Levande vatten

Predikan i Betelkyrkan 28.5.2017, sjätte söndagen efter påsk (söndagen före pingst). Jani Edström

Joh. 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Denna helg hålls den stora årligen återkommande mångkulturella ”världsförbättrarfestivalen” Världen i byn, Maailma kylässä. Kan väl också översättas med världen på besök. Fast numera är vårt land rätt mångkulturellt så världen är inte längre bara på besök. Världen bor här, vi bor i, och är en del av världen. Vi delar världen tillsammans, samtidigt som vi funderar på olika värden och värderingar som kan och ska reglera vårt liv tillsammans. Därför är festivalen viktig. Den är också viktig genom att visa att allvarliga frågor, högklassig konst och underhållning inte är varandras motsättningar.

Jag undrar, vad hade hänt om Jesus själv, under sista dagen av festivalen Världen i byn hade lagt upp ett eget litet bord, bredvid alla andra föreningars och organisationers bord? Om han mitt i all den färggranna röran och det multikulturella oljudet, de exotiska matdofterna hade ropat: Om någon är törstig, kom till mig och drick. Utan att vara rustad med hundratals halvliters Evianflaskor på bordet, utan att marknadsföra någon ny läskedryck med en ny smak. Bara stå där och säga: Kom till mig om du är törstig!

Hur många skulle står där och undra vad är det han egentligen vill? Hur många skulle gå fram till honom och undra vad håller du på med? Var är vattnet, var är drycken? Kanske rycka på axlarna och gå vidare till något mera intressant, något som lovar mera ”instant gratification”.

Någon som glömt den obligatoriska festivalvattenflaskan hemma kanske skulle gå fram och säga: Jag är faktiskt törstig, kan du ge mig att dricka. Och så kanske vi skulle fått läsa om ännu ett spännande samtal, liknande mötet med den samariska kvinnan vid Jakobs källa. Ett samtal om törst, om tro, om livsval, om en väg till källan som alltid ger friskt vatten.

När Jesus ställer sig upp och erbjuder det levande vattnet får han konkurrens. Liksom festivalen Världen i byn uppvisar hundratals bord och montrar med allt från mat, litteratur, ideologi och religion, erbjuds vi varje dag nya möjligheter att få tiden att gå, att placera våra pengar, att köpa oss till hälsa och skönhet, att resa till våra drömmars mål till ännu mera pressade biljettpriser. Det känns för en iakttagare som om det blivit allt svårare för Jesus att få sin röst hörd i marknadsvimlet.

Men det finns någon som lystrar, någon som lyssnar, någon som noterar, någon som minns och någon som berättar vidare och skriver ned. ”Kommer du ihåg vad Jesus ropade vid på sista dagen under högtiden? Minns du när det skedde? Det var före pingsten, innan Anden hade fallit. Tänk att han visste, tänk att det han lovade skedde?”

Idag läser vi berättelsen litet som med facit i hand. Vi vet vad som väntar. Det visste inte de som lyssnade till Jesus då. I alla fall tror vi att vi vet vad som väntar. Pingsten. Den heliga Andens högtid. Märkesdagen vi firar till minne av kyrkans födelse (rätt eller fel). Och kanske är det aningen för tryggt och riskfritt att tro att vi vet vad som hände sedan. Kanske tror vi att det levande, flödande vattnet kan stängas in, ledas vidare och kanaliseras av oss, kontrolleras av oss. Men det kan det inte.

Det levande flödande vattnet brusar ibland fram okontrollerbart. Då kan vi bara stå och förundrat titta och undra: Vad det det här som Jesus menade? Medan andra rusar fram och försöker stänga in flödet, tämja det.

Historien är full av händelser där Anden brutit fram som oväntat och så kraftfullt att kyrkan och dess ledarskap inte kunnat hantera det och istället tagit avstånd och försökt stänga in det, istället för att invänta och se: Vilka är frukterna av detta?

Men nu talar Jesus om flödet ur varje människas inre som tror på honom. Det är en gåva till alla troende. Andens gåva.

Jag tänker mig en rostig gammal maskin som visserligen fungerar och gör vad den ska, men det går långsamt, det går trögt, det gnisslar och har sig och man vet inte om den kommer att gå sönder nu eller i morgon. Sen kommer någon på att smörja upp maskinen, olja de vitala delarna och så plötsligt har vi en maskin som fungerar tyst och smidigt och gör vad den ska. En annan bild på var smörjelse kan betyda.

Ibland har jag för mig att vi har odlar ett kristet ”krigstida ideal”. Livet ska gnissla litet, gå litet långsamt, hållas just över vattenytan. Det var bättre förr, då bet vi ihop tänderna, spottade i nävarna, sydde om kläder i stället för att köpa nytt. Litet som lärjungarna före pingsten.

Så ramlade Anden över dem alla och vad hände. Livet slutade gnissla, vattnet började bära, tacksamheten flödade

Och jo, visst blev det bråk och konflikter också i den första församlingen. Men nu var det inte längre fråga om Var ska vi hitta det levande vattnet? utan mera om Vart ska vi leda vattnet? Hur ska vi kanalisera det så att alla kan få del av det? Vad ska vi göra med allt vatten, hjälp oss?

Överflödande liv, är en term som ibland används om den kristna erfarenheten. Då handlar det inte om att ha mera pengar än vad man kan göra av med. Istället handlar det om att inte begränsa Guds flöde. Att låta Gud använda oss som kanaler för sin Andes ström.

Amen.

 

Tetrisekumenik och trädgårdsekumenik

Text: Jani Edström

När kyrkor och samfund möts för ekumeniska samtal får man ibland känslan av att det handlar om ekumenisk tetris *). Större eller mindre klossar ska fås att passa ihop och bilda ett mönster utan luckor eller sprickor. Termer som ”den odelade kyrkan”, ”den lutherska (eller vilken annan som helst) traditionen” eller ”vår kyrkas syn på…” får oss att tro att det ekumeniska bygget består av klossar och bitar som bara väntar på att fogas ihop till ”synlig enhet”.

Ur ett google earth satellitperspektiv kan det faktiskt se ut så. Vägen från det ekumeniska ritbordet till verkstadsgolvet är dock lång och svår, men också rolig och utmanande. För det visar sig snart att ekumenik inte bara handlar om kyrkoklossar som ska manövreras närmare varandra genom ekumeniska överenskommelser, undertecknade avtal och kyrkoledares uttalanden.

Ekumenik handlar framför allt om att växa tillsammans, som i en trädgård. I den ekumeniska trädgården sås frön som börjar gro och spira. Växandet är ofta en långsam process som kräver tålamod och omsorg. I den ekumeniska trädgården finns mångfald både i färg, form och funktion. Det som förenar allt som växer i trädgården är livet som genomsyrar allt. Men ogräset då? Ja, det får vi hjälpas åt att varsamt rensa bort utan att skada de andra växterna.

Borgå domkapitels initiativ om ”ett utökat behov av gästfrihet såväl i nattvardsfirandet som angående rätten att predika i gudstjänster” (14.1.2015) får fungera som exempel på hur trädgårdsekumeniken möter tetrisekumeniken. Rent konkret handlar det om att utreda möjligheten till: a. att alla som har rätt att delta i nattvarden i sitt eget kyrkosamfund, skulle ha rätt att delta i nattvarden i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, b. klargöra stadganden som har att göra med nattvardsfirandet och utdelning av nattvarden, c. bjuda präster som hör till andra kyrkosamfund att predika i gudstjänster i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas församlingar.**)

Bakom initiativet ligger en önskan att kyrkans ekumeniska linjedragningar mera skulle ta hänsyn till hur kristna människor lever sina liv i globaliseringens och den ekumeniska mobilitetens tidevarv. Människor ingår äktenskap över samfundsgränser, de vill fira gudstjänst och gå till nattvarden i varandras församlingar, de vill lyssna till predikanter från grannförsamlingen eller andra kyrkor, de är vänner trots olika kyrkotillhörighet. Därför betonas i initiativet den ekumeniska gästfrihetens princip, som i sin tur bygger på vänskap och tillsammansväxande.

Tetrisekumenikens reaktion på detta är rädslan (?) att ett öppet nattvardsbord skulle förändra kyrkans ekumeniska grundlinje, och att predikogästfrihet inte rimmar med synen på kyrkans väsen och bekännelse. Ändå sker detta hela tiden, som regel i många andra lutherska kyrkor, som undantag i Finland. För en vanlig församlingsmedlem är det svårt att se hur kyrkans väsen skulle hotas av ekumeniska gäster, vänner.

En arbetsgrupp har kommenderats tillbaka till det ekumeniska ritbordet för att se hur kyrkans, med Borgå-mått mätt, snäva ekumeniska linjedragningar bättre ska motsvara den ekumeniska verklighet vi befinner oss i idag.

Vi ber om god jordmån för den ekumeniska växtligheten.

Fotnot:
*) Tetris är ett dator- och TV-spel som går ut på att ordna olika fallande figurer. Tetris uppfanns av matematikern Alekséj Leonídovitj Pázjitnov när han arbetade vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi i Moskva. Originalet gavs ut 1984. (wikipedia)
**) En dialogpredikan med biskop Björn Vikström och pastor Catarina Olin (Missionskyrkan i Finland) hölls vid ekumeniska festgudstjänsten i Borgå domkyrka på reformationssöndagen den 16 oktober, vilket också utgjorde en finlandssvensk inledning på reformationens märkesår NÅD 2017.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Nyckeln som ges ut av Kyrkans central frö det svenska arbetet.)

Ett gudomligt nyårslöfte

Nyårslöften är överskattade. De resulterar oftast i en känsla av misslyckande, att inte kunna leva upp till sina högt ställda förväntningar. Bakom nyårslöftet ligger samma känsla av misslyckande, det gick inte som vi tänkt oss under det gångna året. Förhoppningarna var högt ställda, men våra föresatser, vår vilja, vårt engagemang räckte inte till. Men skam den som ger sig, bättre nyårslycka nästa gång, intalar vi oss. Och så fortsätter vi den meningslösa kampen mot misslyckandet.

Då är det bättre att inse faktum. Att misslyckas är en del av livet, det kan till och med vara vägen till framgång. Som grund för varje framgångsrikt projekt finns ett stort antal misslyckanden, felbedömningar och halvframgångar. Dessa misslyckanden har gett oss erfarenheter som vi kan bygga vidare på när vi försöker på nytt.

”Om vi misslyckas vi börjar om igen”, sjöng barnen förr. Sången fick dem att inse att det inte är misslyckandet som är det farliga. Det stora monstret i livet är om vi ger upp. Men för en kristen finns det inget alternativ ”ge upp” att kryssa för när vi tar emot det oskrivna nyårsbladet.

Om Gud själv inte är rädd för att misslyckats, varför skulle vi människor vara det? Vi får ju ta del av Guds nyårslöfte om evig kärlek, omsorg, framtid och hopp. Varför inte bläddra fram nyårsdagens profettext som en påminnelse om vem vi tillhör som kallar oss Guds barn:

Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.

God fortsättning på Nådens år 2017!

Vill vi vara tillsammans?

Frågan ställdes av en samfundsledare vid Frikyrklig Samverkans möte när frågan om utvidgat samarbete behandlades nyligen. Frågan stannade hos mig och jag tänkte på alla de gånger när ekumeniken styrs av andra faktorer än en uttalad strävan efter mera samarbete och fördjupad gemenskap. I det forna Sovjetunionen tvingades de evangeliska kyrkorna in under samma tak, en sorts påtvingad ekumenik. Numera är ekonomi och minskade resurser ofta drivkrafter inom ekumeniken. Men hur är det riktigt, vill vi vara tillsammans? På riktigt? Den frågan är inte alltid lätt att besvara, för den förutsätter att vi möts och lär känna varandra. Och det gör vi alltför sällan.
Allt det här kan förändras om vi tar tillvara de möjligheter som redan finns för möte och samverkan. Ekumeniska märkesåret NÅD 2017 är en möjlighet för alla kristna att mötas, nationellt och lokalt. Reformationens 500-årsminne är ett utmärkt avstamp att lära känna varandras rötter och historia, men också hur det kristna arvet förvaltats av olika kyrkor och samfund. Vad är gemensamt och vad är det som skiljer?
Frikyrkornas pastorsmöte i november är ett annat exempel på hur personliga möten och gemenskap kan leda till en viljeyttring om en fördjupad ekumenik. Syftet med pastorsdagarna var att erbjuda en plats att växa tillsammans, bli sunt beroende av varandra, bryta isoleringen och möta varandra på djupet. Mötet ville markera att alla är människor vars tjänster inte står i ett konkurrensförhållande till varandra, eftersom vi alla tjänar samma Herre. Genom att dela in deltagarna i regionala grupper uppmuntrade mötet till att också framöver hålla regionala möten där för gemenskap, stöd och uppmuntran.
Inför mötet hade arrangörerna sänt ut en inbjudan där man konstaterade att det finns saker som hindrar oss från att fungera som Gud vill. När vi kommer närmare Kristus kommer vi också närmare varandra. Då kan vi befrias från missförstånd och fördomar, vilka bottnar i att vi inte känner varandra och den situation vi arbetar i.
Före den avslutande nattvardsgudstjänsten antogs ett uttalande som ska ligga till grund för utökad samverkan och djupare gemenskap mellan de olika samfunden.
Uttalande från frikyrkliga pastorsmötet i Torppa, 22-25.11.2016
Den kristna enheten är en gåva vi fått att be om och arbeta för. Jesu bön om enhet förpliktar oss att också söka gemenskap över församlings- och samfundsgränser. En genuin kristen gemenskap kännetecknas av ärlighet, öppenhet och tjänande. Tillsammans utgör vi en del av Kristi kropp varandra till tjänst, uppbyggelse och uppmuntran. Som ledare inom de frikyrkliga samfunden i Svenskfinland vill därför göra följande viljeyttring:
– Vi vägrar att tala ont om varandra
– Vi väljer istället att tala gott om varandra
– Vi vill bygga goda relationer till varandra och de församlingar och samfund vi tjänar
– Vi vill verka för ökat samarbete mellan alla kristna på samma ort
– Vi uppmanar våra församlingar till bön och förbön för alla kristna ledare i vårt land, nationellt och lokalt
– Vi vill kunna bidra med och vara öppna för korrigeringar och konstruktiv kritik när det är befogat
– Vi respekterar de läromässiga olikheter som finns mellan samfund, men betraktar dem inte som hinder för gemenskap och samverkan
– Vi vill betona det som förenar oss kristna, inte det som skiljer oss åt
– Vi vill förankra vår förkunnelse och undervisning i tron på en treenig Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden.

Bokmässans kyrktorg

Bokmässan i Göteborg lär vara något alldeles speciellt. Därför finns den på listan över platser att besöka. Men vi behöver inte heller skämmas över bokmässan i Helsingfors, med dess hundratals montrar, träffpunkter och samtal. Själv var jag med på ett hörn i år, både som arrangör och som medverkande. Som arrangör ansvarade jag en dag för kaffevagnen (också te serverades) som Kyrkans central för det svenska arbetet hade ställt upp bredvid reklamen för reformationens märkesår NÅD 2017. Kaffevagnen var en succé. Kring den samlades folk som ville ta en liten paus efter en lång vandring mellan böckerna eller som tankade vätska inför sitt bokmaraton.

-Vad kostar kaffet, undrade många. -Det är gratis, fick vi svara. Gratis betyder nåd och nåd är något du får utan att betala för det. Gratis kaffe, symbolen för nåd utan förtjänst, helt i reformationens anda. Sola gratia, sola kahvia! Så kunde samtalen inledas för att sedan mynna ut i allt från djupa teologiska diskussioner och livsberättelser till helt vardagliga funderingar.

Liksom på bokmässan i Göteborg håller Helsingfors bokmässa på att bli en viktig mötesplats för olika sätt att formulera och uttrycka tro. Med program och samtal medverkade biskopar, teologer, kristna författare, aktivister och en intresserad publik. Också en annan form av ”bokmässa” hölls på söndag förmiddag, i form av en kort gudstjänst eller andakt inspirerad av böckernas bok.

Själv medverkade jag i ett samtal om fred, religion och utvckling arrangerat av tidskriften Fredsposten. Samtalat handlade om den goda religionens möjligheter att skapa plattformer för samtal, möte och försoning. Det kändes aktuellt att på bokmässan konstatera att religion är mer än texter, texter som en del utanförstående verkar vilja tolka litet hur som helst. Religion handlar om identitet, tillhörighet, samverkan, bön, gudstjänst, högtider, dofter, smaker, sång och dans.

Ordet kyrktorg får en litet annan innebörd på bokmässan. Nu handlar det inte om kyrkans eget torg utan om kyrkan på torget tillsammans med alla andra torgförsäljare. Det torget håller på att bli en allt viktigare mötesplats för allt fler.

 

Ett ekumeniskt handslag

Påven Franciskus besökte Lund i veckan. Under besöket firade han ekumenisk gudstjänst i domkyrkan tillsammans andra kyrkoledare och inbjudna gäster. Dessutom firade han mässa med sina katolska trossyskon. Besöket föranleds av att reformationens märkesår inleds. Nästa år har det alltså gått 500 år sedan Martin Luther offentliggjorde sina kritiska teser mot avlatshandeln i den tidens katolska kyrka.

Efter tiotals år av aktiva ekumeniska samtal och gjorda överenskommelser har lutherska och katolska teologer hittat en gemensam ton. Katoliker och lutheraner är inte längre fiender, de är vänner, bröder och systrar i Kristus. De har inte samma åsikter i allt, men de delar det allra viktigaste i den kristna tron, rättfärdiggörelsen genom tro och inte genom gärningar.

Lutheraner och frikyrkliga hör till den protestantiska traditionen. Vi förenas genom reformationens nyupptäckter och har hållit en kritisk distans till katolska kyrkan. När katoliker och lutheraner skakar hand är det ekumeniskt brobyggande eftersom det var mellan katoliker och lutheraner som den stora splittringen skedde för 500 år sedan.

Som frikyrkor kan och vill vi inte åka snålskjuts på andra kyrkors närmanden, men vi kan studera och lära oss av de förda samtalen och fråga: Var ligger de ekumeniska smärtpunkterna idag? Vad har vi gemensamt, vad är det som fortfarande skiljer oss åt? Genom fortsatta samtal med olika kyrkor och samfund kan vi rätta till missförstånd och glädja oss över gemenskapen vi har genom Jesus Kristus. Då kan handslaget till och med bli en ekumenisk omfamning.

Identitetsbevis åt papperslösa?

För några dagar sedan cirkulerade en nyhet om att kyrkan kan bevilja identitetsbevis åt papperslösa asylsökare. Papperslös är den som efter att ha nekats uppehållstillstånd är kvar i landet. En sådan person har då inte längre rätt att bo kvar på flyktingförläggningen och få det stöd som asylsökare får. Myndigheterna kan i princip utvisa personen i fråga som saknar medborgerliga grundrättigheter.

Vad skulle det då innebära att en kyrka eller församling skulle bevilja id-handlingar åt papperslösa?

För det första skulle det kunna bli en stark symbolhandling: Du är sedd, du finns, du är älskad som den du är. Kort sagt en illustration av evangeliets budskap om Guds villkorslösa kärlek.

För det andra skulle det vara ett sätt för kyrkan att visa på vilket samhälle vi vill leva i, en värld där alla är lika värda, ett sätt att visa på en annan, mänskligare verklighet.

För det tredje kunde det innebära att den papperslösa tillsammans med en stödperson kan be myndigheterna leva upp till mera humanare tolkningar av grundläggande rättigheter och flyktinglagen.

Inget vet ännu vart initiativet leder, eller ens om de papperslösa tycker att det är en god idé. Enda sättet att ta reda på är gå vidare, fråga, ta reda på, och se hur det skulle kunna se ut i praktiken.

Kvartersekumenik

Ledningsgrupperna för de båda grannförsamlingarna träffades häromkvällen. Redan att få tiden att passa för så många var ett litet under.

Samtalet rörde sig om tidigare samarbete och nya utmaningar. Det kändes tryggt och vant eftersom vi under flera år lärt känna varandra och bett för varandra, troende från två församlingar, i samma kvarter.

Kvartersekumenik är en gåva vi fått att ta hand om och ge vidare. Att leva nära gör samarbete möjligt. Det är stort utan att vara högtidligt, nära utan att vara trivialt. Gudstjänsterna förenar, mathjälpen engagerar.

Samarbetet kring söndagsskola och scouting har skapat förtroende att bygga vidare på. Tiderna förändras. Idag är det mångspråkigt och flerkulturellt. Är vi beredda att förändras, låta andra påverka oss? Kanske är det en förutsättning för det som tidigare kallades väckelse, att människor kommer till tro på Jesus Kristus och börjar leva det nya livet.

När kristna möts med olikheter och förenas i mångfald är det ett tecken på att den heliga Anden leder byggandet av Guds rike. Vi är byggstenarna och Guds kärlek är murbruket som håller samman bygget.

Vad är kyrkoasyl?

Kyrkoasyl är ett undantag från regeln. Regeln är att en asylsökares rättigheter och personliga trygghet alltid ska beaktas i asylprocessen. En asylsökare kan dock anhålla om kyrkoasyl som en sista utväg om hen känner sig rädd eller hotad, om hen upplever att myndigheterna inte tar hänsyn till de framlagda asylskälen, eller i väntan på en ny prövning av fallet i ljuset av ny information.

Kyrkoasyl grundar sig på en gammal biblisk och kristen tradition. I Gamla testamentets Israel grundades fristäder för sådana som oavsiktligt förorsakat en annans död. Så länge de uppehöll sig i fristaden kunde ingen straffa dem.  Kyrkor och helgedomar har fungerat som fristäder under århundraden. Tanken var myndigheterna inte hade befogenheter att ta sig in i kyrkan för att hämta den som sökt fristad i där.

Kyrkoasylen har inget direkt juridiskt skydd, däremot är det en tradition som myndigheterna i de flesta europeiska länder valt att respektera. När svensk polisk tog sig in Alsike kloster på 1990-talet utbröt protester och sedan dess har polisen respekterat kyrkan som asylplats.

När en församling beslutar att bevilja kyrkoasyl sker det för en begränsad till, till exempel tills asylfallet har fått en ny behandling eller tills ytterligare klargöranden gjorts. Kyrkoasyl sker öppet med de lokala myndigheternas kännedom. Därför är det viktigt att skapa goda relationer till polis och andra myndigheter för att trygga ett gott samarbete. Om den asylsökande trots detta hotas av avvisning kan församlingen anhålla om att sända med en eller flera stödpersoner när asylbeslutet verkställs. Det är också viktigt att dokumentera hela processen ända fram till vad som händer den asylsökande efter avvisningen.

Om det finns orsak att tro den som avvisas kommer att mötas av förföljelse eller dödshot kan församlingen välja att gå ännu längre och inte rätta sig efter myndigheternas beslut. I sådana fall frångår man kyrkoasylprincipen och idkar civil olydnad. Civil olydnad är en del av ett demokratiskt samhälle. Det kan innebära att man bryter mot gällande lagar eller förordningar, och beredd att ta straffet för det. Civil olydnad har i många fall öppnat för nya lösningar och bidragit till ett rättvisare samhälle.

 

 

 

Bara ord

I den pågående presidentkampanjen i USA försvarar sig den ena kandidaten sina ’övertrump’ med att det var bara ord, det var inte på riktigt.  Det låter inte riktigt övertygande. Det vi förhoppningsvis lärt oss i Finland de gångna åren är att ord har betydelse, ord och handling är nära förknippade. Från hatprat till hatbrott, från hot till trakasserier, från våld till dråp.

I kyrkan vet vi att ord har betydelse. Det är därför vi regelbundet läser texter, ber med ord, sjunger sånger med betydelse. Redan de första raderna i Bibeln talar om hur Gud använde ord i skapandet. Som en hänvisning till den berättelsen talar evangelisten Johannes om Kristus som det skapande ordet som ger liv och ljus. Guds ande svävade över vattnet och gav upphov till liv. Kristus, Guds skapande ord, skapar liv där det varit dött, han är ljuset där mörker råder, han är sanningen och avslöjar lögnen.

Många säger sig vara trötta på kyrkans många ord. Därför är det viktigt att orden används rätt, ansvarigt och kanske mera sparsamt. För ord har betydelse. Rätt använda kan orden ge kraft, uppmuntran, glädje. De kan befria och upprätta.