Tredje söndagen efter påsk.
Temat i dag är Guds folks hemlängtan. Det kan kännas märkligt med det här temat så nära påsken. Men när vi läser dagens texter och kommer ihåg Jesu ord till rövaren på korset så känns det inte längre så konstigt.
Jag vill att ni ska vara där jag är, säger Jesus till sina lärjungar. Hos mig är ni hemma, menar Jesus. Idag ska du vara med mig i paradiset, säger Jesus till en av rövarna på korset. Välkommen hem till mig!
Att längta bort är samtidigt att längta hem.
Hur många unga är det inte som genom tiderna längtat bort från den lilla staden, de små sammanhangen, småsintheten och tungsinnet. Unga som hellre än att bo kvar i hembyn en sekund till beger sig ut i det okända, beger sig ut på vift, på drift. De längtar bort, men samtidigt längtar de hem, kanske utan att veta om det. Men liksom den förlorade och återfunna sonen som Jesus berättar om, hittar de inte det de söker där långt borta i staden, eller i det drömda paradiset. Den unge mannen i berättelsen hittar sig själv där han slavar i grishuset, matande djur som enligt hans egen tro var både smutsiga och religiöst orena. (Idag vet vi att grisar är både intelligenta och renliga djur). Det står att mannen kom till sig själv. Han drabbades av insikt, en självinsikt som angav riktningen att återvända hem, hem till sig själv, hem till kärleken, den fullständiga, villkorslösa kärlek som både värmer och upprättar. Att vara älskad är att komma hem.
Författaren Tommy Hellsten använder ordet himmelslängtan för människans outtalade längtan bort, och vår längtan hem. Himmelslängtan är när vi ser på bilder från exotiska platser och drömmer oss bort till varma vindar och soliga kuster. Himmelslängtan är när människan försöker fylla det gnagande hålet inom sig med upplevelser, saker, prylar, sex, droger, mat, trender eller musik. It’s gotta be rock’n’roll to fill that hole in your soul, sjöng popgruppen ABBA. Himmelslängtan är när vi ännu diffust bara anar att den tärande känslan av otillfredsställelse inom oss bara kan botas av kärlek och acceptans.
Gud är kärlek, Gud är den som skapar oss och accepterar oss. Gud bor i oss, vi är skapade till Guds likhet och till Guds avbilder. Därför uppmanas vi att älska Gud, vår nästa och oss själva. Att älska oss själva blir då också att älska Gud, Guds avbild och likhet inom oss. Våra kroppar är tempel för den heliga Anden, Gud bor i oss. När vi hatar eller förminskar oss själva, är det också Gud vi förminskar. Att älska Gud är därför att älska oss själva, att älska oss själva är att älska Gud. Och när vi älskar Gud och oss själva befrias vi att älska varandra, eftersom Gud bor i varje medmänniska. Att älska är att komma hem, att vara älskad är att vara hemma. Att vara hemma är inte en plats, utan ett tillstånd, ett varande, en kärlek.
Vi är Guds barn. Synden och omedvetenheten skiljer oss från Gud. Därför längtar vi hem. Jesus gör oss medvetna om Guds gränslösa kärlek och att varje människa är kallad, designad, gjord för att leva i gemenskap med Gud, vår Fader och Skapare; med Gud inom oss, med Gud i vår nästa, med Gud i skapelsen. Gud visar, genom att sända Jesus, som lever vårt liv, dör vår död och uppstår till evigt liv, att Hans kärlek kan förvandla det djupaste lidande, den grymmaste smärta, lynchningar och död till en seger för Hans rike, för hans kärlek.
Kärleken besegrar döden, kärleken kommer att få sista ordet. Det är det som varje människa anar och längtar efter, det är därför vi inte kan och vill acceptera lidandet och orättvisorna i världen. Det är därför vi fortsätter att be, tro och hoppas på fred och rättvisa.
Gud har lagt ner evigheten i våra hjärtan (Predikaren 3:11), vår himmelslängtan.
Himlen är inte så mycket en plats som ett tillstånd. Är det inte det Jesus säger, jag vill att ni ska vara där jag är, ”förbli i min kärlek”. Som jag är i Fadern, ska ni vara i mig.
Himlalängtan kan leda till himlamedvetenhet, skriver Tommy Hellsten. Det är det vi brukar kalla att bli frälst, att omvända sig, att göra sinnesändring. Vi tänker kanske att det här är en engångshändelse, men egentligen är det och ska det vara något återkommande, något pågående, som en relation. Himlamedvetenhet föregås av ett erkännande av vår brist, vår synd, vår omedvetenhet. Himlamedvetenheten utmynnar i bekännelse och tacksamhet. En bekännelse till Gud och tacksamhet över Guds kärlek.
Himlamedvetenhet är att komma hem, hem till Gud, hem till sig själv. Kyrkofadern Augustinus skriver: Oroligt var mitt hjärta tills det fann frid hos Gud. Jesus berättar om fåret som blir återfunnet och får komma hem till herden och de andra fåren. I Psaltaren 23 läser vi: Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig
I Psalm 139 frågas det: Vart skulle jag fly för ditt ansikte Gud, för din närvaro, för din kärlek. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
Den franska teologen och filosofen Simone Weil säger ungefär så här: Även om jag försöker ta mig så långt från Kristus som det bara är möjligt kan jag vara säker på att när jag vänder mig om igen så kommer Kristus att vara den första jag möter.
Guds rike är inom er, säger Jesus, Guds rike är mitt ibland er. Om ni förblir i mig så förblir jag i er. Paulus säger i sitt tal i Apg 17: ”Gud är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, vi har vårt ursprung i honom…vi har vårt ursprung i Gud.”
Att komma hem är att bli medveten om Guds gränslösa kärlek, att bli befriad från synd, skuld och skam. Att bli planterad i den goda jorden, växa och bli till hos Gud och i gemenskap med varandra. Att komma hem är att komma till himlen och finna det eviga livet. Men himlen är inte en plats, utan ett tillstånd, en gemenskap, bortom tid och rum, men något som börjar redan här och nu. Det eviga livet är inte en ändlös tid, utan en livskvalitet som bottnar i kärleken, Guds kärlek, som Han har gjort känd för alla genom Jesus Kristus, vår Herre, vår vän och vår broder. Kristi kärlek befriar oss till att älska och finna vägen hem till Gud igen.
Eller som Ulf Christianson sjunger: Jesus byggde vägar, Jesus byggde broar, och sa till alla mänskor: Kom hem, igen, till Gud.
Du är barnet som får komma hem och vara hemma, hur du än känner dig, var du än befinner dig är du omsluten av Gud, den Stora Kärleken.
Text: Jani Edström (25.4.2021)