Vi bygger fred på sociala medier

Andrum i Yle Vega. 10 juli 2020.

God morgon! Veckans Andrum handlar om frid.

Jag vill därför inleda dagens Andrum med att efterlysa internet-fred eller some-frid. Some är en förkortning för sociala medier. Hit hör facebook, twitter, instagram, youtube och många andra plattformar på internet. Det är där människor träffas, utbyter åsikter och uppmuntrar varandra. Men det är också där vi grälar, smutskastar och hatar varandra.

Därför behöver vi tala om frid och fredlighet på sociala medier. Kanske borde vi utlysa en veckas some-fred en gång per år, på samma sätt som Åbo stad utlyser julfred.

Kanske kunde det låta såhär: ”I morgon vill Gud, varder härigenom en allmän internetfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande på sociala medier”.

För några år sedan deltog jag i ett seminarium om näthat och hatretorik. Seminariet hölls på Ständerhuset i Helsingfors och arrangerades av organisationen Religionernas samarbete i Finland – RESA-forumet. En av talarna var president Tarja Halonen. Hon betonade att yttrandefriheten också innebär ansvar och att ingen ska behöva utsättas för näthat på grund av sin hudfärg, härkomst eller religion.

Sedan dess har retoriken på sociala medier hårdnat ytterligare. Numera kan en åsikt eller ett fotografi som inte faller alla i smaken ge upphov till nedsättande kommentarer och personangrepp.

Vad är det som händer när människor går ut på sociala medier? Varför är det så svårt att hålla fingrarna på tangentbordet i styr.

En av mina Facebookvänner skriver om ”uppdämd vrede som väntar på att nå upp till ytan” och som ”finns inom oss alla, vare sig vi vet om det eller inte”.

Det låter som en aktuell definition av synd. Vreden gör att vi går miste om ett verkligt möte, att vi istället för dialog väljer konfrontation.

En finsk journalist berättade en gång om ett personligt möte med en näthatare som förföljt honom under en tid. Det visade sig att den som förtalat och ljugit inte var något monster, utan en helt vanlig medelålders man som låtit känslorna fara iväg på kommentarsfälten sent på kvällarna. Inte hade han menat något illa. Men inte hade han heller tänkt på konsekvenserna av de ord han använt.

Därför ska vi vårda oss om friden på sociala medier och sträva efter fredlighet med dem vi möter på nätet.

Håll fred med varandra säger Bibeln. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och kommer an på er. Var eniga och håll fred, så ska kärlekens och fridens Gud vara med er.

Vi ber

Fridens Gud,
Kom med din frid till våra mötesplatser på sociala medier.
Ge oss Facebookfred. Ge oss twitterfred. 
Hjälp oss att bemöta alla på samma sätt som vi själva vill bli bemötta.
Låt oss föra sakliga och uppbyggande samtal både med kända och okända. Rena oss från förutfattade meningar, fördomar och misstro.
Hjälp oss att skriva tydliga och sakliga inlägg.
När diskussionen blir het, hjälp oss att ta ett steg tillbaka.
När vi känner oss påhoppade och kränkta, hjälp oss att återgälda med saklighet och vänlighet.
När vi upplever oss missförstådda, hjälp oss att lugnt förtydliga vad vi menar.
Låt oss stå upp för det som är rätt, att försvara dem som utsätts för personangrepp.
Låt oss be om förlåtelse när vi varit osakliga.
Och Gud, hjälp oss framför allt att hålla tyst när vi inte längre har något vettigt att komma med. Amen.

Det här var Andrum med mig Jani Edström.
Jag vill önska er alla Guds frid och fredfulla möten på sociala medier.

Hellre dialog än färdiga påståenden

Mera fruktbart än att diskutera hur mycket vi kan veta om den historiske Jesus är då att samtala om de värderingar som Jesus enligt evangelierna förkunnade och vilken relevans de har för ett gott liv och ett fungerande samhälle.

Att försöka övertyga någon i frågor som har att göra med tro hör till den kristna trons dna. Det är också en rätt som vårt samhälle gett både religioner och ideologier genom lagstadgad religions- och åsiktsfrihet. Till religionsfriheten hör bland annat rätten att be, hålla andakt, samlas till gudstjänst, berätta om sin tro (mission, evangelisation) och att intellektuellt motivera eller försvara tron (apologetik). Bön och gudstjänst har sin givna plats, medan evangelisation och apologetik också förekommer i det offentliga rummet.

En offentlig diskussion fungerar annorlunda än ett personligt samtal. En tidnings insändarspalt kan vara ett fungerande forum för utbyte av åsikter kring tro och åskådningar, men det förutsätter att inläggen inbjuder till dialog och samtal i stället för färdigt formulerade påståenden. I den pågående debatten om Jesus har HBL:s ledarskribent och en del debattörer positionerat sig så tydligt redan från början att dialogen riskerar utebli.

Mera fruktbart än att diskutera hur mycket vi kan veta om den historiske Jesus är då att samtala om de värderingar som Jesus enligt evangelierna förkunnade och vilken relevans de har för ett gott liv och ett fungerande samhälle. Den gyllene regeln om att behandla andra som vi själva vill bli behandlade är fortfarande en god utgångspunkt för samtal om samhällsfrågor och om hur vi förhåller oss till varandra i det dagliga livet. Denna regel finns formulerad i de flesta religioner och fungerar därför som en universell inbjudan till oss att verka för våra medmänniskors bästa oberoende om vi tror på Jesus som revolutionär eller som Guds son, eller bådadera.

Jani Edström, Esbo (HBL. 5.7.2020)

Sanning och konsekvens

Vad är sanning, frågade Pilatus när han stod inför Jesus. Pilatus hade fått ta emot anklagelserna mot Jesus. Enligt de religiösa ledarna var Jesus en politisk upprorsmakare som förde folket på villovägar. Han påstods ha uppmanat medborgarna att vägra betala skatt till den romerske kejsaren och upphöjt sig själv till kung. Pilatus insåg snart att bakom dessa anklagelser låg religiösa motiv och att han mot sig hade en pöbel som inte lät någon romersk ståthållare stå i vägen för planerna på att döda Jesus.

När så Pilatus möter Jesus personligen märker han att sanningen har flera sidor. Jesus utgör ingen samhällsfara, han är varken kriminell eller upprorsmakare. Pilatus vägrar därför döma Jesus. Istället tvättar han symboliskt skulden av sina händer och överlämnar Jesus till folkmassan som samlats för att se vad han ska göra med Jesus. Pilatus kände till sanningen om Jesus men tog inte konsekvenserna av det. Istället valde han att ta det säkra för det osäkra. Han ville inte riskera bli anmäld till kejsaren för att inte ha tagit itu med en lokal upprorsmakare. Pilatus hade att välja mellan två sanningar. Istället myntade han det alltjämt aktuella, litet agnostiska, uttrycket ”vad är sanning”?

Vad är sanning? Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Måste vi nöja oss med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande? Är sanningen relativ, jag har min sanning och du har din? Hur hanterar vi sanningen, det vi för närvarande vet? Låter vi sanningen och nya insikter påverka oss eller går vi vidare som om inget hänt? Innebär sanning också annat än kunskap baserad på verifierbara fakta? Vad är sanningen om livet? Vad är sant och rätt? Och vad blir konsekvenserna av den sanning vi omfattar och tror på?

Under den senaste tiden har mycket av det som de flesta av oss uppfattar vara sant börjat ifrågasättas. Förr handlade det mest om mindre grupper och slutna sällskap som samlades kring olika former av konspirationsteorier och alternativa sanningar. Idag märks liknande fenomen på en global skala och sprids via internet och sociala medier. Den här utvecklingen är förödande för sakliga diskussioner och riskerar till och med hota familje- och vänskapsrelationer. Diskussionerna kring Brexit var ett exempel på detta. Plötsligt blev synen på huruvida UK skulle gå ut ur EU eller stanna kvar en fråga som splittrade folk. I bakgrunden fanns en stark manipulation av fakta, halvsanningar och direkta lögner, allt för att skapa osäkerhet, splittra folk och väljare. 

Sanningsförnekelse har alltid funnits. Holocaustförnekarna fortsätter misskreditera det vi historiskt vet om förintelsen av judar, romer, homosexuella och människor med mentala funktionsnedsättningar i Nazityskland på 1940-talet. Förnekandet av dessa massmord bli svårare att motstå den dag det inte längre finns överlevare från koncentrationslägren. Därför är det viktigt att informera om de fruktansvärda som hänt så att liknande saker inte kan hända igen. Sanningen kanske kan förhindra att ondskan upprepas. 

En komponent i sanningsförnekelse är ifrågasättandet. Ifrågasättande skapar osäkerhet och osäkerheten gör att många glömmer allt de lärt sig om källkritik och mediekritik. Etablerade nyhetsmedier ifrågasätts numera ofta och anklagas för att gå statens eller makthavarnas ärenden. Istället växer alternativa medier och börjar själva så småningom gå makthavarnas ärenden. Så har det gått i USA där Fox News numera är en av de mest sedda kabel tv-kanalerna. Istället för saklighet är det ifrågasättande och skapandet och upprätthållandet av alternativa sanningar som dominerar Fox News. Kanalen ger sitt oförblommerade stöd till den sittande presidenten som från början beskyllt etablerade medier för att rapportera falska nyheter, fake news. Vad ska man tro på? Är man osäker kan alltid fråga sig vem som blir rik på detta och fråga vems intressen desinformationen tjänar.  

Ofta är det stora teman som utsätts för ifrågasättande och sanningsförnekande. En del grupper som ”flat-earthers”, de som förnekar att jorden är rund (jo, sådana finns faktiskt), kan vi åtminstone ännu avfärda som randfenomen. Andra grupper har vuxit sig starkare och deras åsikter påverkar hela jordens framtid. Vaccinmotståndare utsår tvivel om vaccinets effektivitet och riskerar samtidigt både sin och andras hälsa. När resultaten från FN:s klimatpanel IPCC och i förlängningen klimatuppvärmningen ifrågasätts handlar det inte bara individer utan om hela jordens framtid.

Coronapandemin har ytterliga spätt på ifrågasättandet. Nya konspirationsteorier föds. Trollfabrikerna sprider sina egna virus snabbare än vi kan säga Covid-19. Nya ”fakta” om viruset sprids hela tiden. Det gäller virusets ursprung, hur vi bäst kan motarbeta det, till påståenden om att det inte existerar något virus alls, det är bara en konspiration. I skrivande stund har det nya 5G-nätet kopplats ihop med pandemin. Huruvida den anlagda branden i en byggnad intill en mast för teletrafik i Lövö i Pedersöre den 19 april har något med detta att göra återstår att se.

Wikipedia definierar vetenskap som produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge).

Kunskap och vetande går framåt. Sanningen som vi känner den idag bygger på kunskap vi hade tidigare, sådant vi inte längre anser vara sant då det senare kommit fram ny kunskap. I den meningen är sanningen relativ, men inte desto mindre sann, eftersom vi rättar våra liv efter det vi känner till. En gång var solen gud och människor tillbad den, idag är solen inte gud, men fortfarande den himlakropp som bestämmer livets kretslopp på jorden.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Det som är sant är det vi vet idag. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på ett område betyder det inte att all klimatforskning är värdelös eller osann. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att all vaccination är av ondo. Att evolutionen inte finns beskriven i Bibelns skapelseberättelse innebär inget ifrågasättande varken av Bibeln eller naturvetenskapen.

Bibeln talar om Gud som skapare av himmel och jord. Gud är den som ordnar upp i kaoset så att det blir ordning (kosmos). Människan blir till genom Skaparens andedräkt, bandet mellan människa och Gud finns där redan från början. Allt är gott. Livet bygger på tillit och förtroende mellan Skaparen och det skapade. Bibelns skapelseberättelse är främst teologi. En tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. Edens trädgård blir en bild för templet där Gud är närvarande, där folket en gång kunde tillbe sin Gud. Men något gick fel, något brast, och nu är de förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge.

Ur en kristen synvinkel utforskar naturvetenskapen skapelsens mysterier. Naturvetenskapen kan eller ska varken förneka eller bejaka Gud. Den rör sig på ett annat plan.Regelbundet publiceras uppdateringar i vår kunskap om världen, allt från det minsta, som kvantfysik, till det största, som galaxer och solsystem. Också kunskapen om oss själva går framåt. Babyn är inget oskrivet blad, vi formas hela tiden från moderlivet till det sista andetaget, inte minst i relationer med varandra. Frågan är inte vad vi inte vet, utan snarare vad gör vi med den kunskap vi redan besitter. Hur tolkar vi vår kunskap, vad blir konsekvenserna av det vi vet? För många kan förundran över skapelsens mångfald stärka vår tro på Skaparen. Tolkningen av det vi ser och vet kan leda till tro på Gud.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt, inte med dolda agendor. Att leva sant är motsatsen till att söka oss till konspirationsteorier. Att leva sant är erkänna att vi inte vet eller kan veta allt utan att hela tiden misstänkliggöra det vi inte vet. Att leva sant är att försöka ta reda på så mycket vi kan om olika fenomen, men samtidigt erkänna våra begränsningar. För att kunna leva sant bör vi låta Jesus Kristus som är sanningen fylla våra hjärtan och sinnen med sin heliga Ande. Anden hjälper oss att tillsammans urskilja rätt från fel, sant från falskt. Anden vill hjälpa oss att leva tryggt och tillitsfullt befriade från rädsla och ångest inför det vi inte vet. Att leva med osäkerheten utgör då inte längre något hot, eftersom vi har vår trygghet hos Gud, Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Jani Edström

Texten publicerad i Kummin och MST.

Bibeltolkningens följder

I sin krönika (HBL 10.6) visar Torsten Fagerholm vart en osund och förvriden bibeltolkning leder när den drivs till sin spets och sätts i händerna på ledande politiker. Det vi ser hos USA:s president Donald Trump är resultatet av en lång politisk process, som har återverkningar i många andra länder.    

I boken The Power Worshippers beskriver journalisten Katherine Stewart hur en liten grupp kristna nationalister i slutet av 1970-talet beslöt samla det evangelikala kyrkliga fältet kring abortfrågan. Det kortsiktiga syftet var att trygga den statliga finansieringen till rasistiska (endast för vita) utbildningsanstalter. På längre sikt ville man få de troende att rösta fram konservativa politiker till olika institutioner på alla nivåer i samhället som kunde stå upp för så kallade bibliska familjevärderingar. I praktiken innebar detta att motverka jämställdhet och kvinnors reproduktiva rättigheter, ”liberal propaganda” och samhällelig mångfald. Stewart visar hur de teologiska och ideologiska rötterna går tillbaka till den tid då kristna slavägare kunde hänvisa till Bibeln och skapelseordningen.

Idag består den evangelikala rörelsen både av vita, svarta och latinos. Bland dem finns många som tror att de sprider Guds rike genom att rösta i enlighet med de kristna nationalisternas agenda. Argument som ”Vad är viktigare, att rädda ofödda barns liv eller att kämpa för minimilön?” biter på ofta på dem som vågar ifrågasätta.

Till finansiärerna av detta förment kristna, politiska program hör många superrika familjer och släkter.  Därför är det inte överraskande att rörelsen betonar pengar och ekonomi. Man menar att Bibeln motsätter sig progressiv beskattning, kapitalskatt och minimilön. Gud sägs förespråka låga skatter för de rika, men endast minimala rättigheter för vanlig arbetskraft. Klimatåtgärder, reglering av affärsverksamhet, finansiering av social trygghet med skattemedel är ”obibliskt” och strider mot ”den bibliska modellen”. En av dem som förkunnar detta evangelium för de rika är Vita husets egen bibellärare Ralph Drollinger. 

Trots att en relativt liten grupp kristna nationalister lyckats påverka den politiska agendan i dagens USA finns det många progressiva kyrkor och rörelser, också bland de evangelikala, som står upp för andra värderingar. Afroamerikanska kristna ledare som Al Sharpton blir samlande röster för mångas missnöje och förhoppningar om ett samhälle fritt från rasism och orättvisor.

I likhet med de tidiga kyrkofäder, anabaptister, Leo Tolstoy och Martin Luther King Jr. läser de Jesu budskap, inte minst bergspredikan, som en uppmaning till personligt ansvar och solidaritet med de utsatta. Konsekvenserna av en sådan bibeltolkning syns i kyrkornas arbete bland marginaliserade i USA:s innerstäder och i församlingarnas mathjälpsarbete här hemma.

Jani Edström
Pastor, Helsingfors baptistförsamling

GLÄDJE

Andrum 19 juni 2020. Jani Edström

”Hur blir man glad?” Frågan var ärligt ställd. Sjuåringen hade suttit tyst vid köksbordet och funderat för sig själv en lång stund. Mjölkglaset var halvt urdrucket och smörgåsen var orörd. ”Min kompis är alltid glad. Så vill jag också vara.”

Ja, hur blir man glad. Och vad är glädje egentligen?

Hur ska man förklara glädje? Att det inte finns någon glädjeknapp att trycka på när livet suger. Att glädje är mer än en övergående känsla. Att glädje är mera ett sätt att förhålla sig till livet. Att livet kan vara gott trots att man inte skrattar och ler hela tiden.

Men glädje och skratt ska inte underskattas.

He made me laugh (Han fick mig att skratta) förklarar den vackra brunetten på filmduken när hon berättar varför hon föll för sin hjälte.

Ett gott skratt förlänger livet läste jag i de gamla numren av tidskriften Det Bästa under min barndoms somrar ute på sommarstugan. Och ibland kändes det just så när jag satt och fnittrade över ett lyckat skämt. Varmt och behagligt i maggropen. Litet mera liv.

Humor i helgade hyddor var en populär liten skämtbok med roliga berättelser från livet i kyrka och församling. Glädje och humor är underskattat, också i kyrkan.

Kanske är glädje något som infinner sig när vi minst anar det. Som en biprodukt till livet. Som honung. Jag tänker på arbetsglädje, nöjet att dela gemenskapen inför en gemensam uppgift. Eller den glädje som uppstår när någon sett och hört mig, som uppmuntrat efter ett misslyckande eller visat vägen när jag kört vilse.

Jag har mött människor som jag uppfattar som glada människor. De flyttar fokus till det goda i andra, de ser möjligheterna, låter sig inte nedslås av livets begräsningar. De är varken blåögda eller naiva, men de drivs av en varm glädje som smittar av sig. Sån vill jag också vara.

Mitt livs glada människor ler inte och skrattar hela tiden. Men de får mig att bli mera harmonisk och le ibland.

Glädje är en av de så kallade Andens frukter i Bibeln. En frukt behöver tid, sol, värme, näring för att bli till. På liknande sätt är glädje resultatet av en lång process. En process som börjar när vi ger upp sökandet efter omedelbar behovstillfredsställelse och istället låter den livgivande Anden leda oss. Här får vi följa med strömmen, Andens flyt, det nyskapande livets ström. På den resan är stöter på glädje i någon form, förr eller senare.

Glädjen kommer inte ensam. Den hör ihop med Andens övriga frukter som kärlek, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Trons glädje bottnar i tillit. En djup förtröstan på att livet bär, att Livets Gud inte överger. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus.   

Nu har sjuåringen vid köksbordet funderat klart. Åtminstone för den här gången. ”Nu vet jag hur det är. Jag är inte alltid glad men jag känner mig nöjd, i alla fall för det mesta. Det är väl också att vara glad?”

Det här är Andrum med mig, Jani Edström.  

Som avslutning hör vi Mavis Staples och Aretha Franklin sjunga: Oh, happy day, when Jesus washed my sins away.

NÅD

NÅD. Andrum med Jani Edström. Fredag 29.5.2020, kl. 18.

Gomorron! Idag ska vi fortsätta tala om veckans tema-ord nåd.

Förunderlig nåd, vilket skönt ljud, som räddade en usling som jag.
En gång var jag förlorad, nu är jag återfunnen.
Jag var blind, men nu kan jag se.

Efter mitt halvslarviga försök att göra en bokstavstrogen översättning av den kända gospelhymnen Amazing Grace står det helt klart för mig att nåden inte är ljudlös. How sweet the sound. Vilket vackert ljud. Nåden hörs på olika sätt om vi ska tro på orden i den här gamla hymnen.

Hur låter då nåden? Hurdan klangfärg har den?

För några veckor sedan bröts tystnaden på skolgården invid huset där jag bor. Skoleleverna var tillbaka. Småvilda glädjerop hördes från fotbollsplanen hela dagen. Det kändes som ljud av nåd.

Utanför fönstret hyr ett par ljudliga talgoxar den blå fågelholken. Fåglarna, deras sång och bestyr påminner om att sommaren är på väg. Att hoppet återvänder. Det är också en sorts nåd.

Nyligen lyssnade jag till ett ljudspår från en nygravid mage. Helt färska, men stadiga, hjärtljud som avslöjade att en ny människa håller på att formas. Det är nåd.
Samtidigt sitter en kvinna vid sin mammas dödsbädd och sjunger för mamman när mamman slutar andas. En sång om nåd och förtröstan. Mamman har äntligen fått sin önskan uppfylld. Att få flytta hem till Gud. Det är nåd.

Författaren till sången Amazing Grace, John Newton, var en före detta slavskeppare som under en resa från Västafrika till Nordamerika råkade han i sjönöd. ”Gud”, bad han, ”om du tar mig helskinnad härifrån, så lovar jag att bli präst.” För Newton blev ljudet av en förödande storm en nåd som gav hans liv en ny inriktning.

Nåden har många olika klangfärger och oupptäckta nyanser.
Nåd är att vi fått liv, att vi lever, rör oss och är till i Gud.
Nåd är att Gud redan från början vill oss allt gott.
Nåd är att vi, när livet inte blev det vi trodde och hoppades, kan hitta nya sätt att leva.
Nåd är när en grupp anonyma missbrukare sätter sitt hopp till en kraft utanför sig själva och vågar ta det första steget.

Nåd är prasslet av vita plastkassar som fyllda med mat delas ut av tiotals frivilliga till hundratals behövande när pengarna inte räcker till att fylla kylskåpet.
Nåd är ljudet av människor som sjunger om fred och frihet.
Nåd är när ljudet av brunnsborren tonar ut, och när hela byn dansar av glädje över tillgången till friskt och levande vatten.

Varje gång vi sträcker ut en hand för att hjälpa någon blir vi en del av nådens symfoni. Våra liv blir då en del av den stora orkestern, mänskligheten, som kallats att göra gott.

Att skapa och lyssna till nådens ljud är något vi kan göra varje dag.
Det här är Andrum med Jani Edström. Jag önskar dig en dag full av nåd.

Vi lyssnar till Aretha Franklin i sången Amazing Grace: ”Aretha: Amazing Grace, how sweet the sound…”

Att samla skatter

Luk. 12:13-21
Någon i hopen sade till Jesus: ”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” Han svarade: ”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Och han sade till dem: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

****

Evangelietexten berättar om hur en man kommer till Jesus för att få Jesus att uppmana hans bror att dela med sig av arvet. Tydligen hade brodern lagt beslag på sådant som också den andra brodern hade rätt till. Han kände sig överkörd, besviken och orättvist behandlad och ville att Jesus skulle använda sin auktoritet för att skapa rättvisa. Men Jesus var inte intresserad. Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er? Istället ser han något annat. Något som för den här mannen är minst lika farligt som att bli orättvist behandlad, nämligen habegär. Önskan att ha mer än det vi har, ofta på andras bekostnad. Och så säger Jesus, att en människas liv beror inte på ett överflöd av ägodelar.

Nog är det märkligt. Under alla år som jag ställts inför söndagens predikotexter, kommer det hela tiden emot texter som talar om hur Bibeln uppmanar oss att leva rättfärdigt och rättvist, att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, att inte drabbas av habegär, att inte utnyttja andra för våra egna syften, att stå upp för dem som har det svårt, att vara generösa och dela med oss, att vi inte ska samla skatter på jorden.

Ibland, och här får ni hjälpa mig att fundera vidare, undrar jag om Jesus budskap genom kyrkans historia medvetet eller omedvetet fördunklats. Att det konkreta jordiska perspektivet tvingats ge vika för ett mera abstrakt himmelskt perspektiv. Att det konkreta ordet ”skulder” ersatts av det mera abstrakta ordet ”synder”. Att det blivit viktigare att ”komma till himlen” än att leva som Jesu efterföljare på jorden. Att det ibland ansetts vara en värre synd att svära än att behandla andra illa.

Naturligtvis behöver vi flera perspektiv på vad det är att följa Jesus och leva ett rättfärdigt och gott liv. Men ibland, och det här gör ont att säga, ibland har jag börjat tvivla på att en personlig tro på Jesus Kristus automatiskt skulle leda till att vi följer Jesu undervisning om att inte ha begär efter mera. Det räcker med att jag gör litet självanalys.

Jag tror att Paulus är något på spåret i den text vi läste ur Andra korinterbrevet. När Paulus berömmer sina vänner i församlingarna i Makedonien gör han det inte på korinternas bekostnad. Det finns väl inget värre än att bli jämförd med andra och höra att de andra är bättre. Istället säger han att makedonierna har fått en nådegåva av Gud, generositetens nådegåva. Trots att de inte har mer att dela med sig av än korinterna, kanske till och med mindre, har de gett av det lilla de har med stor entusiasm och glädje. Inte bara efter sin förmåga har de gett, utan över sin förmåga. Först överlät de sig själva åt Herren, sedan överlät de sina gåvor åt Paulus. 

I de kristna väckelsetraditioner jag känner bäst har vi ofta uppmanats att sträva efter andliga nådegåvor. I 1 Kor 12 läser vi om att de troende kan få ord av vishet, ord av kunskap, tro, gåvor att bota sjuka, gåvan att utföra kraftgärningar, gåvan att profetera, gåvan att skilja mellan andar, gåvan att tala olika slags tungomål eller gåvan att uttyda tungomål. Allt det här är viktigt för att församlingen ska kunna bli det som Gud vill. Men det här är ingen komplett lista över det som Gud har i beredskap åt församlingen.

Därför kompletterar Paulus här i Andra Korinterbrevet med att tala om givandets, generositetens och frikostighetens nådegåva:  Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett.

Paulus konstaterar att Korinterna har så mycket gott. De har tron, de kan presentera evangeliet, de har kunskap om de andliga sanningarna, de är hängivna och de har kärlek. Men liksom den unga rika mannen som kom till Jesus och frågade vad kan han ännu göra förutom att hålla buden, så uppmanar Paulus korinterna att vara generösa. Han vill inte skuldbelägga dem och säger, det här är ingen befallning, men han vill uppmuntra dem. Han vill pröva äktheten i deras kärlek och låta dem utmanas av makedoniernas givmildhet. ”Se till att också ni ger överflödande prov på denna nådegåva.

Och så förankrar Paulus detta i Jesus själv. ”Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.”

****

Att skifta arvet efter sina föräldrar är inte alltid lätt. För många kan det till och med bli traumatiskt eller till och leda till gräl mellan syskonen. Vem får vad? Inte alltid så lätt att vara generös ifall flera syskon vill ha samma sak.

För tre år sedan dog min pappa. Han blev 90 år. Mamma gick bort långt tidigare. Hon blev 69. Men det var först efter pappas död som jag och mina syskon på riktigt började gå igenom det som våra föräldrar lämnat efter sig.

En hel del möbler, böcker, husgeråd och annat hade vi redan tidigare gett bort, omplacerat eller låtit gå till återvinning. Något har vi också behållit, både sådant som går att använda och saker som är förknippade med minnen och känslor.

Men den här gången gällde det brev, julkort och vykort som mamma sparat och sorterat enligt årtal. Och det är kanske först nu, många år efteråt, som jag börjar inse vad mina föräldrar lämnade efter sig.

Bland breven fanns korrespondens med syskon, vänner och bekanta. En del brev fungerar nästan som en dagbok eller förteckning över allt som hänt efter det senaste brevet. Andra brev innehåller mera av tankar inför framtiden och konkreta planer. 

Efter att ha tagit del av några brev började jag funderade på vad en människa i en given situation väljer att skriva om. Vad är det som gör att vi väljer att lyfta fram en sak och lämna bort en annan? Varför skriver någon mera till en person och kanske inte alls till någon annan? Och den stora frågan, när hade folk tid att skriva brev överhuvudtaget?

En sak som slår mig är att jag och mina syskon nämns i breven. Ibland bara i en mening, nästa litet i förbifarten, ibland blir det en litet längre berättelse. Det känns nästan litet skrämmande att veta att mamma talat om mig med andra, att jag förekommer i andras tankar och berättelser utan att veta om det.

Samtidigt finns många släktingar, vänner och bekanta finns i mina egna tankar och böner utan att de alltid vet om det. Den här insikten påminner mig om hur viktigt det är att vi handskas varsamt med våra medmänniskor också i våra tankar och attityder. Också när de vi tänker på inte själva är medvetna om att vi tänker på dem.  

Ofta tänker vi kanske på arvet från våra föräldrar i form av ägodelar, saker, pengar eller fastigheter. Men hur viktigt är sådant egentligen? Hur mycket kan vi påverka våra medmänniskor tillgångar eller aktier?

Det som mina föräldrars brevväxling vittnar om är hur många människor de kunde vara till hjälp för, med vägledning, tröst och uppmuntran. Arvet från mina föräldrar blir plötsligt mycket större än jag kunnat föreställa mig. Det handlar om osynliga saker, sådant som jag kanske aldrig kommer att få se resultatet av men som ändå finns. Tacksamhet, glädje, omsorg, delade bekymmer, uppmuntran, tröst.

Allt det här är sådant som mina föräldrar gett i arv. Inte bara till oss efterkommande, utan till människor som stod dem nära, som de delade sitt liv med. Någonstans värmer ännu minnet av ett brev. Hos någon finns ännu känslan kvar efter ett trösterikt samtal. Hos en annan har förbönens ord lämnat kvar som ett spår av Gud.

När vi inte längre har varandra finns också det vi redan hunnit glömma gömt i vårt inre. Allt gott som sagts eller gjorts mot oss, det finns som ett lager näringsrik mull i själens djup. Det är därifrån vi kan hämta styrka och tröst under svåra dagar. Det är tillsammans vi blir till, det är tillsammans vi växer och mognar när vi möter omsorg och när får dela med oss av det vi själva fått ta emot.

Låt oss tillsammans be Gud om generositetens nådegåva. Amen.

Trump orsakar splittring bland kristna

Vasabladet 9.6.2020

När president Donald Trump eskorterad av tiotals poliser för en dryg vecka sedan begav sig ut från Vita huset och tågade fram till St Johns Church poserande med en svart bibel var det en viktig symbolhandling. Att det skedde mitt under de intensiva protesterna mot det brutala polisvåldet på afroamerikanska män var kanske mer en tillfällighet än en långt i förväg planerad handling. Det visar i alla fall hur skicklig presidenten är att också utan ord tala till sina anhängare.

Fotosessionen utanför St John’s Church är ännu ett exempel på presidentens brist på respekt för det som många håller heligt. ”De förvandlade en helig plats till en krigsskådeplats”, sade kyrkoherden i grannförsamlingen, pastor Gini Gerbasi. Många troende har dock uttryckt sitt stöd för presidentens tilltag, medan lika många tagit kraftigt avstånd. Det visar klart hur delade USA:s kristna är inför den sittande presidenten.

Nu skulle det här bara vara ännu en dramatisk utrikespolitisk nyhet om det inte vore så att det som sker i USA just nu har återverkningar på resten av världen, inte minst bland troende kristna. President Trump verkar nämligen ha ett starkt stöd bland många frikyrkliga och väckelsekristna också i vårt land.

Under min uppväxt deltog jag i många sommarläger. På väggen framme i lägergården fanns bilden av en jordglob med texten Jesus Kristus – världens hopp. Tanken att en människa eller politisk ideologi skulle kunna rädda världen fanns inte.

Under studietiden i USA på 1980-talet såg jag emellertid hur en kristet färgad politisk rörelse började växa fram, Moral Majority, ledd av pastor Jerry Falwell. Det som då ännu verkade vara en marginell rörelse har idag förgrenat sig och blivit en del av det kyrkligt-politiska etablissemanget.

Mycket har skrivits om politiseringen av den evangelikala rörelsen i USA. En färsk bok, The Power Worshippers, lyfter fram hur kristna ledare tidigt valde att politisera sitt budskap. För att kunna samla hela det evangelikala fältet valde man abortfrågan som den minsta gemensamma nämnaren. Helt riktigt räknade man ut att de flesta troende skulle kunna enas kring omsorgen om det ofödda barnet.

Så har man fortsatt lyfta in andra frågor på den politiska agendan maskerade som kristna värderingar eller family values. När den kristna tron på detta sätt kokas ned till några få stridsfrågor, blir tron närmast ett hån mot den rörelse som Jesus från Nasaret startade.

President Trump har medverkat till att nationalism, främlingsfientlighet och islamofobi fått allt större utrymme bland evangelikala kristna. Jag känner därför alltför väl igen mig i en av mina Facebookvänners kommentar nyligen där han säger sig vara beklämd, sorgsen och litet skamsen över att den kristendomstradition utanför Norden som starkast har influerat hans egen uppväxt, människosyn och moral, verkar ha urartat till ett närmast antidemokratiskt verktyg.

Som baptistpastor och ekumeniskt aktiv har jag sett mig som en del av en progressiv evangelikal kristenhet där Jesu budskap om frälsning, fred, försoning och rättvisa varit vägvisande. Jag har formats av kristen mission och samhällsengagemang och arbetat med frikyrkligt utvecklingssamarbete som främjat människors rätt till ett värdigt liv. De värderingar som Trump och hans stödtrupper uttrycker rimmar därför illa med de värderingar jag själv håller högt och lärt känna som kristna.    

Åsikterna kring president Trump och det han säger sig stå för håller på att leda till polarisering också hos oss. Det här är beklagligt, inte minst i ljuset av kyrkan som trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap. Utvecklingen kan på sikt äventyra både inomkyrkligt och mellankyrkligt samarbete i vårt eget land.

Vi behöver dock inte svälja främlingsfientlighet och polarisering i religionens namn. Istället kan vi tillsammans reflektera över vilket uppdrag Jesus Kristus, Guds son och världens hopp, kallar sina efterföljare till idag.

Jani Edström
Pastor, Finlands svenska baptistsamfund

Kan kristna inte räkna? – en predikan på treenighetens söndag

Joh. 15:1-10 Jesus säger:
”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.”

Dagens predikan har jag kallat ”Ett plus ett plus ett är lika med ETT eller Kan kristna inte räkna?

Det handlar naturligtvis om något av det viktigaste i vår tro: Tron på en Gud, uppenbarad i tre personer. Vi kallar Gud för Fader, Son, Ande eller sett till de tre personernas verk eller uppgift: Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Läran om treenigheten finns inte explicit i Bibeln. Däremot finns det många antydningar till att Fadern, Sonen och Anden hör ihop. Jesus säger ju: Jag och fadern är ett, vilket kyrkan tolkar som att han identifierar sig själv med Gud.
Jesus säger också till sina lärjungar: Jag ska sända er Hjälparen den heliga Anden som ska påminna er om allt vad jag har sagt er. Så redan Jesus knyter personerna i Gud till sig. Fadern, Sonen och Anden hör ihop.

Redan i Gamla testamentet finns antydan till Gud som tre personer. Vi känner kanske till berättelsen om Abraham och Sara som fick gäster. Tre män kommer på besök. Abraham och Sara som är barnlösa, berättar om sin sorg över att inte få barn, inte ha någon arvinge. Men de tre gästerna lovar att Sara ska ha en son när de kommer på besök nästa gång. Sara kan inte låta bli att le, kanske litet ironiskt: Jo, just så, som om de skulle veta, hur vi har försökt att få barn. Det här besöket finns avbildat på den ryske konstnären Andrej Rubleevs klassiska ikon.

Treenighetsläran är inte matematik, utan symbolik, den är inte naturvetenskap, utan teologi. Den är inte något vi kan förstå full ut, därför blir den konst. Och därför är Gud, den treenige, ett mysterium som vi aldrig kan utforska eller förstå helt och fullt. Det är något vi som kristna, liksom Job, måste lära oss.

Vi kan aldrig förstå, men vi kan få möta Gud.

Treenighetsläran är den kristna kyrkans tal om Gud, en Gud som vi inte kan fatta, men som vi kan se spåren av och som vi kan ha en relation till.

Vi kan försöka förklara Gud, tre i en, på olika sätt.

Ta solen till exempel, som ger energi, värme och ljus. Tre egenskaper, samma sol. En sol, tre egenskaper. Eller ta ett träd. Vi har stammen, rotsystemet och grenverket. Eller H20 som uppträder som vatten, is och ånga.

Eller varför inte ett exempel ur musiken. Treklangen. Vi hör en grundton, en ters och en kvint. Tre toner, ett ackord. Triangeln är också en gammal symbol för en treenig Gud. Tre hörn, med lika långa sidor.

Vi tror alltså på en Gud, som uppenbarat sig som Fader, Son och Ande. I Johannes evangelium beskrivs Sonen som Ordet, det som var till före allt skapades, Ordet som deltog i skapelsen. Och i Bibelns första bok möter vi Gudsvinden, den livgivande Anden, som svävar över vattnet och som blåser liv i skapelsen. Och som gör människan till en levande varelse.

Det bästa med Gud är Gud låter sig bli känd för människorna. Egentligen handlar Bibeln om just detta, att det går att lära känna Gud, ha en relation till Gud. Gud själv är relationell. Relationen mellan Fadern, Sonen och Anden är den mest intima, harmoniska relation kyrkan känner till. Gud är en, tre i en. Fullkomlig gemenskap.

Är det då inte både naturligt och logiskt att Gud vill ha gemenskap med sin skapelse, med sin mänsklighet, med sin kyrka. Vi bekänner oss till en Gud som är kärleksfull, som är själva definitionen på kärlek. Som likt en försmådd älskare längtar till sin brud. Att älska och bli älskad är något vi finner redan hos Gud.

Mot den bakgrunden läser vi dagens evangelietext om att förbli i, att uppgå i, att ha gemenskap med, att vara beroende av Gud genom Jesus Kristus.

Ute blommar äppelträden. Om allt går väl, som det är tänkt, kommer rötterna att uppta näring ur jorden, i växternas blad sker fotosyntesen, humlor och bin pollinerar blommorna och på hösten blir det äpplen, frukt. Att bära frukt är meningen med livet, också det kristna livet. Men för att det ska bli frukt ska allt samverka.

Gud som treenig är samverkan i tanke, vilja och syfte. Gud är alltså inte statisk, Gud är handling. Gud skapar, Gud helar och Gud upprätthåller livet.
Som Guds avbilder och medskapare är vi också kallade till att skapa utifrån det som finns. Att hela och upprätta med grund i Guds kärlek. Att arbeta för att livet och allt det goda kan fortsätta, att ära och prisa Gud.

Hur talar vi om Gud idag?

Tron på Gud som skapare gör att det alltid finns beröringspunkter, spår av Gud, när vi ser omkring oss. Inget är för stort eller för litet, att det inte är skapat och känt av Gud.

Tron på Gud som Sonen, människan, gör att vi kan förstå att Gud förstår hur det är att vara människa. Att födas, leva och dö. Att glädjas, hoppas, sörja, tro. Tron på Sonen, som den uppståndne Kristus, hjälper oss att se hur Gud både identifierar sig med Skapelsen och står utanför den. Den uppståndne Kristus gör att vi kan se livet och tillvaron flerdimensionellt, inte bara som ett här och ett nu, utan som historia, nutid och framtid samtidigt. I den uppståndne knyts allt samman. Livet segrar över döden, rättfärdigheten segrar över ondskan, förlåtelsen segrar över synden, kärleken segrar över skammen.

Tron på Gud som Anden gör att Gud finns överallt. Gud är lika nära som luften vi andas. Gud är som luften, livet, livsbetingelsen.

Ändå är det inte alltid lätt att tala om Gud. Gud som Fader kan kännas omöjligt för den vars pappa varit våldsam eller frånvarande. Men Gud är inte ett kön. Smaka på ord som: Gud, modern, dottern och anden. Om du inte kan uppleva Gud som en far, kan du uppleva Gud som en mor. Eller om det känns konstigt, ta det som ett test på hur mycket du förknippar Gud vid det manligt kön.

Gud står över kön, ras, etnicitet, språk och kultur. Gud är inte vit, inte finländare eller amerikan. Guds modersmål är varken hebreiska, engelska eller esperanto. Gud hör inte mera hemma i vår kultur än i Asien, Afrika eller Sydamerika.

Hur möter vi Gud idag?

Idag får vi möta Gud genom förundran, i mysteriet, tre i en, en i tre.
Vi får möta Gud i bönen, i gemenskapen. I tillit och förtröstan på att kärleken är det som bär.

I Gud finner vi kärleken, den outgrundliga, oändliga, den som ser och hör allt utan hat och bitterhet.
En Gud som bryr sig så mycket om människorna att han ger sig själv till oss i en kärlek som leder till döden. Men också till seger över mörkrets krafter.

Idag får vi bekänna oss till Gud som gör att livet i naturen bryter ut i alla sin prakt. Idag får vi tro på en Gud som inte låter sig begränsas av fysisk och social distansering.
Idag får vi tro på en Gud som genom Jesus Kristus tar världens lidande och skuld på sig.

Idag hör vi hur Jesus sista andetag på korset blir ett med den nyss mördade afroamerikanske mannen George Floyds sista ord. Och Jesus ropade med hög röst och gav upp andan, I can’t breathe.

Idag får vi tillsammans med livets och rättvisans Gud be och stå upp mot rasism och orättvisor. För en dag kommer vi alla att få andas lättare, när Guds rike uppenbaras i hela sin härlighet.

Därför tror vi, därför hoppas vi, därför ber vi att Guds kärlek ska fylla våra liv, våra kyrkor, vårt samhälle och hela skapelsen. I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Amen.

Tro och konspiration

I en insändare i tidningen Dagen (20.5.2020) efterlyser skribenten Martin Rudenlöv en större förståelse för USA:s sittande president Donald Trump

(Se länk:
https://www.dagen.se/debatt/martin-rudenlov-be-att-donald-trump-blir-atervald-.1720727?fbclid=IwAR0JxiFrbCK1dtjY8vwdxlVWXQdAwrF_KqiEkGtnSlxmmPof5nIcfuuwBCU)

Bakgrunden är att Trump anses vara den enda som kan mota de osynliga krafter som hotar den västerländska civilisationen. Eftersom inlägget är det första (?) i sitt slag i en respekterad och etablerad kristen tidning, kan det vara skäl att lyfta fram några saker ur texten.

Rudenlöv stöder Donald Trump, men vill inte få en etikett klistrad på sig. Ändå finns det en mycket passande etikett för hans sätt att tänka, nämligen konspirationstroende.

Rudenlövs debattinlägg innehåller nämligen trådar som går att spåra till konspirationsteorier som cirkulerar idag, inte minst bland många kristna. Ordet globalism till exempel används ofta av motståndare till globaliseringen, ekonomisk och kulturell integration, (Länk:  https://sv.wikipedia.org/wiki/Globalisering) som ett samlande namn för osynliga, destruktiva krafter som strävar efter världsherravälde.

När man synar konspirationstänket litet närmare ser man att det är liknande saker som cirkulerat redan länge i olika sammanhang i olika tider. De osynliga krafterna benämns ibland Illuminati (en av de äldsta konspirationsteorierna), Bilderberggruppen eller New World Order. Till och med rymdödlor maskerade som människor uppges av en del konspirationstroende hota vår civilisation. (Se Kent Wernes bok Allt är en konspiration, en resa genom underlandet, Stockholm 2019).

Till de osynliga krafternas hantlangare hör de av Rudenlöv nämnda FN, Världsbanken, Inernationella valutafonden och etablerade media. Trumps egen nya uppfinning, konspirationsteorin ”Obamagate”, har snappats upp av många Trumpanhängare och spridits på nätet i likhet med tidigare Trumplögner om att Barack Obama var född i Kenya och grundade Islamiska staten.

Konspirationsteorier som ibland tagits upp av kristna är till exempel att påven, romersk-katolska kyrkan och Kyrkornas världsråd, antingen enskilt eller tillsammans strävar efter att grunda en superkyrka eller en ny världsreligion.

Till konspirationsteorier med bibliska förtecken och profetisk udd hör den av tv-pastorn Pat Robertson (USA) lanserade teorin om att Sovjet skulle anfalla Israel norrifrån i slutet av 1980-talet och att det skulle resultera i det slutliga slaget i Harmageddon. Teorin togs upp av Hal Lindsey och andra spekulativa författare och hördes också i den nyomvände Bob Dylans mellansnack på hans konserter 1979-1981.

Olika varianter på denna teori har fått stort genomslag bland många evangelikala kristna. George W. Bush var också påverkad av dylika tankar inför Irakkriget, skriver Peter Lodenius i boken Bush nya värld.

Tillbaka till Rudenlöv som anser att Trumps karaktär saknar betydelse för hans utövande av presidentmakten. Kvinnor som utsatts för Trumps ”pussy-grabbing” lär inte hålla med, men deras beskyllningar är för de konspirationstroende inte att ta på allvar.

Gud kan som Rudenlöv menar använda Trump för goda syften. Gud använde också kung Kores i Bibeln. Det innebär dock inte att kristna kan blunda för det som Trump gör som uppenbart motverkar Guds syften med mänskligheten (fred, rättvisa, helande för skapelsen och mänskligheten). Det går inte att verka för tro och tillit (kristna dygder) genom att så misstro.

Om man som Trump och hans stödtrupper kokar ner den kristna tron till abortmotstånd, pro-Israel, anti-islam, anti-LBTQ+ och vit nationalism så blir kristendomen en nidbild – ja, helt oigenkännbar – av den rörelse som Jesus från Nasaret startade.

Rudenlöv anser helt riktigt att politiker inte ska behöva vara pastorer, men tycker uppenbarligen det är bra ju mera presidenten umgås med pastorer och använder sig av pastorsliknande retorik när det är opportunt. Nu senast poserade Trump med en bibel i handen framför St Johns Episcopal Church utan att ens meddela biskop Mariann Budd om saken. Syftet var uppenbarligen att vädja till sina kristna väljare om stöd i den krissituation som uppstått när både fredliga och våldsamma demonstrationer utbrutit som reaktion på den utbredda polisbrutaliteten riktad mot afroamerikanska män. #GeorgeFloyd

Rudenlöv anser att Trump drivit tillbaka sekulariseringen. Vad har då Trump erbjudit istället, inte gudstro och tillit i alla fall. Snarare är det konspirationstro som Trump gett uttryck för genom vaga eller direkta beskyllningar och inte minst insinuationer om att ”ingen vet” och antyda en ond, dold agenda som USA:s tusentals konspirationstroende inte är sena att utnyttja.

Rudenlöv hänvisar till många profetiska röster som stöder Trump. Det han inte nämner är att all profetia ska prövas av kyrkan, församlingen. Den prövningen har minst sagt blivit på hälft när det gäller USA:s president. Om man inte räknar de kristna ledare som gång på gång kritiserat Trumps politik bl.a. utifrån Bibelns budskap om ansvar för och omsorg om de svaga. #Sojourners

Rudenlövs sista motivering för att återvälja Trump är världsekonomin, vilket låter ologiskt med tanke på att Trumps slogan är göra USA (men uppenbarligen inga andra nationer) stort igen.

Jag ber gärna om hälsa och välgång för Donald Trump, men jag kommer inte att be till Gud om att han blir omvald. Det lämnar jag till de amerikanska väljarna. Däremot hoppas jag att Trumps tid i Vita huset blir kort.