Doften av glöd

Doften av glöd. En påskbetraktelse.

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

En sjö.

En båt.

Ett nät.

En röst.

En blick.

En glödhög.

En uppmaning.

En glädje.

Ett igenkännande.

En måltid.

Ett uppdrag.

Lärjungarna befinner sig ute på sjön. Sjön är stor. Den är oberäknelig. Ibland lugn och stilla, ibland stormande och farlig. Idag är den lugn och hoppingivande. Tröstande. Lärjungarna är ute på sjön. De är fiskare. De är i sitt rätta element. Men de sörjer. De saknar. Intuitivt har de återgått till sina sysslor. Sorg bearbetas bäst genom fasta rutiner. Lärjungarna gör det som de kan, det som de är bäst på. De åker ut och fiskar. På sjön.  

Båten är trygg. Lärjungarna vet hur den fungerar. De kan manövrera den som de vill. De har gjort det förr, de gör det på nytt. Kanske är det här deras livsöde trots att allt. Kanske var tiden med mästaren, rabbin, vännen, Jesus från Nasaret, bara en parentes. Det hade känts som ett helt liv. Som livet självt. Båten påminner dem om mästaren. I båten låg han och sov när det stormade. I båten ropade han åt stormen att ge sig. Från båten predikade han för folket på stranden. Till båten kom han en natt gående på vattnet. I båten lugnade han lärjungarna. Båten påminner lärjungarna om mästaren. Båten gör dem trygg.  

Näten är små. Sjön är stor. Lärjungarna lyckas inte träffa fiskstimmen med sina kastnät. Inte på hela natten. Fiskarna är skickligare än lärjungarna, trots att det är rutinerade fiskare. Näten är det inget fel på. Lärjungarna har själva lagat näten, kontrollerat dem och sett till att de är hela. Att fiska med söndriga nät är som att ta upp vatten med en bottenlös spann. Förutsättningarna för ett fiskafänge är goda. Men var håller fisken hus?   

De hör en röst. Den kommer från en gestalt på stranden. En varm, distinkt röst, fylld av kärlek och omtanke. Har ni ingen fisk? Rösten vibrerar medkänsla. Sedan av auktoritet. Kasta ut näten på nytt, på högra sidan! Lärjungarna lyder. Näten fylls av fisk. Någon räknar dem. Så många. 153 stycken. Alla kända fiskarter. Alla kända folkslag. Uppståndelsens glädje ska nå hela världen, allt skapat.  

Någon ser gestalten på stranden. Känner igen och utropar. Det är Herren! Kärleken ser. Kärleken känner igen. En annan ser inte, men hör vad den andre säger. Kastar sig i vattnet. Simmar mot gestalten på stranden. En del ser. Andra hör. Ibland räcker det med en blick. Andra gånger är ett ord tillräckligt. Blicken eller ordet kan upplysa våra sinnen. Då förstår vi vem som står på stranden. Vem som ser oss. Vem som lyssnar till oss. Vem som kan ge oss hoppet tillbaka. Återge oss glädje och handlingskraft.

Glödhögen på stranden ryker. Ovanpå ligger några fiskar. Någon har tänkt. Tagit sig tid. Visat omsorg. Människan behöver äta. Särskilt trötta, sörjande fiskare. Utan mat dör vi. Utan mat är det onödigt att försöka prata om något annat. Hungern tar all uppmärksamhet. Mat ger liv. Ger kraft.  Gemenskapen kring måltiden förenar oss. Så enkelt är det. Den gör oss lyssnande. Förundrade. Till och med pratsamma. Men vännerna kring glöden sitter tysta. Det behövs inga ord. Varför säga något när en ändå vet, känner djupt inne. När hela ens varelse inser: Det är Herren!

Uppståndelsens berättelser skapar förundran. Mycket undgår oss. Liksom fiskarna som undslipper näten. Annat får grepp om oss. Håller oss fast. Som fiskar i ett nät. Sedda. Räknade. Vi ser gestalten. Vi ser röken från glöden. Vi känner lukten av rökt fisk. Vi anar vem det är. Så kastar vi oss ut i vattnet. Ingen tid att förlora. Vi vill se Herren.

Så sitter vi där kring glöden. Torkar kläderna. Äter av fisken och bröden. Gemenskapens måltid. Kärlekens måltid. Vi är omgivna av oförtjänt omsorg. Tänk att någon bryr sig. Tar sig tid. Förundran upptar våra känslor. Hoppet gror i våra hjärtan. Allt är rätt. Livet balanserar. Inte på en knivsudd, utan på en fast grund. Vi är inte ensamma. Vi tillhör Gud och vi tillhör varandra. Tillsammans får vi gå trygga i världen. Berätta om gestalten på stranden. Han som såg det vi inte såg. Som uppmanade oss att kasta ut näten på nytt. Han som förberett en måltid åt oss. Han är livets bröd för allt skapat.

Kristus är uppstånden!

Text: Jani Edström

Jesus är arg

Jesus är arg. Lärjungarna har aldrig sett honom så här upprörd tidigare. Det är ingen vanlig ilska, ingen snabbt övergående vrede. Det här är personligt.

Det har känts länge, legat i luften. Spänningen. Som att snart kommer något att hända. Explodera. Någonting måste ge efter. Någonstans.  

Jesus var på väg till templet. Platsen för gudsmöte. Där man offrade varje dag. Hundratals djur. Olika slags offer. Försoningsoffer. Tackoffer.

I templet såldes djur, allt från lamm till duvor. Visserligen kunde folk ta med egna djur till templet också, men på egen risk. Det var inte säkert att djuren godkändes av prästerna. Djuren skulle vara felfria för att kunna offras. Om prästerna hittade något fel på offerdjuret så blev det att köpa ett nytt djur att offra. Det blev dyrt.

De fattiga hade bara råd med duvor. Men också duvorna blev dyra när de köptes på plats. Dessutom lades försäljarna höga räntor på priserna.  Om det var något Gud inte kunde acceptera var när de fattiga utnyttjades, exploaterades. Det hade profeterna varnat och påmint om många gånger. Jesus var en profet. Han kunde citera skrifterna. ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

Jesus gick från ord till handling. Han började välta omkull borden med växelpengar. I Guds den rättfärdiges namn. Han välte bord efter bord och slog omkring sig med en piska. Växelpengarna flög i luften, rullade ner på marken. Folk sprang undan. Djuren bräkte och försökte slita sig loss. Penningväxlarna försökte rädda vad som räddas kunde. Djurförsäljarna försökte ta fast djuren som rymt.

Och mitt i allt detta Guds rättfärdighets kaos börjar ett gäng barn och ungda sjunga: Hosianna, Davids son!

Det blev bara för mycket för de religiösa ledarna. Vad håller du på med, Jesus? Hör du vad de sjunger?

Jag hör, jag hör. Men har ni inte läst: ”Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?”

Barnens rop blir en lovsång. Rättfärdighetens lovsång. En lovsång om Guds rättfärdighet. En sång om Guds vision för världen och mänskligheten. Barnen vet. Barnen känner. Barnen ser hur det borde vara. Barnen vet hur världen kan se ut, borde se ut, måste se ut, om de ska ha en framtid i världen.

Barnen går längst framme nu. De utmanar makten. De utmanar ekonomin. De utmanar gamla strukturer. De ser vad som måste göras. Nu. Inte sen. Hosianna!

Barnen ser en värld där de får gå i skola och lära sig, och själva välja vem de vill gifta sig med. Barn ser en värld där de är lika mycket värda som vuxna, där de får synas och höras och får vara med och ta beslut.

Barnen ser en värld där de inte längre tvingas gräva efter kobolt i Kongos gruvor med risk för sina egna liv, för att vi ska kunna göra miljövänliga batterier till bilar och mobiltelefoner.

En värld där de inte längre bedöms för hur de ser ut, klär sig eller vad de äger?
Där de inte blir trakasserade för att de bär kors, kipa eller slöja.

En värld där de blir välkomnade, älskade och respekterade oberoende av hudfärg, kön, sexualitet, etnicitet eller ursprung.

En värld där vuxna respekterar deras kroppar, deras nej, deras integritet.
En värld där de inte behöver gråta sig till sömns av hunger.
En värld där deras mammor inte behöver gå tio kilometer efter rent vatten.
En värld där deras mammors arbete värderas lika mycket som deras pappors.

En värld där de inte längre mår dåligt över klimatförändringen.
En värld där polarisarna slutat smälta.
En värld där de inte behöver svälta.
En värld utan krig och flyktingskap.
En värld som är trygga att leva och växa upp i.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus, uppmanar Paulus sina vänner i staden Filippi.

Vilket är Jesu sinnelag? Det som Paulus syftar till är att Jesus var lydig, att Jesus utförde sitt uppdrag. Han var lydig intill döden på ett kors. Men Jesus var också Guds profet. Som såg och hörde hur orättvisan drabbade de fattigaste, de minsta. I själva templet. Jesus underordnade sig Guds vilja. Men det hindrade honom inte att bli vred över hur de fattiga, de försvarslösa behandlades. Tvärtom. Jesus kände Guds hjärta, Guds vilja. Jesus visste att Gud hatade orättvisor. Han kände Guds vrede över ondskan i sin egen kropp. Han kunde inte längre tiga och vara stilla när det stormade inom honom.

I dagens evangelietext är det ilska och vrede som är Jesus sinnelag. Jesus är arg, på riktigt. Det är personligt. Det han ser hända i templet går tvärt emot Guds rikes värderingar.

Palmsöndagens evangelium idag innehåller inga videkissor. Om det innehåller vide, är som en piska mot all ondska och orättvisa. Allt det som Jesus övervann genom sin död på korset och sin uppståndelse ur graven.

Jesus ser ondskan, hur människor utnyttjas och exploateras. Hans vrede känner inga gränser. Det han gör i templet är en symbolhandling. Han vill visa hur Gud en gång kommer att döma ondskan och låta rättfärdighet och rättvisa segra. Han vet att en förutsättning för detta är att han ger sitt liv för världen. För barnens framtid, för jordens framtid, för mänsklighetens framtid.

Jesus Kristus, vårt hopp och vår framtid. På riktigt.

Borde vi kanske be om litet mera av Jesus sinnelag när det gäller synen på orättvisor och ondska. Be om mera vrede. Helig vrede. En vrede över att Guds rike ännu inte uppenbarats. Att det fortfarande är på hälft. Att så mycket ännu måste rättas till. Från grunden.

Låt oss gå med Jesus idag. Till templet. Se och höra när han vräker undan redskapen för det ekonomiska förtryck som Bibelns profeter använder så mycket tid, så många ord, att uppmärksamma oss på.

Förtryck inte de fattiga, invandrarna, änkorna, de faderlösa. Ge mat åt de hungriga, kläder åt de nakna, trygghet åt de hemlösa, besök de sjuka och de som är i fängelse. Jag behöver inte era offer, jag vill se rättvisa bryta fram som en flod, som en fors, som en lavin.

En dag kommer det att hända. En dag kommer Guds rättvisa att skipas. Med början från Jesus själv, hans liv, hans död, hans uppståndelse.

Det är i honom, på grund av honom som vi lever, rör oss och är till. Det är på grund av Jesus död och uppståndelse som Guds rättfärdighet segrar. Det är i Jesus som vi har hopp om en framtid.

Amen.

Text: Jani Edström. Palmsöndagen, 28.3.2021

Vem tror du att du är, Jesus?

Joh. 8:46-59
Jesus sade: ”Kan någon av er bevisa att jag har syndat? Om jag talar sanning, varför tror ni mig då inte? Den som har Gud till fader, han lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte har Gud till fader.” Judarna sade: ”Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt.” Jesus svarade: ”Jag är inte besatt, utan jag ärar min fader, men ni skymfar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Sannerligen, jag säger er: den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Judarna sade: ”Nu vet vi att du är besatt. Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden. Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna dog. Vem tror du att du är?” Jesus svarade: ”Om jag själv förhärligar mig är min härlighet ingenting värd. Det är min fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud. Ni vet inte vem han är, men jag känner honom, och om jag säger att jag inte känner honom, så blir jag en lögnare som ni. Men jag känner honom, och jag bevarar hans ord. Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.” Judarna sade då till Jesus: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.” Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet.

****

Troende har alltid grälat. Ibland om småsaker. Ibland om större saker. Ibland om sanningar med litet s. Ibland om sanningen med stort S. Under många år har ortodoxa och armeniska präster grälat om hur städningen ska gå till i Födelsekyrkan i Betlehem. När kyrkan debatterade frågan om Jesus var både Gud och människa gick människor ut på gatorna och demonstrerade. Idag bryr sig vanligt folk mindre, men i kyrkan går debatterna fortfarande heta i många frågor. Kanske måste det vara så, jag vet inte, men hur det än är ska vi kunna diskutera med respekt för varandra utan att komma med grundlösa beskyllningar. Inte som i den här berättelsen, när judarna beskyller Jesus för att ha syndat och vill döda honom.

Här tycker vi nog att Johannes använder beteckningen judar väl slarvigt. Egentligen menar Johannes de judiska de skriftlärda, fariséerna. Den här typen av generaliseringar har kunnat lätt till helt onödiga motsättningar mellan kyrkan och judendomen, det vi kallar ersättningsteologi, dvs. tron att kyrkans glada nyheter bygger på judendomens slaveri under lag och förbud. Så var det nu inte riktigt. Både judendomen och kristendomen bygger på förtroende mellan Gud och människa, och lydnad inför Gud. Och vi har mycket att lära av judarnas sätt att förhålla sig till sina skrifter och sin egen tradition.

Diskussionen här liknar de debatter som Jesus brukade föra med fariséer och skriftlärda om lärofrågor, tolkningar och tillämpningar av budorden. Intressant är att Jesus här talar till ”de judar som trodde på honom” (Joh.8:31). Vi ser alltså att även de som trodde på Jesus kunde ha helt olika uppfattning om vem han var när det började bränna till.

Heta diskussioner mellan lärare och skriftlärda var mera regel än undantag på den här tiden och är något som kännetecknat judendomen (och i viss mån också kristendomen) från början fram till idag. Ett utmärkande drag för judendomen är att det ryms flera sanningar på bordet samtidigt, medan många kristna hävdar att det bara finns en sanning, eller att Bibeln bara kan tolkas på ett sätt. Så är det nu inte, så var det inte heller från början. Därför hade de skriftlärda ett viktigt uppdrag.

De skriftlärda bestod av olika grupperingar. En viktig grupp var fariséerna, vars uppgift det var att tolka och tillämpa Moses undervisning, Toran. De vill göra det möjligt för vanliga människor att tillämpa tron i praktiken. Därför har vi idag uttrycket ”kosher” som betyder allt som är rent i religiös bemärkelse. Det kan handla om vilken mat som är ”kosher”, eller om tekniska lösningar eller moderna uppfinningar som inte var påtänkta när Mose tog emot lagen och undervisningen.

Dessutom har bibelforskningen visat att debatterna mellan Jesus och fariséerna framstår som något tillspetsade. Men det är förståeligt, eftersom evangelisterna ville visa och bevisa att Jesus var den han utgav sig att vara, Guds son och världens frälsare. Alla fariséer var inte heller så illasinnade som i den här berättelsen. I Johannes tredje kapitel möter vi en skriftlärd, Nikodemus, som kom till Jesus om natten för att samtala om tro. Det fanns två olika grupper av fariséer, en som skulle kalla mera konservativ och bokstavstroende ledda av rabbi Shammai, och en annan mera liberal och öppen som leddes av rabbi Hillel. Låter det bekant på något sätt? Båda grupperna hörde till Guds folk Israel och hade som uppgift att tolka och tillämpa traditionen genom Mose, skrifterna och profeterna.

För många troende i dag ryms det bara en sanning i varje bibelvers. I den judiska traditionen och genom kyrkans historia har det alltid existerat flera sanningar, många tolkningar parallellt. Läs predikningar och uttolkningar genom kyrkans historia fram till idag så märker du att samma bibelord tolkats och tillämpats olika i olika tider, beroende av vilka saker som varit aktuella. Så har till exempel synen på slaveriet, staten, makten, våldet, barnuppfostran, kvinnans ställning och äktenskapet förändrats genom historien. Det här kan vi se som ett tecken på att Guds uppenbarelse fortsätter, att Gud ger oss insikter och kunskaper som man inte hade på Bibelns tid.  

****


Hur kan vi aktualisera budskapet ur dagens evangelietext. Vad får vi med oss idag?

1 De skriftlärdas kunskap är otillräcklig. De tror att de är de enda rätta uttolkarna av skriften, att de som Abrahams barn har sanningen. De har skriften, ordet och traditionen på sin sida. De som fariséerna inte vet, eller vill erkänna, är att Jesus vet mer, och är mer än de någonsin anat. Jesus har den sanning som fariséerna söker och försöker tillämpa. Ja, Jesus är den sanning som de skriftlärda söker, men inte kan se, trots att Sanningen står framför dem. Jesus finns omtalad i skriften, Jesus är Ordet, Guds levande ord till människorna. En sak jag vill ta med mig är att inte låta orden stå i väg för Ordet, att inte begränsa tolkningen och tillämpningen av bibelordet till vissa bestämda tider, utan låta Jesus själv genom den heliga Anden visa vad det kan handla om idag.

2 Det är tufft att bli ifrågasatt. När Jesus beskyller de skriftlärda för att inte göra Abrahams gärningar och vilja döda honom, då går de till personangrepp mot Jesus. De tar till de värsta invektiven och anklagelserna de känner till. De kallar Jesus för ”samarier”, en smutsig oäkta människa, en paria, en hybrid, en som påstod sig tillhöra Guds folk, men som alla visste inte var det. De beskyllde Jesus för att vara besatt, motsatsen till de han själv påstod sig vara, en djävulens hantlangare.  ”Skulle du vara större än vår fader Abraham? Vem tror du att du är?

3 Vem tror du att du är, Jesus? Jesus vet vem han är. Han säger det visserligen inte rakt ut, men det behöver han inte heller. Det blir klart och tydligt ändå. Helt i enlighet med den retorik som var dominerande.

Vem tror du att Jesus är? Om vi tror att Jesus är den han utger sig för att vara, får det konsekvenser för oss. Det betyder att vi får ställa oss på hans sida i kampen mot det onda. Det betyder att Jesus är på vår sida när vi kämpar mot mörkret inom oss och mörkret runtomkring oss. Tillsammans med Jesus är vi trygga. Med honom får vi gå in i samtal, sjukhussalar, debatter, relationer och arbetsgrupper. Hos honom är vi alltid trygga. Vi behöver inte vara rädda att vara fel eller att göra fel. Vi får leva varje dag i förlåtelsen, varje dag omslutna av Guds kärlek, varje dag under Guds beskydd.  

Med Jesus får vi också ibland se att saker inte är så självklara som de verkar. Att Jesus utmanar traditioner och föreställningar, också sådan som vi, liksom fariséerna, tror är förankrat i skriften och traditionen. Men Jesus, Gud Ord, står över enskilda ord. Jesus är uttolkaren av skriften, den som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse tolkar och tillämpar skriften.

När vi tolkar och tillämpar skriften som kyrka och enskilda får vi ha Jesus som ledstjärna, hans liv som mönsterbild, Jesus som föredöme. I motsats till fariséerna är vi ofta tvungna att inse att vi har fel när vi möter Jesus. Det är inget misslyckande, tvärtom är en väg vidare mot en djupare förståelse av tron och livet, mot en närmare relation till Gud och våra medmänniskor. Amen. 

Gästfrihet, hopp och förlåtelse

Luk. 7:36-50. Jesus i Simon fariséns hus

Visst känns det ibland onödigt komplicerat att varje söndag konfronteras med texter, människor och berättelser hämtade från en annan tid och en kultur än vår egen. Det är så mycket vi har svårt att förstå, ord, uttryck, sedvänjor, kulturella företeelser, beteendemönster, förväntningar, geografi, maträtter, tekniska lösningar, politiska strukturer.

Kunde inte Gud bara ha sagt: Hej människor! Jag är Gud, jag har skapat er och allt omkring er. Allt finns till för er att vårda, ta hand om och utforska. Jag älskar er och ni ska älska varandra som jag har älskat er, ni ska ta hand om varandra, skapelsen jag gett er, ni ska visa gästfrihet mot varandra, behandla varandra som ni själva vill bli behandlade. Ni ska inte förtrycka varandra, och är det nån som känner sig fel eller utanför ska ni ta hand om dem, visa tålamod och intala dem att de duger som de är.

När vi läser Bibeln märker vi snart att det är just det här som Gud säger i sitt ord. Ibland rakt ut, men ofta i berättelsens form. Och berättelser behöver tolkas. Egentligen säger Bibeln ingenting innan vi börjar tolka den, konstaterar en känd bibelforskare. Utan tolkning har vi intressanta, tankeväckande och fascinerande berättelser.

När vi tolkar texterna kan vi förstå dem bättre. Samtidigt är varje text är öppen för många olika tolkningar, beroende på vilka vi är, var vi lever, hur omvärlden ser ut, vilken teologisk eller andlig tradition vi tillhör. Det är ett faktum som kyrkan levt med från början. Lyckligtvis finns det i evangeliernas berättelser om Jesus också allmängiltiga sanningar som vi tror att gäller för varje tid. Sådana sanningar är att det finns förlåtelse hos Gud genom Jesus Kristus, att varje människa är värd vår kärlek och respekt, att ingen människa är fel eller malplacerad. Att det finns hopp för världen och mänskligheten. Att Gud aldrig ger upp i kampen mot mörkrets makter.

Så till dagens evangelium om två människor som gjorde allt fel. Den ena beräknande och med avsikt att förödmjuka. Den andra utifrån ett stort behov, utifrån sin egen livssituation.

Lyckligtvis innehåller den här berättelsen också några förklaringar så att också vi moderna läsare ska kunna första varför och hur det gick fel, och hur Jesus, genom sin kärlek, ord och handlingar, avslöjar hur saker och ting förhåller sig.

Värden, Simon fariséen, hade öppet hus. Visserligen hade han särskilt bjudit in Jesus och hans följare, men i princip kunde vem som helt slinka in och ta del av mat och samtal, förutsatt att de visste hur man skulle bete sig.

Simon fariséen idkade gästfrihet, så såg det i alla fall ut, men hans synbara gästfrihet hade ett syfte, att förödmjuka Jesus. Kan vi då kalla det gästfrihet om intentionen eller följden blir att förödmjuka en annan?

Och här kommer en reflektion, utifrån en aktuell omvärldsanalys från vårt eget land, aktualiserad i tidningen Kyrkpressen nyligen. Är det verklig gästfrihet när Finland och många andra länder tar emot flyktingar och asylsökare, men genom alla möjliga regelverk fortsätter att förödmjuka dem till exempel genom att låta testa kristna konvertiters tro. Tror de tillräckligt, kan någon gå i god för deras tro, så att den också kan duga inför myndigheterna, som sällan är exeprter på tro och religion. Ett annat exempel. Någon kanske säger att vi har en gästfri arbetsmarknad där alla är välkomna på lika villkor tills ett utländskt klingande namn eller den bruna hudfärgen eller det svarta skägget sätter käppar i hjulet.

Tillbaka till berättelsen. Simon fariséen fortsätter att förödmjuka sin hedersgäst, Jesus. Dessutom fanns det en kvinna som höll på att förstöra festen genom att utmana konventionen. Antagligen hade hon kommit dit på eget initiativ. Det är förstås inte omöjligt att Simon fariséen inbjudit henne för att testa Jesus (liknande saker hade hänt), men att kvinnan i mötet med Jesus glömmer sitt uppdrag och istället utgjuter sitt hjärta för honom. Simon undrar hur Jesus, om han nu är en profets som vet allt, inte vet vem kvinnan är.

Kvinnan har inget namn, ändå är hon huvudpersonen i berättelsen, utan henne hade Jesus kanske tigit och lidit, utan henne hade Jesus inte berättat en liknelse som levt kvar i ett par tusen år, öppen för våra tolkningar. En kvinna utan namn, en kvinna utan man vid sin sida var ingenting, ingen som försörjde henne, ingen som beskyddade henne, hon kunde utsättas för trakasserier och sexuella övergrepp och levde litet utanför. Gång på gång visar Jesus respekt för kvinnor i sin omgivning, ser dem, hör dem, ger dem den människovärdighet som de är skapade för, men som ett patriarkalt samhälle och män med makt tagit ifrån dem. Här ser vi hur Gud genom historien verkar för jämställdhet och kvinnors frigörelse. Så även om evangeliets berättelser utspelar sig i ett samhälle där kvinnan var en bifigur, är det inte meningen att de ska förbli så. Om Jesus själv verkar för befrielse för alla utsatta och marginaliserade, är det också vår och kyrkans uppgift att fortsätta det arbetet, var vi än är.

Värden fortsätter förolämpa och ifrågasätta Jesus. Och till sist får Jesus nog, men istället för att skälla ut sin värd, tar han tillfället i akt att berätta en story. Som så ofta handlar den om kärlek, förlåtelse och upprättelse. Kärlek som förlåter synd, kärlek som upprättar från skam. Den som fått mycket förlåtet älskar också mycket. Den som upplever fullkomlig kärlek och acceptans blommar ut och blir det Gud vill att hen ska få vara.

Varje berättelse har en ingång. Det är personerna i berättelsen. Evangeliet berättelser bjuder oss med, vem identifierar vi oss med? Den gästfria värden med baktankar, kvinnan som utgjuter sitt hjärta inför Jesus och riskerar bli utskämd än en gång eller åskådarna till det som pågår, de som hamnar att ta ställning?

I den här berättelsen kämpar Jesus mot missriktad gästfrihet, mot en iscensatt komplott i form av en måltid, ett gästabud. Kampen är också mot fördomar, mot en kultur som förminskar en ensamstående kvinna som tvingas leva och överleva med sin egen kropp, sitt eget liv som insats.

Jesus kämpar också mot dem som anser att det är kvinnan och inte Simon fariséen som skämmer ut sig. Men Jesus vinner kampen, genom att visa att Guds kärlek når fram dit där vår mänskliga kärlek inte räcker till, förblindade av förutfattade meningar som vi ofta är.

Jesus Kristus, Guds son och människa, allhärskaren, vår vän och broder går i vår kamp idag, i ditt och mitt liv.

Som mänsklighet, som människor och Jesu följare har vi också en kamp att utkämpa.

Hela världen står inför utmaningar som coronapandemin och klimatförändringen. Vi möter också mörkret inom oss själva, sådant som frestar oss till att ge upp, sådant som säger att vi inte räcker till, att vi inte duger. Jesus möter oss med kärlek, lyser upp vårt mörker, kallar oss vid namn, ingjuter tro och hopp i vårt liv. Till honom får vi be, till honom får vi gå med våra bekymmer, misslyckanden och ta emot förlåtelse och upprättelse. I sällskap med Jesus och hans vänner får ta emot en tro som ”övervinner världen” och låta varje dag genomlysas av Guds nåd. Guds kärlek ger oss mod att leva och kraft att tjäna. Amen.

Hoppets fågel

Eva vänder sig om. Hon hör Gud ropa på Adam. ”Var är du, Adam?” Han låter inte arg, bara förvånad. Hittills har de alltid vetat var de har varandra. De har umgåtts som vänner, ja, mer än så, som familj. Pappa-Gud och barnen Adam och Eva, de första människorna, du och jag.

Eva känner att något har förändrats. Hon vill inte att Gud hittar dem där de har gömt sig bakom en stor sten. Hon vill inte att Adam ska titta på henne. Inte med den där blicken. Hon är ju naken. Det känns konstigt, annorlunda på ett dåligt sätt, obekvämt, ja, skamfyllt. Hon mår illa. Hon ser att Adam också är naken. Han har tagit några löv och försökt knyta dem omkring sig, utan att lyckas helt.

Gud ropar igen. ”Adam, var är du?” Eva ser till sin förskräckelse att Adam tänker krypa fram bakom stenen. Hon viftar åt honom att låta bli, men för sent. ”Här är jag. Jag hörde dig gå här men blev rädd. Jag är ju naken och ville inte visa mig för dig utan kläder. Så jag gömde mig.”

Gud är tyst en stund innan han svarar. En tystnad som balanserar på en knivsudd. Hur ska Gud reagera?

”Vem har berättat för dig att du är naken? frågar Gud. Har du kanske ätit av den förbjudna frukten?”

Adam tittar skamset ner i jorden. Där håller några myror på att leta sig fram till stacken, som om ingenting skulle ha hänt. Blommorna är lika färgglada som för en stund sedan. Allt verkar som förut. Men Adam ser varken blommorna eller insekterna. Han bara känner hur en obehaglig, het känsla väller upp ur honom. Det är inte mitt fel, jag har inte gjort något, ingen såg mig göra det. ”Det var hon, det var kvinnan som du gav mig, hon lurade mig, det var inte jag”. Orden väller ur honom som ur ett inlärt manuskript. Han står vänd mot Eva och pekar på henne där hon ännu ligger gömd bakom stenen. Hon, Eva, vars namn han inte ens vill uttala.

Eva kommer fram bakom stenen. Hennes ögon glöder. ”Vad är det du har gjort”, frågar Gud. Han låter inte arg, mest besviken. Rösten bär på en stor ledsnad, precis som om Gud redan visste att allt nu kommer att bli annorlunda.

Eva pekar mot det ställe där hon såg ormen sist, men den är borta, förstås. Ormar har den benägenheten att försvinna snabbt. ”Ormen bedrog mig så jag åt”, säger hon skamset till Gud, och börjar gråta.   

***

I tårarna ser hon ormen som kommer till henne och berättar om den underbara frukten som Gud inte låter dem äta av. Hon blir nyfiken och rädd på samma gång, nästan litet förväntansfull. Tänk om det faktiskt är så som ormen säger, att vi kan bli ännu mer än vad vi är. Bli som pappa Gud, se det han ser, förstå det han förstår. Hon plockar en frukt från trädet. Den ser god ut. Bara en liten bit, för att smaka, för att se om ormen har rätt, för att se varför den är förbjuden.  Nej, tänker hon, det är något som inte känns bra här.

Ormen väntar tålmodigt, nästan uppmuntrande. Ingen fara, verka han mena. Eva tänker att Gud är långt borta, kommer inte att märka att en frukt är borta av de hundratals som trädet bär. Hon för frukten mot munnen, öppnar munnen och tar en munsbit. Munnen liksom exploderar av smaker, något så gott har hon aldrig ätit förr.

Hon springer mot Adam där han står funderar på vad han ska hitta på för namn åt en fågel med regnbågens alla färger i sina fjädrar. ”Adam, Adam”, viskar hon och ser sig om. Adam stirrar. Ser på Eva, ser på vad hon har i sin hand. Stirrar på Eva igen. Tusen tankar far genom hans huvud. ”Är det, är det den?”, frågar han. ”Jo”, säger Eva, skamset och stolt på samma gång. ”Det är den och det är det godaste jag har ätit. Gud ville nog bara att vi skulle vänta med att äta den tills vi smakat på allt annat först. Här, ta en bit”. Adam tar en bit.

****

Nu står de båda där inför Gud, nakna och skamsna. Hon hör Gud tala. Någonstans har Gud hittat ormen och berättar hur det ska gå för den. Så hör hon hur livet ska förändras för henne och Adam. Hon förstår att något har gått sönder mellan dem och Gud. Förtroendet har brutits, den förtroliga relationen finns inte mer. Inga fler kvällar när de hör Gud promenera i trädgården småpratande för sig själv, glad, nöjd och imponerad över vad han gjort. Inga fler ”God natt Eva och Adam”. Inga fler gemensamma upptäckter i trädgården. Inga fler djur att ge namn åt. Inga varma solskensdagar utsträckta på gräset, lyssnande till fåglarnas konversation.

”Kom hit mina barn”, säger Gud. ”Kom hit så ska jag göra ordentliga kläder åt er, så behöver ni inte skämmas, så behöver ni inte känna att ni är nakna.” Adam och Eva står där medan Gud ser på dem med något som liknar tårar i ögonen. 

”Vet ni vad ni har gjort?”, frågar Gud, utan att förvänta sig något svar. ”Ni förstår säkert att det inte kan bli som förr längre. Ni kan inte vara kvar här i trädgården. Det ni har gjort får konsekvenser. Livet kommer nu att bli en kamp för att överleva. Det kommer att göra ont för Eva att föda barn. Ni kan inte vara kvar här, men ni är fortfarande mina älskade barn, jag kommer aldrig att överge er. Den kärlek och omsorg som jag lagt på att skapa den värld ni finns i kommer aldrig att ta slut. Min kärlek till er kommer att följa er hur det än blir. Men ni kan inte vara kvar här.”

Adam och Eva står där, ser hur deras pappa Gud får svårt att hitta orden, hur han kämpar med sig själv. Hans kärlek omsluter dem som en varm dimma när han ber dem gå. De vänder om och går mot utgången i trädgården, den som förut varit dold, men som nu öppnar sig för dem. Väl ute ur trädgården stängs porten och en ängel ställer sig att vakta ingången. Adam och Eva ser sig om en sista gång, tar varandras händer och börjar gå.

De är ensamma i världen, men ändå inte. De har varandra. De har Guds löfte som följer dem. Han kommer inte att överge dem, det sa han. Aldrig någonsin. Det blir inte som förut, allt har förändrats. Men ändå inte allt. Guds närvaro, oändliga kärlek och omsorg finns kvar, som ett minne, jag mer än ett minne, som en förvissning, som en vägvisare. Ja som en vägvisare att följa när de nu går vidare mot en oviss framtid. De tittar sig omkring på det ödsliga landskapet, som breder ut sig framför dem. En fågel flyger fram bakom dem och sätter sig i ett träd längre bort. När Adam och Eva tittar upp ser de att fågeln bär på regnbågens alla färger i sina fjädrar.

Att läsa heliga texter

Vem får tolka heliga texter? Saken aktualiserades när HBL:s kulturredaktör Fredrik Sonck inför julen 2020 gjorde en sekulär läsning av julevangeliet där han misstänkte Gud för våldtäkt på jungfru Maria. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En professor svarade litet mästrande och påtalade något sakfel, en manlig präst uppträdde sårat och dömande medan tio kvinnliga kyrkoledare från olika kyrkor och samfund tog lyra och tackade för ett annorlunda perspektiv. Samtidigt lyfte de fram en kristen tolkning av julevangeliet och att också den som gör sekulära läsningar behöver religiös läskunnighet för att se det större sammanhanget.  

Insändarna följdes av en intensiv debatt på journalisternas Facebooksida. Många sekulära debattörer förargade sig över att en del människor faktiskt tror på Gud och att vissa kristna blir sårade när någon läser bibelberättelser ur ett annat perspektiv. Andra hade svårt med att ’kyrkan utövar makt genom att sända andaktsprogram i radio’ eller att vissa traditioner med kyrklig anknytning lever kvar i det offentliga livet. Mera konstruktiva inlägg efterlyste en rak och ”respektlös” debatt i Voltaires anda, ”jag kan inte acceptera dina åsikter men jag är beredda att ge mitt liv för din rätt att ha dem’. Däremot fanns det inte mycket förståelse för att troende faktiskt kan känna sig sårade, istället hänvisades till debatten om Muhammedkarikatyrerna och ”rätten att häda”.

Till det kan man säga att yttrandefrihet råder, att det mesta är tillåtet utom hatretorik, men att samtal kan föras i mer eller mindre konstruktiv anda. Vill sekulära få med troende i ett ärligt och öppet samtal kan det vara skäl att också fokusera på tilltalet och tonen i samtalet. Och omvänt, vill troende ha med sekulära i ett samtal behöver de öppna för annorlunda sätt att tänka, tolka och skriva och inte tro sig ha monopol på andligheten. Gud behöver inte försvaras, men vi har all rätt att vara tydliga med våra åsikter och vår övertygelse

Samtalet i HBL:s insändarspalt och bakom kulisserna på Facebook resulterade i en ny text av kulturredaktören, en sekulär, men djup och berörande läsning av julevangeliet där skribenten spekulerade i möjligheten att Maria kunde ha blivit gravid genom en våldtäkt och ändå valde att älska sitt barn, den ofattbara kärleken. Till detta replikerade en debattör på Facebook att det kanske ändå inte är Maria, utan Josef som illustrerar den ofattbara kärleken. En mor kan älska sitt barn trots att det blivit till genom våldtäkt, men att Josef väljer att älska både sin blivande hustru och ett utomäktenskapligt barn som inte är hans eget är verkligt stort.

Som en intressant avslutning på debatten lyfte Monica Pensar fram det faktum att julevangeliet faktiskt inte handlar om männen, patriarkala strukturer eller våldtäkt. Julevangeliet handlar nämligen om att ’Maria inte visste av någon man’ utan blev havande genom helig Ande. Touché!

Efter att ha både tagit del av och aktivt deltagit i denna diskussion har jag sett hur viktigt det är att både lyssna och tala (eller skriva) med fokus på sak. Ibland behöver vi ta några varv för att förstå eller göra oss förstådda för att kanske komma till att vi ändå inte riktigt begriper. Eller så märker vi att vi är överens om att tycka olika, men det är det värt. För om vi som representerar Kristi kyrka inte vill samtala med de som tycker och tror annorlunda sviker vi vårt uppdrag. Det moderna missionsuppdraget innebär ofta dialog och kan jämföras med sådden. Skörden får vi lämna åt skördens Herre.

Jani Edström

(Publicerat i Nyckeln)

Andlighet i pandemins tid

Andlighet i pandemins tid

Coronavirusets okontrollerade utbredning tvingar våra myndigheter att införa nya restriktioner och begränsningar i takt med att viruset muterar och sprider sig. Många upplevde att julen, gemenskapens högtid blev något annat än planerat, för andra blev det ännu ensammare än vanligt. I skrivande stund lever vi ännu med tuffa begränsningar. Ingen vågar ännu uttala sig om framtiden trots att vaccineringsprogrammen inletts.

De kommersiella krafterna råkar inte i panik över en pandemi. Istället satsar de på ökad handel över nätet. Det senaste året har nätbutikernas omsättning mångdubblats. De rika har blivit ännu rikare medan fattiga och redan marginaliserade har drabbats hårt, både ekonomiskt och mentalt.

Kyrkornas diakonala verksamhet har fått ännu större betydelser för många som redan tidigare varit beroende av utomstående hjälp utifrån. Familjerådgivningarna är fullbokade, diakoniarbetet är pressat och de frivilliga matutdelningarna jobbar för fullt. Liksom personalen inom sjukvård och åldringsvård är församlingarnas anställda och frivilliga därute och gör ett viktigt jobb med de risker det innebär att själva bli smittade. 

Alla andra då, som inte kan eller får göra praktiska insatser för dem som drabbats av pandemin. Hur kan de tjäna, finnas till för andra? Hur överlever vi när vi inte får samlas till bön, gudstjänst eller gemenskapen vid kyrkkaffet eller till andra aktiviteter? Hur kan vi vara en levande kyrka i pandemins tid? Kyrkans identitet bygger på församlades närvaro, att vara församling är ju att vara tillsammans.

Pandemin gör att vi ännu mer söker oss till underhållning och verklighetsflykt. Konsumtionen av alkohol, tv-serier och dataspel har skjutit i höjden visar statistiken. Helt förståeligt kan man tycka för den som tycker att livet just nu bjuder på för mycket verklighet. Många har ändå ingen virtuell verklighet att fly till och behöver allt stöd de kan få.

Pandemin är en tid av påtvingad ensamhet, samtidigt som den utmanar oss till introspektion och självrannsakan. I gudstjänsterna ber för de ensamma. I denna tid är vi alla de ensamma och får be för oss själva och för varandra, tillsammans.

Hur kan vi vara ensamma tillsammans?

Kyrkan upprätthåller inte bara en gemenskapstradition i gudstjänsten där vi ber och lovsjunger tillsammans. Det finns också i kyrkan en lång tradition av ensamhet inför Gud. I Bibeln möter vi profeter som Elia som finner Guds närvaro i tystnaden och ensamheten. Såväl Johannes Döparen som Jesus från Nasaret tillbringade en lång tid i öknen innan de inleder sin verksamhet. I ensamheten med Gud och sig själva hittade alla styrka och kraft att utföra sitt uppdrag.

I den tidiga kyrkan började ökenfäder och -mödrar söka Guds närhet i den karga ensamheten. Under medeltiden utvecklades klostertraditionerna som sedan dess betonat tidegärden, den dagliga bönen, från laudes (morgonbönen)till completorium (bönen inför natten). Bönen och det dagliga arbetet gav ramar och innehåll för dagen. I klostret övade munkar och nunnor upp förmåga att vara ensamma tillsammans – inför Gud.

Coronapandemin är ingen tid för oss att råka i panik. För det första ska vi komma ihåg att vi inte ensamma. Gud är alltid med oss. Det är det som är trons budskap, att Gud inte övergett mänskligheten. Gud erbjuder sig själv till oss, ger oss ett hopp och en framtid som inte är beroende av yttre omständigheter. För det andra kan vi vända isoleringen till något gott. Den här tiden kan bli en tid för ett fördjupat andligt liv, att ta i bruk de goda vanor som erbjuds i bön och kontemplation. Bönen bär och erbjuder gemenskap med Gud och med varandra. Ingen av oss blir lämnad ensam.

Pandemin ger oss möjlighet till att fördjupa vårt andaktsliv genom andliga övningar. I Andreasbladet som ges ut av Andreaskyrkan i Helsingfors läser jag bland annat följande tips på hur vi kan hålla tron levande under coronatiden: Våga pausa och reflektera, Ta en bönepromenad och njut av naturen, Ring en vän, Ta del av andra församlingars online-gudstjänster, Ladda ner bibelappar. En kollega tipsar om att vi kan göra den ekumeniska pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela virtuellt.

Låt oss använda vår fantasi och uppfinningsrikedom till att fördjupa vår tro genom andliga övningar. Vi kan använda denna tid av ’nedstängdhet’ till att motverka nedstämdhet och låta glädje och framtidstro hälsa på ibland. Om Paulus kunde glädjas i Herren i fängelse i Filippi kanske också vi kan göra det.  

Jani Edström

Lovsång

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Luk. 19:37

Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa. Luk. 19:40

Lovsång förknippas med Guds natur. Vi prisar Gud för den Gud är, Fader, Son och Ande i en innerlig gemenskap, en evig harmoni. Gud är kärlekens ursprung och källa, det högsta goda. Gud är annorlunda, ändå igenkännbar. Gud är bortom allt förstånd, ändå nära. Gud är nådens och barmhärtighetens upphov, som förbundit sig att stå fast vid sina löften. Gud är rättfärdighetens och rättvisans Gud som en gång ska ställa allt till rätta.

Lovsång förknippas med Guds gärningar. Vi prisar Gud för vad Gud gör. Gud är skapare, försonare och livgivare. Gud har gjort denna värld möjlig. Allt skapat är i sig en lovsång till Gud. Gud har i Kristus gjort förlåtelsen möjlig och bjuder oss att vika in på försoningens och fredens väg. Gud låter sin Ande sväva över allt skapat. Gud låter sin nåd regna över både onda och goda. Hela tillvaron är innesluten i Guds omsorg.

Lovsång hör ihop med hoppet, förväntan om vad rättfärdighetens Gud ännu ska göra. Efter att Maria fått budskapet om att föda Guds Son stämmer hon upp en lovsång till rättvisans Gud som ska störta härskare och upphöja de ringa. Som ska mätta de hungriga och skicka bort de rika.

Lovsång är hoppets sånger som bär oss ända in i framtiden. Psalmerna i Bibeln inleds ofta med förtvivlan, men utmynnar i visshet om Guds frälsning. Mitt under de kejserliga förföljelserna prisade martyrerna sin Frälsare för det eviga livets hopp. De afroamerikanska kyrkorna har genom sina spirituals och gospels visat att hoppet och lovsången inte kan förslavas. I östkyrkan lever lovsången i den färgstarka liturgin där bönen Herre förbarma dig bottnar i förvissningen om att Gud infriar sina löften.

När lovsången tystnar, tystnar hoppet. Därför fortsätter kyrkan att sjunga lovsånger. Kyrkan är hoppets gemenskap som ledd av Anden envist och oförtrutet sprider Guds rike och verkar för det goda. Om kyrkans lovsång tystnar kommer sången att höras i alla fall. Kanske som stenarnas rop, som vindens sus eller som stormens brus. Men vill vi verkligen höra stenar ropa?

Lovsång går inte alltid i dur. Lovsång är mer än treklanger i fyrafjärdedels takt. Lovsången innehåller ofta både smärta och glädje. Kyrkans lovsång är inte världsfrånvänd i sin gudstillvändhet. Det kan göra ont att sjunga lovsång i en värld som lider. Men äkta lovsång är profetisk. Kyrkans lovsång sjungs med öppna ögon inför mänsklighetens behov. Lovsången erkänner våra gemensamma livsvillkor utan att försköna. Kyrkans lovsång är som en blues där de blå tonerna glider mellan förtvivlan och förväntan, mellan sorgen över en lidande jord och hoppet i Kristus. Tillsammans med Maria i sitt Magnificat och med lärjungarna på väg ner från Olivberget får vi förenas med kyrkan och hela skapelsen i en lovsång till vår Gud som frälser och upprättar. Lovsången ger hoppet vingar. Ingenting kan ta lovsången från Guds folk.

Bön
Hoppets Gud, förnya vår lovsång.
Låt oss inte tvingas lyssna till stenarna som ropar när vi tystnat.
Ge oss frimodighet att stämma in i hoppets sånger.
Låt oss tillsammans med allt skapat,
änglarna och helgonen prisa dig för allt gott du gjort och ännu lovat göra.
Genom din Son Jesus Kristus.
Amen

Jani Edström

(Publicerat i Sändaren)

Den barmhärtige somaliern

Jamal står lutad mot sin taxibil och röker en cigarett i väntan på nästa kund. Han har nyss parkerat vid en av de otaliga taxistolparna i huvudstaden, nöjd över att få en liten paus. Det har varit många körningar idag. Det piper till i mobilappen i hans telefon. Jamal låter cigarretten falla till marken. Han krossar den under skon samtidigt som han tar fram adressen dit han ska åka nu, ett bostadsområde utanför staden. Det håller på att skymma.

Jamal sätter sig i bilen, spänner fast säkerhetsbältet och rullar ut från parkeringen. Det är redan mörkt när han saktar in vid huslängan dit någon beställt hans taxi. Plötsligt svänger en bil ut från parkeringen och accelererar våldsamt. Jamal hinner bara se baklyktorna av bilen försvinna bakom nästa krök.

Jamal stiger ut och väntar på att hans kund ska dyka upp. Ur ett buskage bredvid parkeringen hör han ett ljud, ett jämrande. Han går dit och böjer sig ner. Där ligger en man, svårt skadad. Mannen blöder från ett sår i huvudet, med det vänstra benet i en onaturlig ställning under sig. Ingen tid för ambulans nu, inser Jamal.

Han rusar tillbaka till bilen, river ut förstahjälpsväskan och plockar fram förbandsmaterial. Försiktigt drar han ut den skadade mannen ur buskaget. Skjortan är sönderriven och på armen ser han en tatuering, ett svart hakkors.

Jamal hejdar sig. Han påminns om grannen som stått på gården och skrikit åt honom: ”Finland åt

finländarna, ut med svartskallarna, bort med alla muslimer.” Grannen var visserligen full, men Jamal känner ofta attityderna i luften. Ibland när han kör taxi känner han obehaget när en kund tvekar ett par sekunder innan hen vågar sätta sig i taxin.

Jamal jobbar vant och metodiskt, läkare som han är. Efter en stund har han stillat blodflödet och varsamt lyft in den skadade nynazisten i taxin. Jamal hittar varken mannens mobil eller identitetshandlingar. Tydligen har mannen blivit rånad. Jamal hade ju sett en bil köra iväg med full fart. Nu är det han själv som trycker gasen i botten och kör ut på ringvägen mot sjukhuset.

Jamal tänker på vad imamen sagt i moskén vid fredagsbönen. Om att alla människor är Guds skapelser och lika värda. Att vi alla ska ta ansvar för varandra, behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Visa barmhärtighet, hade imamen uppmanat.

Lättare sagt än gjort när det finns människor som vill andra illa, är missunsamma eller rasistiska, tänker Jamal. Men har gjort sitt val. Redan under kriget i hemlandet visste han, hellre rädda liv än skada eller döda. Därför var han också tvungen att fly till slut.

Ingen ska fråga vem du är när du är skadad och behöver hjälp. Alla har vi rätt till liv och trygghet, tänker Jamal när han bromsar in framför sjukhusets akutmottagning. Försiktigt lyfter han upp sin skadade passagerare och bär in honom. Personalen kommer emot och lägger mannen på en bår. Innan den skadade mannen rullas in vaknar han upp och ser misstroget upp på Jamal. Vad i hel…sedan tystnar han och ansiktet förvrids av smärta.

Ta väl hand om honom säger Jamal till läkaren. Jag gör en polisanmälan eftersom mannen blivit rånad. Här är mitt nummer om ni behöver nå mig. Och så vill jag gärna veta om han klarar sig. Tack, säger läkaren och försvinner in på akutmottagningen.

Jamal går tillbaka till taxin. Han torkar litet blod från baksätets läderklädsel. Möjligen har han en böteslapp att vänta, en övervakningskamera han missat blinkade till innan han svängde av från ringvägen. Inshallah, tänker Jamal när han åker iväg. Det går som Gud vill. Mobilen ger ifrån sig en signal. En ny kund väntar någonstans därute.

Jani Edström

(Ingått som Andrum i Yle Vega)

Coronakrisen och Kristushoppet

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.  

I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem:  Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.

Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.  

Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.  

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.

Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Jani Edström

(Publicerad i Nyckeln)