyfta fram nämligen, tacksamhet och förundran.

Tacksamhet över att mina blodkärl hållit, att mina medtrafikanter visat hänsyn, att någon sandat de hala trottoarerna, att betongbilen jag körde ner i diket inte hade högre fart och krossade mina ben, att främlingar jag träffat på resor inte valt att utnyttja min utsatta belägenhet, att människor i min närhet i regel behandlat mig väl, med omsorg och respekt. Att jag fått möta en sund tro och en god religion. Att fått bilda familj och fostras av fem barn. Att jag idag får fira 12 år som gift med Kesia.

Förundran ligger nära tacksamheten. Det jag inte kan förstå kan jag i alla fall förundras över och respektera att det är så.

Universums ofattbara vidd. Cellernas intrikata samspel. Balansen och harmonin mellan det största och det minsta. Livets skönhet och skörhet. Att det finns godhet i världen. Människor som bryr som om varandra. Människor som känner sig kallade att stöda och hjälpa föderskor och deras familjer, döende och deras familjer eller fattiga och utslagna och deras familjer. Själv har jag både fått hjälpa och att vara beroende av andras hjälp. Det har varit lärorikt och hjälpt mig att växa som människa. Jag är medberoende, på ett positivt sätt, av er alla. 

Ifall ett blodkärl brister i morgon eller något annat händer som förändrar mitt liv, finns ändå allt kvar som det levda livet enligt Jani Edström. Om mitt minne försvinner och mina tankar blir suddiga så finns ändå allt kvar hos Gud, i Guds minne. Vi kan hålla varandras minnen levande några år, men hos Gud lever vi för evigt. Hos honom finns inga begränsningar, varken i tid eller rum.

Bibelns största bluessångare Job låter känslorna komma och gå.

Job är besviken på hur livet behandlat honom, olyckor, sjukdom, allting så oförtjänt. Mot slutet i Jobs berättelse är det inte tron som räddar honom, inte läkare, eller hans hustrus missriktade omsorg, inte ens vännernas goda råd och utläggningar. Nej, Job räddas av förundran. Förundran över Guds storhet. Vad är en människa att du tänker på henne? Tidigare har jag hört om dig, nu har jag mött dig ansikte mot ansikte, min Herre och min Gud. En liknande förundra möter vi hos lärjungen Tomas. Han som inte var med och bevittnade uppståndelsen eller mötte Jesus strax därefter. Han står nu förundrad och mållös inför den uppståndne Mästare, den som ger lev, ja, Han som är livet självt.

Jesus ger liv. Jesus är livet. Vägen, Sanningen och Livet. Den uppståndne Kristus finns överallt, som en livsprincip, som befrielse, som hopp. Kristus inbjuder oss att förbli i honom, att hitta meningen hos honom, att finna gemenskapen genom honom. Att vara i Kristus, en Christo, som Paulus skriver gång på gång, det innebär att möta Kristus överallt, i alla människor, i alla situationer. Ingenting kan skilja oss från Kristi närvaro, kärlek och omsorg.  

Om Kristus är sanningen, vilket vi bekänner, behöver vi inte vara rädda att möta livet. Kristus erbjuder oss sanningen om livet, Kristus är sanningen.

Simon Weil skriver “Det verkade fullständigt klart för mig, och jag tror det fortfarande, att ingen kan brottas tillräckligt med Gud om vi gör det med omsorg och med tanke på sanningen. Kristus vill att vi föredrar sanningen framför honom, därför att han, innan han är Kristus, är sanningen. Om vi vänder oss bort från Kristus för att söka efter sanningen kommer vi inte långt innan vi faller i hans armar.”

Därför behöver vi inte vara rädda att möta tvivel, varken hos oss själva eller hos andra. Inte rädda att tron ska tas ifrån oss när vi möter nya tankar och idéer. Om Kristus är sanningen utgör sanningen inget hot, snarare en trygghet.   

När Jesus möter de sörjande systrarna Marta och Maria i byn Betania, möter han tro hos dem båda. ”Om du hade varit här hade vår bror inte dött.” Jesus kom för sent, han gråter med dem och sörjer sin vän Lasaros. Men något händer när Jesus möter sorgen hos sina vänner. Jesus blir upprörd, känner livets orättvisa. Lasaros, den levande, trygga, pålitliga vännen är död. Kanske har ett blodkärl brustit i hans hjärna. Men död är han sedan flera dagar. Jesus tar kommandot över situationen. Han visar att han kan bemästra dödens makt, att han redan nu har makt över döden. Lasaros väcks till liv igen. Hinnan mellan liv och död löses upp. Jesus är porten mellan död och liv, vägen till det eviga livet, det liv som börjar här och nu och som fullkomnas och blommar ut för alla som är i Kristus, en Christo.

Därför ser kyrkan inte döden som det slutgiltiga, utan som början på något nytt. Därför behöver ingen av oss vara rädd för framtiden och döden. För Jesus ger liv och det liv han gett oss här blir fullkomligt där. En gång kommer vi att möta Vägen, Sanningen och Livet i all dess fullkomlighet.

För det är vi tacksamma. Över det kan vi bara förundras. Det kan vi bara ta emot, som en gåva, som en nåd. I denna nåd finner vi både vårt ursprung och vår framtid, vårt liv och vårt hopp.

Vår nästa

Idag är temat vår nästa. Vår nästa betyder vår medmänniska. En medmänniska är en person som står oss nära. Det kan vara en partner, en familjemedlem, en släkting, en arbetskamrat, en kompis i skolan, den vi sitter bredvid på tåget eller möter på gatan. Men det är inte ett nära avstånd, blodsband eller kompanjonskap som kvalificerar någon att bli vår nästa. Vår nästa kan lika gärna bo långt härifrån som vägg i vägg med oss.

En nästa är en människa, skapad av Gud till Guds avbild. En medmänniska är en person som har samma rätt att finnas som var och en av oss. Vi förenas med varandra i vår gemensamma mänsklighet. Vi förenas i det faktum att Gud vill att vi ska finnas till. Gud erbjuder oss gemenskap med sig och ett uppdrag att utföra. Uppdraget är att älska vår nästa som oss själva. Denna självutgivande kärlek som Gud vill att vi lever ut i våra liv, har sin grund i att Gud har älskat oss från början. Han har skapat oss, gett oss en värld att bebo och vårda. Och han erbjuder oss ständigt förlåtelse och upprättelse när livet spårat ur.

Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till liv, hälsa och trygghet. Ingen har rätt att ta ifrån oss vår rätt att finnas till, att bli sedda och hörda som de människor vi är. Vi säger att de mänskliga rättigheterna är universella, att de gäller alla. Som kristna säger vi att de är gudagivna, eftersom de reflekterar det bästa som finns i vår Bibel, från kärleksbudet till den gyllene regeln. Också saker som vi idag har svårt att förstå oss på hade från början positiva intentioner. Som till exempel uttrycket ”öga för öga och tand för tand”, som inte handlade om att tillåta våld mot dem som gjort fel, utan om att begränsa hämnden och straffet. Att inte tillåtas ta livet av en hel familj eller en hel befolkning för oförrätter eller terrordåd. Världen hade sett annorlunda ut idag om världens mest kristna land hade begränsat hämnden efter 9/11 och inte förklarat krig mot en hel kultur och invaderat Irak med allt vad det ledde till.

Men Bibeln innehåller också mycket vi kan förstå oss på. Tidlösa uppmaningar genom profetiska tilltal och berättelser om hur människor handlat inspirerade av Guds kärlek och tilltal.

Vi är Guds skapelser. Gud har gett oss sina bud och sin undervisning om hur vi ska förhålla oss till varandra. Vi ska hjälpa främlingar, flyktingar, fader- och moderlösa. Ta hand om de mest utsatta, barnen, de fattiga, de hemlösa, de som sitter i fängelse. Behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade. Ge hopp åt de modfällda, mat och de som hungrar och trösta de som sörjer. Allt detta har sin grund i Guds kärlek till oss genom Jesus Kristus. Han som älskat oss in till döden och som bjuder oss att älska varandra.

Nu är det förhållandevis lätt att förhålla sig till dem som är utsatta och står i beroendeställning till oss. Vi ger, de tar emot. Vi kommer med pengar, hälsovård och utbildning, västerländsk musik och instrument. Det är så missionsarbetet och biståndsarbetet ofta fungerat. När sedan våra kristna bröder och systrar i andra världsdelar tar Bibeln i sin hand och läser den ur sitt eget perspektiv blir vi, som tolkat Bibeln genom den västerländske vite manliga teologens perspektiv, något förvånade. Det stämmer ju inte riktigt med hur vi hade uppfattat saker och ting.
För nu vänds spegeln mot oss och vi märker att vi ofta underskattat våra kristna bröders och systrars förmåga och vilja att spegla sitt liv mot Bibeln och att följa Kristus. Vår berättelse är ju den europeiska, nordiska, vita kristenhetens berättelse. Vi är vana vid att ha eller ta oss tolkningsföreträde när det gäller Bibeln. Det är så här ni ska förstå det, så här ni ska läsa det, så här ni ska uppleva det.

Vår nästa utmanar oss med sitt sätt att tänka. När 30 000 flyktingar kom till Finland under 2015 var det inte alltid lätt att förstå att vår nästa var unga, starka, friska män med mobiltelefoner. Det var ju inte smutsiga, fattiga jordbävningsoffer som behövde filtar och rent vatten. De var ju som vi, från ett civiliserat samhälle, med den skillnaden att deras samhälle hade slagits i spillror av amerikanska missiler och maktkamper mellan olika grupperingar. Dessa unga män flydde till ett bättre liv och blev av många kallade ”välfärdsflyktingar”. Många av dem blev avvisade då deras asylskäl ansågs vara ogrundade, medan andra fick stanna. En del valde att gå under jorden, bli papperslösa, eller söka vidare till något annat europeiskt land. När de irakiska asylsökarna tänkte ”vi vill ha det som ni har, fred, demokrati, möjligheter” blev det för mycket för många finländare.

Men vår nästa utmanar oss också med ett annorlunda sätt att leva. Hur ska vi förhålla oss till dem vi inte kan förstå oss på, som kanske inte delar våra värderingar. På vilket sätt är de vår nästa?

Missämja mellan grannar är något som många känner igen. Hur ska vi förhålla oss kärleksfullt till vår nästa som spelar hög musik på nätterna, som grälar högljutt, som slår sin partner eller som skriker åt sina barn? Eller som matar duvorna på gården så att husbolaget skickar en skrivelse till hyresvärden att säga till hyresgästen att låta bli med tanke på råttorna.

Vår nästa gör inte bara exotisk mat, vår nästa ser kanske annorlunda ut, och har med sig värderingar som är främmande för vårt sätt att tänka och leva.
Att stå ut med vår nästas egenheter är ändå en liten sak jämfört med det som Jesus uppmanar sina följare till. Jesus uppmanar oss att älska inte bara vår nästa. Han uppmanar oss också att älska våra fiender. Jo, en fiende är också en nästa. Eller?

Hur älskar vi en fiende, någon som vill oss ont eller som gjort oss ont? Ett exempel hittar vi i hur många afroamerikaner förhåller sig till decennier av strukturell rasism, orättvisor och polisövervåld. ”Vi vill inte ha hämnd” säger de, ”vi vill ha rättvisa”. Kärleken till nästan ruvar inte på hämnd utan kräver förändring. Förändring så att alla ska kunna leva tryggt och i fred. Grunden till samhällsfred är rättvisa, att ingen ska känna sig förtryckt och utnyttjad. Att alla ska ha rätt till liv, hälsa och trygghet.
Men ännu, älska våra fiender? Vem är min nästa, vem är min fiende?

Är en fiende är någon som vill mig ont? Är en fiende någon som jag vill ont?
Eller är det så att en person som vill mig ont inte blir min fiende innan jag plockar upp stridsyxan och gör honom till min fiende. Vill hämnas, vill ge tillbaka.
Eller är det så att jag kan göra någon till fiende utan att personen själv vet om det?
Hur många har inte de senaste åren utsett USA:s sittande president till sin fiende? Till och med utan att ha varit utsatt för hans politik eller tweets.

Här igen är det så viktigt att påminna om att den rättfärdiga kampen inte är mot människor, utan mot det som människorna representerar. Ideologier, synsätt som förminskar andra, allt som tar ifrån andra deras gudagivna rätt att existera på lika villkor som alla andra.

När idén om att min nästa inte är mig likvärdig på grund av hudfärg, härkomst, religion, kultur eller sexuell läggning är det dags att ta upp kampen mot alla ”de ondskans andemakter i himlarymderna” som Paulus talar om, en bild för allt som avhumaniserar, demoniserar vår nästa eller leder till att skapelsen förstörs.
När kristna talar om Guds oändliga kärlek men praktiserar osynliggörande eller diskriminering blir det hyckleri. Det kan gälla förminskningen av kvinnliga ledare, tystnaden kring hur vi ska bemöta sexuella minoriteter eller oviljan att låta barn och unga få ansvarsuppgifter i församlingen.

Dagens evangelietext uppmanar oss ”att inte älska med tomma ord utan med handling och sanning”. Att denna uppmaning behövdes då och fortfarande behövs visar att församlingen inte alltid levt upp till detta. Kyrkan har genom historien predikat kärlek till nästan, men själv ofta kommit till korta. Därför är det alltid bäst att börja med en bekännelse om vår synd, mot vår nästa mot Gud mot oss själva.
En av de första och största frågorna i Bibeln är Kains retoriska fråga, Ska jag ta vara på min broder? Ska jag bära ansvar för min nästa? Idag är av svaret mer än retoriskt. Nya utmaningar ger oss nya möjligheter att leva ansvarigt.

Coronasmittan har lärt oss att tvätta händer, hosta i armvecken och bära ansiktsmask i allmänna kommunikationsmedel. Men som dagens nyheter visar finns det sådana som inte tar sitt ansvar. Som verkar tro att det är en mänsklig rättighet att gå på nattklubb, besöka semesterparadis och umgås med jetsettare. Följden blir då att smittan sprids och medmänniskors liv och hälsa står på spel. Coronan tar inte hänsyn till hur rik du är eller hur känd du är. Coronan visar att vi alla är sårbara.

Att visa att vi bryr oss om varandra behöver alltså inte vara svårt.
Idag kan vi hjälpa vår nästa genom mission, utvecklingssamarbetet, mathjälp och annan diakoni. Samtidig bli hjälpta i vår förståelse att vi alla hör ihop. Vi är invånare på denna jord, vi är förenade i en och samma mänsklighet, förenade i Skaparens kärlek genom Försonaren och Livgivaren.

Vi bär på samma längtan, vi är på mot samma framtid och delar samma ocean, blodet som flyter i våra ådror. Vi är alla föremål för Guds kärlek, den oändliga, som inte känner några gränser och som Gud genom den heliga Anden vill låta fylla våra hjärtan och sinnen så att vi kan ser vår nästa, så att vi kan se Kristus själv i vår medmänniska. Amen.

Predikan i Betel 13.9.2020. Jani Edström

Sport och rättvisa

En rättvis seger eller En orättvist dömd straff är uttryck som används inom sporten av frustrerade spelare eller supporters. Varken sporten eller livet i stort är alltid så rättvist som vi skulle önska. Men det finns andra aspekter på rättvisa än sportresultat.

När jag läser sportsidorna i Hufvudstadsbladet påminns jag ofta om profeterna i Bibeln. Inte för att Jesaja, Jeremia, Hosea, Amos eller Mika skrev om sport utan för att Husis sportsidor numera lyfter fram rättvisa och jämställdhet inom sporten. Sportsidorna har blivit profetiska. Hur hänger det ihop?

De bibliska profeternas främsta uppdrag var att iaktta sin samtid och lyfta upp orättvisor i samhället. Enligt profeterna är Guds rättvisa eller Guds rättfärdighet grunden för hur människorna ska behandla varandra. Orättvisor och förtryck är därför både en synd mot Gud och medmänniskorna.

På liknande sätt lyfter Husis-sporten upp rättvisefrågor kring sporten. Att sträva efter en jämställd bevakning av damidrott och herridrott eller att uppmärksamma människorättskränkningar i samband med byggandet av fotbolls-VM i Qatar är profetiska handlingar, för att använda ett teologiskt uttryck.

En profetisk handling är att på Guds uppdrag uppmärksamma förtryck och orättvisor av olika slag så att de ansvariga kan ställas till svars, ångra sig och göra bättring. Målet är att de förtryckta ska få sin frihet, bli upprättade, sedda och hörda som de människor de är. De bibliska profeterna hade en stark integritet och böjde sig inte för påtryckningar av dem som hade makten.

Det journalistiska uppdraget ligger i linje med det profetiska uppdraget. Det handlar om att undersöka, blottlägga, synliggöra, tydliggöra sammanhangen. En journalist ska liksom en profet vara självständig, omutbar och inte ge efter för påtryckningar. Allt oftare får journalister sätta livet till för att de fullföljer sitt journalistiska uppdrag.

Därför har Kyrkornas ekumeniska ansvarsvecka i samarbete med Amnesty International under det senaste året lyft fram temat Människorättskämpar. Människorättskämpar kan vara journalister som avslöjar maktmissbruk, korruption eller miljöförstörelse. De kan vara aktivister som står upp för mänskliga rättigheterna eller unga som otåligt kritiserar beslutsfattare för att inte vidta de nödvändiga klimatåtgärderna.

Att vara människorättskämpe är inte begränsat till journalister eller profeter. Uppdraget gäller oss alla där vi finns idag. I USA strejkar idrottare mot rasism i solidaritet med rörelsen Black Lives Matter. Här hemma motsatte sig ishockeylaget Jokerits främsta supporterförening att laget skulle spela i Belarus, där människor fängslas och torteras för sin kamp för frihet.

Vi ber:

Gud, du som är rättvisans Gud, vi ber idag för alla människorättskämpar, för dem som skriver, för dem som strejkar eller demonstrerar, för alla dem som, kanske utan att veta om det, utför profetiska handlingar för frihetens skull, för rättvisans och för din rättfärdighets skull. Amen

Andrum i Yle Vega 11.9.2020. Jani Edström

Osäkerhet eller förundran?

Att leva med osäkerhet är kanske det svåraste som finns. Det är därför försöker vi skapa begripliga helheter av livet och tillvaron. När vi delade upp dygnet i timmar och minuter gav det oss en känsla av att vi behärskade tiden. När vi började rita kartor kändes världen litet begripligare.

Känslan av osäkerhet förenat med nyfikenhet driver oss framåt. Vi vill hela tiden veta mera, veta hur allt hänger ihop. Vi vill nå fram till sanningen om livets uppkomst, om universum, människans inre, skapelsens minsta beståndsdelar. Och ju mera vi känner till, desto mera inser hur litet vi vet.
Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Eller måste vi kanske nöja oss med en viss osäkerhet, med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande?

Numera är det mera regel än undantag att fakta och sanningar blandas ihop med åsikter eller trosföreställningar som dessutom inte får ifrågasättas. Vi har ofta svårt att lyssna på andras åsikter och ta till oss fakta som skiljer sig från det vi själva vet. Det är så mycket bekvämare att hålla fast vid en åsikt istället för att förutsättningslöst söka sanningen. Sanningen är inte farlig, men den utmanar våra fördomar och vanföreställningar.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Vår världsbild förändras hela tiden. Jorden är inte platt. Solen är ingen gud. Spädbarnet är inget oskrivet blad. Vi kan inte orientera oss i dagens värld med gamla kartor. Det vi vet uppdateras hela tiden. Det är så livet fungerar. För en del kan det kännas skrämmande. Andra följer nyfiket med vad som ska hända härnäst.

Att leva med osäkerhet är inte lätt. Det vi vet idag kan utmanas av ny kunskap i morgon. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på någon punkt betyder det inte att all klimatforskning är värdelös. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att vaccination inte fungerar. Det görs hela tiden nya beräkningar och test för att vi ska veta mera om klimatförändringar och vaccin.

Att leva med osäkerhet är inte lätt. Därför vill jag byta ut osäkerheten över det jag inte vet eller kan kontrollera till förundran. Förundran över livets mångfald, skapelsens skönhet och över det stora jag får vara en del av.

För mig leder förundran till tro på Gud som skapare och livgivare. För någon annan är Gud en öppen fråga. Men oberoende av tro kan vi mötas i förundran över livets skönhet och skörhet. Vi kan mötas i kärleken till skapelsen, till livet och våra medmänniskor. Och där, i det mötet, där finns också Gud.

Jani Edström

Aftonandakt 3.9.2020 i Yle Vega

Hur hel kan man bli?

Betraktelse 30.8.2020 i Betelkyrkan.

Dagens tema Jesus helar kompletteras med textläsningar om ordets betydelse, hur vi kan använda vår tunga och våra ord för det goda eller det onda. Det som först verkar vara två skilda teman, Jesus som helare och ordens betydelse, knyts ihop av det faktum att Jesus framställs som Ordet, Guds ord som var till redan i början. I Bibeln helar Jesus ofta bara genom att säga ett ord för att någon ska bli helad. Jesus Kristus är själv det helande ordet som bjuder oss att använda våra ord till helande, uppbyggelse och upprättelse.

I Jakobs brev nämns tungan som ett redskap som kan ställa till det för oss. Med våra ord kan vi både välsigna och förbanna, både ljuga och tala sanning, både förnedra och lyfta upp. Idag gäller det inte bara tungan, lika mycket handlar det om fingrarna på våra tangentbord.

Hur hel kan man bli? är titeln på en bok av baptistpastorn Larsåke W Persson. Han utgår från berättelser och livsöden i sin egen familj och konstaterar att alla i familjen bar på känslor av sorg och tillkortakommanden, två mostrar blev svårt sjuka och dog i förtid, en farbror dog som elvaåring och en annan levde tills han blev hundra. Någonstans i sorgen och saknaden upplevde Perssons morföräldrar också en gudsförtröstan som hjälpte dem igenom det svåra.

Redan från början möts vi av sådant som vi tycker borde vara annorlunda, bättre. En del av oss föds med någon åkomma, andra föds in i en splittrad familj, kanske oönskade. Livsvillkoren är olika och det är naturligt att fråga oss Kan vi någonsin bli hela? Behöver vi bli helade? Vill vi eller inser vi att vi behöver bli helade? Vad är det vi behöver bli helade från, och till vad ska vi i så fall helas? Eller är livet, i bästa fall, en process av helnande? Där också det svåraste vi upplevt, med rätt behandling, kan helna så att vi kan leva någotsånär fungerande liv.

Men ska vi som troende då inte få uppleva helande till ande, kropp och själ? Det finns ju de som förkunnar att vi har rätt till hälsa, att vi kan säga nej till sjukdom, att en troende inte behöver vara fattig.

Bibeln ger oss inga sådana garantier.

När vi läser Bibeln möter vi knappast några hela människor. De drabbas av olyckor, sorg, missräkningar, de plågas av besvikelser och de gör bort sig med jämna mellanrum. Bibeln har en realistisk syn på livet. Men mitt i livet finns Guds nåd. Och ibland kommer denna nåd in i livet som helande ord, helande beröring från Gud själv. Inte som en självklarhet, utan som ett under, ett mirakel, en nåd utöver nåd, något ingen hade kunnat räkna med. Hoppats på men inte längre vågat tro.

Min kompis J. använder två kryckor när han långsamt hasar sig fram på väg till jobbet. Men i tanken är han snabbare och klarare än de flesta. Han upplever sig inte heller funktionsnedsatt. Ibland har han drabbats av alltför ivriga förebedjare som sett hans kryckor och tyckt att det behöver be Gud hela honom. – Men jag är inte sjuk, är hans reaktion då. J. lever ett bra liv, han är trygg i sig själv. Kanske finns otryggheten hos dem som inte riktigt klarar av att se en funktionsnedsättning utan att tänka att den är något som Gud vill hela, funderar J.

Samtidigt finns det sådana som inte ger upp tanken på gudomligt helande. Frikyrklighetens Frank Sinatra, sångarevangelisten Einar Ekberg, valde att lägga sitt liv i Guds hand i stället för att låta sig opereras. Den godartade tumören i benet blev så småningom elakartad och ändade Ekbergs liv alltför tidigt. Ekberg själv hade svårt med tanken att bli gammal och orkeslös, så kanske blev sjukdomen, trots det lidande den medförde för både honom själv och hans anhöriga, en sorts lösning på dilemmat. Han dog i alla fall i förtröstan på Guds nåd och barmhärtighet.

Bibeln har inte mycket gemensamt med det vi ibland kallar trosförkunnelse, eller som bättre kunde kallas övertroförkunnelse.  

Två av mina barnsdomsvänner fick uppleva hur bön i tro på pappans tillfrisknanden blev en övertro som ingav mera osäkerhet än trygghet osäkerhet än trygghet. Och när pappan så dog hade gudstron och tilliten fått sig en rejäl smäll. Ord har betydelse.

Jag tror att förbönstjänster är viktiga, men jag tror att det viktigaste med att be för och med sjuka är att skapa trygghet i det svåra, till och med viktigare än helande. När min mamma fick diagnosen cancer i bukspottskörteln uppskattade läkarna att hon hade ett halvt år kvar att leva kvar tillsammans med oss. ”Någon orsak ska döden ha”, menade hon när vi samtalade om framtiden. Hon var trygg i sig själv, trygg i Gud, men oerhört ledsen över att vara tvungen att lämna livet här, inte kunna vara nära dem hon älskade, inte få se sina barnbarn växa upp. Läkarna ville göra ytterligare undersökning, men själv ville hon hellre ta vara på de veckor som återstod. Vi gjorde allt för att hon skulle ha de bra, släktingar och vänner hälsade på. Mamma fick ta avsked och gå vidare mot en värdig död, in i det goda okända.  

Hur hel kan man bli i en församling? Är församlingen en helande miljö, eller är församlingen ett ställe som gör livet ännu svårare?

Prästen/terapeuten Maria Sundblom-Lindblom lyfter en kolumn (Hbl 30.8.2020) upp osunda och skadliga andliga miljöer. Där symptomen kanske behandlas men mera sälla orsaken, den osunda andligheten. Hur kan det komma sig att kravet på att tro och leva ”rätt” ibland blir så fel och orättvist. Att de som redan har det svårt blir föremål för gruppens dom, utstött, mobbad.  

I USA har ännu en pastor och andlig ledare fallit hårt efter anklagelser om sexuella synder. Universitet han ledde har rigorösa regler för unga mäns och kvinnors liv och leverne. Att han själv inte levde som han lärde har skapat stor oro och besvikelse hos många som sett honom som både ledare och föredöme. Kvar finns en viktigt självkritisk nalys om hur det kunde gå så här.

Jesus helar och botar tror vi, och det har vi sett, hört och kanske upplevt själva. Men om inte, kan vi ändå tro på Jesus helare. Men om vi inte blir räddade, helade, om situationen inte blir bättre, kan vi ändå tro på en helande Gud som bryr sig om oss?

Självaste Paulus fick uppleva ett lidande som inte gick bort. ”Törntaggen” som han kallade lidandet försvann inte trots bön. Han fick lov att nöja sig med orden från Herren: ”Min nåd är dig nog, kraften fullkomnas i svaghet.” Guds nåd, livet, omsorgen, förlåtelsen, var tillräcklig för Paulus. Då räcker det kanske åt oss med.

Vi kan ta Paulus som föredöme också i hur vi använder orden, till uppmuntran, upprättelse, för att ingjuta tro, mod, livsglädje och framtidshopp.

Jani Edström

Självrannsakan

Predikan i Betelkyrkan 23.8.2020. Jani Edström

Coronapandemin hjälper oss till självrannsakan. Plötsligt är allting inte så självklart längre. Vi tvingas tänka på vilka länder vi kan besöka, vilka resor vi kan företa oss, vilka evenemang vi vill besöka, människor vi vill träffa. Ordet arbetsplats har fått en ny innebörd för dem som är tvungna att jobba på distans. Arbetsplats kan för andra utgöra ett hot, eftersom det är där vi kommer i kontakt med människor som kan tänkas vara smittbärare. I skolor och offentliga institutioner är man hela tiden lyhörd för nya rekommendationer och restriktioner. Att korsa en nationsgräns innebär helt andra saker nu än tidigare, inte sällan två veckors självkarantän. Det här är visserligen bara yttre faktorer, men för många påverkar de också vårt inre. Coronatiderna har lett till tankar på hur vi ser på livet, vad som är viktigt, vad vi vill prioritera, hur vi vill leva våra liv.

På ett möte hos Kyrkornas världsråd i Geneve lyssnade jag på ett anförande av rådets tidigare generalsekreteraren Philip Potter. Potter var metodistpastor, hemma från Västindien. Redan som ung engagerade han sig i den ekumeniska studentrörelsen, som vuxen jobbade han mot apartheid och rasism och som teolog gjorde han mycket för att skapa förståelse mellan kyrkorna världen över, inte minst genom dokumentet Dop, nattvard och ämbete, som också låg till grund för baptisternas och lutheranernas teologiska överenskommelser. Under sitt anförande sade Philip Potter ungefär så här: Varje kristen borde leva med Bibeln i ena handen och dagstidningen. Bara så kan vi förstå vad Gud vill med världen, med kyrkan och med oss, som Jesus Kristi efterföljare. Först då kan vi förstå hur synden inte bara är något som förstört vårt förhållande till Gud, utan också till varandra, ja till hela skapelsen.

Dagens HBL innehåller mycket självrannsakan. Ledaren uppmanar oss till självrannsakan i förhållande till naturen, med vargen som exempel. En annan artikel uppmanar till självrannsakan i förhållande till en kinesisk teleoperatör, en annan uppmanar västländerna till självrannsakan angående kolonialismens betydelse för korruptionen i afrikanska länder. En insändare uppmanar myndigheterna till självrannsakan om hur funktionshindrade med coronasymptom behandlas på vårdhemmen. Två artiklar uppmanar vår nation till självrannsakan i förhållande till judar och antisemitism i vårt land, både i historia och nutid. Antisemitismens ligger och pyr och flammar upp då och då genom hatbrott som visserligen polisanmäls men sedan händer inte mycket. En kolumn uppmanar till självrannsakan när det gäller synen på arbete, arbetsplats,

HBL:s sportsidor har den senaste tiden uppmanat till självrannsakan när det gäller ökad synlighet för idrottande kvinnor och flickor, blottat ojämställdhet och strävar numera till jämlik rapportering när det gäller manlig och kvinnlig idrott. I veckan uppmanade Husissporten det nationella ishockeyförbundet och ledande hockeyprofiler att fundera litet på om det är lämpligt att hockey-vm ordnas i Belarus, där en hockeyälskande men demokratihatande diktator gjort allt för att hålla sig kvar vid makten, men nu får se sig besegrad av folket, det egna laget.

Nyligen lyssnade jag på ett sommarprat av Filip Saxén, sportredaktör på Husis. Han berättade hur hans liv förändrats med ökad självinsikt och vilka följder de sexuella övergrepp han utsatts för som barn påverkat hans liv, hans beslutsfattande, hans relationer, hans känsloliv och självbild. Det var först i samband med terapin som han började förstå hur allt hängde ihop, hur trauman från barndomen påverkat hela hans liv. Han som flytt in i sig själv undan närhet och ångest, kunde sätta ord på sina känslor och möta förståelse. Att vara lycklig, åtminstone ibland, var ett av hans mål. Genom självrannsakan, terapi och mediciner kunde han börja ta de första stegen mot ett hanterbart liv.

Tänk vad mycket enklare livet skulle vara om vi skulle se på själens smärta på samma sätt som vi ser på fysiskt lidande. Skrubbsår kräver sällan läkarbesök, de läker om de tvättas snabbt, inte bli inflammerade. Benbrott däremot kan vi inte fixa själva, då behöver vi läkarvård. Detsamma gäller allvarligare sjukdomar som har med viktiga inre organ att göra. Med själen, vår mentala hälsa är det på liknande sätt. Vi kan råka ut för skrubbsår, benbrott eller rentav livshotande saker och då behöver vi vård. Någon som lyssnar, någon som hjälper oss till självrannsakan och självinsikt.

Självrannsakan, som det ofta används i vår kristna vokabulär, ska få oss att inse våra tillkortakommanden, vår synd och vår skuld. Vi ska inte tro att vi kan frälsa oss själva, vi har ingenting att komma med inför Gud.  Endast Gud kan förlåta, försona och befria oss från skuld och skam. Så är det naturligtvis i sista hand, vilket Paulus, med all önskvärd tydlighet, visar. Allt det goda som kärlek, förlåtelse, försoning, har sitt ursprung i Gud.

Risken är emellertid att vi begränsar Guds handlande enligt en på förhand bestämd mall eller mönster. Jag bekänner och Gud förlåter, nästan en mekanisk aktivitet. Vi kommer till insikt om vår synd och ber Gud om förlåtelse. Men självrannsakan, bekännelse och förlåtelse är inte en mekanisk aktivitet, utan ett sätt att leva, en relation. Varje gång jag med den heliga Andens hjälp tränger längre ner i själens djup och ser mina dolda motiv, visar Gud på förlåtelsens möjligheter.

Att begränsa Guds handlande till gälla enbart mitt personliga gudsförhållande är att ge fritt spelrum åt intressen, krafter och ideologier som har andra agendor och inte intresserar sig för människans gudsrelation. Vi behöver återta livet i alla dess dimensioner, inte ge tolkningsföreträdet till aktörer som inte bryr sig om människan som helhet, som bara vill ha vår tid, våra pengar.

Samtidigt ska vi inte begränsa Guds handlande enbart till sådant som har tydliga kristna förtecken. Om Guds handlande i världen skulle vara begränsat till kyrka och församling skulle vore många människor fortfarande vara fångar i slaveri, förtryck, människohandel eller sin egen ångest.

Samtalsterapin kan vara en Guds gåva till ångestfyllda människor, diakoni och socialt arbete kan vara Guds kärlek i handling och rättsväsendet kan vara ett sätt att implementera Guds rättvisa i ett modernt samhälle. I alla fallen handlar det om att människor ser utöver sig själva och vill hjälpa individer och samhälle till ett bättre liv. Detsamma gäller kulturarbetare som filmskapare, bildkonstnärer, författare, regissörer, eller scenartister. För dem gäller också att de vill bryta självisoleringen, se ut över sig själva och nå andra med självprövning och nya insikter.

Självrannsakan handlar inte bara om att Gud ska förlåta oss, att förlåta är ju Guds jobb, som någon sagt.  Minst lika ofta behöver vi kunna förlåta oss själva. Till det behöver vi både nåd och insikter utanför oss själva. Till det behöver vi en förlåtande Gud som låter nåden flöda över oss som en fräsch morgondusch. Varje dag, flera gånger om dagen. Till det behöver vi människor som är beredda att lyssna på oss och ge oss råd och vägledning. Till det behöver vi ta ett steg i tro och lita på att det bär. Att det som avslöjas om oss inte leder till förnedring. Att det vi tvingats utstå inte ska få makt över oss eller bestämma våra liv för alltid. Att vi med Guds, vänners, förbönens, själavårdares, terapeuters hjälp kan bryta de onda mönster som präglar våra liv.

Den enes synd leder till den andras skam, den enas synd leder till en annans sår. Den som utsatts för lidande, mobbning, sexuella övergrepp, trakasserier, hatprat eller olika härskartekniker behöver inte förlåtelse i första hand, utan kärlek och upprättelse. Det är bara så vi kan gå vidare, bli helare och inte längre behöva vara fångar i det förflutna.

Job får sin upprättelse i mötet med Gud. Inte som en intellektuell förståelse eller en absolut insikt i Guds väsen, utan som ett möte, en fördjupad relation. Det leder till självrannsakan och självinsikt.

Paulus får når insikten om Guds nåd är nog också för honom, till och med när han inte får något svar på varför han måste lida, det som han benämner som en ”törntagg” i hans kött.

Petrus får sin upprättelse när Jesus oändliga kärlek möter honom på Gennesarets strand och Jesus nollar hans tredubbla förnekelser med en tredubbel kärleksupprättelse.

Vi då, jag då, du då? Var, när, hur gör vi vår egen självrannsakan? I bönen förstås, den aktiva närvaron tillsammans med Gud. Kalla det tyst bön, meditation eller vad som helst, olika sätt på vilka vi ger Gud vår aktiva tid några minuter per dag och låter Anden tala till oss. Då kan vi får ord eller tankar som leder oss inåt och samtidigt framåt på vägen mot självkännedom och upprättelse. Avsätt fem eller tio minuter varje dag till aktiv tystnad och närvaro inför Gud. Var beredd att tankarna flyger hit och dit i början, men så småningom nås du av ett tilltal att ta vara på och återvända till under dagen.

Gud med oss alla! Amen.

Försoning

Andrum i Yle Vega, 31.7.2020

God morgon!
Veckans ord här i Andrum är försoning. Så jag tillåter mig att ställa frågan: Är du försonad? Är jag försonad? Har vi en försonad relation till oss själva, till våra medmänniskor, till skapelsen, till Gud?

Jag vet, det här är inte frågor vi ställer oss vid frukostbordet en sommarmorgon. Vanligen frågar vi, har du sovit gott, eller har du ätit frukost?

Det vi kanske inte tänker på då är att sömnsvårigheter och brist på matlust ibland kan ha samband med något oförsonat i våra liv. Det som händer i våra känslor och attityder kan ta sig fysiska uttryck.

Mitt eget nervcentrum finns i maggropen. När relationer krånglar, när grälet hänger i luften, när det finns något oförsonat som jag borde ta itu med känns det som en tyngd i maggropen, som ett lätt illamående som strålar ut i resten av kroppen. Det är verkligen ingen behaglig känsla.  

Att leva i försoning är grunden för ett gott liv.

I praktiken handlar det om att inte ha något otalt med någon, att kunna förlåta, mötas och se varandra i ögonen efter att det skurit sig. Lika ofta kan det gälla att försonas med sig själv.

Nu när mina barn är vuxna och flyttat hemifrån kommer jag ofta på mig själv att tänka tillbaka på alla de gånger jag inte räckte till som förälder, när jag gjorde dåliga val, när jag inte uppmuntrade tillräckligt eller borde ha dragit tydligare gränser. Lyckligtvis är mina barn klokare än jag var i deras ålder. De kan formulera upplevelser och känslor och komma med ord av – försoning. ”Det är ok farsan, tänk inte på det längre. Det är lugnt.”

Försoning är ett ord vi ofta förknippar med Gud. Bibeln talar om att vi behöver försonas med Gud och varandra. Vi har gått vilse och behöver hitta tillbaka till den rätta vägen, vi har missat målet och behöver ta ut riktningen på nytt, ett förtroende har brutits och behöver återupprättas.

I Herrens bön ber vi: Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Liksom skulden har flera dimensioner har också försoningen det.

Behovet av försoning är oftast mycket konkret och påtagligt. Författaren Kristian Lundberg berättar hur försoningen fick sin början i hans liv.

En dag när han fått nog av sitt missbruk och sitt självförakt går Lundberg till en präst. Det är en vanlig medelålders man som tar emot honom i ett enkelt rum, två stolar, ett kors på väggen. En bit in i samtalet konstaterar Lundberg att det känns som att han har kränkt själva skapelsen. Ja, svarar prästen, det är just det du har gjort. Och Lundberg inser att det finns en skuld och att han brutit någonting som borde ha fått vara helt.

Det här är första gången Lundberg blir tagen på allvar. Det han egentligen vill veta är hur han ska kunna försonas med sig själv efter allt han gjort mot sig själv, sina vänner och närmaste. För Lundberg blir svaret att där det finns skuld där finns det också möjlighet till försoning. 

Ibland behöver vi försonas med den uppfattning eller bild vi har av Gud. Jag har mött människor som inte kunnat närma sig Gud eftersom de tror att Gud hela tiden går omkring och är vred på människorna, försöker hitta fel och brister hos oss för att sedan kunna döma oss till helvetets eld. En sådan gudsbild kan bara leda till rädsla och otrygghet. Tack och lov är det en falsk bild, en avgudabild. Gud är inte sådan.

Låt oss istället ta vår utgångspunkt i Bibelns ord: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Gud är den villkorslösa kärleken som befriar från skuld och skam och ger oss mod att leva. Så kan vi tillsammans med frukosten idag också ta emot försoningens gåva. 

Det här var Andrum med mig Jani Edström. Ha en bra dag!