Betelblogg

Medan turisterna ännu flockades kring Storkyrkan och bekantade sig med stekta muikkor vid salutorget återvände finländarna från sin lagstadgade semester.

Men fattigdomen tog inte semester. Marginaliseringen hade ingen sommarpaus. Hemlösheten tog ingen time-out.

Fattigdomen är inte vacker. Den luktar illa, gör människor illa. Den skapar inga helgon, men frågar uppkäftigt: Vem bryr du dig om? Och precis som Jesus frågar den: Vem är din nästa?

Men det finns också något annat som aldrig tar semester, Gud nåd och omsorg. Sällan har detta illustrerats så belysande som i berättelsen om den barmhärtige samariern.

Herrens nåd är ny varje morgon. Kärleken övervinner rädsla och hat. Varför kan vi säga det? För att Kristus har dött och uppstått och lever genom sin församling. För att den heliga Anden verkar i varje människa som ställer sig i Guds tjänst, till och med hos människor som ovetande går Guds ärenden när de visar omsorg om andra, ”dem som ingen vill se, dem som bara Gud orkar med”.

Kristus är den slagne, blödande vandraren. Han identifierar sig med den utsatta: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta…”

Kristus är samariern, den som hjälper, trots att han själv är en utstött. Många gånger är det just de som själva har det tufft som har lägsta tröskeln att hjälpa andra.

Israels barn påminns om gästfrihet, för ni vet att ni själva har varit utstötta främlingar och slavar.

Kyrkan är en gemenskap av hjälpbehövande och hjälpande. Alla kan vi hjälpa, alla behöver vi hjälp.

Berättelsen som den barmhärtige samarierna är berättelsen om en församling som ser behoven utan att ha någon annan handlingsplan än Guds kärleksbud.

Är berättelsen om den barmhärtige samariern en berättelse om mig? Är det en berättelse som passar in på dig?

Må Gud hjälpa oss att det kan bli så.

Jani Edström

Jesus säger:

Bekymra er inte. Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda dag till sin livslängd? Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra också.” (Matt. 6:25, 27, 33)

Bekymmer är litet som ålderskrämpor. De hör liksom till, tror vi. Man vänjer sig vid dem och börjar så småningom rätt sitt liv efter dem. Bekymren och krämporna.

Bekymmer handlar om ofta om stress, att vi oroar oss för saker vi inte kan påverka, att vi inte förmår se saker i dess rätta proportioner, och inte förmår ta en sak i taget.

Jesus uppmanar oss att inte bekymra oss. Han uppmanar oss inte till ansvarslöshet och dålig planering. Långt ifrån. Istället vill han fästa vår uppmärksamhet på det viktigaste, nämligen att lita på Gud. För Gud vet vad var och en behöver.

Jesus talade till människor med verkliga problem. Levnadsstandarden var låg, det fanns varken demokrati eller gratis hälsovård, ingen elektricitet, inget internet. Dessutom fanns där romerska soldater som gjorde vardagen till en plåga; tulltjänstemän som ville åt ens surt förvärvade pengar, laglärda som kollade vem som jobbade på sabbaten.

Idag finns det många som vill sälja bekymmerslöshetsmetoder till stressade, hårt arbetande västerlänningar. Jesu undervisning var och är fortfarande helt gratis och aktuell.

Bekymmer är onödiga, menar Jesus.

Läkarna tillägger att bekymmer är hälsofarliga, de kan ge oss högt blodtryck och magsår, förkorta vårt liv.

Bekymmer stjäl vår tid. De tar vår energi och gör oss svaga. Bekymmer är destruktivt, de smittar av sig på andra. Ingen blir hjälpt av bekymmer. Bekymmer hindrar oss lita på Gud. För Gud vet vad vi behöver.

 Bekymmer är synd, eftersom de leder oss fel. Att kalla något synd är som att ställa en diagnos. Det är inte diagnosen som är farlig. För det är när vi identifierar problemet som vi ges möjlighet till hälsa.

Bekymra sig hjälper faktiskt inte, menar Jesus.

Men, men. Är det inte oansvarigt att inte bekymra sig? Ska vi inte vara bekymrade över och oroa oss för ”världsläget”, ”ekonomin”, ”konkurrenskraften” eller ”flyktingproblemet”?

Nej det behöver vi inte, om vi får tro Jesus.

Istället får vi lägga fram våra bekymmer inför Gud. Ibland behöver jag be om förlåtelse för att jag låter bekymren styra mitt liv. Och förlåtelse leder till befrielse och handlingskraft att ta itu med de saker som står i vår makt att förändra och påverka.

 Kasta alla era bekymmer på Gud, för han har omsorg om er uppmanar Bibeln.

 Ibland föreställer jag mig att jag slänger all min oro, alla mina bekymmer, alla mina rädslor med full kraft så att de kraschar in betongväggen och avslöjas i all sin litenhet.

 Så. Istället för att bekymra oss..

Låt oss lämna över vår oro åt Gud och istället ta itu med en sak i taget, bena ut, vad är det som är det egentliga problemet för just nu? Och vad kan vi göra något år?

Tala om dina bekymmer för Gud, eller någon människa du har förtroende för.

Tänk om kyrkan kunde vara en bekymmerslös plats, en stressfri zon,

Tänk om församlingen kunde få vara en stressfri, men hårt arbetande gemenskap.

Tänk om vi alla skulle få bli en hop bekymmerslösa aktivister som istället för att oroa sig tar en sak i taget, metodiskt och systematiskt, i full tillit till Gud.

Bekymra dig inte. Var dag bjuder på tillräckliga utmaningar. Sök först Guds rike så ordnar sig det andra också.

Vi ber sinnesrobönen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan; och förstånd att inse skillnaden.” Amen.

Text: Jani Edström. 29.9.2015 Aftonandakt i Yle Vega

Andliga förebilder

Det behövs en by för att fostra ett barn, sägs det. Och visst är det så. När vi tänker efter kan vi alla räkna upp personer som påverkat oss och satt spår i våra liv.

De är många, de människor som varit med och format oss. Goda föredömen. Andliga förebilder. Människor som genom sitt sätt att tänka, tala och leva påverkat oss. De har lärt oss färdigheter vi haft nytta av i livet, gett oss nya tankar, glädje och inspiration.

Min slöjdlärare till exempel, lärde mig tålamod. Träet ska sandpappras och slipas noggrant, instruerade han, ännu ett par gånger till innan det är dags att måla. Och när du målar ska du låta färgen göra jobbet, ta mera färg i penseln när du brett ut färgen. Och när du målat klart så drar du ännu lätt med penseln för att skapa en fin och jämn yta. Sen låter du det torka.

Det var många och långa instruktioner för en ung elev. Inte helt lätt. Men när läraren visade hur det skulle göras, då förstod jag.

Eller min pappa som lärde mig att balansera kraft och precision genom att lära mig klyva ved. Inte vara rädd för yxan. Sikta på vedkärnan, höj yxan och låta den göra jobbet. Inte försöka klyva träet med egen kraft. Istället låta yxan göra det, genom sin tyngd och sin skarpa egg. Inte var det enkelt, men genom att se på hur han gjorde lärde jag mig grunderna. Och så småningom började jag få den rätta känslan i kroppen för att kunna göra det själv.

Min professor lärde mig att läsa Bibeln på ett nytt sätt, att bli fascinerad av dess berättelser och människor. Läs dem, inte främst som försök till objektiva beskrivningar, utan som berättelser om Guds och människans samspel, om hur Gud verkar i historien. Söndagsskolans något förenklade, sedelärande glansbildsberättelser blev mångdimensionella, ständigt aktuella skildringar av livet i all dess skönhet och skörhet. Bibelns enskilda – och ibland svårförståeliga – berättelser flöt ihop till en enda stor skildring om Guds kärlek och omsorg om människorna och skapelsen.

Vem lärde mig be? Vem lärde mig att tron är tillit och förtröstan på en kärleksfull Gud; inte moralism och föreställningar som krymper livet och Gud. Vem lärde mig att människor ber på sitt eget sätt, med sin egen tystnad, sina egna formuleringar. Eller att vi kan be genom de böner som upptecknats i Bibeln och använts i den judiska och kristna gudstjänsten i hundratals, ja tusentals år.

Jag tror jag lärde mig be genom att lyssna. På min mamma och andra runtomkring mig. På troende i församlingens gudstjänst. De som utgöt sina hjärtan inför Gud, som vågade utelämna sig själva så att vi andra hörde det och kunde känna igen oss i deras böner. Också när jag själv inte orkar be, kan jag vila i de böner som betts av andra före mig, i Psaltaren i Bibeln, i bönerna i kyrkans gudstjänst, i böner som beds just nu, av troende i någon del av världen.

Kvällsböner, morgonböner, bordsböner, tacksamhetens böner, böner om beskydd, böner om Guds vägledning. Att be är att ha någon att tacka för livet, för godheten, för skönheten. Att be är att ha någon att gråta inför och söka tröst hos, när vi skräckslaget bevittnar grymheterna i vår värld. Att be är att söka trygghet och tillit hos Gud när mera vapen och mera våld presenteras som lösningar på krig och konflikter. Att be är att se andras behov och själv våga bli en som hjälper

Vi ber med Psaltarens ord från Psalm 119:33-40

Text: Jani Edström. Aftonandakt i Yle Vega, augusti 2014

Text: Jani Edström, aftonandakt i Yle Vega, 17.12.2013

Jesus – Guds fred

Idag är det en dryg vecka sedan Nelson Mandela gick bort. I minneshögtiden efter honom deltog många av världens ledare tillsammans med Mandelas vänner, nära och kära. Minneshögtiden sågs i direktsändning av miljontals människor. Många tal hölls, och för en gångs skull kändes det inte som överord när talarna, en efter en, framhöll vad Mandela betytt för dem.

Han var en statsman, en stor ledare, en landsfader, en brobyggare, en god vän, en mentor, en fredens och försoningens man, ett föredöme för andra, en inspirationskälla, unik i sitt slag. Men också make och familjefar.

När jag tänker på Mandela tänker jag på två saker: tillit och tålamod. En stark tro på att rätten till slut kommer att bryta fram, och modet att arbeta för och vänta på att det ska ske. Men varken tillit eller tålamod var något självklart ens för Mandela.

Liksom många andra ledare som älskar friheten och sitt folk över allt annat, föll också Mandela för frestelsen att ta till våld när hans anhängare tappade tålamodet. Det är lätt att förstå. Alla tappar vi tålamodet ibland. I trafiken, i butikskön, i klassrummet, på jobbet, på sjukbädden, i politiken. Att vänta på något gott verkar alltid ta för lång tid. Mandela väntade i mer än 30 år på friheten för sitt folk.

Mose, som skulle leda ett helt folk till befrielse, tappade också tålamodet när han såg sitt folks lidande och en broder piskas. Kanske trodde Mose i sin vrede att han kunde ställa något till rätta genom att läxa upp och misshandla en slavdrivare. Mose hämnades sin broder. Slavdrivaren dog. Men folket var fortfarande fångar. Och Mose tvingades fly. Friheten var ännu långt borta. Tiden hade ännu inte kommit. Guds tid. Mose behövde lära sig tålamod och tillit för att kunna leda folket ur fångenskapen.

Också ledaren för de svartas medborgarrättsrörelse Martin Luther King tvekade. Skulle icke-våldet bära hela vägen? Skulle rörelsen nå sitt mål? Skulle drömmen bli verklighet? Borde han inte skaffa sig ett vapen för att skydda sig och sin familj. Han gjorde det, men ångrade sig och lämnade tillbaka vapnet. Han ville inte sätta tilliten till något annat än till Gud som gett honom befrielsens uppdrag.

En del försöker rycka till sig himmelriket med våld, säger Jesus. Kanske talar han om dem som inte orkar vänta, som inte räknar med Guds tid, Guds fred. Också hans lärjungar tappade tålamodet ibland och såg enbart kortsiktiga lösningar. Jesus såg längre. Han visade klart vilken väg som var hans. Och fortfarande inbjuder han oss att följa efter honom på den vägen.

Freden bär inga vapen, försoningen ruvar inte på hämnd. Friheten är inte bara för de förtryckta, befrielsen är inte bara för de slagna.

En bestående fred kan bara bli till när både de förtryckta och deras förtryckare blir fria. Den insikten gav ärkebiskop Desmond Tutu modet att leda den sydafrikanska försoningsprocessen. Plötsligt blev förlåtelsen en möjlighet, ja, det enda realistiska, en grund för en gemensam framtid.

Vårt uppdrag är att förlåta, säger Tarek som flytt undan kriget i Syrien. Tarek som sett kriget, förstörelsen och dödandet på nära håll vet vad som gäller, vad som är det enda vettiga.

Fredshälsningen möter oss i berättelsen genom några fåraherdar som lyssnade till fredssånger en natt på en äng utanför staden Betlehem. Hoppet om fred går som en röd tråd genom Bibeln, genom alla berättelser om krig och katastrofer. Mitt under fångenskap och värsta förtryck. En dag ska det bli fred, ingen fiendskap mellan människor, ingen fientlighet mellan människor och djur. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud.

Bibelns shalom är mer än frånvaro av krig och dödande. Det handlar om ”den stora freden”, ett tillstånd av respekt, samarbete, välfärd och omsorg om allt skapat.  Shalom är både inre frid och yttre fred. Fred på jorden, mellan människor, och fred med jorden, leva varsamt, på skapelsens villkor. Som i sin tur grundar sig på fred med Gud och oss själva.

Allt fler börjar inse att konflikter inte kan lösas med våld. Lösningen står att finna hos alla parter. Alla bär med sig något som kan leda framåt mot försoning. Att handla fredligt leder på sikt till fred. När vi sår fred så får vi också skörda fred.

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred” förkunnar änglarna på julnatten för herdar och får.  Änglarnas ord klingar ännu klart och nödvändigt. Som en uppmaning: ”Ge Gud äran så blir det fred på jorden.”

Jag hörde Nelson Mandela tala på världskyrkomötet i Harare för flera år sedan. Då var han president. Och han var tacksam. Tacksam till Gud. Tacksam till den kyrka som fostrat honom. Tacksam till kyrkorna över hela världen som fördömt apartheid som en synd mot Gud, skapelsen och medmänniskan. Kyrkorna som aldrig slutat arbeta och be om befrielse för Sydafrikas folk. Bilden av Mandela som efter sitt tal leende dansar med kören som sjunger Gud välsigna Afrika blir samtidigt en uppmaning till oss att aldrig ge upp. Tillit och tålamod bär frukt.

 

Text: Jani Edström, andrum Yle Vega 6.10.2016

Ministern är bekymrad.  Orsaken är flera. En orsak är tydligen att det finns för många asylsökare i landet. En annan orsak är att vissa asylsökare anhåller om kyrkoasyl och beviljas fristad i en lokal församling. Det här tycker ministern inte om, hen vill att asylärenden ska sköts snyggt, ”tyylikkäästi”. Helst ska asylsökarna återvända frivilligt som det heter. Men när asylsökare skottskadas kort efter deporteringen och ankomsten till sitt hemland spelar stilpoängen liksom ingen roll längre.

Ministern vill att kyrkor och församlingar ska hållas sig utanför enskilda personers asylprocesser. Istället ska vi medborgare lita på att de flera hundra snabbutbildade tjänstemännen på Migrationsverket på tre timmar, ofta genom tolk, ska få en tillräckligt tydlig uppfattning om en människas bakgrund; hennes familj, arbete, utbildning, hälsa, sociala ställning, kultur, religiösa åskådning, politiska åsikter, lojaliteter, familj och anhöriga, rädslor, krigsupplevelser och flyktvägar. Information som ska ge svar på frågan: Varför ska just du få stanna i Finland?

I vårt ordnade samhälle tror vi att sanningen är entydig och att polisen är vår bästa vän. Så är det mycket sällan i de länder asylsökarna kommer ifrån. Så varför skulle en rädd, krigstrött, utmattad, traumatiserad flykting plötsligt förmås ändra ett beteende som sitter i ryggmärgen. Allt du säger kan ju vändas emot dig. Därför söker sig många flyktingar till kyrkornas präster, pastorer och församlingsanställda. Religiösa ledare kan man lita på, det är dem man i hemlandet vänder sig till med viktiga saker och när problem ska lösas.

När asylsökare kommer till kyrkan för att få hjälp med att förstå asylbeslutet eller anhåller om kyrkoasyl av rädsla för att bli deporterad till ett land i krig så är det klart fall. Kyrkan hjälper.

Kyrkoasyl är inget nytt, äldre än Finlands grundlag och FN:s människorättsförklaring. Kyrkoasylen baserar sig på Guds bud och Bibelns tydliga anvisningar om att ta hand om flyktingar och hjälpa dem som har det svårt. Lagar och människorätt speglar vår gemensamma uppfattning om att alla människor har lika värde.

Kyrkoasyl sker alltid på den asylsökandes initiativ och efter moget övervägande eftersom det kan innebära en lång och svår process. Kyrkoasyl är en sista utväg att försöka få en ändring på ett beslut som upplevs orättvist och felaktigt. Kyrkoasyl är inte lagstridigt, utan en del av demokratin, en medborgerlig rätt kunde man säga. Kyrkoasyl förutsätter därför samarbete och öppenhet med myndigheterna. Om nu ministern vill förbjuda kyrkoasyl kan det bli annorlunda. Då måste alla kristna börja fundera på vad det innebär att lyda Gud mer än människor.

Ett problem för många av oss finländska kristna är att vi inte alltid vet var vi har vår högsta lojalitet, hos Gud eller staten, eller bäggedera. Våra folkvalda stiftar lagar, men lagar kan ifrågasättas om deras tillämpningar kränker människors rätt till liv, trygghet och hälsa. Många asylsökares berättelser tyder på att det är där vi befinner oss nu. Att deportera sexslavar, krigsoffer eller människors som riskerar dödsstraff eller förföljelse kan inte vara förenligt med lag och god sed. Människorättspastorn Martin Luther King Jr menade att orättfärdiga lagar bör kunna stiftas om. För 500 år sedan valde reformatorn Martin Luther att följa sitt samvete när allt ställdes på sin spets.

Vad händer om allt fler finländare allt mer börjar följa sitt samvete? Om vi ser till människors behov av skydd och inte till våra egna rädslor? Vad händer om allt fler av oss tar vår mänsklighet på allvar och ställer upp för dem har det som värst. Det vet jag inte, men jag ser fram emot den dagen med spänd förväntan.

Alister McGrath: Vi behöver en helhetsbild av verkligheten

 Alister McGrath är cool. I teologkretsar kan han jämföras med vilken popikon som helst och finns listad som en av de tjugo skarpaste teologerna i den engelskspråkiga världen. Inte undra på att det var fullsatt och höga förväntningar i lilla festsalen i Helsingfors universitet då han föreläste 14-15 januari. 

McGrath talar om relationen mellan vetenskap och tro, särskilt mellan naturvetenskap och teologi. Hans föreläsningar är små retoriska mästerverk. Hans resonemang är väl underbyggt, resonerande och hans argument tål kritisk granskning.

-Vi behöver en helhetsbild av verkligheten. Vi behöver inse att människan både besitter rationalitet och fantasi, inleder Mc Grath och hänvisar till författaren C.S.Lewis, som likt McGrath verkade i Oxford. Vetenskap och tro är två olika sätt att förhålla sig till verkligheten.

Som ung var McGrath fascinerad av att utforska verkligheten genom ett mikroskop han fått, och som fortfarande står framme i hans arbetsrum. Denna fascination drev honom vidare i en karriär som vetenskapsman och forskare. I det vetenskapliga arbetet i molekylär biofysik lärde sig McGrath att ställa en viss typ av frågor och fick då en viss typ av svar.

-Som människor låter vi oss inte nöjas med de svar vetenskapen erbjuder, förr eller senare börjar vi ställa andra slag av frågor. Vetenskapen är undersökande och svarar på frågor som börjar med ”hur”, medan teologin försöker svara på frågor som ”varför”.

McGrath tar ett exempel. – Tänk er att jag vill koka vatten i en kastrull. En fysiker kan förklara vad som händer när vattnet värms. Men själv vet jag något mera, jag känner till orsaken. Som så många andra engelsmän kokar jag vatten för att göra mig en kopp te. Att vattnet kokar är viktigt och hur det kokar kan utforskas, men varför det kokar just nu vet bara jag.

McGrath menar att vetenskap och tro erbjuder olika fönster genom vilka vi betraktar verkligheten. De existerar på olika nivåer, ställer olika frågor och förväntar sig därför inte heller samma svar. De olika fönstren och nivåerna som vetenskap och tro representerar hjälper oss att förstå verkligheten på ett bredare och djupare sätt. Därför är det viktigt att olika synsätt kan kommunicera med varandra, något som ofta är rätt svårt i dagens läge när den dogmatiska ateismen fått ett allt större fotfäste, också inom vetenskapen.

-Det värsta som hänt dagens vetenskap är åsikten att vetenskap per definition är ateistisk. Men så är det förstås inte. Vetenskap har inget att säga om Gud (non-theistic), vilket inte innebär att vetenskapen skulle stå i konflikt med en gudstro (anti-theistic).

McGrath menar att många ateister är lika fundamentalistiska i sin övertygelse som många kristna som de går i polemik mot. Dessutom representerar de en föråldrad syn på förhållandet mellan vetenskap och tro. Samtidigt kritiserar McGrath också troende (kreationister och andra) som vägrar att accepterar vetenskapliga rön och upptäckter.

-Som vetenskapsman har jag den största respekt för forskningens upptäckter, som kristen och teolog, har jag den största respekt för Guds skapelseverk, kan man sammanfatta McGraths syn.

-Tidigare ansåg vetenskapen att universum inte hade någon början. Idag när forskningen kommit fram till att också universum har en början, blir det naturligare att ta in ett teologiskt perspektiv på universum. Förutom frågor om universums beskaffenhet kan vi ta in frågor om universums syfte och funktion.

McGrath är oxfordkollega med professor Richard Dawkins, den färgstarkaste representanten för dagens nyateism. I boken Illusionen om Gud argumenterar Dawkins för ateismen, inte som vetenskapsman utan som polemiker, genom att använda sig av religiösa nidbilder och utelämnande av fakta. I sin bok Ateismens illusioner avslöjar McGrath Dawkins föråldrade och dåligt underbyggda argument utan att dock nedlåta sig till polemik.

-Vetenskap, filosofi och teologi representerar olika verktygslådor, anser McGrath, men de måste användas tillsammans, med respekt för deras olika användningsmöjligheter. Bara så kan de hjälpa oss att få en så djup förståelse av verkligheten som möjligt. På det sättet kan jag behålla min kärlek för vetenskap och ändå vara troende.

Teologin är ett viktigt fönster mot verkligheten. Genom tron på Gud faller alla bitar på plats. Verkligheten blir både begriplig och sammanhängande.

-Vetenskap och tro behöver mötas och samtala för att kunna berika varandra, avslutar McGrath och får applåder. Encoren kommer när McGrath svarar på några frågor ur publiken som avslutning på framträdandet.

Text: Jani Edström (texten har ingått i tidningen MST)

Predikan i jazzgudstjänsten i Betaniakyrkan, Jakobstad 14.10.2018

Amos 7:10-15

Amasja, översteprästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: ”Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. Han säger: Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort från sitt land.” Till Amos sade Amasja: ”Gå din väg, siare, försvinn till Juda – där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.” Amos svarade Amasja: ”Jag är inte profet. Jag tillhör inte det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. Men Herren tog mig från min hjord och sade till mig: Träd fram som profet inför mitt folk Israel.”

*****

När Louis Armstrong steg av tåget i Chicago en disig morgon 1922 visste han inte mycket om framtiden. Ändå var han en profet. En musikens budbärare som skulle staka ut vägen för jazzmusiken för all framtid. Med den slitna kappsäcken i ena handen och trumpeten i den andra såg han ganska vilsen ut. Liksom många andra som begett sig till den stora staden för att söka lycka och framtid. Det enda unge Louis visste var I wanna play. I got something to say. So help me God.

Att var profet är inte lätt. I motsats till vad vi ofta tror är det profetens lott att INTE veta vad som kommer att hända. Att vara profet är utföra ett gudagivet uppdrag, utan att veta konsekvenserna, utan att alltid veta hur det går på slutet. Att vara profet är att gå mot strömmen. Det är säga saker ingen sagt förut. Att göra saker ingen gjort förut. Det är att vara obekväm, att utmana, att kastas mellan tro och tvivel. Är det här faktiskt det jag är kallad att göra. Är det här mitt livsuppdrag? Gud vad vill du? Överge mig inte!

Kanske var det så Amos kände sig när han nyss blivit utslängd ur templet, rikshelgedomen, när översteprästen Amasja förbjudit honom att vara profet. Men Amos finner sig snabbt i situationen. ”Jag är ingen yrkesprofet, bara fikonodlare. Men Gud har gett mig ett uppdrag inför Israels folk. Och dessutom är det Herrens tempel och inte kungens, Gud är vår kung”, tänker jag mig att Amos avslutar sin replik.

Jazzmusikens – liksom kyrkans – historia är fascinerande och mångfaldig. Jazzen uppstod i mötet mellan människor med olika kulturer, hudfärger, kön och ekonomisk ställning. Fattiga afroamerikaner mötte rika kreoler, blues mötte klassiskt. Urkänslan mötte teknisk briljans, instrument mötte röster. Resultatet blev musikens pingstunder – jazzen. För alla hörde de Anden tala på sitt eget musikaliska språk. Alla blev de kanaler och spåkrör – ja, Guds medskapare – för en musik som ingen tidigare kunnat drömma om. En musik med rottrådar i förtrycket och med hemortsrätt både i kyrkor och på krogar. En befrielsens musik för de förtryckta, ett evangelium för de fångna. Sedan dess har musik varit en profetisk kraft som medverkar till en förvandling av ett tudelat samhälle.

Liksom profeten Amos visste Louis Armstrong inte vart hans profetiska ton skulle föra honom. Han spelade för alla som ville lyssna. Han spelade för kungligheter för gangsterbossar, för förtryckare och förtryckta. Han profeterade I feel so black and blue för en vit publik. Han försökte skapa förståelse för utanförskapet, underhållare som han var.

Andra jazzprofeter tog arvet från Armstrong vidare. Kompositören Charles Mingus musik vibrerade av helig och rättmätig ilska över orättvisor och ojämlikhet. Sångerskan Abbey Lincoln gav sin röst åt medborgarrättsrörelsens kamp för de svartas lika rättigheter. Tillsammans med många andra lyfte de fram den profetiska vrede över ett samhälle som var uppdelat i svart och vitt, rikt och fattigt. Ett samhälle som sade Det enda som står i vägen för dina drömmar är du själv och samtidigt nekade svarta samma möjligheter som vita. Men i allt detta fanns också hoppet om en bättre framtid.

Många flydde till Kanaans land, Europa, där jazzmusikens profetiska budskap togs emot med glädje och förundran. Andra valde att stanna och ta fajten hemma, tvungna att städa och köra taxi mellan spelningarna för att dryga ut ekonomin, men drivna av musikens hetta och hoppet att kunna spela sig fram till en förändring då, en dag då ”inga barn längre ska bli bedömda på grund av sin hudfärg, utan på basen av sin karaktär”, då en dag en svart gospelsångerska ska välkomna den första svarta presidenten som fått folket att ropa: Yes we can.

Att vara profet är att se förändringen innan den skymtar vid horisonten. Att vara profet är att låta polyrytmik och dissonanser få höras när det tillrättalagda riskerar att linda in oss i en falsk trygghet. ”Allt är väl”, förkunnar Hananja den falske profeten när ljudet av fiendearméns vapenskrammel börjar höras vid horisonten.  ”Allt är inte väl” förkunnar Jeremia istället. ”Vänd om till Gud, varken hästar eller vagnar, spjut eller svärd kan ge er verklig trygghet. Bara Gud kan ge er fred och trygghet”.

Bara Gud kan ge trygghet, befrielse och mening. Så kunde vi sammanfatta Duke Ellingtons övertygelse i de tre Sacred Concerts som han komponerade som en sorts testamente för att påminna jazzen om dess andliga rötter. Love is a four-letter word for Gud. Heaven my dream. Almighty God has those angels. The Shepherd who cares for his flock. Befrielsens budskap sammanfattar Ellington redan långt tidigare i en relativt okänd svit Jump for joy, där glädjen blir ett slag i förtryckets ansikte, där dansen blir den ultimata protesten, där sången och musiken uttrycker både förtvivlan och hopp, sorg och glädje, vrede och förväntan.

Så blir jazzmusiken en bild för en profetisk kyrka. En kyrka som vågar tala sanning och hopp i ansiktet på Mammons förtryckande strukturer. En kyrka som bekänner sig till en Gud som skapat världen men inte lämnat den åt sitt öde. En Gud som gett sitt ansikte till oss, som låter svagheten bli det starkaste vapnet i kampen mot ondskan. En Gud som genom Jesus Kristus visar på ett sant och trovärdigt sätt att leva. Som frälser och försonar. Som genom sin Ande leder och befriar. En Ande som verkar i allt och alla till Guds ära. En ande som finns i skapelsen, i musiken i församlingen, som en vind, en kraft som förenar, gläder och ger hopp.

Låt oss i profetiskt samförstånd se fram emot den dag då ”godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra, då trofasthet spirar ur jorden och rättvisa blicka ner från himlen”.

I väntan på den dagen får vi leva profetiskt, leva som om Guds rike redan vore här i all sin kraft. Låta kärlek och omsorg bli ett utflöde av Guds godhet. Hjälpa varandra, ta oss an de utsatta, se dem som ingen annan ser, lyssna på dem som ingen annan hör. Fira gudstjänst. Tillbe Gud. Följa Jesus. Låta oss ledas av Anden. Dela bröd och vin. Och sjunga hoppets sånger, fyllda med gudomlig rytm, toner, ackord och skapande pauser. Allt till Guds ära!

Amen.

 

Text: Jani Edström, predikan 10.7.2016

 

Matt. 17:1-8

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.”
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

Den som någon gång varit uppe på ett högt berg vet, att uppe på berget får man nya perspektiv. Man ser längre, man får en överblick över landskapet, omgivningen, som man inte haft tidigare. Skogar, sjöar, slätter, dalgångar, byar, städer, allt får sin givna plats ur bergstoppsperspektivet.

– What a wonderful world! Får vi utbrista med sångaren och trumpetaren Louis Armstrong.

Men de var inte upp på berget för att titta på utsikten, Jesus och hans lärjungar. Jesus tog med lärjungarna uppe på berget för att de skulle få vara ensamma och ifred för alla andra.

Det är något speciellt med berg i Bibeln. Det är på berget vi får vara ensamma, det är på berget vi möter Gud, det är där vi får vara ensamma med Gud. Det är där vi kan få nya perspektiv, bli förvandlade. Där är på berget vi får visionen för vad Gud vill göra. Där är på berget vi får ta emot uppdraget och kraften att utföra det som Gud kallar oss till.

Mose visste det. Profeten Elia hade upplevt det. Jesus och lärjungarna skulle strax få vara med om det.

Det var på berget Mos fick möta Gud personligen. Det var där Mose förde sina viktiga samtal med den Gud som gett honom uppdraget att leda folket ut ur slaveri och fångenskap. Det var där han fick ta emot de budord som skulle vara vägledande Israels barns tro och liv. De budord som Jesus själv byggde sin undervisning kring, men på ett sätt som fick hans samtid att häpna, förundras, förargas, vilket till sist ledde till hans korsfästelse, död och uppståndelse. Mose mötte Gud på berget under den långa resa som kallats uttåget ur Egypten, eller exodus. Efter detta möte med Gud strålade Moses ansikte så att människor blev förskräckta och Mose såg sig tvungen att täcka ansiktet. Efter mötet var Mose en förvandlad man, han hade fått se in i det land som Gud hade lovat sitt folk.

Det var på berget som Elia fick möta Gud på alldeles speciellt sätt. Elia är i slutet av sin profetkarriär. Man kan tycka att han uppnått allt. Han har besegrat guden Ba’als profeter och fått visa att Herren är Gud. Ändå överfalls han av hopplöshet, mörker och ensamhet. (1 Kungaboken 19: 11-12) Då säger Gud till Elia. Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus.

Efter den händelsen fick Elia hopp, framtidstro och handlingskraft. Elia kunde utse en efterträdare åt sig. Därefter var han beredd att avsluta sitt verk och gå hem till Gud. Elia fick ett eget, alldeles speciellt exodus eller uttåg. Herren Gud tog hem Elia genom att sända hästar och vagnar efter honom in i det förlovade landet.

-Swing Low Sweet Chariot, Coming for to carry me home.

Det verkar som om kombinationen, berg, tystnad, ensamhet skapar förutsättningar för speciella gudsmöten.

Jesus visste det. Därför tog han med tre av sina lärjungar upp berget. Efter en stund förvandlas Jesu ansikte och hans kläder blev vita. Plötsligt var Jesus inte ensam. Bredvid honom stod Mose och Elia och de samtalade med varandra. Ett moln, Guds närvaro, sänkte sig över dem och Guds röst hördes. En bekräftelse på vem Jesus är. Guds utvalde son som lever och undervisar i samma tradition som Mose och Elia, lagen och profeterna. Mose som gav folket lagen och undervisningen. Elia, den främste av profeterna.

Guds röst som uppmanar oss att lyssna på Jesus.

Inte att undra på att Petrus tappade fattningen och att lärjungarna kastade sig på marken. Petrus blev så tagen att han vill bosätta sig på berget och bygga hyddor Jesus, Mose och Elias. Men av det byggnadsprojektet blev det inget av. Det hade antagligen blivit ännu ett monument att sköta om, när Kristus vill bygga sin kyrka av levande stenar, människor, som tar hans ord på allvar och följer honom.

En annan som hade varit upp på berget och fått nya perspektiv var Martin Luther King Jr

”Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades, hans eget exodus, – höll han ett tal i Memphis inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa: ”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på härlig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle – som King sa – söner­na till tidi­gare slavägare sitta tillsammans med sö­ner­na till tidigare slavar vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. (citat ur Leif Herngrens blogg)

Men vad har Mose, Elia och Martin Luther King med oss att göra?

Så här är det tror jag. Varje gudstjänst kan få vara en bergstoppsupplevelse. I gudstjänsten tar Jesus oss vid handen och leder oss upp på berget för att ge oss ett nytt perspektiv på livet, på oss själva och varandra.  Liksom Elia är vi kanske modfällda och ser ingen utväg. Allt går emot, vi är ensamma kvar. Men i mötet med Gud förvandlas allt.

Vi läser att: Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

I gudstjänsten får vi ta emot Jesu beröring. Vi får byta perspektiv. Istället för att fokusera på bekymmer och problem får vi fästa vår blick på Jesus. Han säger till oss just nu: Stig upp och var inte rädd.

Nu kan vi gå ner från berget och möta verkligheten tillsammans med Jesus Kristus. Han är vår medvandrare, vår vän och broder, Guds son och världens frälsare.

Stig upp och var inte rädd. Herren Jesus går med dig.

 

Predikan vid Humlefestivalen 9.8.2015. Jani Edström

Text: Joh. 9:1-7, 39-41

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

****

Jag har flera synskadade vänner. Natalie spelar Bachs fugor till fulländning. Hon ser inte noterna på pappret. Istället hör hon tonerna och låter dem dansa fram på klaviaturen. Boris är massör. För flera år sedan masserade han bort ärrvävnad från mina stukade vrister så att de blev brukbara igen.

Nej, Jesus är förstås inte ute efter att skuldbelägga synskadade i den här berättelsen. Många blinda och synskadade är kanaler för Guds kärlek och omsorg. De ser ofta djupare än vad många seende gör.

För människorna kring Jesus var det självklart att fråga vems fel det var att mannen var blind. Frågan om vem som har syndat kommer ofta upp i någon form, när vi tycker att något är fel, när något inte är som vi tycker det borde vara. Att vara blind, funktionshindrad eller annorlunda är ju ingen synd.

Funktionshinder kan vara en utmaning för personen själv, familj, vänner. Det kan vara bittert och smärtsamt. Men det kan samtidigt vara lärorikt och öppna nya perspektiv. Det kan till och med vara en dold välsignelse. Men det är ingen synd. Det har vi Jesu ord på. Gudsavbilder är vi allihop, tillsammans och på vårt eget sätt.

Den här berättelsen handlar om en blind man som får sin syn. Men lika mycket handlar den om andlig blindhet och moraliskt synskadade. För Jesus var det inte svårt att bota en blind som ville få sin syn. Svårare var det att bota dem som var blinda men påstod sig se klart. Kanske vi också ibland tror oss se klart trots att vi egentligen är blinda.

Förr sa man till små barn så här: Se men inte röra, så ska snälla barnen göra. Det är förståeligt att mormor ville rädda kristallvasen från att åka i golvet eller att föräldrar ville förhindra olyckshändelser i souvenirbutiken. Men i Guds rike handlar det både om att se och att röra, att se och beröra, att se och vidröra. Det är det som den här berättelsen vill visa på. Det är det livet tillsammans med Jesus handlar om. Gör som barnen, se och rör. Känn på Guds kärlek, smaka på den, ta in den, ge den vidare, låt andra få känna på den.

Att vara kyrka handlar om att se och höra.

Det står i berättelsen att Jesus såg mannen. Han såg mannens behov. Mellan raderna anar vi oss till att Jesus också hörde mannen, tog del av hans livsberättelse. Som en läkare som har tid var Jesus intresserad av mannens hela liv, inte bara av hans ögon.

Som Jesu efterföljare är vi kallade att notera det som händer omkring oss. Finns det människor som behöver bli sedda? Finns det människor som behöver bli hörda? Finns det människor som inte har någon som bevakar deras människovärdighet? I så fall är saken klar, då är det kyrkans uppgift att finnas där.

Att vara kyrka handlar om att se och beröra.

Jesus var inte rädd för att röra vid människor, hur blinda, hur smutsiga, hur sjuka de än var i andras ögon. Det är som om själva beröringen skulle bära på helandet. I den här berättelsen gör Jesus en egen medicin av spott och jord. Kanske gör han det för att mannen ska ha något att fästa sin tro vid. Kanske gör han det för att visa att Guds barmhärtighetsgärningar har enkla beståndsdelar. Guds kärlek är jordnära. Guds omsorg kommer inte i fina förpackningar, Guds omsorg är dyrbar men kostar inte mycket. Av sig själv tar Jesus, blandar sitt spott med skapelsens jord och smörjer mannens ögon. Det enda mannen behöver göra är att gå till dammen och tvätta av sina ögon.

Hur svårt kan det vara för oss? Att röra vid någon. Vad är det som hindrar oss från att komma nära varandra och förmedla den heliga beröringen? Den du älskar vill du röra vid.

Att vara kyrka är att se och göra. Att vara kyrka är att se vad som händer omkring oss. Men det är också mycket mer än så. Men det är också att identifiera det onda som sker på olika nivåer i samhället. Att vara kyrka är att vara både en motståndsrörelse och en befriande gemenskap– samtidigt.

Som Jesus efterföljare får vi protestera mot det onda som sker och be Gud om kraft och fantasi att skapa mötesplatser där Guds rike får ta plats, där människor får mötas och bli helade. Att vara kyrka är att sjunga Guds lov, att ge Gud äran för allt det goda i värld och samtidigt stå emot det onda.

Kyrkan är en plats för helande. Om kyrkan inte är en plats för helande är den inte längre kyrka fullt ut. Kyrkan ska vara med och ge röst åt de svaga, de marginaliserade och utsatta. Kyrkan ska förkunna och praktisera helande, Jesu barmhärtighet. Det betyder inte att alla måste vara med överallt. Registrera allt, eller protestera mot allt. Men det betyder att vi inte har rätt att dra oss undan, att vi respekterar dem arbetar för att Guds barmhärtighet och kärlek ska bli synlig och tydlig på olika sätt, bland olika grupper av människor. Det är inte finare att be för sjuka än att jobba för rättvisa. Gud vill att kyrkan ska göra bådadera. Det är inte heligare eller mer värt att förkunna med ord än att ge mat åt dem som är hungriga. Jesus gjorde bådadera. Kristi kyrka är så mycket mer än mitt lilla uppdrag, så mycket större än min lilla församling. Men också ditt och mitt uppdrag och din och min församling är en del av kyrkan.

Att vara kyrka är att se och röra om.

När politikerna fattar beslut och säger till kyrkan Se men inte röra, blanda er inte i politiken, är det vår uppgift att visa på Guds vilja i världen. När ekonomer säger till kyrkan Se men inte röra, ni vet inget om ekonomi, är det vår uppgift att säga att människor och frihet inte kan värderas i pengar. När Europa bygger murar mot flyktingar är det kyrkans uppgift att visa gästfrihet. När vårt lands regering skär ner på bistånd och humanitär hjälp till de mest utsatta är det viktigt att säga ifrån och börja röra om.

När en folkvald politiker förklarar krig mot ett mångkulturellt samhälle, är det samtidigt en attack mot kyrkan. För kyrkan är till sin natur både mångkulturell, internationell och en gemenskap som kännetecknas av gästfrihet. I kyrkan i Finland är vi finnar och svenskar, britter och portugiser, ryssar och ester, kineser och burmeser, iranier och irakier, afghaner och algerier, kongoleser och angolaner och många, många, fler. Inte för att vår etniska bakgrund eller nationella tillhörighet är det viktigaste, utan för att mångfald hör ihop med Guds väsen och skapelse. Paulus säger att i Guds församling är vi inte judar eller greker, män eller kvinnor, slavar eller fria. Alla är vi ett i Kristus.

Guds rike är att se, höra, beröra och göra.

Här på Humlefestivalen har vi fått se mycket av detta hända. Vi har fått se varandra, lyssna på varandras berättelser. Vi har mött Guds tilltal och sjungit Guds lov. Vi har uppmuntrats och blivit helare.

Nu får vi alla tillsammans be Gud om seende ögon. Så att vi liksom Jesus kan se andra människors behov, vidröra och förmedla helande och hopp. Vi får också be om vishet att se orättfärdigheten och mod att tillsammans bygga en annan verklighet. Vi tror att Guds omsorg gäller alla och att vi i vårt land också bär ansvar för våra utsatta systrar och bröder. Därför har vi formulerat en text baserad på vår kristna övertygelse. Texten är inspirerad av en av våra förebilder Martin Luther King Jr. Den handlar om ett personligt val och vi kommer att skicka texten som postkort till vår regering. Så här lyder texten som också får avsluta dagens predikan.

Jag kommer aldrig att anpassa mig till ekonomiska omständigheter där det nödvändiga tas från många för att skapa lyx åt ett fåtal. Jag är villig att dra ner på min välfärd för att de som behöver bistånd skall få det. Jag är villig att låta de som är på flykt från sitt hemland få leva och bo i min närhet.

Rädda biståndet! Låt flyktingen komma!

Predikan i Betaniakyrkan, Jakobstad, 2 augusti 2015 kl. 10.

Jani Edström

Luk. 12:42-48

Jesus sade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.”

Idag har vi framför oss en berättelse av Jesus om förvaltarskap. Jesus lyfter här fram förvaltarskap av mat, makt, resurser och förtroende i ett hushåll med en herre, en förvaltare och flera tjänare med sina familjer. Hushåll på grekiska heter för övrigt oikos och förekommer i ord som ekonomi, ekologi och ekumenik.

Berättelsen handlar alltså om ett hushåll, en ekonomisk och social enhet. För att förstå liknelsen bättre kan vi jämföra detta hushåll med ett företag eller ett modernt samhälle.

För ett företag är det viktigaste att erbjuda de anställda en skälig inkomst och i ett samhälle är det viktigaste att alla människor kan garanteras ett människovärdigt liv.

Numera har inte alla företag längre de anställdas bästa för ögonen. Istället har vinsten blivit högsta prioritet. Också samhället genomgår stora förändringar idag. Att garantera alla ett människovärdigt liv är inte lika självklart längre. Istället ska statsbudgeten balanseras så fort som möjligt. Det leder bland annat till enorma nedskärningar i omsorgen och i det internationella biståndet vilket i sin tur leder till att de svagaste drabbas. Det blir allt svårare att hitta motiveringar för prioritera det som texten kallar att ”ta hand om tjänstefolket och dela ut maten i rätt tid.”

Temat förvaltarskap som berättelsen handlar om går kanske inte direkt att applicera på dagens företagsvärld och ekonomiska system, där vinstmaximering är normen. Där människors värde mäts i pengar, och där några få banker äger mer än alla världens länders sammanlagda bruttonationalprodukt.

Därför behöver vi teologer med påven Franciskus och andra, som gör ett viktigt arbete med aktualisera Jesu undervisning i relation till de makter som hotar människovärdet, skapelsen och klimatet. Därför behöver vi kyrkor, församlingar och enskilda kristna som lever liv som blir berättelser om ett förvaltarskap i samma anda Jesu undervisning.

Den här liknelsen (och många andra av Jesu liknelser) ger exempel på gott förvaltarskap och dåligt förvaltarskap. Förvaltarskap handlar om ekonomi och förtroende, om pengar och makt. Vem som har och inte har. Hur ansvaret förvaltas. Hur pengarna används. Hur makten distribueras. Vem som har och inte har. Hur mycket man behöver för att leva och överleva. Hur vi kan dela med oss och leva generöst. Hur vi kan lyssna på de svagaste och föra deras talan.

Liknelsen handlar alltså om ett hushåll, en social och ekonomisk struktur. Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikos som betyder hus, eller hushåll. Oikos återfinns i ord som ekonomi, ekologi och ekumenik. De hör ihop. De speglar det gemensamma huset, hushållet. Den mänskliga gemenskapen. Guds skapelse. Människorna, Guds avbilder och skapelsens förvaltare. Vi som har getts uppdraget att vårda skapelsen, förtroendet att förvalta Gud gåvor.

När människorna inte längre inser att allt vi äger och har egentligen är Guds gåvor går det snett. När vi tror att det ytterst sett är vi själva som skapar vår egen välfärd – ofta på de svagares bekostnad – då syndar vi, för då missar vi målet, våra medmänniskors bästa.

Var och en som följer med sin tid märker att ekonomin styr de stora processerna i vår värld idag. När vi följer penningströmmarna är det inte svårt att se vad som motiverar och styr människors handlande. Ett fåtal äger det mesta av världens resurser. 1 procent av jordens befolkning äger mer än hälften av tillgångarna. Företag kan beviljas patent på grödor, eller äganderätt på vattenresurser, sådan som kyrkan kallar Guds gåvor, delar av skapelsen. Idag är det inte heller ovanligt att samma ekonomiska aktörer startar krig, deltar i krig och bygger upp efter krig. Kriget i Irak är det värsta exemplet på detta enligt journalisten Naomi Klein.

Den ekonomiska krisen i Grekland handlar ytterst sett om människans snikenhet på olika plan. Vi har skapat ekonomiska system som inte kan rubbas, utan där varje lånad slant ska återbetalas till de stora bankerna, trots att det är vanliga människor som du och jag som får betala priset. Metodistkyrkans missionär Nanna Rosengård som jobbat i Aten berättade på baptisternas midsommarkonferens på Humle att vanliga greker betalar ett högt pris för återbetala lånen, med hårt arbetande människor, hemlösa, fattiga och en allt högre självmordsfrekvens. Samtidigt är Grekland ett av de länder som tar emot ännu sämre lottade människor, båtflyktingar som flyr krig, svält och fattigdom.

Inför millennieskiftet år 2000 krävde rörelsen Jubel 2000 med den kristna rocksångaren Bono i spetsen att de fattigaste ländernas skulder skulle avskrivas, vilket många politiska ledare tyckte var en bra idé. Löften gavs, men infriades knappast. Idag skulle vi behöva en ny jubelårsrörelse som går i bräschen för världens fattiga. För många fattiga länder skulle någon form av skuldavskrivning vara det enda rätta. Dessutom vore det bibliskt och rättfärdigt.

Förlåt oss våra skulder ber vi, hur många av oss har egentligen tänkt på att denna bön också handlar om ekonomi, att den kan innebära att efterskänka lån och ekonomiska skulder?

Ekonomi och ekologi hör också ihop. Ekologi är vetenskapen som behandlar samspelet mellan de levande organismerna och den miljö de lever i. Detta samspel, detta ekosystem, är utsatt av hård press av starka ekonomiska krafter. Olika industrier och produktioner vill ha tillgång till billiga råvaror, vatten, olja och mineraler. Det leder till att ursprungsbefolkningar, naturreservat och vattenreserver hotas.

Ofta går det till så att nationella eller lokala myndigheter kommer överens med globala företag om utvinning av råvaror i ekologiskt känsliga miljöer eller i områden där den lokala befolkningen har sina traditionella bosättningar. Det kan gälla tillgång till vattendrag, utvinning av metaller, skövling av skog eller uppfödning av boskap för köttproduktion. När lokalbefolkningen organiserar sig och påtalar miljö- eller människorättsbrott leder det inte sällan till väpnade konflikter, eftersom företagen ofta anlitar privata arméer för att hålla protesterna under kontroll.

I klartext: de rika vill inte betala de fattiga så mycket för råvarorna att de fattiga skulle bli litet rikare. Istället gör de rika det svårt för de fattiga att bli rikare.

Ekumeniken då, hur hör den ihop med ekonomin och ekologin. Ekumeniken är kyrkorna tillsammans, de kristnas gemensamma röst. I bästa fall är den ekumeniska rörelsen en profetisk kraft i världen. Där kyrkorna delar erfarenheter skapas ett globalt helhetsperspektiv. I ekumeniken möts fattiga och rika, afrikaner och européer, asiater och amerikaner, baptister och katoliker, pingstvänner och ortodoxa.

Ekumeniken betonar att skapelsen är Guds och att människan är förvaltare. Ekumeniken lyfter fram de mänskliga resurserna. Ekumeniken lyfter fram Guds makt att förvandla. Ekumeniken handlar om Guds folk som försöker lever tillsammans i denna värld på ett fredligt sätt. Ekumeniken kallar samman Guds folk att vittna för världen om Frälsaren, Kristus, så att världen ska tro. Därför kallar ekumeniken oss bort från splittring och fram till enhet i tro och liv.

Ekumeniken är från början en missionsrörelse, fredsrörelse, en motståndsrörelse. Fortfarande samlar ekumeniken kyrkan, Guds folk till att ta ställning för Guds rike, mot orättfärdighet och orättvisor. Ekumeniken samlar vanliga troendes personliga berättelser om orättvisor och presenterar Guds rike som en annorlunda verklighet där alla människor är lika värda, där ingen ska utnyttja någon annan, varken ekonomiskt, sexuellt eller på något annat sätt.

Det som vi idag kallar mission, internationell diakoni eller kristet fredsarbete är inspirerat av den hundraåriga globala ekumeniska rörelsen. Inom ekumeniken sätter sig kyrkorna ner tillsammans för att i bön och samtal reflektera över Guds vilja i ljuset av utmaningarna i dagens värld. Och så lyssnar de på varandra och delar erfarenheter om både misslyckande och framgång.

Ekumeniska ansvarsveckan har i snart 40 års tid hjälp kyrkorna i vårt land att lyft fram viktiga globala frågor, reagera på dem, ta ställning, engagera sig. Några exempel, fred och rättvisa, trygga tillgången till mat, barnens rättigheter, människohandel, religionsfrihet, vapenhandel, kriget om naturresurserna, rättvisemärkta produkter, allt från kaffe till mobiltelefoner. Och i år migration och invandringsfrågor. Varför gör Ansvarsveckan detta? Jo, för att den har fått ett mandat av kyrkorna i vårt land genom Ekumeniska rådet i Finland som samlar alla kyrkor i vårt land till bön och samtal. Kyrkorna har fått sitt mandat av Jesus att arbeta för fred, enhet och försoning. Att visa omsorg om de svaga och utsatta, att dela brödet och gemenskapen med dem som behöver. ”Allt vad ni har gjort för en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”, säger Jesus.

En av dem som för dessa minstas talan är fader Sterlin från Colombia, Ansvarsveckans internationella gäst 2014. Fader Sterlin arbetar för att afro-colombianerna ska ha rätt att äga jorden de bor på. Marken de traditionellt bott på är värdefull eftersom där finns guld, mineraler och andra naturresurser. Men folkets rättigheter till markägande respekteras inte då gruvföretag drar fram. Naturresurserna har blivit ett bränsle för konflikterna istället för att bidra till välfärd. I området finns också finländska företag. ”Varken Finlands eller finländska företags ekonomiska intressen får äventyra lokalbefolkningens rätt till sitt eget land och dess naturresurser”, betonade fader Sterlin när vi träffade utrikesministeriets representanter i oktober i fjol.

Frikyrklig Samverkan, de finlandssvenska frikyrkornas ekumeniska biståndsorganisation uppmanar sina medlemssamfund och dess församlingar att leva ekonomiskt, ekologiskt och ekumeniskt. Bistånd blir mindre viktigt om handeln blir mera rättvis. Därför uppmanar FS församlingarna att handla rättvisemärkt och leva ekologiskt. FS har också riktat en vädjan till statsminister Juha Sipilä om att granska den nya regeringens biståndspolitik i ljuset av den kristna övertygelse han står för.

Den ekumeniska rörelsen fördömde apartheid och rasism som synd. Genom ekumeniken har vi lärt oss att kristna hör ihop, oberoende var vi bor, vilken bakgrund vi har, social ställning eller utbildning. Det är därför det är möjligt för kristna från Bulgarien och andra delar av världen att känna sig hemma i Betaniakyrkan i Jakobstad. Det är därför karener från Burma funnit ett hem i Oravais baptistförsamling. Det är för att vi har samma Gud och frälsare, för att vi får leva ledda och inspirerade av samma heliga Ande som det är möjligt

Jesus säger i dagens text: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera. Det gäller oss alla här mer eller mindre. Det gäller man och kvinnor med makt. Ju mer makt desto högre krav.

Mohandas Gandhi som i mycket var inspirerad av Jesus och som i sin tur inspirerade Martin Luther King Jr har gjort en lista på moderna sociala synder. Det är synder som illustrerar Jesus ord om att av den som har fått mycket krävs det också mycket.

1. Rikedom utan arbete
2. Njutning utan samvete
3. Kunskap utan karaktär
4. Handel utan moral
5. Vetenskap utan mänsklighet
6. Tillbedjan utan offer
7. Politik utan principer
8. Rättigheter utan ansvar

För varje synd skulle det gå att ge flera exempel på företeelser både globalt och i vårt eget samhälle.

Därför gäller Jesus ord också kyrkan, församlingen, dig och mig. Vad är det vi har fått, vad har anförtrotts oss, som vi ska stå till svars för? Att vara kyrka är också att vara förvaltare. Av pengar. Av tillgångar och resurser. Av gemenskap. Av tid. Av evangelium. Av bröd och vin.

Att vara kyrka är att proklamera Guds rike. I predikan. I bönen. I lovsången. När vi bryter brödet. I ekonomin.

Eller för att citera generalsekreteraren för Baptisternas Världsallians Neville Callam, som i sitt avslutningstal vid den nyligen avslutade baptistkongressen i Durban, Sydafrika, vädjade till alla världen baptister att trofast förvalta och

”stå upp för de värderingar som förenar baptister inom BWA. Dessa principer är: predika de goda nyheterna om Guds rike, praktisera ett ansvarsfullt kristet lärjungaskap, försvara dem som är förföljda, identifiera oss med människor som behöver hjälp genom bistånd och humanitär hjälp, men också arbeta för att utrota de system och strukturer som upprätthåller orättvisorna.”.

Nästa veckoslut hålls Humlefestivalen. I år blir det en proklamation. Let freedom ring, Vi sjunger protestsånger och frihetssånger. Vi skriver kort till regeringen där vi säger: Rädda biståndet! Låt flyktingen komma! Och så firar vi gudstjänst där vi ber att Gud ska ge oss öppnade ögon och modiga hjärtan. Kom gärna med och skapa en festival där Jesu kärlek ska få ta sig uttryck i gästfrihet och modiga, heliga handlingar.

Att vara kyrka är att leva som om Guds rike redan vore här i all sin kraft. Ett rike där människor är mera värda än pengar. Ett rike där skulder kan avskrivas. Ett rike där gästfrihet inte värderas i pengar. Ett rike där ord och handling blir ett. Ett rike där främlingen välkomnas in i gemenskapen. Ett rike där ingen behöver känna sig annorlunda eftersom alla är unika och passar in i Guds rikes mångfald. Ett rike där vi samlas för dela bröd och vin. Till förlåtelse, gemenskap och upprättelse.

Herre Jesus låt ditt rike komma. Amen.