Coronakrisen och Kristushoppet

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.  

I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem:  Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.

Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.  

Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.  

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.

Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Jani Edström (texten ingår i Nyckeln 3-2020)

Sanning och konsekvens

Vad är sanning, frågade Pilatus när han stod inför Jesus. Pilatus hade fått ta emot anklagelserna mot Jesus. Enligt de religiösa ledarna var Jesus en politisk upprorsmakare som förde folket på villovägar. Han påstods ha uppmanat medborgarna att vägra betala skatt till den romerske kejsaren och upphöjt sig själv till kung. Pilatus insåg snart att bakom dessa anklagelser låg religiösa motiv och att han mot sig hade en pöbel som inte lät någon romersk ståthållare stå i vägen för planerna på att döda Jesus.

När så Pilatus möter Jesus personligen märker han att sanningen har flera sidor. Jesus utgör ingen samhällsfara, han är varken kriminell eller upprorsmakare. Pilatus vägrar därför döma Jesus. Istället tvättar han symboliskt skulden av sina händer och överlämnar Jesus till folkmassan som samlats för att se vad han ska göra med Jesus. Pilatus kände till sanningen om Jesus men tog inte konsekvenserna av det. Istället valde han att ta det säkra för det osäkra. Han ville inte riskera bli anmäld till kejsaren för att inte ha tagit itu med en lokal upprorsmakare. Pilatus hade att välja mellan två sanningar. Istället myntade han det alltjämt aktuella, litet agnostiska, uttrycket ”vad är sanning”?

Vad är sanning? Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Måste vi nöja oss med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande? Är sanningen relativ, jag har min sanning och du har din? Hur hanterar vi sanningen, det vi för närvarande vet? Låter vi sanningen och nya insikter påverka oss eller går vi vidare som om inget hänt? Innebär sanning också annat än kunskap baserad på verifierbara fakta? Vad är sanningen om livet? Vad är sant och rätt? Och vad blir konsekvenserna av den sanning vi omfattar och tror på?

Under den senaste tiden har mycket av det som de flesta av oss uppfattar vara sant börjat ifrågasättas. Förr handlade det mest om mindre grupper och slutna sällskap som samlades kring olika former av konspirationsteorier och alternativa sanningar. Idag märks liknande fenomen på en global skala och sprids via internet och sociala medier. Den här utvecklingen är förödande för sakliga diskussioner och riskerar till och med hota familje- och vänskapsrelationer. Diskussionerna kring Brexit var ett exempel på detta. Plötsligt blev synen på huruvida UK skulle gå ut ur EU eller stanna kvar en fråga som splittrade folk. I bakgrunden fanns en stark manipulation av fakta, halvsanningar och direkta lögner, allt för att skapa osäkerhet, splittra folk och väljare. 

Sanningsförnekelse har alltid funnits. Holocaustförnekarna fortsätter misskreditera det vi historiskt vet om förintelsen av judar, romer, homosexuella och människor med mentala funktionsnedsättningar i Nazityskland på 1940-talet. Förnekandet av dessa massmord bli svårare att motstå den dag det inte längre finns överlevare från koncentrationslägren. Därför är det viktigt att informera om de fruktansvärda som hänt så att liknande saker inte kan hända igen. Sanningen kanske kan förhindra att ondskan upprepas. 

En komponent i sanningsförnekelse är ifrågasättandet. Ifrågasättande skapar osäkerhet och osäkerheten gör att många glömmer allt de lärt sig om källkritik och mediekritik. Etablerade nyhetsmedier ifrågasätts numera ofta och anklagas för att gå statens eller makthavarnas ärenden. Istället växer alternativa medier och börjar själva så småningom gå makthavarnas ärenden. Så har det gått i USA där Fox News numera är en av de mest sedda kabel tv-kanalerna. Istället för saklighet är det ifrågasättande och skapandet och upprätthållandet av alternativa sanningar som dominerar Fox News. Kanalen ger sitt oförblommerade stöd till den sittande presidenten som från början beskyllt etablerade medier för att rapportera falska nyheter, fake news. Vad ska man tro på? Är man osäker kan alltid fråga sig vem som blir rik på detta och fråga vems intressen desinformationen tjänar.  

Ofta är det stora teman som utsätts för ifrågasättande och sanningsförnekande. En del grupper som ”flat-earthers”, de som förnekar att jorden är rund (jo, sådana finns faktiskt), kan vi åtminstone ännu avfärda som randfenomen. Andra grupper har vuxit sig starkare och deras åsikter påverkar hela jordens framtid. Vaccinmotståndare utsår tvivel om vaccinets effektivitet och riskerar samtidigt både sin och andras hälsa. När resultaten från FN:s klimatpanel IPCC och i förlängningen klimatuppvärmningen ifrågasätts handlar det inte bara individer utan om hela jordens framtid.

Coronapandemin har ytterliga spätt på ifrågasättandet. Nya konspirationsteorier föds. Trollfabrikerna sprider sina egna virus snabbare än vi kan säga Covid-19. Nya ”fakta” om viruset sprids hela tiden. Det gäller virusets ursprung, hur vi bäst kan motarbeta det, till påståenden om att det inte existerar något virus alls, det är bara en konspiration. I skrivande stund har det nya 5G-nätet kopplats ihop med pandemin. Huruvida den anlagda branden i en byggnad intill en mast för teletrafik i Lövö i Pedersöre den 19 april har något med detta att göra återstår att se.

Wikipedia definierar vetenskap som produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge).

Kunskap och vetande går framåt. Sanningen som vi känner den idag bygger på kunskap vi hade tidigare, sådant vi inte längre anser vara sant då det senare kommit fram ny kunskap. I den meningen är sanningen relativ, men inte desto mindre sann, eftersom vi rättar våra liv efter det vi känner till. En gång var solen gud och människor tillbad den, idag är solen inte gud, men fortfarande den himlakropp som bestämmer livets kretslopp på jorden.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Det som är sant är det vi vet idag. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på ett område betyder det inte att all klimatforskning är värdelös eller osann. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att all vaccination är av ondo. Att evolutionen inte finns beskriven i Bibelns skapelseberättelse innebär inget ifrågasättande varken av Bibeln eller naturvetenskapen.

Bibeln talar om Gud som skapare av himmel och jord. Gud är den som ordnar upp i kaoset så att det blir ordning (kosmos). Människan blir till genom Skaparens andedräkt, bandet mellan människa och Gud finns där redan från början. Allt är gott. Livet bygger på tillit och förtroende mellan Skaparen och det skapade. Bibelns skapelseberättelse är främst teologi. En tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. Edens trädgård blir en bild för templet där Gud är närvarande, där folket en gång kunde tillbe sin Gud. Men något gick fel, något brast, och nu är de förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge.

Ur en kristen synvinkel utforskar naturvetenskapen skapelsens mysterier. Naturvetenskapen kan eller ska varken förneka eller bejaka Gud. Den rör sig på ett annat plan. Regelbundet publiceras uppdateringar i vår kunskap om världen, allt från det minsta, som kvantfysik, till det största, som galaxer och solsystem. Också kunskapen om oss själva går framåt. Babyn är inget oskrivet blad, vi formas hela tiden från moderlivet till det sista andetaget, inte minst i relationer med varandra. Frågan är inte vad vi inte vet, utan snarare vad gör vi med den kunskap vi redan besitter. Hur tolkar vi vår kunskap, vad blir konsekvenserna av det vi vet? För många kan förundran över skapelsens mångfald stärka vår tro på Skaparen. Tolkningen av det vi ser och vet kan leda till tro på Gud.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt, inte med dolda agendor. Att leva sant är motsatsen till att söka oss till konspirationsteorier. Att leva sant är erkänna att vi inte vet eller kan veta allt utan att hela tiden misstänkliggöra det vi inte vet. Att leva sant är att försöka ta reda på så mycket vi kan om olika fenomen, men samtidigt erkänna våra begränsningar. För att kunna leva sant bör vi låta Jesus Kristus som är sanningen fylla våra hjärtan och sinnen med sin heliga Ande. Anden hjälper oss att tillsammans urskilja rätt från fel, sant från falskt. Anden vill hjälpa oss att leva tryggt och tillitsfullt befriade från rädsla och ångest inför det vi inte vet. Att leva med osäkerheten utgör då inte längre något hot, eftersom vi har vår trygghet hos Gud, Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Jani Edström

Texten publicerad i Kummin, maj 2020.

Om bön

Matt. 6:5-13

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Så skall ni be:

Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

****

Min första tanke när jag läste dagens evangelietext var: Tänk att det ska behövas instruktioner för hur vi ska be! Hur svårt kan det vara? Min andra tanke var: Varför inte? Konstigt om Jesus som undervisade sina följare i så mycket annat, inte skulle ha lärt dem att bedja också.

Instruktioner behövs för det mesta, de är nyttiga och viktiga. Många onödiga åtgärder hade kunnat undvikas om vi hade läst instruktionshäftet först. Det vet jag av egen erfarenhet. Så Jesus väljer att ge oss en mönsterbön som innehåller allt. En bön som förenar alla kristna över alla gränser och konfessioner. En tidlös bön som är lätt att ta till sig. En bön som riktar sig mot Gud, ut mot våra medmänniskor och vår värld. En bön som uppmanar oss till självrannsakan och ödmjukhet. En bön som påminner om varje människas relation till sin Gud. Och en bön där vi ställer oss på det godas sida i kampen mot det onda.


Intressant att Jesus ger oss bönen Vår fader strax efter att han har kritiserat dem som använder bön som ett sätt att hävda sig i den andliga konkurrensen. De står i gathörnen och ber för att höras och synas. De rabblar en massa tomma ord i sina böner.


Idag står ingen i gathörnen och ber. Istället är många tv-kanaler och sociala medier med andliga förtecken fyllda av bedjare och predikanter av olika kategorier. Utifrån dagens evangelietext kan jag kan inte släppa tanken på att många av dem ber för att synas och höras, och att bönerna innehåller mera av ordflöde än substans. Här manas vi till urskiljningsförmåga. Allt är inte Gud som glimmar. Allt som framförs i Guds namn är inte sunt och bra. Alla böner är inte födda av den heliga Anden.


Men Herren är den som ser till hjärtat, och vår främsta uppgift idag är inte att ifrågasätta andras bön, utan att själva ta Jesus på allvar och lära oss be. 

****

Herrens bön bes i alla kyrkan, men nämner aldrig kyrkan. Den bes på söndagar men nämner aldrig söndagen. Den kallas Herrens bön, men innehåller inte ordet ”Herre”. Den beds av kristna fundamentalister och konservativa, men säger ingenting om Bibelns ofelbarhet, jungfrufödseln, Kristi kroppsliga uppståndelse, himmel eller helvete. Den beds av katoliker och ortodoxa, men säger ingenting om präster, biskopar eller påvar. Den beds av karismatiska kristna men nämner aldrig extas eller den Helige Ande. Den beds av evangeliska kristna men nämner inte ordet evangelium. Den beds av kristna som betonar vad bönen inte lyfter upp. Och den beds av kristna som ignorerar en stor del av bönens innehåll.

Bönen Fader vår är en bön som springer fram ur den judiska traditionen. Den finns på alla kristnas läppar och den gäller hela världen. Den  sina rötter i Psaltarens bönetradition och i profeternas budskap om Guds rike. Den grundar sig på insikten om att Gud är både skaparen och befriaren. En Gud som både älskar och är rättvis. Där rättvisa mera handlar om en rättvis fördelning av skapelsens gåvor än att skipa rättvisa.  

Hos profeterna är Guds vilja rättfärdighet och rättvisa. Gud vill att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska förtrycka någon annan eller sko sig på andras bekostnad. Så kan Guds rike sammanfattas när Guds vilja får ske. Eller med ett andra ord, fred, shalom, harmoni, balans.

Fader vår är en sorts komprimering av Bibelns profetiska tradition iklätt det bönespråk vi känner igen från Psaltaren. Allt i enlighet med de Guds rikes principer som Jesus själv lever efter och undervisar om hela sin livsgärning.

*****

Jesus vill lära sina följare att be. Lika mycket vill han att de själva få medverka till att bönen uppfylls. När vi ber att Guds vilja ska ske och att Guds rike ska komma, är det inte bara en bön, det är en handlingsplan där kärlek, fred och rättvisa är ledstjärnor. När vi ber Gud förlåta oss liksom vi förlåter varandra är det inte bara en from önskan utan en uppmaning till oss att låta Guds kärlek genomsyra våra liv.

*****

När vi ber är det inte bara vi som ber, utan Guds ande i oss som ber. Ingen kan be i Jesu namn utan att vara fylld av Guds ande. Det här vet redan aposteln Paulus som uppmanar sina läsare att be Pappabönen, att be till Abba, fadern. Var det inte kanske till Jesus egen bön som Paulus hänvisade när han skrev detta?

*****

Jesus ger oss sin bön för att vi ska kunna be på liknande sätt. Bästa sättet att lära sig något är genom att imitera och härma. Att härma Kristus är titeln på Thomas a Kempis klassiska verk från 1400-talet, Imitatio Christi. Det var därför Jesus omgav sig med lärjungar, elever. Läroplanen bestod i huvudsak av att se och lära, lyssna och imitera. Också på bönens område som dagens evangelietext visar. Att be Fader vår är att imitera Kristus, att med samma Ande, i samma anda, som Jesus själv.

*****

Vem som lärde dig att be? Hur lydde din första uttalade bön?

För mig var det antagligen aftonbönen Gud som haver och min mammas egna tillägg som med tiden blev välbekanta. Det var böner av tacksamhet och förböner, jag minns att hon alltid bad för sörjande och lidande människor som hade det svårt. Jag som varken sörjde eller led just då hade svårt att förstå, men senare förstod jag att bön för andra är något av det viktigaste vi kan ägna vår tid åt. Inte minst nu i dessa tider när många av oss har mer tid än annars, eller rättare sagt färre obligatoriska saker att göra. 

I vår väckelsekristna tradition har den fria bönen med egna ord ofta prioriterats. Vi har lärt oss att be av de äldre, som gått före. Och visst är det bra att kunna formulera sig inför Gud. Fria böner är i början spontana, men också dessa böner kan bli formaliserade. Jag kommer fortfarande ihåg böner som bads av några av de äldre församlingsmedlemmarna under gudstjänsterna här i Betania. De allvarliga orden och det äkta tonfallet kan jag lätt återkalla i minnet.

****

För en del av oss kan bön kännas naturligt och lätt, för andra kan det vara svårt att formulera sig med ord. Därför är det viktig att minnas att Guds ande, den heliga Anden, hjälper oss att be. Anden hjälper oss i vår svaghet, att hitta orden, att hitta riktningen i vår bön.


Bön innehåller för det mesta ord. Betydelsefulla ord. Ord som uttrycker alla känsloregister, som ger rum för alla våra erfarenheter. Ord som innesluter både oss själva och våra närmaste.

*****

I Psaltaren, Bibelns stora bönbok, hittar vi många olika exempel på bön. Klagan, förbön, glädje, lovsång, hoppfullhet, förtröstan

I Psaltaren är bedjaren ofta i kris. Många psalmer inleds med att fienden anfaller, att bedjaren utsatts för orättvisor. Ångesten är svår, nätterna är sömnlösa, det är mörkt och allt känns hopplöst. Men när allt detta är sagt, när upplevelsen blivit ord och bön, då lyser hoppet ändå klart i slutet av psalmerna.

Ps 16:11 Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet.

Ps 17:15 Frikänd ska jag se ditt ansikte och mättas av din åsyn när jag vaknar.

Ps 13 vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Bedjaren i Psaltarpsalmerna inväntar inte bönesvaret innan den hoppfulla slutstrofen klingar ut. Klagan och hopp lever sida vid sida. Det är som om själva bönen blir svaret. Och vad är då svaret? Sällan är det ett direkt svar på behovet som framställs i bönen. Oftast handlar det om en nyvunnen förtröstan och en djupare tillit till Gud, till Herren själv.

Hela Jobs bok är en illustration på detta. Han som förlorat hem och familj och som utblottad sitter med sina vänner och begrundar det som hänt. Han som förbannar den dag han föddes. Han som utsätts för sina vänners missriktade sympatier. Dessa vänner som kunde inte ge Job några logiska svar på varför det onda hände just honom. Först i mötet med den Högste drabbas Job av insikt. Gud är Gud och Job är människa. Att få möta Gud förändrade Jobs liv. Plötsligt var det inte så viktigt med att få alla svaren, att veta allt. Eller som Paulus upplevde Guds tilltal i sin förtvivlade kamp: Min nåd är dig nog.  

*****

Inte heller vi får alltid svar på varför saker och ting drabbar oss. Vi ser kanske ingen utväg ur den svåra situation vi befinner oss i. Men just där och då är Gud. Och just där och då står vi inför svaret. Ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg (Ps. 23). Jag är med er alla dagar intill tidens slut (Matt. 25)

****

Kyrkans historia är en historia av bön. Den tidiga församlingens böner var böner ur Psaltaren, den judiska bönboken. Många Psaltarpsalmer lästes sedan genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Hela Nya testamentet genomsyras av böner i form av lovsånger och förböner. Under hela historien har troende bett, skrivit ned sina böner, gett dem vidare. Dessa böner som ursprungligen bads av någon i en viss situation har blivit tidlösa böner som används av kristna över hela världen.

*****

Vad som egentligen sker i bönen är svårt att fatta för en utomstående betraktare. Det är något som bara bedjaren själv kan förstå. Ja, inte ens bedjare förstår alltid. Kanske för att Guds kärlek övergår allt förstånd. Kanske för att bönen är vårt hjärtas, vårt innerstas, samtal med Gud, och samtidigt ett lyssnande efter Guds röst och maning.

Ibland undrar jag varför vi uppmanas att be överhuvudtaget. Jesus själv säger ju: Er himmelske fader vet vad ni behöver redan innan ni ber honom om något.

Bön som behovsframställning är bara en liten del av bönens funktion. Själv vill jag likna bön vid andning. Bönen är som luften vi andas, konstant, alltid närvarande. Be ständigt, uppmanar oss Paulus. Hela tiden. När bönens andning genomströmmar oss behöver vi inte alltid ord. 

*****

Bönen är det kristna livets grundelement. Bön behöver också struktur, tid och plats. Vi behöver be ensamma och vi behöver be tillsammans. Viktigt är att vi känner oss hemma i bönen, ibland färdigt skrivna böner, ibland egna ord, ibland ordlös bön. Ibland inväntande det som Anden påminner oss om. 

Bönen främsta funktion är inte resultatet, utan relationen. Bön kan visserligen vara resultatinriktad, när vi ber om hälsa, vishet, fred och rättvisa, men viktigast är ändå att bönen leder oss närmare in i gemenskapen med Gud genom Jesus Kristus. Till förtröstan och tillit.

Bön är alltid personlig. Därför behövs det lika många böner som det finns människor. Samtidigt är det mest personliga också det mest allmängiltiga. Det är därför vi fortfarande ber med Psaltaren, med Jesus egna ord, med bönefäder och bönemödrar i kyrkans historia och med varandra i familjen och församlingen.

Max-Ola Nordlund, som gick bort för några år sedan, skriver så här: Att be till Gud kan vara så mycket mer än att falla på knä i en bönevrå. Det kan vara en suck, ett tack, ett sätt att leva. Någonting vi gör hela tiden…Oberoende av om vi tror som vi skulle ha önskat eller inte. För som lärjungen Petrus sa en gång: – Till vem annan skulle vi gå?”

****

Jag vill avsluta med att citera en dikt av numera bortgångna poeten Stina Kackur, en text som lärt mig mycket om bön.   

Och då du ber, så ser du uppåt, och anar Gud nånstans. Långt bortom stjärnorna, bortom allting

Du ser och ser och ser, och anar inte var Han egentligen finns, här nere hos dig, var du än är.

Och vem har sagt att jag ska se uppåt när jag talar till dig

Du finns så nära intill mig att luften känns svår att andas

Sträcker jag ut min hand känner jag dig som en kompakt trygghet

Hur kan jag säga andra hur du är

Men jag vet att du gör mig gränslöst tacksam.

Text: Jani Edström. Predikan den 17 maj, 2020 i Betaniakyrkan, Jakobstad.

Hemlängtan

Idag handlar det om längtan och prövningar. Om hemlängtan och svårigheter som möter oss. Men också om hur vi kan hitta hem mitt i prövningarna, finna trygghet mitt i osäkerheten.

Vi har nyligen mött hemlängtan hos turister som blev strandade utomlands innan gränserna stängdes. Vi känner skolbarn som längtar hem till skolan som öppnar snart. Patienter som håller på att tillfriskna längtar hem från sjukhuset. De flesta av oss längtar säkert hem till det normala, till det liv vi levde innan pandemin. Men för andra har det nya normala blivit hemma. De har funnit sig till rätta i lugnet, hittat nya sätt att fungera på, hittat sig själva. 

Som vi märker kan vår längtan kan gälla en plats där vi känner att vi hör hemma. Det kan vara en tidpunkt, ett ögonblick, fyllt av glädje och harmoni som vi gärna vill återkalla i minnet. Kanske längtar vi till en till en känsla, ett tillstånd? Kanske längtar vi till en människa som gått förlorad för oss. Någon som inte längre finns, någon som är för långt borta, någon vi inte längre kan nå?

Kanske längtar vi bakåt i tiden till något vi upplevt. Eller som dagens tema implicerar, att längta framåt till något vi ännu inte sett, hört eller upplevt. 

Det finns olika sorts längtan. Nostalgi är att längta tillbaka till ett idealtillstånd.  Hem till det förlorade paradiset. Det som aldrig kommer igen.

Kristen tro är motsatsen till nostalgi. Att tro på Gud är att längta framåt, inte bakåt. Vår tro är präglad av framtidstro och förväntan. Tron ger oss möjligheter att vara förhoppningsfulla också i tider av motgångar och misströstan.

Dagens tema parar ihop framtidstro och hemlängtan. Vad är då hemma för en kristen och vad är det vi förutsätts längta till?

Bibeln erbjuder många perspektiv på hemma.

Det första hemmet beskrivs som en trädgård. Där finns allt en människa kan önska sig. Mat, trygghet, gemenskap med Gud och en nära människa.  

Berättelsen om urhemmet, Edens trädgård, är en tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. För Israels barn i den Babyloniska fångenskapen blir Edens trädgård en bild för templet där Gud är närvarande, templet där folket kunde tillbe sin Gud. En fast punkt. En plats där man hörde hemma, som gav identitet och mod. En fästpunkt för livet.

Men något gick fel, något brast, och nu är folket förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge. Gemenskap med Gud, Trädgårdsmästaren, en Gud som vill odla gemenskapen med mänskligheten så att tron, hoppet, kärleken och rättfärdigheten kan bära frukt.

Skaparen har inte övergivit sin skapelse. Trädgårdsmästaren har inte övergivit sin trädgård. Trädgårdsmästaren vill odla fred och rättvisa genom att människans odlingar av säd och vingårdar ska komma alla till del. Trädgårdsmästaren skymtar fram med jämna mellanrum i Bibeln. Inte minst i uppståndelseberättelsen när Maria får se Jesus och ser i honom Trädgårdsmästaren. En bild på den nya skapelsens trädgårdsmästare som gör allting nytt och låter oss bli delaktiga i det nya, fullkomliga.

Det andra hemmet beskrivs som en karantän, som en ark, en båt. Arken blir en tillflyktsort från den översvämningspandemi som drabbade jorden. Den skyddar och bär människor och djur, skapelsens representanter i ett nötskal. Den utsätts för många prövningar, men flyter ovanpå det destruktiva vatten som kommit med död åt så många.

Arken är resultatet av en vision, av hårt och långt arbete. Arken blir till när en människa lyssnar uppmärksamt på Guds röst, på varningens röst. Räddningen finns när människan vidtar de åtgärder som krävs för att rädda skapelsen undan de destruktiva krafter som hotar jorden. Noa lyssnar och handlar. Han blir hånad för sitt stora projekt. Ingen annan ser något hot. Men Noa jobbar oförtrutet på. Arken tar form. En dag är den klar och då kommer regnet. Då blir arken räddningen. Det regnar vilt och vattnet stiger, men arken flyter ovanpå. Ingenting kan rå på den. Efter en lång tid i karantän, en tid som som beskrivs som 40 dagar och nätter slutar det regna. Jorden torkar upp och en dag kan Noa och hans familj gå ut ur arken, in i en ny skapelse, renad från ondska, våld och gudsfrånvändhet. Regnbågen blir tecknet på ett nytt förbund mellan Gud och människa. 

Hem är inte bara en plats. Att vara hemma kan också innebära konstant rörelse och ändå uppleva trygghet och hemkänsla. Så var det för Israels barn när de vandrade genom öknen. De hade flytt från slaveriet och förtrycket i Egypten. Gud hade befriat dem och lett dem genom Röda havet. Nu stod de inför en ny situation, vandringen mot det förlovade landet. Men vandringen blev lång, mycket längre än de förställt sig. Öknen blev deras hem. Ingen idealisk plats för människan att befinna sig under en längre tid. Men Guds omsorg trängde igenom dammet, hettan, törsten och tröttheten. Vandringen till det slutliga hemmet, det förlovade landet, blev folkets hem under en hel generation. Under vandringen i öknen fick folket lära sig grundläggande saker, som de kanske aldrig annars lärt sig. I öknen fick de lära sig att ta en dag i gången, att Gud förser dem med vad det behöver, varken mer eller mindre. I öknen fick de ta emot lagen och undervisningen, stentavlorna med tio grundläggande bud. I öknen mötte de frestelser och prövningar, genom vilka Gud försökte lära och fostra dem.  

Hemma kan också vara borta.

När Israels folk befinner sig i fångenskapen i Babylon uppmanar Gud dem att göra sig hemmastadda. Bygg hus, bilda familj, bli en del av landet kultur. Hur konstigt det än lät ville Gud lära folket något. Att Guds närvaro inte är knutet till platser eller byggnader. Att Gud finns där vi minst anar det, i fångenskapen, i oron, i lidandet. När vi misströstar och inte ser någon väg ut. När ensamheten drabbar, när mörkret omsluter oss. Också där är Gud.

Vi möter det hos personer som Job, som möter Gud mitt i lidandet och frågorna. När allt har tagits ifrån honom och hans vänner gjort lidandet om möjligt ännu värre möter han Gud, ”ansikte mot ansikte”. Vi ser det hos profeten Jona som tog sig så långt bort från Gud han kunde komma, ända ner i dödsriket upplevde han sig vara. Men också där var Gud. Författaren till Psalm 139 konstaterar att inget avstånd är för långt för Gud.

Psalm 139 ger uttryck för detta: Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Inget sinnestillstånd är för mörkt för Gud. Ingen depression för djup för Gud. Ingen livskris för stor, inga känslosvall för skrämmande.

Bibelns uppfattning om hem är som vi märker inte knutet till platser i första hand. Hem är inte så mycket var, som när och hur. Hem är där gudsmöte sker. Hemma är där Guds vilja får ske.

Texterna för dagen har kommit till under en lång tid. De kan kännas väldigt annorlunda sinsemellan. Ändå har de någonting gemensamt att säga oss idag.

Texterna förminskar inte våra problem och svårigheter. Det känns viktigt. Varje människa har rätt att bli tagen på allvar, lyssnad till och sedd. Varje livsberättelse är unik och därför viktig.

Jesaja skriver: Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.

1 Petrusbrevet: Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.

Jesus säger i Johannes evangelium: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

Att bygga ett hem.

När Jesus talar till sina lärjungar är det ord av uppmuntran och tröst. Han erbjuder dem inte ett lätt liv. Ingen nostalgi, ingen väg tillbaka till paradiset. Inte heller någon flyktväg längs en himmelsk motorväg, snabb och enkelriktad. Däremot vill Jesus att hans lärjungar och följare ska bevaras från det onda. Lärjungarna lever i världen, på jorden, i det samhälle där de bor och verkar. Jesus vill bevara dem i sanningen. Jesus vill bevara dem från det onda. Det onda är inte världen i betydelsen jorden, skapelsen. Det Gud skapar är gott och bra. När evangelisten Johannes talar om det onda i världen är det i betydelsen onda värderingar, tankar, ord och handlingar som inte passar in i Guds värld, i Guds rike. Värderingar som lever sida vid sida med Guds värderingar i världen vi lever, som lever sida i varje människa som är kapabel till både ont och gott.

Jesus vill att vi ska leva sant, leva ärligt och äkta. Leva i världen men inte omfattande de själviska, egoistiska och exploaterande värderingar som hotar våra samhällen och vår överlevnad på denna jord.

Jesus kallar sina följare att bygga ett hem. Ett hem dit alla är välkomna. En plats där alla får känna sig hemma. I kristet språkbruk talar vi gärna om kyrkan och församlingen som detta hem. Och jag tror att församlingen kan bli ett hem för många. Men det sker inte automatisk. För att församlingen ska bli ett hem krävs några viktiga saker.

Öppenhet, hemkänsla, människor som lever sant och äkta och delar med sig av livet. Sorg och glädje, eftertankar och funderingar, visioner och framtidstro. Ett hem är inte statiskt. Folk kommer och går. Bjuds på mat och gemenskap kring bordet, goda samtal i soffan. Där finns barn som leker, frågar och utvecklas. Föräldrar som tar ansvar. Vänner och grannar som tittar in.

Är kyrkan ett hem, ger församlingen hemkänsla? Finns där en öppen dörr för den som vill hälsa på? Känner man sig hemma? Hur vill du att ditt hem ska fungera? Hur vi du att kyrkan, församlingen ska se ut?

Atmosfären i ett hem bygger på sanning, att leva sant och helt.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt. Det är att låta Guds ande genomlysa oss så att vi kan bli redskap för att bygga Guds rike. Guds rike finns inom var och en av oss, som ett hem, en plats för stillhet. En plats där vi får ny kraft, där vi möter Gud själv. När Guds rike är inom oss kan vi bygga Guds rike runtomkring oss. Tillsammans är vi med och skapar det hem Gud kallar oss till genom Jesus Kristus. En gemenskap av människor av olika valörer; allt ifrån hungriga, trasiga, påstridiga, jobbiga, älskvärda, irriterade, introverta, explosiva, krävande, omsorgsfulla, bestämmande, kärleksfulla, blyga människor och alltid lika viktiga och älskade av Gud.  

Att komma hem är som att återvända från en lång resa och kunna säga till Gud: Hemma är med dig. Det gäller när vi lever och det gäller när vi passerar dödens gräns till det som inget öga har sett och inget öra har hört. Amen.

Predikan i Betelkyrkan 3.5.2020

Ledarskap i kristider

Goda och dåliga ledare

Predikan i Betel, 26.4.2020. Jani Edström

Den gode herden, hette söndagsskoltidningen jag fick som liten. Titeln syftade på Jesus, herden, som tar hand om sina får. Jesus med ett får på sina axlar finns också avbildad på många ikoner, särskilt i östkyrkan. Den gode herden är ett tidlöst motiv. En bild hämtad från en tid och en kultur där fåren ännu kunde ströva fritt omkring. Idag under coronakrisens tid finns det en social beställning på goda ledare och gott ledarskap.  

Det sägs att ett folk får de ledare som det förtjänar. Kanske är det sant, åtminstone för en del av folket. Andra tycker att de vore förtjänta av ett annat ledarskap.

Israels folk ville ha starka ledare. Det började med kravet på en kung. Vi vill ha en kung i likhet med andra folk och länder, sa folket. Men jag är er kung, svarade Gud, det var ju så vi hade kommit överens om, eller hur? Jo, men dealen gäller inte längre, svarade folket, vi vill göra upp ett nytt avtal som innehåller en kung. Ok då, svarade Gud genom profeten Samuel, jag ska göra er till viljes. Och så blev Saul smord till kung. Men Samuel fanns hela tiden vid hans sida, som rådgivare och uttolkar av Guds vilja.

Saul var inget bra val. Han såg visserligen ut som en atlet i bästa form, en modern adonis, tatueringarna undantagna. Men hans karaktär och mentala styrka hade stora brister, visade det sig. Han höll inte för trycket. Han hade svårt att ta viktiga beslut, han plågades av mental ohälsa. Tyvärr manipulerades kung Saul både av sina rådgivare och av profeten som skulle vara hans stöd. Tidigare hade profeten varit Guds språkrör med ett stort inflytande över folket. Nu var Samuel tvungen att dela med sig av makten med en instabil kung. Det bådade inte gott. Och det slutade inte väl.

Bibelns beskrivningar av Israels och Judas kungar är ingen smickrande läsning. De flesta beskrivs i negativa termer. Även för dem som inledde bra gick det ofta snett förr eller senare. I början lyssnade de på Guds röst genom profeten och ville folkets bästa. Sedan bländades de av makten, inflytandet, lyxen, kvinnorna och ”gjorde vad ont var i Herrens ögon”, ett uttryck som förekommer ofta i Bibeln.

Inte att undra på att profeten Jeremia i dagens text (Jer. 23:1-4) tar till hårda ord mot ledarskapet i landet.

Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem. Ni har inte tagit hand om dem, men nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar, säger Herren.

De allra flesta profeter i Bibeln uttalar sig om samtidens orättvisor. Rika och makthavare kritiseras för att inte bry sig om de fattiga och utsatta. Inte ens kungen och hovet går fria.  

Också Jeremia kritiserar ledarskapet i landet. Kungen utövade både ett politiskt och ett andligt ledarskap. Åtminstone var det tänkt så. Kungen omgav nämligen sig alltid med en eller flera andliga rådgivare, profeter. Kung Saul hade profeten Samuel som rådgivare, kung David hade profeten Natan. Den rådgivande profeten kunde komma med hård kritik mot kungen, utan att behöva frukta för sitt liv eller säkerhet. Profetens ord var ju från Gud och inte ens kungen vågade ignorera Guds budskap.

Men så småningom började kungarna ignorera Gud och det förbund Gud och folket hade ingått. Det började också gå inflation i profeternas moraliska omdöme. Allt fler profeter började säga sådant som de visste att kungen ville höra. De som vågade gå emot kungens vilja och den allmänna opinionen riskerade råka illa ut. Profeten Jeremia var en av dem som hamnade i svårigheter när hans impopulära budskap nådde kungen. Men Jeremia sålde inte ut sin moral eller övertygelse, och sedan visade det sig att han hade rätt. Kungens politiska allianser och militära taktik ledde till katastrof.  

Jeremias budskap är att landets ledare har mist Guds förtroende när de bara tänkt på sig själva och sina egna intressen. ”Ni har inte tagit hand om dem”, säger Gud. ”Nu ska jag ta hand om er och straffa era onda gärningar”.

Gott ledarskap har väl aldrig varit så viktigt som idag eller ”i dessa tider”, ett uttryck vi ofta använder om coronakrisen. Det känns som om texterna idag också är riktade mot i vår egen tid.

Hur är då en bra ledare?

Första Petrusbrevet 5:2-3 ger några ledtrådar.

Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.

Politiska och andliga ledare möter alla liknande utmaningar. Man kan inte tvingas till ledarskap, det måste finnas ett visst mått av frivillighet för den som väljs till ledare. Ledare är man inte för sin egen skull, utan för dem man leder och tjänar. En ledare är inte en herre, utan en tjänare. Störst är den som tjänar, säger Jesus.

Idag har detta ordspråk blivit Störst är den som förtjänar mest eller som syns mest, eller som twittrar mest.

Vad är kännetecknande för gott ledarskap?

En god ledare förmedlar trygghet, inte osäkerhet.
En god ledare håller sig till sanningen och baserar uttalanden på tillgängliga fakta.
Gott ledarskap tar fram det bästa hos oss. Det skapar solidaritet och samhörighet.
En god ledare förskönar inte, utan säger som det är. När de inte vet så säger de det utan att skämmas.
Goda ledare söker lösningar, de skapar inte nya problem. En god ledare är en del av lösningen, inte en del av problemet.

Coronatiden ger otroliga möjligheter att iaktta olika typer av ledarskap. Skalan är omfattande. På plussidan finns det ledare vi gärna har som förebilder. De omges av goda rådgivare och skapar en trygg atmosfär mitt i krisen. De utstrålar trygghet, är balanserade och kommunicerar med alla på lika villkor. De ser också barnen, som är särskilt utsatta när samhället gungar under fötterna.

Så finns det ledare som är vandrande katastrofer och som skapar både rädsla och förvirring så fort de öppnar munnen. De tar inget ansvar, ignorerar fakta och tycks trivas i det kaos som de själva skapat. Som journalisten Naomi Klein skriver i sin bok Chockdoktrinen ger kaos och osäkerhet dessa ledare orsak att stifta lagar som går ut över medborgarnas frihet och som skapar större ojämlikhet mellan rika och fattiga.

Jesus utövar ett annorlunda ledarskap.

När Jesus gör sin ledarskapsutbildning med lärjungarna lär han dem framför allt ansvar och förtröstan. Ansvar för sina handlingar och beslut, förtröstan på Guds kärlek och omsorg.

I Joh. 21:15-19 möter vi en förkrossad Petrus som tvingas ta ansvar för det han gjort. Han har förnekat Jesus för att rädda sitt eget skinn. Tre gånger. Rädslan vann över lojaliteten den kvällen när allt gick sönder och Jesus fängslades. Men tre gånger påminner den uppståndne Jesus om att Guds kärlek består genom allt. Att uppdraget kan förnyas. Tre gånger vill Jesus höra Petrus bekänna det han innerst inne vet. Herre, du vet att jag älskar dig.   

Det är på denna självupplevda insikt som Jesus ger Petrus sitt uppdrag. Var en god herde, var en trygg ledare. Det gäller alla som vill följa och tjäna Jesus.

Det är denna insikt som blir klippan i Petrus ledarskap. Guds nåd genom Jesus Kristus. Jag behöver inte vara perfekt. Gud kan använda också mig till att leda, som förebild. Trots mina svagheter och brister. Med mina styrkor och goda sidor.

Jesus använder herden som bild för ledarskapet. Det var en bild som alla kände till. Ibland går herden framför flocken och leder fåren till rofyllda vatten. Ibland går herden bakom och manar på. Och ibland går herden mitt i flocken och njuter av att röra sig tillsammans med fåren. Och så händer det ibland att herden måste bege sig ut att söka efter ett får som förirrat sig. Så att hjorden kan bli komplett och gemenskapen fullständig.   

Ledarskap kan vara synligt eller osynligt. Var och en av oss har inflytande på någon annan, kanske utan att veta det. Låt oss därför be Gud om vishet och tålamod att i allt det vi säger och gör ledas av den heliga Andens röst. Och finns det någon bättre lista på egenskaper över gott ledarskap än den som Paulus levererar i Galaterbrevet 5:22-23: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” Sådant ledarskap får vi sträva efter oberoende hur mycket inflytande vi har eller hur synligt eller osynligt vårt ledarskap är. Det är tillsammans vi bygger Kristi kropp, församlingen. Det tillsammans vi skapar ett rättvisare och tryggare samhälle. Det är tillsammans vi bygger den framtid vi alla hoppas på. Amen.

Vittne nr 1

Predikan 19.4.2020 i Betel. Jani Edström

Uppståndelsens vittnen – bärare av en positiv smitta

Idag ska vi tala om smitta. Smitta är kanske det mest använda ordet i världen just nu under coronakrisen. Många av oss börjar dagen med att kolla smittoläget i världen och i vårt eget land. Var har antalet smittade stigit, var har det sjunkit. Finns det någon ljusning i sikte? Vad säger experterna? Vilka beräkningar är mest tillförlitliga?

Eller så kanske vi funderar på om vi själva är smittade efter senaste butiksbesöket. Eller kanske smittbärare utan att veta om det? Vilka åtgärder kan vi ännu vidta för att hållas friska och inte utsätta andra för vara? Ännu mer fysisk distansering? Eller kanske ansiktsmask? 

Just nu är smitta enbart något negativt. Vi förknippar smitta med ett virus som kan utvecklas till en sjukdom som i en del fall är dödlig. Den kan drabba vem som helst. Det här skapar rädsla och otrygghet.

Därför är det så mycket viktigare att tala om smitta som något positivt. Nu tänker jag inte på virussmittan, utan på andra saker som smittar av sig. Positiva saker, fina saker, roliga saker, bestående saker. Sådant som ger glädje och hopp. Sådant som kan förändra vårt liv.

Den här söndagen och bibeltexterna vi läst handlar om smittospridare i positiv bemärkelse.

Historiskt sett handlar temat för den här söndagen om de människor som döptes under påsken i den tidiga kyrkan. Som nykristna hade de en särskild förpliktelse att leva som nya människor, som Jesu lärjungar och efterföljare. Den här söndagen brukar också kallas de vita klädernas söndag. Det har att göra med att de nydöpta kristna hade firat vad vi kunde kalla en ”vit vecka”. De hade nämligen under påskveckan burit den vita dopdräkt som de hade på sig vid dopet. Nu var tid att byta till vanlig vardagsdräkt.  De nykristnas uppgift blev att från och med nu vittna om den uppståndne Frälsaren och om Guds löfte som uppfyllts genom honom.

Det nydöpta blev smittbärare. Det bar på sig vita kläder, tecknet på att de valt att följa Jesus och bli en del av de troendes gemenskap. De syntes, de märktes. Ingen kunde undgå att se dem. Kanske nyfiket fråga vad den vita dräkten innebar. Kanske såg man ett bekant ansikte och undrade: Hur du också blivit en av dem. Vägens folk. De som följer Kristus, den uppståndne. Och så var samtalet igång. Smittan spred sig till dem som lät sig övertygas.

Men låt oss backa tillbaka litet. Låt oss gå till dagens bibeltexter och till det som hände vid den tomma graven.

Numera har vi lärt oss hur viktigt det är att vid en infektionsepidemi eller -pandemi hitta patient nummer 1. Den person som först bar på smittan och togs in på sjukhus. Då kan man lättare spåra smittan och vidta åtgärder.

Låt alltså försöka hitta person nr 1, den första människan som smittades av uppståndelsens glädjevirus.

Evangelisterna Markus och Lukas berättar om tre kvinnor som begav sig till graven för att ombesörja den traditionella insmörjningen av den döda kroppen. Markus nämner Ma­ria från Mag­da­la och Ma­ria, Ja­kobs mor, och Sa­lo­me. Lukas nämner att Ma­ria från Mag­da­la och Jo­han­na och Ma­ria, Ja­kobs mor och några kvinnor från Galiléen. Evangelisten Johannes nämner endast Maria från Magdala.

Det enda evangelierna tycks överens om är att det var just kvinnor som var först på plats vid den tomma graven. Samma kvinnor stod vid Jesus kors till slutet, medan de manliga lärjungarna gömde sig någon annanstans. De här kvinnorna blir alltså de första vittnena till påskdagens mysterium: den tomma graven.

Det är lite märkligt faktiskt att kvinnorna spelar huvudrollen här. En kvinna hade nämligen låg status som vittne i den romerska världen, man kunde inte lita på att kvinnor talade sanning, eller hade ett gott omdöme. Enligt filosofen Aristoteles var kvinnligt kön till och med ett slags handikapp, kvinnor ansågs vara deformerade män.

Men det här tycks inte bekomma evangelisterna, eller Jesus för den delen, som efter uppståndelsen först visade sig för Maria från Magdala. Maria får till och med möta Jesus själv där hon står och gråter utanför graven. Hon som inte fann Jesus i den tomma graven får möta själv möta den uppståndne. Maria är vittne nr 1. Från Maria kan vi spåra uppståndelseglädjens virus. Sedan började viruset spridas snabbt.   

När det börjar gå upp för Petrus att det som kvinnorna berättat verkar trovärdigt, tar har han en annan lärjunge med sig och springer till graven. De upptäcker att graven är tom. Kvinnorna hde rätt.

Sedan visar sig Jesus för lärjungarna flera gånger. I ett rum där de förskansat sig. För två vandrare på vägen till Emaus. Till och med för lärjungen Tomas, rationalisten i lärjungaskaran, han som inte trodde innan han hade klara belägg för det. Vid ett tillfälle visar sig Jesus till för 500 personer. Det fanns alltså ögonvittnen.  

Dagens bibeltexter handlar om att Jesus uppenbarade sig för de tvivlande lärjungarna och övertygade dem om sin uppståndelse.

Evangelietexten handlar om ett fiskafänge vid Gennesarets strand. Det här är tredje gången som Jesus visar sig för lärjungarna efter uppståndelsen. Han uppmuntrar dem genom att låta dem få en massa fisk i sina nät, för att sedan ge dem ett uppdrag att bli människofiskare.

Den andra berättelsen handlar om när Petrus förklarar hur en lam man botats utanför en av portarna till templet. Det var inte vi, säger han. Det var våra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Och så fortsätter han. Gud har nu förhärligat sin tjänare Jesus, den som ni förnekade. Vägvisare till livet dödade ni. Men Gud har låtit honom uppstå från de döda. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade.

Det var hårda ord. Men de satt rätt. Folk kom till tro och innan dagen var slut hade femtusen män smittats av förlåtelsens och uppståndelsens glädjevirus. Budskapet nådde också den religiösa ordningsmakten som inte var lika förtjust i det som apostlarna förkunnade. Men viruset spreds via domstolarna och inte minst genom brödköerna som apostlarnas arrangerade för de fattiga och utsatta. Matutdelningen gjorde att folk blev nyfikna och undrade vad det här var för en grupp som satte tid och energi på att hjälpa de fattiga.

Men det var inte bara goda nyheter. Efter att en av församlingens ledare, Stefanos, blivit stenad och dödad utbröt förföljelse mot de troende i Jerusalem.

Filippos drog till Samarien och förkunnade där. På vägen mötte han en etiopisk hovman som trodde och blev döpt och så spred sig kärleksviruset till Egypten. Saul som förföljde de kristna blev själv omvänd på vägen till Damaskus. Efter det kallades han Paulus och blev apostel och ledare.

Så småningom började apostlarna ordna direkta missionsresor till viktiga städer i romarriket. Paulus predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även upp ett antal församlingar, bland annat i Grekland. De första kristna församlingarna utanför Judéen eller Palestina bildades dock i Antiokia innan Paulus missionsresor. Det var i Antiokia som Jesu följare först började kallas kristna.

Också andra missionärer reste runt bland de kringliggande länderna och predikade. Småningom grundades fler församlingar både i mindre Asien och i flera andra delar av romarriket.

Sannolikt anlände de första apostlarna till Rom år 62. Paulus besökte Rom år 63 då han satt i husarrest under två års tid i väntan på dom. Innan Paulus åker till Rom får han träffa kung Herodes Agrippa II, romersk prokurator i Caesarea. Efter att Paulus framlagt sin sak konstaterar Agrippa att han inte är långt från att bli kristen. Paulus säger uppmuntrar honom och säger, Jag vet att du tror. Agrippa vill gärna frige Paulus, men eftersom Paulus vädjat till kejsaren bär det av till Rom. 

I Rom växer församlingen så mycket att de kristna börjar uppfattas som ett hot. När Rom brinner skyller kejsar Nero på de kristna som föföljs. Trots detta fortsätter medlemsantalet i de kristna församlingarna att öka. Kyrkan tvingas gå under jorden, rent bokstavligt. De firare gudstjänst i hemmen, litet som vi gör nu under coronapandemin. De tillåts inte bygga egna kyrkor och begraver sina döda i katakomber under jorden.  

Ungefär så här ser den kristna smittokedjan ut i korthet under det första århundradet.

Jesu efterföljare bar på något gjorde andra övertygade. Var det glädjen? Var det generositeten? Var det hoppet? Var det kärleken och omsorgen? Hade det att göra med att alla var lika mycket värda? Varken kön, härkomst eller nationalitet verkade längre spela någon roll.

Hur smittar evangeliet idag?

Har du upplevt hur svårt det är att stå emot när någon ler varmt och genuint mot dig? Innen du hinner reagera ler du själv. Om någon bredvid mig gäspar är chansen stor att jag gör detsamma? Eller en snart två-årig liten flicka som härmar allt jag gör när vi leker. Och så härmar jag henne tillbaka.

I vår hjärna finns spegelneuroner, hjärnceller som faktiskt känner av och sedan härmar en annan persons känslor och handlingar. Tack vare dessa spegelneuroner är våra känslor oerhört smittsamma. Och ofta leder dessutom de härmade känslorna till härmade handlingar.

Att härma är det effektivaste sättet att lära sig något. Det visste Jesus och därför valde han att dela livet med tolv lärjungar under tre år. Att bli mer och mer lika Jesus är också ett mål för varje kristen. Det är en livslång strävan där vi får hjälpa varandra och lita på den heliga Andens hjälp och ledning. 

En av kristenhetens klassiska böcker heter Att härma Kristus eller Om Kristi efterföljelse De imitatio Christi, sammanställd av Tomas a Kempis på 1400-talet. När vi imiterar Jesus, gör som han gjorde, får vi andra med oss.

När tre personer möts överför den som visar starkast känslor sitt humör på de andra på ett par minuter. När man videofilmat personer i en grupp har den positiva gruppmedlemmen smittat av sig med sitt humör på övriga. Grupper som smittas med positivitet hade bättre samarbete, färre konflikter och bättre prestationer, både individuellt och för gruppen som helhet.

Det här berättar Gunnel Ryner på sin webbsida. Ryner kallar sig fokusflyttare. Hon vill lägga fokus på det viktiga, det positiva, det bestående, det som kan förändra gruppdynamiken till det bättre. Det handlar om perspektivförskjutning. 

Det räcker med en glad och positiv person i en grupp eller ett fotbollslag för att smitta hela lagets humör. Är man redan två kan inget stoppa den positiva smittan. Ju bättre humör laget är på, desto bättre spelar de, tänk bara på USA:s damlag i fotboll. De var inte bara bäst att spela, de hade också den bästa attityden. Kanske det var därför det var bäst på att spela. Allt här gäller förstås också i familjen och inte minst i församlingen.

Så testa själv att sprida positiv smitta till människor du möter och har kontakt med. Glädje och entusiasm är svårt att stå emot.

Det är fantastiskt att se hur mycket positiv smitta som florerar på internet just nu. Människor återfinner sin kreativitet och uppfinningsrikedom. Många delar med sig av glädje och humor, uppmuntrandet ord eller bilder, bibelspråk, visdomsord och glada kämpatillrop.

Idag vår vi dela hoppet med varandra. Uppståndelsens glädje. Den glädje som övergår allt förstånd men som sätter sig i hela kroppen. Då blir hoppet handling. Då får vi trösta varandra, uppmuntra varandra och hjälpa varandra. Då blir vi fokusflyttare, perspektivförskjutare.

Då kan vi bli bärare av Guds kärlek som får smitta av sig på alla vi möter. Amen.  

Påskpredikan

Påskdagens predikan 12.4.2020

Kristus är uppstånden!
Den sista meningen i dagens evangelietext gör mig både förvånad och förundrad. ”Lärjungarna gick sedan hem igen.” Märkligt. De hade bevittnat det största undret i världshistorien. Den tomma graven. Deras vän och lärare, Jesus från Nasaret, Guds son och världens frälsare hade betvingat döden. Det som de kanske anat men aldrig vågat hoppas på hade hänt. Han var uppstånden.

Men efter allt detta, efter allt som hänt blev det ingen samling på torget. Ingen karneval genom staden. Ingen gatudans eller glädjerop. Ingen fest kring Havis Amanda. Nej, efter allt som lärjungarna upplevt och varit med om gick de hem igen. Som om ingenting hänt? Nej, definitivt inte som om ingenting hänt. Allt hade förändrats. Livet hade tagit en ny vändning. Men de gick inte tomhänta och sorgsna hem som ett par dagar tidigare. Nu gick de hem bärande på en glädje som kom att förvandla deras liv för alltid. Jesus var uppstånden, men vad fanns det annat att göra just nu än att gå hem. De visste ju inte var han var och vad som skulle hända. Bäst att gå hem och vänta och begrunda det som hänt. Och samtidigt dela glädjen med alla där hemma

Många av oss spenderar mycket tid hemma just nu. För en del är hemmet ett fängelse, för andra en fristad. För det mesta är det väl litet både ock. Det är tryggast hemma just nu när viruspandemin går fram som en dödens och sjukdomens ängel genom världen. Hemma är det ingen risk att utsättas för smitta eller att smitta andra. Att stanna hemma har blivit en livsbejakande handling, både med tanke på oss själva och andra. Att stanna hemma är att visa kärlek och omsorg om våra medmänniskor – och om oss själva.

I hemmen fick lärjungarna dela uppståndelsens glädje med varandra. Det var i hemmen de första kristna möttes för att läsa Skrifterna, be och lovsjunga. Hemmet var platsen där Jesu Kristi uppståndelse blev verklig allra först. Innan Jesus hade uppenbarat sig för lärjungarna, innan de hade uppfyllts av Anden. Innan de vågade gå ut på gator och torg och förkunna evangeliet om den uppståndne Frälsaren. Hemma fick man be och samtala om det som hänt. Tänk! Tänk att Jesus är uppstånden. Vad kommer att hända nu?

Idag ställs vi inför liknande frågeställningar. Jesus Kristus är uppstånden! Vad kommer att hända nu? Vi kan inte samlas i kyrkor för att fira gudstjänst och manifestera vår tro. Istället är vi bundna vid hemmet.

För många är hemmet trygghet och fred. För andra är det oro och påfrestningar. För en del är hemmet gemenskap med dem man älskar och respekterar, för andra är det ensamhet eller utsatthet. Just nu sätts relationerna på prov i våra hem, vi är inte vana att spendera så mycket tid med varandra. Hur mycket vi än tycker om varandra kan det bli jobbigt ibland.

Men är inte bara en fysisk plats, dit vi är hänvisade just nu. Hemma är också platsen i vårt inre där vi finner ro, oberoende av yttre omständigheter. Hemma är där jag får vara den jag är, älskad, accepterad, sedd och hörd. Hemma är där Gud är, hemma är där vi möter den uppståndne Kristus till frälsning och förnyelse.
Hemma kan var en tid, den tidpunkt när vi förstår att det som Jesus gjorde gäller oss, dig och mig, En dag när det sjunker in att vi aldrig är ensamma. Att vad som än händer finns Gud hos oss. Som en vän, som en närvaro, som en omsorg. Hemma är när vi börjar ana att det som Jesus sa till sina lärjungar gäller för oss. ”Jag går bort för att bereda er rum”. Jag vill skapa ett hem åt er. Ett hem i min Faders gemenskap. Ett hem där vi alla får vara tillsammans.

Hemmet Jesus bereder åt oss bygger på hans seger över döden. Jesu Kristi uppståndelse gäller alla människor som Gud älskar. Ingen nämnd och ingen glömd. På samma sätt som det är i honom vi lever, rör oss och är till, så kommer vi att få dela Kristi uppståndelse och uppstå till evigt liv.

Genom Jesu Kristi död och uppståndelse äger vi en tro som håller för hela livet och sträcker sig bortom tid och rum. En tro där vi tillsammans bekänner att Gud håller sina människor hela världen i sin hand vad som än händer. Gud är livets Gud och hans kärlek sträcker sig ända bortom dödens gräns. Amen.