Månad: april 2021

Tredje söndagen efter påsk.

Temat i dag är Guds folks hemlängtan. Det kan kännas märkligt med det här temat så nära påsken. Men när vi läser dagens texter och kommer ihåg Jesu ord till rövaren på korset så känns det inte längre så konstigt.

Jag vill att ni ska vara där jag är, säger Jesus till sina lärjungar. Hos mig är ni hemma, menar Jesus. Idag ska du vara med mig i paradiset, säger Jesus till en av rövarna på korset. Välkommen hem till mig!

Att längta bort är samtidigt att längta hem.

Hur många unga är det inte som genom tiderna längtat bort från den lilla staden, de små sammanhangen, småsintheten och tungsinnet. Unga som hellre än att bo kvar i hembyn en sekund till beger sig ut i det okända, beger sig ut på vift, på drift. De längtar bort, men samtidigt längtar de hem, kanske utan att veta om det. Men liksom den förlorade och återfunna sonen som Jesus berättar om, hittar de inte det de söker där långt borta i staden, eller i det drömda paradiset. Den unge mannen i berättelsen hittar sig själv där han slavar i grishuset, matande djur som enligt hans egen tro var både smutsiga och religiöst orena. (Idag vet vi att grisar är både intelligenta och renliga djur). Det står att mannen kom till sig själv. Han drabbades av insikt, en självinsikt som angav riktningen att återvända hem, hem till sig själv, hem till kärleken, den fullständiga, villkorslösa kärlek som både värmer och upprättar. Att vara älskad är att komma hem.

Författaren Tommy Hellsten använder ordet himmelslängtan för människans outtalade längtan bort, och vår längtan hem. Himmelslängtan är när vi ser på bilder från exotiska platser och drömmer oss bort till varma vindar och soliga kuster. Himmelslängtan är när människan försöker fylla det gnagande hålet inom sig med upplevelser, saker, prylar, sex, droger, mat, trender eller musik. It’s gotta be rock’n’roll to fill that hole in your soul, sjöng popgruppen ABBA. Himmelslängtan är när vi ännu diffust bara anar att den tärande känslan av otillfredsställelse inom oss bara kan botas av kärlek och acceptans.

Gud är kärlek, Gud är den som skapar oss och accepterar oss. Gud bor i oss, vi är skapade till Guds likhet och till Guds avbilder. Därför uppmanas vi att älska Gud, vår nästa och oss själva. Att älska oss själva blir då också att älska Gud, Guds avbild och likhet inom oss. Våra kroppar är tempel för den heliga Anden, Gud bor i oss. När vi hatar eller förminskar oss själva, är det också Gud vi förminskar. Att älska Gud är därför att älska oss själva, att älska oss själva är att älska Gud. Och när vi älskar Gud och oss själva befrias vi att älska varandra, eftersom Gud bor i varje medmänniska. Att älska är att komma hem, att vara älskad är att vara hemma. Att vara hemma är inte en plats, utan ett tillstånd, ett varande, en kärlek.

Vi är Guds barn. Synden och omedvetenheten skiljer oss från Gud. Därför längtar vi hem. Jesus gör oss medvetna om Guds gränslösa kärlek och att varje människa är kallad, designad, gjord för att leva i gemenskap med Gud, vår Fader och Skapare; med Gud inom oss, med Gud i vår nästa, med Gud i skapelsen. Gud visar, genom att sända Jesus, som lever vårt liv, dör vår död och uppstår till evigt liv, att Hans kärlek kan förvandla det djupaste lidande, den grymmaste smärta, lynchningar och död till en seger för Hans rike, för hans kärlek.

Kärleken besegrar döden, kärleken kommer att få sista ordet. Det är det som varje människa anar och längtar efter, det är därför vi inte kan och vill acceptera lidandet och orättvisorna i världen. Det är därför vi fortsätter att be, tro och hoppas på fred och rättvisa.

Gud har lagt ner evigheten i våra hjärtan (Predikaren 3:11), vår himmelslängtan.

Himlen är inte så mycket en plats som ett tillstånd. Är det inte det Jesus säger, jag vill att ni ska vara där jag är, ”förbli i min kärlek”. Som jag är i Fadern, ska ni vara i mig.

Himlalängtan kan leda till himlamedvetenhet, skriver Tommy Hellsten. Det är det vi brukar kalla att bli frälst, att omvända sig, att göra sinnesändring. Vi tänker kanske att det här är en engångshändelse, men egentligen är det och ska det vara något återkommande, något pågående, som en relation. Himlamedvetenhet föregås av ett erkännande av vår brist, vår synd, vår omedvetenhet. Himlamedvetenheten utmynnar i bekännelse och tacksamhet. En bekännelse till Gud och tacksamhet över Guds kärlek.

Himlamedvetenhet är att komma hem, hem till Gud, hem till sig själv. Kyrkofadern Augustinus skriver: Oroligt var mitt hjärta tills det fann frid hos Gud. Jesus berättar om fåret som blir återfunnet och får komma hem till herden och de andra fåren. I Psaltaren 23 läser vi: Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig

I Psalm 139 frågas det: Vart skulle jag fly för ditt ansikte Gud, för din närvaro, för din kärlek. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

Den franska teologen och filosofen Simone Weil säger ungefär så här:  Även om jag försöker ta mig så långt från Kristus som det bara är möjligt kan jag vara säker på att när jag vänder mig om igen så kommer Kristus att vara den första jag möter.

Guds rike är inom er, säger Jesus, Guds rike är mitt ibland er. Om ni förblir i mig så förblir jag i er. Paulus säger i sitt tal i Apg 17: ”Gud är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, vi har vårt ursprung i honom…vi har vårt ursprung i Gud.”

Att komma hem är att bli medveten om Guds gränslösa kärlek, att bli befriad från synd, skuld och skam. Att bli planterad i den goda jorden, växa och bli till hos Gud och i gemenskap med varandra. Att komma hem är att komma till himlen och finna det eviga livet. Men himlen är inte en plats, utan ett tillstånd, en gemenskap, bortom tid och rum, men något som börjar redan här och nu. Det eviga livet är inte en ändlös tid, utan en livskvalitet som bottnar i kärleken, Guds kärlek, som Han har gjort känd för alla genom Jesus Kristus, vår Herre, vår vän och vår broder. Kristi kärlek befriar oss till att älska och finna vägen hem till Gud igen.

Eller som Ulf Christianson sjunger: Jesus byggde vägar, Jesus byggde broar, och sa till alla mänskor: Kom hem, igen, till Gud.

Du är barnet som får komma hem och vara hemma, hur du än känner dig, var du än befinner dig är du omsluten av Gud, den Stora Kärleken.

Text: Jani Edström (25.4.2021)

Påsken är de goda nyheternas tid. Men goda nyheter är inte alltid lätta att ta till sig. Lärjungen Tomas är inte den enda tvivlaren i världshistorien. Det är många som gett upp för tidigt, inte orkat vänta till slutet, på de goda nyheterna. Kastat in handduken för tidigt. Och ångrat sig. Segern kom ju till slut, med då var de inte längre där. Judas Iskariot var en av dem.

Vad är det som gör att många av oss har svårt att ta till sig goda nyheter? Kanske är det vår läggning. En del av oss är analyserande melankoliker och har svårt att se det positiva. På sin höjd kan vi hålla med Cornelis Wreesvijk som sjöng: För var dag blir det bättre, men aldrig blir det riktigt bra.

Kanske är det mediernas fokusering på katastrofer, kriser och problem som bidrar till att det är svårt att ta till sig goda nyheter. Att värdsfattigdomen minskat, att våldet på gatorna i Helsingfors gått ner, att fler människor än någonsin tidigare upplever välfärd. Att allt färre barn dör vid förlossningen, att allt fler barn får gå i skola. Att utvecklingen i världen också gått i positiv riktning. Ända fram till coronapandemin i alla fall. Efter den väntar nya utmaningar. Men också under pandemin har vi nåtts av goda nyheter. Inte minst många kreativa sätt att visa omsorg när vi inte kan träffas. Eller alla våra hjältar på sjukhus, skolor och vårdanstalter som vägrar ge upp.  

Kanske vi uppmärksammar de dåliga nyheterna av den anledningen att vi innerst inne tycker att det goda är – eller borde vara – det normala, och därför anser vi det viktigt att rapportera om det onda, det dåliga.

Påsken är det nya normala. Påsken vittnar om att kärleken och godheten är det normala, det som allt annat måste förhålla sig till. När Jesus uppstått från de döda och ängeln rullat bort stenen, måste till och med ondskan och döden vika undan.

Det är efter påsken som det nya normala visar sig på ett alldeles särskilt sätt.

Påsken som det nya normala innebär att det goda segrar, att Gud genom Kristus har övervunnit alla mörkrets makter. Jesus Kristus har segrat över alla makter som strävar efter makt och pengar för sin egen vinnings skull. Över alla makter som förnedrar, exploaterar, förminskar och ljuger. Över alla makter som förleder, förmörkar och sprider skräck och konspirationsteorier.

Kristus har segrat över allt det svåra, det onda, det hemska, allt det katastrofala som nyhetskanalerna förmedlar varje morgon innan vi ens hunnit vakna. Inte så att det onda inte gör ont, men så att det onda inte längre har makten.

Påsken visar att det onda har övervunnits med det goda. Kärleken har segrat. Guds kärlek till skapelsen och mänskligheten segrar när Jesus övervinner dödens makt.

Vi förenas med våra ortodoxa vänner som varje påsk sjunger: Kristus nousi kuolleista, kuolemalla kuoleman voitti, ja haudoissa oleville elämän antoi. Kristus har segrat över döden. Genom att dö besegrade han döden. Och till dem som var i graven gav han livet åter.  

Efter påsken bjuds vi liksom lärjungarna in att bygga Guds församling, att sprida Guds rike, att ge rum för kärleken och ljuset som bryter genom hat och mörker. Vi bjuds att alltid och överallt motverka och stå emot det onda i Jesu namn. Vi kallas in till ett specialuppdrag, att normalisera godheten.

När budskapet om Guds frälsning når djupt in i våra hjärtan så blir det onda något onormalt. Allt i tillvaron måste då rätta sig efter påskens glädjebudskap. Allt i himlen och på jorden måste böja sig för Herren Jesus Kristus. Det onda, det onormala, har endast en begränsad makt, en begränsad plats, en begränsad tid.

Kyrkan, församlingen och i förlängningen hela Guds skapelse är där det nya normala ska ta plats och ges utrymme. Det nya normala är att kärlek, omsorg och trygghet blir alltings måttstock. Där kärlek, omsorg och trygghet sprids, där går Guds rike fram. För Gud är kärlek och Gud har låtit sin kärlek ta sig uttryck i omsorgen om var och en av oss, i omsorgen om allt skapat. Gud är inte långt ifrån någon enda av oss. Det är Gud, genom den uppståndne Jesus Kristus vi lever, rör oss och finns till.

Kraften från Jesu Kristi uppståndelse genomsyrar hela skapelsen med sin skönhet. Kraften från Jesu Kristi uppståndelse övervinner ondskan och driver bort rädslan för döden. Kraften från Jesu Kristi uppståndelse lyfter fram sanningen i ljuset. Sanningen som befriar. Sanningen som ger oss kraft att förlåta.  

Att leva i påskens nya normala är att låta Guds kärlek genomsyra våra liv, hela livet.

I påskens nya normala behöver Tomas inte längre tvivla på att Jesus uppstått från de döda. I påskens nya normala får lärjungarna livsglädje och kraft. I påskens nya normala får vi höra att förlåtelsen alltid är en möjlighet.

I påskens nya normala strävar alla efter fred och försoning. I påskens nya normala når budskapet om frälsning genom Jesus Kristus ut till världens alla hörn. I påskens nya normala förs det fredliga samtal mellan religioner, ideologier, stater och folk. I påskens nya normala samverkar alla till att motverka överkonsumtion och matsvinn. I påskens nya normala lägger politikerna sin egen makthunger åt sidan. I påskens nya normala sammanstrålar alla goda krafter i en gemensam strävan att göra världen till en tryggare och vackrare plats. I påskens nya normala är det de minsta, de svagaste, de sjukaste, de ensammaste, de mest utsatta och marginaliserade som sätts i fokus.

I påskens nya normala är det du som inte längre behöver oroa dig och vara rädd. Är det du som får känna dig buren på Guds kärleksvåg. Är det du som ges möjlighet att sprida påskens nya normala omkring dig var du än befinner.

Jesus Kristus är påskens nya normala – världens frälsare och hopp – som allt annat i tillvaron måste förhålla sig till och böja sig för. Det tror vi, det bekänner vi oss till, det vill vi låta genomsyra hela vårt liv.

Text: Jani Edström  

Doften av glöd. En påskbetraktelse.

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

En sjö.

En båt.

Ett nät.

En röst.

En blick.

En glödhög.

En uppmaning.

En glädje.

Ett igenkännande.

En måltid.

Ett uppdrag.

Lärjungarna befinner sig ute på sjön. Sjön är stor. Den är oberäknelig. Ibland lugn och stilla, ibland stormande och farlig. Idag är den lugn och hoppingivande. Tröstande. Lärjungarna är ute på sjön. De är fiskare. De är i sitt rätta element. Men de sörjer. De saknar. Intuitivt har de återgått till sina sysslor. Sorg bearbetas bäst genom fasta rutiner. Lärjungarna gör det som de kan, det som de är bäst på. De åker ut och fiskar. På sjön.  

Båten är trygg. Lärjungarna vet hur den fungerar. De kan manövrera den som de vill. De har gjort det förr, de gör det på nytt. Kanske är det här deras livsöde trots att allt. Kanske var tiden med mästaren, rabbin, vännen, Jesus från Nasaret, bara en parentes. Det hade känts som ett helt liv. Som livet självt. Båten påminner dem om mästaren. I båten låg han och sov när det stormade. I båten ropade han åt stormen att ge sig. Från båten predikade han för folket på stranden. Till båten kom han en natt gående på vattnet. I båten lugnade han lärjungarna. Båten påminner lärjungarna om mästaren. Båten gör dem trygg.  

Näten är små. Sjön är stor. Lärjungarna lyckas inte träffa fiskstimmen med sina kastnät. Inte på hela natten. Fiskarna är skickligare än lärjungarna, trots att det är rutinerade fiskare. Näten är det inget fel på. Lärjungarna har själva lagat näten, kontrollerat dem och sett till att de är hela. Att fiska med söndriga nät är som att ta upp vatten med en bottenlös spann. Förutsättningarna för ett fiskafänge är goda. Men var håller fisken hus?   

De hör en röst. Den kommer från en gestalt på stranden. En varm, distinkt röst, fylld av kärlek och omtanke. Har ni ingen fisk? Rösten vibrerar medkänsla. Sedan av auktoritet. Kasta ut näten på nytt, på högra sidan! Lärjungarna lyder. Näten fylls av fisk. Någon räknar dem. Så många. 153 stycken. Alla kända fiskarter. Alla kända folkslag. Uppståndelsens glädje ska nå hela världen, allt skapat.  

Någon ser gestalten på stranden. Känner igen och utropar. Det är Herren! Kärleken ser. Kärleken känner igen. En annan ser inte, men hör vad den andre säger. Kastar sig i vattnet. Simmar mot gestalten på stranden. En del ser. Andra hör. Ibland räcker det med en blick. Andra gånger är ett ord tillräckligt. Blicken eller ordet kan upplysa våra sinnen. Då förstår vi vem som står på stranden. Vem som ser oss. Vem som lyssnar till oss. Vem som kan ge oss hoppet tillbaka. Återge oss glädje och handlingskraft.

Glödhögen på stranden ryker. Ovanpå ligger några fiskar. Någon har tänkt. Tagit sig tid. Visat omsorg. Människan behöver äta. Särskilt trötta, sörjande fiskare. Utan mat dör vi. Utan mat är det onödigt att försöka prata om något annat. Hungern tar all uppmärksamhet. Mat ger liv. Ger kraft.  Gemenskapen kring måltiden förenar oss. Så enkelt är det. Den gör oss lyssnande. Förundrade. Till och med pratsamma. Men vännerna kring glöden sitter tysta. Det behövs inga ord. Varför säga något när en ändå vet, känner djupt inne. När hela ens varelse inser: Det är Herren!

Uppståndelsens berättelser skapar förundran. Mycket undgår oss. Liksom fiskarna som undslipper näten. Annat får grepp om oss. Håller oss fast. Som fiskar i ett nät. Sedda. Räknade. Vi ser gestalten. Vi ser röken från glöden. Vi känner lukten av rökt fisk. Vi anar vem det är. Så kastar vi oss ut i vattnet. Ingen tid att förlora. Vi vill se Herren.

Så sitter vi där kring glöden. Torkar kläderna. Äter av fisken och bröden. Gemenskapens måltid. Kärlekens måltid. Vi är omgivna av oförtjänt omsorg. Tänk att någon bryr sig. Tar sig tid. Förundran upptar våra känslor. Hoppet gror i våra hjärtan. Allt är rätt. Livet balanserar. Inte på en knivsudd, utan på en fast grund. Vi är inte ensamma. Vi tillhör Gud och vi tillhör varandra. Tillsammans får vi gå trygga i världen. Berätta om gestalten på stranden. Han som såg det vi inte såg. Som uppmanade oss att kasta ut näten på nytt. Han som förberett en måltid åt oss. Han är livets bröd för allt skapat.

Kristus är uppstånden!

Text: Jani Edström