Månad: mars 2021

Jesus är arg. Lärjungarna har aldrig sett honom så här upprörd tidigare. Det är ingen vanlig ilska, ingen snabbt övergående vrede. Det här är personligt.

Det har känts länge, legat i luften. Spänningen. Som att snart kommer något att hända. Explodera. Någonting måste ge efter. Någonstans.  

Jesus var på väg till templet. Platsen för gudsmöte. Där man offrade varje dag. Hundratals djur. Olika slags offer. Försoningsoffer. Tackoffer.

I templet såldes djur, allt från lamm till duvor. Visserligen kunde folk ta med egna djur till templet också, men på egen risk. Det var inte säkert att djuren godkändes av prästerna. Djuren skulle vara felfria för att kunna offras. Om prästerna hittade något fel på offerdjuret så blev det att köpa ett nytt djur att offra. Det blev dyrt.

De fattiga hade bara råd med duvor. Men också duvorna blev dyra när de köptes på plats. Dessutom lades försäljarna höga räntor på priserna.  Om det var något Gud inte kunde acceptera var när de fattiga utnyttjades, exploaterades. Det hade profeterna varnat och påmint om många gånger. Jesus var en profet. Han kunde citera skrifterna. ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

Jesus gick från ord till handling. Han började välta omkull borden med växelpengar. I Guds den rättfärdiges namn. Han välte bord efter bord och slog omkring sig med en piska. Växelpengarna flög i luften, rullade ner på marken. Folk sprang undan. Djuren bräkte och försökte slita sig loss. Penningväxlarna försökte rädda vad som räddas kunde. Djurförsäljarna försökte ta fast djuren som rymt.

Och mitt i allt detta Guds rättfärdighets kaos börjar ett gäng barn och ungda sjunga: Hosianna, Davids son!

Det blev bara för mycket för de religiösa ledarna. Vad håller du på med, Jesus? Hör du vad de sjunger?

Jag hör, jag hör. Men har ni inte läst: ”Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?”

Barnens rop blir en lovsång. Rättfärdighetens lovsång. En lovsång om Guds rättfärdighet. En sång om Guds vision för världen och mänskligheten. Barnen vet. Barnen känner. Barnen ser hur det borde vara. Barnen vet hur världen kan se ut, borde se ut, måste se ut, om de ska ha en framtid i världen.

Barnen går längst framme nu. De utmanar makten. De utmanar ekonomin. De utmanar gamla strukturer. De ser vad som måste göras. Nu. Inte sen. Hosianna!

Barnen ser en värld där de får gå i skola och lära sig, och själva välja vem de vill gifta sig med. Barn ser en värld där de är lika mycket värda som vuxna, där de får synas och höras och får vara med och ta beslut.

Barnen ser en värld där de inte längre tvingas gräva efter kobolt i Kongos gruvor med risk för sina egna liv, för att vi ska kunna göra miljövänliga batterier till bilar och mobiltelefoner.

En värld där de inte längre bedöms för hur de ser ut, klär sig eller vad de äger?
Där de inte blir trakasserade för att de bär kors, kipa eller slöja.

En värld där de blir välkomnade, älskade och respekterade oberoende av hudfärg, kön, sexualitet, etnicitet eller ursprung.

En värld där vuxna respekterar deras kroppar, deras nej, deras integritet.
En värld där de inte behöver gråta sig till sömns av hunger.
En värld där deras mammor inte behöver gå tio kilometer efter rent vatten.
En värld där deras mammors arbete värderas lika mycket som deras pappors.

En värld där de inte längre mår dåligt över klimatförändringen.
En värld där polarisarna slutat smälta.
En värld där de inte behöver svälta.
En värld utan krig och flyktingskap.
En värld som är trygga att leva och växa upp i.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus, uppmanar Paulus sina vänner i staden Filippi.

Vilket är Jesu sinnelag? Det som Paulus syftar till är att Jesus var lydig, att Jesus utförde sitt uppdrag. Han var lydig intill döden på ett kors. Men Jesus var också Guds profet. Som såg och hörde hur orättvisan drabbade de fattigaste, de minsta. I själva templet. Jesus underordnade sig Guds vilja. Men det hindrade honom inte att bli vred över hur de fattiga, de försvarslösa behandlades. Tvärtom. Jesus kände Guds hjärta, Guds vilja. Jesus visste att Gud hatade orättvisor. Han kände Guds vrede över ondskan i sin egen kropp. Han kunde inte längre tiga och vara stilla när det stormade inom honom.

I dagens evangelietext är det ilska och vrede som är Jesus sinnelag. Jesus är arg, på riktigt. Det är personligt. Det han ser hända i templet går tvärt emot Guds rikes värderingar.

Palmsöndagens evangelium idag innehåller inga videkissor. Om det innehåller vide, är som en piska mot all ondska och orättvisa. Allt det som Jesus övervann genom sin död på korset och sin uppståndelse ur graven.

Jesus ser ondskan, hur människor utnyttjas och exploateras. Hans vrede känner inga gränser. Det han gör i templet är en symbolhandling. Han vill visa hur Gud en gång kommer att döma ondskan och låta rättfärdighet och rättvisa segra. Han vet att en förutsättning för detta är att han ger sitt liv för världen. För barnens framtid, för jordens framtid, för mänsklighetens framtid.

Jesus Kristus, vårt hopp och vår framtid. På riktigt.

Borde vi kanske be om litet mera av Jesus sinnelag när det gäller synen på orättvisor och ondska. Be om mera vrede. Helig vrede. En vrede över att Guds rike ännu inte uppenbarats. Att det fortfarande är på hälft. Att så mycket ännu måste rättas till. Från grunden.

Låt oss gå med Jesus idag. Till templet. Se och höra när han vräker undan redskapen för det ekonomiska förtryck som Bibelns profeter använder så mycket tid, så många ord, att uppmärksamma oss på.

Förtryck inte de fattiga, invandrarna, änkorna, de faderlösa. Ge mat åt de hungriga, kläder åt de nakna, trygghet åt de hemlösa, besök de sjuka och de som är i fängelse. Jag behöver inte era offer, jag vill se rättvisa bryta fram som en flod, som en fors, som en lavin.

En dag kommer det att hända. En dag kommer Guds rättvisa att skipas. Med början från Jesus själv, hans liv, hans död, hans uppståndelse.

Det är i honom, på grund av honom som vi lever, rör oss och är till. Det är på grund av Jesus död och uppståndelse som Guds rättfärdighet segrar. Det är i Jesus som vi har hopp om en framtid.

Amen.

Text: Jani Edström. Palmsöndagen, 28.3.2021

Joh. 8:46-59
Jesus sade: ”Kan någon av er bevisa att jag har syndat? Om jag talar sanning, varför tror ni mig då inte? Den som har Gud till fader, han lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte har Gud till fader.” Judarna sade: ”Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt.” Jesus svarade: ”Jag är inte besatt, utan jag ärar min fader, men ni skymfar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Sannerligen, jag säger er: den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Judarna sade: ”Nu vet vi att du är besatt. Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden. Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna dog. Vem tror du att du är?” Jesus svarade: ”Om jag själv förhärligar mig är min härlighet ingenting värd. Det är min fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud. Ni vet inte vem han är, men jag känner honom, och om jag säger att jag inte känner honom, så blir jag en lögnare som ni. Men jag känner honom, och jag bevarar hans ord. Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.” Judarna sade då till Jesus: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.” Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet.

****

Troende har alltid grälat. Ibland om småsaker. Ibland om större saker. Ibland om sanningar med litet s. Ibland om sanningen med stort S. Under många år har ortodoxa och armeniska präster grälat om hur städningen ska gå till i Födelsekyrkan i Betlehem. När kyrkan debatterade frågan om Jesus var både Gud och människa gick människor ut på gatorna och demonstrerade. Idag bryr sig vanligt folk mindre, men i kyrkan går debatterna fortfarande heta i många frågor. Kanske måste det vara så, jag vet inte, men hur det än är ska vi kunna diskutera med respekt för varandra utan att komma med grundlösa beskyllningar. Inte som i den här berättelsen, när judarna beskyller Jesus för att ha syndat och vill döda honom.

Här tycker vi nog att Johannes använder beteckningen judar väl slarvigt. Egentligen menar Johannes de judiska de skriftlärda, fariséerna. Den här typen av generaliseringar har kunnat lätt till helt onödiga motsättningar mellan kyrkan och judendomen, det vi kallar ersättningsteologi, dvs. tron att kyrkans glada nyheter bygger på judendomens slaveri under lag och förbud. Så var det nu inte riktigt. Både judendomen och kristendomen bygger på förtroende mellan Gud och människa, och lydnad inför Gud. Och vi har mycket att lära av judarnas sätt att förhålla sig till sina skrifter och sin egen tradition.

Diskussionen här liknar de debatter som Jesus brukade föra med fariséer och skriftlärda om lärofrågor, tolkningar och tillämpningar av budorden. Intressant är att Jesus här talar till ”de judar som trodde på honom” (Joh.8:31). Vi ser alltså att även de som trodde på Jesus kunde ha helt olika uppfattning om vem han var när det började bränna till.

Heta diskussioner mellan lärare och skriftlärda var mera regel än undantag på den här tiden och är något som kännetecknat judendomen (och i viss mån också kristendomen) från början fram till idag. Ett utmärkande drag för judendomen är att det ryms flera sanningar på bordet samtidigt, medan många kristna hävdar att det bara finns en sanning, eller att Bibeln bara kan tolkas på ett sätt. Så är det nu inte, så var det inte heller från början. Därför hade de skriftlärda ett viktigt uppdrag.

De skriftlärda bestod av olika grupperingar. En viktig grupp var fariséerna, vars uppgift det var att tolka och tillämpa Moses undervisning, Toran. De vill göra det möjligt för vanliga människor att tillämpa tron i praktiken. Därför har vi idag uttrycket ”kosher” som betyder allt som är rent i religiös bemärkelse. Det kan handla om vilken mat som är ”kosher”, eller om tekniska lösningar eller moderna uppfinningar som inte var påtänkta när Mose tog emot lagen och undervisningen.

Dessutom har bibelforskningen visat att debatterna mellan Jesus och fariséerna framstår som något tillspetsade. Men det är förståeligt, eftersom evangelisterna ville visa och bevisa att Jesus var den han utgav sig att vara, Guds son och världens frälsare. Alla fariséer var inte heller så illasinnade som i den här berättelsen. I Johannes tredje kapitel möter vi en skriftlärd, Nikodemus, som kom till Jesus om natten för att samtala om tro. Det fanns två olika grupper av fariséer, en som skulle kalla mera konservativ och bokstavstroende ledda av rabbi Shammai, och en annan mera liberal och öppen som leddes av rabbi Hillel. Låter det bekant på något sätt? Båda grupperna hörde till Guds folk Israel och hade som uppgift att tolka och tillämpa traditionen genom Mose, skrifterna och profeterna.

För många troende i dag ryms det bara en sanning i varje bibelvers. I den judiska traditionen och genom kyrkans historia har det alltid existerat flera sanningar, många tolkningar parallellt. Läs predikningar och uttolkningar genom kyrkans historia fram till idag så märker du att samma bibelord tolkats och tillämpats olika i olika tider, beroende av vilka saker som varit aktuella. Så har till exempel synen på slaveriet, staten, makten, våldet, barnuppfostran, kvinnans ställning och äktenskapet förändrats genom historien. Det här kan vi se som ett tecken på att Guds uppenbarelse fortsätter, att Gud ger oss insikter och kunskaper som man inte hade på Bibelns tid.  

****

Hur kan vi aktualisera budskapet ur dagens evangelietext. Vad får vi med oss idag?

1 De skriftlärdas kunskap är otillräcklig. De tror att de är de enda rätta uttolkarna av skriften, att de som Abrahams barn har sanningen. De har skriften, ordet och traditionen på sin sida. De som fariséerna inte vet, eller vill erkänna, är att Jesus vet mer, och är mer än de någonsin anat. Jesus har den sanning som fariséerna söker och försöker tillämpa. Ja, Jesus är den sanning som de skriftlärda söker, men inte kan se, trots att Sanningen står framför dem. Jesus finns omtalad i skriften, Jesus är Ordet, Guds levande ord till människorna. En sak jag vill ta med mig är att inte låta orden stå i väg för Ordet, att inte begränsa tolkningen och tillämpningen av bibelordet till vissa bestämda tider, utan låta Jesus själv genom den heliga Anden visa vad det kan handla om idag.

2 Det är tufft att bli ifrågasatt. När Jesus beskyller de skriftlärda för att inte göra Abrahams gärningar och vilja döda honom, då går de till personangrepp mot Jesus. De tar till de värsta invektiven och anklagelserna de känner till. De kallar Jesus för ”samarier”, en smutsig oäkta människa, en paria, en hybrid, en som påstod sig tillhöra Guds folk, men som alla visste inte var det. De beskyllde Jesus för att vara besatt, motsatsen till de han själv påstod sig vara, en djävulens hantlangare.  ”Skulle du vara större än vår fader Abraham? Vem tror du att du är?

3 Vem tror du att du är, Jesus? Jesus vet vem han är. Han säger det visserligen inte rakt ut, men det behöver han inte heller. Det blir klart och tydligt ändå. Helt i enlighet med den retorik som var dominerande.

Vem tror du att Jesus är? Om vi tror att Jesus är den han utger sig för att vara, får det konsekvenser för oss. Det betyder att vi får ställa oss på hans sida i kampen mot det onda. Det betyder att Jesus är på vår sida när vi kämpar mot mörkret inom oss och mörkret runtomkring oss. Tillsammans med Jesus är vi trygga. Med honom får vi gå in i samtal, sjukhussalar, debatter, relationer och arbetsgrupper. Hos honom är vi alltid trygga. Vi behöver inte vara rädda att vara fel eller att göra fel. Vi får leva varje dag i förlåtelsen, varje dag omslutna av Guds kärlek, varje dag under Guds beskydd.  

Med Jesus får vi också ibland se att saker inte är så självklara som de verkar. Att Jesus utmanar traditioner och föreställningar, också sådan som vi, liksom fariséerna, tror är förankrat i skriften och traditionen. Men Jesus, Gud Ord, står över enskilda ord. Jesus är uttolkaren av skriften, den som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse tolkar och tillämpar skriften.

När vi tolkar och tillämpar skriften som kyrka och enskilda får vi ha Jesus som ledstjärna, hans liv som mönsterbild, Jesus som föredöme. I motsats till fariséerna är vi ofta tvungna att inse att vi har fel när vi möter Jesus. Det är inget misslyckande, tvärtom är en väg vidare mot en djupare förståelse av tron och livet, mot en närmare relation till Gud och våra medmänniskor. Amen. 

Luk. 7:36-50. Jesus i Simon fariséns hus

Visst känns det ibland onödigt komplicerat att varje söndag konfronteras med texter, människor och berättelser hämtade från en annan tid och en kultur än vår egen. Det är så mycket vi har svårt att förstå, ord, uttryck, sedvänjor, kulturella företeelser, beteendemönster, förväntningar, geografi, maträtter, tekniska lösningar, politiska strukturer.

Kunde inte Gud bara ha sagt: Hej människor! Jag är Gud, jag har skapat er och allt omkring er. Allt finns till för er att vårda, ta hand om och utforska. Jag älskar er och ni ska älska varandra som jag har älskat er, ni ska ta hand om varandra, skapelsen jag gett er, ni ska visa gästfrihet mot varandra, behandla varandra som ni själva vill bli behandlade. Ni ska inte förtrycka varandra, och är det nån som känner sig fel eller utanför ska ni ta hand om dem, visa tålamod och intala dem att de duger som de är.

När vi läser Bibeln märker vi snart att det är just det här som Gud säger i sitt ord. Ibland rakt ut, men ofta i berättelsens form. Och berättelser behöver tolkas. Egentligen säger Bibeln ingenting innan vi börjar tolka den, konstaterar en känd bibelforskare. Utan tolkning har vi intressanta, tankeväckande och fascinerande berättelser.

När vi tolkar texterna kan vi förstå dem bättre. Samtidigt är varje text är öppen för många olika tolkningar, beroende på vilka vi är, var vi lever, hur omvärlden ser ut, vilken teologisk eller andlig tradition vi tillhör. Det är ett faktum som kyrkan levt med från början. Lyckligtvis finns det i evangeliernas berättelser om Jesus också allmängiltiga sanningar som vi tror att gäller för varje tid. Sådana sanningar är att det finns förlåtelse hos Gud genom Jesus Kristus, att varje människa är värd vår kärlek och respekt, att ingen människa är fel eller malplacerad. Att det finns hopp för världen och mänskligheten. Att Gud aldrig ger upp i kampen mot mörkrets makter.

Så till dagens evangelium om två människor som gjorde allt fel. Den ena beräknande och med avsikt att förödmjuka. Den andra utifrån ett stort behov, utifrån sin egen livssituation.

Lyckligtvis innehåller den här berättelsen också några förklaringar så att också vi moderna läsare ska kunna första varför och hur det gick fel, och hur Jesus, genom sin kärlek, ord och handlingar, avslöjar hur saker och ting förhåller sig.

Värden, Simon fariséen, hade öppet hus. Visserligen hade han särskilt bjudit in Jesus och hans följare, men i princip kunde vem som helt slinka in och ta del av mat och samtal, förutsatt att de visste hur man skulle bete sig.

Simon fariséen idkade gästfrihet, så såg det i alla fall ut, men hans synbara gästfrihet hade ett syfte, att förödmjuka Jesus. Kan vi då kalla det gästfrihet om intentionen eller följden blir att förödmjuka en annan?

Och här kommer en reflektion, utifrån en aktuell omvärldsanalys från vårt eget land, aktualiserad i tidningen Kyrkpressen nyligen. Är det verklig gästfrihet när Finland och många andra länder tar emot flyktingar och asylsökare, men genom alla möjliga regelverk fortsätter att förödmjuka dem till exempel genom att låta testa kristna konvertiters tro. Tror de tillräckligt, kan någon gå i god för deras tro, så att den också kan duga inför myndigheterna, som sällan är exeprter på tro och religion. Ett annat exempel. Någon kanske säger att vi har en gästfri arbetsmarknad där alla är välkomna på lika villkor tills ett utländskt klingande namn eller den bruna hudfärgen eller det svarta skägget sätter käppar i hjulet.

Tillbaka till berättelsen. Simon fariséen fortsätter att förödmjuka sin hedersgäst, Jesus. Dessutom fanns det en kvinna som höll på att förstöra festen genom att utmana konventionen. Antagligen hade hon kommit dit på eget initiativ. Det är förstås inte omöjligt att Simon fariséen inbjudit henne för att testa Jesus (liknande saker hade hänt), men att kvinnan i mötet med Jesus glömmer sitt uppdrag och istället utgjuter sitt hjärta för honom. Simon undrar hur Jesus, om han nu är en profets som vet allt, inte vet vem kvinnan är.

Kvinnan har inget namn, ändå är hon huvudpersonen i berättelsen, utan henne hade Jesus kanske tigit och lidit, utan henne hade Jesus inte berättat en liknelse som levt kvar i ett par tusen år, öppen för våra tolkningar. En kvinna utan namn, en kvinna utan man vid sin sida var ingenting, ingen som försörjde henne, ingen som beskyddade henne, hon kunde utsättas för trakasserier och sexuella övergrepp och levde litet utanför. Gång på gång visar Jesus respekt för kvinnor i sin omgivning, ser dem, hör dem, ger dem den människovärdighet som de är skapade för, men som ett patriarkalt samhälle och män med makt tagit ifrån dem. Här ser vi hur Gud genom historien verkar för jämställdhet och kvinnors frigörelse. Så även om evangeliets berättelser utspelar sig i ett samhälle där kvinnan var en bifigur, är det inte meningen att de ska förbli så. Om Jesus själv verkar för befrielse för alla utsatta och marginaliserade, är det också vår och kyrkans uppgift att fortsätta det arbetet, var vi än är.

Värden fortsätter förolämpa och ifrågasätta Jesus. Och till sist får Jesus nog, men istället för att skälla ut sin värd, tar han tillfället i akt att berätta en story. Som så ofta handlar den om kärlek, förlåtelse och upprättelse. Kärlek som förlåter synd, kärlek som upprättar från skam. Den som fått mycket förlåtet älskar också mycket. Den som upplever fullkomlig kärlek och acceptans blommar ut och blir det Gud vill att hen ska få vara.

Varje berättelse har en ingång. Det är personerna i berättelsen. Evangeliet berättelser bjuder oss med, vem identifierar vi oss med? Den gästfria värden med baktankar, kvinnan som utgjuter sitt hjärta inför Jesus och riskerar bli utskämd än en gång eller åskådarna till det som pågår, de som hamnar att ta ställning?

I den här berättelsen kämpar Jesus mot missriktad gästfrihet, mot en iscensatt komplott i form av en måltid, ett gästabud. Kampen är också mot fördomar, mot en kultur som förminskar en ensamstående kvinna som tvingas leva och överleva med sin egen kropp, sitt eget liv som insats.

Jesus kämpar också mot dem som anser att det är kvinnan och inte Simon fariséen som skämmer ut sig. Men Jesus vinner kampen, genom att visa att Guds kärlek når fram dit där vår mänskliga kärlek inte räcker till, förblindade av förutfattade meningar som vi ofta är.

Jesus Kristus, Guds son och människa, allhärskaren, vår vän och broder går i vår kamp idag, i ditt och mitt liv.

Som mänsklighet, som människor och Jesu följare har vi också en kamp att utkämpa.

Hela världen står inför utmaningar som coronapandemin och klimatförändringen. Vi möter också mörkret inom oss själva, sådant som frestar oss till att ge upp, sådant som säger att vi inte räcker till, att vi inte duger. Jesus möter oss med kärlek, lyser upp vårt mörker, kallar oss vid namn, ingjuter tro och hopp i vårt liv. Till honom får vi be, till honom får vi gå med våra bekymmer, misslyckanden och ta emot förlåtelse och upprättelse. I sällskap med Jesus och hans vänner får ta emot en tro som ”övervinner världen” och låta varje dag genomlysas av Guds nåd. Guds kärlek ger oss mod att leva och kraft att tjäna. Amen.