Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.
Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.
I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.
I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem: Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.
Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.
När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.
Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.
Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.
När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.
Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.
Jani Edström
(Publicerad i Nyckeln)