Kategori: Uncategorized

Andlighet i pandemins tid

Coronavirusets okontrollerade utbredning tvingar våra myndigheter att införa nya restriktioner och begränsningar i takt med att viruset muterar och sprider sig. Många upplevde att julen, gemenskapens högtid blev något annat än planerat, för andra blev det ännu ensammare än vanligt. I skrivande stund lever vi ännu med tuffa begränsningar. Ingen vågar ännu uttala sig om framtiden trots att vaccineringsprogrammen inletts.

De kommersiella krafterna råkar inte i panik över en pandemi. Istället satsar de på ökad handel över nätet. Det senaste året har nätbutikernas omsättning mångdubblats. De rika har blivit ännu rikare medan fattiga och redan marginaliserade har drabbats hårt, både ekonomiskt och mentalt.

Kyrkornas diakonala verksamhet har fått ännu större betydelser för många som redan tidigare varit beroende av utomstående hjälp utifrån. Familjerådgivningarna är fullbokade, diakoniarbetet är pressat och de frivilliga matutdelningarna jobbar för fullt. Liksom personalen inom sjukvård och åldringsvård är församlingarnas anställda och frivilliga därute och gör ett viktigt jobb med de risker det innebär att själva bli smittade. 

Alla andra då, som inte kan eller får göra praktiska insatser för dem som drabbats av pandemin. Hur kan de tjäna, finnas till för andra? Hur överlever vi när vi inte får samlas till bön, gudstjänst eller gemenskapen vid kyrkkaffet eller till andra aktiviteter? Hur kan vi vara en levande kyrka i pandemins tid? Kyrkans identitet bygger på församlades närvaro, att vara församling är ju att vara tillsammans.

Pandemin gör att vi ännu mer söker oss till underhållning och verklighetsflykt. Konsumtionen av alkohol, tv-serier och dataspel har skjutit i höjden visar statistiken. Helt förståeligt kan man tycka för den som tycker att livet just nu bjuder på för mycket verklighet. Många har ändå ingen virtuell verklighet att fly till och behöver allt stöd de kan få.

Pandemin är en tid av påtvingad ensamhet, samtidigt som den utmanar oss till introspektion och självrannsakan. I gudstjänsterna ber för de ensamma. I denna tid är vi alla de ensamma och får be för oss själva och för varandra, tillsammans.

Hur kan vi vara ensamma tillsammans?

Kyrkan upprätthåller inte bara en gemenskapstradition i gudstjänsten där vi ber och lovsjunger tillsammans. Det finns också i kyrkan en lång tradition av ensamhet inför Gud. I Bibeln möter vi profeter som Elia som finner Guds närvaro i tystnaden och ensamheten. Såväl Johannes Döparen som Jesus från Nasaret tillbringade en lång tid i öknen innan de inleder sin verksamhet. I ensamheten med Gud och sig själva hittade alla styrka och kraft att utföra sitt uppdrag.

I den tidiga kyrkan började ökenfäder och -mödrar söka Guds närhet i den karga ensamheten. Under medeltiden utvecklades klostertraditionerna som sedan dess betonat tidegärden, den dagliga bönen, från laudes (morgonbönen)till completorium (bönen inför natten). Bönen och det dagliga arbetet gav ramar och innehåll för dagen. I klostret övade munkar och nunnor upp förmåga att vara ensamma tillsammans – inför Gud.

Coronapandemin är ingen tid för oss att råka i panik. För det första ska vi komma ihåg att vi inte ensamma. Gud är alltid med oss. Det är det som är trons budskap, att Gud inte övergett mänskligheten. Gud erbjuder sig själv till oss, ger oss ett hopp och en framtid som inte är beroende av yttre omständigheter. För det andra kan vi vända isoleringen till något gott. Den här tiden kan bli en tid för ett fördjupat andligt liv, att ta i bruk de goda vanor som erbjuds i bön och kontemplation. Bönen bär och erbjuder gemenskap med Gud och med varandra. Ingen av oss blir lämnad ensam.

Pandemin ger oss möjlighet till att fördjupa vårt andaktsliv genom andliga övningar. I Andreasbladet som ges ut av Andreaskyrkan i Helsingfors läser jag bland annat följande tips på hur vi kan hålla tron levande under coronatiden: Våga pausa och reflektera, Ta en bönepromenad och njut av naturen, Ring en vän, Ta del av andra församlingars online-gudstjänster, Ladda ner bibelappar. En kollega tipsar om att vi kan göra den ekumeniska pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela virtuellt.

Låt oss använda vår fantasi och uppfinningsrikedom till att fördjupa vår tro genom andliga övningar. Vi kan använda denna tid av ’nedstängdhet’ till att motverka nedstämdhet och låta glädje och framtidstro hälsa på ibland. Om Paulus kunde glädjas i Herren i fängelse i Filippi kanske också vi kan göra det.  

Jani Edström

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Luk. 19:37

Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa. Luk. 19:40

Lovsång förknippas med Guds natur. Vi prisar Gud för den Gud är, Fader, Son och Ande i en innerlig gemenskap, en evig harmoni. Gud är kärlekens ursprung och källa, det högsta goda. Gud är annorlunda, ändå igenkännbar. Gud är bortom allt förstånd, ändå nära. Gud är nådens och barmhärtighetens upphov, som förbundit sig att stå fast vid sina löften. Gud är rättfärdighetens och rättvisans Gud som en gång ska ställa allt till rätta.

Lovsång förknippas med Guds gärningar. Vi prisar Gud för vad Gud gör. Gud är skapare, försonare och livgivare. Gud har gjort denna värld möjlig. Allt skapat är i sig en lovsång till Gud. Gud har i Kristus gjort förlåtelsen möjlig och bjuder oss att vika in på försoningens och fredens väg. Gud låter sin Ande sväva över allt skapat. Gud låter sin nåd regna över både onda och goda. Hela tillvaron är innesluten i Guds omsorg.

Lovsång hör ihop med hoppet, förväntan om vad rättfärdighetens Gud ännu ska göra. Efter att Maria fått budskapet om att föda Guds Son stämmer hon upp en lovsång till rättvisans Gud som ska störta härskare och upphöja de ringa. Som ska mätta de hungriga och skicka bort de rika.

Lovsång är hoppets sånger som bär oss ända in i framtiden. Psalmerna i Bibeln inleds ofta med förtvivlan, men utmynnar i visshet om Guds frälsning. Mitt under de kejserliga förföljelserna prisade martyrerna sin Frälsare för det eviga livets hopp. De afroamerikanska kyrkorna har genom sina spirituals och gospels visat att hoppet och lovsången inte kan förslavas. I östkyrkan lever lovsången i den färgstarka liturgin där bönen Herre förbarma dig bottnar i förvissningen om att Gud infriar sina löften.

När lovsången tystnar, tystnar hoppet. Därför fortsätter kyrkan att sjunga lovsånger. Kyrkan är hoppets gemenskap som ledd av Anden envist och oförtrutet sprider Guds rike och verkar för det goda. Om kyrkans lovsång tystnar kommer sången att höras i alla fall. Kanske som stenarnas rop, som vindens sus eller som stormens brus. Men vill vi verkligen höra stenar ropa?

Lovsång går inte alltid i dur. Lovsång är mer än treklanger i fyrafjärdedels takt. Lovsången innehåller ofta både smärta och glädje. Kyrkans lovsång är inte världsfrånvänd i sin gudstillvändhet. Det kan göra ont att sjunga lovsång i en värld som lider. Men äkta lovsång är profetisk. Kyrkans lovsång sjungs med öppna ögon inför mänsklighetens behov. Lovsången erkänner våra gemensamma livsvillkor utan att försköna. Kyrkans lovsång är som en blues där de blå tonerna glider mellan förtvivlan och förväntan, mellan sorgen över en lidande jord och hoppet i Kristus. Tillsammans med Maria i sitt Magnificat och med lärjungarna på väg ner från Olivberget får vi förenas med kyrkan och hela skapelsen i en lovsång till vår Gud som frälser och upprättar. Lovsången ger hoppet vingar. Ingenting kan ta lovsången från Guds folk.

Bön
Hoppets Gud, förnya vår lovsång.
Låt oss inte tvingas lyssna till stenarna som ropar när vi tystnat.
Ge oss frimodighet att stämma in i hoppets sånger.
Låt oss tillsammans med allt skapat,
änglarna och helgonen prisa dig för allt gott du gjort och ännu lovat göra.
Genom din Son Jesus Kristus.
Amen

Jani Edström

(Publicerat i Sändaren)

Jamal står lutad mot sin taxibil och röker en cigarett i väntan på nästa kund. Han har nyss parkerat vid en av de otaliga taxistolparna i huvudstaden, nöjd över att få en liten paus. Det har varit många körningar idag. Det piper till i mobilappen i hans telefon. Jamal låter cigarretten falla till marken. Han krossar den under skon samtidigt som han tar fram adressen dit han ska åka nu, ett bostadsområde utanför staden. Det håller på att skymma.

Jamal sätter sig i bilen, spänner fast säkerhetsbältet och rullar ut från parkeringen. Det är redan mörkt när han saktar in vid huslängan dit någon beställt hans taxi. Plötsligt svänger en bil ut från parkeringen och accelererar våldsamt. Jamal hinner bara se baklyktorna av bilen försvinna bakom nästa krök.

Jamal stiger ut och väntar på att hans kund ska dyka upp. Ur ett buskage bredvid parkeringen hör han ett ljud, ett jämrande. Han går dit och böjer sig ner. Där ligger en man, svårt skadad. Mannen blöder från ett sår i huvudet, med det vänstra benet i en onaturlig ställning under sig. Ingen tid för ambulans nu, inser Jamal.

Han rusar tillbaka till bilen, river ut förstahjälpsväskan och plockar fram förbandsmaterial. Försiktigt drar han ut den skadade mannen ur buskaget. Skjortan är sönderriven och på armen ser han en tatuering, ett svart hakkors.

Jamal hejdar sig. Han påminns om grannen som stått på gården och skrikit åt honom: ”Finland åt

finländarna, ut med svartskallarna, bort med alla muslimer.” Grannen var visserligen full, men Jamal känner ofta attityderna i luften. Ibland när han kör taxi känner han obehaget när en kund tvekar ett par sekunder innan hen vågar sätta sig i taxin.

Jamal jobbar vant och metodiskt, läkare som han är. Efter en stund har han stillat blodflödet och varsamt lyft in den skadade nynazisten i taxin. Jamal hittar varken mannens mobil eller identitetshandlingar. Tydligen har mannen blivit rånad. Jamal hade ju sett en bil köra iväg med full fart. Nu är det han själv som trycker gasen i botten och kör ut på ringvägen mot sjukhuset.

Jamal tänker på vad imamen sagt i moskén vid fredagsbönen. Om att alla människor är Guds skapelser och lika värda. Att vi alla ska ta ansvar för varandra, behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Visa barmhärtighet, hade imamen uppmanat.

Lättare sagt än gjort när det finns människor som vill andra illa, är missunsamma eller rasistiska, tänker Jamal. Men har gjort sitt val. Redan under kriget i hemlandet visste han, hellre rädda liv än skada eller döda. Därför var han också tvungen att fly till slut.

Ingen ska fråga vem du är när du är skadad och behöver hjälp. Alla har vi rätt till liv och trygghet, tänker Jamal när han bromsar in framför sjukhusets akutmottagning. Försiktigt lyfter han upp sin skadade passagerare och bär in honom. Personalen kommer emot och lägger mannen på en bår. Innan den skadade mannen rullas in vaknar han upp och ser misstroget upp på Jamal. Vad i hel…sedan tystnar han och ansiktet förvrids av smärta.

Ta väl hand om honom säger Jamal till läkaren. Jag gör en polisanmälan eftersom mannen blivit rånad. Här är mitt nummer om ni behöver nå mig. Och så vill jag gärna veta om han klarar sig. Tack, säger läkaren och försvinner in på akutmottagningen.

Jamal går tillbaka till taxin. Han torkar litet blod från baksätets läderklädsel. Möjligen har han en böteslapp att vänta, en övervakningskamera han missat blinkade till innan han svängde av från ringvägen. Inshallah, tänker Jamal när han åker iväg. Det går som Gud vill. Mobilen ger ifrån sig en signal. En ny kund väntar någonstans därute.

Jani Edström

(Ingått som Andrum i Yle Vega)

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.  

I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem:  Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.

Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.  

Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.  

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.

Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Jani Edström

(Publicerad i Nyckeln)

Då kom de dit med en lam som bars av fyra män

När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

Om det skulle finnas en teologisk motsvarighet till tv-serien MythBusters (mytkrossarna) skulle jag be dem krossa myten om att en kristen måste ha en stark tro.

Just när vi tror att myten om den starka tron redan är avlivad dyker den upp igen. När den inte lyckats få fotfäste här i Norden har den med tiden vuxit sig desto starkare i andra delar av världen. Där lockas (fattiga) människor av (rika) predikanters löften om hälsa och ekonomiskt välstånd. Budskapet är ungefär: Ge i kollekten eller betala in på mitt konto så blir du frisk och välbeställd. Vem vågar gå miste om en sådan chans? Men. Om ingenting händer är det ditt eget fel. Din tro är svag.  

I dagens evangelietext möter vi fyra företagsamma män. De är inte ute efter att själva få det bra, utan drivs av viljan att hjälpa sin kompis som är lam. (Vi får väl utgå ifrån att den lame själv tagit initiativet eller åtminstone gett sitt medgivande till det vågade tilltaget.)

Männen på taket är motiverade. De är beredda att ta en risk. Tro är alltid förenat med risk. Tänk om jag har fel, tänk om inget händer. Om helandet inträffar blir det dubbel glädje bland vännerna, om inte, möter de besvikelsen tillsammans. Efter att männen firat ner sin kompis blir det först fel. Jesus verkar inte alls bry sig om att mannen inte kan gå. Men Jesus ser djupare, det finns annat som behöver helas först. Dina synder är förlåtna. Inre och yttre helande hör ihop.   

Vad är tro? Jesus talar ibland nästan litet försmädligt om vår tro. Om ni ens hade tro som ett senapsfrö, säger han, kanske med glimten i ögat. Det behövs inte mycket tro, kanske bara en längtan. Bara att vi vågar ta ett steg. Den längtan finns hos männen på taket.

Tro såsom Abraham gjorde, sjunger vi trosfriskt. Och så har vi igen skapat bilden av trons hjältar som ouppnåeliga förebilder. Men sanningen är att Abraham också tvivlade. Han fick löftet om en son, men orkade inte vänta på att Sara skulle bli gravid, utan gick in till Hagar. Vad Abraham än trodde, handlade han ur tvivlet. Ändå kallas han trons fader. Inte så mycket på grund av sin tro, utan på grund av att Gud inte svek sina löften.

Ensam är inte stark på trons område. Tror är något vi gör tillsammans. Därför talar vi om kyrkans tro. Min egen tro räcker inte långt. Jag får vila i den gemensamma tron, den som vi bekänner tillsammans varje söndag och får leva utifrån varje dag.

Tron är en gåva, ett frö som kan gro. Guds löften gör tron stark. Gud är den vi bekänner oss till. Därför är tron tillit och relation, inte en prestation.  

Men visst finns det också ett element av friskt vågat, hälften vunnet i den här berättelsen. Den finns där som en uppmuntran, inte som ett krav. Ta chansen, Jesus är här! Låt oss se vad som händer. Kanske blir någon frisk, kanske sker ett under. Men om inte. Ja, då är Jesus ändå här. Närvarande. Hos dig. Just nu. Däri ligger trons kraft.  

BÖN

Tack Far, för att du ger oss tron som en gåva och en möjlighet.
Tack Jesus, för att dina löften alltid är större än vår tro.
Helige Ande, fyll oss med tro på vad Gud kan göra.
Och när vi tvivlar är du ändå nära, som luften som omger oss.
Hjälp oss att andas ut alla tvivel och andas in tron på Guds kärlek och förlåtelse.
Amen 
 

(Publicerad i Sändaren)

Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: »Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?

Så blev han en stötesten för dem.

****

Att komma hem är inte alltid lika tryggt som i Göte Strandsjös sång om barnet som kommer hem om kvällen. Det fick Jesus erfara och det har många av oss upplevt.

De hemmavarande ser samma person som en gång lämnade dem, något äldre kanske. Den som återvänder återser samma människor och platser som hen en gång lämnade. Alla verkar tro att inget förändrats, att de fortfarande känner varandra.

Jesus återvänder med ”visdom och underverk”. Det är svårt att ta in för många så de definierar honom enligt vad de tror sig veta. De tror de känner honom för att de känner hans familj och förminskar honom. Beundran blandas med avundsjuka. Det är ingen trygg och vänlig famn Jesus får möta. Han har ingen given plats i sin hemstad längre. Hans undervisning faller som sädeskorn på stengrunden.

Att leva tillsammans är inte lätt. Ännu svårare blir det för den som återvänder och har lyckats. Avundsjuka föder misstro och så slutar folk prata med varandra. Till och med Jesus verkar uppgiven. Inte för sin egen skull, utan för deras skull som inte vill tro att Guds rike bryter in. De som tror de känner Jesus så bra att de inte längre förväntar oss något av honom.

Vad hade hänt om de lyssnat på Jesus? Om de istället för att misstro honom nyfiket gått fram och frågat: Var har du varit, var har du lärt dig allt? Vad hade hänt om människorna inte förblindats av sin egen självtillräcklighet, utan hade låtit Jesus öppna deras ögon, låtit honom förändra dem?  

Vi vet så litet om varandra. Vi ser bara ytan. Ändå frestas vi att definiera varandra utifrån det vi ser, det vi läser eller det vi hör andra berätta. Inte ens våra egna uppdateringar på sociala medier säger något om vilka vi egentligen är.

För att kunna leva tillsammans måste vi låta varandra bli till, växa och förändras utan att försöka kontrollera varandra. Att leva tillsammans handlar både om att erbjuda närhet och tillåta distans.

Kyrkan, församlingen, är Guds relationsexperiment. Här finns vi alla, från baptister och metodister, till aktivister och statister, i en enda härlig röra av upplevelser, traditioner, förväntningar och besvikelser. Vi tror kanske att vi känner varandra för att vi läst om varandra, träffats i gudstjänster, samarbetat vid konferenser eller deltagit i gemensamma retreater. Men vi är och förblir mysterier för varandra. Och även om vi har känt varandra vid en viss tidpunkt säger det ingenting om vilka vi är idag. Endast Gud vet vilka vi är, bara Jesus visste vad som rörde sig i människorna, bara den heliga Anden ger oss gåvan att bli en helig gemenskap. 

Jag är den jag är, säger Gud till Mose. Resten av livet umgås Mose med Gud och lär sig leva med ett envist folk. När vi tillåter varandra att formas i Gud närvaro kan vi lära oss att leva tillsammans, ett enat folk med samma mål.

BÖN

Tack Gud, för att du är den du är.
Tack för att i din närhet får vi bli dem du vill att vi ska vara.
Lär oss att ha tålamod med varandra och hjälp oss att se varandra
genom dina kärleksfulla ögon.
Hjälp oss att lyssna till varandra och försöka förstå.
Lär oss leva tillsammans ledda av din Ande.
Amen.

(Publicerat i Sändaren)

Betraktelse 27.9.2020 i Betelkyrkan, Helsingfors. Jani Edström

När journalisten Christa Mickelsson vid 33 års ålder drabbas av en hjärninfarkt på en parkeringsplats förstår hon inte vad som händer. När hon ska backa ut från parkeringen krockar hon med en annan bil. Hon stiger ut för att byta kontaktuppgifter med den andra föraren, men lyckas inte få något sagt. Någonting är fel känner hon. Det som är fel är att ett blodkärl i hjärnan brustit och att hjärtat pumpade blod till ett ställe där inget blod ska finnas. Hon segnar ner invid bilen och ropar på hjälp. Lyckligtvis är hjälpen är nära och hon förs med ambulans till sjukhuset. Livet som hon känt det blir inte längre som förr. Men hon lever. Och hon är både arg och tacksam.

Livet kommer inte med en garantiförbindelse. Vi får inget kontrakt där det står något i stil med: ”Om livet tar slut före 30 års ålder, har kunden rätt att anhålla om ett nytt liv” eller ”Vid missnöje över de givna livsvillkoren kan kunden returnera livet och be om nya livsvillkor eller ”Om kunden gjort ödesdigra val i livet, har kunden rätt att få en (1) ny möjlighet att göra andra val.”

Vi får ett liv, och de omständigheter vi föds till kan vi inte påverka. Däremot kan vi, i bästa fall, genom våra val och attityder, forma vårt liv som vi finner bäst. Men inte heller det är något vi gör ensamma.

Redan från början är vi beroende av andra. Det är bara i vår individualistiska kultur som vi lärt oss att vi ska klara oss själva. Ensam är stark. En bra karl (eller kvinna) ska klara sig själv. Vilken idiotisk stolthetstradition vi blivit en del av. Ändå vet vi när vi tänker efter att ingen människa är en ö, alla är vi en del av samma ocean av traditioner, tankar, uppfattningar, attityder, föreställningar och handlingsmönster.

Samtidigt finns det något sunt i detta att inte låta andra bestämma över sig. För i de flesta kulturer finns det element som hindrar människor att vara sig själva. Patriarkala mönster som kväver flickors rätt att välja. Ekonomiska förutsättningar som hindrar barn från att gå i skola. Familjeband,  religiösa eller kulturella föreställningar som förslavar och förnedrar i stället för att befria och öppna för nya möjligheter.  

Liv är frihet. Var och en är född fri och har rätt till hälsa, utbildning och trygghet. Ingen ska utsättas för förtryck av något slag. Ojämlika livsvillkor ska jämnas ut genom rättvis lagstiftning och praxis. Ungefär så ser våra mellanmänskliga överenskommelser ut. I bästa fall kan de genomföras, men ofta blir det inte så. Livet är och förblir orättvist.

Men Gud är rättfärdig och rättvis och ser till varje människas behov. Gud lämnar ingen ensam. Livet Gud bär oss varje dag, genom hela livet.

Genom hela Bibeln går en röd tråd om liv, frihet och rättfärdighet/rättvisa. Det handlar inte om blind millimimeterrättvisa, utan en tanke om att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska leva i osämja med en annan och ingen ska behöva dö ensam.

Efter att ha levt 60 år på denna jord är det två saker jag gärna vill lyfta fram nämligen, tacksamhet och förundran.

Tacksamhet över att mina blodkärl hållit, att mina medtrafikanter visat hänsyn, att någon sandat de hala trottoarerna, att betongbilen jag körde ner i diket inte hade högre fart och krossade mina ben, att främlingar jag träffat på resor inte valt att utnyttja min utsatta belägenhet, att människor i min närhet i regel behandlat mig väl, med omsorg och respekt. Att jag fått möta en sund tro och en god religion. Att fått bilda familj och fostras av fem barn. Att jag idag får fira 12 år som gift med Kesia.

Förundran ligger nära tacksamheten. Det jag inte kan förstå kan jag i alla fall förundras över och respektera att det är så.

Universums ofattbara vidd. Cellernas intrikata samspel. Balansen och harmonin mellan det största och det minsta. Livets skönhet och skörhet. Att det finns godhet i världen. Människor som bryr som om varandra. Människor som känner sig kallade att stöda och hjälpa föderskor och deras familjer, döende och deras familjer eller fattiga och utslagna och deras familjer. Själv har jag både fått hjälpa och att vara beroende av andras hjälp. Det har varit lärorikt och hjälpt mig att växa som människa. Jag är medberoende, på ett positivt sätt, av er alla. 

Ifall ett blodkärl brister i morgon eller något annat händer som förändrar mitt liv, finns ändå allt kvar som det levda livet enligt Jani Edström. Om mitt minne försvinner och mina tankar blir suddiga så finns ändå allt kvar hos Gud, i Guds minne. Vi kan hålla varandras minnen levande några år, men hos Gud lever vi för evigt. Hos honom finns inga begränsningar, varken i tid eller rum.

Bibelns största bluessångare Job låter känslorna komma och gå.

Job är besviken på hur livet behandlat honom, olyckor, sjukdom, allting så oförtjänt. Mot slutet i Jobs berättelse är det inte tron som räddar honom, inte läkare, eller hans hustrus missriktade omsorg, inte ens vännernas goda råd och utläggningar. Nej, Job räddas av förundran. Förundran över Guds storhet. Vad är en människa att du tänker på henne? Tidigare har jag hört om dig, nu har jag mött dig ansikte mot ansikte, min Herre och min Gud. En liknande förundra möter vi hos lärjungen Tomas. Han som inte var med och bevittnade uppståndelsen eller mötte Jesus strax därefter. Han står nu förundrad och mållös inför den uppståndne Mästare, den som ger lev, ja, Han som är livet självt.

Jesus ger liv. Jesus är livet. Vägen, Sanningen och Livet. Den uppståndne Kristus finns överallt, som en livsprincip, som befrielse, som hopp. Kristus inbjuder oss att förbli i honom, att hitta meningen hos honom, att finna gemenskapen genom honom. Att vara i Kristus, en Christo, som Paulus skriver gång på gång, det innebär att möta Kristus överallt, i alla människor, i alla situationer. Ingenting kan skilja oss från Kristi närvaro, kärlek och omsorg.  

Om Kristus är sanningen, vilket vi bekänner, behöver vi inte vara rädda att möta livet. Kristus erbjuder oss sanningen om livet, Kristus är sanningen.

Simon Weil skriver “Det verkade fullständigt klart för mig, och jag tror det fortfarande, att ingen kan brottas tillräckligt med Gud om vi gör det med omsorg och med tanke på sanningen. Kristus vill att vi föredrar sanningen framför honom, därför att han, innan han är Kristus, är sanningen. Om vi vänder oss bort från Kristus för att söka efter sanningen kommer vi inte långt innan vi faller i hans armar.”

Därför behöver vi inte vara rädda att möta tvivel, varken hos oss själva eller hos andra. Inte rädda att tron ska tas ifrån oss när vi möter nya tankar och idéer. Om Kristus är sanningen utgör sanningen inget hot, snarare en trygghet.   

När Jesus möter de sörjande systrarna Marta och Maria i byn Betania, möter han tro hos dem båda. ”Om du hade varit här hade vår bror inte dött.” Jesus kom för sent, han gråter med dem och sörjer sin vän Lasaros. Men något händer när Jesus möter sorgen hos sina vänner. Jesus blir upprörd, känner livets orättvisa. Lasaros, den levande, trygga, pålitliga vännen är död. Kanske har ett blodkärl brustit i hans hjärna. Men död är han sedan flera dagar. Jesus tar kommandot över situationen. Han visar att han kan bemästra dödens makt, att han redan nu har makt över döden. Lasaros väcks till liv igen. Hinnan mellan liv och död löses upp. Jesus är porten mellan död och liv, vägen till det eviga livet, det liv som börjar här och nu och som fullkomnas och blommar ut för alla som är i Kristus, en Christo.

Därför ser kyrkan inte döden som det slutgiltiga, utan som början på något nytt. Därför behöver ingen av oss vara rädd för framtiden och döden. För Jesus ger liv och det liv han gett oss här blir fullkomligt där. En gång kommer vi att möta Vägen, Sanningen och Livet i all dess fullkomlighet.

För det är vi tacksamma. Över det kan vi bara förundras. Det kan vi bara ta emot, som en gåva, som en nåd. I denna nåd finner vi både vårt ursprung och vår framtid, vårt liv och vårt hopp.

Idag är temat vår nästa. Vår nästa betyder vår medmänniska. En medmänniska är en person som står oss nära. Det kan vara en partner, en familjemedlem, en släkting, en arbetskamrat, en kompis i skolan, den vi sitter bredvid på tåget eller möter på gatan. Men det är inte ett nära avstånd, blodsband eller kompanjonskap som kvalificerar någon att bli vår nästa. Vår nästa kan lika gärna bo långt härifrån som vägg i vägg med oss.

En nästa är en människa, skapad av Gud till Guds avbild. En medmänniska är en person som har samma rätt att finnas som var och en av oss. Vi förenas med varandra i vår gemensamma mänsklighet. Vi förenas i det faktum att Gud vill att vi ska finnas till. Gud erbjuder oss gemenskap med sig och ett uppdrag att utföra. Uppdraget är att älska vår nästa som oss själva. Denna självutgivande kärlek som Gud vill att vi lever ut i våra liv, har sin grund i att Gud har älskat oss från början. Han har skapat oss, gett oss en värld att bebo och vårda. Och han erbjuder oss ständigt förlåtelse och upprättelse när livet spårat ur.

Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till liv, hälsa och trygghet. Ingen har rätt att ta ifrån oss vår rätt att finnas till, att bli sedda och hörda som de människor vi är. Vi säger att de mänskliga rättigheterna är universella, att de gäller alla. Som kristna säger vi att de är gudagivna, eftersom de reflekterar det bästa som finns i vår Bibel, från kärleksbudet till den gyllene regeln. Också saker som vi idag har svårt att förstå oss på hade från början positiva intentioner. Som till exempel uttrycket ”öga för öga och tand för tand”, som inte handlade om att tillåta våld mot dem som gjort fel, utan om att begränsa hämnden och straffet. Att inte tillåtas ta livet av en hel familj eller en hel befolkning för oförrätter eller terrordåd. Världen hade sett annorlunda ut idag om världens mest kristna land hade begränsat hämnden efter 9/11 och inte förklarat krig mot en hel kultur och invaderat Irak med allt vad det ledde till.

Men Bibeln innehåller också mycket vi kan förstå oss på. Tidlösa uppmaningar genom profetiska tilltal och berättelser om hur människor handlat inspirerade av Guds kärlek och tilltal.

Vi är Guds skapelser. Gud har gett oss sina bud och sin undervisning om hur vi ska förhålla oss till varandra. Vi ska hjälpa främlingar, flyktingar, fader- och moderlösa. Ta hand om de mest utsatta, barnen, de fattiga, de hemlösa, de som sitter i fängelse. Behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade. Ge hopp åt de modfällda, mat och de som hungrar och trösta de som sörjer. Allt detta har sin grund i Guds kärlek till oss genom Jesus Kristus. Han som älskat oss in till döden och som bjuder oss att älska varandra.

Nu är det förhållandevis lätt att förhålla sig till dem som är utsatta och står i beroendeställning till oss. Vi ger, de tar emot. Vi kommer med pengar, hälsovård och utbildning, västerländsk musik och instrument. Det är så missionsarbetet och biståndsarbetet ofta fungerat. När sedan våra kristna bröder och systrar i andra världsdelar tar Bibeln i sin hand och läser den ur sitt eget perspektiv blir vi, som tolkat Bibeln genom den västerländske vite manliga teologens perspektiv, något förvånade. Det stämmer ju inte riktigt med hur vi hade uppfattat saker och ting.
För nu vänds spegeln mot oss och vi märker att vi ofta underskattat våra kristna bröders och systrars förmåga och vilja att spegla sitt liv mot Bibeln och att följa Kristus. Vår berättelse är ju den europeiska, nordiska, vita kristenhetens berättelse. Vi är vana vid att ha eller ta oss tolkningsföreträde när det gäller Bibeln. Det är så här ni ska förstå det, så här ni ska läsa det, så här ni ska uppleva det.

Vår nästa utmanar oss med sitt sätt att tänka. När 30 000 flyktingar kom till Finland under 2015 var det inte alltid lätt att förstå att vår nästa var unga, starka, friska män med mobiltelefoner. Det var ju inte smutsiga, fattiga jordbävningsoffer som behövde filtar och rent vatten. De var ju som vi, från ett civiliserat samhälle, med den skillnaden att deras samhälle hade slagits i spillror av amerikanska missiler och maktkamper mellan olika grupperingar. Dessa unga män flydde till ett bättre liv och blev av många kallade ”välfärdsflyktingar”. Många av dem blev avvisade då deras asylskäl ansågs vara ogrundade, medan andra fick stanna. En del valde att gå under jorden, bli papperslösa, eller söka vidare till något annat europeiskt land. När de irakiska asylsökarna tänkte ”vi vill ha det som ni har, fred, demokrati, möjligheter” blev det för mycket för många finländare.

Men vår nästa utmanar oss också med ett annorlunda sätt att leva. Hur ska vi förhålla oss till dem vi inte kan förstå oss på, som kanske inte delar våra värderingar. På vilket sätt är de vår nästa?

Missämja mellan grannar är något som många känner igen. Hur ska vi förhålla oss kärleksfullt till vår nästa som spelar hög musik på nätterna, som grälar högljutt, som slår sin partner eller som skriker åt sina barn? Eller som matar duvorna på gården så att husbolaget skickar en skrivelse till hyresvärden att säga till hyresgästen att låta bli med tanke på råttorna.

Vår nästa gör inte bara exotisk mat, vår nästa ser kanske annorlunda ut, och har med sig värderingar som är främmande för vårt sätt att tänka och leva.
Att stå ut med vår nästas egenheter är ändå en liten sak jämfört med det som Jesus uppmanar sina följare till. Jesus uppmanar oss att älska inte bara vår nästa. Han uppmanar oss också att älska våra fiender. Jo, en fiende är också en nästa. Eller?

Hur älskar vi en fiende, någon som vill oss ont eller som gjort oss ont? Ett exempel hittar vi i hur många afroamerikaner förhåller sig till decennier av strukturell rasism, orättvisor och polisövervåld. ”Vi vill inte ha hämnd” säger de, ”vi vill ha rättvisa”. Kärleken till nästan ruvar inte på hämnd utan kräver förändring. Förändring så att alla ska kunna leva tryggt och i fred. Grunden till samhällsfred är rättvisa, att ingen ska känna sig förtryckt och utnyttjad. Att alla ska ha rätt till liv, hälsa och trygghet.
Men ännu, älska våra fiender? Vem är min nästa, vem är min fiende?

Är en fiende är någon som vill mig ont? Är en fiende någon som jag vill ont?
Eller är det så att en person som vill mig ont inte blir min fiende innan jag plockar upp stridsyxan och gör honom till min fiende. Vill hämnas, vill ge tillbaka.
Eller är det så att jag kan göra någon till fiende utan att personen själv vet om det?
Hur många har inte de senaste åren utsett USA:s sittande president till sin fiende? Till och med utan att ha varit utsatt för hans politik eller tweets.

Här igen är det så viktigt att påminna om att den rättfärdiga kampen inte är mot människor, utan mot det som människorna representerar. Ideologier, synsätt som förminskar andra, allt som tar ifrån andra deras gudagivna rätt att existera på lika villkor som alla andra.

När idén om att min nästa inte är mig likvärdig på grund av hudfärg, härkomst, religion, kultur eller sexuell läggning är det dags att ta upp kampen mot alla ”de ondskans andemakter i himlarymderna” som Paulus talar om, en bild för allt som avhumaniserar, demoniserar vår nästa eller leder till att skapelsen förstörs.
När kristna talar om Guds oändliga kärlek men praktiserar osynliggörande eller diskriminering blir det hyckleri. Det kan gälla förminskningen av kvinnliga ledare, tystnaden kring hur vi ska bemöta sexuella minoriteter eller oviljan att låta barn och unga få ansvarsuppgifter i församlingen.

Dagens evangelietext uppmanar oss ”att inte älska med tomma ord utan med handling och sanning”. Att denna uppmaning behövdes då och fortfarande behövs visar att församlingen inte alltid levt upp till detta. Kyrkan har genom historien predikat kärlek till nästan, men själv ofta kommit till korta. Därför är det alltid bäst att börja med en bekännelse om vår synd, mot vår nästa mot Gud mot oss själva.
En av de första och största frågorna i Bibeln är Kains retoriska fråga, Ska jag ta vara på min broder? Ska jag bära ansvar för min nästa? Idag är av svaret mer än retoriskt. Nya utmaningar ger oss nya möjligheter att leva ansvarigt.

Coronasmittan har lärt oss att tvätta händer, hosta i armvecken och bära ansiktsmask i allmänna kommunikationsmedel. Men som dagens nyheter visar finns det sådana som inte tar sitt ansvar. Som verkar tro att det är en mänsklig rättighet att gå på nattklubb, besöka semesterparadis och umgås med jetsettare. Följden blir då att smittan sprids och medmänniskors liv och hälsa står på spel. Coronan tar inte hänsyn till hur rik du är eller hur känd du är. Coronan visar att vi alla är sårbara.

Att visa att vi bryr oss om varandra behöver alltså inte vara svårt.
Idag kan vi hjälpa vår nästa genom mission, utvecklingssamarbetet, mathjälp och annan diakoni. Samtidig bli hjälpta i vår förståelse att vi alla hör ihop. Vi är invånare på denna jord, vi är förenade i en och samma mänsklighet, förenade i Skaparens kärlek genom Försonaren och Livgivaren.

Vi bär på samma längtan, vi är på mot samma framtid och delar samma ocean, blodet som flyter i våra ådror. Vi är alla föremål för Guds kärlek, den oändliga, som inte känner några gränser och som Gud genom den heliga Anden vill låta fylla våra hjärtan och sinnen så att vi kan ser vår nästa, så att vi kan se Kristus själv i vår medmänniska. Amen.

Predikan i Betel 13.9.2020. Jani Edström

En rättvis seger eller En orättvist dömd straff är uttryck som används inom sporten av frustrerade spelare eller supporters. Varken sporten eller livet i stort är alltid så rättvist som vi skulle önska. Men det finns andra aspekter på rättvisa än sportresultat.

När jag läser sportsidorna i Hufvudstadsbladet påminns jag ofta om profeterna i Bibeln. Inte för att Jesaja, Jeremia, Hosea, Amos eller Mika skrev om sport utan för att Husis sportsidor numera lyfter fram rättvisa och jämställdhet inom sporten. Sportsidorna har blivit profetiska. Hur hänger det ihop?

De bibliska profeternas främsta uppdrag var att iaktta sin samtid och lyfta upp orättvisor i samhället. Enligt profeterna är Guds rättvisa eller Guds rättfärdighet grunden för hur människorna ska behandla varandra. Orättvisor och förtryck är därför både en synd mot Gud och medmänniskorna.

På liknande sätt lyfter Husis-sporten upp rättvisefrågor kring sporten. Att sträva efter en jämställd bevakning av damidrott och herridrott eller att uppmärksamma människorättskränkningar i samband med byggandet av fotbolls-VM i Qatar är profetiska handlingar, för att använda ett teologiskt uttryck.

En profetisk handling är att på Guds uppdrag uppmärksamma förtryck och orättvisor av olika slag så att de ansvariga kan ställas till svars, ångra sig och göra bättring. Målet är att de förtryckta ska få sin frihet, bli upprättade, sedda och hörda som de människor de är. De bibliska profeterna hade en stark integritet och böjde sig inte för påtryckningar av dem som hade makten.

Det journalistiska uppdraget ligger i linje med det profetiska uppdraget. Det handlar om att undersöka, blottlägga, synliggöra, tydliggöra sammanhangen. En journalist ska liksom en profet vara självständig, omutbar och inte ge efter för påtryckningar. Allt oftare får journalister sätta livet till för att de fullföljer sitt journalistiska uppdrag.

Därför har Kyrkornas ekumeniska ansvarsvecka i samarbete med Amnesty International under det senaste året lyft fram temat Människorättskämpar. Människorättskämpar kan vara journalister som avslöjar maktmissbruk, korruption eller miljöförstörelse. De kan vara aktivister som står upp för mänskliga rättigheterna eller unga som otåligt kritiserar beslutsfattare för att inte vidta de nödvändiga klimatåtgärderna.

Att vara människorättskämpe är inte begränsat till journalister eller profeter. Uppdraget gäller oss alla där vi finns idag. I USA strejkar idrottare mot rasism i solidaritet med rörelsen Black Lives Matter. Här hemma motsatte sig ishockeylaget Jokerits främsta supporterförening att laget skulle spela i Belarus, där människor fängslas och torteras för sin kamp för frihet.

Vi ber:

Gud, du som är rättvisans Gud, vi ber idag för alla människorättskämpar, för dem som skriver, för dem som strejkar eller demonstrerar, för alla dem som, kanske utan att veta om det, utför profetiska handlingar för frihetens skull, för rättvisans och för din rättfärdighets skull. Amen

Andrum i Yle Vega 11.9.2020. Jani Edström

Att leva med osäkerhet är kanske det svåraste som finns. Det är därför försöker vi skapa begripliga helheter av livet och tillvaron. När vi delade upp dygnet i timmar och minuter gav det oss en känsla av att vi behärskade tiden. När vi började rita kartor kändes världen litet begripligare.

Känslan av osäkerhet förenat med nyfikenhet driver oss framåt. Vi vill hela tiden veta mera, veta hur allt hänger ihop. Vi vill nå fram till sanningen om livets uppkomst, om universum, människans inre, skapelsens minsta beståndsdelar. Och ju mera vi känner till, desto mera inser hur litet vi vet.
Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Eller måste vi kanske nöja oss med en viss osäkerhet, med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande?

Numera är det mera regel än undantag att fakta och sanningar blandas ihop med åsikter eller trosföreställningar som dessutom inte får ifrågasättas. Vi har ofta svårt att lyssna på andras åsikter och ta till oss fakta som skiljer sig från det vi själva vet. Det är så mycket bekvämare att hålla fast vid en åsikt istället för att förutsättningslöst söka sanningen. Sanningen är inte farlig, men den utmanar våra fördomar och vanföreställningar.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Vår världsbild förändras hela tiden. Jorden är inte platt. Solen är ingen gud. Spädbarnet är inget oskrivet blad. Vi kan inte orientera oss i dagens värld med gamla kartor. Det vi vet uppdateras hela tiden. Det är så livet fungerar. För en del kan det kännas skrämmande. Andra följer nyfiket med vad som ska hända härnäst.

Att leva med osäkerhet är inte lätt. Det vi vet idag kan utmanas av ny kunskap i morgon. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på någon punkt betyder det inte att all klimatforskning är värdelös. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att vaccination inte fungerar. Det görs hela tiden nya beräkningar och test för att vi ska veta mera om klimatförändringar och vaccin.

Att leva med osäkerhet är inte lätt. Därför vill jag byta ut osäkerheten över det jag inte vet eller kan kontrollera till förundran. Förundran över livets mångfald, skapelsens skönhet och över det stora jag får vara en del av.

För mig leder förundran till tro på Gud som skapare och livgivare. För någon annan är Gud en öppen fråga. Men oberoende av tro kan vi mötas i förundran över livets skönhet och skörhet. Vi kan mötas i kärleken till skapelsen, till livet och våra medmänniskor. Och där, i det mötet, där finns också Gud.

Jani Edström

Aftonandakt 3.9.2020 i Yle Vega