Betraktelse 27.9.2020 i Betelkyrkan, Helsingfors. Jani Edström
När journalisten Christa Mickelsson vid 33 års ålder drabbas av en hjärninfarkt på en parkeringsplats förstår hon inte vad som händer. När hon ska backa ut från parkeringen krockar hon med en annan bil. Hon stiger ut för att byta kontaktuppgifter med den andra föraren, men lyckas inte få något sagt. Någonting är fel känner hon. Det som är fel är att ett blodkärl i hjärnan brustit och att hjärtat pumpade blod till ett ställe där inget blod ska finnas. Hon segnar ner invid bilen och ropar på hjälp. Lyckligtvis är hjälpen är nära och hon förs med ambulans till sjukhuset. Livet som hon känt det blir inte längre som förr. Men hon lever. Och hon är både arg och tacksam.
Livet kommer inte med en garantiförbindelse. Vi får inget kontrakt där det står något i stil med: ”Om livet tar slut före 30 års ålder, har kunden rätt att anhålla om ett nytt liv” eller ”Vid missnöje över de givna livsvillkoren kan kunden returnera livet och be om nya livsvillkor eller ”Om kunden gjort ödesdigra val i livet, har kunden rätt att få en (1) ny möjlighet att göra andra val.”
Vi får ett liv, och de omständigheter vi föds till kan vi inte påverka. Däremot kan vi, i bästa fall, genom våra val och attityder, forma vårt liv som vi finner bäst. Men inte heller det är något vi gör ensamma.
Redan från början är vi beroende av andra. Det är bara i vår individualistiska kultur som vi lärt oss att vi ska klara oss själva. Ensam är stark. En bra karl (eller kvinna) ska klara sig själv. Vilken idiotisk stolthetstradition vi blivit en del av. Ändå vet vi när vi tänker efter att ingen människa är en ö, alla är vi en del av samma ocean av traditioner, tankar, uppfattningar, attityder, föreställningar och handlingsmönster.
Samtidigt finns det något sunt i detta att inte låta andra bestämma över sig. För i de flesta kulturer finns det element som hindrar människor att vara sig själva. Patriarkala mönster som kväver flickors rätt att välja. Ekonomiska förutsättningar som hindrar barn från att gå i skola. Familjeband, religiösa eller kulturella föreställningar som förslavar och förnedrar i stället för att befria och öppna för nya möjligheter.
Liv är frihet. Var och en är född fri och har rätt till hälsa, utbildning och trygghet. Ingen ska utsättas för förtryck av något slag. Ojämlika livsvillkor ska jämnas ut genom rättvis lagstiftning och praxis. Ungefär så ser våra mellanmänskliga överenskommelser ut. I bästa fall kan de genomföras, men ofta blir det inte så. Livet är och förblir orättvist.
Men Gud är rättfärdig och rättvis och ser till varje människas behov. Gud lämnar ingen ensam. Livet Gud bär oss varje dag, genom hela livet.
Genom hela Bibeln går en röd tråd om liv, frihet och rättfärdighet/rättvisa. Det handlar inte om blind millimimeterrättvisa, utan en tanke om att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska leva i osämja med en annan och ingen ska behöva dö ensam.
Efter att ha levt 60 år på denna jord är det två saker jag gärna vill lyfta fram nämligen, tacksamhet och förundran.
Tacksamhet över att mina blodkärl hållit, att mina medtrafikanter visat hänsyn, att någon sandat de hala trottoarerna, att betongbilen jag körde ner i diket inte hade högre fart och krossade mina ben, att främlingar jag träffat på resor inte valt att utnyttja min utsatta belägenhet, att människor i min närhet i regel behandlat mig väl, med omsorg och respekt. Att jag fått möta en sund tro och en god religion. Att fått bilda familj och fostras av fem barn. Att jag idag får fira 12 år som gift med Kesia.
Förundran ligger nära tacksamheten. Det jag inte kan förstå kan jag i alla fall förundras över och respektera att det är så.
Universums ofattbara vidd. Cellernas intrikata samspel. Balansen och harmonin mellan det största och det minsta. Livets skönhet och skörhet. Att det finns godhet i världen. Människor som bryr som om varandra. Människor som känner sig kallade att stöda och hjälpa föderskor och deras familjer, döende och deras familjer eller fattiga och utslagna och deras familjer. Själv har jag både fått hjälpa och att vara beroende av andras hjälp. Det har varit lärorikt och hjälpt mig att växa som människa. Jag är medberoende, på ett positivt sätt, av er alla.
Ifall ett blodkärl brister i morgon eller något annat händer som förändrar mitt liv, finns ändå allt kvar som det levda livet enligt Jani Edström. Om mitt minne försvinner och mina tankar blir suddiga så finns ändå allt kvar hos Gud, i Guds minne. Vi kan hålla varandras minnen levande några år, men hos Gud lever vi för evigt. Hos honom finns inga begränsningar, varken i tid eller rum.
Bibelns största bluessångare Job låter känslorna komma och gå.
Job är besviken på hur livet behandlat honom, olyckor, sjukdom, allting så oförtjänt. Mot slutet i Jobs berättelse är det inte tron som räddar honom, inte läkare, eller hans hustrus missriktade omsorg, inte ens vännernas goda råd och utläggningar. Nej, Job räddas av förundran. Förundran över Guds storhet. Vad är en människa att du tänker på henne? Tidigare har jag hört om dig, nu har jag mött dig ansikte mot ansikte, min Herre och min Gud. En liknande förundra möter vi hos lärjungen Tomas. Han som inte var med och bevittnade uppståndelsen eller mötte Jesus strax därefter. Han står nu förundrad och mållös inför den uppståndne Mästare, den som ger lev, ja, Han som är livet självt.
Jesus ger liv. Jesus är livet. Vägen, Sanningen och Livet. Den uppståndne Kristus finns överallt, som en livsprincip, som befrielse, som hopp. Kristus inbjuder oss att förbli i honom, att hitta meningen hos honom, att finna gemenskapen genom honom. Att vara i Kristus, en Christo, som Paulus skriver gång på gång, det innebär att möta Kristus överallt, i alla människor, i alla situationer. Ingenting kan skilja oss från Kristi närvaro, kärlek och omsorg.
Om Kristus är sanningen, vilket vi bekänner, behöver vi inte vara rädda att möta livet. Kristus erbjuder oss sanningen om livet, Kristus är sanningen.
Simon Weil skriver “Det verkade fullständigt klart för mig, och jag tror det fortfarande, att ingen kan brottas tillräckligt med Gud om vi gör det med omsorg och med tanke på sanningen. Kristus vill att vi föredrar sanningen framför honom, därför att han, innan han är Kristus, är sanningen. Om vi vänder oss bort från Kristus för att söka efter sanningen kommer vi inte långt innan vi faller i hans armar.”
Därför behöver vi inte vara rädda att möta tvivel, varken hos oss själva eller hos andra. Inte rädda att tron ska tas ifrån oss när vi möter nya tankar och idéer. Om Kristus är sanningen utgör sanningen inget hot, snarare en trygghet.
När Jesus möter de sörjande systrarna Marta och Maria i byn Betania, möter han tro hos dem båda. ”Om du hade varit här hade vår bror inte dött.” Jesus kom för sent, han gråter med dem och sörjer sin vän Lasaros. Men något händer när Jesus möter sorgen hos sina vänner. Jesus blir upprörd, känner livets orättvisa. Lasaros, den levande, trygga, pålitliga vännen är död. Kanske har ett blodkärl brustit i hans hjärna. Men död är han sedan flera dagar. Jesus tar kommandot över situationen. Han visar att han kan bemästra dödens makt, att han redan nu har makt över döden. Lasaros väcks till liv igen. Hinnan mellan liv och död löses upp. Jesus är porten mellan död och liv, vägen till det eviga livet, det liv som börjar här och nu och som fullkomnas och blommar ut för alla som är i Kristus, en Christo.
Därför ser kyrkan inte döden som det slutgiltiga, utan som början på något nytt. Därför behöver ingen av oss vara rädd för framtiden och döden. För Jesus ger liv och det liv han gett oss här blir fullkomligt där. En gång kommer vi att möta Vägen, Sanningen och Livet i all dess fullkomlighet.
För det är vi tacksamma. Över det kan vi bara förundras. Det kan vi bara ta emot, som en gåva, som en nåd. I denna nåd finner vi både vårt ursprung och vår framtid, vårt liv och vårt hopp.