Trons ord

Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Vad är tro? Ryms det tvivel i tron? Är tron något vi tror på eller någon vi förlitar oss på? Är tron personlig eller gemensam? Vad betyder det att bekänna tillsammans? Måste man ”tro på allt” eller ”alltid tro rätt” för att få kallas kristen? Sitter tron i hjärnan (tanken, förståndet), hjärtat (känslan) eller händerna (handlingar)?

När Jesus botar människor säger han ibland: Din tro har hjälpt dig. Gå i frid. (Luk. 8:48). Jesus frågar sällan människor om deras tro. Istället ser han till deras behov. Hur kan jag hjälpa dig? Han lyssnar på deras frågor. Vad är det som tynger dig just nu? Han bjuder dem att lita på honom, förtrösta på Gud. Allt kommer att bli bra, lita på mig.

Vår tro grundar sig på Bibeln och Bibelns vittnesbörd om Gud. Här är det viktigt att komma ihåg att Gud är större än Bibeln. Gud kan inte stängas in i Bibelns pärmar eller begränsas av våra föreställningar om Gud. Det här inser många av Bibelns personer och författare. Redan i Bibelns första meningar möter vi en Gud som övergår allt vi kan fatta. En Gud som skapar med glädje och godhet, i nästan barnslig iver över allt det vackra som Ordet ger upphov till.

I Bibeln läser vi om hur Gud skapar världen i alla dess skönhet och myller av liv. Gud skapar människan och möter människan i alla upptänkliga livssituationer, allt från barnafödande och vardagshändelser som matlagning, sovrutiner, vattenhämtning, odling och djurhållning till sjukdom, intriger, krig, flykt och hoppet om en bättre framtid.

Bibelns berättelser kan delas in nästan på samma sätt som moderna tv-seriers indelning i olika säsonger. Säsong 1: Skapelsen och syndafloden. Säsong 2: Kallelsen av Abraham och historien om Israels folk. Säsong 3: Slaveri och befrielse. Säsong 4: Ökenvandringen och det nya landet Säsong 24-27: Jesus från Nasaret, hans liv död och uppståndelse i fyra versioner. Säsong 28: Församlingen Berättelserna tar aldrig slut liksom. Och när den sista säsongen avslutas med en ny himmel och en ny jord, när ondskan och döden är besegrat och när det nya Jerusalem slutligen landar på jorden. Då finns det bara en berättelse kvar. Din egen berättelse om din egen väg till Gud, eller Guds väg till dig.

Det är Bibelns berättelser som vi baserar vår tro på. I alla berättelser är Gud nära, också när människor vägrar tro på Gud eller överger Guds vilja. Guds tro på människan är alltid starkare än vår tro på Gud. Inte så att Gud inte skulle inse människans brister, men i den meningen att Gud aldrig ger upp med oss. Gud är alltid beredd att skapa nytt, att ge människorna en ny chans att lära känna Gud och leva i gemenskap med Gud. Det är här som berättelserna om Jesus från Nasaret ger oss en djupare förståelse om vem Gud är. Nära och långt borta. Universell och personlig. Allestädes närvarande, särskilt nära dig. Det är i honom vi lever, rör oss och är till.  

Också den kristna trosbekännelsen är en berättelse. Från den korta bekännelsen Jesus är Herre till de klassiska trosbekännelsernas komprimerade och avskalade språk. Trosbekännelsen tar oss från Gud som skapar, till Jesus Kristus som försonar, till idag där Anden verkar i kyrkan, och slutligen ända in i framtiden, livet bortom döden. Det okända trygga, gåvan, nåden.

Trosbekännelsen är en berättelse om kyrkans gemensamma tro. En berättelse vi delar, det vi tror tillsammans. Det vi bekänner oss till. En berättelse vi gör till vår egen. En berättelse vi får ingå i. Också en berättelse vi får göra motstånd mot, testa, håller den? En berättelse vi får vila i, dagar vi inte orkar tro eller när livsmodet sviker.   

Trons språk.

Tron har ett eget språk. Egna symboler. Därför kan det ibland kännas främmande för människor som inte har lärt sig det. Känn på ord som Kristi blod, Lammets bröllop, Nådens bord, Andens frukter, Vandra med Jesus, Kristusbrev. För den som har erfarit trons verklighet är dessa uttryck bekanta, kära och betydelsebärande. För andra låter det bara konstigt. Många gånger har den här typen av uttryck kritiserats – också av troende själva – för att vara ett insiderspråk, Kanaans tungomål (också det en insiderterm).

Samtidigt går det ju inte att tro och fortsätta vara troende utan ett språk. Trons språk är ofta symboler. Vatten. Bröd. Vin. Ljus. Musik. Dopet är vattnet, reningen, avtvättandet. I dopet dör vi bort från synden och uppstår till ett nytt liv med Kristus. I brödet och vinet möter vi Kristus och delar gemenskapen med alla troende. Ljuset är bön och hopp. Musik är kontemplation och lovsång.    

Trons språk är ett språk där vi får känna oss hemma och trivas. Vi bör också vara medvetna om att trons språk inte kan uttrycka allt, inte behöver säga allt. Men vi behöver språket för att överhuvudtaget kunna säga något om vem Gud är och inte är. Vi behöver det när vi ber. Vi behöver det när vi delar tron med varandra.  

Trons språk ska inte isoleras. Vi ska inte bygga murar runt Kristus genom ett språk som ingen annan förstår. Tvärtom. Jesus använde sig sällan av ett inåtvärmande trons språk. Istället berättade han om Guds kärlek och omsorg utifrån människors dagliga liv: En man är på väg från Jerusalem till Jeriko. En kvinna har tappat bort ett mynt. Ett får har sprungit bort. Två söner blir ombedda att hjälpa till hemma. En bonde är ute och sår. Guds rike är som en åker, ett träd, en surdeg, ett senapskorn, som en pärla, som en skatt i en åker. Enkla bilder lätta att förstå som förmedlar djupa insikter vi aldrig blir klara med.   

Berättelsen om den samariska kvinnan i dagens evangelium, hon som debatterar med Jesus vid Sykars brunn, visar hur viktigt det är med ord. Det är genom kvinnans ord och vittnesbörd som människorna blir nyfikna på vem Jesus är. Kvinnans ord berättar om en man som sagt henne allt om henne, en man som kan vara Messias.  En man som väcker hoppet hos människorna. Många kommer till tro genom kvinnans ord.

Men ännu fler kommer till tro när de möter Jesus själv, genom hans egna ord. Och de säger till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Det är som om de säger till kvinnan: Tack för att du visade oss på Jesus. Nu när vi hört honom vet vi att det du sade stämmer. Jag undrar hur det kändes för kvinnan. Var det kanske en lätt känsla av besvikelse över att inte längre stå i centrum, nu när Jesus själv kommit dit? Eller var det en äkta känsla av generös, oegennyttig glädje av att Jesus själv nu var där. Jag hoppas det senare. Vi är bara budbärare, vittnen, medan Jesus är the real thing.

Det rapporteras att många muslimska asylsökare kommer till tro på Jesus i vårt land just nu. I internationell press beskrivs detta som ett unikt fenomen för Finland. Ingen vet riktigt vad det beror på. En del asylsökare berättar om hur de i en församling blivit bemötta med kärlek och omtanke. Att de sedan gått vidare till andra församlingar för att se om alla kristna är likadana. De har också undervisats om kristen tro.  Men för många är det först i mötet med Jesus själv som tron slagit rot och fått fäste. Inte sällan har Jesus uppenbarat sig för dem i en dröm. Och drömmar kan man inte förneka. Särskilt inte om drömmen handlar om Jesus.   

Vad är det som för dig att tro, eller fortsätta tro?

Är det för att tron blivit ord, formulerats så att du kan förstå eller ta till dig tron? Eller är det för att du mött någon som genom sitt liv visat vad tro är i praktiken. Eller är det erfarenheten av sådant som inte går att uttrycka med ord.

För många är tro nästan liktydigt med förundran. Kanske känns det främmande att tänka så för den som vuxit upp med predikningar och bibelstudier. Ändå är det just i förundran som vi kan mötas. Den punkt där orden inte längre räcker till för att uttrycka det vi vet, känner och erfar. I Bibeln möter vi Gud som helig, outgrundlig, svår att greppa, som finns i naturen, gör sig känd genom skapelsen. Gud som ett stort mysterium vi får förundras över. I stillhet, kontemplation, men också med glädje och lovsång.

Vi får erfara Gud med alla våra sinnen. I naturen. I musiken. I konsten. I mötet med andra. Allt detta kan hjälpa vår tro att växa och slå rot. Vi får förundras och glädjas på samma gång.

Från tron som förundran är det inte särskilt långt till tron som handling.

Kvinnan som möter Jesus vid brunnen ger sig iväg för att berätta. När Jesus botar människor, uppmanar han dem till handling. Gå, din tro har hjälpt dig. Din tro har hjälpt dig, tag din säng och gå. Dem som han botat från spetälska uppmanade han att visa sig för prästerna för att få bevis för att det var friska och kunde bli en del av samhället igen och där vittna om Guds under.

När vi bekänner vår tro tillsammans får vi lita på att trons Ord bär. Ordet är Kristus som inbjuder oss vandra med honom, tjäna varandra och med eller utan ord vittna om honom för att världen ska tro. Amen.

Text: Jani Edström

Det minsta vi kan göra

Jag har tänkt på kvinnorna. Jag har tänkt på barnen. De som i medierna kallats ISIS-kvinnorna. Dessa som får regeringar att splittras och som får folk att gå över styr på sociala medier. Hur ska vi förhålla oss till dem, till kvinnorna och barnen i flyktinglägret Al-Hol?

Det är så lätt att generalisera, att uttala sig innan man riktigt vet. Att automatiskt placera människor på andra sidan stängslet utan att känna deras berättelse. Vad var det som hände i dessa kvinnors liv som gjorde att de åkte för att förverkliga en dröm som sedan blev en mardröm? Inte bara för dem, utan för tusentals människor av olika religioner och kulturer.

Jag har valt att inte titta på alla bilder av de grymheter som presenterats i medierna. Bilder på en förvriden, ondskefull skräckvision av ett samhälle som skapades bara för den egna gruppen. Och där kontrollen över anhängarna och de som tvingades bli kvar blev ett terrorvälde. Makt, kontroll, rädsla, våld. Det var långt ifrån de vackra bilderna och visioner presenterades för de unga kvinnorna på sociala medier innan de åkte.

Vad hände med kvinnorna? Varför åkte de, varför stannade de kvar?

Många talar om hjärntvätt, som om det ordet skulle förklara någonting. Som i så många andra fall finns det en mängd olika faktorer som gör att människor handlar som de gör. Om ideal, drömmar, missnöje, lockelse, äventyr, en längtan efter något bättre? Vad är normalt, vad är annorlunda? Vad är tillåtet, vad är förbjudet? Finns det en gräns för en människas rätt att själv välja det liv man vill leva? Och vad blir konsekvenserna för den som valt fel, som gjort del? Vem dömer, vem bedömer?

Det finns många öppna frågor. Varför anslöt sig kvinnor från vårt land till ett skräckvälde som ISIS? Hur ska vi i ett civiliserat rättssamhälle hantera dessa fall, behandla dessa människor? Det kunde ha varit en dotter, en anhörig. Ja, det är någons dotter, någons anhörig.

Åsikter går isär. Principer kolliderar. Som vanligt hamnar barnen i kläm, de som oförskyllt hamnat i en situation de varken önskat sig eller kunnat kontrollera. Vad erbjuder vi dem, istället?

När jag försöker rensa upp i bråtet av olika åsikter, personangrepp, politiserande och hatretrorik som kvinnorna i Al-Hol gett upphov till ser jag något som glimmar. Det är ord som finns nedskrivna i någon form i alla religioner. Ord som brukar kallas Den gyllene regeln. I min kristna tradition uttalas de av Jesus när han säger: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem.

Men Jesus går ännu längre när han säger: Älska era fiender, be för dem som förföljer er.

Här börjar det skava, här börjar det ta emot, det blir obekvämt, svårt att acceptera, ja, nästan omöjligt att ta till sig. Ändå har vi sett det hända. Människor som ända in i martyrdöden bett för sina bödlar. Föräldrar som vägrat ge efter för hatet till dem som dödat deras barn.

Vad är det som gör att människor som sett så mycket grymhet ändå väljer att inte hata. Det kan de bara själva svara på. Något säger mig ändå att det kan ha att göra med att de tror på en Gud som tagit på sig allt hat och all ondska, en Gud som tagit upp kampen mot ondskan och segrat.

Kristus har besegrat ondskan och döden. Han har sett allt utan att hata. Han bjuder oss att göra detsamma. Kan vi inte älska, kan vi åtminstone låta bli att hata. Det är i alla fall en bra början.

Andrum Yle Vega 28.1.2020. Text: Jani Edström

Vägvisare

Predikan den tredje advent 15.12.2019 kl. 11 i Betel.

Idag är det tredje advent. Temat är Bered väg för kungen. Kungen är Jesus. Han är kung i Guds rike. Guds rike är kärlek, omsorg och rättfärdighet och rättvisa.

Den som bereder väg kan vara antingen en vägvisare som pekar ut riktningen eller en vägröjare som gör det lättare för dem som kommer efter att sig fram. Vem är vägvisare, vem är vägröjare?

Det är ur det här perspektivet som vi idag möts av frågan jag ställde på Betels Facebooksidor: ”Vad är det för likhet mellan Sanna Marin, Riku Riski, Rosa Parks och Johannes Döparen?”

Sanna Marin är Finlands nya statsminister. Riku Riski är fotbollsspelare på landslagsnivå. Rosa Parks var en afroamerikansk kvinna på en buss i staden Montgomery. Johannes Döparen var en udda person som klädde sig i kamelhårspäls, småkusin till Jesus från Nasaret.

Sanna Marin är född i Helsingfors. Hon är 34 år, gift och mamma till en dotter på snart två år. Sanna Marin är också Finlands nya statsminister sedan den 10 december 2019. Marin växte upp tillsammans med sin mor och mammans kvinnliga partner. Hon har också jobbat i butikskassa och studerat till politices magister i offentlig förvaltning. Invald i riksdagen blev hon med 10 911 röster. Hon var ordförande för Tammerfors stadsfullmäktige 2013–2017 och trafik- och kommunikationsminister innan hon blev statsminister.

Idag är hon som världens yngsta statsminister ett exempel på att kvinnor kan, att unga kvinnor kan, att unga mammor kan. Bara de får chansen.

***

Rikus Riski är en av Finlands bästa fotbollsspelare. Han spelar normalt i HJK. Efter att det blev klart att Finlands herrlandslag i fotboll skulle spela en träningsmatch mot Sverige i Qatar meddelade Riku Riski att han inte åker med landslaget till Qatar. Att spela med landslaget är en stor sak, en ära för varje idrottsman. För Riku Riski var det andra saker som vägde ännu tyngre, värderingar som rättvisa och mänskliga rättigheter.

– Orsakerna bakom mitt beslut var etiska. Jag tycker att det var värderingar jag ville hålla fast i, säger Riski till tidningen Helsingin Sanomat.

Saken är den att landet Qatar ska stå värd för fotbolls-VM 2022. Qatar är inte vilket land som helst. Qatar är inte som Finland och andra EU-länder med demokrati, jämställdhet, religionsfrihet, allmän rösträtt, skolplikt, hälsovård, barnskyddslag och annat fint.

Qatar är en absolut där den verkställande, lagstiftande och dömande makten i stort utövas av emiren. Landet har dödsstraff och spöstraff. Majoriteten av Qatars invånare är arbetskraft från andra länder, tack vare oljeindustrin. Många av arbetarna kommer från Sydasien och från fattigare angränsande arabländer. De får inte organisera sig och kan inte påverka sin arbetssituation.  Nu är det så att anläggningarna för fotbolls-VM byggs av utländsk arbetskraft. Många arbetare har dött under byggnadsskedet och Qatar har fått kritik för att inte trygga säkerheten. Gästarbetarna, både byggarbetare och hemhjälpar, lever under det som människorättsorganisationer kallar slavliknande förhållanden, med begränsad frihet och dåligt betalt.

I likhet med alla andra kände Riku Riski till situationen i Qatar. Men i motsats till alla andra spelare var Riku Riski den enda spelare som meddelade landslagsledningen att han av etiska skäl inte kunde åka till Qatar för att träna med landslaget.  

– De förstod min ståndpunkt men var av annan åsikt. Jag har inte något annat att tillägga, berättade Riski.

Bollförbundets beslut att arrangera lägret i just Qatar väckte häftig kritik då det offentliggjordes

Bollförbundets ordförande försvarade förbundets beslut med att konstatera att ”det är qatariska myndigheter och VM-arrangörerna som ansvarar för att övervaka de mänskliga rättigheterna i landet”. Chefstränaren ville inte ta ställning till hur valet av att arrangera lägret i Qatar stämmer överens med hans värderingar.

Landslagskaptenen Tim Sparv tyckte att det var bra att ämnet uppmärksammas. ”Qatar har mycket att förbättra när det gäller mänskliga rättigheter, men jag har inte all information. Och det skulle inte falla mig in att tacka nej till landslaget om jag blir uttagen till ett läger”, säger Sparv. ”Som spelare är man som ett får. Man går dit man blir tillsagd att gå”, tillägger han.

Är det verkligen så? Riku Riski har i alla fall visat att han inte är något får, ett flockdjur som bara går dit han blir tillsagd. Riski har visat att man som idrottsman också kan vara vägvisare, röja väg för andra idrottsmän att våga uttalas sig och handla när ens övertygelse så kräver.

****

Rosa Parks blev känd för att hon, 1955, vägrade lämna sin sittplats i en buss till en vit man, vilket busschauffören krävde att hon skulle göra. Den dåvarande lagen föreskrev, att svarta skulle lämna sin sittplats för vita. Händelsen utlöste bussbojkotten i Montgomery, som brukar ses som starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Ombordstigningen för de svarta var en formell procedur; först löste man biljett framme hos chauffören, sedan steg man av bussen för att återigen stiga ombord genom dörren längst bak. Sittplatserna var indelade i två sektioner – en för vita passagerare och en annan för svarta. Det fanns särskilda regler som passagerarna var tvungna att åtlyda. Svarta fick inte sätta sig intill vita – inte ens om mittgången skilde dem åt. Om ingen sittplats var ledig för vita, var de svarta skyldiga att ge upp sin plats till den vites förmån. Långt fler svarta än vita åkte kollektivt, och det blev fort ont om platser för de svarta.

Den dagen när Parks satt på bussen var hennes reaktion mot bussförarens uppmaning ”I’m not moving, you may arrest me if you need to”, och hon greps sedan av två poliser.

Parks protest var den enskilt mest betydelsefulla, men inte den första bussprotesten. 1953 hade två yngre kvinnor gripits i Montgomery av samma skäl. Detta föranledde dock ingen bojkott. Däremot hade en bussbojkott genomförts 1953 i staden Baton Rouge i delstaten Lousiana.

Rosa Parks vägran att avstå sin plats följdes av en 381 dagar lång bojkott. I sitt utslag den 21 december 1956 bekräftade USA:s högsta domstol att det stred mot grundlagen att segregera användare av buss eller annat kollektivtransportmedel.

Protesten som Parks genomförde blev i praktiken startskottet för en medborgarrättsrörelsens kamp för avskaffandet av rasåtskillnadspolitiken i södra USA. 1964 olagligförklarade USA:s kongress slutligen rassegregation inom alla samhällssektorer.

De omedelbara effekterna av bussepisoden för Parks själv blev hot och trakasserier från vita rasister. Hon tvingades därför 1957 att flytta till Detroit där hon fortsatte arbeta för de svartas villkor i samhället. Bland annat grundade hon The Rosa and Raymond Parks Institute for Self-Development, en organisation som gav medel till olika stödprogram för svarta ungdomar.

Rosa Parks har för många afroamerikaner, och andra också för den delen, blivit en symbol för kreativ, civil olydnad. En förebild, en vägvisare, som vägrade finna sig i ett orättvist system och som inspirerade en hel folkgrupp att ta plats, göra sig hörd, i ett rasistiskt färgat samhälle.

***  

Idag är det tredje advent och temat är bered väg för konungen. Dagens bibliska huvudperson är Johannes döparen.

Vad finns det då för gemensamma nämnare mellan de tre personer jag lyft fram och Johannes Döparen? Här är några. Du kan säkert hitta flera.

Sanna och Johannes hade både något ovanliga familjeförhållanden. De var båda unga när de fick uppdraget. Båda hade ett budskap ett politiskt program att genomföra.

Riku och Johannes såg båda orättvisorna och agerade enligt sin övertygelse. Båda valde att öppna munnen och reagera.

Rosa och Johannes lyfte fram orättvisor genom att reagera skarpt. De fick också stå för konsekvenserna. Rosa tvingades flytta undan rasisternas trakasserier. Johannes dog martyrdöden.

Gemensamt för dem alla är att de pekar bortom sig själva, på saken, allt från regeringsprogrammet, Qatars orättfärdiga mänskorättssituation, rasismen på bussarna i Montgomery till orättfärdiga ledare. Alla har de något att förlora, men också något att vinna. Både för sin egen räkning och för andra.

Alla tar de en stor risk. Det kan ju hända att det inte går vägen. Men de är beredda att ta risken och sätta sig själva i blöt.

Jag vill med de här exemplen visa på tre vanliga människor som på olika sätt visat vägen och också varit med och röjt vägen för andra. Ingen av dem är några övermänniskor, de är mera som du och jag. Men de har växt upp i och levt under förhållanden som förberett dem på uppgiften. De har också gjort sin omvärldsanalys och funderat på vilka människor de vill vara och vad som krävs för att de ska bli sådana. Att vara politiker och leda en regering handlar inte bara om beslut, det handlar också om relationer och respekt och att vara förälder och partner. Att vara fotbollsspelare är inte att koppla bort samvetet när man upptäcker orättvisor. Den som hör till en marginaliserad grupp kan vägra att finna sig och stå upp för sin rätt att finnas till på samma villkor som alla andra.  

Johannes Döparen då? Han bereder väg för kungen, han är vägvisaren, han är vägröjaren. Johannes Döparens uppmaning till ånger och bättring gäller också oss. Johannes visar också på Guds Lamm som bär all världens synd. Vi får bekänna vår synd och lita på att frälsningen getts oss i Jesus Kristus. Detta är det viktigaste i julförberedelsen – julfastan.

Johannes framträdande var ett tecken på att profetiorna var på väg att uppfyllas: Frälsaren skulle snart komma. I Kristi verksamhet uppfylldes tecknen på frälsningens tid. På samma sätt kommer Kristus ständigt på nytt till sin församling i ordet och heliga handlingar som dop och nattvard, förbön eller lovsång.

Men innebörden i texterna denna tredje advent talar inte bara om Kristi andliga ankomst. Det handlar också om hur vi enskilt och tillsammans kan bereda väg för Guds rike där Jesus är kung.

Guds rike är närvarande alltid där rättfärdighet och rättvisa sker. Guds rike kommer till oss i kärlekens och omsorgens gärningar. Guds rike möter oss i människors omsorg och omtanke. Guds rike tar form när…Guds rike tar plats när…

Dagens tema handlar om att du och jag kan vara vägvisare. Vi kan visa på Jesus och inte oss själva. Vi får visa på Guds makt och möjligheter när vi inte själva kan och förmår.  

Du och jag kan vara vägröjare. Vi får bereda väg där ingen annan gått, och göra det lättare för andra att följa. Vi får visa på Jesus. Han är den som ska komma. Han är den som har kommit. Han är den som lever och verkar i världen, i våra liv. Han är både kungen, den som kommer för att regera, och den utsatta människan som ingen står upp för. Kristus är varje flykting som drunknar i Medelhavet, konstaterade den katolska kardinalen Reinhard Marx i en ekumenisk gudstjänst i München i går kväll.

Vi ber att Guds ande ska hjälpa oss bereda väg för Guds rike när vi möter Kristus i människor som behöver oss. Han som både är konungen och vår nästa.

Text: Jani Edström. (En del fakta-avsnitt ur Wikipedia och Helsingin Sanomats webbnyheter)

Julens färger

Vid juletid är färger särskilt viktiga. Färgerna skapar fest och ger stämning. De bär också på olika former av symbolik. Att grönt är en julfärg är lätt att förstå. Vi tar in en grön och grann julgran och lägger granris vid trappan utanför huset. Grönt känns fräsch, speciellt om färgen förknippas med dofter, äkta eller konstgjorda. Grönt för oss närmare naturen, det ursprungliga.

Guld är också en av julens färger. Gyllene klockor och julgransbollar är klara försäljningssuccéer i affärer som specialiserat sig på dylikt. Men julens färg nummer ett är i alla fall den röda färgen. Den symboliserar fest och återkommer i all sorts julpynt och juleljus. Och så är ju julgubbens kläder röda, inte att förglömma.

Den som besöker Helsingfors vid jultid ser att julen inramas av vitt ljus som hänger mellan husen i sinnrikt konstruerade mönster. Vitt symboliserar hos oss renhet, helighet och oskuld och används vid glädjehögtider som just julen. Människor från en del asiatiska kulturer kanske tycker att det är konstigt eftersom vitt för dem symboliserar sorg.

Vitt är en bedräglig färg. För den som själv betraktar sig som vit blir den vita färgen lätt normerande. Kanske har vi lärt oss att vitt är gott och svart är ont. Att vitt är rätt och svart är fel. Att vitt står för förlåtelsen, svart för synden. Möjligen i symbolisk bemärkelse, men när vi börjar tala om varandra, våra medmänniskor i termer som vita eller svarta gäller det givetvis inte längre. Alla människor är skapade av kärlekens Gud som låter färgernas spektrum synas hos varje människa, ögonfärg, hårfärg eller hudfärg.

I vår europeiska, nordamerikanskt färgade (!) kultur, har vi ofta gjort oss skyldiga till det som kallas ”white washing” (vitmenande).  Det gäller inte minst orsaken till att vi firar den kristna julen, Jesus själv. För Jesus var aldrig en vit baby med blå ögon född av en vit mor i en vit medelklassig stad någonstans i Europa. Det är ingen nyhet i, men alltid värt att påminna om så länge Jesusbarnets blå ögon möter oss i julkalendern sista lucka.   

Julens färg är brun. Ja, brun. Brun som hudfärgen hos Jesus, som hos Josef och Maria, herdarna och de vise männen. Brun som Jesu ögonfärg. Brun som ökensanden under flyktingfamiljens fötter.

Jesus är den som är annorlunda, en som gör oss – eller borde göra oss – obekväma. Jesus är flyktingen som söker asyl hos oss. Som jude tillhör han en religiös minoritet som genom historien förföljts, förlöjligats och trakasserats. Han är den fattige som behöver hjälp. Han är resultatet av en sexuell skandal (fader okänd). Och han dödades som ett resultat av en religiös och politisk maktkamp.

I jul kommer Jesus till oss som hela världens frälsare. Han vill frälsa oss alla, dig och mig, från alla former av rasism, främlingsfientlighet, xenofobi, islamofobi och alla andra rädslor för dem som är annorlunda än vi själva. Från allt som hindrar oss att nå fram till varandra med budskapet om en god jul.  

Ibland kan tillönskan om en god jul behöva föregås av ett förlåt eller en ursäkt. Att vi inte insett att julens färg är brunt. Som Jesusbarnets vackra ögon.  

Text: Jani Edström

Var beredda – på vad?

Luk. 12:35-40

Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Ibland när man åker bil kan man fortfarande se affischer med texten: Jeesus tulee, oletko valmis? på svenska Jesus kommer, är du redo? En del affischer verkar nyuppsatta så någon tycker det fortfarande finns orsak att påminna bilförare om detta.

En annan variant på temat har en av mina kollegor på sin kaffemugg. Där står det: Jesus is coming, look busy! (ung. Jesus kommer, se ut som om du jobbar hårt.)

Fäst upp era kläder! uppmanar Jesus. Tankarna går till Israels barn inför uttåget ur Egypten. Och har man inte byxor, utan mantlar, kan det här vara en bra uppmaning om man behöver springa fort.

Jesus uppmanar lärjungarna att vara som väntande tjänare! Det kan hända lika oväntat som en tjuv om natten. Som en oväntad händelse, det är ju inte så att Jesus jämför sig med en tjuv.

Men bråttom är det. Som när Israels barn flydde undan Farao. Omvälvande händelser kommer att ske inom kort. Det gäller lärjungarna som kommer att få vara med om när Guds till synes maktlösa godhet tar mått av den samtida, maktfullkomliga, ondskan. Jesus, Guds son, möter religiösa ledare måna om sin ställning eller världsliga ledare som inte vill ha konkurrens makten. Jesus utgör ett hot mot bägge och kommer att avrättas, ett beslut sanktionerat både av den religiösa och världsliga makten.

Hur gick det med lärjungarna? Jesus hade förberett dem, sagt ”jag ska lida och dö, och uppstå igen”. Människosonen kommer att utlämnas i de orättfärdigas händer, upphöjas, dra alla till sig. Men Gud kommer att använda detta till något stort, ofattbart. Ja, ni får se, om ni är beredda.

Hur gick det med lärjungarna, var de beredda? Tveksamt. Lärjungarna som borde ha varit beredda, var plötsligt allt annat än vakna. När Jesus kallar några av dem att vaka tillsammans med honom i Getsemane sover de som små barnungar efter en lång och påfrestande dag. Trots att Jesus väcker dem flera gånger somnar de igen. Sedan när förrädaren och soldaterna kommer för att hämta Jesus flyr de hals över huvud. Inga stilpoäng här inte.

För faktum kvarstår. Lärjungarna svek. Lärjungarna övergav. Lärjungarna klarade inte provet. I prövningens stund var deras lojalitet inget värt. Tre år med Mästaren och så det här.

Vi då? Vi som fått läsa både den här och andra berättelser om att vara beredda, vaksamma. Vad betyder det för oss. Vad ska vi vara beredda på, vaksamma över? Vad är det för omvälvande som kommer att hända? Hur kan vi förbereda oss? Vad betyder det att ha lamporna brinnande?

Är det att tända ljus på självständighetsdagen?

Finlands 102 självständighetsdag begick med sedvanlig ljuständning, uppvaktning vid hjältegravar, slottsbal och olika demonstrationer. Enligt YLE:s rapportering demonstrerade bland annat Soldiers of Odin med 250 deltagare, i det ultranationalistiska 612-demonstrationståget deltog 1 500 och tåget Helsingfors utan nazister gick 2700 deltagare.” För en del demonstranter är nationen Finland endast för vita, för andra är Finland en välkomnande gemenskap där alla ryms med. I båda lägren finns sådana som motiverar sin åsikt med kristna värderingar. Det är nu det gäller att vara vaken, att se upp. Så att inte tro och religion kapas och utnyttjas i felaktiga syften.

Är det kanske här vi ska vara, ute på gatorna med våra brinnande lampor och ljus, vi som i Bibeln uppmanas stå emot mörkrets makter och övervinna det onda med det goda? Kan vi med vår närvaro ge godhet och medmänsklighet ett ansikte kanske det är just det vi ska göra. Tänk om alla kyrkor och församlingar skulle göra en liten pilgrimsvandring för ett mänskligt och fredligt samhälle den 6 december.

Knappt har en del talat sig varma över våra krigsveteraner som gav sitt liv och sin ungdom för vårt lands frihet, innan andra lyfter upp hotbilden från öst på nytt. Men tänk om hotet inte främst kommer utifrån, utan inifrån, vår egen nation, våra egna hjärtan. Tänk om att vara vaken och beredd innebär att lyfta fram goda värderingar, respekt, människovärde, att motarbeta hatprat, att lyssna innan vi påstår något.

När Jesus uppmanar oss att vara vakna och beredda handlar om något vi själva kan påverka. Hur ska vi månne förstå Jesus uppmaning till oss i vår tid? För det är ju det som är poängen med bibelordet. För lärjungarna är det redan för sent. Det klarade inte provet. För oss finns det ännu tid. Ska vi klara prövningen?

Omöjligt att veta. Vi vet ju inte ens vad prövningen kommer att innebära, eller när den kommer att inträffa. Hur ska vi då kunna förbereda oss?

Om jorden kolliderar med en komet och exploderar är det inte mycket vi kan göra för att förhindra det. Om ett krig eller en flyktingkatastrof inträffar är det inte mycket vi kan göra för att förhindra det. Om en ekonomisk recession inträffar står vi lika hjälplösa. Om någon nära anhörig dör kan vi ingenting göra.

Men vänta nu. Vårt land har upplevt krig, vi har sett resultatet av en flyktingkatastrof i form av 30 000 asylsökare åren 2015-2016. Många har upplevt recession eller ekonomiska svårigheter. De flesta av oss sörjer någon anhörig.

Vad hände när de här sakerna hände, vad gjorde vid då, hur reagerade vi, vad kände vi, hur handlade vi?

En kris är en möjlighet. I och ur det till synes onda kan Gud skapa något nytt, något gott. När sorgen drabbar och livets matta dras undan våra fötter, när vi tappar fästet och inte orkar se framåt, då har vi mött människor som brytt sig om, som tagit kontakt, som erbjudit hjälp. I alla dessa situationer har det funnits människor som fäst upp sina kläder, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna, rapporterat på sociala medier, spridit nyheter om det aktuella läget, satt vita hjälmar på sina huvuden, kört ambulanser, opererat, förbundit, räddat liv.

I krigets hämningslösa dödande finns det också människor som bryr sig, som vill hjälpa, som med risk för sina egna liv gräver fram döda och sårade ur ruinerna, som förbinder sårade, som ger bortkomna barn tillbaka till sina föräldrar. När flyktingarna kommit är det många som upplåtit sina hem, kyrkor och fritidsgårdar som sovplatser, mat och samtal.

Vi är inte helt utlämnade till det okända. Vi vet något om hur vi, kyrkorna och samhället reagerar i kris. Allt är vi inte stolta över. Men ofta nog har Guds kärlek och omsorg synts i hur människor har behandlat varandra. Godhet och barmhärtighet i kristid.

Hur kom vi hit förresten, från Jesu uppmaning att vara beredd till att hjälpa flyktingar.

Kanske för att det i grund och botten alltid handlar om att Jesus genom sin uppmaning att vara på alerten vill få oss att tänka på vilka människor vi vill vara. Vill vi tala och leva generöst och öppet så låt oss då bli mera generösa och öppna. Vill vi engagera oss för dem som sörjer, är utsatta och har det svårt, låt oss då engagera oss och söka oss till sådana aktiviteter där vi kan hjälpa.

Vår livsberättelse säger något om huruvida vi är beredda, har våra lampor brinnande, har fäst upp våra kläder. Vår gudsrelation säger något om vår beredskap att hjälpa vår nästa.

Om det finns konsekvens i våra liv i form av tro, hopp och kärlek behöver vi inte vara rädda för det stora okända. Sällan kommer det nämligen som något stort och okänt. Oftare som något till synes smått och betydelselöst, som en liten förskjutning i språket. Hur talar vi om ”de andra”, hur förhåller vi oss till ”de annorlunda”. Normalisering av rasistiskt färgade ord, meningar och attityder. Är vi då vakna? Är vi då beredda att säga ifrån? Kanske be om förlåtelse.

Men texten handlar också om att Jesus ska komma. Jesus ska komma i sin härlighet. Hur och när lär vi inte få veta, dag och stund är ännu hemligt. Låt oss därför öppna våra hjärtan och liv för Guds möjligheter. Låt oss öppna oss för Jesus att visa sin härlighet. I vårt liv. I församlingen.

För vad är bättre än när Mästaren kommer än att han får se att det är business as usual i församlingen. Att församlingen troget fortsätter med de grundläggande handlingarna. Som att älska Gud genom att tjäna varandra. Som att förkunna Ordet, praktisera nåden, lovsjunga och be och se till att alla har tillräckligt. Allt i väntan på Mästarens återkomst och Guds rikes uppenbarande.

Amen.  

Kristus – vår domare och vår nästa

Predikan i Betel.  Domsöndagen 24.11.2019

Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

****

Idag är det domsöndagen eller Kristi herraväldes söndag. Det är också den sista söndagen på det västerländska kyrkoåret som på ett naturligt sätt förbereder oss för kyrkoårets början, första advent. Östkyrkans, de ortodoxa kyrkornas, kyrkoår inleds den 1 september.

Domsöndagen är kanske den söndag som har det sämsta ryktet av alla söndagar. Associationerna går lätt till dömande, fördömande, helvetesskildringar som Dantes inferno, eviga straff eller eld och svavelosande predikningar. Det finns många ångestskapande element kring hur kyrkan handskats med den yttersta domen. Kanske tyckte prästerskapet att det bästa sättet att hålla koll på församlingsborna var att hota med helvetet. Med tanke på samhällsmoralen. Man ville få bukt med tjuveriet, dryckenskapen. Och tänk på alla utomäktenskapliga barn som kunde bli resultatet av sexuella utsvävningar. Barnets bästa fanns inte med då. Oäkting fick man heta hela livet ut.

Så ja, det fanns en viss idé med att hota med helvetet. Förståeligt kanske men försvarbart, tja. Resultatet blev ju ofta att tron på en rättvis och dömande Gud förvandlades till en orättvis och fördömande Gud, gudsfruktan och respekt byttes ut mot rädsla och skräck. Inte att undra på att kritiken mot kyrkan och dess budskap blev stark. Fortfarande kan man möta liknande kritik: Varför skulle jag tro en Gud som presenteras som en kontrollfreak och lägger sig i allt jag gör, från köket till sängkammaren.

Idag tycker jag vi börjar från rent bord och skippar allt tal om fördömelse, helvete, eviga straff och svavelosande sjöar.

Att läsa enskilda bibeltexter är viktigt. Att läsa bibeltexter tillsammans och lägga tusenbitarspusslet är minst lika viktigt. Vi kan meditera över ett vackert ord eller en berättelse, men det är först när vi ser vad den tillför ”the big picture” som vi kan uppskatta den till fullo. Så också med texterna om domen, den yttersta dagen, Herrens dag, rättvisans dag.

Det handlar om ansvar. Redan från början handlar det om ansvar. Människan fick ansvar över trädgården, skapelsen. De skulle så, plantera, vattna, se till att harmonin bevarades. Kommunicera med trädgårdsmästaren och alla trädgårdens invånare, däggdjur, fåglar, fjärilar, träd, örter och blommor. Vi anar att det gick bra ett tag, ända tills gränsen kom emot. Det här får ni inte göra, säger trädgårdsmästaren. Det här trädet låter ni bli. Och vad gör de nyfikna, glada, upptäcktsglada, naiva, människobarnen. De tänkte som Nike: Just do it. And they did it. And they screwed it up.

Jo, syndafallet är vår berättelse, tidlös, ofattbar, mysteriös, alltid aktuell. Den handlar om ett brott. Ett brott mot ansvar och förtroende. Men bakom allt detta, en nyfikenhet, en upptäckarglädje förenat med en stor dos aningslöshet. ”Vad skulle kunna hända, vi har det bra här. Inte kan det vara så farligt. Se hur vacker den är, känn hur gott det smakar.”

Men det händer. Trots att, som jag föreställer mig, hela skapelsen liksom ropar: Gör det inte! Men solen går i moln. Blommorna vissnar. Fåglarna tystnar. Djuren drar sig undan.

Och allt sedan dess har människan levt i spänningsfältet mellan himmel och jord, uppgift och ansvar, tro och förtvivlan, skaparglädje och misströstan.

Som Bibeln börjar så slutar den också (nästan i alla fall, Matt. 25 är inte riktigt sista kapitlet), med en berättelse om människans ansvar. Både skapelseberättelsen och berättelsen om den yttersta domen handlar om ansvarsfullhet. Däremellan finns hundratals berättelser om hur Gud vill lära människan just detta, ansvarsfullhet.

Vi möter Josef för ansvarsfullt förvaltar Egyptens rikedomar. Vi möter Israels kungar som uppvisare en varierande grad av ansvar, eller brist på ansvar. Vi möter profeter som tar sitt ansvar och ställer kungar och makthavare till svars, till ansvar för sina gärningar. Den som inte tar sitt ansvar kommer att få sitt straff. Den som är stark måste vara snäll, den som har makt måste se till de svaga, den som är rik har ansvar för de fattiga, föräldrar har ansvar för sina barn, lärare ansvar för sina elever. Och som situationen på dagens arbetsmarknad vittnar om, arbetsgivare har ansvar för sina anställda, eller borde ha det. När de brister i ansvar blir folk missnöjda och strejkar. Men ansvaret för företaget då, landets ekonomi. Ibland är det svårt att balansera, vilket ansvar får först. Vad ska vi prioritera?

Bibeln är rätt tydlig. Människan har ansvar för skapelsen, ansvar för medmänniskan, ansvar för miljön, ansvar för relationer, ansvar för nuet, ansvar för framtiden. Som grund för allt detta har människan också ansvar för relationen till Gud, skaparen, försonaren, livgivaren.

Men idag befinner vi oss i salen, den stora salen där alla är samlade. Det är det stora årsmötet, dags för redovisning, revision. Dags att läsa mänsklighetens verksamhetsberättelse. Vad har gjorts, vad har blivit ogjort? Vem är ansvarig, vem ska ställas till svars? Vad blir följderna?

För att kunna svara på de frågorna är det viktigt att se vad det står i Guds verksamhetsplan för mänskligheten. Vad vill Gud göra, vad vill Gud att vis ska göra, vad kan vi göra tillsammans för jorden, för världen, för medmänniskorna, för församlingen.

Jesus nämner dessa mina minsta, dem som han ställer särskilt i fokus på domens dag. Jesu samtida föreställde sig att Messias skulle komma för att döma hur Israel behandlades av sina grannfolk? Men Jesus utvidgar frågeställningen. Han frågar efter hur hans efterföljare behandlas av sin omgivning. Hur behandlas Jesu efterföljare, våra kristna bröder och systrar i olika delar av världen idag?

Idag är det naturligt att ytterligare vidga perspektivet. Nu gäller det inte endast våra trossyskon, utan människor i olika länder och kulturer som utsätts för trakasserier, våld och orättvisor. Alla är vi Guds barn, skapade av kärlek till att ta hand om skapelsen och varandra.  

Om vi gör en snabbkoll i Guds verksamhetsberättelse, vad den ska innehålla, märker vi att det handlar både om attityd och handling.

Vi ser att det handlar om tro, hopp, kärlek. Om att älska Gud, varandra och oss själva. Att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Vi möter Andens frukter, resultatet av Guds kärlek i våra liv: Glädje, frid, tålamod och många andra egenskaper. Vi ser hur Gud vill befria oss från det som är ont, begränsande, förminskande till att göra oss fria att älska, tjäna, glädjas och finna hopp. Friheten har två dimensioner, frihet från och befrielse till. Vi läser om att ett nådens år från Herren ska bryta in.

Vi får tro på den ultimata rättfärdigheten, där alla har tillräckligt och ingen lider brist. Där alla hungriga blir mättade, alla nakna får ta emot kläder, alla ensamma får besök. En tid när var och en blir sedd och hörd, får sina behov tillgodosedda.

Vi ber om den heliga Andens kraft och vishet att hjälpa varandra att se Kristus i vår medmänniska. Då kan vi bli befriade att leda andra till frihet och befrielse.

Då ska ingen av oss behöva stå där och säga: Herre, när såg vi dig naken, hungrig, i fängelse? Eller: Herre, vi visste inte.

För nu vet vi. Kristus är en av oss, där vi minst anar det. Han är både domare och den utsatta. Både den fullkomliga och den kraftlösa. Bara den som är sann Gud och sann människa kan samtidigt vara kärleksfull och rättfärdig. En sådan Gud vill jag tro på. En sådan Gud får vi möta idag, domens dag.  

Amen.

Hosiannasöndag!

Predikan i svenska Tomasmässan, Johannes kyrka, Helsingfors,

26 november 2019, kl 18

Markus 11:1-11

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Jag har alltid funderat över hur det kom sig att att lärjungarna bara kunde hämta ett föl med hänvisningen att Herren behöver den. När jag var liten tänkte jag att det kanske var ett av Jesu under. Idag tänker jag mera att Jesus hade gjort litet förberedelser. Det för oss till uttrycket ”att gå i förberedda gärningar”. För en troende handlar det om uppleva Guds ledning. I dagens evangelietext handlar det om hur Jesus uppfyllde profetian från profeten Sakarja 9:9 ”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.”

Men för att vi ska förstå att den här berättelsen handlar om litet mer än om en vuxen man som rider på ett litet åsneföl med en skrikande folkhop omkring sig kan det vara bra att vi backar bandet och titta oss omkring litet.
Vad är det som händer egentligen, hur kan det bli såhär?

Svaret är enkelt.

När förväntningar följts av besvikelser under lång tid och när förväntningarna äntligen uppfylls då kan det bli galet och roligt. Jag tänker på hur fotbollsfinland under många år åkt bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, glädje och förväntan. Ska vårt manliga fotbollslandslag Huuhkajat / Berguvarna någonsin ska nå slutspelet i Europeiska fotbollsmästerskapet? En vunnen match två förlorade, någon oavgjord och så här nära, men ändå inte. Ända tills nu. ”Hela Finland jublade”, kunde vi läsa på löpsedlarna. Folk drog ut på gatorna och stackars Havis Amanda fick utstå ännu en förnedrande behandling.

Fotboll. Eller politik.

Vi tänker på alla de folkrörelser, proteströrelser, som växer fram i olika delar av världen. Där förväntan på ett bättre liv och en ljusare framtid gång på gång slås i spillror. Till sist behövs det bara att bensinpriset höjs, en liten lagändring eller något annat som gör att frustrationens bägare svämmar över. Vi tänker Gula västarna i Frankrike, studenterna i Hong Kong, människorna i Chile, Irak, Iran, Palestina. Alla dessa platser där missnöjet har pyrt och tålamodet tagit slut. Till sist behövs det bara en utlösande faktor som gör att folk drar ut på gatorna.

Om vi då tänker oss en kombination av dessa två, missnöjet över förtryck och orättvisor kombinerat med glädje och förväntan över en firad hjälte som ska befria oss från allt detta, då börjar vi kanske ana litet vad intåget i Jerusalem handlar om.

Tvåhundra år innan Jesus tidigare hade den judiske befriaren Judas Mackabeus besegrat den syriska kungen Antiochus Epifanes. Mackabeus och hans soldater hade befriat Jerusalem, renat templet och byggt upp det på nytt. Också då hade människorna dragit ut på gatorna med kvistar i sina händer för att hälsa sin befriare.

Vi tycker kanske att vårt minne är kort, men ett folks eller en nations minne är långt. Där är tvåhundra år ingenting. Om man inte är finländare förstås, som nation är Finland ännu rätt ung, och fortfarande är vinterkriget för åttio år sedan det som håller skapar sammanhållning. Och presidentbalen på slottet förstås.

Jesus rider in i Jerusalem på folkets förväntningar, frihetslängtan och glädje över att befrielsens dag snart är inne. Alla jublar och är glada. Hosianna, kom Herre, fräls oss! Välsignad vare han, David son. Alla vet det, känner det på sig. Till och med en blind tiggare, Bartimaios, som vi läser om i föregående kapitel, känner det på sig när han identifierar Jesus som kungaättlingen Davids son. En som både är folkets befriare och den som kan ge honom synen tillbaka.

Men sen då, efter intåget? Sen då, ja, sen händer ingenting. Inga demonstranter stormar parlamentet, ingen tänder eld på bilar eller kastar sten mot beväpnade poliser, ingen går arm i arm och sjunger We shall overcome. Rörelsen avtar, mattas av och upphör. Jesus stiger av fölet och drar vidare med sina lärjungar. Som om ingenting hänt. Nästan ingenting. För det har ju faktiskt hänt. Folkets befriare har annonserat sig. Men inte på det sätt som vi tänkt oss.

Är vi besvikna? Vi som stått där vid vägkanten, tagit av oss mantlarna och brett ut dem inför kungen. Vi har viftat med kvistarna, vi har känt samhörigheten i glädjen över vår befriare. Nu, äntligen händer det! Men sen så händer ingenting. Förutom att det händer. Men på ett annat sätt.

För när vi läser vidare i Markus evangelium, lägger vi märke till hur Jesus, i det han säger och det han gör, visar att det rike han annonserar vid intåget i Jerusalem är av annat slag än politisk och militär makt.

Och nu när vi har den kunskapen, får vi med ännu större glädje och iver ge vår hyllning till Jesus vår kung. Är vi beredda att låta kung Jesus ta makten över vårt liv. Han som lovat att hans ok är milt och hans börda lätt. Men som också kräver allt av oss. Liksom den rike unge mannen som uppmanas sälja allt han äger och ge åt det fattiga så kommer vi också, när vi följer Jesus, att han vill förfoga över hela vårt liv.

Kung Jesus är inte som dagens kungligheter, avdankade maktsymboler från en svunnen tid. Kung Jesus kräver vår lydnad och lojalitet. Inte som en diktator, men som en kärleksfull och nådefull härskare som puttar wannabe-härskare från deras troner och lyfter upp de svaga och utsatta, ger dem upprättelse och människovärdighet.

En sådan kung firar vi idag. Låt oss bjuda in kung Jesus i våra liv, i vårt hem, i vår ekonomi, i våra tankar och fantasi, i våra relationer och vår tidsanvändning. Vi får abdikera och ge över åt Jesus, glatt, frivilligt och tillitsfullt. Han är den som kommer. Han är den som förblir oss nära. Han är den som ger oss framtid och hopp. Varje dag.

Hosianna är ingen black Friday, det är en happy Sunday!
Amen.

Text: Jani Edström

Kors och efterföljelse

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Matt. 16:24

Det finns knappast någon symbol som orsakat så mycket splittring och kontrovers som korset. I romarriket var korset ett tortyr- och avrättningsredskap. För de tidiga kristna blev Jesu kors en segerns och hoppets symbol mitt under förföljelser och förödmjukelser. Under medeltiden sydde riddarna korset på sina kläder och drog sedan i väg för att strida mot de ”otrogna” i det heliga landet. På vägen dit mördade de och våldtog med påvens goda minne enligt valspråket ”Gud vill det”.

Författaren Sven Lidman diktade ”ditt kors som svärd jag tagit” i en numera utgången psalmvers. Världsevangelisten Billy Graham ordnade stora evangelisationskampanjer och kallade dem korståg (crusades). En amerikansk president drog ut i korståg mot muslimska terrorister hösten 2001 och vände upp och ned på världen. Terrorgruppen ISIS avrättade kristna på kors i sitt besinningslösa våld.

Korset som religiös identitetsmarkör ifrågasätts numera. Arbetsgivare och myndigheter kan i vissa fall förbjuda personer att bära prydnadskors eller andra religiösa symboler. En finländsk asylsökare och före detta muslim visade nyligen hur han hade tatuerat ett kors på sin axel och blivit föremål för trakasserier och förföljelse. Men korset ger honom glädje, styrka och uthållighet.
Korset är mer än en prydnad, det säger något om vilka vi är. Jesus väljer korset som symbol för efterföljelse när han talar till sina lärjungar. Kanske för att han visste hur hans jordiska liv skulle sluta, kanske för att förbereda lärjungarna på det värsta och visa på efterföljelsens allvar.

Jag var tolv år och hade nyss fått min första bibel, ”av kungen gillad och stadfäst”. Enligt läsartraditionen läste jag som det stod. Orden ur Jesu egen mun om att ta sitt kors och följa honom passerade genom århundradena rakt in i mitt medvetande. Sedan dess blev ingenting sig riktigt likt. Konturerna av en annan Jesus växte fram. Bilden av Jesus som undergöraren och ”barnens vän” kompletterades av Mästaren som kritiserade de rika, gav hycklarna något att tänka på och krävde något av sina efterföljare. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv.” Jo, jag ville ju följa Jesus, men förneka mig själv?

Att följa Jesus kändes både tryggt och skrämmande. Tryggt att veta att Jesus gick framför mig. Skrämmande att inte alltid veta vart vi var på väg. Nu var det inte längre fråga om vilken väg jag valde, utan om jag var beredd att gå i Jesu fotspår. Att börja leva med tanken på att någon annan ville något med mitt liv var inte lätt. Men alternativet att endast vara utelämnad till mig själv hade redan visat sig vara en återvändsgränd.

Idag, långt senare, drabbar mig Jesus ord på nytt. Samma känslor av nyfikenhet (vad vill han mig?) och uppgivenhet (jag fixar inte det här ensam). Men idag finns det också en djupare insikt när jag läser texten, en erfarenhet som jag delar med många Jesustroende både i historien och i samtiden.

Den Jesus som kallar till efterföljelse är också den som ger mig modet att följa efter. ”Har du mod att följa Jesus?” Nej, det har jag inte. Men jag litar på att Jesus ger mig modet. Mod att leva, mod att följa efter. Samma mästare som ber mig att ta mitt kors på mig är också den som hjälper mig att följa i hans fotspår.

Att följa Jesus är inte människans första val: ”Låt mig först gå för att…”. Men Jesus menar allvar. Han ger oss inget annat val än att sätta honom först. Allt annat är att missa målet. Och ”missa målet”, det är grekiskans uttryck för synd, men att följa Jesus är nåd.

Jesus inskärper allvaret i efterföljelsen genom att tala om korset. Ständigt detta kors. Det tycks finnas ett inbyggt motstånd mot att följa Jesus. Men när vi väl tagit emot efterföljelsens nåd och börjat vandra i Jesu fotspår får vi också hjälp att ta ut kursen, riktningen, för vårt liv på nytt. Vi glömmer det som ligger bakom och riktar blicken framåt. Vi får ”ta rygg” på Jesus och ta emot den ”draghjälp” han ger oss.

Bön

****

Tack Jesus för att dina vägar alltid är rätta vägar. Tack för att din heliga Ande ger oss kraften att följa efter dig. Ge oss mod att följa dit du kallar oss, i engagemang för fred och rättvisa, in i ensamhet, stillhet och kontemplation, i mötet med det okända, när vi delar tron med dem vi möter. Tack för att du delar glädje, hopp och lidande med din kyrka i hela världen. Tack för korset som förenar och drar oss närmare dig och varandra. Amen.

Text: Jani Edström (tidigare publicerad i Sändaren)

Människofiskare och människorättskämpar

Lukas 4:16-30
Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

När Jesus kallar sina lärjungar bjuder han dem att bli ”människofiskare”. Flera av lärjungarna var yrkesfiskare så för det var ett ord som de kunde ta till sig, till och med småle åt. ”Människofiskare, vad då liksom? Vad är det han vill att vi ska vara, vad kallar han oss till?” Ja, vilket uppdrag och hade Jesus tänkt för sina följare när han ropade på Gennesaretstranden: Kom och följ mig. Jag skall jag göra er till människofiskare” (Mark. 1:17).

Svaret blir tydligt när vi läser om Jesus i synagogan i Nasaret, dagen då han gör sin programförklaring med hjälp av profeten Jesajas text (Luk. 4:16-23). Jesus kunde lika gärna ha kallat sina följare att bli mänskorättskämpar som mänskofiskare. Det handlade ju om att befria människor från olika slag av synd fångenskap och förtryck och proklamera Guds kärlek, ett nådens år från Herren.

Jesu tal fick ett blandat mottagande. Många prisade honom för ”de ljuvliga orden”. Andra ifrågasatte honom, han var ju ändå bara ”Josefs son”. När Jesus märker hur människorna missar budskapet blir han upprörd. Istället för att lyssna på vad han säger, kommenterar de bara hans person och uppväxt. Men säger Jesus, tro inte att ni har någon hemmaplansfavör inför Gud. Gud har överskridit gränser tidigare och kan göra det igen. Profeten Elia hade ju under hungersnöden hjälpt en änka i Sarefat, utanför Israel (1 Kung. 18:14). Profeten Elisa botade ingen förutom syriern Naaman, befälhavare hos det arameiska grannfolket (2 Kung. 5:14) och profeten Jona kallades till Nineve, långt bort hemifrån. Gud är beredd att överskrida alla möjliga gränser för att visa sin kärlek mot alla.

Talet om Guds gränslösa omsorg blev för mycket för folket i synagogan. Att också andra folk skulle ha värde och rättigheter hos Gud stämde inte med den bild man hade. Jesu gränsöverskridande tal uppfattades som en provokation och han blev utslängd ur synagogan.

Allt Jesus sade och gjorde efter detta handlade om ”Guds rike” (Matt. 4:17). Men det handlade inte om något överjordiskt kungadöme uppe bland molnen, utan om en fortsättning på det som många profeter talat om. En tid av fred och frihet, där ingen led brist. Jesus verkade konstigt nog inte vara särskilt upptagen av att erbjuda människorna en himmel dit vi kommer när vi dör. Han var mycket mera fokuserad på livet här. Han förkunnade ett nytt sätt att leva och kallade sina lärjungar till ett liv där Guds rikes värderingar, kärlek, enhet, omtanke, skulle vara riktgivande i ord och handlingar.

I den tidiga kristna församlingen märker vi hur tydlig kopplingen är mellan ord och handling. Orden ska backas upp av handlingar. Relationer ska präglas av ärlighet och respekt. Kärleken ska vara uppriktig och gränsöverskridande. Varken kön, etnicitet, eller nationalitet utgör något hinder för Kristi inkluderande kärlek (Gal. 3:28). Ingenting kan stå i vägen för den, inte ens döden. Jesus Kristus har ju besegrat döden (Rom 8:35). Jesus är kung, inte caesar, var de första kristnas bekännelse. Jesus är vår kyrios!

Män och kvinnor, barn och vuxna, slavar och fria samlades till gudstjänst och brödbrytande. Kristna familjer tog sig an spädbarn som kastats på sophögen. Männen levde återhållsamt med sina hustrur och inte som vanliga romerska män som tvingade kvinnor till sex när de hade chansen. De levde fredligt, bar inte vapen, tjänade inte i det romerska imperiets armé. De levde i tacksamhet över att Guds rike höll på att bryta in. Jesus hade uppstått från de döda, ingenting var längre omöjligt.

Första århundradets kristna kan ses som en radikal rörelse driven av Jesu kärlek. De var Guds mänskorättskämpar – även om de inte kallade sig det – för de försvarade varje människas rätt att bli sedd och hörd och respekterad som Guds skapelse och avbild. De förkunnade Guds frälsningsbudskap, de bad för sjuka, de tog sig an de svaga, de samlade in mat och förnödenheter till dem som behövde.

Ordet mänskorättskämpe förknippas ofta med speciella stora organisationer eller kända personer. Men som Jesu följare och delar av Kristi kyrka får vi alla vara det. Församlingen är kallad att besöka ensamma, sjuka och fängslade, ge mat åt hungriga och kläder åt de fattiga. Vi har fått i uppdrag att oss an främlingar, fader- och moderlösa. Idag får vi jobba mot mobbning, hatretorik och rasism. Vi kan till och med tvingas bli en irriterande törntagg i samhällskroppen när beslutsfattarna inte prioriteringar de utsatta och marginaliserade (Matt 25:35-37).

Världen idag behöver människofiskare som också är mänskorättskämpar.

Vilka är de då, hur ser sådana människor ut? Vilka speciella kännetecken har de?

Det är två saker som Jesus ofta påminner sina följare om. Det ena är att vi ska be. Därför ger han oss en bön som innefattar allt, Vår fader. En bön som är både personlig och världstillvänd. En bön som både riktar sig inåt, mot våra intentioner och motiv och utåt, mot världen. En bön om att Guds rike ska komma, att Guds vilja ska ske.

En annan sak Jesus vill lära oss är att aldrig ska ge upp. Han gör det ofta i berättelseform. En envis änka som känner sig orättvist behandlad går upp till domare varje dag för att hävda sin rätt. Till sist ger domaren efter, inte för att han skulle bry sig om kvinnan, men för att hon är så envis. En annan gång får en familj besök sent en kväll och har inget att bjuda sin gäst. Mannen går till grannen för att be om litet mat. Grannen har nyss gått och lagt sig och barnen sover. Men mannen fortsätter att banka på dörren. Till sist ger grannen upp och hämtar litet mat ur skafferiet och ger åt mannen som kan bjuda sin gäst på kvällsvard. Envishet lönar sig, också med människor som inte annars skulle bry sig. Tänk då på Gud som inget hellre vill än ge oss det vi ber om, säger Jesus.

Människorättskämpar är envisa. De är ofta personer som både ber och har ett rikt inre liv. De låter sitt sinne formas utifrån drömmarna de bär på. De lever som om drömmen redan vore sanna. De låter sig inte hindras av besvärliga omständigheter.

Guds mänskorättskämpar ber ”Gud, låt ditt rike komma” och gör de allt de kan för att Guds rike ska ta plats i deras egna liv och i världen runtomkring. Egentligen är det inte varken lättare eller svårare än så.

Jag tänker på Abiy Ahmed, 43, mottagare av årets Nobels fredspris. Han fick priset för att han fått slut på den långvariga konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Ahmed är premiärminister i Etiopien och en varmt troende kristen, aktiv i den lokala pingstkyrkan. Han ber och han är envis, och han är inte ensam.

Det är tillsammans med andra som vi kan förändra världen. Det är i gemenskapen som visionen om en bättre värld i enlighet med Guds rikes förebild kan slå rot. Det är i gemenskapen vi får kraft och mod att göra det som måste göras.

När vi tittar oss omkring märker vi kanske att vi redan är en del av en gemenskap. En kyrka, en församling, bönegrupp, en skolklass, en arbetsplats, en teatergrupp, en frivilligorganisation, en idrottsförening. Här finns människor som kanske också vill göra något för andra. Men hur vet vi det om vi inte har frågat?

Guds godhet är inte begränsad till kyrkan. Fred och befrielse behövs överallt. Guds rättfärdighet och människors längtan efter fred och rättvisa rinner idag över alla bräddar. Bland demonstranterna i Hong Kong. Hos de modiga kvinnorna i Saudiarabien. Bland journalisterna i Ryssland. Hos dem som bär metoo-rörelsen vidare. Bland dem som outtröttligt arbetar för mission, bistånd och utveckling. Hos dem som ser regnbågens färger som en symbol för sitt människovärde. Hos dem står upp för allas rätt till ett människovärdigt liv. Hos alla barn och unga som vill kräver en boboelig jord i framtiden.

Tillsammans med alla dessa våra systrar och bröder ber vi envist: Herre, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Amen.

Text: Jani Edström.

Predikan 27.10.2019, radiogudstjänst från Betelkyrkan i Yle Vega

Frihet och gränser

Predikan i jazzgudstjänsten, 13.10.2018 kl. 11, Betaniakyrkan, Jakobstad

Luk. 14:1-6

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariséerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Frihet och gränser, tradition och förnyelse är saker som kännetecknar såväl livet som musiken.

Jazzmusiken lever hela tiden i gränslandet mellan tradition och förnyelse. Redan här på Jeppis Jazz Festival har vi lyssnat till artister som representerar många olika stilarter och tidsepoker. I fredags fick vi lyssna till pianisten David Braid som tog oss med på en resa mellan Chopin, kinesisk folkmusik och det kristna helgonet Teresa av Ávila och hennes bok Den inre borgen. Var det jazz? Själv var David Braid något tveksam till att genrebestämma sin musik. Det var i alla fall musik som berörde och som hjälpte oss att utforska vårt inre landskap, vår relation till oss själva, varandra och Gud. Så upplevde jag det i alla fall. 

I dagens berättelse hittar vi Jesus som inför frågan vad som är tillåtet att göra på sabbaten. Det är ingen teoretisk fråga. För framför Jesus står plötsligt en människa som aktualiserar problemet. Vad är tillåtet? Mannen lider av vatten i kroppen, onaturliga vätskeansamling i vävnaderna, eller ödem, skulle vi kanske säga idag. Någon hade fört in mannen till fariséns hus för att kolla vad Jesus skulle göra. Skulle han hålla sig fast vid traditionen eller skulle han bryta mot den? Var sabbaten till för människan eller människan för sabbaten?

Sabbaten var och är fortfarande den viktigaste judiska traditionen. Sabbaten är ett gudsbevis. Ett folk som hållit fast vid sin tradition så länge.

Sabbaten firas från mörkrets in­brott på fre­dag till sam­ma tid­punkt på lördag. I Mo­seböcker­na påbjuds sab­ba­ten fle­ra gång­er, med del­vis oli­ka mo­ti­ve­ring­ar. Den fram­ställs som en upp­rep­ning av Guds vi­lo­dag ef­ter ska­pel­sen. Den är ett tecken på Guds förbund med Israel. Den fi­ras med ”en he­lig sam­man­komst”. I 5 Mos ges sab­ba­ten en so­ci­al tolk­ning: den skall ge behövlig vi­la åt al­la, fria, sla­var och in­vand­ra­re, och även åt ar­bets­dju­ren.

Den som bröt mot sabbatsbudet skulle dö. Men, den­na bestämmel­se, lik­som and­ra lik­nan­de, sat­tes i prak­ti­ken ur spel re­dan av rabbinernas tolk­nings­tra­di­tion. Rabbinerna var inte bokstavstrogna, utan gjorde hela tiden nya tolkningar utifrån tidens krav. Det har de fortsatt med idag, och det finns olika skolor och traditioner kring hur en rättrogen jude ska förhålla sig till moderna företeelser. Rabbinerna var litet som jazzmusiker, de tolkade traditionen på nytt sätt.

Som Människosonen och Guds son anser sig Jesus kunna förhålla sig fritt till sab­bats­reg­ler­na. Det är just det som händer i berättelsen vi nyss läste.

Vad är viktigare, människan eller reglerna, Guds omsorg eller budorden, traditionen eller förnyelsen?

Det bästa sättet för oss att ta reda på det är att kolla hur Jesus gjorde. Han gjorde som varje jazzmusiker gör. Han höll sig till traditionen, inom traditionen och kunde därför sedan också bryta mot traditionen för att lyfta fram nya saker, utan att fördenskull överge traditionen.

Ta det här med att gå över gränser. Jesus gick över gränsen till Samaria och lät sig inte hindras av traditionella fördomar och misstro mellan judar och samarier. Jesus gick över gränsen mellan könen och vad som ansågs vara passande för en judisk man och samtalade öppet med en samarisk kvinna. Gränsen till barnen som fullvärdiga personer bröt Jesus igenom när han tog dem i famnen och välsignade dem. Jesus gick över gränsen till de utstötta, de spetälska, de som levde utanför samhället, och gav dem människovärde.

Till och med de traditionella familjegränserna dras upp på nytt av Jesus. En gång vill hans mor och syskon vill träffa Jesus, kanske för att kolla att allt står rätt till med honom. Det är litet stökigt och Jesus har mycket folk omkring sig. Han ser på dem som sitter runt om­kring ho­nom och säger: ”Det här är min mor och mi­na bröder. Den som gör Guds vil­ja är min bror och sys­ter och mor.” Vem är min familj, den som gör min himmelske faders vilja? (Mark. 3:35).

Paulus fortsätter på ett liknande spår när han säger: här är inte jude eller grek, man och kvinna, slav eller fri, alla är vi ett i Kristus. Kyrkan, församlingen utgör en ny-familj, där Jesus död och uppståndelse skapar ny tillhörighet, nya blodsband.

Varför var Jesus beredd att utmana traditionen? Det var ju inte för att överge den, eller för att han skulle ha sett ned på eller föraktat sin egen tradition. Inget självändamål. Tvärtom fanns det element i hans egen tradition som glömts bort. Mänskobud istället för Guds bud. Saker han ville lyfta fram på ett nytt sätt.

Vad är det då som Jesus hela tiden återkommer till? Vad är det Jesus vill lyfta fram när han utmanar och förnyar.

Jo, Guds oändliga kärlek. Guds kärlek till världen, till människorna, speciellt de utsatta, de som ingen annan såg eller brydde sig om. Däremot gick han hårt åt dem som trodde sig vara bättre än andra, veta bäst, utnyttja de svaga för sina egna syften.

Så vad händer här i dagens evangelietext.

Jo, Jesus vänder sig till de laglärda och fariséerna och säger: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Det Jesus säger kanske är självklart för oss som läser berättelsen i dag. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att rädda liv. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att göra gott. Låt inte regler stå i vägen för Guds kärlek och omsorg. Men för fariséerna var det inte självklart. De var mera inriktade på tradition än förnyelse, mera inriktade på bokstaven än människan. Hur är det med oss idag när vi möts av nya utmaningar i vår egen tid? Tradition eller förnyelse,

Jesus lyfter fram människan. Var och en av oss är sedd av Gud själv. Var och en av oss är viktigare än regler. Om reglerna står i vägen för Guds kärlek är de inte längre värda att ha, om reglerna står i vägen för befrielsen måste reglerna slopas eller skrivas om. Guds befrielseverk går inte att stoppa.

När Guds befrielseverk burit frukt i historien har: Slavar har befriats. Kvinnor har emanciperats och tagit plats. Barn har setts som fullvärdiga människor, fått rätt till skolgång och hälsovård.

Befrielsen från synd, död, förtryck och exploatering går som en röd tråd genom hela Bibeln. Gud vill befria sin skapelse som ännu väntar på sin slutgiltiga befrielse.

Kyrkan, församlingen redskap för, platsen för Guds befrielseverk. Här har sången och musiken alltid spelat en viktig roll. Mirjams sång och dans efter att Israels folk korsat Jordan. Församlingens lovsång. Spirituals, gospels, blues och jazz. Musiken ger röst åt vår längtan efter befrielse, hopp och framtid. Oh, freedom, Come Sunday. We shall overcome. Free at last, thank God almighty I am free at last. Amen.