Vem får tolka heliga texter? Saken aktualiserades när HBL:s kulturredaktör Fredrik Sonck inför julen 2020 gjorde en sekulär läsning av julevangeliet där han misstänkte Gud för våldtäkt på jungfru Maria. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En professor svarade litet mästrande och påtalade något sakfel, en manlig präst uppträdde sårat och dömande medan tio kvinnliga kyrkoledare från olika kyrkor och samfund tog lyra och tackade för ett annorlunda perspektiv. Samtidigt lyfte de fram en kristen tolkning av julevangeliet och att också den som gör sekulära läsningar behöver religiös läskunnighet för att se det större sammanhanget.
Insändarna följdes av en intensiv debatt på journalisternas Facebooksida. Många sekulära debattörer förargade sig över att en del människor faktiskt tror på Gud och att vissa kristna blir sårade när någon läser bibelberättelser ur ett annat perspektiv. Andra hade svårt med att ’kyrkan utövar makt genom att sända andaktsprogram i radio’ eller att vissa traditioner med kyrklig anknytning lever kvar i det offentliga livet. Mera konstruktiva inlägg efterlyste en rak och ”respektlös” debatt i Voltaires anda, ”jag kan inte acceptera dina åsikter men jag är beredda att ge mitt liv för din rätt att ha dem’. Däremot fanns det inte mycket förståelse för att troende faktiskt kan känna sig sårade, istället hänvisades till debatten om Muhammedkarikatyrerna och ”rätten att häda”.
Till det kan man säga att yttrandefrihet råder, att det mesta är tillåtet utom hatretorik, men att samtal kan föras i mer eller mindre konstruktiv anda. Vill sekulära få med troende i ett ärligt och öppet samtal kan det vara skäl att också fokusera på tilltalet och tonen i samtalet. Och omvänt, vill troende ha med sekulära i ett samtal behöver de öppna för annorlunda sätt att tänka, tolka och skriva och inte tro sig ha monopol på andligheten. Gud behöver inte försvaras, men vi har all rätt att vara tydliga med våra åsikter och vår övertygelse
Samtalet i HBL:s insändarspalt och bakom kulisserna på Facebook resulterade i en ny text av kulturredaktören, en sekulär, men djup och berörande läsning av julevangeliet där skribenten spekulerade i möjligheten att Maria kunde ha blivit gravid genom en våldtäkt och ändå valde att älska sitt barn, den ofattbara kärleken. Till detta replikerade en debattör på Facebook att det kanske ändå inte är Maria, utan Josef som illustrerar den ofattbara kärleken. En mor kan älska sitt barn trots att det blivit till genom våldtäkt, men att Josef väljer att älska både sin blivande hustru och ett utomäktenskapligt barn som inte är hans eget är verkligt stort.
Som en intressant avslutning på debatten lyfte Monica Pensar fram det faktum att julevangeliet faktiskt inte handlar om männen, patriarkala strukturer eller våldtäkt. Julevangeliet handlar nämligen om att ’Maria inte visste av någon man’ utan blev havande genom helig Ande. Touché!
Efter att ha både tagit del av och aktivt deltagit i denna diskussion har jag sett hur viktigt det är att både lyssna och tala (eller skriva) med fokus på sak. Ibland behöver vi ta några varv för att förstå eller göra oss förstådda för att kanske komma till att vi ändå inte riktigt begriper. Eller så märker vi att vi är överens om att tycka olika, men det är det värt. För om vi som representerar Kristi kyrka inte vill samtala med de som tycker och tror annorlunda sviker vi vårt uppdrag. Det moderna missionsuppdraget innebär ofta dialog och kan jämföras med sådden. Skörden får vi lämna åt skördens Herre.
Jani Edström
(Publicerat i Nyckeln)