Trons kraft

Då kom de dit med en lam som bars av fyra män

När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

Om det skulle finnas en teologisk motsvarighet till tv-serien MythBusters (mytkrossarna) skulle jag be dem krossa myten om att en kristen måste ha en stark tro.

Just när vi tror att myten om den starka tron redan är avlivad dyker den upp igen. När den inte lyckats få fotfäste här i Norden har den med tiden vuxit sig desto starkare i andra delar av världen. Där lockas (fattiga) människor av (rika) predikanters löften om hälsa och ekonomiskt välstånd. Budskapet är ungefär: Ge i kollekten eller betala in på mitt konto så blir du frisk och välbeställd. Vem vågar gå miste om en sådan chans? Men. Om ingenting händer är det ditt eget fel. Din tro är svag.  

I dagens evangelietext möter vi fyra företagsamma män. De är inte ute efter att själva få det bra, utan drivs av viljan att hjälpa sin kompis som är lam. (Vi får väl utgå ifrån att den lame själv tagit initiativet eller åtminstone gett sitt medgivande till det vågade tilltaget.)

Männen på taket är motiverade. De är beredda att ta en risk. Tro är alltid förenat med risk. Tänk om jag har fel, tänk om inget händer. Om helandet inträffar blir det dubbel glädje bland vännerna, om inte, möter de besvikelsen tillsammans. Efter att männen firat ner sin kompis blir det först fel. Jesus verkar inte alls bry sig om att mannen inte kan gå. Men Jesus ser djupare, det finns annat som behöver helas först. Dina synder är förlåtna. Inre och yttre helande hör ihop.   

Vad är tro? Jesus talar ibland nästan litet försmädligt om vår tro. Om ni ens hade tro som ett senapsfrö, säger han, kanske med glimten i ögat. Det behövs inte mycket tro, kanske bara en längtan. Bara att vi vågar ta ett steg. Den längtan finns hos männen på taket.

Tro såsom Abraham gjorde, sjunger vi trosfriskt. Och så har vi igen skapat bilden av trons hjältar som ouppnåeliga förebilder. Men sanningen är att Abraham också tvivlade. Han fick löftet om en son, men orkade inte vänta på att Sara skulle bli gravid, utan gick in till Hagar. Vad Abraham än trodde, handlade han ur tvivlet. Ändå kallas han trons fader. Inte så mycket på grund av sin tro, utan på grund av att Gud inte svek sina löften.

Ensam är inte stark på trons område. Tror är något vi gör tillsammans. Därför talar vi om kyrkans tro. Min egen tro räcker inte långt. Jag får vila i den gemensamma tron, den som vi bekänner tillsammans varje söndag och får leva utifrån varje dag.

Tron är en gåva, ett frö som kan gro. Guds löften gör tron stark. Gud är den vi bekänner oss till. Därför är tron tillit och relation, inte en prestation.  

Men visst finns det också ett element av friskt vågat, hälften vunnet i den här berättelsen. Den finns där som en uppmuntran, inte som ett krav. Ta chansen, Jesus är här! Låt oss se vad som händer. Kanske blir någon frisk, kanske sker ett under. Men om inte. Ja, då är Jesus ändå här. Närvarande. Hos dig. Just nu. Däri ligger trons kraft.  

BÖN

Tack Far, för att du ger oss tron som en gåva och en möjlighet.
Tack Jesus, för att dina löften alltid är större än vår tro.
Helige Ande, fyll oss med tro på vad Gud kan göra.
Och när vi tvivlar är du ändå nära, som luften som omger oss.
Hjälp oss att andas ut alla tvivel och andas in tron på Guds kärlek och förlåtelse.
Amen 
 

(Publicerad i Sändaren)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *