Lovsång

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Luk. 19:37

Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa. Luk. 19:40

Lovsång förknippas med Guds natur. Vi prisar Gud för den Gud är, Fader, Son och Ande i en innerlig gemenskap, en evig harmoni. Gud är kärlekens ursprung och källa, det högsta goda. Gud är annorlunda, ändå igenkännbar. Gud är bortom allt förstånd, ändå nära. Gud är nådens och barmhärtighetens upphov, som förbundit sig att stå fast vid sina löften. Gud är rättfärdighetens och rättvisans Gud som en gång ska ställa allt till rätta.

Lovsång förknippas med Guds gärningar. Vi prisar Gud för vad Gud gör. Gud är skapare, försonare och livgivare. Gud har gjort denna värld möjlig. Allt skapat är i sig en lovsång till Gud. Gud har i Kristus gjort förlåtelsen möjlig och bjuder oss att vika in på försoningens och fredens väg. Gud låter sin Ande sväva över allt skapat. Gud låter sin nåd regna över både onda och goda. Hela tillvaron är innesluten i Guds omsorg.

Lovsång hör ihop med hoppet, förväntan om vad rättfärdighetens Gud ännu ska göra. Efter att Maria fått budskapet om att föda Guds Son stämmer hon upp en lovsång till rättvisans Gud som ska störta härskare och upphöja de ringa. Som ska mätta de hungriga och skicka bort de rika.

Lovsång är hoppets sånger som bär oss ända in i framtiden. Psalmerna i Bibeln inleds ofta med förtvivlan, men utmynnar i visshet om Guds frälsning. Mitt under de kejserliga förföljelserna prisade martyrerna sin Frälsare för det eviga livets hopp. De afroamerikanska kyrkorna har genom sina spirituals och gospels visat att hoppet och lovsången inte kan förslavas. I östkyrkan lever lovsången i den färgstarka liturgin där bönen Herre förbarma dig bottnar i förvissningen om att Gud infriar sina löften.

När lovsången tystnar, tystnar hoppet. Därför fortsätter kyrkan att sjunga lovsånger. Kyrkan är hoppets gemenskap som ledd av Anden envist och oförtrutet sprider Guds rike och verkar för det goda. Om kyrkans lovsång tystnar kommer sången att höras i alla fall. Kanske som stenarnas rop, som vindens sus eller som stormens brus. Men vill vi verkligen höra stenar ropa?

Lovsång går inte alltid i dur. Lovsång är mer än treklanger i fyrafjärdedels takt. Lovsången innehåller ofta både smärta och glädje. Kyrkans lovsång är inte världsfrånvänd i sin gudstillvändhet. Det kan göra ont att sjunga lovsång i en värld som lider. Men äkta lovsång är profetisk. Kyrkans lovsång sjungs med öppna ögon inför mänsklighetens behov. Lovsången erkänner våra gemensamma livsvillkor utan att försköna. Kyrkans lovsång är som en blues där de blå tonerna glider mellan förtvivlan och förväntan, mellan sorgen över en lidande jord och hoppet i Kristus. Tillsammans med Maria i sitt Magnificat och med lärjungarna på väg ner från Olivberget får vi förenas med kyrkan och hela skapelsen i en lovsång till vår Gud som frälser och upprättar. Lovsången ger hoppet vingar. Ingenting kan ta lovsången från Guds folk.

Bön
Hoppets Gud, förnya vår lovsång.
Låt oss inte tvingas lyssna till stenarna som ropar när vi tystnat.
Ge oss frimodighet att stämma in i hoppets sånger.
Låt oss tillsammans med allt skapat,
änglarna och helgonen prisa dig för allt gott du gjort och ännu lovat göra.
Genom din Son Jesus Kristus.
Amen

Jani Edström

(Publicerat i Sändaren)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *