Månad: september 2020

Betraktelse 27.9.2020 i Betelkyrkan, Helsingfors. Jani Edström

När journalisten Christa Mickelsson vid 33 års ålder drabbas av en hjärninfarkt på en parkeringsplats förstår hon inte vad som händer. När hon ska backa ut från parkeringen krockar hon med en annan bil. Hon stiger ut för att byta kontaktuppgifter med den andra föraren, men lyckas inte få något sagt. Någonting är fel känner hon. Det som är fel är att ett blodkärl i hjärnan brustit och att hjärtat pumpade blod till ett ställe där inget blod ska finnas. Hon segnar ner invid bilen och ropar på hjälp. Lyckligtvis är hjälpen är nära och hon förs med ambulans till sjukhuset. Livet som hon känt det blir inte längre som förr. Men hon lever. Och hon är både arg och tacksam.

Livet kommer inte med en garantiförbindelse. Vi får inget kontrakt där det står något i stil med: ”Om livet tar slut före 30 års ålder, har kunden rätt att anhålla om ett nytt liv” eller ”Vid missnöje över de givna livsvillkoren kan kunden returnera livet och be om nya livsvillkor eller ”Om kunden gjort ödesdigra val i livet, har kunden rätt att få en (1) ny möjlighet att göra andra val.”

Vi får ett liv, och de omständigheter vi föds till kan vi inte påverka. Däremot kan vi, i bästa fall, genom våra val och attityder, forma vårt liv som vi finner bäst. Men inte heller det är något vi gör ensamma.

Redan från början är vi beroende av andra. Det är bara i vår individualistiska kultur som vi lärt oss att vi ska klara oss själva. Ensam är stark. En bra karl (eller kvinna) ska klara sig själv. Vilken idiotisk stolthetstradition vi blivit en del av. Ändå vet vi när vi tänker efter att ingen människa är en ö, alla är vi en del av samma ocean av traditioner, tankar, uppfattningar, attityder, föreställningar och handlingsmönster.

Samtidigt finns det något sunt i detta att inte låta andra bestämma över sig. För i de flesta kulturer finns det element som hindrar människor att vara sig själva. Patriarkala mönster som kväver flickors rätt att välja. Ekonomiska förutsättningar som hindrar barn från att gå i skola. Familjeband,  religiösa eller kulturella föreställningar som förslavar och förnedrar i stället för att befria och öppna för nya möjligheter.  

Liv är frihet. Var och en är född fri och har rätt till hälsa, utbildning och trygghet. Ingen ska utsättas för förtryck av något slag. Ojämlika livsvillkor ska jämnas ut genom rättvis lagstiftning och praxis. Ungefär så ser våra mellanmänskliga överenskommelser ut. I bästa fall kan de genomföras, men ofta blir det inte så. Livet är och förblir orättvist.

Men Gud är rättfärdig och rättvis och ser till varje människas behov. Gud lämnar ingen ensam. Livet Gud bär oss varje dag, genom hela livet.

Genom hela Bibeln går en röd tråd om liv, frihet och rättfärdighet/rättvisa. Det handlar inte om blind millimimeterrättvisa, utan en tanke om att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska leva i osämja med en annan och ingen ska behöva dö ensam.

Efter att ha levt 60 år på denna jord är det två saker jag gärna vill lyfta fram nämligen, tacksamhet och förundran.

Tacksamhet över att mina blodkärl hållit, att mina medtrafikanter visat hänsyn, att någon sandat de hala trottoarerna, att betongbilen jag körde ner i diket inte hade högre fart och krossade mina ben, att främlingar jag träffat på resor inte valt att utnyttja min utsatta belägenhet, att människor i min närhet i regel behandlat mig väl, med omsorg och respekt. Att jag fått möta en sund tro och en god religion. Att fått bilda familj och fostras av fem barn. Att jag idag får fira 12 år som gift med Kesia.

Förundran ligger nära tacksamheten. Det jag inte kan förstå kan jag i alla fall förundras över och respektera att det är så.

Universums ofattbara vidd. Cellernas intrikata samspel. Balansen och harmonin mellan det största och det minsta. Livets skönhet och skörhet. Att det finns godhet i världen. Människor som bryr som om varandra. Människor som känner sig kallade att stöda och hjälpa föderskor och deras familjer, döende och deras familjer eller fattiga och utslagna och deras familjer. Själv har jag både fått hjälpa och att vara beroende av andras hjälp. Det har varit lärorikt och hjälpt mig att växa som människa. Jag är medberoende, på ett positivt sätt, av er alla. 

Ifall ett blodkärl brister i morgon eller något annat händer som förändrar mitt liv, finns ändå allt kvar som det levda livet enligt Jani Edström. Om mitt minne försvinner och mina tankar blir suddiga så finns ändå allt kvar hos Gud, i Guds minne. Vi kan hålla varandras minnen levande några år, men hos Gud lever vi för evigt. Hos honom finns inga begränsningar, varken i tid eller rum.

Bibelns största bluessångare Job låter känslorna komma och gå.

Job är besviken på hur livet behandlat honom, olyckor, sjukdom, allting så oförtjänt. Mot slutet i Jobs berättelse är det inte tron som räddar honom, inte läkare, eller hans hustrus missriktade omsorg, inte ens vännernas goda råd och utläggningar. Nej, Job räddas av förundran. Förundran över Guds storhet. Vad är en människa att du tänker på henne? Tidigare har jag hört om dig, nu har jag mött dig ansikte mot ansikte, min Herre och min Gud. En liknande förundra möter vi hos lärjungen Tomas. Han som inte var med och bevittnade uppståndelsen eller mötte Jesus strax därefter. Han står nu förundrad och mållös inför den uppståndne Mästare, den som ger lev, ja, Han som är livet självt.

Jesus ger liv. Jesus är livet. Vägen, Sanningen och Livet. Den uppståndne Kristus finns överallt, som en livsprincip, som befrielse, som hopp. Kristus inbjuder oss att förbli i honom, att hitta meningen hos honom, att finna gemenskapen genom honom. Att vara i Kristus, en Christo, som Paulus skriver gång på gång, det innebär att möta Kristus överallt, i alla människor, i alla situationer. Ingenting kan skilja oss från Kristi närvaro, kärlek och omsorg.  

Om Kristus är sanningen, vilket vi bekänner, behöver vi inte vara rädda att möta livet. Kristus erbjuder oss sanningen om livet, Kristus är sanningen.

Simon Weil skriver “Det verkade fullständigt klart för mig, och jag tror det fortfarande, att ingen kan brottas tillräckligt med Gud om vi gör det med omsorg och med tanke på sanningen. Kristus vill att vi föredrar sanningen framför honom, därför att han, innan han är Kristus, är sanningen. Om vi vänder oss bort från Kristus för att söka efter sanningen kommer vi inte långt innan vi faller i hans armar.”

Därför behöver vi inte vara rädda att möta tvivel, varken hos oss själva eller hos andra. Inte rädda att tron ska tas ifrån oss när vi möter nya tankar och idéer. Om Kristus är sanningen utgör sanningen inget hot, snarare en trygghet.   

När Jesus möter de sörjande systrarna Marta och Maria i byn Betania, möter han tro hos dem båda. ”Om du hade varit här hade vår bror inte dött.” Jesus kom för sent, han gråter med dem och sörjer sin vän Lasaros. Men något händer när Jesus möter sorgen hos sina vänner. Jesus blir upprörd, känner livets orättvisa. Lasaros, den levande, trygga, pålitliga vännen är död. Kanske har ett blodkärl brustit i hans hjärna. Men död är han sedan flera dagar. Jesus tar kommandot över situationen. Han visar att han kan bemästra dödens makt, att han redan nu har makt över döden. Lasaros väcks till liv igen. Hinnan mellan liv och död löses upp. Jesus är porten mellan död och liv, vägen till det eviga livet, det liv som börjar här och nu och som fullkomnas och blommar ut för alla som är i Kristus, en Christo.

Därför ser kyrkan inte döden som det slutgiltiga, utan som början på något nytt. Därför behöver ingen av oss vara rädd för framtiden och döden. För Jesus ger liv och det liv han gett oss här blir fullkomligt där. En gång kommer vi att möta Vägen, Sanningen och Livet i all dess fullkomlighet.

För det är vi tacksamma. Över det kan vi bara förundras. Det kan vi bara ta emot, som en gåva, som en nåd. I denna nåd finner vi både vårt ursprung och vår framtid, vårt liv och vårt hopp.

Idag är temat vår nästa. Vår nästa betyder vår medmänniska. En medmänniska är en person som står oss nära. Det kan vara en partner, en familjemedlem, en släkting, en arbetskamrat, en kompis i skolan, den vi sitter bredvid på tåget eller möter på gatan. Men det är inte ett nära avstånd, blodsband eller kompanjonskap som kvalificerar någon att bli vår nästa. Vår nästa kan lika gärna bo långt härifrån som vägg i vägg med oss.

En nästa är en människa, skapad av Gud till Guds avbild. En medmänniska är en person som har samma rätt att finnas som var och en av oss. Vi förenas med varandra i vår gemensamma mänsklighet. Vi förenas i det faktum att Gud vill att vi ska finnas till. Gud erbjuder oss gemenskap med sig och ett uppdrag att utföra. Uppdraget är att älska vår nästa som oss själva. Denna självutgivande kärlek som Gud vill att vi lever ut i våra liv, har sin grund i att Gud har älskat oss från början. Han har skapat oss, gett oss en värld att bebo och vårda. Och han erbjuder oss ständigt förlåtelse och upprättelse när livet spårat ur.

Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till liv, hälsa och trygghet. Ingen har rätt att ta ifrån oss vår rätt att finnas till, att bli sedda och hörda som de människor vi är. Vi säger att de mänskliga rättigheterna är universella, att de gäller alla. Som kristna säger vi att de är gudagivna, eftersom de reflekterar det bästa som finns i vår Bibel, från kärleksbudet till den gyllene regeln. Också saker som vi idag har svårt att förstå oss på hade från början positiva intentioner. Som till exempel uttrycket ”öga för öga och tand för tand”, som inte handlade om att tillåta våld mot dem som gjort fel, utan om att begränsa hämnden och straffet. Att inte tillåtas ta livet av en hel familj eller en hel befolkning för oförrätter eller terrordåd. Världen hade sett annorlunda ut idag om världens mest kristna land hade begränsat hämnden efter 9/11 och inte förklarat krig mot en hel kultur och invaderat Irak med allt vad det ledde till.

Men Bibeln innehåller också mycket vi kan förstå oss på. Tidlösa uppmaningar genom profetiska tilltal och berättelser om hur människor handlat inspirerade av Guds kärlek och tilltal.

Vi är Guds skapelser. Gud har gett oss sina bud och sin undervisning om hur vi ska förhålla oss till varandra. Vi ska hjälpa främlingar, flyktingar, fader- och moderlösa. Ta hand om de mest utsatta, barnen, de fattiga, de hemlösa, de som sitter i fängelse. Behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade. Ge hopp åt de modfällda, mat och de som hungrar och trösta de som sörjer. Allt detta har sin grund i Guds kärlek till oss genom Jesus Kristus. Han som älskat oss in till döden och som bjuder oss att älska varandra.

Nu är det förhållandevis lätt att förhålla sig till dem som är utsatta och står i beroendeställning till oss. Vi ger, de tar emot. Vi kommer med pengar, hälsovård och utbildning, västerländsk musik och instrument. Det är så missionsarbetet och biståndsarbetet ofta fungerat. När sedan våra kristna bröder och systrar i andra världsdelar tar Bibeln i sin hand och läser den ur sitt eget perspektiv blir vi, som tolkat Bibeln genom den västerländske vite manliga teologens perspektiv, något förvånade. Det stämmer ju inte riktigt med hur vi hade uppfattat saker och ting.
För nu vänds spegeln mot oss och vi märker att vi ofta underskattat våra kristna bröders och systrars förmåga och vilja att spegla sitt liv mot Bibeln och att följa Kristus. Vår berättelse är ju den europeiska, nordiska, vita kristenhetens berättelse. Vi är vana vid att ha eller ta oss tolkningsföreträde när det gäller Bibeln. Det är så här ni ska förstå det, så här ni ska läsa det, så här ni ska uppleva det.

Vår nästa utmanar oss med sitt sätt att tänka. När 30 000 flyktingar kom till Finland under 2015 var det inte alltid lätt att förstå att vår nästa var unga, starka, friska män med mobiltelefoner. Det var ju inte smutsiga, fattiga jordbävningsoffer som behövde filtar och rent vatten. De var ju som vi, från ett civiliserat samhälle, med den skillnaden att deras samhälle hade slagits i spillror av amerikanska missiler och maktkamper mellan olika grupperingar. Dessa unga män flydde till ett bättre liv och blev av många kallade ”välfärdsflyktingar”. Många av dem blev avvisade då deras asylskäl ansågs vara ogrundade, medan andra fick stanna. En del valde att gå under jorden, bli papperslösa, eller söka vidare till något annat europeiskt land. När de irakiska asylsökarna tänkte ”vi vill ha det som ni har, fred, demokrati, möjligheter” blev det för mycket för många finländare.

Men vår nästa utmanar oss också med ett annorlunda sätt att leva. Hur ska vi förhålla oss till dem vi inte kan förstå oss på, som kanske inte delar våra värderingar. På vilket sätt är de vår nästa?

Missämja mellan grannar är något som många känner igen. Hur ska vi förhålla oss kärleksfullt till vår nästa som spelar hög musik på nätterna, som grälar högljutt, som slår sin partner eller som skriker åt sina barn? Eller som matar duvorna på gården så att husbolaget skickar en skrivelse till hyresvärden att säga till hyresgästen att låta bli med tanke på råttorna.

Vår nästa gör inte bara exotisk mat, vår nästa ser kanske annorlunda ut, och har med sig värderingar som är främmande för vårt sätt att tänka och leva.
Att stå ut med vår nästas egenheter är ändå en liten sak jämfört med det som Jesus uppmanar sina följare till. Jesus uppmanar oss att älska inte bara vår nästa. Han uppmanar oss också att älska våra fiender. Jo, en fiende är också en nästa. Eller?

Hur älskar vi en fiende, någon som vill oss ont eller som gjort oss ont? Ett exempel hittar vi i hur många afroamerikaner förhåller sig till decennier av strukturell rasism, orättvisor och polisövervåld. ”Vi vill inte ha hämnd” säger de, ”vi vill ha rättvisa”. Kärleken till nästan ruvar inte på hämnd utan kräver förändring. Förändring så att alla ska kunna leva tryggt och i fred. Grunden till samhällsfred är rättvisa, att ingen ska känna sig förtryckt och utnyttjad. Att alla ska ha rätt till liv, hälsa och trygghet.
Men ännu, älska våra fiender? Vem är min nästa, vem är min fiende?

Är en fiende är någon som vill mig ont? Är en fiende någon som jag vill ont?
Eller är det så att en person som vill mig ont inte blir min fiende innan jag plockar upp stridsyxan och gör honom till min fiende. Vill hämnas, vill ge tillbaka.
Eller är det så att jag kan göra någon till fiende utan att personen själv vet om det?
Hur många har inte de senaste åren utsett USA:s sittande president till sin fiende? Till och med utan att ha varit utsatt för hans politik eller tweets.

Här igen är det så viktigt att påminna om att den rättfärdiga kampen inte är mot människor, utan mot det som människorna representerar. Ideologier, synsätt som förminskar andra, allt som tar ifrån andra deras gudagivna rätt att existera på lika villkor som alla andra.

När idén om att min nästa inte är mig likvärdig på grund av hudfärg, härkomst, religion, kultur eller sexuell läggning är det dags att ta upp kampen mot alla ”de ondskans andemakter i himlarymderna” som Paulus talar om, en bild för allt som avhumaniserar, demoniserar vår nästa eller leder till att skapelsen förstörs.
När kristna talar om Guds oändliga kärlek men praktiserar osynliggörande eller diskriminering blir det hyckleri. Det kan gälla förminskningen av kvinnliga ledare, tystnaden kring hur vi ska bemöta sexuella minoriteter eller oviljan att låta barn och unga få ansvarsuppgifter i församlingen.

Dagens evangelietext uppmanar oss ”att inte älska med tomma ord utan med handling och sanning”. Att denna uppmaning behövdes då och fortfarande behövs visar att församlingen inte alltid levt upp till detta. Kyrkan har genom historien predikat kärlek till nästan, men själv ofta kommit till korta. Därför är det alltid bäst att börja med en bekännelse om vår synd, mot vår nästa mot Gud mot oss själva.
En av de första och största frågorna i Bibeln är Kains retoriska fråga, Ska jag ta vara på min broder? Ska jag bära ansvar för min nästa? Idag är av svaret mer än retoriskt. Nya utmaningar ger oss nya möjligheter att leva ansvarigt.

Coronasmittan har lärt oss att tvätta händer, hosta i armvecken och bära ansiktsmask i allmänna kommunikationsmedel. Men som dagens nyheter visar finns det sådana som inte tar sitt ansvar. Som verkar tro att det är en mänsklig rättighet att gå på nattklubb, besöka semesterparadis och umgås med jetsettare. Följden blir då att smittan sprids och medmänniskors liv och hälsa står på spel. Coronan tar inte hänsyn till hur rik du är eller hur känd du är. Coronan visar att vi alla är sårbara.

Att visa att vi bryr oss om varandra behöver alltså inte vara svårt.
Idag kan vi hjälpa vår nästa genom mission, utvecklingssamarbetet, mathjälp och annan diakoni. Samtidig bli hjälpta i vår förståelse att vi alla hör ihop. Vi är invånare på denna jord, vi är förenade i en och samma mänsklighet, förenade i Skaparens kärlek genom Försonaren och Livgivaren.

Vi bär på samma längtan, vi är på mot samma framtid och delar samma ocean, blodet som flyter i våra ådror. Vi är alla föremål för Guds kärlek, den oändliga, som inte känner några gränser och som Gud genom den heliga Anden vill låta fylla våra hjärtan och sinnen så att vi kan ser vår nästa, så att vi kan se Kristus själv i vår medmänniska. Amen.

Predikan i Betel 13.9.2020. Jani Edström

En rättvis seger eller En orättvist dömd straff är uttryck som används inom sporten av frustrerade spelare eller supporters. Varken sporten eller livet i stort är alltid så rättvist som vi skulle önska. Men det finns andra aspekter på rättvisa än sportresultat.

När jag läser sportsidorna i Hufvudstadsbladet påminns jag ofta om profeterna i Bibeln. Inte för att Jesaja, Jeremia, Hosea, Amos eller Mika skrev om sport utan för att Husis sportsidor numera lyfter fram rättvisa och jämställdhet inom sporten. Sportsidorna har blivit profetiska. Hur hänger det ihop?

De bibliska profeternas främsta uppdrag var att iaktta sin samtid och lyfta upp orättvisor i samhället. Enligt profeterna är Guds rättvisa eller Guds rättfärdighet grunden för hur människorna ska behandla varandra. Orättvisor och förtryck är därför både en synd mot Gud och medmänniskorna.

På liknande sätt lyfter Husis-sporten upp rättvisefrågor kring sporten. Att sträva efter en jämställd bevakning av damidrott och herridrott eller att uppmärksamma människorättskränkningar i samband med byggandet av fotbolls-VM i Qatar är profetiska handlingar, för att använda ett teologiskt uttryck.

En profetisk handling är att på Guds uppdrag uppmärksamma förtryck och orättvisor av olika slag så att de ansvariga kan ställas till svars, ångra sig och göra bättring. Målet är att de förtryckta ska få sin frihet, bli upprättade, sedda och hörda som de människor de är. De bibliska profeterna hade en stark integritet och böjde sig inte för påtryckningar av dem som hade makten.

Det journalistiska uppdraget ligger i linje med det profetiska uppdraget. Det handlar om att undersöka, blottlägga, synliggöra, tydliggöra sammanhangen. En journalist ska liksom en profet vara självständig, omutbar och inte ge efter för påtryckningar. Allt oftare får journalister sätta livet till för att de fullföljer sitt journalistiska uppdrag.

Därför har Kyrkornas ekumeniska ansvarsvecka i samarbete med Amnesty International under det senaste året lyft fram temat Människorättskämpar. Människorättskämpar kan vara journalister som avslöjar maktmissbruk, korruption eller miljöförstörelse. De kan vara aktivister som står upp för mänskliga rättigheterna eller unga som otåligt kritiserar beslutsfattare för att inte vidta de nödvändiga klimatåtgärderna.

Att vara människorättskämpe är inte begränsat till journalister eller profeter. Uppdraget gäller oss alla där vi finns idag. I USA strejkar idrottare mot rasism i solidaritet med rörelsen Black Lives Matter. Här hemma motsatte sig ishockeylaget Jokerits främsta supporterförening att laget skulle spela i Belarus, där människor fängslas och torteras för sin kamp för frihet.

Vi ber:

Gud, du som är rättvisans Gud, vi ber idag för alla människorättskämpar, för dem som skriver, för dem som strejkar eller demonstrerar, för alla dem som, kanske utan att veta om det, utför profetiska handlingar för frihetens skull, för rättvisans och för din rättfärdighets skull. Amen

Andrum i Yle Vega 11.9.2020. Jani Edström

Att leva med osäkerhet är kanske det svåraste som finns. Det är därför försöker vi skapa begripliga helheter av livet och tillvaron. När vi delade upp dygnet i timmar och minuter gav det oss en känsla av att vi behärskade tiden. När vi började rita kartor kändes världen litet begripligare.

Känslan av osäkerhet förenat med nyfikenhet driver oss framåt. Vi vill hela tiden veta mera, veta hur allt hänger ihop. Vi vill nå fram till sanningen om livets uppkomst, om universum, människans inre, skapelsens minsta beståndsdelar. Och ju mera vi känner till, desto mera inser hur litet vi vet.
Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Eller måste vi kanske nöja oss med en viss osäkerhet, med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande?

Numera är det mera regel än undantag att fakta och sanningar blandas ihop med åsikter eller trosföreställningar som dessutom inte får ifrågasättas. Vi har ofta svårt att lyssna på andras åsikter och ta till oss fakta som skiljer sig från det vi själva vet. Det är så mycket bekvämare att hålla fast vid en åsikt istället för att förutsättningslöst söka sanningen. Sanningen är inte farlig, men den utmanar våra fördomar och vanföreställningar.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Vår världsbild förändras hela tiden. Jorden är inte platt. Solen är ingen gud. Spädbarnet är inget oskrivet blad. Vi kan inte orientera oss i dagens värld med gamla kartor. Det vi vet uppdateras hela tiden. Det är så livet fungerar. För en del kan det kännas skrämmande. Andra följer nyfiket med vad som ska hända härnäst.

Att leva med osäkerhet är inte lätt. Det vi vet idag kan utmanas av ny kunskap i morgon. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på någon punkt betyder det inte att all klimatforskning är värdelös. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att vaccination inte fungerar. Det görs hela tiden nya beräkningar och test för att vi ska veta mera om klimatförändringar och vaccin.

Att leva med osäkerhet är inte lätt. Därför vill jag byta ut osäkerheten över det jag inte vet eller kan kontrollera till förundran. Förundran över livets mångfald, skapelsens skönhet och över det stora jag får vara en del av.

För mig leder förundran till tro på Gud som skapare och livgivare. För någon annan är Gud en öppen fråga. Men oberoende av tro kan vi mötas i förundran över livets skönhet och skörhet. Vi kan mötas i kärleken till skapelsen, till livet och våra medmänniskor. Och där, i det mötet, där finns också Gud.

Jani Edström

Aftonandakt 3.9.2020 i Yle Vega