Andlighet i pandemins tid

Andlighet i pandemins tid

Coronavirusets okontrollerade utbredning tvingar våra myndigheter att införa nya restriktioner och begränsningar i takt med att viruset muterar och sprider sig. Många upplevde att julen, gemenskapens högtid blev något annat än planerat, för andra blev det ännu ensammare än vanligt. I skrivande stund lever vi ännu med tuffa begränsningar. Ingen vågar ännu uttala sig om framtiden trots att vaccineringsprogrammen inletts.

De kommersiella krafterna råkar inte i panik över en pandemi. Istället satsar de på ökad handel över nätet. Det senaste året har nätbutikernas omsättning mångdubblats. De rika har blivit ännu rikare medan fattiga och redan marginaliserade har drabbats hårt, både ekonomiskt och mentalt.

Kyrkornas diakonala verksamhet har fått ännu större betydelser för många som redan tidigare varit beroende av utomstående hjälp utifrån. Familjerådgivningarna är fullbokade, diakoniarbetet är pressat och de frivilliga matutdelningarna jobbar för fullt. Liksom personalen inom sjukvård och åldringsvård är församlingarnas anställda och frivilliga därute och gör ett viktigt jobb med de risker det innebär att själva bli smittade. 

Alla andra då, som inte kan eller får göra praktiska insatser för dem som drabbats av pandemin. Hur kan de tjäna, finnas till för andra? Hur överlever vi när vi inte får samlas till bön, gudstjänst eller gemenskapen vid kyrkkaffet eller till andra aktiviteter? Hur kan vi vara en levande kyrka i pandemins tid? Kyrkans identitet bygger på församlades närvaro, att vara församling är ju att vara tillsammans.

Pandemin gör att vi ännu mer söker oss till underhållning och verklighetsflykt. Konsumtionen av alkohol, tv-serier och dataspel har skjutit i höjden visar statistiken. Helt förståeligt kan man tycka för den som tycker att livet just nu bjuder på för mycket verklighet. Många har ändå ingen virtuell verklighet att fly till och behöver allt stöd de kan få.

Pandemin är en tid av påtvingad ensamhet, samtidigt som den utmanar oss till introspektion och självrannsakan. I gudstjänsterna ber för de ensamma. I denna tid är vi alla de ensamma och får be för oss själva och för varandra, tillsammans.

Hur kan vi vara ensamma tillsammans?

Kyrkan upprätthåller inte bara en gemenskapstradition i gudstjänsten där vi ber och lovsjunger tillsammans. Det finns också i kyrkan en lång tradition av ensamhet inför Gud. I Bibeln möter vi profeter som Elia som finner Guds närvaro i tystnaden och ensamheten. Såväl Johannes Döparen som Jesus från Nasaret tillbringade en lång tid i öknen innan de inleder sin verksamhet. I ensamheten med Gud och sig själva hittade alla styrka och kraft att utföra sitt uppdrag.

I den tidiga kyrkan började ökenfäder och -mödrar söka Guds närhet i den karga ensamheten. Under medeltiden utvecklades klostertraditionerna som sedan dess betonat tidegärden, den dagliga bönen, från laudes (morgonbönen)till completorium (bönen inför natten). Bönen och det dagliga arbetet gav ramar och innehåll för dagen. I klostret övade munkar och nunnor upp förmåga att vara ensamma tillsammans – inför Gud.

Coronapandemin är ingen tid för oss att råka i panik. För det första ska vi komma ihåg att vi inte ensamma. Gud är alltid med oss. Det är det som är trons budskap, att Gud inte övergett mänskligheten. Gud erbjuder sig själv till oss, ger oss ett hopp och en framtid som inte är beroende av yttre omständigheter. För det andra kan vi vända isoleringen till något gott. Den här tiden kan bli en tid för ett fördjupat andligt liv, att ta i bruk de goda vanor som erbjuds i bön och kontemplation. Bönen bär och erbjuder gemenskap med Gud och med varandra. Ingen av oss blir lämnad ensam.

Pandemin ger oss möjlighet till att fördjupa vårt andaktsliv genom andliga övningar. I Andreasbladet som ges ut av Andreaskyrkan i Helsingfors läser jag bland annat följande tips på hur vi kan hålla tron levande under coronatiden: Våga pausa och reflektera, Ta en bönepromenad och njut av naturen, Ring en vän, Ta del av andra församlingars online-gudstjänster, Ladda ner bibelappar. En kollega tipsar om att vi kan göra den ekumeniska pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela virtuellt.

Låt oss använda vår fantasi och uppfinningsrikedom till att fördjupa vår tro genom andliga övningar. Vi kan använda denna tid av ’nedstängdhet’ till att motverka nedstämdhet och låta glädje och framtidstro hälsa på ibland. Om Paulus kunde glädjas i Herren i fängelse i Filippi kanske också vi kan göra det.  

Jani Edström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *