Betelblogg

Predikan i Betaniakyrkan, Jakobstad, 2 augusti 2015 kl. 10.

Jani Edström

Luk. 12:42-48

Jesus sade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.”

Idag har vi framför oss en berättelse av Jesus om förvaltarskap. Jesus lyfter här fram förvaltarskap av mat, makt, resurser och förtroende i ett hushåll med en herre, en förvaltare och flera tjänare med sina familjer. Hushåll på grekiska heter för övrigt oikos och förekommer i ord som ekonomi, ekologi och ekumenik.

Berättelsen handlar alltså om ett hushåll, en ekonomisk och social enhet. För att förstå liknelsen bättre kan vi jämföra detta hushåll med ett företag eller ett modernt samhälle.

För ett företag är det viktigaste att erbjuda de anställda en skälig inkomst och i ett samhälle är det viktigaste att alla människor kan garanteras ett människovärdigt liv.

Numera har inte alla företag längre de anställdas bästa för ögonen. Istället har vinsten blivit högsta prioritet. Också samhället genomgår stora förändringar idag. Att garantera alla ett människovärdigt liv är inte lika självklart längre. Istället ska statsbudgeten balanseras så fort som möjligt. Det leder bland annat till enorma nedskärningar i omsorgen och i det internationella biståndet vilket i sin tur leder till att de svagaste drabbas. Det blir allt svårare att hitta motiveringar för prioritera det som texten kallar att ”ta hand om tjänstefolket och dela ut maten i rätt tid.”

Temat förvaltarskap som berättelsen handlar om går kanske inte direkt att applicera på dagens företagsvärld och ekonomiska system, där vinstmaximering är normen. Där människors värde mäts i pengar, och där några få banker äger mer än alla världens länders sammanlagda bruttonationalprodukt.

Därför behöver vi teologer med påven Franciskus och andra, som gör ett viktigt arbete med aktualisera Jesu undervisning i relation till de makter som hotar människovärdet, skapelsen och klimatet. Därför behöver vi kyrkor, församlingar och enskilda kristna som lever liv som blir berättelser om ett förvaltarskap i samma anda Jesu undervisning.

Den här liknelsen (och många andra av Jesu liknelser) ger exempel på gott förvaltarskap och dåligt förvaltarskap. Förvaltarskap handlar om ekonomi och förtroende, om pengar och makt. Vem som har och inte har. Hur ansvaret förvaltas. Hur pengarna används. Hur makten distribueras. Vem som har och inte har. Hur mycket man behöver för att leva och överleva. Hur vi kan dela med oss och leva generöst. Hur vi kan lyssna på de svagaste och föra deras talan.

Liknelsen handlar alltså om ett hushåll, en social och ekonomisk struktur. Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikos som betyder hus, eller hushåll. Oikos återfinns i ord som ekonomi, ekologi och ekumenik. De hör ihop. De speglar det gemensamma huset, hushållet. Den mänskliga gemenskapen. Guds skapelse. Människorna, Guds avbilder och skapelsens förvaltare. Vi som har getts uppdraget att vårda skapelsen, förtroendet att förvalta Gud gåvor.

När människorna inte längre inser att allt vi äger och har egentligen är Guds gåvor går det snett. När vi tror att det ytterst sett är vi själva som skapar vår egen välfärd – ofta på de svagares bekostnad – då syndar vi, för då missar vi målet, våra medmänniskors bästa.

Var och en som följer med sin tid märker att ekonomin styr de stora processerna i vår värld idag. När vi följer penningströmmarna är det inte svårt att se vad som motiverar och styr människors handlande. Ett fåtal äger det mesta av världens resurser. 1 procent av jordens befolkning äger mer än hälften av tillgångarna. Företag kan beviljas patent på grödor, eller äganderätt på vattenresurser, sådan som kyrkan kallar Guds gåvor, delar av skapelsen. Idag är det inte heller ovanligt att samma ekonomiska aktörer startar krig, deltar i krig och bygger upp efter krig. Kriget i Irak är det värsta exemplet på detta enligt journalisten Naomi Klein.

Den ekonomiska krisen i Grekland handlar ytterst sett om människans snikenhet på olika plan. Vi har skapat ekonomiska system som inte kan rubbas, utan där varje lånad slant ska återbetalas till de stora bankerna, trots att det är vanliga människor som du och jag som får betala priset. Metodistkyrkans missionär Nanna Rosengård som jobbat i Aten berättade på baptisternas midsommarkonferens på Humle att vanliga greker betalar ett högt pris för återbetala lånen, med hårt arbetande människor, hemlösa, fattiga och en allt högre självmordsfrekvens. Samtidigt är Grekland ett av de länder som tar emot ännu sämre lottade människor, båtflyktingar som flyr krig, svält och fattigdom.

Inför millennieskiftet år 2000 krävde rörelsen Jubel 2000 med den kristna rocksångaren Bono i spetsen att de fattigaste ländernas skulder skulle avskrivas, vilket många politiska ledare tyckte var en bra idé. Löften gavs, men infriades knappast. Idag skulle vi behöva en ny jubelårsrörelse som går i bräschen för världens fattiga. För många fattiga länder skulle någon form av skuldavskrivning vara det enda rätta. Dessutom vore det bibliskt och rättfärdigt.

Förlåt oss våra skulder ber vi, hur många av oss har egentligen tänkt på att denna bön också handlar om ekonomi, att den kan innebära att efterskänka lån och ekonomiska skulder?

Ekonomi och ekologi hör också ihop. Ekologi är vetenskapen som behandlar samspelet mellan de levande organismerna och den miljö de lever i. Detta samspel, detta ekosystem, är utsatt av hård press av starka ekonomiska krafter. Olika industrier och produktioner vill ha tillgång till billiga råvaror, vatten, olja och mineraler. Det leder till att ursprungsbefolkningar, naturreservat och vattenreserver hotas.

Ofta går det till så att nationella eller lokala myndigheter kommer överens med globala företag om utvinning av råvaror i ekologiskt känsliga miljöer eller i områden där den lokala befolkningen har sina traditionella bosättningar. Det kan gälla tillgång till vattendrag, utvinning av metaller, skövling av skog eller uppfödning av boskap för köttproduktion. När lokalbefolkningen organiserar sig och påtalar miljö- eller människorättsbrott leder det inte sällan till väpnade konflikter, eftersom företagen ofta anlitar privata arméer för att hålla protesterna under kontroll.

I klartext: de rika vill inte betala de fattiga så mycket för råvarorna att de fattiga skulle bli litet rikare. Istället gör de rika det svårt för de fattiga att bli rikare.

Ekumeniken då, hur hör den ihop med ekonomin och ekologin. Ekumeniken är kyrkorna tillsammans, de kristnas gemensamma röst. I bästa fall är den ekumeniska rörelsen en profetisk kraft i världen. Där kyrkorna delar erfarenheter skapas ett globalt helhetsperspektiv. I ekumeniken möts fattiga och rika, afrikaner och européer, asiater och amerikaner, baptister och katoliker, pingstvänner och ortodoxa.

Ekumeniken betonar att skapelsen är Guds och att människan är förvaltare. Ekumeniken lyfter fram de mänskliga resurserna. Ekumeniken lyfter fram Guds makt att förvandla. Ekumeniken handlar om Guds folk som försöker lever tillsammans i denna värld på ett fredligt sätt. Ekumeniken kallar samman Guds folk att vittna för världen om Frälsaren, Kristus, så att världen ska tro. Därför kallar ekumeniken oss bort från splittring och fram till enhet i tro och liv.

Ekumeniken är från början en missionsrörelse, fredsrörelse, en motståndsrörelse. Fortfarande samlar ekumeniken kyrkan, Guds folk till att ta ställning för Guds rike, mot orättfärdighet och orättvisor. Ekumeniken samlar vanliga troendes personliga berättelser om orättvisor och presenterar Guds rike som en annorlunda verklighet där alla människor är lika värda, där ingen ska utnyttja någon annan, varken ekonomiskt, sexuellt eller på något annat sätt.

Det som vi idag kallar mission, internationell diakoni eller kristet fredsarbete är inspirerat av den hundraåriga globala ekumeniska rörelsen. Inom ekumeniken sätter sig kyrkorna ner tillsammans för att i bön och samtal reflektera över Guds vilja i ljuset av utmaningarna i dagens värld. Och så lyssnar de på varandra och delar erfarenheter om både misslyckande och framgång.

Ekumeniska ansvarsveckan har i snart 40 års tid hjälp kyrkorna i vårt land att lyft fram viktiga globala frågor, reagera på dem, ta ställning, engagera sig. Några exempel, fred och rättvisa, trygga tillgången till mat, barnens rättigheter, människohandel, religionsfrihet, vapenhandel, kriget om naturresurserna, rättvisemärkta produkter, allt från kaffe till mobiltelefoner. Och i år migration och invandringsfrågor. Varför gör Ansvarsveckan detta? Jo, för att den har fått ett mandat av kyrkorna i vårt land genom Ekumeniska rådet i Finland som samlar alla kyrkor i vårt land till bön och samtal. Kyrkorna har fått sitt mandat av Jesus att arbeta för fred, enhet och försoning. Att visa omsorg om de svaga och utsatta, att dela brödet och gemenskapen med dem som behöver. ”Allt vad ni har gjort för en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”, säger Jesus.

En av dem som för dessa minstas talan är fader Sterlin från Colombia, Ansvarsveckans internationella gäst 2014. Fader Sterlin arbetar för att afro-colombianerna ska ha rätt att äga jorden de bor på. Marken de traditionellt bott på är värdefull eftersom där finns guld, mineraler och andra naturresurser. Men folkets rättigheter till markägande respekteras inte då gruvföretag drar fram. Naturresurserna har blivit ett bränsle för konflikterna istället för att bidra till välfärd. I området finns också finländska företag. ”Varken Finlands eller finländska företags ekonomiska intressen får äventyra lokalbefolkningens rätt till sitt eget land och dess naturresurser”, betonade fader Sterlin när vi träffade utrikesministeriets representanter i oktober i fjol.

Frikyrklig Samverkan, de finlandssvenska frikyrkornas ekumeniska biståndsorganisation uppmanar sina medlemssamfund och dess församlingar att leva ekonomiskt, ekologiskt och ekumeniskt. Bistånd blir mindre viktigt om handeln blir mera rättvis. Därför uppmanar FS församlingarna att handla rättvisemärkt och leva ekologiskt. FS har också riktat en vädjan till statsminister Juha Sipilä om att granska den nya regeringens biståndspolitik i ljuset av den kristna övertygelse han står för.

Den ekumeniska rörelsen fördömde apartheid och rasism som synd. Genom ekumeniken har vi lärt oss att kristna hör ihop, oberoende var vi bor, vilken bakgrund vi har, social ställning eller utbildning. Det är därför det är möjligt för kristna från Bulgarien och andra delar av världen att känna sig hemma i Betaniakyrkan i Jakobstad. Det är därför karener från Burma funnit ett hem i Oravais baptistförsamling. Det är för att vi har samma Gud och frälsare, för att vi får leva ledda och inspirerade av samma heliga Ande som det är möjligt

Jesus säger i dagens text: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera. Det gäller oss alla här mer eller mindre. Det gäller man och kvinnor med makt. Ju mer makt desto högre krav.

Mohandas Gandhi som i mycket var inspirerad av Jesus och som i sin tur inspirerade Martin Luther King Jr har gjort en lista på moderna sociala synder. Det är synder som illustrerar Jesus ord om att av den som har fått mycket krävs det också mycket.

1. Rikedom utan arbete
2. Njutning utan samvete
3. Kunskap utan karaktär
4. Handel utan moral
5. Vetenskap utan mänsklighet
6. Tillbedjan utan offer
7. Politik utan principer
8. Rättigheter utan ansvar

För varje synd skulle det gå att ge flera exempel på företeelser både globalt och i vårt eget samhälle.

Därför gäller Jesus ord också kyrkan, församlingen, dig och mig. Vad är det vi har fått, vad har anförtrotts oss, som vi ska stå till svars för? Att vara kyrka är också att vara förvaltare. Av pengar. Av tillgångar och resurser. Av gemenskap. Av tid. Av evangelium. Av bröd och vin.

Att vara kyrka är att proklamera Guds rike. I predikan. I bönen. I lovsången. När vi bryter brödet. I ekonomin.

Eller för att citera generalsekreteraren för Baptisternas Världsallians Neville Callam, som i sitt avslutningstal vid den nyligen avslutade baptistkongressen i Durban, Sydafrika, vädjade till alla världen baptister att trofast förvalta och

”stå upp för de värderingar som förenar baptister inom BWA. Dessa principer är: predika de goda nyheterna om Guds rike, praktisera ett ansvarsfullt kristet lärjungaskap, försvara dem som är förföljda, identifiera oss med människor som behöver hjälp genom bistånd och humanitär hjälp, men också arbeta för att utrota de system och strukturer som upprätthåller orättvisorna.”.

Nästa veckoslut hålls Humlefestivalen. I år blir det en proklamation. Let freedom ring, Vi sjunger protestsånger och frihetssånger. Vi skriver kort till regeringen där vi säger: Rädda biståndet! Låt flyktingen komma! Och så firar vi gudstjänst där vi ber att Gud ska ge oss öppnade ögon och modiga hjärtan. Kom gärna med och skapa en festival där Jesu kärlek ska få ta sig uttryck i gästfrihet och modiga, heliga handlingar.

Att vara kyrka är att leva som om Guds rike redan vore här i all sin kraft. Ett rike där människor är mera värda än pengar. Ett rike där skulder kan avskrivas. Ett rike där gästfrihet inte värderas i pengar. Ett rike där ord och handling blir ett. Ett rike där främlingen välkomnas in i gemenskapen. Ett rike där ingen behöver känna sig annorlunda eftersom alla är unika och passar in i Guds rikes mångfald. Ett rike där vi samlas för dela bröd och vin. Till förlåtelse, gemenskap och upprättelse.

Herre Jesus låt ditt rike komma. Amen.

En selfie med Gud

En predikan av Jani Edström

Att fira gudstjänst, komma inför Gud i stillhet och bön, är litet som att ta en andlig selfie. Selfien kan ge en positionsbestämning. Var är du och jag just nu? I förhållande till oss själva, varandra och vår omgivning. Står vi stilla eller är vi väg någonstans? Är vi nöjda eller missnöjda? Upplever vi livet som meningsfullt, eller söker vi en djupare mening i tillvaron.

Trots skärpan och fina färger skrapar digikamerans selfie ändå bara på ytan. Vi ser leendet, de vita tänderna, de glada ögonen, rynkorna i pannan, de grånande hårtesterna, knappen i skjortan som behöver sys fast. Trots all information som en digiselfie kan förmedla är det ändå begränsat med information den kan ge oss. Den är korrekt men förblir ändå rätt ytlig, inte minst för att vi vanligen försöker ge en så bra bild av oss som möjligt på en selfie. Digiselfien är ofta snudd på hyckleri. Det är ändå rätt sällan jag befinner mig i alperna bredvid en semestrande filmstjärna

Vi behöver därför andra typer av bilder för att komplettera vår andliga selfie. Ett alternativ är det målade porträttet. Den som inte vet vad ett porträtt är kan tänka på Leonardo de Vincis Mona-Lisa, den diminuitiva målningen av kvinnan som gäckat konstkritikerna genom tiderna. Vem var hon, vad ler hon åt?

Varje president, bankdirektör, biskop eller betydelsefull chef brukar få sitt porträtt målat förr eller senare, ofta utfrån ett fotografi. Ni kanske minns president Tarja Halonens porträtt som väckte uppståndelse för att det inte var så porträttlikt. Ändå skulle jag vilja påstå att det sade mera om henne som person än om porträttet skulle ha varit en ögonblicksbild eller ett fotografi.

Ett målat porträtt är som en selfie över tid, en selfie i snigelfart. Det målade porträttet förutsätter flera sittningar av den som avporträtteras. Men tiden gör sitt. Konstnären kan under tiden som konstverket växer fram fånga mer och mer av motivets personlighet, kan krypa under ytan på personen, ta fram vissa karaktärsdrag genom att betona vissa ansiktsdrag eller spela med skuggningar och belysning. Ett porträtt är mera än en ögonblicksbild, det är också en tolkning. Därför kan reaktionen på ett målat porträtt vara: Det där ser ju inte alls ut som jag. Vilket oftast betyder, det där är inte hur jag föreställer mig själv. Men det är inte heller meningen.

Ett porträtt är hur konstnären och omvärlden uppfattar dig, inte hur vi ser på oss själva. Låt oss därför tillsammans fundera på hur Gud ser på oss, han vars avbilder vi är. Gud som inte nöjer sig med en ytlig digiselfie, utan vill gå på djupet med vårt porträtt, ta fram våra karaktärsdrag, drömmar, förhoppningar.

Digiselfien och det målade porträttet kan berätta en hel del om var du befinner dig just nu i ditt andliga liv. Men ibland räcker inte ens det. Den helige Ande kanske behöver använda andra metoder för att belysa vårt liv på djupet, för att blicka in i våra innersta skrymslen. Då räcker det inte med film eller målarduk. Då behövs Guds egen röntgenblick.

Ett röntgenfotografi är förenat med vissa risker. Radioaktivitet. Det är därför vi tar av oss kläder och metallföremål innan fotograferingen. Därför som röntgenskötaren går ut ur rummet medan fotograferingen pågår. Därför som bara det ställe som ska fotograferas får utsättas för strålningen. På engelska kallas strålningen x-rays. Hur ser ett x ut? Det är en sorts kors.

När vi ber och firar gudstjänst utsätter vi oss för korsets strålning. Vi klär av oss inför Gud, plockar bort alla smycken som pryder oss, men som bara är i vägen för Guds röntgenbild. Guds röntgenbild visar det som inga andra bilder eller porträtt visar. Finns där något som inte ska finnas där? Har något gått av, ser det friskt och bra ut? Via korsets strålning ställer Gud diagnosen. Gud visar också vilken behandling vi behöver genomgå för att bli friska, botade.

När Guds ljus genomstrålar oss ser vi sanningen. Sanningen oss själva och sanningen om Gud och Guds kärlek. För korsets strålning kan och behöver vi inte gömma någonting.

Passfotot. Det finns ett sorts fotografi som de flesta av oss inte klarar oss utan. Vi behöver det när vi ska  identifiera oss, eller ska ut och resa. Vi behöver det för att inte framstå som papperslösa. Det här fotot kan vi ta i en automat på några sekunder eller gå in till en fotoaffär och få det överstökat på nån minut.

Ofta tittar vi ner på slutresultatet och tycker, oj nej. Men så slår det oss, just ja. På det här fotot spelar det ingen roll hur jag ser ut. Det spelar ingen roll hur ”lyckat” det är så länge ögonen sitter mitt i fotot och ansiktet är belyst och jag inte visar tänderna. Så jag klipper ut fotot och för det till polisen och väntar på att få mitt pass om några dagar. Passfotot, hur det än ser ut, berättar vem jag är, var och när jag är född, vad jag heter. Passet ger mig rätt att identifiera mig, att resa till andra länder.

Passfotot säger oss: du är ok, du hör hemma här. Du finns, du är accepterad. Utan pass eller identitetsbevis passar vi inte in i samhället. Passfotot är garantin för att kunna passera gränskontrollen.

Passfotot är en bild på Guds nåd. Oberoende hur vi ser ut på fotot är vi accepterade av Gud.

För att sammanfatta litet:

Ta en selfie med Gud idag, det kan vara just det du behöver. Du kanske känner att du står ensam bakom din digikamera och försöker hålla ut handen så långt som möjligt, eller med hjälp av din selfiestick. När du tittar på bilden efteråt ser du att du inte är ensam på fotot, du har tagit en selfie med Gud. Låt honom bli kändisen i ditt liv.

Låt Gud börja måla ditt porträtt. Du är skapad till hans avbild, han känner dig bättre än du känner dig själv. Han målar sig till sin avbild så att du varje dag blir mer och mer lik Kristus för varje dag som går, för varje dag den helige Ande får leda dig.

Utsätt dig idag för Guds x-rays. Låt strålningen från korset bli strålglansen i ditt liv. Ju närmare du kommer korset desto närmare kommer du Kristus. I korsets ljus får du se dig själv som Gud ser dig, förlåten, accepterad, älskad. Guds röntgenblick ser allt, strålningen helar och botar, ställer allt till rätta.

Passfotot vittnar om att du tillhör Gud, du är medborgare i Guds rike. Ingen kan ta detta medborgarskap ifrån dig, oberoende av vilka inreseförbud som införs mellan stater. Passfotot är ett bevis på Guds oförtjänta nåd.

Ikonen. Det finns en bild till, en bild som förenar dig med Kristus, ikonen. Har du lagt märke till hur en ikon ser ut. De liknar alla varandra, alla personer ser bär gemensamma drag om de sedan heter Johannes döparen, Isak av Nineve, Gudsmodern, Simeon eller Anna.

Att de alla liknar varandra berör på att de alla bär på Kristi bild. Deras liv är så förenade med Kristus att hans karaktärsdrag har börjat prägla deras ansikten. På ikonen förenas Guds strålglans med den Kristuslikhet som den helige Ande skapar hos en människa. Det kan ske när vi regelbundet tar en selfie med Gud. När du låter dig målas av Skaparen själv. När klär av mig inför korset och låter Kristi strålglans genomlysa livet. Vid korset får du ta emot himmelrikets pass av Herren Jesus själv. Then you don’t need no ticket, you just get on board.

I bönen och förbönen i vår gudstjänst får du och jag ta en selfie med Herren Jesus Kristus som säger: Jag ser dig och går bredvid dig varje dag. Du är min.

 

Text: Jani Edström

När jag var liten försökte jag borra hål i mörkret genom att titta ut genom fönsterrutan när det var beckmörkt ute. Men mörkret var som en ogenomtränglig vägg och jag kände mig litet rädd och ängslig över mörkret. När jag senare vågade bege mig ut i mörkret med min ficklampa var det mörka inte så kompakt längre. Jag kunde urskilja konturerna av hus, buskar och träd. Med ficklampan kunde jag lysa upp en stump av vägen framför mig.

Så känns det att leva. Jag vill så gärna se litet längre, men det går inte. Vi lever en liten bit i taget. Det är som i dataspelet Civilisation. När man står stilla händer ingenting, men så fort man sätter sig i rörelse börjar landskapet öppna sig, steg för steg.

Bibeln talar om Guds ord som en lykta för min fot. Ordet lyser upp stigen framför, avslöjar mörkret och vägleder mina steg.

Jesus talar om sig som världens ljus. Han kommer med hopp, befrielse och framtidstro. Jesus befriar från synd, skam och skuld. Han leder oss till Gud och uppmanar oss till ett annorlunda sätt att leva. Istället för att förbanna mörkret får vi tända ett ljus och avslöja mörkret. Jesus visar oss vem Gud är, full av nåd och sanning.

Nåd är gratis. Du får ta emot livet och Guds kärlek som gåvor att ge vidare. Du är älskad som du är. Den insikten lyser upp väger framför dig.
Jesus säger: Ni är världens ljus. Inte ”du”, utan ”ni”. Tillsammans är vi världens ljus. Tillsammans kan vi förändra, tillsammans kan vi avslöja mörkret och det som finns därute.

Sanningen lyser upp mörkret och gör oss fria. Sedan några månader tillbaka har sanningen lyckats slå hål på det mörker som omgett sexuella trakasserier mot kvinnor världen över. Deras metoo-berättelser har gjort dem starka. Det onda har dragits fram i ljuset. Skammen har lyfts av. Skulden har lagts på dem som gjort illa, för att de ska kunna ta ansvar för det som de gjort. Här finns den stora utmaningen. Att bekänna sin synd är att ta ansvar för sina handlingar för att kunna fortsätta leva. Därför finns syndabekännelsen med i gudstjänsten.

Att berätta och bekänna leder till befrielse, kunde den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu konstatera. Som ordförande i sannings- och försoningskommissionen fick han lyssna till dem som drabbats av rasåtskillnadspolitiken (apartheid), både offrens berättelser och förövarnas bekännelser. Ibland kunde det räcka med att berättelserna kom fram i ljuset och någon gjordes ansvarig för det onda för att försoningsprocessen skulle komma igång.

Ingen människa ska behöva leva i ensam, i mörker. Gud kallar oss att dela ljuset med varandra. Det här såg jag tydligt inför den första Tomasmässan jag medverkade i. Vi som skulle medverka i ljusprocessionen fick varsitt ljus i handen, men inga tändstickor. Istället fick vi tända varandras ljus, ett i taget.

”Hoppet finner vi hos varandra”, sa nobelpristagaren Elie Wiesel under ett besök i Finland för flera år sedan. Han som överlevt Förintelsen och skrivit böckerna Natten, Gryningen och Dagen visste hur det var. När det är som mörkast kan ljuset bli synligt igen.

Som Jesu följare får vi välja ljuset istället för mörkret. Tillsammans får vi fortsätta borra hål i mörkret tills dagsljuset flödar in igen.

Augusti, Herrens år 2017

Bästa Martin Luther!

Frid och hälsa!

I år är det 500 år sedan du skrev de världsberömda teserna om avlatshandeln och kyrkans maktmissbruk. Du var inte den första eller den enda att kritisera kyrkan, men din kritik var så skarp att du plötsligt inte längre hade någon plats i den kyrka du älskade.

Så uppstod en kyrka som kom att bära ditt namn, den lutherska kyrkan. Här i Norden bestämde kungarna att folket skulle bli lutheraner. Hur känns det månne för dig att höra det? Numera har vi i religionsfrihet så var och en får själv får bestämma hur den vill tro.

Du var modig som stod upp för samvetsfriheten. Här står jag och kan inte annat!  Vet du Martin, att i år säljs det skor med dessa ord i souvenirbutiker i staden Wittenberg där du verkade. Numera finns det inte många kristna kvar i staden. Annat var det på din tid. Då hörde alla hörde till kyrkan och deltog i gudstjänsten, ofta utan att förstå vad som sades. Därför ville du ha mässan på folkets språk. Och så översatte du Bibeln till tyska, en översättning som än idag är aktad och respekterad. Hur hann du med allt?

-Jag skriver bäst när jag är arg, sade du. Ilskan är en effektiv drivkraft. Det är lätt att se när jag läser dina skrifter. Som en fäktare som måttar svärdet så det skär genom luften så fattade du pennan och drev dina teser mot dina motståndare. Det flöt en hel del teologiskt blod i reformationens spår, till och med människors blod.

Jag tror att folk tog dig på för stort allvar. Till och med anteckningarna från dina bordssamtal redigerades ibland för att dina ord inte skulle framstå som alltför lättsinniga eller vulgära.

Som alla andra hade du många sidor. Du sjöng ofta och gärna. Du komponerade och diktade. Du gillade öl, älskade din hustru Käte, ställde upp för unga studenter, predikade och skrev och skrev och skrev. Och dina texter trycktes för att andra skulle få läsa.

Idag trycker vi inte allt vi skriver. Den moderna tekniken gör att vi enkelt kan redigera texten innan den trycks. En del av dina texter hade säkert mått bra av det också. Vissa texter hade vi gärna varit utan. Det du skrev om judar och anabaptister var inte vackert. De trodde fel, ansåg du, och därför förtjänade de att dö. Hur tänkte du då?

Idag får ingen hotas med döden för sin tro eller åsikt. Kyrkorna samarbetar både lokalt och internationellt och religionerna kan verka för fred och förståelse.

Efter många år av konflikter och stridigheter har kyrkorna börjat närmat sig varandra. Det började för mer än hundra år sedan med ungdomar som samlades till bön och kyrkoledare som skrev brev till varandra. Missionsivern var stor och ekumeniska möten började hållas. Numera träffas representanter för kyrkorna, både biskopar och lekmän, pastorer och teologer, yngre och äldre för att lära känna varandra och för att be och bekänna tillsammans. Och vet du Martin, i fjol besökte påven Sverige till minne av reformationen.

Allt det här har lett till förståelse och samförstånd mellan kyrkor. Man har bett om förlåtelse för gamla oförrätter. Och här är något som kan intressera dig, Martin. För några år sedan försonades katoliker och lutheraner om en gemensam förståelse av rättfärdiggörelsen. Den fråga som var en av orsakerna till reformationen. Här har läsningen av dina texter varit till stor hjälp.

Min bäste Martin, din betydelse för kyrkan och ditt bidrag till teologin ska och kan inte underskattas. När du beskriver Guds nåd är det något av det starkaste jag läst. En av mina lutherska vänner sa ungefär såhär: ”Nåd är för mig rätten att existera och vara älskad, trots att jag inte är produktiv.” Jag tror att du hade hållit med om det.

Jag tror också att du skulle ha haft ett och annat säga om vår moderna form av avlatshandeln. Den innebär att den som har mest pengar när den dör har vunnit. För dig var det en absurd tanke att pengar eller något annat skulle kunna frälsa en människa, eller ens ge henne ett mervärde. Idag tror många att människovärdet grundas på hur mycket vi förtjänar, hur mycket vi arbetar, eller hur mycket synlighet vi får i andras ögon.

Din tro på Guds kärlek till varje människa var stor. Jag är glad att du fick uppleva en nådig Gud och på många olika sätt formulera denna insikt, i psalmer, böner och böcker och skrifter. Jag tror som du att kyrkans uppdrag är att förmedla och gestalta Guds nåd till alla  människor. Din tro och ditt mod har hjälpt oss att ställa de rätta frågorna i vår tid och lyssna till vad Anden säger till församlingen.

Din i Kristus förtrogne

Jani Edström

Predikan på pingstdagen 5.5.2017. Jani Edström

Joh. 14:23-29

Jesus sade: ”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. Den som inte äskar mig bevarar inte mina ord. Men ordet som ni har hört kommer inte från mig utan från Fadern som har sänt mig.
Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det, när det har skett.”

Jesus samtalar med sina lärjungar, sina vänner. Han undervisar, de ställer frågor. Han svarar på frågorna och utvecklar tanken. Ibland är svaret tydligt, men ofta leder det till flera frågor. Jesus talar ibland kryptiskt, fördolt, om saker som han vill låta lärjungarna få insyn i. Saker som dock är svåra att förklara på ett enkelt sätt. Hur förklarar man att kärlek, förtroende, lydnad, vänskap, hopp, fred hör ihop på ett djupare plan än någon kunnat föreställa sig.

Jag fascineras av Jesu sätt att undervisa i Johannes evangelium. Av två anledningar. 1 Det jag förstår, eller det jag tror mig kunna förstå 2 Det jag inte förstår, eller tror att jag inte förstår.

I veckan lyssnade jag på ett samtal mellan naturvetaren och ”99 procents agnostikern” Richard Dawkins och dåvarande ärkebiskopen Rowan Williams. Samtalet leddes av en mera typisk, kanske fifty-fifty agnostiker-professor. Herrarna talade om livets uppkomst, universums ursprung, själen, medvetandet och Gud. Samtalet var respektfullt och vänligt, humoristiskt och djupsinnigt. Ett exempel på akademiskt fredsarbete när åsikterna tar mått av varandra, inte människor som strider. Jag lärde mig flera saker av att lyssna på samtalet som går att finna på youtube.

1 Att frågeställningarna ofta är viktigare än svaren.

Frågorna vi ställer påverkar också vårt sätt att söka svaren och kanske också vilka svar vi får. Luther frågade: Finns det en nådig Gud? Idag frågar människor finns det nåd, finns Gud, hur hör dessa ihop? Reformatorerna hävdade: nåden är gratis, vi kan inte förtjäna vår rättfärdiggörelse eller vårt människovärde. Idag frågar människor, har jag är ett värde om jag inte är produktiv, om jag inte bidrar med något.

2 Att den som ”vinner” argumentet inte är den som har de bästa svaren, utan de bästa, intressantaste, frågorna.

Frågor som handlar om livets syfte, mål, mening, människans plats i universum, Skapare och skapelse, alla dessa frågor får olika svar och nyanser beroende på ur vilket perspektiv vi ställer dem. Oberoende av om vi är naturvetenskapliga ateister, agnostiska filosofer, troende teologer eller kämpande vardagsmänniskor, ställer vi frågor som vi bara delvis kan få svar på.

Egentligen är det ganska litet en vi människor egentligen vet eller kan veta om vårt ursprung och vårt livsmål om vi inte öppnar oss för att det finns en Skapare, en Försonare, en Livgivare. I dagens text möter vi Jesus och hans lärjungar i samtal med varandra. I samtalet deltar också Fadern, Sonen och Anden, om än på ett mera fördolt sätt. Gemenskapen i treenigheten avspeglar sig i gemenskapen mellan Jesus och hans lärjungar, mellan Kristus och kyrkan, mellan  Gud och människan.

I samtalet är allt närvarande samtidigt. kärleken, livet, döden, saknaden, löftet, framtiden, hoppet. Samtalet böljar fram och tillbaka, går i cirklar, återkommer till samma saker hela tiden, men ur litet nya synvinklar.

Det första Jesus säger i vår text idag, säger han som svar på en fråga han får av en av lärjungarna. Redan detta, att Jesus lyssnar in en fråga och svarar på den, eller åtminstone utgår från den i sin kommande utläggning, visar på den lyhördhet han har för våra frågor. Hur han i sin undervisning utgår från våra frågeställningar och behov.

Jesus sade: ”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.

Här visar Jesus på olika dimensioner av kärlek; respekt, trohet, lydnad. Att bevara Jesu ord och undervisning är att bevara gemenskapen med honom, och samtidigt att bevara, och bevaras i, Faderns kärlek. I Johannes evangelium personifierar Jesus Guds ord, det skapande ordet, som får allt att bli till. Det levande ordet som får människan att växa i trohet och tillit till Gud själv. I Ordet, Kristus, definieras kärlek genom trohet, respekt och lydnad. Resultatet är en frid och en glädje som inte känner några gränser.

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

Anden är hjälparen, tröstaren, läraren, ”pedagogen”, påminnaren, vägledaren. Andens uppgift är att visa på Kristus, påminna oss om Jesu ord och undervisning. En kristen är en ständig elev, lärjunge, som hela tiden får/kan/bör lära sig nytt. En lärjunge är en som hela tiden växer djupare in i gemenskapen med Kristus genom den heliga Anden. Gör jag det? Gör du det? Är vi beredda att göra det?

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.

Världens fred/frid (grek. eirene) är i bästa fall frånvaro av krig, konflikt. Guds fred/frid sträcker sig längre än så. Det innebär att aktivt låta Guds ord, Jesu liv och den heliga Andens undervisning vara våra ledstjärnor. Världens fred är kanske att befria internet från hatprat, ett viktigt mål i sig. Guds fred är att gå ett steg längre, att ”älska våra fiender”, vilket inte betyder att acceptera hatprat eller ”ta skit” från andra, utan att istället stå emot det onda och för dem som hatar och trakasserar.

Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det, när det har skett.”

Mitt i lärjungarnas vetskap om att Jesus kommer att lämna dem, gör han allt för att de ska se saken ur ett större perspektiv. Trots att det gör ont nu, kan det bli till glädje och välsignelse längre fram. ”Var inte rädda. Se det ur mitt perspektiv. Det är bra att det sker så här.”

Något i det Jesus säger tangerar den kristna erfarenheten, när vi ser tillbaka på vårt liv ser vi Guds omsorg, Kristi närvaro och den heliga Andens ledning. Men framför allt tror jag Jesus vill förbereda sina lärjungar om att när Anden kommer och manifesterar sig själv, behöver de inte oroa sig. Anden kommer för uppenbara Kristus, att vittna om att Guds rike har kommit. När Anden manifesterar sig kommer lärjungarna att kunna kommunicera med sin omvärld, människor och kulturer, på ett alldeles nytt sätt.

Babels torn förblev ofullbordat på grund av att människorna inte längre kunde kommunicera med varandra. Berättelsen om de första kristna handlar om hur kyrkan, församlingen, börjar byggas. Ett bygge som fortfarande pågår, men där förutsättningarna garanteras av Anden som hjälper församlingen att kommunicera med sin samtid och finna ett tilltal till dagens människor. Om det finns brister i detta beror det inte på Anden, utan på att vi inte lyssnar in dagens frågeställningar, eller Andens tilltal.

Anden är ingen privat angelägenhet, utan en gåva till hela kyrkan. Låt oss därför tillsammans lyssna till vad Anden säger till församlingen just idag. Amen.

Predikan i Betelkyrkan 28.5.2017, sjätte söndagen efter påsk (söndagen före pingst). Jani Edström

Joh. 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Denna helg hålls den stora årligen återkommande mångkulturella ”världsförbättrarfestivalen” Världen i byn, Maailma kylässä. Kan väl också översättas med världen på besök. Fast numera är vårt land rätt mångkulturellt så världen är inte längre bara på besök. Världen bor här, vi bor i, och är en del av världen. Vi delar världen tillsammans, samtidigt som vi funderar på olika värden och värderingar som kan och ska reglera vårt liv tillsammans. Därför är festivalen viktig. Den är också viktig genom att visa att allvarliga frågor, högklassig konst och underhållning inte är varandras motsättningar.

Jag undrar, vad hade hänt om Jesus själv, under sista dagen av festivalen Världen i byn hade lagt upp ett eget litet bord, bredvid alla andra föreningars och organisationers bord? Om han mitt i all den färggranna röran och det multikulturella oljudet, de exotiska matdofterna hade ropat: Om någon är törstig, kom till mig och drick. Utan att vara rustad med hundratals halvliters Evianflaskor på bordet, utan att marknadsföra någon ny läskedryck med en ny smak. Bara stå där och säga: Kom till mig om du är törstig!

Hur många skulle står där och undra vad är det han egentligen vill? Hur många skulle gå fram till honom och undra vad håller du på med? Var är vattnet, var är drycken? Kanske rycka på axlarna och gå vidare till något mera intressant, något som lovar mera ”instant gratification”.

Någon som glömt den obligatoriska festivalvattenflaskan hemma kanske skulle gå fram och säga: Jag är faktiskt törstig, kan du ge mig att dricka. Och så kanske vi skulle fått läsa om ännu ett spännande samtal, liknande mötet med den samariska kvinnan vid Jakobs källa. Ett samtal om törst, om tro, om livsval, om en väg till källan som alltid ger friskt vatten.

När Jesus ställer sig upp och erbjuder det levande vattnet får han konkurrens. Liksom festivalen Världen i byn uppvisar hundratals bord och montrar med allt från mat, litteratur, ideologi och religion, erbjuds vi varje dag nya möjligheter att få tiden att gå, att placera våra pengar, att köpa oss till hälsa och skönhet, att resa till våra drömmars mål till ännu mera pressade biljettpriser. Det känns för en iakttagare som om det blivit allt svårare för Jesus att få sin röst hörd i marknadsvimlet.

Men det finns någon som lystrar, någon som lyssnar, någon som noterar, någon som minns och någon som berättar vidare och skriver ned. ”Kommer du ihåg vad Jesus ropade vid på sista dagen under högtiden? Minns du när det skedde? Det var före pingsten, innan Anden hade fallit. Tänk att han visste, tänk att det han lovade skedde?”

Idag läser vi berättelsen litet som med facit i hand. Vi vet vad som väntar. Det visste inte de som lyssnade till Jesus då. I alla fall tror vi att vi vet vad som väntar. Pingsten. Den heliga Andens högtid. Märkesdagen vi firar till minne av kyrkans födelse (rätt eller fel). Och kanske är det aningen för tryggt och riskfritt att tro att vi vet vad som hände sedan. Kanske tror vi att det levande, flödande vattnet kan stängas in, ledas vidare och kanaliseras av oss, kontrolleras av oss. Men det kan det inte.

Det levande flödande vattnet brusar ibland fram okontrollerbart. Då kan vi bara stå och förundrat titta och undra: Vad det det här som Jesus menade? Medan andra rusar fram och försöker stänga in flödet, tämja det.

Historien är full av händelser där Anden brutit fram som oväntat och så kraftfullt att kyrkan och dess ledarskap inte kunnat hantera det och istället tagit avstånd och försökt stänga in det, istället för att invänta och se: Vilka är frukterna av detta?

Men nu talar Jesus om flödet ur varje människas inre som tror på honom. Det är en gåva till alla troende. Andens gåva.

Jag tänker mig en rostig gammal maskin som visserligen fungerar och gör vad den ska, men det går långsamt, det går trögt, det gnisslar och har sig och man vet inte om den kommer att gå sönder nu eller i morgon. Sen kommer någon på att smörja upp maskinen, olja de vitala delarna och så plötsligt har vi en maskin som fungerar tyst och smidigt och gör vad den ska. En annan bild på var smörjelse kan betyda.

Ibland har jag för mig att vi har odlar ett kristet ”krigstida ideal”. Livet ska gnissla litet, gå litet långsamt, hållas just över vattenytan. Det var bättre förr, då bet vi ihop tänderna, spottade i nävarna, sydde om kläder i stället för att köpa nytt. Litet som lärjungarna före pingsten.

Så ramlade Anden över dem alla och vad hände. Livet slutade gnissla, vattnet började bära, tacksamheten flödade

Och jo, visst blev det bråk och konflikter också i den första församlingen. Men nu var det inte längre fråga om Var ska vi hitta det levande vattnet? utan mera om Vart ska vi leda vattnet? Hur ska vi kanalisera det så att alla kan få del av det? Vad ska vi göra med allt vatten, hjälp oss?

Överflödande liv, är en term som ibland används om den kristna erfarenheten. Då handlar det inte om att ha mera pengar än vad man kan göra av med. Istället handlar det om att inte begränsa Guds flöde. Att låta Gud använda oss som kanaler för sin Andes ström.

Amen.

 

Text: Jani Edström

När kyrkor och samfund möts för ekumeniska samtal får man ibland känslan av att det handlar om ekumenisk tetris *). Större eller mindre klossar ska fås att passa ihop och bilda ett mönster utan luckor eller sprickor. Termer som ”den odelade kyrkan”, ”den lutherska (eller vilken annan som helst) traditionen” eller ”vår kyrkas syn på…” får oss att tro att det ekumeniska bygget består av klossar och bitar som bara väntar på att fogas ihop till ”synlig enhet”.

Ur ett google earth satellitperspektiv kan det faktiskt se ut så. Vägen från det ekumeniska ritbordet till verkstadsgolvet är dock lång och svår, men också rolig och utmanande. För det visar sig snart att ekumenik inte bara handlar om kyrkoklossar som ska manövreras närmare varandra genom ekumeniska överenskommelser, undertecknade avtal och kyrkoledares uttalanden.

Ekumenik handlar framför allt om att växa tillsammans, som i en trädgård. I den ekumeniska trädgården sås frön som börjar gro och spira. Växandet är ofta en långsam process som kräver tålamod och omsorg. I den ekumeniska trädgården finns mångfald både i färg, form och funktion. Det som förenar allt som växer i trädgården är livet som genomsyrar allt. Men ogräset då? Ja, det får vi hjälpas åt att varsamt rensa bort utan att skada de andra växterna.

Borgå domkapitels initiativ om ”ett utökat behov av gästfrihet såväl i nattvardsfirandet som angående rätten att predika i gudstjänster” (14.1.2015) får fungera som exempel på hur trädgårdsekumeniken möter tetrisekumeniken. Rent konkret handlar det om att utreda möjligheten till: a. att alla som har rätt att delta i nattvarden i sitt eget kyrkosamfund, skulle ha rätt att delta i nattvarden i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, b. klargöra stadganden som har att göra med nattvardsfirandet och utdelning av nattvarden, c. bjuda präster som hör till andra kyrkosamfund att predika i gudstjänster i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas församlingar.**)

Bakom initiativet ligger en önskan att kyrkans ekumeniska linjedragningar mera skulle ta hänsyn till hur kristna människor lever sina liv i globaliseringens och den ekumeniska mobilitetens tidevarv. Människor ingår äktenskap över samfundsgränser, de vill fira gudstjänst och gå till nattvarden i varandras församlingar, de vill lyssna till predikanter från grannförsamlingen eller andra kyrkor, de är vänner trots olika kyrkotillhörighet. Därför betonas i initiativet den ekumeniska gästfrihetens princip, som i sin tur bygger på vänskap och tillsammansväxande.

Tetrisekumenikens reaktion på detta är rädslan (?) att ett öppet nattvardsbord skulle förändra kyrkans ekumeniska grundlinje, och att predikogästfrihet inte rimmar med synen på kyrkans väsen och bekännelse. Ändå sker detta hela tiden, som regel i många andra lutherska kyrkor, som undantag i Finland. För en vanlig församlingsmedlem är det svårt att se hur kyrkans väsen skulle hotas av ekumeniska gäster, vänner.

En arbetsgrupp har kommenderats tillbaka till det ekumeniska ritbordet för att se hur kyrkans, med Borgå-mått mätt, snäva ekumeniska linjedragningar bättre ska motsvara den ekumeniska verklighet vi befinner oss i idag.

Vi ber om god jordmån för den ekumeniska växtligheten.

Fotnot:
*) Tetris är ett dator- och TV-spel som går ut på att ordna olika fallande figurer. Tetris uppfanns av matematikern Alekséj Leonídovitj Pázjitnov när han arbetade vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi i Moskva. Originalet gavs ut 1984. (wikipedia)
**) En dialogpredikan med biskop Björn Vikström och pastor Catarina Olin (Missionskyrkan i Finland) hölls vid ekumeniska festgudstjänsten i Borgå domkyrka på reformationssöndagen den 16 oktober, vilket också utgjorde en finlandssvensk inledning på reformationens märkesår NÅD 2017.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Nyckeln som ges ut av Kyrkans central frö det svenska arbetet.)

Nyårslöften är överskattade. De resulterar oftast i en känsla av misslyckande, att inte kunna leva upp till sina högt ställda förväntningar. Bakom nyårslöftet ligger samma känsla av misslyckande, det gick inte som vi tänkt oss under det gångna året. Förhoppningarna var högt ställda, men våra föresatser, vår vilja, vårt engagemang räckte inte till. Men skam den som ger sig, bättre nyårslycka nästa gång, intalar vi oss. Och så fortsätter vi den meningslösa kampen mot misslyckandet.

Då är det bättre att inse faktum. Att misslyckas är en del av livet, det kan till och med vara vägen till framgång. Som grund för varje framgångsrikt projekt finns ett stort antal misslyckanden, felbedömningar och halvframgångar. Dessa misslyckanden har gett oss erfarenheter som vi kan bygga vidare på när vi försöker på nytt.

”Om vi misslyckas vi börjar om igen”, sjöng barnen förr. Sången fick dem att inse att det inte är misslyckandet som är det farliga. Det stora monstret i livet är om vi ger upp. Men för en kristen finns det inget alternativ ”ge upp” att kryssa för när vi tar emot det oskrivna nyårsbladet.

Om Gud själv inte är rädd för att misslyckats, varför skulle vi människor vara det? Vi får ju ta del av Guds nyårslöfte om evig kärlek, omsorg, framtid och hopp. Varför inte bläddra fram nyårsdagens profettext som en påminnelse om vem vi tillhör som kallar oss Guds barn:

Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.

God fortsättning på Nådens år 2017!

Frågan ställdes av en samfundsledare vid Frikyrklig Samverkans möte när frågan om utvidgat samarbete behandlades nyligen. Frågan stannade hos mig och jag tänkte på alla de gånger när ekumeniken styrs av andra faktorer än en uttalad strävan efter mera samarbete och fördjupad gemenskap. I det forna Sovjetunionen tvingades de evangeliska kyrkorna in under samma tak, en sorts påtvingad ekumenik. Numera är ekonomi och minskade resurser ofta drivkrafter inom ekumeniken. Men hur är det riktigt, vill vi vara tillsammans? På riktigt? Den frågan är inte alltid lätt att besvara, för den förutsätter att vi möts och lär känna varandra. Och det gör vi alltför sällan.
Allt det här kan förändras om vi tar tillvara de möjligheter som redan finns för möte och samverkan. Ekumeniska märkesåret NÅD 2017 är en möjlighet för alla kristna att mötas, nationellt och lokalt. Reformationens 500-årsminne är ett utmärkt avstamp att lära känna varandras rötter och historia, men också hur det kristna arvet förvaltats av olika kyrkor och samfund. Vad är gemensamt och vad är det som skiljer?
Frikyrkornas pastorsmöte i november är ett annat exempel på hur personliga möten och gemenskap kan leda till en viljeyttring om en fördjupad ekumenik. Syftet med pastorsdagarna var att erbjuda en plats att växa tillsammans, bli sunt beroende av varandra, bryta isoleringen och möta varandra på djupet. Mötet ville markera att alla är människor vars tjänster inte står i ett konkurrensförhållande till varandra, eftersom vi alla tjänar samma Herre. Genom att dela in deltagarna i regionala grupper uppmuntrade mötet till att också framöver hålla regionala möten där för gemenskap, stöd och uppmuntran.
Inför mötet hade arrangörerna sänt ut en inbjudan där man konstaterade att det finns saker som hindrar oss från att fungera som Gud vill. När vi kommer närmare Kristus kommer vi också närmare varandra. Då kan vi befrias från missförstånd och fördomar, vilka bottnar i att vi inte känner varandra och den situation vi arbetar i.
Före den avslutande nattvardsgudstjänsten antogs ett uttalande som ska ligga till grund för utökad samverkan och djupare gemenskap mellan de olika samfunden.
Uttalande från frikyrkliga pastorsmötet i Torppa, 22-25.11.2016
Den kristna enheten är en gåva vi fått att be om och arbeta för. Jesu bön om enhet förpliktar oss att också söka gemenskap över församlings- och samfundsgränser. En genuin kristen gemenskap kännetecknas av ärlighet, öppenhet och tjänande. Tillsammans utgör vi en del av Kristi kropp varandra till tjänst, uppbyggelse och uppmuntran. Som ledare inom de frikyrkliga samfunden i Svenskfinland vill därför göra följande viljeyttring:
– Vi vägrar att tala ont om varandra
– Vi väljer istället att tala gott om varandra
– Vi vill bygga goda relationer till varandra och de församlingar och samfund vi tjänar
– Vi vill verka för ökat samarbete mellan alla kristna på samma ort
– Vi uppmanar våra församlingar till bön och förbön för alla kristna ledare i vårt land, nationellt och lokalt
– Vi vill kunna bidra med och vara öppna för korrigeringar och konstruktiv kritik när det är befogat
– Vi respekterar de läromässiga olikheter som finns mellan samfund, men betraktar dem inte som hinder för gemenskap och samverkan
– Vi vill betona det som förenar oss kristna, inte det som skiljer oss åt
– Vi vill förankra vår förkunnelse och undervisning i tron på en treenig Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden.

Bokmässan i Göteborg lär vara något alldeles speciellt. Därför finns den på listan över platser att besöka. Men vi behöver inte heller skämmas över bokmässan i Helsingfors, med dess hundratals montrar, träffpunkter och samtal. Själv var jag med på ett hörn i år, både som arrangör och som medverkande. Som arrangör ansvarade jag en dag för kaffevagnen (också te serverades) som Kyrkans central för det svenska arbetet hade ställt upp bredvid reklamen för reformationens märkesår NÅD 2017. Kaffevagnen var en succé. Kring den samlades folk som ville ta en liten paus efter en lång vandring mellan böckerna eller som tankade vätska inför sitt bokmaraton.

-Vad kostar kaffet, undrade många. -Det är gratis, fick vi svara. Gratis betyder nåd och nåd är något du får utan att betala för det. Gratis kaffe, symbolen för nåd utan förtjänst, helt i reformationens anda. Sola gratia, sola kahvia! Så kunde samtalen inledas för att sedan mynna ut i allt från djupa teologiska diskussioner och livsberättelser till helt vardagliga funderingar.

Liksom på bokmässan i Göteborg håller Helsingfors bokmässa på att bli en viktig mötesplats för olika sätt att formulera och uttrycka tro. Med program och samtal medverkade biskopar, teologer, kristna författare, aktivister och en intresserad publik. Också en annan form av ”bokmässa” hölls på söndag förmiddag, i form av en kort gudstjänst eller andakt inspirerad av böckernas bok.

Själv medverkade jag i ett samtal om fred, religion och utvckling arrangerat av tidskriften Fredsposten. Samtalat handlade om den goda religionens möjligheter att skapa plattformer för samtal, möte och försoning. Det kändes aktuellt att på bokmässan konstatera att religion är mer än texter, texter som en del utanförstående verkar vilja tolka litet hur som helst. Religion handlar om identitet, tillhörighet, samverkan, bön, gudstjänst, högtider, dofter, smaker, sång och dans.

Ordet kyrktorg får en litet annan innebörd på bokmässan. Nu handlar det inte om kyrkans eget torg utan om kyrkan på torget tillsammans med alla andra torgförsäljare. Det torget håller på att bli en allt viktigare mötesplats för allt fler.