Det är årsmötestider och många föreningar gör bokslut. Vi vill och lagen kräver att vi knyter ihop det gångna årets ekonomi och verksamhet. Vi vill veta hur det har gått, om verksamhetsplanerna genomförts, om budgeten hållit. Inget får lämnas öppet eller oklart när revisionerna skrivit under revisionsberättelsen.
Med livet är det annorlunda. Vi vet inte hur det har gått innan det är över. Bokslutet görs inte av oss själva, utan av andra. En del ”döstädar” som det heter numera, för att göra det så enkelt som möjligt för de efterkommande. Man vill inte lämna över problem till nästa generation.
Det andliga bokslutet då? Hur ser det ut, vem gör det?
En del författare friserar till sin livsberättelse, kallar det självbiografi, och utelämnar de pinsammaste detaljerna. Andra författare skriver så självutlämnande att läsare tycker: ”bespara mig alla detaljer”.
Bibeln antyder att Gud är den som gör bokslut över varje människas liv. En del är rädda för Guds bokslut, andra ser fram emot det. Det beror väl litet på vilken uppfattning vi har om Gud. Bibeln säger: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Då behöver vi inte vara rädda för Guds bokslut.
Kärleken gör inga bokslut. Den är utom vår kontroll. Kärleken lämnar en massa ”lose ends”, lösa trådar, vi vet inte vad som händer eller var det kommer att sluta efter att kärleken har inträffat. Men en sak vet vi, när kärleken drabbar så är allt förändrat.
Det som vi inte klarar av, det klarar kärleken.
När jag vill ha klara och tydliga svar säger Gud: Du behöver inte veta allt, min kärlek är tillräcklig.
När jag kräver att allt ska bli bra slut säger Gud: Min kärlek är dig nog.
När jag inte kan leva med det ofärdiga säger Gud: Min kärlek är fullkomlig
När jag vill att alla ska ha det bra, få leva friska, älskade, utan sår, problem och katastrofer säger Gud: Var inte rädd, jag är hos dig, min kärlek är hos alla.
När jag inte längre orkar tro på det goda säger Gud: Det behöver du inte heller, jag är godheten, kärleken som bär dig.
Bibeln är full av berättelser om hur Gud förändrar människors liv, ofruktsamma kvinnor får barn, sjuka blir friska, blinda får sin syn, döva hör, lama kan börja gå, fångna släpps fria. Det är lätt att tänka att det är så det ska vara, också för oss. Det är modellen, från mörker till ljus, från sanning till lögn, från dåligt till bra. Vi vill att det ska gå bra, men alltid gör det inte det.
Som barn hörde jag många föredettingar berätta om sitt liv. Det var före detta alkoholister, före detta knarkare, före detta misslyckade som Gud hade tagit hand om och gjort till lyckade människor, föredömen och exempel för andra. Mera sällan talades det om att knarkaren som vittnat om sin omvändelse fått ett återfall, att den före detta alkoholisten börjat supa igen och inte längre syntes till i församlingen.
Lyckligtvis är inte Guds kärlek beroende av ”happy endings”, men Guds kärlek kan göra slutet bra.
Det lyckligtvis berättelser om när det inte blir bra till slut, men att det kan vara bra i alla fall. Som Paulus, som levde med sin ”törntagg” i ”sitt kött”. Var det har det spekulerats mycket om: en sjukdom, en andlig prövning, sexualitet, en personlighetsstörning, en brist, kanske något skamfyllt eftersom han inte skriver det rakt ut. Trots detta som plågar honom blir Paulus en ledare i den tidiga kyrkan.
Eller ta min kompis mamma, som tidigt drabbades av MS, men som hela livet var ett föredöme, inte i fysisk styrka, utan i andlig tillit.
I veckan lyssnade jag på ett program om kända kompositörer och deras sjukdomar. Bachs oskötta ögoninflammation ledde till döden, Beethoven dövade sina magsmärtor med sprit, Smetana led av tinnitus och illustrerade detta med violiner som spelade ett fyrstruket e, tinnitusfrekvensen. Plågade av lidande, kunde de övervinna sjukdom och smärta och skapa odödliga verk.
Livet är inte perfekt, men Gud är god.
Författaren Marilyn Robinson skriver om pastorssonen Jack. Jack är en som vi idag skulle kalla för ”loser”, en person som vi från början förstår att det inte kommer att gå bra för. Han kommer inte att fixa det. Han lever på korta arbetsförhållanden och lån från smågangstrar som mörbultar honom när han inte kan betala tillbaka. Han tar in på billiga hotell ibland och sover utomhus ibland. Han är sjabbig, men samtidigt mån om att raka sig, den enda värdighet han har kvar.
Ända sen han var liten pojke har han försökt leva upp till sin pappa pastorns förväntningar om att vara en god son. Men när han inte klarar det så börjar han istället förstöra för sig själv, det kommer ju ändå inte att fungera. Han klarar inte av att ha något fint och vackert i sitt liv, det kommer ändå att gå sönder. Så istället för att njuta av det vackra och fina, förstör han det, det vackra och fina kommer ju ända att gå sönder. Lika bra då att förstöra det själv, tänker han. Då är det i alla fall jag som bestämmer.
Jack är präglad av sin pappa-pastorns tro och förväntningar, något som han tidigt inser att han inte kan leva upp till. Bättre då att inte ens försöka.
Jack kan inte älska sig själv, men han kan inte heller älska någon annan. Han drivs av skammen och självhatet. Inte ens förälskelsen skyddar honom från honom själv. Relationen är dömd från början, men ändå lever hoppet om att kanske ändå hon, Della, kan älska honom. Läsare vet att Della älskar, men det är Jack som inte får det att sjunka in så att han kan leva i den kärleken.
Som den förlorade son Jack är stack han hemifrån tidigt. Hans bror, den perfekta sonen och brodern, skickar pengar varje månad och hjälper så Jacka att överleva. När allt kraschat åker Jack hem för att hälsa på sin pappa och sin syster som bor kvar i huset. Men till skillnad från Jesu berättelse om den förlorade och återfunna sonen så blir det ingen happy end för Jack. Pappans kärlek är mera kvävande än befriande och Jack tar sin lilla kappsäck och åker bort igen. Kanske för att försöka bygga upp relationen med den kvinna han älskar igen. Hur det går vet vi inte.
Livet är fullt av lösa trådar. Livet är alltid på hälft, det är ofullkomligt, ofärdigt. På finska är ordet ”keskeneräinen”. Livet är ”keskeneräistä”, vi människor är ”keskeneräisiä”. Samtidigt är livet vackert, människor är vackra, också det ofärdiga kan vara vackert. Sprickorna i träet, rynkorna i ansiktet.
Jesus säger, det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Den kristna erfarenheten säger, vi är alla sjuka, vi behöver alla en läkare, vi behöver alla bli helade. Därför bekänner vi vår synd, våra sår, vår brustenhet och tar emot Guds kärlek, förlåtelse och omsorg.
I grund och botten handlar allt om detta, att vi är och alltid kommer att förbli ofullkomliga. I allt detta är vi älskade, värda att älska. För Gud har skapat oss, Kristus bor i oss.
Älska varandra säger Jesus. Älska Gud, älska dig själv, älska det ofullkomliga det som inte är – eller kanske aldrig blir – färdigt. Amen.
Text: Jani Edström