Vår nästa

Idag är temat vår nästa. Vår nästa betyder vår medmänniska. En medmänniska är en person som står oss nära. Det kan vara en partner, en familjemedlem, en släkting, en arbetskamrat, en kompis i skolan, den vi sitter bredvid på tåget eller möter på gatan. Men det är inte ett nära avstånd, blodsband eller kompanjonskap som kvalificerar någon att bli vår nästa. Vår nästa kan lika gärna bo långt härifrån som vägg i vägg med oss.

En nästa är en människa, skapad av Gud till Guds avbild. En medmänniska är en person som har samma rätt att finnas som var och en av oss. Vi förenas med varandra i vår gemensamma mänsklighet. Vi förenas i det faktum att Gud vill att vi ska finnas till. Gud erbjuder oss gemenskap med sig och ett uppdrag att utföra. Uppdraget är att älska vår nästa som oss själva. Denna självutgivande kärlek som Gud vill att vi lever ut i våra liv, har sin grund i att Gud har älskat oss från början. Han har skapat oss, gett oss en värld att bebo och vårda. Och han erbjuder oss ständigt förlåtelse och upprättelse när livet spårat ur.

Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till liv, hälsa och trygghet. Ingen har rätt att ta ifrån oss vår rätt att finnas till, att bli sedda och hörda som de människor vi är. Vi säger att de mänskliga rättigheterna är universella, att de gäller alla. Som kristna säger vi att de är gudagivna, eftersom de reflekterar det bästa som finns i vår Bibel, från kärleksbudet till den gyllene regeln. Också saker som vi idag har svårt att förstå oss på hade från början positiva intentioner. Som till exempel uttrycket ”öga för öga och tand för tand”, som inte handlade om att tillåta våld mot dem som gjort fel, utan om att begränsa hämnden och straffet. Att inte tillåtas ta livet av en hel familj eller en hel befolkning för oförrätter eller terrordåd. Världen hade sett annorlunda ut idag om världens mest kristna land hade begränsat hämnden efter 9/11 och inte förklarat krig mot en hel kultur och invaderat Irak med allt vad det ledde till.

Men Bibeln innehåller också mycket vi kan förstå oss på. Tidlösa uppmaningar genom profetiska tilltal och berättelser om hur människor handlat inspirerade av Guds kärlek och tilltal.

Vi är Guds skapelser. Gud har gett oss sina bud och sin undervisning om hur vi ska förhålla oss till varandra. Vi ska hjälpa främlingar, flyktingar, fader- och moderlösa. Ta hand om de mest utsatta, barnen, de fattiga, de hemlösa, de som sitter i fängelse. Behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade. Ge hopp åt de modfällda, mat och de som hungrar och trösta de som sörjer. Allt detta har sin grund i Guds kärlek till oss genom Jesus Kristus. Han som älskat oss in till döden och som bjuder oss att älska varandra.

Nu är det förhållandevis lätt att förhålla sig till dem som är utsatta och står i beroendeställning till oss. Vi ger, de tar emot. Vi kommer med pengar, hälsovård och utbildning, västerländsk musik och instrument. Det är så missionsarbetet och biståndsarbetet ofta fungerat. När sedan våra kristna bröder och systrar i andra världsdelar tar Bibeln i sin hand och läser den ur sitt eget perspektiv blir vi, som tolkat Bibeln genom den västerländske vite manliga teologens perspektiv, något förvånade. Det stämmer ju inte riktigt med hur vi hade uppfattat saker och ting.
För nu vänds spegeln mot oss och vi märker att vi ofta underskattat våra kristna bröders och systrars förmåga och vilja att spegla sitt liv mot Bibeln och att följa Kristus. Vår berättelse är ju den europeiska, nordiska, vita kristenhetens berättelse. Vi är vana vid att ha eller ta oss tolkningsföreträde när det gäller Bibeln. Det är så här ni ska förstå det, så här ni ska läsa det, så här ni ska uppleva det.

Vår nästa utmanar oss med sitt sätt att tänka. När 30 000 flyktingar kom till Finland under 2015 var det inte alltid lätt att förstå att vår nästa var unga, starka, friska män med mobiltelefoner. Det var ju inte smutsiga, fattiga jordbävningsoffer som behövde filtar och rent vatten. De var ju som vi, från ett civiliserat samhälle, med den skillnaden att deras samhälle hade slagits i spillror av amerikanska missiler och maktkamper mellan olika grupperingar. Dessa unga män flydde till ett bättre liv och blev av många kallade ”välfärdsflyktingar”. Många av dem blev avvisade då deras asylskäl ansågs vara ogrundade, medan andra fick stanna. En del valde att gå under jorden, bli papperslösa, eller söka vidare till något annat europeiskt land. När de irakiska asylsökarna tänkte ”vi vill ha det som ni har, fred, demokrati, möjligheter” blev det för mycket för många finländare.

Men vår nästa utmanar oss också med ett annorlunda sätt att leva. Hur ska vi förhålla oss till dem vi inte kan förstå oss på, som kanske inte delar våra värderingar. På vilket sätt är de vår nästa?

Missämja mellan grannar är något som många känner igen. Hur ska vi förhålla oss kärleksfullt till vår nästa som spelar hög musik på nätterna, som grälar högljutt, som slår sin partner eller som skriker åt sina barn? Eller som matar duvorna på gården så att husbolaget skickar en skrivelse till hyresvärden att säga till hyresgästen att låta bli med tanke på råttorna.

Vår nästa gör inte bara exotisk mat, vår nästa ser kanske annorlunda ut, och har med sig värderingar som är främmande för vårt sätt att tänka och leva.
Att stå ut med vår nästas egenheter är ändå en liten sak jämfört med det som Jesus uppmanar sina följare till. Jesus uppmanar oss att älska inte bara vår nästa. Han uppmanar oss också att älska våra fiender. Jo, en fiende är också en nästa. Eller?

Hur älskar vi en fiende, någon som vill oss ont eller som gjort oss ont? Ett exempel hittar vi i hur många afroamerikaner förhåller sig till decennier av strukturell rasism, orättvisor och polisövervåld. ”Vi vill inte ha hämnd” säger de, ”vi vill ha rättvisa”. Kärleken till nästan ruvar inte på hämnd utan kräver förändring. Förändring så att alla ska kunna leva tryggt och i fred. Grunden till samhällsfred är rättvisa, att ingen ska känna sig förtryckt och utnyttjad. Att alla ska ha rätt till liv, hälsa och trygghet.
Men ännu, älska våra fiender? Vem är min nästa, vem är min fiende?

Är en fiende är någon som vill mig ont? Är en fiende någon som jag vill ont?
Eller är det så att en person som vill mig ont inte blir min fiende innan jag plockar upp stridsyxan och gör honom till min fiende. Vill hämnas, vill ge tillbaka.
Eller är det så att jag kan göra någon till fiende utan att personen själv vet om det?
Hur många har inte de senaste åren utsett USA:s sittande president till sin fiende? Till och med utan att ha varit utsatt för hans politik eller tweets.

Här igen är det så viktigt att påminna om att den rättfärdiga kampen inte är mot människor, utan mot det som människorna representerar. Ideologier, synsätt som förminskar andra, allt som tar ifrån andra deras gudagivna rätt att existera på lika villkor som alla andra.

När idén om att min nästa inte är mig likvärdig på grund av hudfärg, härkomst, religion, kultur eller sexuell läggning är det dags att ta upp kampen mot alla ”de ondskans andemakter i himlarymderna” som Paulus talar om, en bild för allt som avhumaniserar, demoniserar vår nästa eller leder till att skapelsen förstörs.
När kristna talar om Guds oändliga kärlek men praktiserar osynliggörande eller diskriminering blir det hyckleri. Det kan gälla förminskningen av kvinnliga ledare, tystnaden kring hur vi ska bemöta sexuella minoriteter eller oviljan att låta barn och unga få ansvarsuppgifter i församlingen.

Dagens evangelietext uppmanar oss ”att inte älska med tomma ord utan med handling och sanning”. Att denna uppmaning behövdes då och fortfarande behövs visar att församlingen inte alltid levt upp till detta. Kyrkan har genom historien predikat kärlek till nästan, men själv ofta kommit till korta. Därför är det alltid bäst att börja med en bekännelse om vår synd, mot vår nästa mot Gud mot oss själva.
En av de första och största frågorna i Bibeln är Kains retoriska fråga, Ska jag ta vara på min broder? Ska jag bära ansvar för min nästa? Idag är av svaret mer än retoriskt. Nya utmaningar ger oss nya möjligheter att leva ansvarigt.

Coronasmittan har lärt oss att tvätta händer, hosta i armvecken och bära ansiktsmask i allmänna kommunikationsmedel. Men som dagens nyheter visar finns det sådana som inte tar sitt ansvar. Som verkar tro att det är en mänsklig rättighet att gå på nattklubb, besöka semesterparadis och umgås med jetsettare. Följden blir då att smittan sprids och medmänniskors liv och hälsa står på spel. Coronan tar inte hänsyn till hur rik du är eller hur känd du är. Coronan visar att vi alla är sårbara.

Att visa att vi bryr oss om varandra behöver alltså inte vara svårt.
Idag kan vi hjälpa vår nästa genom mission, utvecklingssamarbetet, mathjälp och annan diakoni. Samtidig bli hjälpta i vår förståelse att vi alla hör ihop. Vi är invånare på denna jord, vi är förenade i en och samma mänsklighet, förenade i Skaparens kärlek genom Försonaren och Livgivaren.

Vi bär på samma längtan, vi är på mot samma framtid och delar samma ocean, blodet som flyter i våra ådror. Vi är alla föremål för Guds kärlek, den oändliga, som inte känner några gränser och som Gud genom den heliga Anden vill låta fylla våra hjärtan och sinnen så att vi kan ser vår nästa, så att vi kan se Kristus själv i vår medmänniska. Amen.

Predikan i Betel 13.9.2020. Jani Edström