Städa eller fasta

Onsdagen efter fastlagstisdagen kallas askonsdag. Då börjar fastan som sträcker till ända fram till påsknatten.

Fastan är en gammal religiös tradition genom vilken människor förberett sig för stora fester eller vändpunkter i livet. Fastan innebär också självrannsakan och att städa upp i själen. Till fastan brukar också höra bikt, även om de protestantiska kyrkorna tonat ner detta.

På ytan verkar det kanske som om fastan skulle ha en del gemensamt med konmaristädandet. Denna form av städande som fått namn av den japanska bestsellerförfattaren Mari Kondo innebär att vi går igenom alla saker i tur och ordning och bara sparar dem som skänker glädje.

Tanken bakom fastan är helt tvärtom. Här avstår vi för en tid från allt det som skänker glädje, till exempel njutning i form av mat och dryck, tv-tittande eller nätsurfande eller shoppande. Syftet med att avstå är att leva ett avskalat liv så vi förstår att livet utan detta kan vara värre än döden.

Numera talar många hellre om fastetid än om fasta. Kanske är det dags nu att fasta på riktigt, från det som skänker oss glädje, för att vi lättare ska finna den verkliga glädjen hos Gud, glädjens källa.

Text: Jani Edström ( bearbetat och översatt från Kirkko ja kaupunki 28.2.2019)

Vandra i ljuset

Den här tiden på året blir dagarna ljusare. Mörkret skuffas tillbaka några minuter till varje dag. Ljuset vinner terräng. Många av oss andas litet lättare och kommer ut ur sina iden.

Ljuset är en vanlig symbol i Bibeln. Ljuset förknippas ofta med Gud. Redan skapelseberättelsen är en berättelse om hur ljuset bryter in. Gud är ljus. Guds ljus lyser upp vägen för den som förtröstar på Gud. Ljuset är också Guds livgivande kraft.

I Nya testamentet är ljuset Jesus Kristus. Budskapet om Kristus och mötet med honom beskrivs som ljus. Detsamma gäller det andliga livet och det rike som väntar de troende. Hos Johannes evangelisten är ljuset ofta en synonym till sanningen och livet med Kristus.

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. (1 Petr 2:9).

Övergången till ljuset kan ske snabbt, som en plötslig insikt, eller det kan gå långsamt, som när året byter namn från vinter till vår.

Att leva i ljuset innebär att vi får lära känna Gud som är ljuset. När vi lär känna Gud som är sanning och ljus kan vi själva bli mera sanna. Vi får mera kunskap om Gud och Guds vägar, och vi vågar bli mera ärliga och äkta, oss själva helt enkelt.

Ibland hamnar vi tillbaka i mörkret. När mörkret tränger på och ljuset är släckt ser vi inte vägmarkeringarna. Vi kanske hamnar ut på fel sida av vägen och riskerar att köra av helt. Ett mötande ljus eller ens en liten reflex kan då göra stor skillnad.

Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Och pröva vad som är Herren kärt (Efesierbrevet 5:8-9). Ljuset är en gåva, frälsningens gåva, glädjen, tillhörigheten. Gåvan förpliktar och skapar möjligheter.

Att vandra som ljusets barn är att varje dag ta avstånd från mörkret. Både mörkret i världen och mörkret inom oss. Istället får låta Guds ljus lysa på våra val och beslut, låta Guds ljus lysa upp våra liv.

Gud har kallat oss från mörker till ljus. Vi tar emot kallelsen. Vi ställer oss på ljusets sida. Varje dag.

Jani Edström

Jag behövde en nästa

Medan turisterna ännu flockades kring Storkyrkan och bekantade sig med stekta muikkor vid salutorget återvände finländarna från sin lagstadgade semester.

Men fattigdomen tog inte semester. Marginaliseringen hade ingen sommarpaus. Hemlösheten tog ingen time-out.

Fattigdomen är inte vacker. Den luktar illa, gör människor illa. Den skapar inga helgon, men frågar uppkäftigt: Vem bryr du dig om? Och precis som Jesus frågar den: Vem är din nästa?

Men det finns också något annat som aldrig tar semester, Gud nåd och omsorg. Sällan har detta illustrerats så belysande som i berättelsen om den barmhärtige samariern.

Herrens nåd är ny varje morgon. Kärleken övervinner rädsla och hat. Varför kan vi säga det? För att Kristus har dött och uppstått och lever genom sin församling. För att den heliga Anden verkar i varje människa som ställer sig i Guds tjänst, till och med hos människor som ovetande går Guds ärenden när de visar omsorg om andra, ”dem som ingen vill se, dem som bara Gud orkar med”.

Kristus är den slagne, blödande vandraren. Han identifierar sig med den utsatta: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta…”

Kristus är samariern, den som hjälper, trots att han själv är en utstött. Många gånger är det just de som själva har det tufft som har lägsta tröskeln att hjälpa andra.

Israels barn påminns om gästfrihet, för ni vet att ni själva har varit utstötta främlingar och slavar.

Kyrkan är en gemenskap av hjälpbehövande och hjälpande. Alla kan vi hjälpa, alla behöver vi hjälp.

Berättelsen som den barmhärtige samarierna är berättelsen om en församling som ser behoven utan att ha någon annan handlingsplan än Guds kärleksbud.

Är berättelsen om den barmhärtige samariern en berättelse om mig? Är det en berättelse som passar in på dig?

Må Gud hjälpa oss att det kan bli så.

Jani Edström

Bekymra dig inte

Jesus säger:

Bekymra er inte. Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda dag till sin livslängd? Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra också.” (Matt. 6:25, 27, 33)

Bekymmer är litet som ålderskrämpor. De hör liksom till, tror vi. Man vänjer sig vid dem och börjar så småningom rätt sitt liv efter dem. Bekymren och krämporna.

Bekymmer handlar om ofta om stress, att vi oroar oss för saker vi inte kan påverka, att vi inte förmår se saker i dess rätta proportioner, och inte förmår ta en sak i taget.

Jesus uppmanar oss att inte bekymra oss. Han uppmanar oss inte till ansvarslöshet och dålig planering. Långt ifrån. Istället vill han fästa vår uppmärksamhet på det viktigaste, nämligen att lita på Gud. För Gud vet vad var och en behöver.

Jesus talade till människor med verkliga problem. Levnadsstandarden var låg, det fanns varken demokrati eller gratis hälsovård, ingen elektricitet, inget internet. Dessutom fanns där romerska soldater som gjorde vardagen till en plåga; tulltjänstemän som ville åt ens surt förvärvade pengar, laglärda som kollade vem som jobbade på sabbaten.

Idag finns det många som vill sälja bekymmerslöshetsmetoder till stressade, hårt arbetande västerlänningar. Jesu undervisning var och är fortfarande helt gratis och aktuell.

Bekymmer är onödiga, menar Jesus.

Läkarna tillägger att bekymmer är hälsofarliga, de kan ge oss högt blodtryck och magsår, förkorta vårt liv.

Bekymmer stjäl vår tid. De tar vår energi och gör oss svaga. Bekymmer är destruktivt, de smittar av sig på andra. Ingen blir hjälpt av bekymmer. Bekymmer hindrar oss lita på Gud. För Gud vet vad vi behöver.

 Bekymmer är synd, eftersom de leder oss fel. Att kalla något synd är som att ställa en diagnos. Det är inte diagnosen som är farlig. För det är när vi identifierar problemet som vi ges möjlighet till hälsa.

Bekymra sig hjälper faktiskt inte, menar Jesus.

Men, men. Är det inte oansvarigt att inte bekymra sig? Ska vi inte vara bekymrade över och oroa oss för ”världsläget”, ”ekonomin”, ”konkurrenskraften” eller ”flyktingproblemet”?

Nej det behöver vi inte, om vi får tro Jesus.

Istället får vi lägga fram våra bekymmer inför Gud. Ibland behöver jag be om förlåtelse för att jag låter bekymren styra mitt liv. Och förlåtelse leder till befrielse och handlingskraft att ta itu med de saker som står i vår makt att förändra och påverka.

 Kasta alla era bekymmer på Gud, för han har omsorg om er uppmanar Bibeln.

 Ibland föreställer jag mig att jag slänger all min oro, alla mina bekymmer, alla mina rädslor med full kraft så att de kraschar in betongväggen och avslöjas i all sin litenhet.

 Så. Istället för att bekymra oss..

Låt oss lämna över vår oro åt Gud och istället ta itu med en sak i taget, bena ut, vad är det som är det egentliga problemet för just nu? Och vad kan vi göra något år?

Tala om dina bekymmer för Gud, eller någon människa du har förtroende för.

Tänk om kyrkan kunde vara en bekymmerslös plats, en stressfri zon,

Tänk om församlingen kunde få vara en stressfri, men hårt arbetande gemenskap.

Tänk om vi alla skulle få bli en hop bekymmerslösa aktivister som istället för att oroa sig tar en sak i taget, metodiskt och systematiskt, i full tillit till Gud.

Bekymra dig inte. Var dag bjuder på tillräckliga utmaningar. Sök först Guds rike så ordnar sig det andra också.

Vi ber sinnesrobönen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan; och förstånd att inse skillnaden.” Amen.

Text: Jani Edström. 29.9.2015 Aftonandakt i Yle Vega

Andliga förebilder

Andliga förebilder

Det behövs en by för att fostra ett barn, sägs det. Och visst är det så. När vi tänker efter kan vi alla räkna upp personer som påverkat oss och satt spår i våra liv.

De är många, de människor som varit med och format oss. Goda föredömen. Andliga förebilder. Människor som genom sitt sätt att tänka, tala och leva påverkat oss. De har lärt oss färdigheter vi haft nytta av i livet, gett oss nya tankar, glädje och inspiration.

Min slöjdlärare till exempel, lärde mig tålamod. Träet ska sandpappras och slipas noggrant, instruerade han, ännu ett par gånger till innan det är dags att måla. Och när du målar ska du låta färgen göra jobbet, ta mera färg i penseln när du brett ut färgen. Och när du målat klart så drar du ännu lätt med penseln för att skapa en fin och jämn yta. Sen låter du det torka.

Det var många och långa instruktioner för en ung elev. Inte helt lätt. Men när läraren visade hur det skulle göras, då förstod jag.

Eller min pappa som lärde mig att balansera kraft och precision genom att lära mig klyva ved. Inte vara rädd för yxan. Sikta på vedkärnan, höj yxan och låta den göra jobbet. Inte försöka klyva träet med egen kraft. Istället låta yxan göra det, genom sin tyngd och sin skarpa egg. Inte var det enkelt, men genom att se på hur han gjorde lärde jag mig grunderna. Och så småningom började jag få den rätta känslan i kroppen för att kunna göra det själv.

Min professor lärde mig att läsa Bibeln på ett nytt sätt, att bli fascinerad av dess berättelser och människor. Läs dem, inte främst som försök till objektiva beskrivningar, utan som berättelser om Guds och människans samspel, om hur Gud verkar i historien. Söndagsskolans något förenklade, sedelärande glansbildsberättelser blev mångdimensionella, ständigt aktuella skildringar av livet i all dess skönhet och skörhet. Bibelns enskilda – och ibland svårförståeliga – berättelser flöt ihop till en enda stor skildring om Guds kärlek och omsorg om människorna och skapelsen.

Vem lärde mig be? Vem lärde mig att tron är tillit och förtröstan på en kärleksfull Gud; inte moralism och föreställningar som krymper livet och Gud. Vem lärde mig att människor ber på sitt eget sätt, med sin egen tystnad, sina egna formuleringar. Eller att vi kan be genom de böner som upptecknats i Bibeln och använts i den judiska och kristna gudstjänsten i hundratals, ja tusentals år.

Jag tror jag lärde mig be genom att lyssna. På min mamma och andra runtomkring mig. På troende i församlingens gudstjänst. De som utgöt sina hjärtan inför Gud, som vågade utelämna sig själva så att vi andra hörde det och kunde känna igen oss i deras böner. Också när jag själv inte orkar be, kan jag vila i de böner som betts av andra före mig, i Psaltaren i Bibeln, i bönerna i kyrkans gudstjänst, i böner som beds just nu, av troende i någon del av världen.

Kvällsböner, morgonböner, bordsböner, tacksamhetens böner, böner om beskydd, böner om Guds vägledning. Att be är att ha någon att tacka för livet, för godheten, för skönheten. Att be är att ha någon att gråta inför och söka tröst hos, när vi skräckslaget bevittnar grymheterna i vår värld. Att be är att söka trygghet och tillit hos Gud när mera vapen och mera våld presenteras som lösningar på krig och konflikter. Att be är att se andras behov och själv våga bli en som hjälper

Vi ber med Psaltarens ord från Psalm 119:33-40

Text: Jani Edström. Aftonandakt i Yle Vega, augusti 2014

Jesus – Guds fred.

Text: Jani Edström, aftonandakt i Yle Vega, 17.12.2013

Jesus – Guds fred

Idag är det en dryg vecka sedan Nelson Mandela gick bort. I minneshögtiden efter honom deltog många av världens ledare tillsammans med Mandelas vänner, nära och kära. Minneshögtiden sågs i direktsändning av miljontals människor. Många tal hölls, och för en gångs skull kändes det inte som överord när talarna, en efter en, framhöll vad Mandela betytt för dem.

Han var en statsman, en stor ledare, en landsfader, en brobyggare, en god vän, en mentor, en fredens och försoningens man, ett föredöme för andra, en inspirationskälla, unik i sitt slag. Men också make och familjefar.

När jag tänker på Mandela tänker jag på två saker: tillit och tålamod. En stark tro på att rätten till slut kommer att bryta fram, och modet att arbeta för och vänta på att det ska ske. Men varken tillit eller tålamod var något självklart ens för Mandela.

Liksom många andra ledare som älskar friheten och sitt folk över allt annat, föll också Mandela för frestelsen att ta till våld när hans anhängare tappade tålamodet. Det är lätt att förstå. Alla tappar vi tålamodet ibland. I trafiken, i butikskön, i klassrummet, på jobbet, på sjukbädden, i politiken. Att vänta på något gott verkar alltid ta för lång tid. Mandela väntade i mer än 30 år på friheten för sitt folk.

Mose, som skulle leda ett helt folk till befrielse, tappade också tålamodet när han såg sitt folks lidande och en broder piskas. Kanske trodde Mose i sin vrede att han kunde ställa något till rätta genom att läxa upp och misshandla en slavdrivare. Mose hämnades sin broder. Slavdrivaren dog. Men folket var fortfarande fångar. Och Mose tvingades fly. Friheten var ännu långt borta. Tiden hade ännu inte kommit. Guds tid. Mose behövde lära sig tålamod och tillit för att kunna leda folket ur fångenskapen.

Också ledaren för de svartas medborgarrättsrörelse Martin Luther King tvekade. Skulle icke-våldet bära hela vägen? Skulle rörelsen nå sitt mål? Skulle drömmen bli verklighet? Borde han inte skaffa sig ett vapen för att skydda sig och sin familj. Han gjorde det, men ångrade sig och lämnade tillbaka vapnet. Han ville inte sätta tilliten till något annat än till Gud som gett honom befrielsens uppdrag.

En del försöker rycka till sig himmelriket med våld, säger Jesus. Kanske talar han om dem som inte orkar vänta, som inte räknar med Guds tid, Guds fred. Också hans lärjungar tappade tålamodet ibland och såg enbart kortsiktiga lösningar. Jesus såg längre. Han visade klart vilken väg som var hans. Och fortfarande inbjuder han oss att följa efter honom på den vägen.

Freden bär inga vapen, försoningen ruvar inte på hämnd. Friheten är inte bara för de förtryckta, befrielsen är inte bara för de slagna.

En bestående fred kan bara bli till när både de förtryckta och deras förtryckare blir fria. Den insikten gav ärkebiskop Desmond Tutu modet att leda den sydafrikanska försoningsprocessen. Plötsligt blev förlåtelsen en möjlighet, ja, det enda realistiska, en grund för en gemensam framtid.

Vårt uppdrag är att förlåta, säger Tarek som flytt undan kriget i Syrien. Tarek som sett kriget, förstörelsen och dödandet på nära håll vet vad som gäller, vad som är det enda vettiga.

Fredshälsningen möter oss i berättelsen genom några fåraherdar som lyssnade till fredssånger en natt på en äng utanför staden Betlehem. Hoppet om fred går som en röd tråd genom Bibeln, genom alla berättelser om krig och katastrofer. Mitt under fångenskap och värsta förtryck. En dag ska det bli fred, ingen fiendskap mellan människor, ingen fientlighet mellan människor och djur. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud.

Bibelns shalom är mer än frånvaro av krig och dödande. Det handlar om ”den stora freden”, ett tillstånd av respekt, samarbete, välfärd och omsorg om allt skapat.  Shalom är både inre frid och yttre fred. Fred jorden, mellan människor, och fred med jorden, leva varsamt, på skapelsens villkor. Som i sin tur grundar sig på fred med Gud och oss själva.

Allt fler börjar inse att konflikter inte kan lösas med våld. Lösningen står att finna hos alla parter. Alla bär med sig något som kan leda framåt mot försoning. Att handla fredligt leder på sikt till fred. När vi sår fred så får vi också skörda fred.

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred” förkunnar änglarna på julnatten för herdar och får.  Änglarnas ord klingar ännu klart och nödvändigt. Som en uppmaning: ”Ge Gud äran så blir det fred på jorden.”

Jag hörde Nelson Mandela tala på världskyrkomötet i Harare för flera år sedan. Då var han president. Och han var tacksam. Tacksam till Gud. Tacksam till den kyrka som fostrat honom. Tacksam till kyrkorna över hela världen som fördömt apartheid som en synd mot Gud, skapelsen och medmänniskan. Kyrkorna som aldrig slutat arbeta och be om befrielse för Sydafrikas folk. Bilden av Mandela som efter sitt tal leende dansar med kören som sjunger Gud välsigna Afrika blir samtidigt en uppmaning till oss att aldrig ge upp. Tillit och tålamod bär frukt.

 

Ministern och kyrkoasyl

Text: Jani Edström, andrum Yle Vega 6.10.2016

Ministern är bekymrad.  Orsaken är flera. En orsak är tydligen att det finns för många asylsökare i landet. En annan orsak är att vissa asylsökare anhåller om kyrkoasyl och beviljas fristad i en lokal församling. Det här tycker ministern inte om, hen vill att asylärenden ska sköts snyggt, ”tyylikkäästi”. Helst ska asylsökarna återvända frivilligt som det heter. Men när asylsökare skottskadas kort efter deporteringen och ankomsten till sitt hemland spelar stilpoängen liksom ingen roll längre.

Ministern vill att kyrkor och församlingar ska hållas sig utanför enskilda personers asylprocesser. Istället ska vi medborgare lita på att de flera hundra snabbutbildade tjänstemännen på Migrationsverket på tre timmar, ofta genom tolk, ska få en tillräckligt tydlig uppfattning om en människas bakgrund; hennes familj, arbete, utbildning, hälsa, sociala ställning, kultur, religiösa åskådning, politiska åsikter, lojaliteter, familj och anhöriga, rädslor, krigsupplevelser och flyktvägar. Information som ska ge svar på frågan: Varför ska just du få stanna i Finland?

I vårt ordnade samhälle tror vi att sanningen är entydig och att polisen är vår bästa vän. Så är det mycket sällan i de länder asylsökarna kommer ifrån. Så varför skulle en rädd, krigstrött, utmattad, traumatiserad flykting plötsligt förmås ändra ett beteende som sitter i ryggmärgen. Allt du säger kan ju vändas emot dig. Därför söker sig många flyktingar till kyrkornas präster, pastorer och församlingsanställda. Religiösa ledare kan man lita på, det är dem man i hemlandet vänder sig till med viktiga saker och när problem ska lösas.

När asylsökare kommer till kyrkan för att få hjälp med att förstå asylbeslutet eller anhåller om kyrkoasyl av rädsla för att bli deporterad till ett land i krig så är det klart fall. Kyrkan hjälper.

Kyrkoasyl är inget nytt, äldre än Finlands grundlag och FN:s människorättsförklaring. Kyrkoasylen baserar sig på Guds bud och Bibelns tydliga anvisningar om att ta hand om flyktingar och hjälpa dem som har det svårt. Lagar och människorätt speglar vår gemensamma uppfattning om att alla människor har lika värde.

Kyrkoasyl sker alltid på den asylsökandes initiativ och efter moget övervägande eftersom det kan innebära en lång och svår process. Kyrkoasyl är en sista utväg att försöka få en ändring på ett beslut som upplevs orättvist och felaktigt. Kyrkoasyl är inte lagstridigt, utan en del av demokratin, en medborgerlig rätt kunde man säga. Kyrkoasyl förutsätter därför samarbete och öppenhet med myndigheterna. Om nu ministern vill förbjuda kyrkoasyl kan det bli annorlunda. Då måste alla kristna börja fundera på vad det innebär att lyda Gud mer än människor.

Ett problem för många av oss finländska kristna är att vi inte alltid vet var vi har vår högsta lojalitet, hos Gud eller staten, eller bäggedera. Våra folkvalda stiftar lagar, men lagar kan ifrågasättas om deras tillämpningar kränker människors rätt till liv, trygghet och hälsa. Många asylsökares berättelser tyder på att det är där vi befinner oss nu. Att deportera sexslavar, krigsoffer eller människors som riskerar dödsstraff eller förföljelse kan inte vara förenligt med lag och god sed. Människorättspastorn Martin Luther King Jr menade att orättfärdiga lagar bör kunna stiftas om. För 500 år sedan valde reformatorn Martin Luther att följa sitt samvete när allt ställdes på sin spets.

Vad händer om allt fler finländare allt mer börjar följa sitt samvete? Om vi ser till människors behov av skydd och inte till våra egna rädslor? Vad händer om allt fler av oss tar vår mänsklighet på allvar och ställer upp för dem har det som värst. Det vet jag inte, men jag ser fram emot den dagen med spänd förväntan.

Vi behöver en helhetsbild av verkligheten

Alister McGrath: Vi behöver en helhetsbild av verkligheten

 Alister McGrath är cool. I teologkretsar kan han jämföras med vilken popikon som helst och finns listad som en av de tjugo skarpaste teologerna i den engelskspråkiga världen. Inte undra på att det var fullsatt och höga förväntningar i lilla festsalen i Helsingfors universitet då han föreläste 14-15 januari. 

McGrath talar om relationen mellan vetenskap och tro, särskilt mellan naturvetenskap och teologi. Hans föreläsningar är små retoriska mästerverk. Hans resonemang är väl underbyggt, resonerande och hans argument tål kritisk granskning.

-Vi behöver en helhetsbild av verkligheten. Vi behöver inse att människan både besitter rationalitet och fantasi, inleder Mc Grath och hänvisar till författaren C.S.Lewis, som likt McGrath verkade i Oxford. Vetenskap och tro är två olika sätt att förhålla sig till verkligheten.

Som ung var McGrath fascinerad av att utforska verkligheten genom ett mikroskop han fått, och som fortfarande står framme i hans arbetsrum. Denna fascination drev honom vidare i en karriär som vetenskapsman och forskare. I det vetenskapliga arbetet i molekylär biofysik lärde sig McGrath att ställa en viss typ av frågor och fick då en viss typ av svar.

-Som människor låter vi oss inte nöjas med de svar vetenskapen erbjuder, förr eller senare börjar vi ställa andra slag av frågor. Vetenskapen är undersökande och svarar på frågor som börjar med ”hur”, medan teologin försöker svara på frågor som ”varför”.

McGrath tar ett exempel. – Tänk er att jag vill koka vatten i en kastrull. En fysiker kan förklara vad som händer när vattnet värms. Men själv vet jag något mera, jag känner till orsaken. Som så många andra engelsmän kokar jag vatten för att göra mig en kopp te. Att vattnet kokar är viktigt och hur det kokar kan utforskas, men varför det kokar just nu vet bara jag.

McGrath menar att vetenskap och tro erbjuder olika fönster genom vilka vi betraktar verkligheten. De existerar på olika nivåer, ställer olika frågor och förväntar sig därför inte heller samma svar. De olika fönstren och nivåerna som vetenskap och tro representerar hjälper oss att förstå verkligheten på ett bredare och djupare sätt. Därför är det viktigt att olika synsätt kan kommunicera med varandra, något som ofta är rätt svårt i dagens läge när den dogmatiska ateismen fått ett allt större fotfäste, också inom vetenskapen.

-Det värsta som hänt dagens vetenskap är åsikten att vetenskap per definition är ateistisk. Men så är det förstås inte. Vetenskap har inget att säga om Gud (non-theistic), vilket inte innebär att vetenskapen skulle stå i konflikt med en gudstro (anti-theistic).

McGrath menar att många ateister är lika fundamentalistiska i sin övertygelse som många kristna som de går i polemik mot. Dessutom representerar de en föråldrad syn på förhållandet mellan vetenskap och tro. Samtidigt kritiserar McGrath också troende (kreationister och andra) som vägrar att accepterar vetenskapliga rön och upptäckter.

-Som vetenskapsman har jag den största respekt för forskningens upptäckter, som kristen och teolog, har jag den största respekt för Guds skapelseverk, kan man sammanfatta McGraths syn.

-Tidigare ansåg vetenskapen att universum inte hade någon början. Idag när forskningen kommit fram till att också universum har en början, blir det naturligare att ta in ett teologiskt perspektiv på universum. Förutom frågor om universums beskaffenhet kan vi ta in frågor om universums syfte och funktion.

McGrath är oxfordkollega med professor Richard Dawkins, den färgstarkaste representanten för dagens nyateism. I boken Illusionen om Gud argumenterar Dawkins för ateismen, inte som vetenskapsman utan som polemiker, genom att använda sig av religiösa nidbilder och utelämnande av fakta. I sin bok Ateismens illusioner avslöjar McGrath Dawkins föråldrade och dåligt underbyggda argument utan att dock nedlåta sig till polemik.

-Vetenskap, filosofi och teologi representerar olika verktygslådor, anser McGrath, men de måste användas tillsammans, med respekt för deras olika användningsmöjligheter. Bara så kan de hjälpa oss att få en så djup förståelse av verkligheten som möjligt. På det sättet kan jag behålla min kärlek för vetenskap och ändå vara troende.

Teologin är ett viktigt fönster mot verkligheten. Genom tron på Gud faller alla bitar på plats. Verkligheten blir både begriplig och sammanhängande.

-Vetenskap och tro behöver mötas och samtala för att kunna berika varandra, avslutar McGrath och får applåder. Encoren kommer när McGrath svarar på några frågor ur publiken som avslutning på framträdandet.

Text: Jani Edström (texten har ingått i tidningen MST)

Att leva profetiskt – en jazzpredikan

Predikan i jazzgudstjänsten i Betaniakyrkan, Jakobstad 14.10.2018

Amos 7:10-15

Amasja, översteprästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: ”Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. Han säger: Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort från sitt land.” Till Amos sade Amasja: ”Gå din väg, siare, försvinn till Juda – där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.” Amos svarade Amasja: ”Jag är inte profet. Jag tillhör inte det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. Men Herren tog mig från min hjord och sade till mig: Träd fram som profet inför mitt folk Israel.”

*****

När Louis Armstrong steg av tåget i Chicago en disig morgon 1922 visste han inte mycket om framtiden. Ändå var han en profet. En musikens budbärare som skulle staka ut vägen för jazzmusiken för all framtid. Med den slitna kappsäcken i ena handen och trumpeten i den andra såg han ganska vilsen ut. Liksom många andra som begett sig till den stora staden för att söka lycka och framtid. Det enda unge Louis visste var I wanna play. I got something to say. So help me God.

Att var profet är inte lätt. I motsats till vad vi ofta tror är det profetens lott att INTE veta vad som kommer att hända. Att vara profet är utföra ett gudagivet uppdrag, utan att veta konsekvenserna, utan att alltid veta hur det går på slutet. Att vara profet är att gå mot strömmen. Det är säga saker ingen sagt förut. Att göra saker ingen gjort förut. Det är att vara obekväm, att utmana, att kastas mellan tro och tvivel. Är det här faktiskt det jag är kallad att göra. Är det här mitt livsuppdrag? Gud vad vill du? Överge mig inte!

Kanske var det så Amos kände sig när han nyss blivit utslängd ur templet, rikshelgedomen, när översteprästen Amasja förbjudit honom att vara profet. Men Amos finner sig snabbt i situationen. ”Jag är ingen yrkesprofet, bara fikonodlare. Men Gud har gett mig ett uppdrag inför Israels folk. Och dessutom är det Herrens tempel och inte kungens, Gud är vår kung”, tänker jag mig att Amos avslutar sin replik.

Jazzmusikens – liksom kyrkans – historia är fascinerande och mångfaldig. Jazzen uppstod i mötet mellan människor med olika kulturer, hudfärger, kön och ekonomisk ställning. Fattiga afroamerikaner mötte rika kreoler, blues mötte klassiskt. Urkänslan mötte teknisk briljans, instrument mötte röster. Resultatet blev musikens pingstunder – jazzen. För alla hörde de Anden tala på sitt eget musikaliska språk. Alla blev de kanaler och spåkrör – ja, Guds medskapare – för en musik som ingen tidigare kunnat drömma om. En musik med rottrådar i förtrycket och med hemortsrätt både i kyrkor och på krogar. En befrielsens musik för de förtryckta, ett evangelium för de fångna. Sedan dess har musik varit en profetisk kraft som medverkar till en förvandling av ett tudelat samhälle.

Liksom profeten Amos visste Louis Armstrong inte vart hans profetiska ton skulle föra honom. Han spelade för alla som ville lyssna. Han spelade för kungligheter för gangsterbossar, för förtryckare och förtryckta. Han profeterade I feel so black and blue för en vit publik. Han försökte skapa förståelse för utanförskapet, underhållare som han var.

Andra jazzprofeter tog arvet från Armstrong vidare. Kompositören Charles Mingus musik vibrerade av helig och rättmätig ilska över orättvisor och ojämlikhet. Sångerskan Abbey Lincoln gav sin röst åt medborgarrättsrörelsens kamp för de svartas lika rättigheter. Tillsammans med många andra lyfte de fram den profetiska vrede över ett samhälle som var uppdelat i svart och vitt, rikt och fattigt. Ett samhälle som sade Det enda som står i vägen för dina drömmar är du själv och samtidigt nekade svarta samma möjligheter som vita. Men i allt detta fanns också hoppet om en bättre framtid.

Många flydde till Kanaans land, Europa, där jazzmusikens profetiska budskap togs emot med glädje och förundran. Andra valde att stanna och ta fajten hemma, tvungna att städa och köra taxi mellan spelningarna för att dryga ut ekonomin, men drivna av musikens hetta och hoppet att kunna spela sig fram till en förändring då, en dag då ”inga barn längre ska bli bedömda på grund av sin hudfärg, utan på basen av sin karaktär”, då en dag en svart gospelsångerska ska välkomna den första svarta presidenten som fått folket att ropa: Yes we can.

Att vara profet är att se förändringen innan den skymtar vid horisonten. Att vara profet är att låta polyrytmik och dissonanser få höras när det tillrättalagda riskerar att linda in oss i en falsk trygghet. ”Allt är väl”, förkunnar Hananja den falske profeten när ljudet av fiendearméns vapenskrammel börjar höras vid horisonten.  ”Allt är inte väl” förkunnar Jeremia istället. ”Vänd om till Gud, varken hästar eller vagnar, spjut eller svärd kan ge er verklig trygghet. Bara Gud kan ge er fred och trygghet”.

Bara Gud kan ge trygghet, befrielse och mening. Så kunde vi sammanfatta Duke Ellingtons övertygelse i de tre Sacred Concerts som han komponerade som en sorts testamente för att påminna jazzen om dess andliga rötter. Love is a four-letter word for Gud. Heaven my dream. Almighty God has those angels. The Shepherd who cares for his flock. Befrielsens budskap sammanfattar Ellington redan långt tidigare i en relativt okänd svit Jump for joy, där glädjen blir ett slag i förtryckets ansikte, där dansen blir den ultimata protesten, där sången och musiken uttrycker både förtvivlan och hopp, sorg och glädje, vrede och förväntan.

Så blir jazzmusiken en bild för en profetisk kyrka. En kyrka som vågar tala sanning och hopp i ansiktet på Mammons förtryckande strukturer. En kyrka som bekänner sig till en Gud som skapat världen men inte lämnat den åt sitt öde. En Gud som gett sitt ansikte till oss, som låter svagheten bli det starkaste vapnet i kampen mot ondskan. En Gud som genom Jesus Kristus visar på ett sant och trovärdigt sätt att leva. Som frälser och försonar. Som genom sin Ande leder och befriar. En Ande som verkar i allt och alla till Guds ära. En ande som finns i skapelsen, i musiken i församlingen, som en vind, en kraft som förenar, gläder och ger hopp.

Låt oss i profetiskt samförstånd se fram emot den dag då ”godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra, då trofasthet spirar ur jorden och rättvisa blicka ner från himlen”.

I väntan på den dagen får vi leva profetiskt, leva som om Guds rike redan vore här i all sin kraft. Låta kärlek och omsorg bli ett utflöde av Guds godhet. Hjälpa varandra, ta oss an de utsatta, se dem som ingen annan ser, lyssna på dem som ingen annan hör. Fira gudstjänst. Tillbe Gud. Följa Jesus. Låta oss ledas av Anden. Dela bröd och vin. Och sjunga hoppets sånger, fyllda med gudomlig rytm, toner, ackord och skapande pauser. Allt till Guds ära!

Amen.

 

Kristi förklarings dag

Text: Jani Edström, predikan 10.7.2016

 

Matt. 17:1-8

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.”
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

Den som någon gång varit uppe på ett högt berg vet, att uppe på berget får man nya perspektiv. Man ser längre, man får en överblick över landskapet, omgivningen, som man inte haft tidigare. Skogar, sjöar, slätter, dalgångar, byar, städer, allt får sin givna plats ur bergstoppsperspektivet.

– What a wonderful world! Får vi utbrista med sångaren och trumpetaren Louis Armstrong.

Men de var inte upp på berget för att titta på utsikten, Jesus och hans lärjungar. Jesus tog med lärjungarna uppe på berget för att de skulle få vara ensamma och ifred för alla andra.

Det är något speciellt med berg i Bibeln. Det är på berget vi får vara ensamma, det är på berget vi möter Gud, det är där vi får vara ensamma med Gud. Det är där vi kan få nya perspektiv, bli förvandlade. Där är på berget vi får visionen för vad Gud vill göra. Där är på berget vi får ta emot uppdraget och kraften att utföra det som Gud kallar oss till.

Mose visste det. Profeten Elia hade upplevt det. Jesus och lärjungarna skulle strax få vara med om det.

Det var på berget Mos fick möta Gud personligen. Det var där Mose förde sina viktiga samtal med den Gud som gett honom uppdraget att leda folket ut ur slaveri och fångenskap. Det var där han fick ta emot de budord som skulle vara vägledande Israels barns tro och liv. De budord som Jesus själv byggde sin undervisning kring, men på ett sätt som fick hans samtid att häpna, förundras, förargas, vilket till sist ledde till hans korsfästelse, död och uppståndelse. Mose mötte Gud på berget under den långa resa som kallats uttåget ur Egypten, eller exodus. Efter detta möte med Gud strålade Moses ansikte så att människor blev förskräckta och Mose såg sig tvungen att täcka ansiktet. Efter mötet var Mose en förvandlad man, han hade fått se in i det land som Gud hade lovat sitt folk.

Det var på berget som Elia fick möta Gud på alldeles speciellt sätt. Elia är i slutet av sin profetkarriär. Man kan tycka att han uppnått allt. Han har besegrat guden Ba’als profeter och fått visa att Herren är Gud. Ändå överfalls han av hopplöshet, mörker och ensamhet. (1 Kungaboken 19: 11-12) Då säger Gud till Elia. Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus.

Efter den händelsen fick Elia hopp, framtidstro och handlingskraft. Elia kunde utse en efterträdare åt sig. Därefter var han beredd att avsluta sitt verk och gå hem till Gud. Elia fick ett eget, alldeles speciellt exodus eller uttåg. Herren Gud tog hem Elia genom att sända hästar och vagnar efter honom in i det förlovade landet.

-Swing Low Sweet Chariot, Coming for to carry me home.

Det verkar som om kombinationen, berg, tystnad, ensamhet skapar förutsättningar för speciella gudsmöten.

Jesus visste det. Därför tog han med tre av sina lärjungar upp berget. Efter en stund förvandlas Jesu ansikte och hans kläder blev vita. Plötsligt var Jesus inte ensam. Bredvid honom stod Mose och Elia och de samtalade med varandra. Ett moln, Guds närvaro, sänkte sig över dem och Guds röst hördes. En bekräftelse på vem Jesus är. Guds utvalde son som lever och undervisar i samma tradition som Mose och Elia, lagen och profeterna. Mose som gav folket lagen och undervisningen. Elia, den främste av profeterna.

Guds röst som uppmanar oss att lyssna på Jesus.

Inte att undra på att Petrus tappade fattningen och att lärjungarna kastade sig på marken. Petrus blev så tagen att han vill bosätta sig på berget och bygga hyddor Jesus, Mose och Elias. Men av det byggnadsprojektet blev det inget av. Det hade antagligen blivit ännu ett monument att sköta om, när Kristus vill bygga sin kyrka av levande stenar, människor, som tar hans ord på allvar och följer honom.

En annan som hade varit upp på berget och fått nya perspektiv var Martin Luther King Jr

”Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades, hans eget exodus, – höll han ett tal i Memphis inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa: ”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på härlig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle – som King sa – söner­na till tidi­gare slavägare sitta tillsammans med sö­ner­na till tidigare slavar vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. (citat ur Leif Herngrens blogg)

Men vad har Mose, Elia och Martin Luther King med oss att göra?

Så här är det tror jag. Varje gudstjänst kan få vara en bergstoppsupplevelse. I gudstjänsten tar Jesus oss vid handen och leder oss upp på berget för att ge oss ett nytt perspektiv på livet, på oss själva och varandra.  Liksom Elia är vi kanske modfällda och ser ingen utväg. Allt går emot, vi är ensamma kvar. Men i mötet med Gud förvandlas allt.

Vi läser att: Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

I gudstjänsten får vi ta emot Jesu beröring. Vi får byta perspektiv. Istället för att fokusera på bekymmer och problem får vi fästa vår blick på Jesus. Han säger till oss just nu: Stig upp och var inte rädd.

Nu kan vi gå ner från berget och möta verkligheten tillsammans med Jesus Kristus. Han är vår medvandrare, vår vän och broder, Guds son och världens frälsare.

Stig upp och var inte rädd. Herren Jesus går med dig.