Jesus vår helare

22.8.2021. Jani Edström

Jesus vår helare är dagens tema. Bibeltexterna för idag berättar om hur tre personer blir helade. Överbefälhavaren Naaman, den lame vid Sköna porten, och en man som fötts blind.

Naaman behöver litet övertalning av en ung kvinnlig krigsfånge från fiendefolket för att kunna tro på och ta till sig av profetens helande budskap. Den lame vid Sköna porten väntar sig allmosor av apostlarna, men får ta emot något mycket större: sin hälsa. Berättelsen om den blindfödde blir snabbt teologisk. Innan Jesus botar den blindfödde får han nämligen frågan om synd, vad har mannen eller hans föräldrar gjort för fel för att drabbas av detta. Vad är orsaken?

Naaman och den lame prisar Gud för att de blivit helade. Guds namn blir ärat. Människor kommer till tro. Berättelsen om den blinde som får sin syn får också en annan dimension när Jesus börjar undervisa om andlig blindhet. Den som är blind kan ursäktas för att den trampar fel, men den som säger sig se klart och ändå trampar fel begår den verkliga synden.   

Idag är det många som säger att de ser klart. Intressant är att många som säger sig se klart är sådana som förkastar det vi kallar evidensbaserad forskning eller vedertagna vetenskapliga hypoteser. Det kan gälla vaccinmotståndare som bara ser farorna med eventuella biverkningar än med nyttan att inte riskera bli sjuk. Det kan gälla kreationister som läser Bibelns skapelseberättelse som en naturvetenskaplig redogörelse eller klimatskeptiker som ifrågasätter klimatuppvärmningen.

Men att tro sig se klart, det kan också gälla dig och mig. Därför är det viktigt att efter varje påstående också kunna säga: Jag kan ha fel, jag vet inte allt, men jag handlar utifrån det jag vet idag. Ja, vi handlar utifrån det vi tillsammans vet. Det är ju så livet fungerar i allmänhet. Vi lever alltid med en viss osäkerhet, särskilt inför framtiden. Den verkliga utmaningen är både våga ifrågasätta, erkänna bristerna i vårt vetande, och ändå fatta beslut på basis av det vi vet och gå vidare.

Jesus visste något. Han tog också konsekvenserna av det. Jesus går i profeternas fotspår. När han presenterar sin programförklaring i Lukas evangeliums fjärde kapitel förkunnar han bland annat syn för de blinda. Så gjorde också profeten Jesaja före honom, och det är Jesajas text Jesus citerar. Sedan säger Jesus: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse. De flesta som hörde honom ville eller vågade inte tro på det, de ”visste” ju vem han var, Marias och Josefs son. Vem är han att utnämna sig själv till profet ja ännu mer, till den som uppfyller profetian, Messias.

Vad vet vi idag? Nu tänker jag inte främst på hur vi förhåller oss till vetenskapliga rön, evidensbaserad kunskap. Jag tänker på vad vi vet genom tron, trons vetande.

För Naaman var det svårt att tro att det skulle vara så löjligt enkelt att bli frisk. Doppa dig sju gånger i Jordanfloden. That’s it, liksom. No way. Och ändå. Så med litet övertalning gjorde han det. Vi kan se honom där, när han efter varje dopp (eller dop, kanske) tittar på sina armar och ser om något förändrats. Och så till slut. Wow! Profeten hade rätt. Nu vet jag att det finns en Gud som helar.

Den lame vid Sköna porten hade klara förväntningar. Pengar, gåvor, allmosor. Något att leva på för att överleva och försörja sig och kanske sin familj. Men det blev inte silver eller guld den här gången. Det blev något mer. Det blev liv och hälsa i Jesu Kristi namn. Jesus vår helare. Vad gör du lame man, när du blivit frisk, när du inte längre tvingas tigga vid Sköna porten? Hur ser ditt liv ut nu, när du inte längre är beroende av andras välvilja? Har du en familj att ta hand om, ett yrke att utöva? Vågar du lita på Jesus också när du är frisk och livet är osäkert, nu när du inte längre har en tryggad inkomst?

Syn för de blinda. Dagens evangelietext handlar om blind man som får sin syn. Men han blir nästan en bifigur, en förevändning för Jesus (och evangelisten) att sätta fingret på mänsklighetens stora varböld, synden att tro sig se trots att man är blind. Att se vägen framför sig men ändå vika av. Att veta vad som är rätt, men ändå göra fel. Som får har vi alla gått vilse. Ingen känner den rätta vägen. Hur ska vi se vägen?

Horisonten finns alltid kvar, skriver den svenska filosofen Jonna Bornemark. Det kommer alltid att finnas saker som vi inte vet, ja, som kanske aldrig kan veta. Ju fortare vi erkänner detta, desto smartare kan vi förhålla oss till det vi verkligen känner till idag. Ingen kan veta allt, därför behöver vi varandra. Ingen kan tro ensam, därför tillber vi tillsammans. Som kyrka, som Guds folk.  

Så mycket vi inte vet.

Afghanistan till exempel.

Vi trodde inte, åtminstone den amerikanska underrättelsetjänsten trodde inte, att talibanerna så snabbt skulle ta över de viktigaste städerna i landet efter att USA hade dragit bort sina trupper. Elisabeth Rehn uttalade sig dock nästan profetiskt när hon sa: När jag hörde att väst lämnar Afghanistan visste jag att det går åt helvete. Hon såg något som andra inte såg. Hon visste. Hon hade varit där, träffat kvinnorna, sett deras glädje över den nyvunna friheten, att vara sig själva, inte längre gömma sig bakom burkan, den heltäckande slöjan, utbilda sig, tänka hoppets tankar, jobba med radio och tv, blir synliga. Men hon hade också hört oron i rösterna. Tänk om det här inte är bestående, om väst drar sig bort, sviker.  

Dagen tema Jesus vår helare låter inte som lösningen på världens problem. Men det har kanske mest att göra med att vi inte känner Jesus, den han är idag. Hur många människor människosonen Jesus från Nasaret än botade under sin treåriga karriär så var det endast ett fåtal jämfört med alla dem som behövde bli helade. Men större saker än dessa kommer ni att få se, säger Jesus. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större (Joh 14:12).

Betyder det att vi ska förkunna att alla kan bli friska, rika, välbärgade? Den förkunnelsen sprider sig i världen som en löpeld just nu, särskilt i USA och i länder där folk lever nära eller under fattigdomsgränsen. Framgångsteologin är inte död, den hittar hela tiden nya former. Ofta handlar det om att de fattiga ska ge av det lilla det har i kollekten, så ska de bli rika, men de enda som blir rika är ledarna som flyger med sina privata jetplan och bygger monument över sig själva som de kallar kyrkor.

Eller betyder större gärningar att Gud kan verka genom människors förnuft och innovationsförmåga, skapa smärtstillande mediciner, lasertekning för operationer, förebyggande hälsovård och skapa vacciner. Gud kan verka överallt där det finns goda intentioner, ja till och med när motiven är grumliga.   

Om vi ska förkunna något idag är det inte rikedom åt alla, det klarar inte vår planet. Det vi ska förkunna är att Jesus är Herre, samma bekännelse som de första kristna hade. Jesus är inte längre mannen från Nasaret, utan Jesus Kristus, Guds Messias, den närvarande Guden. Jesus är Ordet från begynnelsen, Ordet genom vilken världen skapades. Jesus är försonaren, återlösaren, den som befriar världen och mänskligheten från ondska, synd och död. Jesus är Framtiden och Hoppet personifierat. Det är vår gemensamma tro, det förkunnar vi, utifrån detta tar vi vårt avstamp varje morgon vi öppnar våra ögon och kliver ur sängen.

Jesus har inte lovat sina efterföljare framgång och bekvämlighet, hälsa och välgång i större mått än andra. Snarare tvärtom. Läs i Psaltaren hur den bedjande förundrar sig över hur det går de orättfärdiga väl, medan de rättfärdiga plågas. Se hur de första kristna levde enkelt, tog avstånd från lyxen och istället hjälpte varandra, diakonia, koinonia. Se hur troende som tagit kallelsen på allvar valt att leva enkelt. Se ut över världen hur många kristna trakasseras och förföljs och drivs på flykt. Hur ska vi förhålla oss till allt detta?

Till allt detta ska vi förhålla oss med trons ögon. Vi ska se det många andra inte andra ser, tro det andra inte tror, och lita på Gud som lovat oss en sak, att alltid gå med oss, att alltid finnas hos oss. Men vi ska också träna på att läsa Bibeln och lyssna på Guds ord ur de fattigas, de utsattas perspektiv. Deras Bibel ser så annorlunda ut än vår, vi så lever gott och fredligt och har tiden och lyxen att undra om Gud välkomnar också sådana som inte är eller beter sig som vi är eller skulle önska.

När afroamerikanerna såg sina vänner och familjemedlemmar trakasserar, hatas, mördas och lynchas såg de Jesus framför sig, Jesus lidande på sitt kors, Jesus hängande från ett träd eller en lyktstolpe i en stad i den amerikanska södern. Vetskapen om att Guds sons lidit på samma sätt, utgör en av grundpelarna för de svarta kyrkorna. Tron på Guds närvaro i allt är befriande. Det kan ingen ta ifrån oss.

Trons ögon ser, trons öron hör.

Jag är med er alla dagar säger Jesus till sina lärjungar. Herren är min herde, min hjälp, min tröst, mitt skydd, min klippa, förkunnar profeterna. Var inte rädda, uppmanar oss Bibeln på många ställen.

Rädslan och osäkerheten ska inte definiera Jesu följare, utan tryggheten i Gud. Visst är vi både rädda och osäkra allt som oftast, men vår identitet, vår trygghet finns hos Gud.

För Gud är en närvarande Gud. Det om något visar Gud genom att sända sin Son, Jesus Kristus för att frälsa världen. När ingenting hjälper, när det gör för ont, när allt hopp verkar ute, hur det än känns, är det en sak som består: Gud går med dig, lyssnar på dig, finns hos dig, räddar dig, upprättar dig, helar dig.

Och när Gud helar Guds namn ärat och vi stärks i vår tro. Jesus förkunnar inte bara syn för de blinda, utan helande för hela människan. Vår hälsa är en gåva, en gåva vi får dela med varandra.

Hälsa är mer än att febern ger vika, hur viktigt det än är. Hälsa enligt den uppståndne Kristus är något personligt, något allmänt, något globalt, något tidlöst. Jesus vår helare vill hela hela mänskligheten, hela skapelsen. Den uppståndne och överallt och hos alla närvarande Kristus vill ge oss en återupprättad relation till Gud, fungerande relationer till varandra och till hela skapelsen.

Det är vår gemensamma tro. Och utifrån denna tro får vi leva och bekänna tillsammans.

Självprövning

Predikan 15.8.2021
Jani Edström

Dagens tema är självprövning. Det ger oss anledning att blicka inåt, analysera vårt liv och våra motiv. Vad är det som driver oss? Varför handlar vi som vi gör? Hur behandlar vi varandra? Tar vi ansvar för vårt liv, vår tid, våra möjligheter? Söker vi Guds vilja i vårt liv?

Självprövning förstår jag som en sorts utvärdering av livet. Vi vet väl ungefär hur det står till med oss, men vi också vara beredda på överraskningar. Både trevliga och obehagliga. Det kan ju hända att vi upptäcker sånt som vi ogärna visar upp för andra, kanske inte ens vill erkänna för oss själva.

Därför är det viktigt att slå fast en sak: När vi prövar oss själva, gör vår livsinventering, tillsammans med Jesus, då behöver vi inte vara rädda. När vi låter den heliga Andens ljus lysa upp själens skrymslen och vrår, då är det en befrielse. Då är det som en storstädning, allt doftar rent, fönstren är tvättade, och den ingrodda smutsen är borta.

Dagens texter handlar mycket om synd. Självprövning handlar om att se vår synd, erkänna vår synd och bli befriade från vår synd. Det nämligen inte synden som ska definiera oss, utan den befriande nåden. 

Jesus är litet som en lyssnande, förstående terapeut som bara vill vårt bästa, men för att vårt bästa ska kunna bli till, behöver vi inse saker om oss själva. Jesus uppmanar oss att älska Gud, vår nästa och oss själva. När vi brister i något av detta syndar vi. Men eftersom synd är till för att erkännas och förlåtas får synden inte makt över oss. I stället får vi låta nåden få makt över oss. Nåden och sanningen om oss själva gör oss lättade, befriade, glada och beredda att finnas till för andra.

Självprövning är inte lätt. Men desto viktigare.

Den senaste tiden har vi fått höra och läsa om många exempel på detta. Från sportvärlden hör vi om tennisspelaren Naomi Osaka som berättade om sitt psykiska illamående och den stress hon upplever av att hela tiden stå i rampljuset. Nu vill hon prioritera sig själv och sitt eget mående. Hon har insett att hon, människan Naomi, är viktigare än tennisspelaren Osaka.

Den amerikanska stjärngymnasten Simone Biles drog sig ur tävlingarna mitt under OS och berättade om hur hon, en ung afroamerikansk kvinna, inte stod ut med pressen att rädda USA:s ära med ännu några guldmedaljer. Hon berättade att hon mitt under hoppen upplevde så kallade ”twisties”. Hon kunde plötsligt inte hålla reda på vad som var upp och ner under en volt, vilket kan vara livsfarligt för en gymnast.

Kroppen minns. För fyra år sedan avslöjade Biles att gymnastförbundets läkare utsatt henne för sexuella övergrepp. Det blev en rättsprocess där många kvinnliga gymnaster berättade liknande och läkare dömdes till 300 års fängelse för övergrepp på många unga kvinnliga gymnaster. Tidigare hade Biles levt i förnekelse över detta, men när hon insåg vad det var fråga om kunde hon börja vägen mot helande och upprättelse.  

I dagens HBL berättar åbohjälten Hassan Zubier om sitt liv. Det var Zubier som räddade liv under knivattacken i augusti 2017, också kallat Finlands första – och hittills enda – terrordåd. Själv ådrog sig Zubier livslånga skador i attacken. Men hjälteglorian hamnade rejält på sned när det visade sig att han ljugit om sina inkomster och dessutom påstått sig var FN-soldat i olika krisområden. I en ny dokumentär berättar Zubier sanningen om sitt. Det visar sig att Zubier ända sedan han lärde sig prata ljugit om sig själv, hittat på en bättre berättelse om sig själv, en person som han hellre skulle vara. Det här beteendet satt djupt och grundmurat i honom, och hängde ihop med att han blivit sviken av varenda vuxen som haft i uppgift att skydda honom, inklusive det svenska barnskyddssystemet. Idag är Hassan Zubier lättad över att äntligen få berätta sanningen om sig själv, så långt det nu är möjligt.

För kan vi överhuvudtaget veta sanningen om oss själva? Eller är det kanske bara Gud som vet vilka vi egentligen är? Hur kan vi hjälpa varandra att se sanningen om oss själva. Är det överhuvudtaget möjligt utan att vi börja hata eller tycka illa om varandra. Ändå dras vi alla med ungefär samma synder, så det borde inte vara någon nyhet att andra är lika ofullkomliga.

När vi ser på dessa berättelser ur perspektivet synd, märker vi att alla dessa människor har utsatts för synd. De har fått utstå orealistiska förväntningar eller blivit svikna av människor som haft deras liv i sin hand. Då har de reagerat på olika sätt. Kroppen har reagerat, psyket har reagerat. De har levt i förnekelse eller skapat alternativa sanningar om sig själva när sanningen blivit outhärdlig. 

Under årets Kristendomsskola talade vi om att synd är brist på ansvar. Synd är när vi inte tar det ansvar som hör till oss. Men hur ska vi kunna det om ingen ställer oss till svars. Och ibland kan det ta lång tid innan det går upp för oss vilket ansvar vi har för det som händer oss, och det som händer andra, och det som händer runtomkring oss.

I somras talade jag med två av mina katolska vänner. De talade om bikten. Att regelbundet samtala med en präst och få erkänna sina synder och sina brister. Om befrielsen att höra någon uttala förlåtelsens ord. Om känslan av lätthet att inte längre vara bunden och definierad av sin synd, sin skam och sina misslyckanden. Om upplevelsen av att vara omsluten av Guds nåd varje dag.

Tomas Tranströmmer diktar om att det finns en som kan se allt utan att hata. Peter Gabriel sjunger i låten Mercy Street om prästen, själens doktor, som kan hantera allt som klienten berättar. Gud, prästen, terapeuten finns till för att hantera sanningen om oss själva. Samtidigt finns vi alla till för varandra, och när vi delar tro och liv i ljuset av Guds oändliga nåd, behöver vi inte bli chockerade över vad vi hittar när vi gör vår livsinventering, vår självprövning.

Jesus talar om fariseerna som lägger bördor på människor, bördor som ingen klarar av att bära. Fariseerna var inte onda människor. De var högt utbildade religiösa ledare som ville göra det möjligt för vanliga människor att efterleva Moses lag och undervisning. Men det blev litet för mycket ”mikromanagement” kring detta, så istället för att jobba med kompass och riktning, försökte de rita en detaljerad karta för alla och överallt. Därför möter vi Jesus i diskussion med fariseerna om vad som är tillåtet att göra på sabbaten, den dag då skapelsen skulle vila. Är det tillåtet att göra gott, är det tillåtet att rädda liv. Är människan till för sabbaten, eller är vilodagen till för människan.

När vi som enskilda, kyrka och församling möter människor får vi vara Jesu sändebud och fokusera på att lyfta av bördor, göra livet lättare, visa på Guds nåd och omsorg. I mötet med Guds kärlek är det också lättare att ta ansvar för det som tillkommer oss. Ansvar för oss själva, varandra, vår relation till Gud och skapelsen.

Eller som vår församlings viceordförande Petter West profetiskt konstaterade på sin Facebooksida efter att den senaste nyheten nått oss om allvaret kring klimatuppvärmningen.  

Dagens klimatrapport är dyster läsning. Men den innehåller fortfarande hopp: om vi väldigt snabbt lyckas minska på våra utsläpp finns det ännu chans att begränsa temperaturökningen till en acceptabel nivå. Det behövs politiska beslut, men de kommer att dröja och vi har inte tid att vänta på dem. Du och jag måste ändra vårt beteende ASAP. Och då menar jag verkligen ÄNDRA vårt beteende. Det hjälper inte ett piss att köpa tandborstar av bambu eller sälja en t-skjorta på loppis. Det är fullständigt orealistiskt att alla skulle kunna byta till utsläppsfria bilar på en gång. Det är inte heller till minsta nytta att skylla på att ”det är kineserna som släpper ut mest”.

Köp istället mindre skit från Kina. Det är vår konsumtion som driver på utsläppen där. Satsa på saker som håller och som du verkligen behöver. Nästa gång du ska köpa en ny mobil, ta reda på vilken modell som faktiskt är hållbar, istället för att slaviskt alltid köpa nyaste modellen av samma märke.

Hoppa av snabbmodespiralen. Köp kläder som du vet att du kommer att använda länge.

Kör mindre bil. ”Det går ju där i Helsingfors men här på landet måste man ha bil!” Jag har själv växt upp på landet, så jag vet att man är mer eller mindre beroende av bil där. Men behöver du verkligen använda den för varje resa?

Testa nåt vegetariskt recept. Du behöver inte sluta äta kött, men det finns också otroligt goda linsgrytor, böncurryn, quornsåser och insjöfisk! Kanske du hittar en ny favoriträtt?

Det här var några förslag från mig som på riktigt skulle ha betydelse för vår planet. Och vet du vad, det gemensamma med dem alla är att de också kommer med andra fördelar för DIG: du sparar pengar, får mer vardagsmotion och förbättrar din hälsa. Så även fast du tror att klimatförändringen är humbug så har du faktiskt inte det minsta att förlora utan bara att vinna.

Hur vi lever och tar ansvar är inte bara en ekonomisk eller miljöfråga, det är i högsta grad en andlig fråga, eftersom det handlar om relationen till Skaparen, till vår Medmänniska och till Skapelsen. Det är också här vi behöver använda ord som synd, skuld, självprövning, men också ord som nåd, skapelsetro, framtid och hopp. För det är i hoppet om Guds återlösning av skapelsen som vi lever, rör oss och är till. Amen.

Vad är tillräckligt?

Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl
och kränker min Guds namn.
(Ords.30:8-9)

Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda.
(1Tim.6:6-)

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?
(Matt.16:24-)

*****

Temat för den här söndagen är Förgängliga och oförgängliga skatter. Men eftersom knappt någon längre vet vad de här orden betyder, eller kanske aldrig ens hört dem, tänkte jag vi skulle fundera kring ett närbesläktat tema Vad är tillräckligt? Det är nämligen också ett återkommande tema i Bibeln och betonas i dagens texter.

Förgängliga och oförgängliga skatter handlar om vad som är nödvändigt och vad vi kan välja bort, vad som har ett tillfälligt värde och vad som har bestående värden. Vad är tillräckligt tar upp tematiken ur ett litet annat perspektiv. Vad behöver vi för att leva, när har vi fått nog, när har vi överflöd, när lever vi över våra tillgångar, när lever vi på bekostnad av andra, när blir en okontrollerad livsstil ett hot mot miljön och jordens framtid?

Ordspråksbokens författare ser faror här, att ha vi sätter så stor vikt vid den materiella tryggheten att vi glömmer Gud, eller att vi har det så svårt att vi skyller motgångarna på Gud eller struntar i Gud. Ordspråksbokens önskan om livets minimum ”Ge mig bara mitt beskärda bröd” ekar i Herrens bön, ”Ge oss idag det bröd vi behöver”.

Orättvist då att fattiga människor inte har råd att köpa det bröd de behöver, dvs ordentlig mat. Att mat produceras billigt och ohälsosamt för att generera vinst, på de fattigas bekostnad, med övervikt och andra hälsoproblem som följd. När hamburgare och coladrycker introduceras i kulturer där man traditionellt ätit helt annan typ av mat kan det leda till nationella hälsokatastrofer. Det bröd vi behöver handlar idag inte bara om att bli mätt, utan att få det bröd vi behöver, en allsidig kost, så att vi mår bra på längre sikt. Det här har våra bröder och systrar i Adventkyrkan betonat i årtionden. Dessutom har Adventkyrkans rekommendationer om veganism och vegetarianism blivit allt aktuellare i ljuset av hur mycket vatten och energi det går åt att producera 1 kg kött i förhållande till 1 kg baljväxter. Se senaste MST och intervjun med djurrättsaktivisten Martin Smedjeback.

Paulus, som anses vara en auktoritet på många områden, säger: Har vi mat och kläder så skall vi vara nöjda. Det låter som en rekommendation, ja som ett påbud. Som en blåvit trafikskylt, men med en underton av ett förbud nånstans; att ’som Jesu följare har vi ingen rätt att göra anspråk på mer än så’ eller ’Om vi inte låter oss nöja med mat och kläder behöver vi kolla igenom våra prioriteringar på nytt’. Ganska klara och tydliga rekommendationer från Paulus, eller hur? Så hur många av Paulus beundrare följer hans rekommendationer idag? Hur många av oss tar dem på allvar? Hur många följer dem bokstavligt?

Tar vi Paulus bokstavligt, behöver vi varken stabil inkomst eller tak över huvudet, endast mat och kläder. Kan det vara det Paulus menade, knappast. Det gäller alltså också att tänka själva när vi läser Bibeln, och framför allt att tänka tillsammans. Alltså kan vi inte ta Paulus helt på orden här heller rent bokstavlig, men vi kan lyssna in andemeningen, vi kan se hur Paulus levde sitt liv i övrigt, vilka dygder han uppmanade till, vilka människor han rekommenderade. Som kvinnan Lydia som inte var fattig, en rik affärskvinna i tygbranschen i staden Tyatira, men som ägnade sitt liv till att hjälpa de fattiga. Själv hade Paulus lärt sig att anpassa sig till ett enkelt och självutgivande liv.

Temat Vad är tillräckligt är den del av den dagliga politiska diskussionen, särskilt nu inför kommunalvalet. Alla kandidater har något som de vill jobba för, något som de upplever inte ännu är tillräckligt, som ännu inte uppfyllts. Det kan handla om socialskydd, rätten till dagvård, utbildningsfrågor eller miljöfrågor. Eller varför inte beskattningsfrågor. Ska vi höja kommunalskatten för att bättre kunna garantera att alla har tillräckligt? Ska vi höja skatterna för dem som har mer än tillräckligt?

Globalt sett har vi samma diskussion på gång. Alldeles nyligen föreslog G7 länderna att multinationella företag som t.ex. Google, Apple, Amazon, Facebook och andra ska betala minst 15 procents skatt i länder där de får inkomst, inte i länder där de är baserade. I Storbritannien uppmanas de rikaste familjerna i landet att bidra med en miljard pund till att motarbeta Covid-19. Ur Bibelns perspektiv är det här profetiska handlingar som vittnar om att Gud verkar också där vi kanske minst väntar det, där människors förstånd får lysas upp av den heliga Anden så att Guds rättfärdighet, rättvisa och ansvaret för nästan kan bli konkret. Låt oss be att dessa och liknande åtgärder kan bli verklighet på längre sikt.

Jesus är inne på samma tema, men för temat litet längre och djupare. Tänk om människans arbete för att skaffa sig mer än tillräckligt, inte bara kan skada människor och miljö, tänk om det gör att hon förlorar sin själ, sig själv. Tänk om människans strävan att skaffa sig förgängliga saker gör att hon förlorar siktet på det oförgängliga, sådant som har ett bestående värde.

Vad är då bestående, vad är det oförgängliga? Vad är sådant som räknas i Guds ögon? Sådant som är evigt, heligt, rent, sant?

****

I förrgår demonstrerade kulturarbetarna i Helsingfors. Flera tusen scenkonstnärer och andra kulturarbetare ställde sig nedanför riksdagshuset och området mellan musikhuset och Sanomahuset. De stod tysta beaktande säkerhetsavståndet. Budskapet var tydligt. Vi jobbar för värden som är osynliga men bestående, vi vill att statsmakten prioriterar inte bara det förgängliga men också det oförgängliga, vi vill ge människan det som människan behöver av sin beskärda andliga föda. Kyrkorna och samfunden skulle också ha kunnat genomföra en liknande manifestation (eller deltagit i den här). Också kyrkorna har ju tvingats stänga medan pubar och restauranger kunnat vara öppna. Här är kyrkorna och kulturarbetarna i en liknande situation. Kan vi stöda och hjälpa varandra? Vi jobbar ju alla för ofärgängliga, osynliga, bestående värden.

Vad är det som består?

Jag är övertygad om att de flesta människor innerst inne vet vad det handlar om. Det är ju inte så att kristen tro handlar om något annat än livet. Tro och liv hör ihop. Livet här och nu, det vi kan veta något om och påverka. Men också livet bortom livet, det vi inte kan veta något om, annat än att det är mer än vi kan tänka och känna, ”vad inget öga sett, vad inget öga hört.”

För den fattiga halvan av jordens befolkning, de som äger lika mycket som en handfull av världens rikaste personer, är det mycket lättare att ta till sig Paulus ord om att mat och kläder är tillräckligt. För de bruna människorna på vår jord, för ursprungsfolken som lever i harmoni med naturen, är Paulus ord självklara. Har vi åtminstone mat och kläder så kan vi bygga oss en framtid! Varför skulle vi exploatera naturen för sådant som vi inte behöver. ”Vi använder oss av naturen utan att det syns”, berättar unga samer i ett webbinarium nyligen (finns på Youtube). Men när turister och politiker från södra Finland kommer ser de bara öde, outnyttjade områden, för här finns inga motorvägar, hus eller företagsbyggnader. Det som de inte ser är urgamla betesmarker, områden vi har befolkat och utnyttjat för vår överlevnad i hundratals år, men utan att förstöra, utan att göra ingrepp på. Allt finns kvar till synes orört, i balans.

Gud varnar för att rubba balansen i tillvaron. Redan genom Bibelns profeter varnar Gud för miljöförstöring, exploatering av skapelsen och de fattiga, för rasism, främlingshat, för fortsatt slaveri. Därför inför Gud jubelåret vart femtionde år, ett år så allt ska ställas till rätta, skulder ska avskrivas, slavar ska få sin frihet, orättvisor ska sonas.

Vi vet inte om jubelåret någonsin firades full ut i Israel, men en sak vet vi. Att Guds intention är att leva livet i balans. Att låta skapelsen återhämta sig, att ge befrielse från all slags fångenskap, det är Gud rekommendation till mänskligheten, ett påbud minst lika tydligt och minst lika viktigt som Paulus uppmaning och att mat och kläder är tillräckligt. Denna Guds intention går igen hos Jesus från Nasaret, också kallad Guds Son, eftersom han kommer för att uppfylla Guds intentioner genom sitt eget liv.

Gud visar sin kärlek till mänskligheten genom att sända sin Son Jesus Kristus till oss. Han levde som en av oss, han dog som en av oss, men ändå inte. Med sig i sin död tog han hela världens skuld. Skulden att inte leva upp till Guds intention med skapelsen, att vi brutit det avtal Gud gjorde med mänskligheten. Vi har syndat. Vi har missat målet, men genom Kristus får vi ta ut riktningen på nytt. Kan vi inte leva ut Kristi kärlek kan vi åtminstone försöka skapa en så rättvis värld som möjligt. Kanske är det så att Guds kärlek stavas rättvisa, så länge vi lever här, som teologen Reinhold Niebuhr antyder.

Niebuhr företräder det som brukar kallas ”kristen realism” och har haft stor inflytande på många politiker, bland andra president Barack Obama. Niebuhr konstaterar:

Inget som är gott och bestående kan uppnås under vår livstid, därför måste vi räddas genom hoppet. Inget som är sant eller vackert är helt förståeligt i vår egen historiska kontext, därför måste vi räddas genom tron. Ingenting vi gör, hur sant eller rent det är, kan vi göra ensamma. Därför måste vi räddas genom kärleken. Ingenting vi gör är lika sant och rent ur vänners eller fienders perspektiv som det är ur vårt. Därför måste vi räddas genom förlåtelsen.

Niebuhr förlägger gudsriket in i framtiden. Kanske var det också därför som han kritiserats för att inte uppfatta afromerikanernas, de före detta slavarnas och deras efterkommandes krav på frihet nu, inte sen. Frihet att själva bestämma över sina liv, inte hela tiden vara rädda för diskriminering eller våld.

Jesus säger Jesus att Guds rike är mer än mat och dryck, han säger också att Guds rike redan är här. Guds rike är frihet. Frihet från allt som hindrar oss att bli delaktiga av Guds rikes vision. Gud vill hjälpa oss att se vad som är nödvändigt, vad som är omistligt.

Efter Jesu Kristi uppståndelse bryter Guds rike in med frihet för allt skapat. Gudsriket är närvarande hos var och en som låter kärlek, sanning och rättvisa vara ledstjärnor. Det bryter in när godheten och rättfärdighet segrar och får övertaget. Det bryter in när människor befrias från förtryck och fångenskap. Både fysiskt och andligt. I Guds rike råder frihet. Friheten att vara till, friheten att älska, friheten att tjäna, friheten att växa i gemenskapen med Gud och varandra. Friheten är det vackraste som finns.

Vad är det då som kommer att bestå, jo det som är gott, det som är sant, det som är rent. Tron, hoppet, kärleken och förlåtelsen. Guds rike är både här och nu   att en gång uppenbaras i sin fullhet, där varken tid eller rum existerar som vi känner dem idag. Så låt oss nöja oss med det som är nödvändigt och arbeta för det som är bestående. Amen.

Jani Edström, 6.6.2021

En dold Gud

30.5.2021

Den här söndagens tematik handlar om Gud. Allt vi tror, tänker och tror oss veta om Gud är ofullständigt, ett ständigt sökande och upptäckande. Idag sammanfaller två olika sätt att tänka och tala om Gud. Vi möter Gud som han uppenbaras i Bibeln, som Fader, Son och helig Ande. Och så möter vi Gud som den Osynlige, en dold Gud, en Gud som inte kan fångas in, som hela tiden undflyr det vi kan tänka, känna och säga, men som ändå gör sin närvaro påminde hela tiden.

I Bibeln uppmanas vi att lära känna Gud. Vi lär känna Gud genom Guds skapande och handlande i skapelsen och i förhållande till sitt folk och enskilda individer. Gud älskar, uppmuntrar, korrigerar, räddar och upprättar. Gud lämnar ingen ensam. Han tar sig an de fattiga, föräldralösa, sjuka och främlingarna. Härskare och maktmissbrukare ställer han till svars. Guds syfte med skapelsen och mänskligheten är schalom, fred, balans, tillit och förtroende på alla nivåer.

Vi lär också känna Gud genom att lära känna oss själva. I relation till Gud förstår vi vilka vi är. Vi är inte Gud. Men Gud bor i oss. Vi är skapade till hans likhet och avbild och det betyder något. Vad det betyder har vi ett helt liv att försöka ta reda på. Lyckligtvis behöver vi inte göra det ensamma, utan tillsammans med varandra, i Kyrkan, församlingen. Så många vi är, så många gudsbilder finns det runtomkring oss, så stor och mångfaldig är Gud att inte ens sju miljarder mänskliga gudsbilder på vår jord kan uttrycka all Guds storhet och mångfald.

Evangelietexten idag är den klassiska missionsbefallningen. Det är en text som kanske mer än någon annan bibelvers har påverkat kyrkan. Den har gett kyrkan dess missionella kallelse. Gå ut, sprid det glada budskapet, gör folk till Jesu efterföljare och lärjungar. Kyrkans missionsuppdrag är antagligen det mest galna, otroliga, svåröverskådliga och okontrollerbara uppdrag som någonsin getts människor. En handfull handfallna, men handfasta män och kvinnor fick Guds uppdrag och förtroende att sprida berättelsen om kärlekens Gud. En Gud som skapat världen, som älskar världen så oerhört att han uppenbarade sig som människa, levde, led, dog och uppstod av ren kärlek till alla människor och hela skapelsen. Allt detta för att försona världen, ställa tillrätta det som gått fel, och visa oss hur vi kan leva ett gott liv när älskar och tjänar varandra.

Hur denna berättelse, så djupt rotad i den judiska och senare grekisk-romerska kulturen kunnat nå så många folk och kulturer är ett ofattbart mirakel och visar på Guds storhet och den heliga Andens verk. I viss mån handlar det tyvärr också om makt och kyrkans maktmissbruk. Ibland har kyrkan trott att det går att tvinga, hota eller locka människor till att bli Jesu lärjungar och handlat därefter. Nu står det ju inte missionsbefallningen hur vi ska göra folk till lärjungar, men man tycker ju att kyrkan av Jesus egna metoder, hans sätt att leva och verka, skulle ha förstått något av hur mänskliga gudsavbilder är värda att bemötas, med nyfikenhet, respekt, kärlek och omsorg. Inte som omvändelseobjekt som ska tvingas in i Guds rike, eller som blir ointressanta ifall det visar sig att de inte direkt hörsammar kallelsen.

Den kristna missionen har i bästa fall varit brobyggare mellan språk och kulturer. Den har varit respektfull mot andra kulturer och levnadssätt. Dialogen har varit ett sätt att lära sig och lära ut. Arbetet har varit långsiktigt och djupgående. I sämsta fall har kyrkan kommit med vapen och vapen, gått makthavarnas ärenden, exploaterat, misshandlat och dödat i Frälsarens namn. Följderna av detta lever kvar ännu både i postkoloniala länder och människors attityder mot kyrkan.

Missionsarbete är inte något som bara utförs på andra breddgrader, varje kristen är en missionär. Vad vi än gör, var vi än rör oss bär med oss vittnesbördet om Guds kärlek till vår omgivning och människor i vår närhet. Att leva och verka missionalt är att lära känna, att bygga broar, att vara ödmjuka och samtidigt bära på en tro och övertygelse om vem Gud är, den samtidigt uppenbarade och fördolda Guden.

Redan i Nya testamentet ser vi hur den tidiga församlingen börjar med det ”översättningsarbete” som det kristna vittnesbördet innebär. Hur kan vi knyta an till det som människor redan känner till, deras föreställningar och deras förhoppningar? Hur kan vi hitta en ingång till människors hjärtan, till deras livssituation, så att deras nyfikenhet för den uppenbarade Guden kan väckas. Hur kan hitta ett språk som gör evangeliet begripligt för människor utanför vår egen referensram?

Aposteln Paulus var beläst och kände till hur olika kulturer tänkte. Han knyter an till deras egna berättelser och deras egna poeter och när han för in den kristna berättelsen i nya sammanhang. Han anknyter till altaret med inskriptionen ”Åt en okänd Gud” och berättar för människorna att denna Gud inte längre är okänd. Denna Gud har uppenbarat sig genom Jesus från Nasaret, den Jesus som Paulus själv mötte på vägen till Damaskos, en väg som förändrade hans liv från en religionsförföljare till en som själv blev förföljd för sin tro.

Kyrkans historia är fylld av berättelser om hur missionärer, evangelister och helt så kallade vanliga troende byggt broar till andra människor, till deras livsberättelser, upplevelser, språk och kulturer, ledda av den heliga Anden.   

Anden blåser som bekant vart den vill. Anden är både generös och frikostig när den förbereder mark för missionen och verkar genom kyrkans mission. Det här är en förutsättning när vi ska försöka översätta en – ofta europeiskt eller amerikanskt färgad – judisk-grekisk-romersk-berättelse till andra kulturer. Vi kan bara skapa förutsättningar. Vi kan översätta Bibeln, vi kan leva ut Kristi kärlek, men det är som fortfarande Anden som gör ordet levande, som väcker tro. Här händer mycket som är fördolt för oss, den fördolda Guden som verkar på sätt vi inte kan förutse.

Kyrkan utan Anden är som en bil utan bränsle, ett hus utan elektricitet. Det ser bra ut, men fungerar inte. Kyrkan behöver hela tiden Anden för att ordet ska börja leva.  

För vad är ett kors? Vad är frälsning? Vad är blodsoffer? Vad är försoning? Vad är ett lamm? Vad är vin? Kan Gud ha en Son? Är Gud en eller tre personer? Hur förhåller sig er Gud till vår Gud eller våra gudar? Måste vi överge tron på förfäderna, månggiftet och omskärelsen för att kunna bli kristna? Hur mycket av vår egen kultur ryms med, in i ert kristna nålsöga? Varför duger vi inte som vi är? Vad är det vi måste förändra? Kan en kyrka med polygama präster vara med i kyrkornas världsvida gemenskap? Kan nattvarden firas med vin, bröd och fisk, som den tidiga Valdenserkyrkan gjorde, med den uppståndne Kristus som förebild. Kan människor döpas i sand, då det inte finns vatten att tillgå? Hur översätter vi ord som frälsning och försoning till språk som saknar dessa ord?

Anden visar hur vi kan översätta evangeliets ord och företeelser till andra kulturer. Till våra medmänniskors liv. Ibland går det bra, ibland går det så där. Litet som på styltor. Renlärigheten kan det vara si och så med, tycker vi ibland. Det finns så många lokala seder och praktiker som vi inte tycker passar in i det kristna livet. Vi har kanske svårt med våra vänners tänk om Gud och Jesus, samtidigt som de tar intryck av nyandlighet och andra religioner. Inte lever de som vi skulle vilja heller.   

Men är tron något vi kan ta emot bara via vårt tänk, via intellektet? Ibland verkar det som om det skulle behövas minst en studentexamen för att kunna tro på Gud. Men tron är inte bara för dem som kan ta emot den på det intellektuella planet. Det visar den långa rad av kristna mystiker som talar om den fördolda Guden på ett intuitivt sätt och använda bilder och uttryck som breddar förståelsen av Gud, den fördolde.

Hur tror personer med grava intellektuella funktionsnedsättningar, kan de bli döpta (de kan ju inte bekänna med sin mun), kan de ta emot nattvarden (de vet ju inte vad det betyder)? Men liksom ett litet barn kan de känna tillit, kärlek och omsorg även om de inte ”tror” med tankar och ord. Gud är också hos dem, lika nära som luften de andas. Om vi ska tro enbart med förståndet, hur kan då någon blir frälst?

Anden är både gränsöverskridande och tydlig. Anden sipprar in och viskar in evangeliet också där vi kanske tycker att människor inte har förutsättningar att tro, att de tror fel, inte vet tillräckligt, eller inte prioriterar rätt. Men Anden vittnar hela tiden om den osynlige och gränsöverskridande Kristus som blåser in sin livsande i varje människa till frälsning och pånyttfödelse: Ta emot helig ande, säger Jesus till lärjungarna och andas på dem.

Gud fördold ibland oss är den heliga Anden som verkar osynligt, långsiktigt, men lika verkligt som det vi ser och hör.

Men Gud verkar också i det vi ser och hör, utan att vi kanske förknippar det med Gud. Men om vi tror på inkarnationen, att Gud blir människa och att varje människa bär något av Gud inom sig, är det inte då också så att allt gott som människor gör är en del av Andens verk?  

Är det inte så att allt gott som sker i vår värld är ett verk av den dolda Guden. Människor bryr sig om varandra. Föräldrar älskar och tar hand om sina barn. Familjer och samhället tar hand om det äldre, svaga och utsatta. Vi skapar regler och bestämmelser för att skydda de försvarslösa. Vi arbetar mot klimatförändringar, vi jobbar för fredsavtal, vi ställer upp för varandra. Vi ger pengar till mission och utvecklingssamarbete, vi utbildar pastorer och församlingsledare. Vi arbetar mot rasism och homofobi. Vi skapar tillgänglighet och service för funktionsnedsatta. Vi lyssnar på dem som har det svårt. Vi utarbetar terapiformer för dem som är traumatiserade. Vi gör upp regelverk för hindrande av smittspridning. Vi gör vårt bästa för att hindra pandemin, även om vi ibland jobbar i blindo. Vi utmanar rika länder att dela med sig av vaccinlicenser så alla människor ska kunna bli vaccinerade. Vi har trafikregler, vi tar hand om våra döende och vill ge dem ett värdigt slut på livet och vacker begravning. Vi respekterar människors självbestämmande, också när vi inte håller med om deras åsikter eller livsval. Vi utbildar och fostrar våra barn och unga att ta ansvar och tillföra världen något gott. Allt detta och mycket mer kan ses som ett verk av den fördolda Guden, om vi öppnar våra ögon för Guds storhet.

Idag när vi öppnar våra ögon och tittar ut, eller kanske tar oss ut, ser vi hur naturen vittnar om Gud som uppenbarar sig genom sin skapelse. Vi ser spåren av ”ljus bli till”, vi resultatet av skaparglädjen ”det är gott”, vi känner Andens, gudsvindens, fläkt mot vår kind. Idag är grönt Guds färg. Gräset grönskar, trädens löv slår ut, häggar, äppelträd och körsbärsträd blommar. Fåglarna sjunger. Djur får ungar. Gud kramar om sin skapelse, värmer och ger nytt liv. Gud kramar om dig och mig och säger Var inte rädd. Jag älskar dig, du är min, jag är hos dig.

Tro och liv sammanfaller. Idag lovsjunger vi Gud, den uppenbarade och fördolda Guden. Vi lovprisar honom för hans storhet, både det vi ser och det osynliga. Vi lovsjunger Gud för det som finns och för det som en gång ska komma. Amen.

Text: Jani Edström

Den omätbara bönen

Text: Jani Edström

Just nu håller jag på att läsa boken Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av filosofen Jonna Bornemark. Bornemark har forskat mycket i vad vi kan veta och inte veta, vad vi kan mäta och inte mäta. Hon är starkt kritisk till att de krafter i samhället som utgår ifrån att allt kan mätas, vägas eller föras statistik över.

Bornemark menar att hur mycket kunskap och vetande vi än uppnår finns det, och kommer det alltid att finnas saker som vi inte kan veta. Det finns dimensioner och företeelser i livet som helt enkelt inte låter sig vägas, mätas eller kontrolleras med de vetenskapliga metoder vi känner till och använder oss av idag.

Bornemark har intervjuat hundratals personer från många olika yrkesgrupper och samhällsområdet som alla ifrågasätter eller uttrycker sin frustration över att deras verksamhet och aktiviteter ska mätas in i minsta detalj. Detta evinnerliga mätande skapar stress. Mätandet kommer till sist i konflikt med de mål som är utgångspunkter för själva mätandet, att skapa effektivare arbetsplatser och arbetare. Men den som är stressad är inte effektiv, i alla fall inte särskilt länge, utan att riskera att bli utmattad och utbränd.  

Att Finland påstås vara det lyckligaste landet i världen idag, säger ingenting om hur glada och harmoniska vi är. Däremot säger det något om vårt lands goda sjukvårdssystem och utbildningsnivå eller ekonomiska tillstånd, eftersom det är sådana saker som mäts och kan mätas.

Att mäta tiden som en vårdare tillbringar med en patient skapar stress och en känsla av otillräcklighet för både vårdaren och patient.

Att betygsätta elever mäter nivån på viss kunskap, men inte elevens sociala kompetens, humor, framtidstro eller tillit.

Att föra statistik över kyrkornas medlemsantal, ekonomi säger ingenting om hur enskilda församlingsmedlemmar mår. Känner de sig älskade av Gud och sina närmaste, omsätter de nästankärleken i praktiken, är de generösa och öppna inför det som livet erbjuder?

Bönen hör till det omätbara. Många har försökt mäta bönens betydelse, men hittills finns det inga entydiga vetenskapliga studier som skulle visa att människor som ber skulle må bättre än andra, eller att människor som får förbön skulle bli friska snabbare än andra.

Jag sade ”entydiga” resultat. För faktum är att många av oss här idag kan säga att bönen har eller har haft betydelse i deras liv. Har vi då fel, vi som ber eller som ber om förbön? Eller är det så att bönen inte låter sig vägas, mätas, bedömas eller kontrolleras med de vetenskapliga metoder vi har tillgång till idag.

Till den vetenskapliga metoden hör bland annat empiri, eller upprepning. För att förbönens betydelse ska kunna bekräftas måste böne-experimentet alltså kunna upprepas med samma resultat. Vilket kan vara svårt att få till.

Eller när en cancersvulst försvunnit utan rimlig förklaring. Patienten vet att hen fått förbön och tror på bönens kraft. Läkaren kan inte förklara vad som skett, bara konstatera att något har skett. Det är väl sådant vi kallar mirakel. Men är det ett större mirakel att bli helad än att aldrig varit sjuk? Är inte hälsan, livet själv ett enda mirakel?

Varför ber vi då, om resultaten av bön och förbön inte kan verifieras eller kontrolleras med vetenskapliga metoder?

Vi ber för att bönen uppfyller ett grundbehov hos människan. I mycket vid bemärkelse handlar bön om att se sig själv i ett större sammanhang, att försöka uttrycka känslan av det ofattbara, det heliga, det omätbara. Bön kan då motsvara förundran över människans litenhet i ett expanderande universum, eller en förundran över hur arvsanlagen kan vara inkapslade i långa DNA-tråder som bestämmer hurdana vi blir, till vi föds och livet tar över och formar oss.

Bön kan vara rop på hjälp i en svår situation, eller uttryck av tacksamhet över något stort och ofattbart, oberoende om den bedjande så att säga ”tror på Gud” eller inte.

För mig som troende och kristen ber jag för att jag tror att Gud är god, att Gud inte vill mig – eller någon annan – illa, aldrig, inte någonsin, bara gott. Jag förundras och är tacksam för att det finns godhet i världen. Denna godhet spårar jag till Gud, skaparen, försonaren och livgivaren.

Många ifrågasätter Guds godhet eller existens för att det finns ondska, våld och orättvisor i världen. Det är det vi brukar kalla teodicéproblemet, eller det ondas problem. Hur kan vi tro på en god Gud mitt i all ondska?

Jag vill vända på saken. Har vi inte ett större filosofiskt problem än ondskan, det vill säga godhetens problem. Varifrån kommer godheten?

I stället för att tala om ondskans problem vill jag därför vända på det och se varje kärlekshandling och varje uttryck för godhet som ett tecken på Guds existens. Det att vi inte kan förklara varför det finns ondska behöver inte göra tanken på en god Gud absurd.

Tanken på en god Gud får minst lika mycket stöd i den mänskliga erfarenheten. Guds godhet stöds av den balans och harmonin vi ser i skapelsen. Den stöds av det faktum att människor utgår ifrån att livet ska vara gott. Det onda upplevs ju som något onormalt. Att människor utövar godhet, tar hand och sina barn, visar tålamod, använder sina krafter och sin kunskap till att göra gott, allt sådant bekräftar och möjliggör tanken på Gud och Guds existens, ja till och med tron på en god Gud, kärleken.

Bön kan inte mätas. Ändå ber vi. Vi ber för att jag tror att Gud är god. Vi ber för att vi vill ha och behöver ha en relation till en god Gud. För att känna oss hörda, sedda, viktiga.

Jesus uppmanar oss att be. Inte för att få Gud övertygad om att älska oss, eller berätta vad vi behöver. Utan för att Gud vill ha gemenskap med oss. Gud behöver oss. Relationen till Gud blir en bekräftelse på Guds kärlek.

Vad är då bön, detta som vetenskapliga mätmetoder inte lyckas verifiera eller kontrollera? Var är allt det omätbara, det som vi många gånger upplever mera verkligt än allt som går att väga och mäta?

Här är några tankar och exempel på vad bön är och kan vara, inte i någon särskild ordning.

Bön är gemenskap.

Bön är förtroende.

Bön är överlåtelse.

Bön är tillit.

Bön öppnar dörrar till det vi inte vet – men anar.

Bön öppnar dörrar till möjligheter – och omöjligheter.

Bön är som att öppna ett fönster.

Bön är som att öppna en dörr.

Bön är som att kasta sig ut i det okända och ändå känna sig trygg.

Bön är att ge sig hän.

Bön är ”the beginning of a beautiful friendship”.

Bön är själens andning.

Bön är ett pågående samtal.

Bön är själens terapi.

Bön är en brottningskamp med det stora okända,

Bön är att gråta ut all sorg, smuts och skit inför Guds ansikte.

Bön ger livet vingar.

Bön ger nya visioner, infallsvinklar.

Bön befriar vår tanke.

Bön befriar våra känslor.

Bön är meditation.

Bön är extas.

Bön är lovsång och glädje.

Bön är att låta sig fångas av den yttersta godheten.

Bön är att låta sig bekräftas av Gud.

Bön är att våga bli det vi är skapade att bli.

Bön ger oss mod att leva med osäkerheten.

Bön ger oss kraft att leva med ofullkomligheten, det ofärdiga.

Bön ger oss styrka att leva i trygghet trots att så mycket inte blir vad vi tänkt.

Bön är en relation som förändras och är konstant.

Bön hjälper oss att få syn på godheten.

Bön är att utforska Guds omsorg.

Bön är att våga uttala hopplöshetens ord, bitterhetens erfarenhet.

Bön är terapeutisk.

Bön är en andlig aktivitet, även fysisk, mental

Bön är att bekräfta Guds, den Omätbaras, existens, kärlek och godhet.

Låt oss be.

Vår fader, du som är i himlen..

Att vara ofärdig och älskad

Det är årsmötestider och många föreningar gör bokslut. Vi vill och lagen kräver att vi knyter ihop det gångna årets ekonomi och verksamhet. Vi vill veta hur det har gått, om verksamhetsplanerna genomförts, om budgeten hållit. Inget får lämnas öppet eller oklart när revisionerna skrivit under revisionsberättelsen.

Med livet är det annorlunda. Vi vet inte hur det har gått innan det är över. Bokslutet görs inte av oss själva, utan av andra. En del ”döstädar” som det heter numera, för att göra det så enkelt som möjligt för de efterkommande. Man vill inte lämna över problem till nästa generation.

Det andliga bokslutet då? Hur ser det ut, vem gör det?

En del författare friserar till sin livsberättelse, kallar det självbiografi, och utelämnar de pinsammaste detaljerna. Andra författare skriver så självutlämnande att läsare tycker: ”bespara mig alla detaljer”.

Bibeln antyder att Gud är den som gör bokslut över varje människas liv. En del är rädda för Guds bokslut, andra ser fram emot det. Det beror väl litet på vilken uppfattning vi har om Gud. Bibeln säger: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Då behöver vi inte vara rädda för Guds bokslut.     

Kärleken gör inga bokslut. Den är utom vår kontroll. Kärleken lämnar en massa ”lose ends”, lösa trådar, vi vet inte vad som händer eller var det kommer att sluta efter att kärleken har inträffat. Men en sak vet vi, när kärleken drabbar så är allt förändrat.

Det som vi inte klarar av, det klarar kärleken.

När jag vill ha klara och tydliga svar säger Gud: Du behöver inte veta allt, min kärlek är tillräcklig.

När jag kräver att allt ska bli bra slut säger Gud: Min kärlek är dig nog.

När jag inte kan leva med det ofärdiga säger Gud: Min kärlek är fullkomlig

När jag vill att alla ska ha det bra, få leva friska, älskade, utan sår, problem och katastrofer säger Gud: Var inte rädd, jag är hos dig, min kärlek är hos alla.

När jag inte längre orkar tro på det goda säger Gud: Det behöver du inte heller, jag är godheten, kärleken som bär dig.  

Bibeln är full av berättelser om hur Gud förändrar människors liv, ofruktsamma kvinnor får barn, sjuka blir friska, blinda får sin syn, döva hör, lama kan börja gå, fångna släpps fria. Det är lätt att tänka att det är så det ska vara, också för oss. Det är modellen, från mörker till ljus, från sanning till lögn, från dåligt till bra. Vi vill att det ska gå bra, men alltid gör det inte det.

Som barn hörde jag många föredettingar berätta om sitt liv. Det var före detta alkoholister, före detta knarkare, före detta misslyckade som Gud hade tagit hand om och gjort till lyckade människor, föredömen och exempel för andra. Mera sällan talades det om att knarkaren som vittnat om sin omvändelse fått ett återfall, att den före detta alkoholisten börjat supa igen och inte längre syntes till i församlingen.

Lyckligtvis är inte Guds kärlek beroende av ”happy endings”, men Guds kärlek kan göra slutet bra.

Det lyckligtvis berättelser om när det inte blir bra till slut, men att det kan vara bra i alla fall. Som Paulus, som levde med sin ”törntagg” i ”sitt kött”. Var det har det spekulerats mycket om: en sjukdom, en andlig prövning, sexualitet, en personlighetsstörning, en brist, kanske något skamfyllt eftersom han inte skriver det rakt ut. Trots detta som plågar honom blir Paulus en ledare i den tidiga kyrkan.

Eller ta min kompis mamma, som tidigt drabbades av MS, men som hela livet var ett föredöme, inte i fysisk styrka, utan i andlig tillit.

I veckan lyssnade jag på ett program om kända kompositörer och deras sjukdomar. Bachs oskötta ögoninflammation ledde till döden, Beethoven dövade sina magsmärtor med sprit, Smetana led av tinnitus och illustrerade detta med violiner som spelade ett fyrstruket e, tinnitusfrekvensen. Plågade av lidande, kunde de övervinna sjukdom och smärta och skapa odödliga verk.

Livet är inte perfekt, men Gud är god.  

Författaren Marilyn Robinson skriver om pastorssonen Jack. Jack är en som vi idag skulle kalla för ”loser”, en person som vi från början förstår att det inte kommer att gå bra för. Han kommer inte att fixa det. Han lever på korta arbetsförhållanden och lån från smågangstrar som mörbultar honom när han inte kan betala tillbaka. Han tar in på billiga hotell ibland och sover utomhus ibland. Han är sjabbig, men samtidigt mån om att raka sig, den enda värdighet han har kvar.

Ända sen han var liten pojke har han försökt leva upp till sin pappa pastorns förväntningar om att vara en god son. Men när han inte klarar det så börjar han istället förstöra för sig själv, det kommer ju ändå inte att fungera. Han klarar inte av att ha något fint och vackert i sitt liv, det kommer ändå att gå sönder. Så istället för att njuta av det vackra och fina, förstör han det, det vackra och fina kommer ju ända att gå sönder. Lika bra då att förstöra det själv, tänker han. Då är det i alla fall jag som bestämmer.

Jack är präglad av sin pappa-pastorns tro och förväntningar, något som han tidigt inser att han inte kan leva upp till. Bättre då att inte ens försöka.

Jack kan inte älska sig själv, men han kan inte heller älska någon annan. Han drivs av skammen och självhatet. Inte ens förälskelsen skyddar honom från honom själv. Relationen är dömd från början, men ändå lever hoppet om att kanske ändå hon, Della, kan älska honom. Läsare vet att Della älskar, men det är Jack som inte får det att sjunka in så att han kan leva i den kärleken.

Som den förlorade son Jack är stack han hemifrån tidigt. Hans bror, den perfekta sonen och brodern, skickar pengar varje månad och hjälper så Jacka att överleva. När allt kraschat åker Jack hem för att hälsa på sin pappa och sin syster som bor kvar i huset. Men till skillnad från Jesu berättelse om den förlorade och återfunna sonen så blir det ingen happy end för Jack. Pappans kärlek är mera kvävande än befriande och Jack tar sin lilla kappsäck och åker bort igen. Kanske för att försöka bygga upp relationen med den kvinna han älskar igen. Hur det går vet vi inte.

Livet är fullt av lösa trådar. Livet är alltid på hälft, det är ofullkomligt, ofärdigt. På finska är ordet ”keskeneräinen”.  Livet är ”keskeneräistä”, vi människor är ”keskeneräisiä”. Samtidigt är livet vackert, människor är vackra, också det ofärdiga kan vara vackert. Sprickorna i träet, rynkorna i ansiktet.

Jesus säger, det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Den kristna erfarenheten säger, vi är alla sjuka, vi behöver alla en läkare, vi behöver alla bli helade. Därför bekänner vi vår synd, våra sår, vår brustenhet och tar emot Guds kärlek, förlåtelse och omsorg.

I grund och botten handlar allt om detta, att vi är och alltid kommer att förbli ofullkomliga. I allt detta är vi älskade, värda att älska. För Gud har skapat oss, Kristus bor i oss.  

Älska varandra säger Jesus. Älska Gud, älska dig själv, älska det ofullkomliga det som inte är – eller kanske aldrig blir – färdigt. Amen.

Text: Jani Edström

Om förlåtelse

Andrum 30.4.2021. Förlåtelse.
Text: Jani Edström

Veckans Andrum handlar om förlåtelse. Det är lättare att säga förlåt än att göra det. Men någonstans måste vi ju börja. Dagens Andrum handlar om hur förlåtelsen kan bli en livshållning Det finns en hel del missuppfattningar kring förlåtelse, därför ska vi börja titta på vad förlåtelse inte är.

Mitt namn är Jani Edström.

Förlåtelse är inte svaghet. Förlåtelse kräver mod och styrka.

Förlåtelse ersätter inte rättvisa. Förlåtelsen skapar utrymme för rättvisan att ha sin gång och ger inte plats för bitterhet eller hämnd.

Förlåtelse är inte att glömma. Vi behöver minnas för att kunna förlåta. Samtidigt befriar oss förlåtelsen från att låta minnena få makt över oss.

Förlåtelse är inte enkelt. Det kräver ofta tid, hårt arbete och en vilja att ständigt fortsätta på förlåtelsens väg.

****

Vad är då förlåtelse?

Det var en fråga som den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu ställde sig när han år 1995 utsågs till ledare för det nationella försoningsprojektet. Efter många år av en brutal rasåtskillnadspolitik, var det dags för landet att gå vidare. Men hur? Skulle man begrava minnena av våld, mord och orättvisor, skulle man utkräva straff, eller fanns det en tredje väg, förlåtelse och försoning?

Den tredje vägen innebar att de som berättade vad de gjort gick fria från straff i utbyte mot att sanningen kom fram. Dag ut och dag in tog biskop Tutu del av tv-sända berättelser av vita poliser och andra som skjutit och torterat människor för deras mörka hudfärgs och politiska åsikters skull.

Men offren och de anhöriga till offren fick sin röst hörd. Många anhöriga berättade att de var beredda att förlåta om de bara visste vem de skulle förlåta. Därför var det viktigt att förövarna trädde fram och berättade vad de gjort, och mot vem.

Ingen tvingade mördarna att vittna om sina gärningar. Ingen tvingade offren att förlåta. Allt började med sanningen, berättelsen. Det var det här som hände. Det var det här jag gjorde.

Sanningen är frigörande. Sanningen ger upprättelse. När det hemska och grymma kom fram i ljuset var dess makt bruten. Helandet kunde börja.

****

Att välja förlåtelsens väg är det smartaste vi kan göra. Men att förlåta är inte att göra det enkelt, det är inte att visa svaghet, det är inte att glömma, inte att hindra rättvisan att ha sin gång.

Jag väljer att förlåta för min egen skull. För i något skede måste jag välja mellan att odla bitterheten över en oförrätt eller att plantera förlåtelsens frö i själens jord. Förnuftsmässigt är valet lätt, känslomässigt kan det ibland vara fruktansvärt svårt.

Men jag vet vart bitterheten, förlåtelsens motsats leder. Den leder neråt, bort från den jag innerst är och vill vara. Därför vägrar jag låta bitterheten ta kontroll över mina minnen och känslor. Det oförsonade kan jag visserligen hålla osynligt för andra, men mig äter det inifrån.

Förlåtelse är en tidskrävande process. Ibland åker jag ännu berg- och dalbana mellan förlåtelse och bitterhet. Har jag inte kommit längre än så här? Två steg framåt på förlåtelsen väg, ett steg tillbaka. 

Förlåtelsen befriar mig att bli den jag innerst inne vill vara, en som inte är slav under bitterhet och oförrätter.

Förlåtelse leder till frid i mitt inre och fred mellan människor. Eller som biskop Desmond Tutu brukar säga: Freden kommer till den som lärt sig att förlåta.

Längta bort och längta hem

Tredje söndagen efter påsk.

Temat i dag är Guds folks hemlängtan. Det kan kännas märkligt med det här temat så nära påsken. Men när vi läser dagens texter och kommer ihåg Jesu ord till rövaren på korset så känns det inte längre så konstigt.

Jag vill att ni ska vara där jag är, säger Jesus till sina lärjungar. Hos mig är ni hemma, menar Jesus. Idag ska du vara med mig i paradiset, säger Jesus till en av rövarna på korset. Välkommen hem till mig!

Att längta bort är samtidigt att längta hem.

Hur många unga är det inte som genom tiderna längtat bort från den lilla staden, de små sammanhangen, småsintheten och tungsinnet. Unga som hellre än att bo kvar i hembyn en sekund till beger sig ut i det okända, beger sig ut på vift, på drift. De längtar bort, men samtidigt längtar de hem, kanske utan att veta om det. Men liksom den förlorade och återfunna sonen som Jesus berättar om, hittar de inte det de söker där långt borta i staden, eller i det drömda paradiset. Den unge mannen i berättelsen hittar sig själv där han slavar i grishuset, matande djur som enligt hans egen tro var både smutsiga och religiöst orena. (Idag vet vi att grisar är både intelligenta och renliga djur). Det står att mannen kom till sig själv. Han drabbades av insikt, en självinsikt som angav riktningen att återvända hem, hem till sig själv, hem till kärleken, den fullständiga, villkorslösa kärlek som både värmer och upprättar. Att vara älskad är att komma hem.

Författaren Tommy Hellsten använder ordet himmelslängtan för människans outtalade längtan bort, och vår längtan hem. Himmelslängtan är när vi ser på bilder från exotiska platser och drömmer oss bort till varma vindar och soliga kuster. Himmelslängtan är när människan försöker fylla det gnagande hålet inom sig med upplevelser, saker, prylar, sex, droger, mat, trender eller musik. It’s gotta be rock’n’roll to fill that hole in your soul, sjöng popgruppen ABBA. Himmelslängtan är när vi ännu diffust bara anar att den tärande känslan av otillfredsställelse inom oss bara kan botas av kärlek och acceptans.

Gud är kärlek, Gud är den som skapar oss och accepterar oss. Gud bor i oss, vi är skapade till Guds likhet och till Guds avbilder. Därför uppmanas vi att älska Gud, vår nästa och oss själva. Att älska oss själva blir då också att älska Gud, Guds avbild och likhet inom oss. Våra kroppar är tempel för den heliga Anden, Gud bor i oss. När vi hatar eller förminskar oss själva, är det också Gud vi förminskar. Att älska Gud är därför att älska oss själva, att älska oss själva är att älska Gud. Och när vi älskar Gud och oss själva befrias vi att älska varandra, eftersom Gud bor i varje medmänniska. Att älska är att komma hem, att vara älskad är att vara hemma. Att vara hemma är inte en plats, utan ett tillstånd, ett varande, en kärlek.

Vi är Guds barn. Synden och omedvetenheten skiljer oss från Gud. Därför längtar vi hem. Jesus gör oss medvetna om Guds gränslösa kärlek och att varje människa är kallad, designad, gjord för att leva i gemenskap med Gud, vår Fader och Skapare; med Gud inom oss, med Gud i vår nästa, med Gud i skapelsen. Gud visar, genom att sända Jesus, som lever vårt liv, dör vår död och uppstår till evigt liv, att Hans kärlek kan förvandla det djupaste lidande, den grymmaste smärta, lynchningar och död till en seger för Hans rike, för hans kärlek.

Kärleken besegrar döden, kärleken kommer att få sista ordet. Det är det som varje människa anar och längtar efter, det är därför vi inte kan och vill acceptera lidandet och orättvisorna i världen. Det är därför vi fortsätter att be, tro och hoppas på fred och rättvisa.

Gud har lagt ner evigheten i våra hjärtan (Predikaren 3:11), vår himmelslängtan.

Himlen är inte så mycket en plats som ett tillstånd. Är det inte det Jesus säger, jag vill att ni ska vara där jag är, ”förbli i min kärlek”. Som jag är i Fadern, ska ni vara i mig.

Himlalängtan kan leda till himlamedvetenhet, skriver Tommy Hellsten. Det är det vi brukar kalla att bli frälst, att omvända sig, att göra sinnesändring. Vi tänker kanske att det här är en engångshändelse, men egentligen är det och ska det vara något återkommande, något pågående, som en relation. Himlamedvetenhet föregås av ett erkännande av vår brist, vår synd, vår omedvetenhet. Himlamedvetenheten utmynnar i bekännelse och tacksamhet. En bekännelse till Gud och tacksamhet över Guds kärlek.

Himlamedvetenhet är att komma hem, hem till Gud, hem till sig själv. Kyrkofadern Augustinus skriver: Oroligt var mitt hjärta tills det fann frid hos Gud. Jesus berättar om fåret som blir återfunnet och får komma hem till herden och de andra fåren. I Psaltaren 23 läser vi: Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig

I Psalm 139 frågas det: Vart skulle jag fly för ditt ansikte Gud, för din närvaro, för din kärlek. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

Den franska teologen och filosofen Simone Weil säger ungefär så här:  Även om jag försöker ta mig så långt från Kristus som det bara är möjligt kan jag vara säker på att när jag vänder mig om igen så kommer Kristus att vara den första jag möter.

Guds rike är inom er, säger Jesus, Guds rike är mitt ibland er. Om ni förblir i mig så förblir jag i er. Paulus säger i sitt tal i Apg 17: ”Gud är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, vi har vårt ursprung i honom…vi har vårt ursprung i Gud.”

Att komma hem är att bli medveten om Guds gränslösa kärlek, att bli befriad från synd, skuld och skam. Att bli planterad i den goda jorden, växa och bli till hos Gud och i gemenskap med varandra. Att komma hem är att komma till himlen och finna det eviga livet. Men himlen är inte en plats, utan ett tillstånd, en gemenskap, bortom tid och rum, men något som börjar redan här och nu. Det eviga livet är inte en ändlös tid, utan en livskvalitet som bottnar i kärleken, Guds kärlek, som Han har gjort känd för alla genom Jesus Kristus, vår Herre, vår vän och vår broder. Kristi kärlek befriar oss till att älska och finna vägen hem till Gud igen.

Eller som Ulf Christianson sjunger: Jesus byggde vägar, Jesus byggde broar, och sa till alla mänskor: Kom hem, igen, till Gud.

Du är barnet som får komma hem och vara hemma, hur du än känner dig, var du än befinner dig är du omsluten av Gud, den Stora Kärleken.

Text: Jani Edström (25.4.2021)

Påsken – det nya normala

Påsken är de goda nyheternas tid. Men goda nyheter är inte alltid lätta att ta till sig. Lärjungen Tomas är inte den enda tvivlaren i världshistorien. Det är många som gett upp för tidigt, inte orkat vänta till slutet, på de goda nyheterna. Kastat in handduken för tidigt. Och ångrat sig. Segern kom ju till slut, med då var de inte längre där. Judas Iskariot var en av dem.

Vad är det som gör att många av oss har svårt att ta till sig goda nyheter? Kanske är det vår läggning. En del av oss är analyserande melankoliker och har svårt att se det positiva. På sin höjd kan vi hålla med Cornelis Wreesvijk som sjöng: För var dag blir det bättre, men aldrig blir det riktigt bra.

Kanske är det mediernas fokusering på katastrofer, kriser och problem som bidrar till att det är svårt att ta till sig goda nyheter. Att värdsfattigdomen minskat, att våldet på gatorna i Helsingfors gått ner, att fler människor än någonsin tidigare upplever välfärd. Att allt färre barn dör vid förlossningen, att allt fler barn får gå i skola. Att utvecklingen i världen också gått i positiv riktning. Ända fram till coronapandemin i alla fall. Efter den väntar nya utmaningar. Men också under pandemin har vi nåtts av goda nyheter. Inte minst många kreativa sätt att visa omsorg när vi inte kan träffas. Eller alla våra hjältar på sjukhus, skolor och vårdanstalter som vägrar ge upp.  

Kanske vi uppmärksammar de dåliga nyheterna av den anledningen att vi innerst inne tycker att det goda är – eller borde vara – det normala, och därför anser vi det viktigt att rapportera om det onda, det dåliga.

Påsken är det nya normala. Påsken vittnar om att kärleken och godheten är det normala, det som allt annat måste förhålla sig till. När Jesus uppstått från de döda och ängeln rullat bort stenen, måste till och med ondskan och döden vika undan.

Det är efter påsken som det nya normala visar sig på ett alldeles särskilt sätt.

Påsken som det nya normala innebär att det goda segrar, att Gud genom Kristus har övervunnit alla mörkrets makter. Jesus Kristus har segrat över alla makter som strävar efter makt och pengar för sin egen vinnings skull. Över alla makter som förnedrar, exploaterar, förminskar och ljuger. Över alla makter som förleder, förmörkar och sprider skräck och konspirationsteorier.

Kristus har segrat över allt det svåra, det onda, det hemska, allt det katastrofala som nyhetskanalerna förmedlar varje morgon innan vi ens hunnit vakna. Inte så att det onda inte gör ont, men så att det onda inte längre har makten.

Påsken visar att det onda har övervunnits med det goda. Kärleken har segrat. Guds kärlek till skapelsen och mänskligheten segrar när Jesus övervinner dödens makt.

Vi förenas med våra ortodoxa vänner som varje påsk sjunger: Kristus nousi kuolleista, kuolemalla kuoleman voitti, ja haudoissa oleville elämän antoi. Kristus har segrat över döden. Genom att dö besegrade han döden. Och till dem som var i graven gav han livet åter.  

Efter påsken bjuds vi liksom lärjungarna in att bygga Guds församling, att sprida Guds rike, att ge rum för kärleken och ljuset som bryter genom hat och mörker. Vi bjuds att alltid och överallt motverka och stå emot det onda i Jesu namn. Vi kallas in till ett specialuppdrag, att normalisera godheten.

När budskapet om Guds frälsning når djupt in i våra hjärtan så blir det onda något onormalt. Allt i tillvaron måste då rätta sig efter påskens glädjebudskap. Allt i himlen och på jorden måste böja sig för Herren Jesus Kristus. Det onda, det onormala, har endast en begränsad makt, en begränsad plats, en begränsad tid.

Kyrkan, församlingen och i förlängningen hela Guds skapelse är där det nya normala ska ta plats och ges utrymme. Det nya normala är att kärlek, omsorg och trygghet blir alltings måttstock. Där kärlek, omsorg och trygghet sprids, där går Guds rike fram. För Gud är kärlek och Gud har låtit sin kärlek ta sig uttryck i omsorgen om var och en av oss, i omsorgen om allt skapat. Gud är inte långt ifrån någon enda av oss. Det är Gud, genom den uppståndne Jesus Kristus vi lever, rör oss och finns till.

Kraften från Jesu Kristi uppståndelse genomsyrar hela skapelsen med sin skönhet. Kraften från Jesu Kristi uppståndelse övervinner ondskan och driver bort rädslan för döden. Kraften från Jesu Kristi uppståndelse lyfter fram sanningen i ljuset. Sanningen som befriar. Sanningen som ger oss kraft att förlåta.  

Att leva i påskens nya normala är att låta Guds kärlek genomsyra våra liv, hela livet.

I påskens nya normala behöver Tomas inte längre tvivla på att Jesus uppstått från de döda. I påskens nya normala får lärjungarna livsglädje och kraft. I påskens nya normala får vi höra att förlåtelsen alltid är en möjlighet.

I påskens nya normala strävar alla efter fred och försoning. I påskens nya normala når budskapet om frälsning genom Jesus Kristus ut till världens alla hörn. I påskens nya normala förs det fredliga samtal mellan religioner, ideologier, stater och folk. I påskens nya normala samverkar alla till att motverka överkonsumtion och matsvinn. I påskens nya normala lägger politikerna sin egen makthunger åt sidan. I påskens nya normala sammanstrålar alla goda krafter i en gemensam strävan att göra världen till en tryggare och vackrare plats. I påskens nya normala är det de minsta, de svagaste, de sjukaste, de ensammaste, de mest utsatta och marginaliserade som sätts i fokus.

I påskens nya normala är det du som inte längre behöver oroa dig och vara rädd. Är det du som får känna dig buren på Guds kärleksvåg. Är det du som ges möjlighet att sprida påskens nya normala omkring dig var du än befinner.

Jesus Kristus är påskens nya normala – världens frälsare och hopp – som allt annat i tillvaron måste förhålla sig till och böja sig för. Det tror vi, det bekänner vi oss till, det vill vi låta genomsyra hela vårt liv.

Text: Jani Edström  

Doften av glöd

Doften av glöd. En påskbetraktelse.

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

En sjö.

En båt.

Ett nät.

En röst.

En blick.

En glödhög.

En uppmaning.

En glädje.

Ett igenkännande.

En måltid.

Ett uppdrag.

Lärjungarna befinner sig ute på sjön. Sjön är stor. Den är oberäknelig. Ibland lugn och stilla, ibland stormande och farlig. Idag är den lugn och hoppingivande. Tröstande. Lärjungarna är ute på sjön. De är fiskare. De är i sitt rätta element. Men de sörjer. De saknar. Intuitivt har de återgått till sina sysslor. Sorg bearbetas bäst genom fasta rutiner. Lärjungarna gör det som de kan, det som de är bäst på. De åker ut och fiskar. På sjön.  

Båten är trygg. Lärjungarna vet hur den fungerar. De kan manövrera den som de vill. De har gjort det förr, de gör det på nytt. Kanske är det här deras livsöde trots att allt. Kanske var tiden med mästaren, rabbin, vännen, Jesus från Nasaret, bara en parentes. Det hade känts som ett helt liv. Som livet självt. Båten påminner dem om mästaren. I båten låg han och sov när det stormade. I båten ropade han åt stormen att ge sig. Från båten predikade han för folket på stranden. Till båten kom han en natt gående på vattnet. I båten lugnade han lärjungarna. Båten påminner lärjungarna om mästaren. Båten gör dem trygg.  

Näten är små. Sjön är stor. Lärjungarna lyckas inte träffa fiskstimmen med sina kastnät. Inte på hela natten. Fiskarna är skickligare än lärjungarna, trots att det är rutinerade fiskare. Näten är det inget fel på. Lärjungarna har själva lagat näten, kontrollerat dem och sett till att de är hela. Att fiska med söndriga nät är som att ta upp vatten med en bottenlös spann. Förutsättningarna för ett fiskafänge är goda. Men var håller fisken hus?   

De hör en röst. Den kommer från en gestalt på stranden. En varm, distinkt röst, fylld av kärlek och omtanke. Har ni ingen fisk? Rösten vibrerar medkänsla. Sedan av auktoritet. Kasta ut näten på nytt, på högra sidan! Lärjungarna lyder. Näten fylls av fisk. Någon räknar dem. Så många. 153 stycken. Alla kända fiskarter. Alla kända folkslag. Uppståndelsens glädje ska nå hela världen, allt skapat.  

Någon ser gestalten på stranden. Känner igen och utropar. Det är Herren! Kärleken ser. Kärleken känner igen. En annan ser inte, men hör vad den andre säger. Kastar sig i vattnet. Simmar mot gestalten på stranden. En del ser. Andra hör. Ibland räcker det med en blick. Andra gånger är ett ord tillräckligt. Blicken eller ordet kan upplysa våra sinnen. Då förstår vi vem som står på stranden. Vem som ser oss. Vem som lyssnar till oss. Vem som kan ge oss hoppet tillbaka. Återge oss glädje och handlingskraft.

Glödhögen på stranden ryker. Ovanpå ligger några fiskar. Någon har tänkt. Tagit sig tid. Visat omsorg. Människan behöver äta. Särskilt trötta, sörjande fiskare. Utan mat dör vi. Utan mat är det onödigt att försöka prata om något annat. Hungern tar all uppmärksamhet. Mat ger liv. Ger kraft.  Gemenskapen kring måltiden förenar oss. Så enkelt är det. Den gör oss lyssnande. Förundrade. Till och med pratsamma. Men vännerna kring glöden sitter tysta. Det behövs inga ord. Varför säga något när en ändå vet, känner djupt inne. När hela ens varelse inser: Det är Herren!

Uppståndelsens berättelser skapar förundran. Mycket undgår oss. Liksom fiskarna som undslipper näten. Annat får grepp om oss. Håller oss fast. Som fiskar i ett nät. Sedda. Räknade. Vi ser gestalten. Vi ser röken från glöden. Vi känner lukten av rökt fisk. Vi anar vem det är. Så kastar vi oss ut i vattnet. Ingen tid att förlora. Vi vill se Herren.

Så sitter vi där kring glöden. Torkar kläderna. Äter av fisken och bröden. Gemenskapens måltid. Kärlekens måltid. Vi är omgivna av oförtjänt omsorg. Tänk att någon bryr sig. Tar sig tid. Förundran upptar våra känslor. Hoppet gror i våra hjärtan. Allt är rätt. Livet balanserar. Inte på en knivsudd, utan på en fast grund. Vi är inte ensamma. Vi tillhör Gud och vi tillhör varandra. Tillsammans får vi gå trygga i världen. Berätta om gestalten på stranden. Han som såg det vi inte såg. Som uppmanade oss att kasta ut näten på nytt. Han som förberett en måltid åt oss. Han är livets bröd för allt skapat.

Kristus är uppstånden!

Text: Jani Edström