Att leva med osäkerhet är kanske det svåraste som finns. Det är därför försöker vi skapa begripliga helheter av livet och tillvaron. När vi delade upp dygnet i timmar och minuter gav det oss en känsla av att vi behärskade tiden. När vi började rita kartor kändes världen litet begripligare.
Känslan av osäkerhet förenat med nyfikenhet driver oss framåt. Vi vill hela tiden veta mera, veta hur allt hänger ihop. Vi vill nå fram till sanningen om livets uppkomst, om universum, människans inre, skapelsens minsta beståndsdelar. Och ju mera vi känner till, desto mera inser hur litet vi vet.
Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Eller måste vi kanske nöja oss med en viss osäkerhet, med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande?
Numera är det mera regel än undantag att fakta och sanningar blandas ihop med åsikter eller trosföreställningar som dessutom inte får ifrågasättas. Vi har ofta svårt att lyssna på andras åsikter och ta till oss fakta som skiljer sig från det vi själva vet. Det är så mycket bekvämare att hålla fast vid en åsikt istället för att förutsättningslöst söka sanningen. Sanningen är inte farlig, men den utmanar våra fördomar och vanföreställningar.
Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Vår världsbild förändras hela tiden. Jorden är inte platt. Solen är ingen gud. Spädbarnet är inget oskrivet blad. Vi kan inte orientera oss i dagens värld med gamla kartor. Det vi vet uppdateras hela tiden. Det är så livet fungerar. För en del kan det kännas skrämmande. Andra följer nyfiket med vad som ska hända härnäst.
Att leva med osäkerhet är inte lätt. Det vi vet idag kan utmanas av ny kunskap i morgon. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på någon punkt betyder det inte att all klimatforskning är värdelös. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att vaccination inte fungerar. Det görs hela tiden nya beräkningar och test för att vi ska veta mera om klimatförändringar och vaccin.
Att leva med osäkerhet är inte lätt. Därför vill jag byta ut osäkerheten över det jag inte vet eller kan kontrollera till förundran. Förundran över livets mångfald, skapelsens skönhet och över det stora jag får vara en del av.
För mig leder förundran till tro på Gud som skapare och livgivare. För någon annan är Gud en öppen fråga. Men oberoende av tro kan vi mötas i förundran över livets skönhet och skörhet. Vi kan mötas i kärleken till skapelsen, till livet och våra medmänniskor. Och där, i det mötet, där finns också Gud.
Jani Edström
Aftonandakt 3.9.2020 i Yle Vega