Guds kärlek och mänskligt lidande

Lidandets söndag

1 Mos. 22:1–13

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. ”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” – ”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.

Luk. 13:31–35

Några fariseer kom till Jesus och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Han svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte att se mig förrän på den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

****

Guds kärlek och mänskligt lidande – Hur går det ihop?

Det enklaste svaret är naturligtvis: Det går inte ihop. Men det svaret löser inte problemet. Det är ju också därför den här frågan ställs hela tiden.

De bibliska författarna försöker lösa problematiken med att ibland hänföra allt, både ont och gott till Gud. Vi läser att en ond ande från Gud gav sig på Saul, som fann tröst genom Davids musik. Ibland hänförs det onda till en motpart, en åklagare, en satan, en djävul. Och så är kampen mellan de onda och det goda igång.

Så länge det onda och det goda har en yttre orsak går människan fri. Job utsätts för en gudomlig/djävulsk konspiration. Låt oss se hur mycket han tål, säger åklagaren till Gud, som går med i spelet. Job lider, men får inget svar på varför. Men han får ett möte med en Gud.

Sedan när det onda och det goda förläggs inuti människan själv då blir det ännu mycket svårare att komma undan frågan om det ondas problem.  

Teodiképroblemet brukar det kallas, det ondas problem, det oskyldiga lidandet. Det lidande för vilket vi känner vanmakt och hjälplöshet. Det lidande som drabbar oskyldiga, som ingen gjort sig förtjänt av. Det lidande som vi inte kan förklara.

När jag läser texten om hur Abraham uppmanas att offra Isak, för att bevisa sin lydnad inför Gud, är det just så här jag känner det. Varför ska Isak eller något annat barn för den delen offras på någon grym Guds eller grym människas altare.

Varför ska barn lida? Hur kan Gud? Varför måste Abraham?

Men tänk om berättelsen om Abraham inte är en berättelse om en grym Gud och en lydig pappa och en oskyldig son. Tänk om berättelsen ursprungligen är, vilket många bibelforskare hävdar, en berättelse om att inte offra sina barn. Tänk om berättelsen är en signal till Israel det utvalda folket att inte offra sina barn på guden Moloks altare. Att Gud inte kräver människooffer, inte då, inte nu, inte någonsin.

Tänk om berättelsen idag, sedd genom korsets perspektiv, innebär att det finns en som har dött en gång för alla, en som har vunnit över döden och ondskan. Just för att ingen människa ska behöva dö, behöva offras på någon guds altare.

Barn ska inte offras på någons altare.

Allt oftare hör och läser vi om hur barn utsätts för övergrepp. Barnarbetare i coltan- och nickelgruvor gräver fram ädla metaller för våra datorer och mobiltelefoner. Barnarbetare i mattfabriker, klädfabriker, bilfabriker, verkstäder jobbar i omänskliga förhållanden, allt för att pressa ner priserna på produkter vi vill köpa billigt.

I staden Pia Minara i Afghanistan bor Mohammed, 10 år. Han rengör bildelar med fotogen på en bilverkstad. Han arbetar sex dagar i veckan för 50 Afgs (ca en euro/dag) för att hjälpa till med familjens försörjning. De har inte rinnande vatten hemma, så han använder det mesta av pengarna till att tvätta av sig jobbsmutsen på ett ”hamam”, eller offentligt bad. – Jag vill gå till skolan, säger Mohammed. Men det är inte möjligt, eftersom hans mamma inte klarar av att försörja sina fyra barn på sin lön som hembiträde. (Källa: UNICEF).

Den senaste tiden har vi läst om präster, popstjärnor, nära släktingar, styvpappor, ”vanliga människor”, och nu senast en förtroendevald i en församling som utsatt barn och unga för saker vi inte ens kan föreställa oss. Vuxna som kanske själva fått sin barndom förstörd av någon, och som bär på en skada som skadar andra. Vuxna med ett ansvar för dessa små. Varför ska barn tvingas vara sängkamrater till vuxna som inte vill tygla sina impulser? Varför ska barn…

Rent filosofiskt är det ändå lättare att förstå varför ondska finns och oskyldiga drabbas när det finns en eller flera orsaker. Människans snikenhet, jakten på snabba pengar, ett vinstintresse som inte känner några gränser och som leder till exploatering och förslavande av människor.

Varför finns det ondska i världen? För att det människor som begår onda handlingar. Och för att det finns människor som inte gör tillräckligt för att stoppa ondskan. För att det händer onda saker vi inte kan förklara.S

”Ondskans problem (fr. théodicée, grek. θεός, Gud, och δίκη díkē, rättvisa) uppstår när vi försöker förklara Gud kan vara både god och allsmäktig när det finns lidande som  uppfattas som ett ont och är oförtjänt. Det vi försöker förstå är hur Gud samtidigt kan vara både allsmäktig och fullkomligt god samtidigt som det onda existerar.” (Wikipedia)

Fullständigt motsägelsefullt. Därför har många tänkare försökt lösa problemet med att förminska antingen Guds godhet eller Guds kärlek. Antingen kan Gud inte ingripa mot det onda eller så är Gud inte så kärleksfull som Bibeln påstår.  

De flesta kristna tänkare idag skulle säga att lösningen (om det nu är en lösning) på teodicéproblemet är att det ligger inbäddat i problemet med den mänskliga friheten.

Guds ville skapa någon som var fri att älska honom, men också fri att förkasta honom, så att gemenskapen mellan Gud och människan inte skulle vara påtvingad, utan en handling av fri vilja och oegennyttig kärlek. Möjligheten att säga ja förutsätter alltså möjligheten att säga nej.

Människan valde enligt vår kristna tro att vända sig bort från Gud och följa egoismens och själviskhetens väg, vilket sedan ledde till att död och lidande kom in i världen.

Hela frälsningshistorien speglad genom Bibelns berättelser är sedan en berättelse om hur Gud i absolut respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den kärleksfulla gemenskapsrelation Gud från början hade tänkt sig och hoppats på.

Berättelsen om en episk trädgård, en enorm flytande räddningsark, en regnbåge, ett förbund med en kringvandrande nomad, ett befrielseuttåg ur slaveriet, ett löfte om landet där alla ska få bo i fred och trygghet, löftet om en Messias som ska rädda folket ur förtrycket, förbundet genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Det nya förbundet som vi firar varje gång vi delar bröd och vin.

Villkoret: Fullständig lojalitet och kärlek till en Gud som i sin självutgivande kärlek är beredd att offra allt för att bli älskad. Undra på att Gud ofta kallas en svartsjuk Gud i Bibeln.  

Men så har vi lidande som inte har någon synbar orsak. Naturkatastrofer som jordbävningar, cykloner, skogsbränder. Många av dessa orsakas som vi vet ofta av mänsklig påverkan och aktivitet. Dammar som byggs och rasar ihop så att byar och bosättningar svämmas över och människor tvingas flyr. Flygplan som konstrueras så sinnrikt att de blir svåra att flyga och bemästra, särskilt när piloterna inte blivit uppdaterade om det nya och inte lyckas räta upp planet. Skogsbränder som orsakats av missdåd eller oförsiktighet med eld.

Men alla katastrofer har inte en känd orsak.

I amerikanska försäkringsbrev listas olika farosituationer som man kan försäkra sig mot, men så finns det oförutsedda händelser man inte kan försäkra sig mot. Dessa benämns som ”Act of God”. Om blixten slår ner i ditt hus är det en ”Act of God”, om ett träd faller på ditt hus är den Act of God. Intressant att denna tekniska term bygger på en gudsbild som Jesus för länge sedan utrotat. Gud designar inte katastrofer.

När tornet i Siloam rasade och 18 personer omkom var Jesus tvungen att säga att det var en olyckshändelse, det var inte vara ett straff för någon synd de begått. När Jesus botar en man som fötts blind måste Jesus säga att varken mannen eller någon i hans familj har begått någon synd som gör att mannen är blind. Jesus botar inte bara sjukdom, han botar också från synd och skam, när han tar bort vanföreställningar om en ond Gud som sänder katastrofer och sjukdom.

Idag på lidandet söndag påminns vi om en Act of God som är så mycket större och så mycket vackrare och så mycket genomgripande än vi någonsin kunnat ana.

Denna Act of God antyds genom Jesus ord till staden Jerusalem. En stad som använt den gudagivna friheten till att inte lyssna på Guds tilltal genom profeterna. En stad som lyssnat till falska röster, som tagit sin tillflykt till kungar och makthavare som inte kunnat rädda dem.

Hur önskar jag inte att skulle kunna samla dina barn som en höna samlar sina kycklingar under sina vingar. Men ni har inte velat. Finns det något mera tragiskt än obesvarad kärlek?  

Vi kommer inte att idag heller kunna lösa problemet med ondska och oskyldigt lidande. Men en sak får vi vara säkra på: Gud finns mitt i det värsta lidande vi kan föreställa oss. Och nu talar jag i tro, eftersom jag sällan kan se Gud i lidandet. Min egen tro räcker inte till. Därför vill jag tala ut den tro som vi som Guds barn, Kristi lärjungar och Andens kyrka får bekänna. Tron på Jesu Kristi död och uppståndelse.

Att utgöra Guds församling i världen är att i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse få bevittna Acts of God, Guds gärningar varje dag.

Vi får tillhöra Guds församling, en kyrka som bekänner Jesu Kristi seger över ondska och död. En kyrka som själv gjort sig skyldig till ondska och övergrepp och måste ställas till svars för det. Men en kyrka som bärs upp av en gudomlig kärlek, ett gudomligt tålamod som aldrig tycks ta slut.

En kyrka som bärs upp av den Heliga Ande som bor i varje troende och bedjande människa. En kyrka som är kallad, inte att mota ont med ont, utan att övervinna det onda med det goda. En kyrka som trots sin splittring och sårbarhet ändå på något förunderligt sätt i bästa fall tar sig an de svaga, de utsatta, de oskyldigt drabbade. En kyrka som inte ruvar på hämnd för dem som gjort ont, men som vill ställa dessa till svars. En kyrka som allierar sig med Guds vackra skapelse i kampen mot förstörelsemakterna.

En kyrka som består av människor som ser och hör, lyssnar och analyserar för att bli ännu bättre på att göra Guds vilja. Människor som låter sig ledas av Anden i sina relationer till andra, som delar ut matpaket, som strävar efter en rättvisare värld. Som gör sitt bästa för att i ord och handling leva i enlighet med det kärleksbud som Kristus gett oss.

En kyrka som bekänner sig till en lidande Gud som finns i allt det mörkaste. En församling som bekänner sig till en segrande Gud som segrar över allt det mörkaste.

En kyrka som låter lovsången ljuda mitt i ondskans buller. En församling som låter kärleken bli till handling.

Vi tror på en Gud som löser lidandet problem med självutgivande kärlek. Som lider för att övervinna lidandet, som dör för att övervinna döden. Som tar på sig det värsta för att ge oss det bästa.

Mitt i det oförklarliga, ohyggliga lidandet står Kristus med oss. Han har själv lidit, dött och segrat för att ge oss en framtid och ett hopp. Vi är hans folk. Han tar oss under sitt beskydd. Inte ens döden kan hota oss, nu när Kristus har segrat över döden, en gång för alla.

Jesus – livets bröd

Joh. 6:1-15

Predikan på midfastosöndagen den 31 mars 2019

Jesus hade många följare. Att vara följare på den tiden betydde mycket mera än ett klick eller ett gillande på Facebook eller Instagram. De som följde Jesus tog sig till honom med hela sin kropp, hela sin varelse. Att följa Jesus var IRL (In Real Life), inte en pseudohändelse som man kunde ångra med ytterligare ett klick.

Människor följde honom för att han gjort tecken och under. Han hade bland annat botat sjuka. Allt det här som Jesus gjorde betydde något, inte bara för dem som blev botade, även om det för dem var livsavgörande, utan för hela folket, hela nationen. Tecken och under var något som hörde Guds rike till. Folk började ana att himmelriket hade landet, att Jesus kanske var en äkta Messias, i raden av många tidigare messiasgestalter som visat sig vara floppar, bedragare, eller dödats.

Idag vara Jesus trött, idag ville han dra sig tillbaka uppe på berget med sina lärjungar.

Berget är i Bibeln platsen för gudsmöte. Finländare drar ut i skogen när de söker stillhet och en känsla av en högre närvaro, men Jesus och lärjungarna satte sig upp på ett berg. Jesus behövde kanske be, samtala eller göra en avstämning om hur deras gemenskap hade utvecklats. Kanske ville Jesus bara få känna sig vanlig en stund, höra Petrus och Andreas tävla med Sebedaiospojkarna Jakob och Johannes om vem som hade fångat de största fiskarna. Men det skulle inte dröja länge innan de blev avbrutna.

Folket var på väg. Följarna närmade sig.

De var många. ”Var ska vi köpa bröd så att alla dessa ska få att äta”, frågade han Filippos som hade god lokalkännedom. Han ville sätta Filippos på prov, något som lärare ofta gjorde med sina lärjungar, för att få dem att praktisera den undervisning de fått. Filippos slog ut med armarna, han kunde ju räkna. Inte ens en månadslön skulle räcka för att få magarna att sluta knorra på så många människor. Det förstod ju var och en.

Under tiden hade lärjungen Andreas gått omkring bland människorna och hittat en pojke som hade med sig bröd och fisk. Han förde pojken till Jesus, men sa: ”Hur ska det här räcka till så många.” Fem bröd och två inlagda fiskar. Kanske hade han hoppats att om det fanns en person som tagit mat med sig, så kanske det fanns flera, men det såg mörkt ut.

Jesus visste vad som skulle göras, skriver Johannes och låter förstå att händelsen kommer att få ett lyckligt slut. Han ber människorna sätta sig, tar brödet och välsignar det, delar ut det. Först till dem som sitter närmast och sedan till hela folket. Och alla äter sig proppmätta (så står det faktiskt). Och inte nog med det. Det blir en massa mat över, som för att riktigt visa att det är lugnt, ingen fara. ”Samla ihop det som blir över”, säger Jesus. Han ville inte ha något matsvinn. Det som inte gick åt här kan folk ta med sig hem.

Fast ingen var på väg hem nu, inte efter det här.  Det mumlades bland folket, många blickar vändes mot Jesus och lärjungarna uppfattade ord som ”profeten”, ”messias”, ”vår kung”.

Jesus, vad har du gjort?

Nyss drog du dig undan dina följare som sett dina under och tecken och inte kunnat låta dig vara. Och nyss gjorde du ett under till som ger ännu mera bränsle åt messiasförväntningarna Som gör att folk kommer att vilja se dig som Profeten eller som kung Davis tronföljare.  

Följare eller efterföljare. Idag när vi befinner oss mitt i fastetiden ställs vi inför frågan: Är vi Jesu efterföljare eller bara hans följare?

Folket i berättelsen får beteckna följarna. De som nyfiket och förhoppningsfullt följer med för att se och höra vad som är på gång. Ännu ett klick, ännu en mental selfie. ”Jag var där när det hände”. Något att berätta vidare för barn och barnbarn.

Lärjungarna kommer att bli Jesu efterföljare. Nej, de är det inte ännu. Inte alla består provet den här dagen. En dag kommer de att bli efterföljare. Men först måste de gå med sin mästare till Jerusalem.

Lärjungarna kommer att drivas för vinden. En kommer att förråda honom, en annan att förneka honom. Alla kommer de att överge honom. Men en dag kommer de frimodigt och starkt att berätta om mästaren, profeten, kungen, som botade sjuka, skällde ut de snikna och makthungriga. Han som delade ut bröd åt alla. Som gav sig själv som Livets bröd till en mänsklighet som hungrar efter fred och försoning, en hoppfull framtid och ett liv i gemenskap med en Gud som håller sina löften.  

Men vi är inte där ännu. Johannes antyder visserligen vad som ska komma. Jesus är den som alla väntat på, den som alla följer. Men ännu har han inga efterföljare. Därför går han ensam upp på berget igen.

Fastan är en tid för stillhet och ensamhet, men också en tid att växa i förtröstan på Guds kraft och möjligheter. Så att också vi kan gå från att nyfiket följa Jesus, bli mättade av Livets bröd och sedan bli hans efterföljare. På riktigt.

Amen.  

Text: Jani Edström

Mikael Sundkvist: Jesusbönen andas tillit

Jesusbönen:Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig (syndare)

Det första många (icke-ortodoxa) lägger märke till när de kommer in i en ortodox kyrka är frånvaron av kyrkbänkar. Det andra är närvaron av ikoner. Det tredje är doften av rökelse. Allt detta har med bön att göra. Frånvaron av kyrkbänkar vittnar om att bön är en aktiv handling som för en ortodox också kan innebära att bokstavligen kasta sig ned inför Guds ansikte. Närvaron av ikoner innebär att kyrkans bön alltid utförs inför och tillsammans med den ”sky av vittnen” som helgonen representerar. Bön utförs här och nu, men bön är inte begränsad till tid och rum. Rökelsen symboliserar den väldoft som de heligas böner utgör när de stiger upp mot himlen. Allt detta påminns jag om när jag en regnig hösteftermiddag sitter tillsammans med fader Mikael Sundkvist och talar om bön. Sundkvist är präst i Helsingfors ortodoxa församling och bosatt i Vanda.

I ortodox liturgi upprepas regelbundet bönen ”Herre förbarma dig”. För en västerländsk protestantisk kristen kan det kännas främmande med denna ständiga upprepning. Vad uttrycker denna bön för en ortodox?

Bönen Herre förbarma dig riktas till Gud i liturgin och är församlingens svar på diakonens uppmaning till bön. Bönen motsvaras ungefär av kyriet i den västerländska liturgin men har en mera allmän prägel. Om utgångspunkten är att Herren ska förbarma sig och räkna mig som rättfärdig, då är det en hopplös och tjatig bön. Martin Luthers önskan var att finna en barmhärtig Gud, något som präglat den protestantiska kyrkan sedan dess. Om grundfrågorna är: ”Hur kan jag vara säker på att jag räknas som rättfärdig inför Gud, hur ska jag räcka till” då kan bönen bli ett uttryck för en desperat osäkerhet och vädjan efter barmhärtighet. De grekiska och syriska kyrkofäderna har inte detta juridiska perspektiv på frälsningen.

Kan du förklara närmare skillnaden mellan dess olika perspektiv?

Markus Asketen som levde på 400-talet menade att dopet visserligen driver ut all synd, men sedan måste människan leva så att Andens gåva kan realiseras hos henne. Ordet kharis (som vanligtvis översätts till nåd), handlar hos honom om Andens förvandlande kraft i en kristens människas liv, inte främst om benådning. Östkyrkan ser ur ett annat perspektiv än Luther.  Ortodoxa närmar sig inte frälsningen från ett juridiskt perspektiv. Istället är det människans längtan efter frälsning och helhet som leder till den ständiga bönen: Herre förbarma dig, som uttrycker en relation, en pågående process.  Östkyrkan har ett annat paradigm. Om man tar den västliga kyrkans frågeställningar och försöker lösa dem med östkyrkans paradigm fungerar det inte. Jesusbönen är inte en fråga eller begäran, utan en tillägnelse av att Kristi verklighet är närvarande. När människan visar vad hon vill kommer Gud henne till mötes.

När man läser av vad som kommit fram i de ekumeniska lärosamtalen kyrkorna emellan lägger man märke till att det finns någonting gemensamt mellan de ortodoxas gudomliggörande, Martin Luthers dagliga bot och bättring, John Wesleys tankar om helgelsen och Nya testamentets tal om Kristuslikhet. Hur är det med relationerna till den globala pingströrelsen?

Jo, det är riktigt, det finns många beröringspunkter till andra traditioner. Serafim av Sarov (1759–1833) menade att målet med det kristna livet är att förvärva den Helige Andes gåvor. Det finns hos oss, liksom det också finns hos pingströrelsen, en betoning av en karismatisk och erfarenhetsbetonad kristendom. Om Kristus ska bli närvarande i ditt liv så måste du arbeta på din frälsning. Synden och nåden är lika fräscha varje dag. Det finns ett andligt motstånd, en tröskel, för att be. Bön sker inte automatiskt. Människan måste vara aktiv i förhållande till Gud, visa vad hon vill, vem hon älskar. Dagligen.

Vem blir då frälst?

I hoppet är vi frälsta. I östkyrkan finns det ingen förhandsgaranti för frälsningen. Ingen är frälst förrän den yttersta domen. Ända dit finns det hopp. Därför ber vi också för de avlidna. Livet segrar över döden. Kyrkans budskap är nåd. Olemme ”armon asialla” var en slogan nyligen inom vissa lutherska församlingar. Budskapet ”du är benådad” behöver kompletteras. Kyrkan kan inte komprimera evangeliet endast till ”du är benådad”. Livet i Kristus handlar om en pågående omvändelse, ”kilvoittelu” på finska. Vi arbetar på vår frälsning. Bön är en åkallan av Guds förvandlande nåd eller ”armovoima” som förrförre ärkebiskopen Paavali uttryckte det.

Är det någon skillnad hur man ber och vad man ber om?

Det är viktigt hur man ber. Det finns alltid en risk att banalisera bönen. Gudsfruktan och bävan är kännetecknande för öst, något jag ibland kan sakna i den västliga kyrkliga traditionen. Gregorios Palamas på 1300-talet betonar den tysta bönen, ”Herre lys upp mitt mörker”, ber han. Jesusbönen har sin givna plats. Att be i Jesu namn har en stark ställning i östkyrkan. Denna bön är fullständig. Att kalla Jesus ”Herre” andefyllt. Det är en trosbekännelse när vi kallar Jesus ”Guds son”. Jesusbönen går från jublande bekännelse till en innerlig bön. Den kontemplativa bönen finns i alla kristna traditioner, både i öst och väst. När vi ber inbjuder vi Guds nåd att bota själen, inte om att bli rättfärdiggjorda. Bön är att bearbeta hjärtats åker. För säkerhet skull vill jag understryka att det inte råder något tvivel i östkyrkan om vem som frälser och vad frälsningen består av.

För en protestant som riktar sina böner till någon av personerna i Treenigheten kan ortodoxas böner till Maria, Gudsmodern, kännas främmande. Vad innebär bön till Gudsmodern och helgon för en ortodox?

Egentligen är det samma sak som när man ber en nu levande kristen om förbön, en person vars förböner man litar på. Kyrkan består av nu levande och redan hädangångna. Vi ber om förbön av dem som kyrkan upplever att vi kan lita på. Helgonen är ett uttryck för kyrkans verklighet, de är inte halvgudar. Det handlar inte om andedyrkan, spiritism. För andra avlidna ber vi. Men helgonen ber till Kristus för oss. Det är kärlekens och tillitens språk. Det handlar inte främst om dogmatik utan om kyrkans gemensamma erfarenhet. Min uppfattning är att ekumeniken skulle ta ett stort kliv framåt om också protestantiska kristna skulle läsa Ave Maria, ängeln Gabriels hälsning till den unga Maria: Var hälsad Guds moder, Herren är med dig. Mikael Agricola inkluderade bönen i sin Abckiria från 1543. I de traditioner där man vördar Maria som Guds moder, där bevaras Kristus också. Betecknande är att tanken om ”Gudsföderskan”, Theotokos, bekräftades på 400-talet vid ett kyrkomöte som handlade om kristologi. Gudsmodern lyfter fram det kvinnliga i kyrkan. Maria är en förebild också för män, inte minst genom sin tjänande attityd, ”jag är Herrens tjänarinna”.

Text: Jani Edström.

På grund av ett mänskligt misstag publicerades en icke-korrekturläst version av intervjun i tidningen Nyckeln. Detta är den korrekturlästa texten som skulle ha publicerats. Vi beklagar misstaget. Nyckelnredaktionen.

Dela liv – dela tro

Jag blev ombedd att säga något om det kristna vittnesbördet. Det handlar väl om att vi delar vår tro mitt livet, tänkte jag, och slog upp en bibelberättelse i Apostlagärningarna kapitel 3 och 4.

”Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört”, utbrister lärjungarna när de blivit förhörda av myndigheterna som inte vet vad de ska ta sig till med dessa entusiastiska typer (Apg. 4:20).

När Petrus och Johannes botar en 40 -årig lam man utanför templet blir det en ögonöppnare för folket som bevittnar händelsen. Vad händer? Nyfikenheten har väckts.

Reaktionen hos folket är glädje, hos myndigheterna misstänksamhet.

Allt detta ger lärjungarna en chans att berätta mera.

Resultatet av det som hänt, är att folket prisar Gud.

Lärjungarna har något att berätta om, de kan inte vara tysta.

Vad har du och jag sett, hört och upplevt som vi inte kan låta bli att berätta vidare? En hel del är jag övertygad om. Kanske din och min berättelse kan bli en ögonöppnare som skapar en nyfiken reaktion hos någon, vilket ger oss en chans att berätta mera. Och resultatet?

Det får vi lämna åt Gud. Vårt uppdrag är att berätta, ibland med ord, ibland med handlingar, ofta bäggedera.


Hållbar teologi

Teologi och teologiska samtal är inte något som bara teologer får eller kan syssla med. Teologi är något vi alla har eller gör, medvetet eller omedvetet. ”Alla som tillber i ande och sanning är teologer”, konstaterar författaren Peter Halldorf.

När två människor samtalar om tro och livsfrågor blir det förr eller senare teologi. Teologi handlar om vad vi tror på och hur vi lever. Men om glappet mellan tro och verklighet blir för stort behöver vi justera vår teologi eller vårt sätt att leva. När till exempel de första kristna inte upplevde Jesu omedelbara tillkommelse började kyrkan fungera mera långsiktigt och organiserat. Att leva med tanken på ”den yttersta dagen” blev en del av den kristna erfarenheten, inte ett datum som skulle förutspås. Med tiden började man formulera sig mera teologiskt medvetet i brev och trosbekännelser.

Alla har vi någon form av teologi. Vår teologi har formats genom undervisning, studier, livserfarenheter och medmänniskor. Också vår personlighet och våra uppdrag spelar in. Vissa dras till karismatisk teologi, andra till kyrkofäder. En fördjupar sig i konfessionell baptistisk teologi medan en annan efterlyser teologi för den globala kyrkan. Vill man ha klara och tydliga svar blir det kanske apologetik. För en missionär är det viktigt med missionsteologi.   

Teologi påverkar också i viss mån hur vi lever och vilka val vi gör. Idag behöver vi en hållbar teologi som hjälper oss att hålla balansen. När tro och övertygelse riskerar bli ”antingen-eller” kan en teologisk överblick balansera upp med ett mera nyanserat perspektiv.

Teologin behöver vara intellektuellt hållbar. Den behöver vara aktuell och relevant för den moderna människan. Den behöver vara själavårdande och förmedla hopp. Den behöver inte erbjuda alla svar, men måste kunna formulera frågor. Vad behöver människor idag? Augustinus behövde ro i sin själ, Luther ville ha Guds oförtjänta nåd, Wesley såg helgelsens möjlighet. Den nordiska frikyrkoväckelsen förenade tro och praktik. Reflektion, bön och inspiration finner vi hos reformationens tredje gren (anabaptister m.fl.).

Idag behöver vi en teologi inte bara för evigheten, utan för livet här.

När vi misslyckas behöver vi en teologi om Guds kärlek, nåd och omsorg. När en anhörig blir sjuk eller drabbas av svårigheter behöver vi en teologi som tröstar och ger hopp. När barnen ställer frågar ska teologin formuleras på deras villkor. När klimatuppvärmningen hotar behöver vi en tydlig skapelseteologi och ett hoppfullt, profetiskt, framtidsperspektiv. Då orättvisor sker behöver vi en teologi som är tydlig när det gäller Guds rättvisa och rättfärdighet.

Att studera teologi är inte ett privilegium för några, utan en nödvändighet för alla som tror. Både pastorer och lekmän har nytta av att studera teologi och borde därför erbjudas teologisk fortbildning med jämna mellanrum.

Teologin ger oss ett språk. Vi behöver återerövra det teologiska samtalet och föra in det i församlingen, låta det höras kring köksbordet, inte vara rädda att kommentera predikan eller gudstjänst. Allas röster ska få höras.  Så länge vi tror på Gud är vi alla teologer.  

Baptistsamfundets teologiska utskott

Leif-Erik Holmqvist, Mikael Kallman, Jani Edström

(publicerat i MST mars 2019)

Att be utan att tro

”Även om jag inte är religiös ber jag varje kväll för att brexit inte blir verklighet för britterna”, säger riksdagsman Pertti Salolainen som har en gedigen erfarenhet av att följa med det brittiska samhället. (Hbl, 14.3.2019)

Denna typ av ”bön utan gudstro” verkar bli allt vanligare idag, vilket många undersökningar visar. Den illustrerar människans existentiella situation, upplevelsen att inte själv kunna kontrollera det som sker. På samma gång visar det på en sorts hoppfullhet, att det kanske finns en lösning, som visserligen står utanför ens kontroll, men som man kan önska, hoppas på, be för. Salolainen, med sin sekulära bön, gör det som många av oss troende glömmer, att be för, istället för att förargas, eller i värsta fall ge upp.

Som kristna har vi förmånen att både be och tro. Vi uppmanas att be ständigt och jämnt. Vi kan använda egna ord, andras ord. Vi kan be i tystnaden, i bullret, i musiken, i rörelsen. Inget hindrar oss från att be. Varje dag får vi befinna oss i bönens ”flow”. Herrens bön, Jesusbönen eller sinnesrobönen kan bli våra dagliga följeslagare. Ibland orkar vi bara med miniböner som ”Herre Jesus hjälp”. Ibland hinner vi bara med ”Tack Gud”. Men redan dessa böner öppnar upp våra sinnen mot Gud.

Bönen är porten till den parallella dimension av varje troendes verklighet, det som vi brukar kalla att leva det fördolda livet med Kristus. När vi lever detta liv kan får vi frimodigt be för allt, från varandra till stora politiska skeenden i världen. Att be är att vara med och skapa Guds rike där allt är möjligt.


Frestelser och prövningar

Predikan i Betelkyrkan 10.3.2019

Jani Edström

Idag är första söndagen i fastan. Vi börjar var vandring i fastan med att följa Jesus från frestelserna i öknen till gravens ödslighet. Vi lever nu i en tid av förberedelse inför påsken och uppståndelsen. Dagens evangelium hittar vi Lukas 4:1-13. Temat idag är: Jesus övervinner frestelserna.

Dopet

Lukas berättar att Jesus återvände från Jordan. Jordanfloden är det ställe där Jesus blev döpt. Där himlen öppnades. Där Anden kom ned som en duva. Där en röst från himlen sade: Du är min älskade son… 3:21-22

Vid Jordanfloden råddet harmoni och förväntan. Kontrasten mellan dopets livgivande vatten i Jordan och frestelserna i ödemarken är så stor man bara kan tänka sig.

Jesus färdas från floden till öknen, från vatten till uttorkad mark. Från Anden till djävulen. Från att ha blivt bekräftad till att bli frestad. Från att ha hört Guds röst till att höra Frestarens röst. Från det vackra i dopet till det fula, groteska i frestelserna

Öknen

Så berättar Lukas att Jesus leddes av Anden ut i öknen för att frestas och prövas. Låter det bekant. Varje hjältesaga, varje film om den ensamme räddaren innehåller moment av prövning. För att utföra en hjältegärning måste man ha prövats och bestått provet. Det ligger något allmänt mänskligt över detta. För att leda andra måste du själv ha prövats.

Men berättelsen är också ett eko av något som inträffat tidigare. Ett folk som av Gud letts genom Röda havets befriande vatten leds av Anden (molnpelaren om dagen, eldpelaren om natten) ut i öknen. Lukas vill till sina läsare berätta att Jesus är det nya Israel. Israel döptes i Röda havet, Jesus i Jordan. Israel vandrade omkring i öknen I 40 år, Jesus frestades i öknen i 40 dagar. Israels barn var hungriga. Jesus blev hungrig. Israel fick äta mannabröd i öknen. Jesus säger att människan inte lever endast av bröd. Israel frestades och föll. Jesus frestades och segrade över frestelserna. Så blir Jesus en bild för det nya Israel, ett Israel som håller fast vid förbundet. Det sanna Israel.

Öknen symboliserar också något annat. Öknen är allt som är kvar av trädgården efter Adams frestelse och synd. Jesus ses inte bara som ett nytt Israel utan som en ny Adam. Jesus seger över frestelser och synd gör oss rättfärdiga, vi som liksom Adam och Eva frestats och fallit. Men Jesus seger gör också att öknen börjar blomma, att vattnet flödar, att träd och växter börjar växa. Jesus besegrar frestelser och djävul, det fula och groteska som synden och Satan representerar, får ge vika för Guds skönhet. Kristus är den nya Adam i den återskapade trädgården. Kristi verk är rättfärdighet OCH skönhet. Frälsningen befriar oss inte endast från mörker, synd och död, det återger oss skapelsens skönhet, den förvandlar öknen till en trädgård.

Guds frälsning kommer i form av en skönhet som ska rädda världen. Det var detta som David längtade efter att få se Guds härlighet uppenbaras i det slutgiltiga tempel som har sin början i Edens trädgård, det skönhetens tempel som Gud skapade som en mötesplats med människorna, växterna och djuren. Trädgården i Eden, den plats där himmel och jord möttes första gången. Kristi försoningsverk leder till det slutgiltiga templet, en ny himmel och en ny jord som hålls samman i Kristus.

Öknen är en plats utan träd. Frestaren kommer till Adam och Eva i trädgården där kunskapens träd på gott och ont är planterat. Frestaren kom till Jesus på korset, där på huvudskalleplatsen, Golgata, och försökte intala honom att visa sin makt och komma ned från korset. Men här i texten läser vi hur djävulen lämnar Jesus efter frestelserna och väntar på ett bättre tillfälle. Många bibelforskare menar att detta tillfälle är när Jesus hänger på korset.

Det träd, det kors, som Jesus hängs upp på är djävulens sista tillfälle att fresta Jesus. I Martin Scorces film Kristi sista frelstelser, möter vi en Jesus som hänger på korset. I sina hallucinerande drömmar tanker Jesus på ett liv kan kunde ha levt, tillsammans med Maria från Magdala, familj och hem. Men det var inte det Jesus var kallad till, och det visste han. Hans fria vilja tog sig uttryck i att underordna sig Guds vilja, ta sitt kors, sin kallelse, sitt uppdrag och utföra det, ända till döden.

I Lukas evangelium (22:3-6) går djävulen i Judas som förråder Jesus, djävulen frestar Petrus som förnekar Jesus. Tre gånger uppmanas Jesus att komma ner från korset, rädda sig själv om han nu är Guds son. Men öknen, detta trädlösa landskap, pekar samtidigt framåt mot en ny himmel och en ny jord. En ny jord med livets träd I dess mitt. Jesus är livets träd. Till räddning, försoning, framtid och hopp.

Frestelser

Om du lyssnar noga kan du höra djävulen säga till Jesus: har inte Gud sagt.. Och så hör vi de falska löftena om makt, kungariken och ära. Jesus frestas när det gäller mat, makt och att övervinna döden. Men Jesus börjar inte förhandla med djävulen. N.T Wright menar att börja förhandla kring frestelserna är att börja leka med tanken tills frestelsen blir allför attraktiv att motstå. Skulle då Gud ha sagt. Frukten blir oemotståndlig, människan äter, giftet verkar, främlingskapet är ett faktum.

Frestelser. Det som lockar oss utifrån, det vi lockas till inifrån. (vårt eget begär som lockar oss, Jakobs brev). Inga otrevliga saker, just därför är de frestelser, oftast är de sånt vi kan tänkas gilla. Frestelserna leder oss bort från Gud, vår kallelse, vårt uppdrag. Bort från oss själva, från gemenskapen med andra.

Frestelser är ofta att göra det vi kan, men inte borde. Det är lätt att säga nej till frestelser som står utanför möjligheternas gräns. Ofta är det pengar som sätter gränser, tid eller möjligheter. Därför är den som är rik på pengar utsatt för en viss typ av frestelser, eftersom pengar inte är något hinder. För att ta ett exempel. Yes we can, är inte bara en valslogan från USA utan den modern, autonoma människans bekännelse när allt är möjligt. Men Yes we can är inte detsamma som Yes we shall.

Kallelse

Vad är syftet med frestelserna? N.T. Wright menar att frestelserna i öknen som Jesus måste utstå har ett enda syfte. Att fresta Jesus att bli en annan sorts messias, än den för vilken har var smord och utvald.

Fastan påminner oss om att vi följer Jesus. Vi är döpta. Vi tror och litar på honom. Jesus har öppnat himlen, gett oss Anden, och talat gott för oss inför Fadern. Men också vi har letts ut I öknen för att prövas. Men öknen är ingen plats för den troende. I öknen där djävulen fyller våra tankar och sinnen, frestar oss och fyller oss med begär är vår enda tillit tron, dopet, tilliten till Gud. Vi är Guds barn och satan har ingen makt över oss. Därför när frestelsen drabbar oss är det inte tid för förhandlingar. Ju mer vi förhandlar desto svårare och omöjligare är det att motstå frestelsen. Allt handlar om detta: att inte acceptera någon annan kallelse än den som Gud gett oss.

Djävulen erbjuder oss mindre genom att lova oss mer. Gud ger oss mer, genom att erbjuda oss sig själv. Fastan innebär att vi följer Gud genon Kristus, genom dopet, öknen, frestelser och kallelse.

(Texten bygger på en utläggning av en text inspirerad av N.T.Wright)

Städa eller fasta

Onsdagen efter fastlagstisdagen kallas askonsdag. Då börjar fastan som sträcker till ända fram till påsknatten.

Fastan är en gammal religiös tradition genom vilken människor förberett sig för stora fester eller vändpunkter i livet. Fastan innebär också självrannsakan och att städa upp i själen. Till fastan brukar också höra bikt, även om de protestantiska kyrkorna tonat ner detta.

På ytan verkar det kanske som om fastan skulle ha en del gemensamt med konmaristädandet. Denna form av städande som fått namn av den japanska bestsellerförfattaren Mari Kondo innebär att vi går igenom alla saker i tur och ordning och bara sparar dem som skänker glädje.

Tanken bakom fastan är helt tvärtom. Här avstår vi för en tid från allt det som skänker glädje, till exempel njutning i form av mat och dryck, tv-tittande eller nätsurfande eller shoppande. Syftet med att avstå är att leva ett avskalat liv så vi förstår att livet utan detta kan vara värre än döden.

Numera talar många hellre om fastetid än om fasta. Kanske är det dags nu att fasta på riktigt, från det som skänker oss glädje, för att vi lättare ska finna den verkliga glädjen hos Gud, glädjens källa.

Text: Jani Edström ( bearbetat och översatt från Kirkko ja kaupunki 28.2.2019)

Vandra i ljuset

Den här tiden på året blir dagarna ljusare. Mörkret skuffas tillbaka några minuter till varje dag. Ljuset vinner terräng. Många av oss andas litet lättare och kommer ut ur sina iden.

Ljuset är en vanlig symbol i Bibeln. Ljuset förknippas ofta med Gud. Redan skapelseberättelsen är en berättelse om hur ljuset bryter in. Gud är ljus. Guds ljus lyser upp vägen för den som förtröstar på Gud. Ljuset är också Guds livgivande kraft.

I Nya testamentet är ljuset Jesus Kristus. Budskapet om Kristus och mötet med honom beskrivs som ljus. Detsamma gäller det andliga livet och det rike som väntar de troende. Hos Johannes evangelisten är ljuset ofta en synonym till sanningen och livet med Kristus.

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. (1 Petr 2:9).

Övergången till ljuset kan ske snabbt, som en plötslig insikt, eller det kan gå långsamt, som när året byter namn från vinter till vår.

Att leva i ljuset innebär att vi får lära känna Gud som är ljuset. När vi lär känna Gud som är sanning och ljus kan vi själva bli mera sanna. Vi får mera kunskap om Gud och Guds vägar, och vi vågar bli mera ärliga och äkta, oss själva helt enkelt.

Ibland hamnar vi tillbaka i mörkret. När mörkret tränger på och ljuset är släckt ser vi inte vägmarkeringarna. Vi kanske hamnar ut på fel sida av vägen och riskerar att köra av helt. Ett mötande ljus eller ens en liten reflex kan då göra stor skillnad.

Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Och pröva vad som är Herren kärt (Efesierbrevet 5:8-9). Ljuset är en gåva, frälsningens gåva, glädjen, tillhörigheten. Gåvan förpliktar och skapar möjligheter.

Att vandra som ljusets barn är att varje dag ta avstånd från mörkret. Både mörkret i världen och mörkret inom oss. Istället får låta Guds ljus lysa på våra val och beslut, låta Guds ljus lysa upp våra liv.

Gud har kallat oss från mörker till ljus. Vi tar emot kallelsen. Vi ställer oss på ljusets sida. Varje dag.

Jani Edström

Jag behövde en nästa

Medan turisterna ännu flockades kring Storkyrkan och bekantade sig med stekta muikkor vid salutorget återvände finländarna från sin lagstadgade semester.

Men fattigdomen tog inte semester. Marginaliseringen hade ingen sommarpaus. Hemlösheten tog ingen time-out.

Fattigdomen är inte vacker. Den luktar illa, gör människor illa. Den skapar inga helgon, men frågar uppkäftigt: Vem bryr du dig om? Och precis som Jesus frågar den: Vem är din nästa?

Men det finns också något annat som aldrig tar semester, Gud nåd och omsorg. Sällan har detta illustrerats så belysande som i berättelsen om den barmhärtige samariern.

Herrens nåd är ny varje morgon. Kärleken övervinner rädsla och hat. Varför kan vi säga det? För att Kristus har dött och uppstått och lever genom sin församling. För att den heliga Anden verkar i varje människa som ställer sig i Guds tjänst, till och med hos människor som ovetande går Guds ärenden när de visar omsorg om andra, ”dem som ingen vill se, dem som bara Gud orkar med”.

Kristus är den slagne, blödande vandraren. Han identifierar sig med den utsatta: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta…”

Kristus är samariern, den som hjälper, trots att han själv är en utstött. Många gånger är det just de som själva har det tufft som har lägsta tröskeln att hjälpa andra.

Israels barn påminns om gästfrihet, för ni vet att ni själva har varit utstötta främlingar och slavar.

Kyrkan är en gemenskap av hjälpbehövande och hjälpande. Alla kan vi hjälpa, alla behöver vi hjälp.

Berättelsen som den barmhärtige samarierna är berättelsen om en församling som ser behoven utan att ha någon annan handlingsplan än Guds kärleksbud.

Är berättelsen om den barmhärtige samariern en berättelse om mig? Är det en berättelse som passar in på dig?

Må Gud hjälpa oss att det kan bli så.

Jani Edström