NÅD

NÅD. Andrum med Jani Edström. Fredag 29.5.2020, kl. 18.

Gomorron! Idag ska vi fortsätta tala om veckans tema-ord nåd.

Förunderlig nåd, vilket skönt ljud, som räddade en usling som jag.
En gång var jag förlorad, nu är jag återfunnen.
Jag var blind, men nu kan jag se.

Efter mitt halvslarviga försök att göra en bokstavstrogen översättning av den kända gospelhymnen Amazing Grace står det helt klart för mig att nåden inte är ljudlös. How sweet the sound. Vilket vackert ljud. Nåden hörs på olika sätt om vi ska tro på orden i den här gamla hymnen.

Hur låter då nåden? Hurdan klangfärg har den?

För några veckor sedan bröts tystnaden på skolgården invid huset där jag bor. Skoleleverna var tillbaka. Småvilda glädjerop hördes från fotbollsplanen hela dagen. Det kändes som ljud av nåd.

Utanför fönstret hyr ett par ljudliga talgoxar den blå fågelholken. Fåglarna, deras sång och bestyr påminner om att sommaren är på väg. Att hoppet återvänder. Det är också en sorts nåd.

Nyligen lyssnade jag till ett ljudspår från en nygravid mage. Helt färska, men stadiga, hjärtljud som avslöjade att en ny människa håller på att formas. Det är nåd.
Samtidigt sitter en kvinna vid sin mammas dödsbädd och sjunger för mamman när mamman slutar andas. En sång om nåd och förtröstan. Mamman har äntligen fått sin önskan uppfylld. Att få flytta hem till Gud. Det är nåd.

Författaren till sången Amazing Grace, John Newton, var en före detta slavskeppare som under en resa från Västafrika till Nordamerika råkade han i sjönöd. ”Gud”, bad han, ”om du tar mig helskinnad härifrån, så lovar jag att bli präst.” För Newton blev ljudet av en förödande storm en nåd som gav hans liv en ny inriktning.

Nåden har många olika klangfärger och oupptäckta nyanser.
Nåd är att vi fått liv, att vi lever, rör oss och är till i Gud.
Nåd är att Gud redan från början vill oss allt gott.
Nåd är att vi, när livet inte blev det vi trodde och hoppades, kan hitta nya sätt att leva.
Nåd är när en grupp anonyma missbrukare sätter sitt hopp till en kraft utanför sig själva och vågar ta det första steget.

Nåd är prasslet av vita plastkassar som fyllda med mat delas ut av tiotals frivilliga till hundratals behövande när pengarna inte räcker till att fylla kylskåpet.
Nåd är ljudet av människor som sjunger om fred och frihet.
Nåd är när ljudet av brunnsborren tonar ut, och när hela byn dansar av glädje över tillgången till friskt och levande vatten.

Varje gång vi sträcker ut en hand för att hjälpa någon blir vi en del av nådens symfoni. Våra liv blir då en del av den stora orkestern, mänskligheten, som kallats att göra gott.

Att skapa och lyssna till nådens ljud är något vi kan göra varje dag.
Det här är Andrum med Jani Edström. Jag önskar dig en dag full av nåd.

Vi lyssnar till Aretha Franklin i sången Amazing Grace: ”Aretha: Amazing Grace, how sweet the sound…”

Att samla skatter

Luk. 12:13-21
Någon i hopen sade till Jesus: ”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” Han svarade: ”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Och han sade till dem: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

****

Evangelietexten berättar om hur en man kommer till Jesus för att få Jesus att uppmana hans bror att dela med sig av arvet. Tydligen hade brodern lagt beslag på sådant som också den andra brodern hade rätt till. Han kände sig överkörd, besviken och orättvist behandlad och ville att Jesus skulle använda sin auktoritet för att skapa rättvisa. Men Jesus var inte intresserad. Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er? Istället ser han något annat. Något som för den här mannen är minst lika farligt som att bli orättvist behandlad, nämligen habegär. Önskan att ha mer än det vi har, ofta på andras bekostnad. Och så säger Jesus, att en människas liv beror inte på ett överflöd av ägodelar.

Nog är det märkligt. Under alla år som jag ställts inför söndagens predikotexter, kommer det hela tiden emot texter som talar om hur Bibeln uppmanar oss att leva rättfärdigt och rättvist, att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, att inte drabbas av habegär, att inte utnyttja andra för våra egna syften, att stå upp för dem som har det svårt, att vara generösa och dela med oss, att vi inte ska samla skatter på jorden.

Ibland, och här får ni hjälpa mig att fundera vidare, undrar jag om Jesus budskap genom kyrkans historia medvetet eller omedvetet fördunklats. Att det konkreta jordiska perspektivet tvingats ge vika för ett mera abstrakt himmelskt perspektiv. Att det konkreta ordet ”skulder” ersatts av det mera abstrakta ordet ”synder”. Att det blivit viktigare att ”komma till himlen” än att leva som Jesu efterföljare på jorden. Att det ibland ansetts vara en värre synd att svära än att behandla andra illa.

Naturligtvis behöver vi flera perspektiv på vad det är att följa Jesus och leva ett rättfärdigt och gott liv. Men ibland, och det här gör ont att säga, ibland har jag börjat tvivla på att en personlig tro på Jesus Kristus automatiskt skulle leda till att vi följer Jesu undervisning om att inte ha begär efter mera. Det räcker med att jag gör litet självanalys.

Jag tror att Paulus är något på spåret i den text vi läste ur Andra korinterbrevet. När Paulus berömmer sina vänner i församlingarna i Makedonien gör han det inte på korinternas bekostnad. Det finns väl inget värre än att bli jämförd med andra och höra att de andra är bättre. Istället säger han att makedonierna har fått en nådegåva av Gud, generositetens nådegåva. Trots att de inte har mer att dela med sig av än korinterna, kanske till och med mindre, har de gett av det lilla de har med stor entusiasm och glädje. Inte bara efter sin förmåga har de gett, utan över sin förmåga. Först överlät de sig själva åt Herren, sedan överlät de sina gåvor åt Paulus. 

I de kristna väckelsetraditioner jag känner bäst har vi ofta uppmanats att sträva efter andliga nådegåvor. I 1 Kor 12 läser vi om att de troende kan få ord av vishet, ord av kunskap, tro, gåvor att bota sjuka, gåvan att utföra kraftgärningar, gåvan att profetera, gåvan att skilja mellan andar, gåvan att tala olika slags tungomål eller gåvan att uttyda tungomål. Allt det här är viktigt för att församlingen ska kunna bli det som Gud vill. Men det här är ingen komplett lista över det som Gud har i beredskap åt församlingen.

Därför kompletterar Paulus här i Andra Korinterbrevet med att tala om givandets, generositetens och frikostighetens nådegåva:  Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett.

Paulus konstaterar att Korinterna har så mycket gott. De har tron, de kan presentera evangeliet, de har kunskap om de andliga sanningarna, de är hängivna och de har kärlek. Men liksom den unga rika mannen som kom till Jesus och frågade vad kan han ännu göra förutom att hålla buden, så uppmanar Paulus korinterna att vara generösa. Han vill inte skuldbelägga dem och säger, det här är ingen befallning, men han vill uppmuntra dem. Han vill pröva äktheten i deras kärlek och låta dem utmanas av makedoniernas givmildhet. ”Se till att också ni ger överflödande prov på denna nådegåva.

Och så förankrar Paulus detta i Jesus själv. ”Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.”

****

Att skifta arvet efter sina föräldrar är inte alltid lätt. För många kan det till och med bli traumatiskt eller till och leda till gräl mellan syskonen. Vem får vad? Inte alltid så lätt att vara generös ifall flera syskon vill ha samma sak.

För tre år sedan dog min pappa. Han blev 90 år. Mamma gick bort långt tidigare. Hon blev 69. Men det var först efter pappas död som jag och mina syskon på riktigt började gå igenom det som våra föräldrar lämnat efter sig.

En hel del möbler, böcker, husgeråd och annat hade vi redan tidigare gett bort, omplacerat eller låtit gå till återvinning. Något har vi också behållit, både sådant som går att använda och saker som är förknippade med minnen och känslor.

Men den här gången gällde det brev, julkort och vykort som mamma sparat och sorterat enligt årtal. Och det är kanske först nu, många år efteråt, som jag börjar inse vad mina föräldrar lämnade efter sig.

Bland breven fanns korrespondens med syskon, vänner och bekanta. En del brev fungerar nästan som en dagbok eller förteckning över allt som hänt efter det senaste brevet. Andra brev innehåller mera av tankar inför framtiden och konkreta planer. 

Efter att ha tagit del av några brev började jag funderade på vad en människa i en given situation väljer att skriva om. Vad är det som gör att vi väljer att lyfta fram en sak och lämna bort en annan? Varför skriver någon mera till en person och kanske inte alls till någon annan? Och den stora frågan, när hade folk tid att skriva brev överhuvudtaget?

En sak som slår mig är att jag och mina syskon nämns i breven. Ibland bara i en mening, nästa litet i förbifarten, ibland blir det en litet längre berättelse. Det känns nästan litet skrämmande att veta att mamma talat om mig med andra, att jag förekommer i andras tankar och berättelser utan att veta om det.

Samtidigt finns många släktingar, vänner och bekanta finns i mina egna tankar och böner utan att de alltid vet om det. Den här insikten påminner mig om hur viktigt det är att vi handskas varsamt med våra medmänniskor också i våra tankar och attityder. Också när de vi tänker på inte själva är medvetna om att vi tänker på dem.  

Ofta tänker vi kanske på arvet från våra föräldrar i form av ägodelar, saker, pengar eller fastigheter. Men hur viktigt är sådant egentligen? Hur mycket kan vi påverka våra medmänniskor tillgångar eller aktier?

Det som mina föräldrars brevväxling vittnar om är hur många människor de kunde vara till hjälp för, med vägledning, tröst och uppmuntran. Arvet från mina föräldrar blir plötsligt mycket större än jag kunnat föreställa mig. Det handlar om osynliga saker, sådant som jag kanske aldrig kommer att få se resultatet av men som ändå finns. Tacksamhet, glädje, omsorg, delade bekymmer, uppmuntran, tröst.

Allt det här är sådant som mina föräldrar gett i arv. Inte bara till oss efterkommande, utan till människor som stod dem nära, som de delade sitt liv med. Någonstans värmer ännu minnet av ett brev. Hos någon finns ännu känslan kvar efter ett trösterikt samtal. Hos en annan har förbönens ord lämnat kvar som ett spår av Gud.

När vi inte längre har varandra finns också det vi redan hunnit glömma gömt i vårt inre. Allt gott som sagts eller gjorts mot oss, det finns som ett lager näringsrik mull i själens djup. Det är därifrån vi kan hämta styrka och tröst under svåra dagar. Det är tillsammans vi blir till, det är tillsammans vi växer och mognar när vi möter omsorg och när får dela med oss av det vi själva fått ta emot.

Låt oss tillsammans be Gud om generositetens nådegåva. Amen.

Trump orsakar splittring bland kristna

Vasabladet 9.6.2020

När president Donald Trump eskorterad av tiotals poliser för en dryg vecka sedan begav sig ut från Vita huset och tågade fram till St Johns Church poserande med en svart bibel var det en viktig symbolhandling. Att det skedde mitt under de intensiva protesterna mot det brutala polisvåldet på afroamerikanska män var kanske mer en tillfällighet än en långt i förväg planerad handling. Det visar i alla fall hur skicklig presidenten är att också utan ord tala till sina anhängare.

Fotosessionen utanför St John’s Church är ännu ett exempel på presidentens brist på respekt för det som många håller heligt. ”De förvandlade en helig plats till en krigsskådeplats”, sade kyrkoherden i grannförsamlingen, pastor Gini Gerbasi. Många troende har dock uttryckt sitt stöd för presidentens tilltag, medan lika många tagit kraftigt avstånd. Det visar klart hur delade USA:s kristna är inför den sittande presidenten.

Nu skulle det här bara vara ännu en dramatisk utrikespolitisk nyhet om det inte vore så att det som sker i USA just nu har återverkningar på resten av världen, inte minst bland troende kristna. President Trump verkar nämligen ha ett starkt stöd bland många frikyrkliga och väckelsekristna också i vårt land.

Under min uppväxt deltog jag i många sommarläger. På väggen framme i lägergården fanns bilden av en jordglob med texten Jesus Kristus – världens hopp. Tanken att en människa eller politisk ideologi skulle kunna rädda världen fanns inte.

Under studietiden i USA på 1980-talet såg jag emellertid hur en kristet färgad politisk rörelse började växa fram, Moral Majority, ledd av pastor Jerry Falwell. Det som då ännu verkade vara en marginell rörelse har idag förgrenat sig och blivit en del av det kyrkligt-politiska etablissemanget.

Mycket har skrivits om politiseringen av den evangelikala rörelsen i USA. En färsk bok, The Power Worshippers, lyfter fram hur kristna ledare tidigt valde att politisera sitt budskap. För att kunna samla hela det evangelikala fältet valde man abortfrågan som den minsta gemensamma nämnaren. Helt riktigt räknade man ut att de flesta troende skulle kunna enas kring omsorgen om det ofödda barnet.

Så har man fortsatt lyfta in andra frågor på den politiska agendan maskerade som kristna värderingar eller family values. När den kristna tron på detta sätt kokas ned till några få stridsfrågor, blir tron närmast ett hån mot den rörelse som Jesus från Nasaret startade.

President Trump har medverkat till att nationalism, främlingsfientlighet och islamofobi fått allt större utrymme bland evangelikala kristna. Jag känner därför alltför väl igen mig i en av mina Facebookvänners kommentar nyligen där han säger sig vara beklämd, sorgsen och litet skamsen över att den kristendomstradition utanför Norden som starkast har influerat hans egen uppväxt, människosyn och moral, verkar ha urartat till ett närmast antidemokratiskt verktyg.

Som baptistpastor och ekumeniskt aktiv har jag sett mig som en del av en progressiv evangelikal kristenhet där Jesu budskap om frälsning, fred, försoning och rättvisa varit vägvisande. Jag har formats av kristen mission och samhällsengagemang och arbetat med frikyrkligt utvecklingssamarbete som främjat människors rätt till ett värdigt liv. De värderingar som Trump och hans stödtrupper uttrycker rimmar därför illa med de värderingar jag själv håller högt och lärt känna som kristna.    

Åsikterna kring president Trump och det han säger sig stå för håller på att leda till polarisering också hos oss. Det här är beklagligt, inte minst i ljuset av kyrkan som trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap. Utvecklingen kan på sikt äventyra både inomkyrkligt och mellankyrkligt samarbete i vårt eget land.

Vi behöver dock inte svälja främlingsfientlighet och polarisering i religionens namn. Istället kan vi tillsammans reflektera över vilket uppdrag Jesus Kristus, Guds son och världens hopp, kallar sina efterföljare till idag.

Jani Edström
Pastor, Finlands svenska baptistsamfund

Kan kristna inte räkna? – en predikan på treenighetens söndag

Joh. 15:1-10 Jesus säger:
”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.”

Dagens predikan har jag kallat ”Ett plus ett plus ett är lika med ETT eller Kan kristna inte räkna?

Det handlar naturligtvis om något av det viktigaste i vår tro: Tron på en Gud, uppenbarad i tre personer. Vi kallar Gud för Fader, Son, Ande eller sett till de tre personernas verk eller uppgift: Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Läran om treenigheten finns inte explicit i Bibeln. Däremot finns det många antydningar till att Fadern, Sonen och Anden hör ihop. Jesus säger ju: Jag och fadern är ett, vilket kyrkan tolkar som att han identifierar sig själv med Gud.
Jesus säger också till sina lärjungar: Jag ska sända er Hjälparen den heliga Anden som ska påminna er om allt vad jag har sagt er. Så redan Jesus knyter personerna i Gud till sig. Fadern, Sonen och Anden hör ihop.

Redan i Gamla testamentet finns antydan till Gud som tre personer. Vi känner kanske till berättelsen om Abraham och Sara som fick gäster. Tre män kommer på besök. Abraham och Sara som är barnlösa, berättar om sin sorg över att inte få barn, inte ha någon arvinge. Men de tre gästerna lovar att Sara ska ha en son när de kommer på besök nästa gång. Sara kan inte låta bli att le, kanske litet ironiskt: Jo, just så, som om de skulle veta, hur vi har försökt att få barn. Det här besöket finns avbildat på den ryske konstnären Andrej Rubleevs klassiska ikon.

Treenighetsläran är inte matematik, utan symbolik, den är inte naturvetenskap, utan teologi. Den är inte något vi kan förstå full ut, därför blir den konst. Och därför är Gud, den treenige, ett mysterium som vi aldrig kan utforska eller förstå helt och fullt. Det är något vi som kristna, liksom Job, måste lära oss.

Vi kan aldrig förstå, men vi kan få möta Gud.

Treenighetsläran är den kristna kyrkans tal om Gud, en Gud som vi inte kan fatta, men som vi kan se spåren av och som vi kan ha en relation till.

Vi kan försöka förklara Gud, tre i en, på olika sätt.

Ta solen till exempel, som ger energi, värme och ljus. Tre egenskaper, samma sol. En sol, tre egenskaper. Eller ta ett träd. Vi har stammen, rotsystemet och grenverket. Eller H20 som uppträder som vatten, is och ånga.

Eller varför inte ett exempel ur musiken. Treklangen. Vi hör en grundton, en ters och en kvint. Tre toner, ett ackord. Triangeln är också en gammal symbol för en treenig Gud. Tre hörn, med lika långa sidor.

Vi tror alltså på en Gud, som uppenbarat sig som Fader, Son och Ande. I Johannes evangelium beskrivs Sonen som Ordet, det som var till före allt skapades, Ordet som deltog i skapelsen. Och i Bibelns första bok möter vi Gudsvinden, den livgivande Anden, som svävar över vattnet och som blåser liv i skapelsen. Och som gör människan till en levande varelse.

Det bästa med Gud är Gud låter sig bli känd för människorna. Egentligen handlar Bibeln om just detta, att det går att lära känna Gud, ha en relation till Gud. Gud själv är relationell. Relationen mellan Fadern, Sonen och Anden är den mest intima, harmoniska relation kyrkan känner till. Gud är en, tre i en. Fullkomlig gemenskap.

Är det då inte både naturligt och logiskt att Gud vill ha gemenskap med sin skapelse, med sin mänsklighet, med sin kyrka. Vi bekänner oss till en Gud som är kärleksfull, som är själva definitionen på kärlek. Som likt en försmådd älskare längtar till sin brud. Att älska och bli älskad är något vi finner redan hos Gud.

Mot den bakgrunden läser vi dagens evangelietext om att förbli i, att uppgå i, att ha gemenskap med, att vara beroende av Gud genom Jesus Kristus.

Ute blommar äppelträden. Om allt går väl, som det är tänkt, kommer rötterna att uppta näring ur jorden, i växternas blad sker fotosyntesen, humlor och bin pollinerar blommorna och på hösten blir det äpplen, frukt. Att bära frukt är meningen med livet, också det kristna livet. Men för att det ska bli frukt ska allt samverka.

Gud som treenig är samverkan i tanke, vilja och syfte. Gud är alltså inte statisk, Gud är handling. Gud skapar, Gud helar och Gud upprätthåller livet.
Som Guds avbilder och medskapare är vi också kallade till att skapa utifrån det som finns. Att hela och upprätta med grund i Guds kärlek. Att arbeta för att livet och allt det goda kan fortsätta, att ära och prisa Gud.

Hur talar vi om Gud idag?

Tron på Gud som skapare gör att det alltid finns beröringspunkter, spår av Gud, när vi ser omkring oss. Inget är för stort eller för litet, att det inte är skapat och känt av Gud.

Tron på Gud som Sonen, människan, gör att vi kan förstå att Gud förstår hur det är att vara människa. Att födas, leva och dö. Att glädjas, hoppas, sörja, tro. Tron på Sonen, som den uppståndne Kristus, hjälper oss att se hur Gud både identifierar sig med Skapelsen och står utanför den. Den uppståndne Kristus gör att vi kan se livet och tillvaron flerdimensionellt, inte bara som ett här och ett nu, utan som historia, nutid och framtid samtidigt. I den uppståndne knyts allt samman. Livet segrar över döden, rättfärdigheten segrar över ondskan, förlåtelsen segrar över synden, kärleken segrar över skammen.

Tron på Gud som Anden gör att Gud finns överallt. Gud är lika nära som luften vi andas. Gud är som luften, livet, livsbetingelsen.

Ändå är det inte alltid lätt att tala om Gud. Gud som Fader kan kännas omöjligt för den vars pappa varit våldsam eller frånvarande. Men Gud är inte ett kön. Smaka på ord som: Gud, modern, dottern och anden. Om du inte kan uppleva Gud som en far, kan du uppleva Gud som en mor. Eller om det känns konstigt, ta det som ett test på hur mycket du förknippar Gud vid det manligt kön.

Gud står över kön, ras, etnicitet, språk och kultur. Gud är inte vit, inte finländare eller amerikan. Guds modersmål är varken hebreiska, engelska eller esperanto. Gud hör inte mera hemma i vår kultur än i Asien, Afrika eller Sydamerika.

Hur möter vi Gud idag?

Idag får vi möta Gud genom förundran, i mysteriet, tre i en, en i tre.
Vi får möta Gud i bönen, i gemenskapen. I tillit och förtröstan på att kärleken är det som bär.

I Gud finner vi kärleken, den outgrundliga, oändliga, den som ser och hör allt utan hat och bitterhet.
En Gud som bryr sig så mycket om människorna att han ger sig själv till oss i en kärlek som leder till döden. Men också till seger över mörkrets krafter.

Idag får vi bekänna oss till Gud som gör att livet i naturen bryter ut i alla sin prakt. Idag får vi tro på en Gud som inte låter sig begränsas av fysisk och social distansering.
Idag får vi tro på en Gud som genom Jesus Kristus tar världens lidande och skuld på sig.

Idag hör vi hur Jesus sista andetag på korset blir ett med den nyss mördade afroamerikanske mannen George Floyds sista ord. Och Jesus ropade med hög röst och gav upp andan, I can’t breathe.

Idag får vi tillsammans med livets och rättvisans Gud be och stå upp mot rasism och orättvisor. För en dag kommer vi alla att få andas lättare, när Guds rike uppenbaras i hela sin härlighet.

Därför tror vi, därför hoppas vi, därför ber vi att Guds kärlek ska fylla våra liv, våra kyrkor, vårt samhälle och hela skapelsen. I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Amen.

Tro och konspiration

I en insändare i tidningen Dagen (20.5.2020) efterlyser skribenten Martin Rudenlöv en större förståelse för USA:s sittande president Donald Trump

(Se länk:
https://www.dagen.se/debatt/martin-rudenlov-be-att-donald-trump-blir-atervald-.1720727?fbclid=IwAR0JxiFrbCK1dtjY8vwdxlVWXQdAwrF_KqiEkGtnSlxmmPof5nIcfuuwBCU)

Bakgrunden är att Trump anses vara den enda som kan mota de osynliga krafter som hotar den västerländska civilisationen. Eftersom inlägget är det första (?) i sitt slag i en respekterad och etablerad kristen tidning, kan det vara skäl att lyfta fram några saker ur texten.

Rudenlöv stöder Donald Trump, men vill inte få en etikett klistrad på sig. Ändå finns det en mycket passande etikett för hans sätt att tänka, nämligen konspirationstroende.

Rudenlövs debattinlägg innehåller nämligen trådar som går att spåra till konspirationsteorier som cirkulerar idag, inte minst bland många kristna. Ordet globalism till exempel används ofta av motståndare till globaliseringen, ekonomisk och kulturell integration, (Länk:  https://sv.wikipedia.org/wiki/Globalisering) som ett samlande namn för osynliga, destruktiva krafter som strävar efter världsherravälde.

När man synar konspirationstänket litet närmare ser man att det är liknande saker som cirkulerat redan länge i olika sammanhang i olika tider. De osynliga krafterna benämns ibland Illuminati (en av de äldsta konspirationsteorierna), Bilderberggruppen eller New World Order. Till och med rymdödlor maskerade som människor uppges av en del konspirationstroende hota vår civilisation. (Se Kent Wernes bok Allt är en konspiration, en resa genom underlandet, Stockholm 2019).

Till de osynliga krafternas hantlangare hör de av Rudenlöv nämnda FN, Världsbanken, Inernationella valutafonden och etablerade media. Trumps egen nya uppfinning, konspirationsteorin ”Obamagate”, har snappats upp av många Trumpanhängare och spridits på nätet i likhet med tidigare Trumplögner om att Barack Obama var född i Kenya och grundade Islamiska staten.

Konspirationsteorier som ibland tagits upp av kristna är till exempel att påven, romersk-katolska kyrkan och Kyrkornas världsråd, antingen enskilt eller tillsammans strävar efter att grunda en superkyrka eller en ny världsreligion.

Till konspirationsteorier med bibliska förtecken och profetisk udd hör den av tv-pastorn Pat Robertson (USA) lanserade teorin om att Sovjet skulle anfalla Israel norrifrån i slutet av 1980-talet och att det skulle resultera i det slutliga slaget i Harmageddon. Teorin togs upp av Hal Lindsey och andra spekulativa författare och hördes också i den nyomvände Bob Dylans mellansnack på hans konserter 1979-1981.

Olika varianter på denna teori har fått stort genomslag bland många evangelikala kristna. George W. Bush var också påverkad av dylika tankar inför Irakkriget, skriver Peter Lodenius i boken Bush nya värld.

Tillbaka till Rudenlöv som anser att Trumps karaktär saknar betydelse för hans utövande av presidentmakten. Kvinnor som utsatts för Trumps ”pussy-grabbing” lär inte hålla med, men deras beskyllningar är för de konspirationstroende inte att ta på allvar.

Gud kan som Rudenlöv menar använda Trump för goda syften. Gud använde också kung Kores i Bibeln. Det innebär dock inte att kristna kan blunda för det som Trump gör som uppenbart motverkar Guds syften med mänskligheten (fred, rättvisa, helande för skapelsen och mänskligheten). Det går inte att verka för tro och tillit (kristna dygder) genom att så misstro.

Om man som Trump och hans stödtrupper kokar ner den kristna tron till abortmotstånd, pro-Israel, anti-islam, anti-LBTQ+ och vit nationalism så blir kristendomen en nidbild – ja, helt oigenkännbar – av den rörelse som Jesus från Nasaret startade.

Rudenlöv anser helt riktigt att politiker inte ska behöva vara pastorer, men tycker uppenbarligen det är bra ju mera presidenten umgås med pastorer och använder sig av pastorsliknande retorik när det är opportunt. Nu senast poserade Trump med en bibel i handen framför St Johns Episcopal Church utan att ens meddela biskop Mariann Budd om saken. Syftet var uppenbarligen att vädja till sina kristna väljare om stöd i den krissituation som uppstått när både fredliga och våldsamma demonstrationer utbrutit som reaktion på den utbredda polisbrutaliteten riktad mot afroamerikanska män. #GeorgeFloyd

Rudenlöv anser att Trump drivit tillbaka sekulariseringen. Vad har då Trump erbjudit istället, inte gudstro och tillit i alla fall. Snarare är det konspirationstro som Trump gett uttryck för genom vaga eller direkta beskyllningar och inte minst insinuationer om att ”ingen vet” och antyda en ond, dold agenda som USA:s tusentals konspirationstroende inte är sena att utnyttja.

Rudenlöv hänvisar till många profetiska röster som stöder Trump. Det han inte nämner är att all profetia ska prövas av kyrkan, församlingen. Den prövningen har minst sagt blivit på hälft när det gäller USA:s president. Om man inte räknar de kristna ledare som gång på gång kritiserat Trumps politik bl.a. utifrån Bibelns budskap om ansvar för och omsorg om de svaga. #Sojourners

Rudenlövs sista motivering för att återvälja Trump är världsekonomin, vilket låter ologiskt med tanke på att Trumps slogan är göra USA (men uppenbarligen inga andra nationer) stort igen.

Jag ber gärna om hälsa och välgång för Donald Trump, men jag kommer inte att be till Gud om att han blir omvald. Det lämnar jag till de amerikanska väljarna. Däremot hoppas jag att Trumps tid i Vita huset blir kort.

Coronakrisen och Kristushoppet

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.  

I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem:  Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.

Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.  

Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.  

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.

Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Jani Edström (texten ingår i Nyckeln 3-2020)

Sanning och konsekvens

Vad är sanning, frågade Pilatus när han stod inför Jesus. Pilatus hade fått ta emot anklagelserna mot Jesus. Enligt de religiösa ledarna var Jesus en politisk upprorsmakare som förde folket på villovägar. Han påstods ha uppmanat medborgarna att vägra betala skatt till den romerske kejsaren och upphöjt sig själv till kung. Pilatus insåg snart att bakom dessa anklagelser låg religiösa motiv och att han mot sig hade en pöbel som inte lät någon romersk ståthållare stå i vägen för planerna på att döda Jesus.

När så Pilatus möter Jesus personligen märker han att sanningen har flera sidor. Jesus utgör ingen samhällsfara, han är varken kriminell eller upprorsmakare. Pilatus vägrar därför döma Jesus. Istället tvättar han symboliskt skulden av sina händer och överlämnar Jesus till folkmassan som samlats för att se vad han ska göra med Jesus. Pilatus kände till sanningen om Jesus men tog inte konsekvenserna av det. Istället valde han att ta det säkra för det osäkra. Han ville inte riskera bli anmäld till kejsaren för att inte ha tagit itu med en lokal upprorsmakare. Pilatus hade att välja mellan två sanningar. Istället myntade han det alltjämt aktuella, litet agnostiska, uttrycket ”vad är sanning”?

Vad är sanning? Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Måste vi nöja oss med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande? Är sanningen relativ, jag har min sanning och du har din? Hur hanterar vi sanningen, det vi för närvarande vet? Låter vi sanningen och nya insikter påverka oss eller går vi vidare som om inget hänt? Innebär sanning också annat än kunskap baserad på verifierbara fakta? Vad är sanningen om livet? Vad är sant och rätt? Och vad blir konsekvenserna av den sanning vi omfattar och tror på?

Under den senaste tiden har mycket av det som de flesta av oss uppfattar vara sant börjat ifrågasättas. Förr handlade det mest om mindre grupper och slutna sällskap som samlades kring olika former av konspirationsteorier och alternativa sanningar. Idag märks liknande fenomen på en global skala och sprids via internet och sociala medier. Den här utvecklingen är förödande för sakliga diskussioner och riskerar till och med hota familje- och vänskapsrelationer. Diskussionerna kring Brexit var ett exempel på detta. Plötsligt blev synen på huruvida UK skulle gå ut ur EU eller stanna kvar en fråga som splittrade folk. I bakgrunden fanns en stark manipulation av fakta, halvsanningar och direkta lögner, allt för att skapa osäkerhet, splittra folk och väljare. 

Sanningsförnekelse har alltid funnits. Holocaustförnekarna fortsätter misskreditera det vi historiskt vet om förintelsen av judar, romer, homosexuella och människor med mentala funktionsnedsättningar i Nazityskland på 1940-talet. Förnekandet av dessa massmord bli svårare att motstå den dag det inte längre finns överlevare från koncentrationslägren. Därför är det viktigt att informera om de fruktansvärda som hänt så att liknande saker inte kan hända igen. Sanningen kanske kan förhindra att ondskan upprepas. 

En komponent i sanningsförnekelse är ifrågasättandet. Ifrågasättande skapar osäkerhet och osäkerheten gör att många glömmer allt de lärt sig om källkritik och mediekritik. Etablerade nyhetsmedier ifrågasätts numera ofta och anklagas för att gå statens eller makthavarnas ärenden. Istället växer alternativa medier och börjar själva så småningom gå makthavarnas ärenden. Så har det gått i USA där Fox News numera är en av de mest sedda kabel tv-kanalerna. Istället för saklighet är det ifrågasättande och skapandet och upprätthållandet av alternativa sanningar som dominerar Fox News. Kanalen ger sitt oförblommerade stöd till den sittande presidenten som från början beskyllt etablerade medier för att rapportera falska nyheter, fake news. Vad ska man tro på? Är man osäker kan alltid fråga sig vem som blir rik på detta och fråga vems intressen desinformationen tjänar.  

Ofta är det stora teman som utsätts för ifrågasättande och sanningsförnekande. En del grupper som ”flat-earthers”, de som förnekar att jorden är rund (jo, sådana finns faktiskt), kan vi åtminstone ännu avfärda som randfenomen. Andra grupper har vuxit sig starkare och deras åsikter påverkar hela jordens framtid. Vaccinmotståndare utsår tvivel om vaccinets effektivitet och riskerar samtidigt både sin och andras hälsa. När resultaten från FN:s klimatpanel IPCC och i förlängningen klimatuppvärmningen ifrågasätts handlar det inte bara individer utan om hela jordens framtid.

Coronapandemin har ytterliga spätt på ifrågasättandet. Nya konspirationsteorier föds. Trollfabrikerna sprider sina egna virus snabbare än vi kan säga Covid-19. Nya ”fakta” om viruset sprids hela tiden. Det gäller virusets ursprung, hur vi bäst kan motarbeta det, till påståenden om att det inte existerar något virus alls, det är bara en konspiration. I skrivande stund har det nya 5G-nätet kopplats ihop med pandemin. Huruvida den anlagda branden i en byggnad intill en mast för teletrafik i Lövö i Pedersöre den 19 april har något med detta att göra återstår att se.

Wikipedia definierar vetenskap som produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge).

Kunskap och vetande går framåt. Sanningen som vi känner den idag bygger på kunskap vi hade tidigare, sådant vi inte längre anser vara sant då det senare kommit fram ny kunskap. I den meningen är sanningen relativ, men inte desto mindre sann, eftersom vi rättar våra liv efter det vi känner till. En gång var solen gud och människor tillbad den, idag är solen inte gud, men fortfarande den himlakropp som bestämmer livets kretslopp på jorden.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Det som är sant är det vi vet idag. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på ett område betyder det inte att all klimatforskning är värdelös eller osann. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att all vaccination är av ondo. Att evolutionen inte finns beskriven i Bibelns skapelseberättelse innebär inget ifrågasättande varken av Bibeln eller naturvetenskapen.

Bibeln talar om Gud som skapare av himmel och jord. Gud är den som ordnar upp i kaoset så att det blir ordning (kosmos). Människan blir till genom Skaparens andedräkt, bandet mellan människa och Gud finns där redan från början. Allt är gott. Livet bygger på tillit och förtroende mellan Skaparen och det skapade. Bibelns skapelseberättelse är främst teologi. En tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. Edens trädgård blir en bild för templet där Gud är närvarande, där folket en gång kunde tillbe sin Gud. Men något gick fel, något brast, och nu är de förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge.

Ur en kristen synvinkel utforskar naturvetenskapen skapelsens mysterier. Naturvetenskapen kan eller ska varken förneka eller bejaka Gud. Den rör sig på ett annat plan. Regelbundet publiceras uppdateringar i vår kunskap om världen, allt från det minsta, som kvantfysik, till det största, som galaxer och solsystem. Också kunskapen om oss själva går framåt. Babyn är inget oskrivet blad, vi formas hela tiden från moderlivet till det sista andetaget, inte minst i relationer med varandra. Frågan är inte vad vi inte vet, utan snarare vad gör vi med den kunskap vi redan besitter. Hur tolkar vi vår kunskap, vad blir konsekvenserna av det vi vet? För många kan förundran över skapelsens mångfald stärka vår tro på Skaparen. Tolkningen av det vi ser och vet kan leda till tro på Gud.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt, inte med dolda agendor. Att leva sant är motsatsen till att söka oss till konspirationsteorier. Att leva sant är erkänna att vi inte vet eller kan veta allt utan att hela tiden misstänkliggöra det vi inte vet. Att leva sant är att försöka ta reda på så mycket vi kan om olika fenomen, men samtidigt erkänna våra begränsningar. För att kunna leva sant bör vi låta Jesus Kristus som är sanningen fylla våra hjärtan och sinnen med sin heliga Ande. Anden hjälper oss att tillsammans urskilja rätt från fel, sant från falskt. Anden vill hjälpa oss att leva tryggt och tillitsfullt befriade från rädsla och ångest inför det vi inte vet. Att leva med osäkerheten utgör då inte längre något hot, eftersom vi har vår trygghet hos Gud, Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Jani Edström

Texten publicerad i Kummin, maj 2020.

Om bön

Matt. 6:5-13

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Så skall ni be:

Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

****

Min första tanke när jag läste dagens evangelietext var: Tänk att det ska behövas instruktioner för hur vi ska be! Hur svårt kan det vara? Min andra tanke var: Varför inte? Konstigt om Jesus som undervisade sina följare i så mycket annat, inte skulle ha lärt dem att bedja också.

Instruktioner behövs för det mesta, de är nyttiga och viktiga. Många onödiga åtgärder hade kunnat undvikas om vi hade läst instruktionshäftet först. Det vet jag av egen erfarenhet. Så Jesus väljer att ge oss en mönsterbön som innehåller allt. En bön som förenar alla kristna över alla gränser och konfessioner. En tidlös bön som är lätt att ta till sig. En bön som riktar sig mot Gud, ut mot våra medmänniskor och vår värld. En bön som uppmanar oss till självrannsakan och ödmjukhet. En bön som påminner om varje människas relation till sin Gud. Och en bön där vi ställer oss på det godas sida i kampen mot det onda.


Intressant att Jesus ger oss bönen Vår fader strax efter att han har kritiserat dem som använder bön som ett sätt att hävda sig i den andliga konkurrensen. De står i gathörnen och ber för att höras och synas. De rabblar en massa tomma ord i sina böner.


Idag står ingen i gathörnen och ber. Istället är många tv-kanaler och sociala medier med andliga förtecken fyllda av bedjare och predikanter av olika kategorier. Utifrån dagens evangelietext kan jag kan inte släppa tanken på att många av dem ber för att synas och höras, och att bönerna innehåller mera av ordflöde än substans. Här manas vi till urskiljningsförmåga. Allt är inte Gud som glimmar. Allt som framförs i Guds namn är inte sunt och bra. Alla böner är inte födda av den heliga Anden.


Men Herren är den som ser till hjärtat, och vår främsta uppgift idag är inte att ifrågasätta andras bön, utan att själva ta Jesus på allvar och lära oss be. 

****

Herrens bön bes i alla kyrkan, men nämner aldrig kyrkan. Den bes på söndagar men nämner aldrig söndagen. Den kallas Herrens bön, men innehåller inte ordet ”Herre”. Den beds av kristna fundamentalister och konservativa, men säger ingenting om Bibelns ofelbarhet, jungfrufödseln, Kristi kroppsliga uppståndelse, himmel eller helvete. Den beds av katoliker och ortodoxa, men säger ingenting om präster, biskopar eller påvar. Den beds av karismatiska kristna men nämner aldrig extas eller den Helige Ande. Den beds av evangeliska kristna men nämner inte ordet evangelium. Den beds av kristna som betonar vad bönen inte lyfter upp. Och den beds av kristna som ignorerar en stor del av bönens innehåll.

Bönen Fader vår är en bön som springer fram ur den judiska traditionen. Den finns på alla kristnas läppar och den gäller hela världen. Den  sina rötter i Psaltarens bönetradition och i profeternas budskap om Guds rike. Den grundar sig på insikten om att Gud är både skaparen och befriaren. En Gud som både älskar och är rättvis. Där rättvisa mera handlar om en rättvis fördelning av skapelsens gåvor än att skipa rättvisa.  

Hos profeterna är Guds vilja rättfärdighet och rättvisa. Gud vill att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska förtrycka någon annan eller sko sig på andras bekostnad. Så kan Guds rike sammanfattas när Guds vilja får ske. Eller med ett andra ord, fred, shalom, harmoni, balans.

Fader vår är en sorts komprimering av Bibelns profetiska tradition iklätt det bönespråk vi känner igen från Psaltaren. Allt i enlighet med de Guds rikes principer som Jesus själv lever efter och undervisar om hela sin livsgärning.

*****

Jesus vill lära sina följare att be. Lika mycket vill han att de själva få medverka till att bönen uppfylls. När vi ber att Guds vilja ska ske och att Guds rike ska komma, är det inte bara en bön, det är en handlingsplan där kärlek, fred och rättvisa är ledstjärnor. När vi ber Gud förlåta oss liksom vi förlåter varandra är det inte bara en from önskan utan en uppmaning till oss att låta Guds kärlek genomsyra våra liv.

*****

När vi ber är det inte bara vi som ber, utan Guds ande i oss som ber. Ingen kan be i Jesu namn utan att vara fylld av Guds ande. Det här vet redan aposteln Paulus som uppmanar sina läsare att be Pappabönen, att be till Abba, fadern. Var det inte kanske till Jesus egen bön som Paulus hänvisade när han skrev detta?

*****

Jesus ger oss sin bön för att vi ska kunna be på liknande sätt. Bästa sättet att lära sig något är genom att imitera och härma. Att härma Kristus är titeln på Thomas a Kempis klassiska verk från 1400-talet, Imitatio Christi. Det var därför Jesus omgav sig med lärjungar, elever. Läroplanen bestod i huvudsak av att se och lära, lyssna och imitera. Också på bönens område som dagens evangelietext visar. Att be Fader vår är att imitera Kristus, att med samma Ande, i samma anda, som Jesus själv.

*****

Vem som lärde dig att be? Hur lydde din första uttalade bön?

För mig var det antagligen aftonbönen Gud som haver och min mammas egna tillägg som med tiden blev välbekanta. Det var böner av tacksamhet och förböner, jag minns att hon alltid bad för sörjande och lidande människor som hade det svårt. Jag som varken sörjde eller led just då hade svårt att förstå, men senare förstod jag att bön för andra är något av det viktigaste vi kan ägna vår tid åt. Inte minst nu i dessa tider när många av oss har mer tid än annars, eller rättare sagt färre obligatoriska saker att göra. 

I vår väckelsekristna tradition har den fria bönen med egna ord ofta prioriterats. Vi har lärt oss att be av de äldre, som gått före. Och visst är det bra att kunna formulera sig inför Gud. Fria böner är i början spontana, men också dessa böner kan bli formaliserade. Jag kommer fortfarande ihåg böner som bads av några av de äldre församlingsmedlemmarna under gudstjänsterna här i Betania. De allvarliga orden och det äkta tonfallet kan jag lätt återkalla i minnet.

****

För en del av oss kan bön kännas naturligt och lätt, för andra kan det vara svårt att formulera sig med ord. Därför är det viktig att minnas att Guds ande, den heliga Anden, hjälper oss att be. Anden hjälper oss i vår svaghet, att hitta orden, att hitta riktningen i vår bön.


Bön innehåller för det mesta ord. Betydelsefulla ord. Ord som uttrycker alla känsloregister, som ger rum för alla våra erfarenheter. Ord som innesluter både oss själva och våra närmaste.

*****

I Psaltaren, Bibelns stora bönbok, hittar vi många olika exempel på bön. Klagan, förbön, glädje, lovsång, hoppfullhet, förtröstan

I Psaltaren är bedjaren ofta i kris. Många psalmer inleds med att fienden anfaller, att bedjaren utsatts för orättvisor. Ångesten är svår, nätterna är sömnlösa, det är mörkt och allt känns hopplöst. Men när allt detta är sagt, när upplevelsen blivit ord och bön, då lyser hoppet ändå klart i slutet av psalmerna.

Ps 16:11 Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet.

Ps 17:15 Frikänd ska jag se ditt ansikte och mättas av din åsyn när jag vaknar.

Ps 13 vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Bedjaren i Psaltarpsalmerna inväntar inte bönesvaret innan den hoppfulla slutstrofen klingar ut. Klagan och hopp lever sida vid sida. Det är som om själva bönen blir svaret. Och vad är då svaret? Sällan är det ett direkt svar på behovet som framställs i bönen. Oftast handlar det om en nyvunnen förtröstan och en djupare tillit till Gud, till Herren själv.

Hela Jobs bok är en illustration på detta. Han som förlorat hem och familj och som utblottad sitter med sina vänner och begrundar det som hänt. Han som förbannar den dag han föddes. Han som utsätts för sina vänners missriktade sympatier. Dessa vänner som kunde inte ge Job några logiska svar på varför det onda hände just honom. Först i mötet med den Högste drabbas Job av insikt. Gud är Gud och Job är människa. Att få möta Gud förändrade Jobs liv. Plötsligt var det inte så viktigt med att få alla svaren, att veta allt. Eller som Paulus upplevde Guds tilltal i sin förtvivlade kamp: Min nåd är dig nog.  

*****

Inte heller vi får alltid svar på varför saker och ting drabbar oss. Vi ser kanske ingen utväg ur den svåra situation vi befinner oss i. Men just där och då är Gud. Och just där och då står vi inför svaret. Ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg (Ps. 23). Jag är med er alla dagar intill tidens slut (Matt. 25)

****

Kyrkans historia är en historia av bön. Den tidiga församlingens böner var böner ur Psaltaren, den judiska bönboken. Många Psaltarpsalmer lästes sedan genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Hela Nya testamentet genomsyras av böner i form av lovsånger och förböner. Under hela historien har troende bett, skrivit ned sina böner, gett dem vidare. Dessa böner som ursprungligen bads av någon i en viss situation har blivit tidlösa böner som används av kristna över hela världen.

*****

Vad som egentligen sker i bönen är svårt att fatta för en utomstående betraktare. Det är något som bara bedjaren själv kan förstå. Ja, inte ens bedjare förstår alltid. Kanske för att Guds kärlek övergår allt förstånd. Kanske för att bönen är vårt hjärtas, vårt innerstas, samtal med Gud, och samtidigt ett lyssnande efter Guds röst och maning.

Ibland undrar jag varför vi uppmanas att be överhuvudtaget. Jesus själv säger ju: Er himmelske fader vet vad ni behöver redan innan ni ber honom om något.

Bön som behovsframställning är bara en liten del av bönens funktion. Själv vill jag likna bön vid andning. Bönen är som luften vi andas, konstant, alltid närvarande. Be ständigt, uppmanar oss Paulus. Hela tiden. När bönens andning genomströmmar oss behöver vi inte alltid ord. 

*****

Bönen är det kristna livets grundelement. Bön behöver också struktur, tid och plats. Vi behöver be ensamma och vi behöver be tillsammans. Viktigt är att vi känner oss hemma i bönen, ibland färdigt skrivna böner, ibland egna ord, ibland ordlös bön. Ibland inväntande det som Anden påminner oss om. 

Bönen främsta funktion är inte resultatet, utan relationen. Bön kan visserligen vara resultatinriktad, när vi ber om hälsa, vishet, fred och rättvisa, men viktigast är ändå att bönen leder oss närmare in i gemenskapen med Gud genom Jesus Kristus. Till förtröstan och tillit.

Bön är alltid personlig. Därför behövs det lika många böner som det finns människor. Samtidigt är det mest personliga också det mest allmängiltiga. Det är därför vi fortfarande ber med Psaltaren, med Jesus egna ord, med bönefäder och bönemödrar i kyrkans historia och med varandra i familjen och församlingen.

Max-Ola Nordlund, som gick bort för några år sedan, skriver så här: Att be till Gud kan vara så mycket mer än att falla på knä i en bönevrå. Det kan vara en suck, ett tack, ett sätt att leva. Någonting vi gör hela tiden…Oberoende av om vi tror som vi skulle ha önskat eller inte. För som lärjungen Petrus sa en gång: – Till vem annan skulle vi gå?”

****

Jag vill avsluta med att citera en dikt av numera bortgångna poeten Stina Kackur, en text som lärt mig mycket om bön.   

Och då du ber, så ser du uppåt, och anar Gud nånstans. Långt bortom stjärnorna, bortom allting

Du ser och ser och ser, och anar inte var Han egentligen finns, här nere hos dig, var du än är.

Och vem har sagt att jag ska se uppåt när jag talar till dig

Du finns så nära intill mig att luften känns svår att andas

Sträcker jag ut min hand känner jag dig som en kompakt trygghet

Hur kan jag säga andra hur du är

Men jag vet att du gör mig gränslöst tacksam.

Text: Jani Edström. Predikan den 17 maj, 2020 i Betaniakyrkan, Jakobstad.

Hemlängtan

Idag handlar det om längtan och prövningar. Om hemlängtan och svårigheter som möter oss. Men också om hur vi kan hitta hem mitt i prövningarna, finna trygghet mitt i osäkerheten.

Vi har nyligen mött hemlängtan hos turister som blev strandade utomlands innan gränserna stängdes. Vi känner skolbarn som längtar hem till skolan som öppnar snart. Patienter som håller på att tillfriskna längtar hem från sjukhuset. De flesta av oss längtar säkert hem till det normala, till det liv vi levde innan pandemin. Men för andra har det nya normala blivit hemma. De har funnit sig till rätta i lugnet, hittat nya sätt att fungera på, hittat sig själva. 

Som vi märker kan vår längtan kan gälla en plats där vi känner att vi hör hemma. Det kan vara en tidpunkt, ett ögonblick, fyllt av glädje och harmoni som vi gärna vill återkalla i minnet. Kanske längtar vi till en till en känsla, ett tillstånd? Kanske längtar vi till en människa som gått förlorad för oss. Någon som inte längre finns, någon som är för långt borta, någon vi inte längre kan nå?

Kanske längtar vi bakåt i tiden till något vi upplevt. Eller som dagens tema implicerar, att längta framåt till något vi ännu inte sett, hört eller upplevt. 

Det finns olika sorts längtan. Nostalgi är att längta tillbaka till ett idealtillstånd.  Hem till det förlorade paradiset. Det som aldrig kommer igen.

Kristen tro är motsatsen till nostalgi. Att tro på Gud är att längta framåt, inte bakåt. Vår tro är präglad av framtidstro och förväntan. Tron ger oss möjligheter att vara förhoppningsfulla också i tider av motgångar och misströstan.

Dagens tema parar ihop framtidstro och hemlängtan. Vad är då hemma för en kristen och vad är det vi förutsätts längta till?

Bibeln erbjuder många perspektiv på hemma.

Det första hemmet beskrivs som en trädgård. Där finns allt en människa kan önska sig. Mat, trygghet, gemenskap med Gud och en nära människa.  

Berättelsen om urhemmet, Edens trädgård, är en tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. För Israels barn i den Babyloniska fångenskapen blir Edens trädgård en bild för templet där Gud är närvarande, templet där folket kunde tillbe sin Gud. En fast punkt. En plats där man hörde hemma, som gav identitet och mod. En fästpunkt för livet.

Men något gick fel, något brast, och nu är folket förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge. Gemenskap med Gud, Trädgårdsmästaren, en Gud som vill odla gemenskapen med mänskligheten så att tron, hoppet, kärleken och rättfärdigheten kan bära frukt.

Skaparen har inte övergivit sin skapelse. Trädgårdsmästaren har inte övergivit sin trädgård. Trädgårdsmästaren vill odla fred och rättvisa genom att människans odlingar av säd och vingårdar ska komma alla till del. Trädgårdsmästaren skymtar fram med jämna mellanrum i Bibeln. Inte minst i uppståndelseberättelsen när Maria får se Jesus och ser i honom Trädgårdsmästaren. En bild på den nya skapelsens trädgårdsmästare som gör allting nytt och låter oss bli delaktiga i det nya, fullkomliga.

Det andra hemmet beskrivs som en karantän, som en ark, en båt. Arken blir en tillflyktsort från den översvämningspandemi som drabbade jorden. Den skyddar och bär människor och djur, skapelsens representanter i ett nötskal. Den utsätts för många prövningar, men flyter ovanpå det destruktiva vatten som kommit med död åt så många.

Arken är resultatet av en vision, av hårt och långt arbete. Arken blir till när en människa lyssnar uppmärksamt på Guds röst, på varningens röst. Räddningen finns när människan vidtar de åtgärder som krävs för att rädda skapelsen undan de destruktiva krafter som hotar jorden. Noa lyssnar och handlar. Han blir hånad för sitt stora projekt. Ingen annan ser något hot. Men Noa jobbar oförtrutet på. Arken tar form. En dag är den klar och då kommer regnet. Då blir arken räddningen. Det regnar vilt och vattnet stiger, men arken flyter ovanpå. Ingenting kan rå på den. Efter en lång tid i karantän, en tid som som beskrivs som 40 dagar och nätter slutar det regna. Jorden torkar upp och en dag kan Noa och hans familj gå ut ur arken, in i en ny skapelse, renad från ondska, våld och gudsfrånvändhet. Regnbågen blir tecknet på ett nytt förbund mellan Gud och människa. 

Hem är inte bara en plats. Att vara hemma kan också innebära konstant rörelse och ändå uppleva trygghet och hemkänsla. Så var det för Israels barn när de vandrade genom öknen. De hade flytt från slaveriet och förtrycket i Egypten. Gud hade befriat dem och lett dem genom Röda havet. Nu stod de inför en ny situation, vandringen mot det förlovade landet. Men vandringen blev lång, mycket längre än de förställt sig. Öknen blev deras hem. Ingen idealisk plats för människan att befinna sig under en längre tid. Men Guds omsorg trängde igenom dammet, hettan, törsten och tröttheten. Vandringen till det slutliga hemmet, det förlovade landet, blev folkets hem under en hel generation. Under vandringen i öknen fick folket lära sig grundläggande saker, som de kanske aldrig annars lärt sig. I öknen fick de lära sig att ta en dag i gången, att Gud förser dem med vad det behöver, varken mer eller mindre. I öknen fick de ta emot lagen och undervisningen, stentavlorna med tio grundläggande bud. I öknen mötte de frestelser och prövningar, genom vilka Gud försökte lära och fostra dem.  

Hemma kan också vara borta.

När Israels folk befinner sig i fångenskapen i Babylon uppmanar Gud dem att göra sig hemmastadda. Bygg hus, bilda familj, bli en del av landet kultur. Hur konstigt det än lät ville Gud lära folket något. Att Guds närvaro inte är knutet till platser eller byggnader. Att Gud finns där vi minst anar det, i fångenskapen, i oron, i lidandet. När vi misströstar och inte ser någon väg ut. När ensamheten drabbar, när mörkret omsluter oss. Också där är Gud.

Vi möter det hos personer som Job, som möter Gud mitt i lidandet och frågorna. När allt har tagits ifrån honom och hans vänner gjort lidandet om möjligt ännu värre möter han Gud, ”ansikte mot ansikte”. Vi ser det hos profeten Jona som tog sig så långt bort från Gud han kunde komma, ända ner i dödsriket upplevde han sig vara. Men också där var Gud. Författaren till Psalm 139 konstaterar att inget avstånd är för långt för Gud.

Psalm 139 ger uttryck för detta: Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Inget sinnestillstånd är för mörkt för Gud. Ingen depression för djup för Gud. Ingen livskris för stor, inga känslosvall för skrämmande.

Bibelns uppfattning om hem är som vi märker inte knutet till platser i första hand. Hem är inte så mycket var, som när och hur. Hem är där gudsmöte sker. Hemma är där Guds vilja får ske.

Texterna för dagen har kommit till under en lång tid. De kan kännas väldigt annorlunda sinsemellan. Ändå har de någonting gemensamt att säga oss idag.

Texterna förminskar inte våra problem och svårigheter. Det känns viktigt. Varje människa har rätt att bli tagen på allvar, lyssnad till och sedd. Varje livsberättelse är unik och därför viktig.

Jesaja skriver: Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.

1 Petrusbrevet: Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.

Jesus säger i Johannes evangelium: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

Att bygga ett hem.

När Jesus talar till sina lärjungar är det ord av uppmuntran och tröst. Han erbjuder dem inte ett lätt liv. Ingen nostalgi, ingen väg tillbaka till paradiset. Inte heller någon flyktväg längs en himmelsk motorväg, snabb och enkelriktad. Däremot vill Jesus att hans lärjungar och följare ska bevaras från det onda. Lärjungarna lever i världen, på jorden, i det samhälle där de bor och verkar. Jesus vill bevara dem i sanningen. Jesus vill bevara dem från det onda. Det onda är inte världen i betydelsen jorden, skapelsen. Det Gud skapar är gott och bra. När evangelisten Johannes talar om det onda i världen är det i betydelsen onda värderingar, tankar, ord och handlingar som inte passar in i Guds värld, i Guds rike. Värderingar som lever sida vid sida med Guds värderingar i världen vi lever, som lever sida i varje människa som är kapabel till både ont och gott.

Jesus vill att vi ska leva sant, leva ärligt och äkta. Leva i världen men inte omfattande de själviska, egoistiska och exploaterande värderingar som hotar våra samhällen och vår överlevnad på denna jord.

Jesus kallar sina följare att bygga ett hem. Ett hem dit alla är välkomna. En plats där alla får känna sig hemma. I kristet språkbruk talar vi gärna om kyrkan och församlingen som detta hem. Och jag tror att församlingen kan bli ett hem för många. Men det sker inte automatisk. För att församlingen ska bli ett hem krävs några viktiga saker.

Öppenhet, hemkänsla, människor som lever sant och äkta och delar med sig av livet. Sorg och glädje, eftertankar och funderingar, visioner och framtidstro. Ett hem är inte statiskt. Folk kommer och går. Bjuds på mat och gemenskap kring bordet, goda samtal i soffan. Där finns barn som leker, frågar och utvecklas. Föräldrar som tar ansvar. Vänner och grannar som tittar in.

Är kyrkan ett hem, ger församlingen hemkänsla? Finns där en öppen dörr för den som vill hälsa på? Känner man sig hemma? Hur vill du att ditt hem ska fungera? Hur vi du att kyrkan, församlingen ska se ut?

Atmosfären i ett hem bygger på sanning, att leva sant och helt.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt. Det är att låta Guds ande genomlysa oss så att vi kan bli redskap för att bygga Guds rike. Guds rike finns inom var och en av oss, som ett hem, en plats för stillhet. En plats där vi får ny kraft, där vi möter Gud själv. När Guds rike är inom oss kan vi bygga Guds rike runtomkring oss. Tillsammans är vi med och skapar det hem Gud kallar oss till genom Jesus Kristus. En gemenskap av människor av olika valörer; allt ifrån hungriga, trasiga, påstridiga, jobbiga, älskvärda, irriterade, introverta, explosiva, krävande, omsorgsfulla, bestämmande, kärleksfulla, blyga människor och alltid lika viktiga och älskade av Gud.  

Att komma hem är som att återvända från en lång resa och kunna säga till Gud: Hemma är med dig. Det gäller när vi lever och det gäller när vi passerar dödens gräns till det som inget öga har sett och inget öra har hört. Amen.

Predikan i Betelkyrkan 3.5.2020