En dold Gud

30.5.2021

Den här söndagens tematik handlar om Gud. Allt vi tror, tänker och tror oss veta om Gud är ofullständigt, ett ständigt sökande och upptäckande. Idag sammanfaller två olika sätt att tänka och tala om Gud. Vi möter Gud som han uppenbaras i Bibeln, som Fader, Son och helig Ande. Och så möter vi Gud som den Osynlige, en dold Gud, en Gud som inte kan fångas in, som hela tiden undflyr det vi kan tänka, känna och säga, men som ändå gör sin närvaro påminde hela tiden.

I Bibeln uppmanas vi att lära känna Gud. Vi lär känna Gud genom Guds skapande och handlande i skapelsen och i förhållande till sitt folk och enskilda individer. Gud älskar, uppmuntrar, korrigerar, räddar och upprättar. Gud lämnar ingen ensam. Han tar sig an de fattiga, föräldralösa, sjuka och främlingarna. Härskare och maktmissbrukare ställer han till svars. Guds syfte med skapelsen och mänskligheten är schalom, fred, balans, tillit och förtroende på alla nivåer.

Vi lär också känna Gud genom att lära känna oss själva. I relation till Gud förstår vi vilka vi är. Vi är inte Gud. Men Gud bor i oss. Vi är skapade till hans likhet och avbild och det betyder något. Vad det betyder har vi ett helt liv att försöka ta reda på. Lyckligtvis behöver vi inte göra det ensamma, utan tillsammans med varandra, i Kyrkan, församlingen. Så många vi är, så många gudsbilder finns det runtomkring oss, så stor och mångfaldig är Gud att inte ens sju miljarder mänskliga gudsbilder på vår jord kan uttrycka all Guds storhet och mångfald.

Evangelietexten idag är den klassiska missionsbefallningen. Det är en text som kanske mer än någon annan bibelvers har påverkat kyrkan. Den har gett kyrkan dess missionella kallelse. Gå ut, sprid det glada budskapet, gör folk till Jesu efterföljare och lärjungar. Kyrkans missionsuppdrag är antagligen det mest galna, otroliga, svåröverskådliga och okontrollerbara uppdrag som någonsin getts människor. En handfull handfallna, men handfasta män och kvinnor fick Guds uppdrag och förtroende att sprida berättelsen om kärlekens Gud. En Gud som skapat världen, som älskar världen så oerhört att han uppenbarade sig som människa, levde, led, dog och uppstod av ren kärlek till alla människor och hela skapelsen. Allt detta för att försona världen, ställa tillrätta det som gått fel, och visa oss hur vi kan leva ett gott liv när älskar och tjänar varandra.

Hur denna berättelse, så djupt rotad i den judiska och senare grekisk-romerska kulturen kunnat nå så många folk och kulturer är ett ofattbart mirakel och visar på Guds storhet och den heliga Andens verk. I viss mån handlar det tyvärr också om makt och kyrkans maktmissbruk. Ibland har kyrkan trott att det går att tvinga, hota eller locka människor till att bli Jesu lärjungar och handlat därefter. Nu står det ju inte missionsbefallningen hur vi ska göra folk till lärjungar, men man tycker ju att kyrkan av Jesus egna metoder, hans sätt att leva och verka, skulle ha förstått något av hur mänskliga gudsavbilder är värda att bemötas, med nyfikenhet, respekt, kärlek och omsorg. Inte som omvändelseobjekt som ska tvingas in i Guds rike, eller som blir ointressanta ifall det visar sig att de inte direkt hörsammar kallelsen.

Den kristna missionen har i bästa fall varit brobyggare mellan språk och kulturer. Den har varit respektfull mot andra kulturer och levnadssätt. Dialogen har varit ett sätt att lära sig och lära ut. Arbetet har varit långsiktigt och djupgående. I sämsta fall har kyrkan kommit med vapen och vapen, gått makthavarnas ärenden, exploaterat, misshandlat och dödat i Frälsarens namn. Följderna av detta lever kvar ännu både i postkoloniala länder och människors attityder mot kyrkan.

Missionsarbete är inte något som bara utförs på andra breddgrader, varje kristen är en missionär. Vad vi än gör, var vi än rör oss bär med oss vittnesbördet om Guds kärlek till vår omgivning och människor i vår närhet. Att leva och verka missionalt är att lära känna, att bygga broar, att vara ödmjuka och samtidigt bära på en tro och övertygelse om vem Gud är, den samtidigt uppenbarade och fördolda Guden.

Redan i Nya testamentet ser vi hur den tidiga församlingen börjar med det ”översättningsarbete” som det kristna vittnesbördet innebär. Hur kan vi knyta an till det som människor redan känner till, deras föreställningar och deras förhoppningar? Hur kan vi hitta en ingång till människors hjärtan, till deras livssituation, så att deras nyfikenhet för den uppenbarade Guden kan väckas. Hur kan hitta ett språk som gör evangeliet begripligt för människor utanför vår egen referensram?

Aposteln Paulus var beläst och kände till hur olika kulturer tänkte. Han knyter an till deras egna berättelser och deras egna poeter och när han för in den kristna berättelsen i nya sammanhang. Han anknyter till altaret med inskriptionen ”Åt en okänd Gud” och berättar för människorna att denna Gud inte längre är okänd. Denna Gud har uppenbarat sig genom Jesus från Nasaret, den Jesus som Paulus själv mötte på vägen till Damaskos, en väg som förändrade hans liv från en religionsförföljare till en som själv blev förföljd för sin tro.

Kyrkans historia är fylld av berättelser om hur missionärer, evangelister och helt så kallade vanliga troende byggt broar till andra människor, till deras livsberättelser, upplevelser, språk och kulturer, ledda av den heliga Anden.   

Anden blåser som bekant vart den vill. Anden är både generös och frikostig när den förbereder mark för missionen och verkar genom kyrkans mission. Det här är en förutsättning när vi ska försöka översätta en – ofta europeiskt eller amerikanskt färgad – judisk-grekisk-romersk-berättelse till andra kulturer. Vi kan bara skapa förutsättningar. Vi kan översätta Bibeln, vi kan leva ut Kristi kärlek, men det är som fortfarande Anden som gör ordet levande, som väcker tro. Här händer mycket som är fördolt för oss, den fördolda Guden som verkar på sätt vi inte kan förutse.

Kyrkan utan Anden är som en bil utan bränsle, ett hus utan elektricitet. Det ser bra ut, men fungerar inte. Kyrkan behöver hela tiden Anden för att ordet ska börja leva.  

För vad är ett kors? Vad är frälsning? Vad är blodsoffer? Vad är försoning? Vad är ett lamm? Vad är vin? Kan Gud ha en Son? Är Gud en eller tre personer? Hur förhåller sig er Gud till vår Gud eller våra gudar? Måste vi överge tron på förfäderna, månggiftet och omskärelsen för att kunna bli kristna? Hur mycket av vår egen kultur ryms med, in i ert kristna nålsöga? Varför duger vi inte som vi är? Vad är det vi måste förändra? Kan en kyrka med polygama präster vara med i kyrkornas världsvida gemenskap? Kan nattvarden firas med vin, bröd och fisk, som den tidiga Valdenserkyrkan gjorde, med den uppståndne Kristus som förebild. Kan människor döpas i sand, då det inte finns vatten att tillgå? Hur översätter vi ord som frälsning och försoning till språk som saknar dessa ord?

Anden visar hur vi kan översätta evangeliets ord och företeelser till andra kulturer. Till våra medmänniskors liv. Ibland går det bra, ibland går det så där. Litet som på styltor. Renlärigheten kan det vara si och så med, tycker vi ibland. Det finns så många lokala seder och praktiker som vi inte tycker passar in i det kristna livet. Vi har kanske svårt med våra vänners tänk om Gud och Jesus, samtidigt som de tar intryck av nyandlighet och andra religioner. Inte lever de som vi skulle vilja heller.   

Men är tron något vi kan ta emot bara via vårt tänk, via intellektet? Ibland verkar det som om det skulle behövas minst en studentexamen för att kunna tro på Gud. Men tron är inte bara för dem som kan ta emot den på det intellektuella planet. Det visar den långa rad av kristna mystiker som talar om den fördolda Guden på ett intuitivt sätt och använda bilder och uttryck som breddar förståelsen av Gud, den fördolde.

Hur tror personer med grava intellektuella funktionsnedsättningar, kan de bli döpta (de kan ju inte bekänna med sin mun), kan de ta emot nattvarden (de vet ju inte vad det betyder)? Men liksom ett litet barn kan de känna tillit, kärlek och omsorg även om de inte ”tror” med tankar och ord. Gud är också hos dem, lika nära som luften de andas. Om vi ska tro enbart med förståndet, hur kan då någon blir frälst?

Anden är både gränsöverskridande och tydlig. Anden sipprar in och viskar in evangeliet också där vi kanske tycker att människor inte har förutsättningar att tro, att de tror fel, inte vet tillräckligt, eller inte prioriterar rätt. Men Anden vittnar hela tiden om den osynlige och gränsöverskridande Kristus som blåser in sin livsande i varje människa till frälsning och pånyttfödelse: Ta emot helig ande, säger Jesus till lärjungarna och andas på dem.

Gud fördold ibland oss är den heliga Anden som verkar osynligt, långsiktigt, men lika verkligt som det vi ser och hör.

Men Gud verkar också i det vi ser och hör, utan att vi kanske förknippar det med Gud. Men om vi tror på inkarnationen, att Gud blir människa och att varje människa bär något av Gud inom sig, är det inte då också så att allt gott som människor gör är en del av Andens verk?  

Är det inte så att allt gott som sker i vår värld är ett verk av den dolda Guden. Människor bryr sig om varandra. Föräldrar älskar och tar hand om sina barn. Familjer och samhället tar hand om det äldre, svaga och utsatta. Vi skapar regler och bestämmelser för att skydda de försvarslösa. Vi arbetar mot klimatförändringar, vi jobbar för fredsavtal, vi ställer upp för varandra. Vi ger pengar till mission och utvecklingssamarbete, vi utbildar pastorer och församlingsledare. Vi arbetar mot rasism och homofobi. Vi skapar tillgänglighet och service för funktionsnedsatta. Vi lyssnar på dem som har det svårt. Vi utarbetar terapiformer för dem som är traumatiserade. Vi gör upp regelverk för hindrande av smittspridning. Vi gör vårt bästa för att hindra pandemin, även om vi ibland jobbar i blindo. Vi utmanar rika länder att dela med sig av vaccinlicenser så alla människor ska kunna bli vaccinerade. Vi har trafikregler, vi tar hand om våra döende och vill ge dem ett värdigt slut på livet och vacker begravning. Vi respekterar människors självbestämmande, också när vi inte håller med om deras åsikter eller livsval. Vi utbildar och fostrar våra barn och unga att ta ansvar och tillföra världen något gott. Allt detta och mycket mer kan ses som ett verk av den fördolda Guden, om vi öppnar våra ögon för Guds storhet.

Idag när vi öppnar våra ögon och tittar ut, eller kanske tar oss ut, ser vi hur naturen vittnar om Gud som uppenbarar sig genom sin skapelse. Vi ser spåren av ”ljus bli till”, vi resultatet av skaparglädjen ”det är gott”, vi känner Andens, gudsvindens, fläkt mot vår kind. Idag är grönt Guds färg. Gräset grönskar, trädens löv slår ut, häggar, äppelträd och körsbärsträd blommar. Fåglarna sjunger. Djur får ungar. Gud kramar om sin skapelse, värmer och ger nytt liv. Gud kramar om dig och mig och säger Var inte rädd. Jag älskar dig, du är min, jag är hos dig.

Tro och liv sammanfaller. Idag lovsjunger vi Gud, den uppenbarade och fördolda Guden. Vi lovprisar honom för hans storhet, både det vi ser och det osynliga. Vi lovsjunger Gud för det som finns och för det som en gång ska komma. Amen.

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.