Julens färger

Vid juletid är färger särskilt viktiga. Färgerna skapar fest och ger stämning. De bär också på olika former av symbolik. Att grönt är en julfärg är lätt att förstå. Vi tar in en grön och grann julgran och lägger granris vid trappan utanför huset. Grönt känns fräsch, speciellt om färgen förknippas med dofter, äkta eller konstgjorda. Grönt för oss närmare naturen, det ursprungliga.

Guld är också en av julens färger. Gyllene klockor och julgransbollar är klara försäljningssuccéer i affärer som specialiserat sig på dylikt. Men julens färg nummer ett är i alla fall den röda färgen. Den symboliserar fest och återkommer i all sorts julpynt och juleljus. Och så är ju julgubbens kläder röda, inte att förglömma.

Den som besöker Helsingfors vid jultid ser att julen inramas av vitt ljus som hänger mellan husen i sinnrikt konstruerade mönster. Vitt symboliserar hos oss renhet, helighet och oskuld och används vid glädjehögtider som just julen. Människor från en del asiatiska kulturer kanske tycker att det är konstigt eftersom vitt för dem symboliserar sorg.

Vitt är en bedräglig färg. För den som själv betraktar sig som vit blir den vita färgen lätt normerande. Kanske har vi lärt oss att vitt är gott och svart är ont. Att vitt är rätt och svart är fel. Att vitt står för förlåtelsen, svart för synden. Möjligen i symbolisk bemärkelse, men när vi börjar tala om varandra, våra medmänniskor i termer som vita eller svarta gäller det givetvis inte längre. Alla människor är skapade av kärlekens Gud som låter färgernas spektrum synas hos varje människa, ögonfärg, hårfärg eller hudfärg.

I vår europeiska, nordamerikanskt färgade (!) kultur, har vi ofta gjort oss skyldiga till det som kallas ”white washing” (vitmenande).  Det gäller inte minst orsaken till att vi firar den kristna julen, Jesus själv. För Jesus var aldrig en vit baby med blå ögon född av en vit mor i en vit medelklassig stad någonstans i Europa. Det är ingen nyhet i, men alltid värt att påminna om så länge Jesusbarnets blå ögon möter oss i julkalendern sista lucka.   

Julens färg är brun. Ja, brun. Brun som hudfärgen hos Jesus, som hos Josef och Maria, herdarna och de vise männen. Brun som Jesu ögonfärg. Brun som ökensanden under flyktingfamiljens fötter.

Jesus är den som är annorlunda, en som gör oss – eller borde göra oss – obekväma. Jesus är flyktingen som söker asyl hos oss. Som jude tillhör han en religiös minoritet som genom historien förföljts, förlöjligats och trakasserats. Han är den fattige som behöver hjälp. Han är resultatet av en sexuell skandal (fader okänd). Och han dödades som ett resultat av en religiös och politisk maktkamp.

I jul kommer Jesus till oss som hela världens frälsare. Han vill frälsa oss alla, dig och mig, från alla former av rasism, främlingsfientlighet, xenofobi, islamofobi och alla andra rädslor för dem som är annorlunda än vi själva. Från allt som hindrar oss att nå fram till varandra med budskapet om en god jul.  

Ibland kan tillönskan om en god jul behöva föregås av ett förlåt eller en ursäkt. Att vi inte insett att julens färg är brunt. Som Jesusbarnets vackra ögon.  

Text: Jani Edström

Var beredda – på vad?

Luk. 12:35-40

Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Ibland när man åker bil kan man fortfarande se affischer med texten: Jeesus tulee, oletko valmis? på svenska Jesus kommer, är du redo? En del affischer verkar nyuppsatta så någon tycker det fortfarande finns orsak att påminna bilförare om detta.

En annan variant på temat har en av mina kollegor på sin kaffemugg. Där står det: Jesus is coming, look busy! (ung. Jesus kommer, se ut som om du jobbar hårt.)

Fäst upp era kläder! uppmanar Jesus. Tankarna går till Israels barn inför uttåget ur Egypten. Och har man inte byxor, utan mantlar, kan det här vara en bra uppmaning om man behöver springa fort.

Jesus uppmanar lärjungarna att vara som väntande tjänare! Det kan hända lika oväntat som en tjuv om natten. Som en oväntad händelse, det är ju inte så att Jesus jämför sig med en tjuv.

Men bråttom är det. Som när Israels barn flydde undan Farao. Omvälvande händelser kommer att ske inom kort. Det gäller lärjungarna som kommer att få vara med om när Guds till synes maktlösa godhet tar mått av den samtida, maktfullkomliga, ondskan. Jesus, Guds son, möter religiösa ledare måna om sin ställning eller världsliga ledare som inte vill ha konkurrens makten. Jesus utgör ett hot mot bägge och kommer att avrättas, ett beslut sanktionerat både av den religiösa och världsliga makten.

Hur gick det med lärjungarna? Jesus hade förberett dem, sagt ”jag ska lida och dö, och uppstå igen”. Människosonen kommer att utlämnas i de orättfärdigas händer, upphöjas, dra alla till sig. Men Gud kommer att använda detta till något stort, ofattbart. Ja, ni får se, om ni är beredda.

Hur gick det med lärjungarna, var de beredda? Tveksamt. Lärjungarna som borde ha varit beredda, var plötsligt allt annat än vakna. När Jesus kallar några av dem att vaka tillsammans med honom i Getsemane sover de som små barnungar efter en lång och påfrestande dag. Trots att Jesus väcker dem flera gånger somnar de igen. Sedan när förrädaren och soldaterna kommer för att hämta Jesus flyr de hals över huvud. Inga stilpoäng här inte.

För faktum kvarstår. Lärjungarna svek. Lärjungarna övergav. Lärjungarna klarade inte provet. I prövningens stund var deras lojalitet inget värt. Tre år med Mästaren och så det här.

Vi då? Vi som fått läsa både den här och andra berättelser om att vara beredda, vaksamma. Vad betyder det för oss. Vad ska vi vara beredda på, vaksamma över? Vad är det för omvälvande som kommer att hända? Hur kan vi förbereda oss? Vad betyder det att ha lamporna brinnande?

Är det att tända ljus på självständighetsdagen?

Finlands 102 självständighetsdag begick med sedvanlig ljuständning, uppvaktning vid hjältegravar, slottsbal och olika demonstrationer. Enligt YLE:s rapportering demonstrerade bland annat Soldiers of Odin med 250 deltagare, i det ultranationalistiska 612-demonstrationståget deltog 1 500 och tåget Helsingfors utan nazister gick 2700 deltagare.” För en del demonstranter är nationen Finland endast för vita, för andra är Finland en välkomnande gemenskap där alla ryms med. I båda lägren finns sådana som motiverar sin åsikt med kristna värderingar. Det är nu det gäller att vara vaken, att se upp. Så att inte tro och religion kapas och utnyttjas i felaktiga syften.

Är det kanske här vi ska vara, ute på gatorna med våra brinnande lampor och ljus, vi som i Bibeln uppmanas stå emot mörkrets makter och övervinna det onda med det goda? Kan vi med vår närvaro ge godhet och medmänsklighet ett ansikte kanske det är just det vi ska göra. Tänk om alla kyrkor och församlingar skulle göra en liten pilgrimsvandring för ett mänskligt och fredligt samhälle den 6 december.

Knappt har en del talat sig varma över våra krigsveteraner som gav sitt liv och sin ungdom för vårt lands frihet, innan andra lyfter upp hotbilden från öst på nytt. Men tänk om hotet inte främst kommer utifrån, utan inifrån, vår egen nation, våra egna hjärtan. Tänk om att vara vaken och beredd innebär att lyfta fram goda värderingar, respekt, människovärde, att motarbeta hatprat, att lyssna innan vi påstår något.

När Jesus uppmanar oss att vara vakna och beredda handlar om något vi själva kan påverka. Hur ska vi månne förstå Jesus uppmaning till oss i vår tid? För det är ju det som är poängen med bibelordet. För lärjungarna är det redan för sent. Det klarade inte provet. För oss finns det ännu tid. Ska vi klara prövningen?

Omöjligt att veta. Vi vet ju inte ens vad prövningen kommer att innebära, eller när den kommer att inträffa. Hur ska vi då kunna förbereda oss?

Om jorden kolliderar med en komet och exploderar är det inte mycket vi kan göra för att förhindra det. Om ett krig eller en flyktingkatastrof inträffar är det inte mycket vi kan göra för att förhindra det. Om en ekonomisk recession inträffar står vi lika hjälplösa. Om någon nära anhörig dör kan vi ingenting göra.

Men vänta nu. Vårt land har upplevt krig, vi har sett resultatet av en flyktingkatastrof i form av 30 000 asylsökare åren 2015-2016. Många har upplevt recession eller ekonomiska svårigheter. De flesta av oss sörjer någon anhörig.

Vad hände när de här sakerna hände, vad gjorde vid då, hur reagerade vi, vad kände vi, hur handlade vi?

En kris är en möjlighet. I och ur det till synes onda kan Gud skapa något nytt, något gott. När sorgen drabbar och livets matta dras undan våra fötter, när vi tappar fästet och inte orkar se framåt, då har vi mött människor som brytt sig om, som tagit kontakt, som erbjudit hjälp. I alla dessa situationer har det funnits människor som fäst upp sina kläder, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna, rapporterat på sociala medier, spridit nyheter om det aktuella läget, satt vita hjälmar på sina huvuden, kört ambulanser, opererat, förbundit, räddat liv.

I krigets hämningslösa dödande finns det också människor som bryr sig, som vill hjälpa, som med risk för sina egna liv gräver fram döda och sårade ur ruinerna, som förbinder sårade, som ger bortkomna barn tillbaka till sina föräldrar. När flyktingarna kommit är det många som upplåtit sina hem, kyrkor och fritidsgårdar som sovplatser, mat och samtal.

Vi är inte helt utlämnade till det okända. Vi vet något om hur vi, kyrkorna och samhället reagerar i kris. Allt är vi inte stolta över. Men ofta nog har Guds kärlek och omsorg synts i hur människor har behandlat varandra. Godhet och barmhärtighet i kristid.

Hur kom vi hit förresten, från Jesu uppmaning att vara beredd till att hjälpa flyktingar.

Kanske för att det i grund och botten alltid handlar om att Jesus genom sin uppmaning att vara på alerten vill få oss att tänka på vilka människor vi vill vara. Vill vi tala och leva generöst och öppet så låt oss då bli mera generösa och öppna. Vill vi engagera oss för dem som sörjer, är utsatta och har det svårt, låt oss då engagera oss och söka oss till sådana aktiviteter där vi kan hjälpa.

Vår livsberättelse säger något om huruvida vi är beredda, har våra lampor brinnande, har fäst upp våra kläder. Vår gudsrelation säger något om vår beredskap att hjälpa vår nästa.

Om det finns konsekvens i våra liv i form av tro, hopp och kärlek behöver vi inte vara rädda för det stora okända. Sällan kommer det nämligen som något stort och okänt. Oftare som något till synes smått och betydelselöst, som en liten förskjutning i språket. Hur talar vi om ”de andra”, hur förhåller vi oss till ”de annorlunda”. Normalisering av rasistiskt färgade ord, meningar och attityder. Är vi då vakna? Är vi då beredda att säga ifrån? Kanske be om förlåtelse.

Men texten handlar också om att Jesus ska komma. Jesus ska komma i sin härlighet. Hur och när lär vi inte få veta, dag och stund är ännu hemligt. Låt oss därför öppna våra hjärtan och liv för Guds möjligheter. Låt oss öppna oss för Jesus att visa sin härlighet. I vårt liv. I församlingen.

För vad är bättre än när Mästaren kommer än att han får se att det är business as usual i församlingen. Att församlingen troget fortsätter med de grundläggande handlingarna. Som att älska Gud genom att tjäna varandra. Som att förkunna Ordet, praktisera nåden, lovsjunga och be och se till att alla har tillräckligt. Allt i väntan på Mästarens återkomst och Guds rikes uppenbarande.

Amen.  

Kristus – vår domare och vår nästa

Predikan i Betel.  Domsöndagen 24.11.2019

Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

****

Idag är det domsöndagen eller Kristi herraväldes söndag. Det är också den sista söndagen på det västerländska kyrkoåret som på ett naturligt sätt förbereder oss för kyrkoårets början, första advent. Östkyrkans, de ortodoxa kyrkornas, kyrkoår inleds den 1 september.

Domsöndagen är kanske den söndag som har det sämsta ryktet av alla söndagar. Associationerna går lätt till dömande, fördömande, helvetesskildringar som Dantes inferno, eviga straff eller eld och svavelosande predikningar. Det finns många ångestskapande element kring hur kyrkan handskats med den yttersta domen. Kanske tyckte prästerskapet att det bästa sättet att hålla koll på församlingsborna var att hota med helvetet. Med tanke på samhällsmoralen. Man ville få bukt med tjuveriet, dryckenskapen. Och tänk på alla utomäktenskapliga barn som kunde bli resultatet av sexuella utsvävningar. Barnets bästa fanns inte med då. Oäkting fick man heta hela livet ut.

Så ja, det fanns en viss idé med att hota med helvetet. Förståeligt kanske men försvarbart, tja. Resultatet blev ju ofta att tron på en rättvis och dömande Gud förvandlades till en orättvis och fördömande Gud, gudsfruktan och respekt byttes ut mot rädsla och skräck. Inte att undra på att kritiken mot kyrkan och dess budskap blev stark. Fortfarande kan man möta liknande kritik: Varför skulle jag tro en Gud som presenteras som en kontrollfreak och lägger sig i allt jag gör, från köket till sängkammaren.

Idag tycker jag vi börjar från rent bord och skippar allt tal om fördömelse, helvete, eviga straff och svavelosande sjöar.

Att läsa enskilda bibeltexter är viktigt. Att läsa bibeltexter tillsammans och lägga tusenbitarspusslet är minst lika viktigt. Vi kan meditera över ett vackert ord eller en berättelse, men det är först när vi ser vad den tillför ”the big picture” som vi kan uppskatta den till fullo. Så också med texterna om domen, den yttersta dagen, Herrens dag, rättvisans dag.

Det handlar om ansvar. Redan från början handlar det om ansvar. Människan fick ansvar över trädgården, skapelsen. De skulle så, plantera, vattna, se till att harmonin bevarades. Kommunicera med trädgårdsmästaren och alla trädgårdens invånare, däggdjur, fåglar, fjärilar, träd, örter och blommor. Vi anar att det gick bra ett tag, ända tills gränsen kom emot. Det här får ni inte göra, säger trädgårdsmästaren. Det här trädet låter ni bli. Och vad gör de nyfikna, glada, upptäcktsglada, naiva, människobarnen. De tänkte som Nike: Just do it. And they did it. And they screwed it up.

Jo, syndafallet är vår berättelse, tidlös, ofattbar, mysteriös, alltid aktuell. Den handlar om ett brott. Ett brott mot ansvar och förtroende. Men bakom allt detta, en nyfikenhet, en upptäckarglädje förenat med en stor dos aningslöshet. ”Vad skulle kunna hända, vi har det bra här. Inte kan det vara så farligt. Se hur vacker den är, känn hur gott det smakar.”

Men det händer. Trots att, som jag föreställer mig, hela skapelsen liksom ropar: Gör det inte! Men solen går i moln. Blommorna vissnar. Fåglarna tystnar. Djuren drar sig undan.

Och allt sedan dess har människan levt i spänningsfältet mellan himmel och jord, uppgift och ansvar, tro och förtvivlan, skaparglädje och misströstan.

Som Bibeln börjar så slutar den också (nästan i alla fall, Matt. 25 är inte riktigt sista kapitlet), med en berättelse om människans ansvar. Både skapelseberättelsen och berättelsen om den yttersta domen handlar om ansvarsfullhet. Däremellan finns hundratals berättelser om hur Gud vill lära människan just detta, ansvarsfullhet.

Vi möter Josef för ansvarsfullt förvaltar Egyptens rikedomar. Vi möter Israels kungar som uppvisare en varierande grad av ansvar, eller brist på ansvar. Vi möter profeter som tar sitt ansvar och ställer kungar och makthavare till svars, till ansvar för sina gärningar. Den som inte tar sitt ansvar kommer att få sitt straff. Den som är stark måste vara snäll, den som har makt måste se till de svaga, den som är rik har ansvar för de fattiga, föräldrar har ansvar för sina barn, lärare ansvar för sina elever. Och som situationen på dagens arbetsmarknad vittnar om, arbetsgivare har ansvar för sina anställda, eller borde ha det. När de brister i ansvar blir folk missnöjda och strejkar. Men ansvaret för företaget då, landets ekonomi. Ibland är det svårt att balansera, vilket ansvar får först. Vad ska vi prioritera?

Bibeln är rätt tydlig. Människan har ansvar för skapelsen, ansvar för medmänniskan, ansvar för miljön, ansvar för relationer, ansvar för nuet, ansvar för framtiden. Som grund för allt detta har människan också ansvar för relationen till Gud, skaparen, försonaren, livgivaren.

Men idag befinner vi oss i salen, den stora salen där alla är samlade. Det är det stora årsmötet, dags för redovisning, revision. Dags att läsa mänsklighetens verksamhetsberättelse. Vad har gjorts, vad har blivit ogjort? Vem är ansvarig, vem ska ställas till svars? Vad blir följderna?

För att kunna svara på de frågorna är det viktigt att se vad det står i Guds verksamhetsplan för mänskligheten. Vad vill Gud göra, vad vill Gud att vis ska göra, vad kan vi göra tillsammans för jorden, för världen, för medmänniskorna, för församlingen.

Jesus nämner dessa mina minsta, dem som han ställer särskilt i fokus på domens dag. Jesu samtida föreställde sig att Messias skulle komma för att döma hur Israel behandlades av sina grannfolk? Men Jesus utvidgar frågeställningen. Han frågar efter hur hans efterföljare behandlas av sin omgivning. Hur behandlas Jesu efterföljare, våra kristna bröder och systrar i olika delar av världen idag?

Idag är det naturligt att ytterligare vidga perspektivet. Nu gäller det inte endast våra trossyskon, utan människor i olika länder och kulturer som utsätts för trakasserier, våld och orättvisor. Alla är vi Guds barn, skapade av kärlek till att ta hand om skapelsen och varandra.  

Om vi gör en snabbkoll i Guds verksamhetsberättelse, vad den ska innehålla, märker vi att det handlar både om attityd och handling.

Vi ser att det handlar om tro, hopp, kärlek. Om att älska Gud, varandra och oss själva. Att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Vi möter Andens frukter, resultatet av Guds kärlek i våra liv: Glädje, frid, tålamod och många andra egenskaper. Vi ser hur Gud vill befria oss från det som är ont, begränsande, förminskande till att göra oss fria att älska, tjäna, glädjas och finna hopp. Friheten har två dimensioner, frihet från och befrielse till. Vi läser om att ett nådens år från Herren ska bryta in.

Vi får tro på den ultimata rättfärdigheten, där alla har tillräckligt och ingen lider brist. Där alla hungriga blir mättade, alla nakna får ta emot kläder, alla ensamma får besök. En tid när var och en blir sedd och hörd, får sina behov tillgodosedda.

Vi ber om den heliga Andens kraft och vishet att hjälpa varandra att se Kristus i vår medmänniska. Då kan vi bli befriade att leda andra till frihet och befrielse.

Då ska ingen av oss behöva stå där och säga: Herre, när såg vi dig naken, hungrig, i fängelse? Eller: Herre, vi visste inte.

För nu vet vi. Kristus är en av oss, där vi minst anar det. Han är både domare och den utsatta. Både den fullkomliga och den kraftlösa. Bara den som är sann Gud och sann människa kan samtidigt vara kärleksfull och rättfärdig. En sådan Gud vill jag tro på. En sådan Gud får vi möta idag, domens dag.  

Amen.

Hosiannasöndag!

Predikan i svenska Tomasmässan, Johannes kyrka, Helsingfors,

26 november 2019, kl 18

Markus 11:1-11

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Jag har alltid funderat över hur det kom sig att att lärjungarna bara kunde hämta ett föl med hänvisningen att Herren behöver den. När jag var liten tänkte jag att det kanske var ett av Jesu under. Idag tänker jag mera att Jesus hade gjort litet förberedelser. Det för oss till uttrycket ”att gå i förberedda gärningar”. För en troende handlar det om uppleva Guds ledning. I dagens evangelietext handlar det om hur Jesus uppfyllde profetian från profeten Sakarja 9:9 ”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.”

Men för att vi ska förstå att den här berättelsen handlar om litet mer än om en vuxen man som rider på ett litet åsneföl med en skrikande folkhop omkring sig kan det vara bra att vi backar bandet och titta oss omkring litet.
Vad är det som händer egentligen, hur kan det bli såhär?

Svaret är enkelt.

När förväntningar följts av besvikelser under lång tid och när förväntningarna äntligen uppfylls då kan det bli galet och roligt. Jag tänker på hur fotbollsfinland under många år åkt bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, glädje och förväntan. Ska vårt manliga fotbollslandslag Huuhkajat / Berguvarna någonsin ska nå slutspelet i Europeiska fotbollsmästerskapet? En vunnen match två förlorade, någon oavgjord och så här nära, men ändå inte. Ända tills nu. ”Hela Finland jublade”, kunde vi läsa på löpsedlarna. Folk drog ut på gatorna och stackars Havis Amanda fick utstå ännu en förnedrande behandling.

Fotboll. Eller politik.

Vi tänker på alla de folkrörelser, proteströrelser, som växer fram i olika delar av världen. Där förväntan på ett bättre liv och en ljusare framtid gång på gång slås i spillror. Till sist behövs det bara att bensinpriset höjs, en liten lagändring eller något annat som gör att frustrationens bägare svämmar över. Vi tänker Gula västarna i Frankrike, studenterna i Hong Kong, människorna i Chile, Irak, Iran, Palestina. Alla dessa platser där missnöjet har pyrt och tålamodet tagit slut. Till sist behövs det bara en utlösande faktor som gör att folk drar ut på gatorna.

Om vi då tänker oss en kombination av dessa två, missnöjet över förtryck och orättvisor kombinerat med glädje och förväntan över en firad hjälte som ska befria oss från allt detta, då börjar vi kanske ana litet vad intåget i Jerusalem handlar om.

Tvåhundra år innan Jesus tidigare hade den judiske befriaren Judas Mackabeus besegrat den syriska kungen Antiochus Epifanes. Mackabeus och hans soldater hade befriat Jerusalem, renat templet och byggt upp det på nytt. Också då hade människorna dragit ut på gatorna med kvistar i sina händer för att hälsa sin befriare.

Vi tycker kanske att vårt minne är kort, men ett folks eller en nations minne är långt. Där är tvåhundra år ingenting. Om man inte är finländare förstås, som nation är Finland ännu rätt ung, och fortfarande är vinterkriget för åttio år sedan det som håller skapar sammanhållning. Och presidentbalen på slottet förstås.

Jesus rider in i Jerusalem på folkets förväntningar, frihetslängtan och glädje över att befrielsens dag snart är inne. Alla jublar och är glada. Hosianna, kom Herre, fräls oss! Välsignad vare han, David son. Alla vet det, känner det på sig. Till och med en blind tiggare, Bartimaios, som vi läser om i föregående kapitel, känner det på sig när han identifierar Jesus som kungaättlingen Davids son. En som både är folkets befriare och den som kan ge honom synen tillbaka.

Men sen då, efter intåget? Sen då, ja, sen händer ingenting. Inga demonstranter stormar parlamentet, ingen tänder eld på bilar eller kastar sten mot beväpnade poliser, ingen går arm i arm och sjunger We shall overcome. Rörelsen avtar, mattas av och upphör. Jesus stiger av fölet och drar vidare med sina lärjungar. Som om ingenting hänt. Nästan ingenting. För det har ju faktiskt hänt. Folkets befriare har annonserat sig. Men inte på det sätt som vi tänkt oss.

Är vi besvikna? Vi som stått där vid vägkanten, tagit av oss mantlarna och brett ut dem inför kungen. Vi har viftat med kvistarna, vi har känt samhörigheten i glädjen över vår befriare. Nu, äntligen händer det! Men sen så händer ingenting. Förutom att det händer. Men på ett annat sätt.

För när vi läser vidare i Markus evangelium, lägger vi märke till hur Jesus, i det han säger och det han gör, visar att det rike han annonserar vid intåget i Jerusalem är av annat slag än politisk och militär makt.

Och nu när vi har den kunskapen, får vi med ännu större glädje och iver ge vår hyllning till Jesus vår kung. Är vi beredda att låta kung Jesus ta makten över vårt liv. Han som lovat att hans ok är milt och hans börda lätt. Men som också kräver allt av oss. Liksom den rike unge mannen som uppmanas sälja allt han äger och ge åt det fattiga så kommer vi också, när vi följer Jesus, att han vill förfoga över hela vårt liv.

Kung Jesus är inte som dagens kungligheter, avdankade maktsymboler från en svunnen tid. Kung Jesus kräver vår lydnad och lojalitet. Inte som en diktator, men som en kärleksfull och nådefull härskare som puttar wannabe-härskare från deras troner och lyfter upp de svaga och utsatta, ger dem upprättelse och människovärdighet.

En sådan kung firar vi idag. Låt oss bjuda in kung Jesus i våra liv, i vårt hem, i vår ekonomi, i våra tankar och fantasi, i våra relationer och vår tidsanvändning. Vi får abdikera och ge över åt Jesus, glatt, frivilligt och tillitsfullt. Han är den som kommer. Han är den som förblir oss nära. Han är den som ger oss framtid och hopp. Varje dag.

Hosianna är ingen black Friday, det är en happy Sunday!
Amen.

Text: Jani Edström

Kors och efterföljelse

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Matt. 16:24

Det finns knappast någon symbol som orsakat så mycket splittring och kontrovers som korset. I romarriket var korset ett tortyr- och avrättningsredskap. För de tidiga kristna blev Jesu kors en segerns och hoppets symbol mitt under förföljelser och förödmjukelser. Under medeltiden sydde riddarna korset på sina kläder och drog sedan i väg för att strida mot de ”otrogna” i det heliga landet. På vägen dit mördade de och våldtog med påvens goda minne enligt valspråket ”Gud vill det”.

Författaren Sven Lidman diktade ”ditt kors som svärd jag tagit” i en numera utgången psalmvers. Världsevangelisten Billy Graham ordnade stora evangelisationskampanjer och kallade dem korståg (crusades). En amerikansk president drog ut i korståg mot muslimska terrorister hösten 2001 och vände upp och ned på världen. Terrorgruppen ISIS avrättade kristna på kors i sitt besinningslösa våld.

Korset som religiös identitetsmarkör ifrågasätts numera. Arbetsgivare och myndigheter kan i vissa fall förbjuda personer att bära prydnadskors eller andra religiösa symboler. En finländsk asylsökare och före detta muslim visade nyligen hur han hade tatuerat ett kors på sin axel och blivit föremål för trakasserier och förföljelse. Men korset ger honom glädje, styrka och uthållighet.
Korset är mer än en prydnad, det säger något om vilka vi är. Jesus väljer korset som symbol för efterföljelse när han talar till sina lärjungar. Kanske för att han visste hur hans jordiska liv skulle sluta, kanske för att förbereda lärjungarna på det värsta och visa på efterföljelsens allvar.

Jag var tolv år och hade nyss fått min första bibel, ”av kungen gillad och stadfäst”. Enligt läsartraditionen läste jag som det stod. Orden ur Jesu egen mun om att ta sitt kors och följa honom passerade genom århundradena rakt in i mitt medvetande. Sedan dess blev ingenting sig riktigt likt. Konturerna av en annan Jesus växte fram. Bilden av Jesus som undergöraren och ”barnens vän” kompletterades av Mästaren som kritiserade de rika, gav hycklarna något att tänka på och krävde något av sina efterföljare. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv.” Jo, jag ville ju följa Jesus, men förneka mig själv?

Att följa Jesus kändes både tryggt och skrämmande. Tryggt att veta att Jesus gick framför mig. Skrämmande att inte alltid veta vart vi var på väg. Nu var det inte längre fråga om vilken väg jag valde, utan om jag var beredd att gå i Jesu fotspår. Att börja leva med tanken på att någon annan ville något med mitt liv var inte lätt. Men alternativet att endast vara utelämnad till mig själv hade redan visat sig vara en återvändsgränd.

Idag, långt senare, drabbar mig Jesus ord på nytt. Samma känslor av nyfikenhet (vad vill han mig?) och uppgivenhet (jag fixar inte det här ensam). Men idag finns det också en djupare insikt när jag läser texten, en erfarenhet som jag delar med många Jesustroende både i historien och i samtiden.

Den Jesus som kallar till efterföljelse är också den som ger mig modet att följa efter. ”Har du mod att följa Jesus?” Nej, det har jag inte. Men jag litar på att Jesus ger mig modet. Mod att leva, mod att följa efter. Samma mästare som ber mig att ta mitt kors på mig är också den som hjälper mig att följa i hans fotspår.

Att följa Jesus är inte människans första val: ”Låt mig först gå för att…”. Men Jesus menar allvar. Han ger oss inget annat val än att sätta honom först. Allt annat är att missa målet. Och ”missa målet”, det är grekiskans uttryck för synd, men att följa Jesus är nåd.

Jesus inskärper allvaret i efterföljelsen genom att tala om korset. Ständigt detta kors. Det tycks finnas ett inbyggt motstånd mot att följa Jesus. Men när vi väl tagit emot efterföljelsens nåd och börjat vandra i Jesu fotspår får vi också hjälp att ta ut kursen, riktningen, för vårt liv på nytt. Vi glömmer det som ligger bakom och riktar blicken framåt. Vi får ”ta rygg” på Jesus och ta emot den ”draghjälp” han ger oss.

Bön

****

Tack Jesus för att dina vägar alltid är rätta vägar. Tack för att din heliga Ande ger oss kraften att följa efter dig. Ge oss mod att följa dit du kallar oss, i engagemang för fred och rättvisa, in i ensamhet, stillhet och kontemplation, i mötet med det okända, när vi delar tron med dem vi möter. Tack för att du delar glädje, hopp och lidande med din kyrka i hela världen. Tack för korset som förenar och drar oss närmare dig och varandra. Amen.

Text: Jani Edström (tidigare publicerad i Sändaren)

Människofiskare och människorättskämpar

Lukas 4:16-30
Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

När Jesus kallar sina lärjungar bjuder han dem att bli ”människofiskare”. Flera av lärjungarna var yrkesfiskare så för det var ett ord som de kunde ta till sig, till och med småle åt. ”Människofiskare, vad då liksom? Vad är det han vill att vi ska vara, vad kallar han oss till?” Ja, vilket uppdrag och hade Jesus tänkt för sina följare när han ropade på Gennesaretstranden: Kom och följ mig. Jag skall jag göra er till människofiskare” (Mark. 1:17).

Svaret blir tydligt när vi läser om Jesus i synagogan i Nasaret, dagen då han gör sin programförklaring med hjälp av profeten Jesajas text (Luk. 4:16-23). Jesus kunde lika gärna ha kallat sina följare att bli mänskorättskämpar som mänskofiskare. Det handlade ju om att befria människor från olika slag av synd fångenskap och förtryck och proklamera Guds kärlek, ett nådens år från Herren.

Jesu tal fick ett blandat mottagande. Många prisade honom för ”de ljuvliga orden”. Andra ifrågasatte honom, han var ju ändå bara ”Josefs son”. När Jesus märker hur människorna missar budskapet blir han upprörd. Istället för att lyssna på vad han säger, kommenterar de bara hans person och uppväxt. Men säger Jesus, tro inte att ni har någon hemmaplansfavör inför Gud. Gud har överskridit gränser tidigare och kan göra det igen. Profeten Elia hade ju under hungersnöden hjälpt en änka i Sarefat, utanför Israel (1 Kung. 18:14). Profeten Elisa botade ingen förutom syriern Naaman, befälhavare hos det arameiska grannfolket (2 Kung. 5:14) och profeten Jona kallades till Nineve, långt bort hemifrån. Gud är beredd att överskrida alla möjliga gränser för att visa sin kärlek mot alla.

Talet om Guds gränslösa omsorg blev för mycket för folket i synagogan. Att också andra folk skulle ha värde och rättigheter hos Gud stämde inte med den bild man hade. Jesu gränsöverskridande tal uppfattades som en provokation och han blev utslängd ur synagogan.

Allt Jesus sade och gjorde efter detta handlade om ”Guds rike” (Matt. 4:17). Men det handlade inte om något överjordiskt kungadöme uppe bland molnen, utan om en fortsättning på det som många profeter talat om. En tid av fred och frihet, där ingen led brist. Jesus verkade konstigt nog inte vara särskilt upptagen av att erbjuda människorna en himmel dit vi kommer när vi dör. Han var mycket mera fokuserad på livet här. Han förkunnade ett nytt sätt att leva och kallade sina lärjungar till ett liv där Guds rikes värderingar, kärlek, enhet, omtanke, skulle vara riktgivande i ord och handlingar.

I den tidiga kristna församlingen märker vi hur tydlig kopplingen är mellan ord och handling. Orden ska backas upp av handlingar. Relationer ska präglas av ärlighet och respekt. Kärleken ska vara uppriktig och gränsöverskridande. Varken kön, etnicitet, eller nationalitet utgör något hinder för Kristi inkluderande kärlek (Gal. 3:28). Ingenting kan stå i vägen för den, inte ens döden. Jesus Kristus har ju besegrat döden (Rom 8:35). Jesus är kung, inte caesar, var de första kristnas bekännelse. Jesus är vår kyrios!

Män och kvinnor, barn och vuxna, slavar och fria samlades till gudstjänst och brödbrytande. Kristna familjer tog sig an spädbarn som kastats på sophögen. Männen levde återhållsamt med sina hustrur och inte som vanliga romerska män som tvingade kvinnor till sex när de hade chansen. De levde fredligt, bar inte vapen, tjänade inte i det romerska imperiets armé. De levde i tacksamhet över att Guds rike höll på att bryta in. Jesus hade uppstått från de döda, ingenting var längre omöjligt.

Första århundradets kristna kan ses som en radikal rörelse driven av Jesu kärlek. De var Guds mänskorättskämpar – även om de inte kallade sig det – för de försvarade varje människas rätt att bli sedd och hörd och respekterad som Guds skapelse och avbild. De förkunnade Guds frälsningsbudskap, de bad för sjuka, de tog sig an de svaga, de samlade in mat och förnödenheter till dem som behövde.

Ordet mänskorättskämpe förknippas ofta med speciella stora organisationer eller kända personer. Men som Jesu följare och delar av Kristi kyrka får vi alla vara det. Församlingen är kallad att besöka ensamma, sjuka och fängslade, ge mat åt hungriga och kläder åt de fattiga. Vi har fått i uppdrag att oss an främlingar, fader- och moderlösa. Idag får vi jobba mot mobbning, hatretorik och rasism. Vi kan till och med tvingas bli en irriterande törntagg i samhällskroppen när beslutsfattarna inte prioriteringar de utsatta och marginaliserade (Matt 25:35-37).

Världen idag behöver människofiskare som också är mänskorättskämpar.

Vilka är de då, hur ser sådana människor ut? Vilka speciella kännetecken har de?

Det är två saker som Jesus ofta påminner sina följare om. Det ena är att vi ska be. Därför ger han oss en bön som innefattar allt, Vår fader. En bön som är både personlig och världstillvänd. En bön som både riktar sig inåt, mot våra intentioner och motiv och utåt, mot världen. En bön om att Guds rike ska komma, att Guds vilja ska ske.

En annan sak Jesus vill lära oss är att aldrig ska ge upp. Han gör det ofta i berättelseform. En envis änka som känner sig orättvist behandlad går upp till domare varje dag för att hävda sin rätt. Till sist ger domaren efter, inte för att han skulle bry sig om kvinnan, men för att hon är så envis. En annan gång får en familj besök sent en kväll och har inget att bjuda sin gäst. Mannen går till grannen för att be om litet mat. Grannen har nyss gått och lagt sig och barnen sover. Men mannen fortsätter att banka på dörren. Till sist ger grannen upp och hämtar litet mat ur skafferiet och ger åt mannen som kan bjuda sin gäst på kvällsvard. Envishet lönar sig, också med människor som inte annars skulle bry sig. Tänk då på Gud som inget hellre vill än ge oss det vi ber om, säger Jesus.

Människorättskämpar är envisa. De är ofta personer som både ber och har ett rikt inre liv. De låter sitt sinne formas utifrån drömmarna de bär på. De lever som om drömmen redan vore sanna. De låter sig inte hindras av besvärliga omständigheter.

Guds mänskorättskämpar ber ”Gud, låt ditt rike komma” och gör de allt de kan för att Guds rike ska ta plats i deras egna liv och i världen runtomkring. Egentligen är det inte varken lättare eller svårare än så.

Jag tänker på Abiy Ahmed, 43, mottagare av årets Nobels fredspris. Han fick priset för att han fått slut på den långvariga konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Ahmed är premiärminister i Etiopien och en varmt troende kristen, aktiv i den lokala pingstkyrkan. Han ber och han är envis, och han är inte ensam.

Det är tillsammans med andra som vi kan förändra världen. Det är i gemenskapen som visionen om en bättre värld i enlighet med Guds rikes förebild kan slå rot. Det är i gemenskapen vi får kraft och mod att göra det som måste göras.

När vi tittar oss omkring märker vi kanske att vi redan är en del av en gemenskap. En kyrka, en församling, bönegrupp, en skolklass, en arbetsplats, en teatergrupp, en frivilligorganisation, en idrottsförening. Här finns människor som kanske också vill göra något för andra. Men hur vet vi det om vi inte har frågat?

Guds godhet är inte begränsad till kyrkan. Fred och befrielse behövs överallt. Guds rättfärdighet och människors längtan efter fred och rättvisa rinner idag över alla bräddar. Bland demonstranterna i Hong Kong. Hos de modiga kvinnorna i Saudiarabien. Bland journalisterna i Ryssland. Hos dem som bär metoo-rörelsen vidare. Bland dem som outtröttligt arbetar för mission, bistånd och utveckling. Hos dem som ser regnbågens färger som en symbol för sitt människovärde. Hos dem står upp för allas rätt till ett människovärdigt liv. Hos alla barn och unga som vill kräver en boboelig jord i framtiden.

Tillsammans med alla dessa våra systrar och bröder ber vi envist: Herre, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Amen.

Text: Jani Edström.

Predikan 27.10.2019, radiogudstjänst från Betelkyrkan i Yle Vega

Frihet och gränser

Predikan i jazzgudstjänsten, 13.10.2018 kl. 11, Betaniakyrkan, Jakobstad

Luk. 14:1-6

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariséerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Frihet och gränser, tradition och förnyelse är saker som kännetecknar såväl livet som musiken.

Jazzmusiken lever hela tiden i gränslandet mellan tradition och förnyelse. Redan här på Jeppis Jazz Festival har vi lyssnat till artister som representerar många olika stilarter och tidsepoker. I fredags fick vi lyssna till pianisten David Braid som tog oss med på en resa mellan Chopin, kinesisk folkmusik och det kristna helgonet Teresa av Ávila och hennes bok Den inre borgen. Var det jazz? Själv var David Braid något tveksam till att genrebestämma sin musik. Det var i alla fall musik som berörde och som hjälpte oss att utforska vårt inre landskap, vår relation till oss själva, varandra och Gud. Så upplevde jag det i alla fall. 

I dagens berättelse hittar vi Jesus som inför frågan vad som är tillåtet att göra på sabbaten. Det är ingen teoretisk fråga. För framför Jesus står plötsligt en människa som aktualiserar problemet. Vad är tillåtet? Mannen lider av vatten i kroppen, onaturliga vätskeansamling i vävnaderna, eller ödem, skulle vi kanske säga idag. Någon hade fört in mannen till fariséns hus för att kolla vad Jesus skulle göra. Skulle han hålla sig fast vid traditionen eller skulle han bryta mot den? Var sabbaten till för människan eller människan för sabbaten?

Sabbaten var och är fortfarande den viktigaste judiska traditionen. Sabbaten är ett gudsbevis. Ett folk som hållit fast vid sin tradition så länge.

Sabbaten firas från mörkrets in­brott på fre­dag till sam­ma tid­punkt på lördag. I Mo­seböcker­na påbjuds sab­ba­ten fle­ra gång­er, med del­vis oli­ka mo­ti­ve­ring­ar. Den fram­ställs som en upp­rep­ning av Guds vi­lo­dag ef­ter ska­pel­sen. Den är ett tecken på Guds förbund med Israel. Den fi­ras med ”en he­lig sam­man­komst”. I 5 Mos ges sab­ba­ten en so­ci­al tolk­ning: den skall ge behövlig vi­la åt al­la, fria, sla­var och in­vand­ra­re, och även åt ar­bets­dju­ren.

Den som bröt mot sabbatsbudet skulle dö. Men, den­na bestämmel­se, lik­som and­ra lik­nan­de, sat­tes i prak­ti­ken ur spel re­dan av rabbinernas tolk­nings­tra­di­tion. Rabbinerna var inte bokstavstrogna, utan gjorde hela tiden nya tolkningar utifrån tidens krav. Det har de fortsatt med idag, och det finns olika skolor och traditioner kring hur en rättrogen jude ska förhålla sig till moderna företeelser. Rabbinerna var litet som jazzmusiker, de tolkade traditionen på nytt sätt.

Som Människosonen och Guds son anser sig Jesus kunna förhålla sig fritt till sab­bats­reg­ler­na. Det är just det som händer i berättelsen vi nyss läste.

Vad är viktigare, människan eller reglerna, Guds omsorg eller budorden, traditionen eller förnyelsen?

Det bästa sättet för oss att ta reda på det är att kolla hur Jesus gjorde. Han gjorde som varje jazzmusiker gör. Han höll sig till traditionen, inom traditionen och kunde därför sedan också bryta mot traditionen för att lyfta fram nya saker, utan att fördenskull överge traditionen.

Ta det här med att gå över gränser. Jesus gick över gränsen till Samaria och lät sig inte hindras av traditionella fördomar och misstro mellan judar och samarier. Jesus gick över gränsen mellan könen och vad som ansågs vara passande för en judisk man och samtalade öppet med en samarisk kvinna. Gränsen till barnen som fullvärdiga personer bröt Jesus igenom när han tog dem i famnen och välsignade dem. Jesus gick över gränsen till de utstötta, de spetälska, de som levde utanför samhället, och gav dem människovärde.

Till och med de traditionella familjegränserna dras upp på nytt av Jesus. En gång vill hans mor och syskon vill träffa Jesus, kanske för att kolla att allt står rätt till med honom. Det är litet stökigt och Jesus har mycket folk omkring sig. Han ser på dem som sitter runt om­kring ho­nom och säger: ”Det här är min mor och mi­na bröder. Den som gör Guds vil­ja är min bror och sys­ter och mor.” Vem är min familj, den som gör min himmelske faders vilja? (Mark. 3:35).

Paulus fortsätter på ett liknande spår när han säger: här är inte jude eller grek, man och kvinna, slav eller fri, alla är vi ett i Kristus. Kyrkan, församlingen utgör en ny-familj, där Jesus död och uppståndelse skapar ny tillhörighet, nya blodsband.

Varför var Jesus beredd att utmana traditionen? Det var ju inte för att överge den, eller för att han skulle ha sett ned på eller föraktat sin egen tradition. Inget självändamål. Tvärtom fanns det element i hans egen tradition som glömts bort. Mänskobud istället för Guds bud. Saker han ville lyfta fram på ett nytt sätt.

Vad är det då som Jesus hela tiden återkommer till? Vad är det Jesus vill lyfta fram när han utmanar och förnyar.

Jo, Guds oändliga kärlek. Guds kärlek till världen, till människorna, speciellt de utsatta, de som ingen annan såg eller brydde sig om. Däremot gick han hårt åt dem som trodde sig vara bättre än andra, veta bäst, utnyttja de svaga för sina egna syften.

Så vad händer här i dagens evangelietext.

Jo, Jesus vänder sig till de laglärda och fariséerna och säger: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Det Jesus säger kanske är självklart för oss som läser berättelsen i dag. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att rädda liv. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att göra gott. Låt inte regler stå i vägen för Guds kärlek och omsorg. Men för fariséerna var det inte självklart. De var mera inriktade på tradition än förnyelse, mera inriktade på bokstaven än människan. Hur är det med oss idag när vi möts av nya utmaningar i vår egen tid? Tradition eller förnyelse,

Jesus lyfter fram människan. Var och en av oss är sedd av Gud själv. Var och en av oss är viktigare än regler. Om reglerna står i vägen för Guds kärlek är de inte längre värda att ha, om reglerna står i vägen för befrielsen måste reglerna slopas eller skrivas om. Guds befrielseverk går inte att stoppa.

När Guds befrielseverk burit frukt i historien har: Slavar har befriats. Kvinnor har emanciperats och tagit plats. Barn har setts som fullvärdiga människor, fått rätt till skolgång och hälsovård.

Befrielsen från synd, död, förtryck och exploatering går som en röd tråd genom hela Bibeln. Gud vill befria sin skapelse som ännu väntar på sin slutgiltiga befrielse.

Kyrkan, församlingen redskap för, platsen för Guds befrielseverk. Här har sången och musiken alltid spelat en viktig roll. Mirjams sång och dans efter att Israels folk korsat Jordan. Församlingens lovsång. Spirituals, gospels, blues och jazz. Musiken ger röst åt vår längtan efter befrielse, hopp och framtid. Oh, freedom, Come Sunday. We shall overcome. Free at last, thank God almighty I am free at last. Amen.

Jazz-Andrum

Andrum i Yle Vega, 10.10.2019. Jani Edström

Den här veckan firas jazzfestival i Jakobstad, Jeppis Jazz. Under festivalen hålls det konserter varje kväll i pubar, kaféer, kyrkor och konsertlokaler. På festivalens sista dag firas jazzgudstjänst i Betaniakyrkan med temat Go Freedom.

Många känner säkert till Jakobstad som källarbandens stad, inte minst genom Lars Sunds romaner. Det som kan vara litet överraskande för många är jazzens stora betydelse för stadens musikliv idag. Det har förstås att göra med att det har spelats jazzmusik i Jakobstad sedan 50-talet och att det numera utbildas jazzmusiker på hög nivå i stadens musikhus. Men framför allt för att det spelas jazz hela tiden.

Jazzmusiken har ofta levt i skuggan av annan kultur och andra musikformer. Samtidigt har jazzen alltid kommenterat det som händer i samhället runtomkring. Inte minst har jazzen gett sin röst åt alla dem som upplever förtryck, orättvisor, rasism och ekonomisk exploatering.

Lika visst som jazzmusikens kännspaka harmonik eller triolbaserade rytmik hör till jazzens dna, lika visst är jazzmusiken förenad med människors kamp för frihet och rättvisa. Det må sedan gälla kampen för medborgerliga rättigheter i USA på 1960-talet eller det brutala polisvåldet i de amerikanska innerstäderna idag. Men numera är jazzmusiken inte bara en nordamerikansk musikform, utan en global, gränsöverskridande musik där många kan känna igen sig och hitta sitt eget uttryck.

Redan år 1941 komponerade Duke Ellington musikalen Jump For Joy, hans första show med en socialpolitisk betydelse, som han själv uttryckte det. Där säger sångarna farväl till slaveriet på bomullsplantagerna, där tar man ställning mot barnarbetskraft och där är det slut med de orättfärdiga raslagarna. Glädjen över Guds rättfärdighet och befrielsearbete genomsyrar hela verket.

Den afroamerikanska filosofen Cornell West menar att jazzmusiken uttrycker en spiritualitet, en andlighet, som inte bara är rotad i de svartas kamp för frihet och respekt. Det är en musik som når ut till den kamp för frihet och rättvisa som andra folk upplever i världen idag. Det gäller demonstranterna på gatorna i Hongkong, Moskva eller Bagdad, båtflyktingarna på medelhavet, barnen i coltangruvorna i Kongo eller de underbetalda arbetarna i sweatshopsen i Sydostasien.

För dem alla spelar John Coltrane Love Supreme, Mahalia Jackson sjunger Motherless Child, Oscar Peterson spelar Hymn to Freedom, Billie Holiday sjunger Strange Fruit, Duke Ellingtons orkester spelar Almighty God has those Angels, Charlie Hadens Liberation Musik Orchestra spelar We shall overcome.

Jazzen är en musikform, vars rötter är lika djupt rotade i Guds rättfärdighet som i kampen mot det onda, lika mycket rotad i erfarenheten av orättvisor som i en övertygelse om att det goda kommer att segra.

Gud kan inte skiljas från kampen för rättfärdighet och rättvisa. Gud är per definition den som kämpar mot ondska, synd och död i vår värld. Gud är den som betalat det yttersta priset för att besegra döden, Jesu Kristi död på ett kors. Varför skulle då inte också musiken kunna vara ett redskap i denna kamp. Och mer än så, ett uttryck för att det finns en framtid och ett hopp.

Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor. Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad ännu är chockade över att en ung kvinna nyligen blev offer för ett ofattbart våldsdåd. Musiken kan inte återställa det som hänt. Men musiken kanske kan lindra smärtan för en stund, trösta och hela.

Jazz är frihetens musik som bär ekon från såväl Israels barns befrielse från Egypten och slavarnas work songs på bomullsfälten. Jazz är musik för en ordlös tillbedjan där vi får uppgå i en större kärleksfull närvaro utan krav. Jazz är musik som inbjuder till möte och kommunikation, till en djupare relation med Gud och gemenskap med varandra. Vi avrundar med en jazzversion av spiritualen, I want Jesus to walk with me.

Det här var Andrum med mig jazzpastorn Jani Edström.

Varför vi behöver jazzmusiker

Öppningstal vid Jeppis Jazz
Tisdagen den 8 oktober 2019, Black Sheep, Jakobstad
Jazzpastorn Jani Edström

Bästa jazzvänner!
Parhaat jazzin ystävät!
Dear Friends of the most wonderful contribution to our global culture, the music called jazz!

Jazz vobiscum!

Jag vill tacka arrangörerna för möjligheten att hålla ett kort anförande här på Black Sheep, strax innan Jeppis Jazz Festival 2019 kör igång på riktigt!

Jag kommer inte att hålla ett föredrag om ”jazzmusikens samhällspolitiska betydelse i en polariserad värld”. Inte heller kommer att jag att reflektera över ”jazzens betydelse som traditionsbärare och gränsöverskridare”.

Jag vill tala om varför vi behöver jazzmusiker.

Jazzmusiker är ett artigt folk. De, eller får jag säga ni, kommer alltid ihåg att tacka sin publik. De får oss som lyssnare att känna oss värdefulla, sedda och hörda. I bästa fall blir vi berörda, tröstade, och känner oss mera hoppfulla än innan.

Vi behöver jazzmusiker som tar oss tillbaka till rötterna. Som påminner oss om traditionen. Som påminner om hur jazzen uppstått i en unik kulturell smältdegel, där människor av olika språk och kulturer möttes för att skapa musik, umgås, glädjas, sörja och kämpa för sin överlevnad och ett bättre liv. Och som visar varför jazzmusiken som bara hade kunnat uppstå i Nordamerika är relevant för oss här idag på andra sidan det stora vattnet.

Vi behöver musiker som tar oss med på resan från kyrkorna och bordellerna i New Orleans till musikhallarna i Kansas City, till spotlightsen i Carnegie Hall, jazzklubbarna i Paris, till jazzfestivalerna i Montreux, Pori och så hit i Jeppis. Vi behöver jazzmusiker som i sin person och konst visar jazzmusiken är möjlig, och varför den är så nödvändig.

Vi behöver jazzmusiker som ger oss mod att också bryta mot traditionen, som hjälper oss att frimodigt gå över gränser, att se och höra saker på ett nytt sätt. Vi påminns om hur Louis Armstrong ställde sig framför orkestern och antog solistens roll i orkestern. Charlie Parker tog isär jazzen i dess minsta beståndsdelar och satte ihop den igen för en ny tid. John Coltrane sökte sig inåt, utforskade det inre landskapet, själens landskap, och introducerade den blå tonen för den västerländska musiken (Cornell West).

Duke Ellington placerade jazzen i kyrkan och visade att jazzens andliga dimension kan kännas igen av människor från olika konfessioner, kontinenter och kulturer. Miles Davis och hans efterföljare fortsatte tänja på gränserna i förhållande till andra musikstilar. Alla dessa och många andra är förbilder för hur vi alla, hela tiden, får vara på väg i vårt sökande efter vår egen, autentiska röst, efter vårt eget, äkta liv.

Jazzmusiker behövs för att visa att det omöjliga är möjligt. Visa vad en människa kan göra med röster, instrument, arrangemang och orkestrar. Att det inte krävs övermänsklig förmåga eller begåvning, utan att man kan lära sig det. Jazzmusiker lär oss något om tålamod. Att allt är möjligt genom övning, repetition, övning och åter övning, ensam, men också tillsammans med andra.

Jazzmusiker lär oss att kommunicera. Att lyssna innan man talar, att pauser är viktiga. Att man behöver ett gemensamt språk för att hitta betydelsen. Ingen utveckling, inget framåtskridande utan kommunikation.

Jazzmusiker lär oss entusiasm. Alltid beredda att lära sig nytt, att ivrigt dela erfarenheter med andra. Kolla det här! Hur gjorde du det där? Vilka harmonier passar bäst här?

Jazzmusiker lär oss något om gemenskap. Att spela tillsammans, att lyssna på varandra, att känna delaktighet i något större, musiken, skapar gemenskap. Allas röst får höras och uppgå i helheten.

Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor.
Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad fortfarande är chockade över att en ung kvinna inte längre finns, offer ett ofattbart våldsdåd. Att två misstänkta sitter fängslade ger oss henne inte tillbaka. Inte heller musiken kan återställa det som hänt. Men musiken kan ge tröst, musiken skapar utrymme för känslor och erfarenheter som vi kanske inte kan dela med någon annan. Musiken kan hela och lindra smärtan för en stund.

Och jazzmusikerns uppgift är att lyssna in, uttrycka känslor, gör sig till tolk för det som hänt och i bästa fall förmedla tröst och helande till dem som sörjer.

Jazzmusikerns uppgift är för att låna ett uttryck från Bibeln, att glädjas med dem som är glada och att gråta med dem som gråter. Till det behövs inlevelse och empati, förmåga att lyssna och att tolka känslor.

Det är därför vi behöver er jazzmusiker. Det är därför vi kommer till era konserter, det är därför vi köper era skivor och betalar inträde. Vi behöver hjälp med att känna, hjälp med att stanna upp, hjälp med att leva sant och äkta. Tack för att ni finns, och för att vi får finnas tillsammans med er!

Jazz vobiscum!

Andlig klarsyn

Matt 7:22-29

På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’ Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.” När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.

Vår tro är en trovärdighetsfråga. Tro handlar inte bara om vad vi tror på eller vad vi bekänner oss till. Tron får sin trovärdighet av hur vi lever ut vår tro, vad bekännelsen resulterar i. Ord är viktiga, men handlingarna talar tydligare. Bekännelsen är viktig, gärningarna visar vad vår bekännelse är gjord av. Vad är det som gör att tro, bekännelse och handlingar hålls samman? Vad är roten och grunden för allt?

I vår text vänder sig Jesus mot dem som verkar ha gjort allting rätt. De har kallat honom ”Herre” och i Jesu namn har de har profeterat, drivit ondskan på flykten och gjort under och tecken. Det finns inget att anmärka, varken mot deras bekännelse eller deras tjänst. De har bekänt Jesu namn och de har gjort det som en Jesu lärjunge förutsätts göra. Framgångsrikt dessutom. Hur kommer det sig då att Jesus tar så skarpt avstånd från dem när han läxar upp dem och ”säger dem som det är”?

Jesus talar om en klok man som hör ordet och handlar därefter och om en dåraktig man som också hör ordet men inte gör därefter. Båda har fått ritningarna till huset, men bara den ena verkar följa dem. Resultatet blir därefter. Därför behöver vi lyssna till ordet, låta det bo ibland oss och låta ordet verka i och genom oss. Så här tolkar vi ofta denna text. Men räcker det?

Jesu ord svider extra mycket när vi inser att det inte handlar enbart om relationen mellan ord och handlingar. Nu går det ännu mycket djupare, ända ned till grunden så att säga. Om textavsnittet hade inletts en vers tidigare skulle vi lättare ha hittat orsaken varför Jesus säger det han gör: Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja (Matt. 7:21).

Det verkar som om de andliga husbyggarna, de som gjort och sagt allt rätt, har haft felaktiga motiv. De har hört och handlat, men de har gjort det för sin egen skull, inte för Gud. De har inte gjort sin himmelske faders vilja. Allt såg bra ut i början, men när grunden var fel rasade allt.

Hur bygger vi huset? Kanske styrs vi av framgångstänket. ”Titta bara, resultaten är lysande, statistiken har gått upp, ekonomin är i skick. Allt ser bra ut.” Men det är inte i första hand resultaten som räknas. Det är frukten. Frukt och resultat är inte samma sak. Livet i Kristus handlar inte om resultat, utan om ett stilla växande som i slutändan bär frukt. Om församlingen blir resultatstyrd kan det bli ett hinder för växandet och fruktbärandet.

Resultat är relativt lätta att tvinga fram, särskilt i en troende miljö. Man tar en dos dålig statistik, ett mått inspirerande linjetal, litet skuldbeläggande (du har inte gjort tillräckligt), berättelser om framgångar på andra håll i världen, skruvar upp volymen och ber folk att – i tid och otid – ge pengar. Det brukar ge resultat. Men är det identiskt med att utföra Guds vilja?

Frukt får man däremot lov att vänta på. Ofta går det trögt. Det ska sås, planteras och gödslas. Jordmånen ska vara lämplig, bina ska vara aktiva och vädret varken för vått eller för torrt. Men Gud ger växten. Anden frammanar frukten. Inte alltid som vi önskat eller planerat. Ett år blir det inga äpplen, ett annat år så mycket att gården svämmar över. Därför behöver församlingen både tålamod och beredskap.     

Hur bygger vi vårt eget hus, det andliga tempelbygget? Hur lägger vi grunden för vårt eget tjänande. Var inte dårar, säger Jesus. Se till att era motiv är rätta och att ni sätter Guds vilja framom era egna ambitioner.

Vilken nåd att mötas av dessa ord av Jesus redan nu innan det är för sent. Jesus vill att vi gräver djupt i vårt eget hjärta och låter Anden belysa våra motiv och innersta tankar så att det verkligen är Guds vilja vi sätter främst. När vi gör det får vi invänta frukten, även om resultaten kanske låter vänta på sig.  

Bön

Herre Jesus, du känner mina tankar och innersta motiv. Hjälp mig att lyssna till din röst och följa din kallelse. Låt inte mina egna ambitioner, resultattänk eller behov att glänsa stå i vägen för att göra din vilja. Låt det andliga bygge du har påbörjat i mitt liv och i församlingen hålla både för yttre och inre tryck, ditt namn till ära. Amen.

Text: Jani Edström

(tidigare publicerad i Sändaren)