Eva vänder sig om. Hon hör Gud ropa på Adam. ”Var är du, Adam?” Han låter inte arg, bara förvånad. Hittills har de alltid vetat var de har varandra. De har umgåtts som vänner, ja, mer än så, som familj. Pappa-Gud och barnen Adam och Eva, de första människorna, du och jag.
Eva känner att något har förändrats. Hon vill inte att Gud hittar dem där de har gömt sig bakom en stor sten. Hon vill inte att Adam ska titta på henne. Inte med den där blicken. Hon är ju naken. Det känns konstigt, annorlunda på ett dåligt sätt, obekvämt, ja, skamfyllt. Hon mår illa. Hon ser att Adam också är naken. Han har tagit några löv och försökt knyta dem omkring sig, utan att lyckas helt.
Gud ropar igen. ”Adam, var är du?” Eva ser till sin förskräckelse att Adam tänker krypa fram bakom stenen. Hon viftar åt honom att låta bli, men för sent. ”Här är jag. Jag hörde dig gå här men blev rädd. Jag är ju naken och ville inte visa mig för dig utan kläder. Så jag gömde mig.”
Gud är tyst en stund innan han svarar. En tystnad som balanserar på en knivsudd. Hur ska Gud reagera?
”Vem har berättat för dig att du är naken? frågar Gud. Har du kanske ätit av den förbjudna frukten?”
Adam tittar skamset ner i jorden. Där håller några myror på att leta sig fram till stacken, som om ingenting skulle ha hänt. Blommorna är lika färgglada som för en stund sedan. Allt verkar som förut. Men Adam ser varken blommorna eller insekterna. Han bara känner hur en obehaglig, het känsla väller upp ur honom. Det är inte mitt fel, jag har inte gjort något, ingen såg mig göra det. ”Det var hon, det var kvinnan som du gav mig, hon lurade mig, det var inte jag”. Orden väller ur honom som ur ett inlärt manuskript. Han står vänd mot Eva och pekar på henne där hon ännu ligger gömd bakom stenen. Hon, Eva, vars namn han inte ens vill uttala.
Eva kommer fram bakom stenen. Hennes ögon glöder. ”Vad är det du har gjort”, frågar Gud. Han låter inte arg, mest besviken. Rösten bär på en stor ledsnad, precis som om Gud redan visste att allt nu kommer att bli annorlunda.
Eva pekar mot det ställe där hon såg ormen sist, men den är borta, förstås. Ormar har den benägenheten att försvinna snabbt. ”Ormen bedrog mig så jag åt”, säger hon skamset till Gud, och börjar gråta.
***
I tårarna ser hon ormen som kommer till henne och berättar om den underbara frukten som Gud inte låter dem äta av. Hon blir nyfiken och rädd på samma gång, nästan litet förväntansfull. Tänk om det faktiskt är så som ormen säger, att vi kan bli ännu mer än vad vi är. Bli som pappa Gud, se det han ser, förstå det han förstår. Hon plockar en frukt från trädet. Den ser god ut. Bara en liten bit, för att smaka, för att se om ormen har rätt, för att se varför den är förbjuden. Nej, tänker hon, det är något som inte känns bra här.
Ormen väntar tålmodigt, nästan uppmuntrande. Ingen fara, verka han mena. Eva tänker att Gud är långt borta, kommer inte att märka att en frukt är borta av de hundratals som trädet bär. Hon för frukten mot munnen, öppnar munnen och tar en munsbit. Munnen liksom exploderar av smaker, något så gott har hon aldrig ätit förr.
Hon springer mot Adam där han står funderar på vad han ska hitta på för namn åt en fågel med regnbågens alla färger i sina fjädrar. ”Adam, Adam”, viskar hon och ser sig om. Adam stirrar. Ser på Eva, ser på vad hon har i sin hand. Stirrar på Eva igen. Tusen tankar far genom hans huvud. ”Är det, är det den?”, frågar han. ”Jo”, säger Eva, skamset och stolt på samma gång. ”Det är den och det är det godaste jag har ätit. Gud ville nog bara att vi skulle vänta med att äta den tills vi smakat på allt annat först. Här, ta en bit”. Adam tar en bit.
****
Nu står de båda där inför Gud, nakna och skamsna. Hon hör Gud tala. Någonstans har Gud hittat ormen och berättar hur det ska gå för den. Så hör hon hur livet ska förändras för henne och Adam. Hon förstår att något har gått sönder mellan dem och Gud. Förtroendet har brutits, den förtroliga relationen finns inte mer. Inga fler kvällar när de hör Gud promenera i trädgården småpratande för sig själv, glad, nöjd och imponerad över vad han gjort. Inga fler ”God natt Eva och Adam”. Inga fler gemensamma upptäckter i trädgården. Inga fler djur att ge namn åt. Inga varma solskensdagar utsträckta på gräset, lyssnande till fåglarnas konversation.
”Kom hit mina barn”, säger Gud. ”Kom hit så ska jag göra ordentliga kläder åt er, så behöver ni inte skämmas, så behöver ni inte känna att ni är nakna.” Adam och Eva står där medan Gud ser på dem med något som liknar tårar i ögonen.
”Vet ni vad ni har gjort?”, frågar Gud, utan att förvänta sig något svar. ”Ni förstår säkert att det inte kan bli som förr längre. Ni kan inte vara kvar här i trädgården. Det ni har gjort får konsekvenser. Livet kommer nu att bli en kamp för att överleva. Det kommer att göra ont för Eva att föda barn. Ni kan inte vara kvar här, men ni är fortfarande mina älskade barn, jag kommer aldrig att överge er. Den kärlek och omsorg som jag lagt på att skapa den värld ni finns i kommer aldrig att ta slut. Min kärlek till er kommer att följa er hur det än blir. Men ni kan inte vara kvar här.”
Adam och Eva står där, ser hur deras pappa Gud får svårt att hitta orden, hur han kämpar med sig själv. Hans kärlek omsluter dem som en varm dimma när han ber dem gå. De vänder om och går mot utgången i trädgården, den som förut varit dold, men som nu öppnar sig för dem. Väl ute ur trädgården stängs porten och en ängel ställer sig att vakta ingången. Adam och Eva ser sig om en sista gång, tar varandras händer och börjar gå.
De är ensamma i världen, men ändå inte. De har varandra. De har Guds löfte som följer dem. Han kommer inte att överge dem, det sa han. Aldrig någonsin. Det blir inte som förut, allt har förändrats. Men ändå inte allt. Guds närvaro, oändliga kärlek och omsorg finns kvar, som ett minne, jag mer än ett minne, som en förvissning, som en vägvisare. Ja som en vägvisare att följa när de nu går vidare mot en oviss framtid. De tittar sig omkring på det ödsliga landskapet, som breder ut sig framför dem. En fågel flyger fram bakom dem och sätter sig i ett träd längre bort. När Adam och Eva tittar upp ser de att fågeln bär på regnbågens alla färger i sina fjädrar.