Hur hel kan man bli?

Betraktelse 30.8.2020 i Betelkyrkan.

Dagens tema Jesus helar kompletteras med textläsningar om ordets betydelse, hur vi kan använda vår tunga och våra ord för det goda eller det onda. Det som först verkar vara två skilda teman, Jesus som helare och ordens betydelse, knyts ihop av det faktum att Jesus framställs som Ordet, Guds ord som var till redan i början. I Bibeln helar Jesus ofta bara genom att säga ett ord för att någon ska bli helad. Jesus Kristus är själv det helande ordet som bjuder oss att använda våra ord till helande, uppbyggelse och upprättelse.

I Jakobs brev nämns tungan som ett redskap som kan ställa till det för oss. Med våra ord kan vi både välsigna och förbanna, både ljuga och tala sanning, både förnedra och lyfta upp. Idag gäller det inte bara tungan, lika mycket handlar det om fingrarna på våra tangentbord.

Hur hel kan man bli? är titeln på en bok av baptistpastorn Larsåke W Persson. Han utgår från berättelser och livsöden i sin egen familj och konstaterar att alla i familjen bar på känslor av sorg och tillkortakommanden, två mostrar blev svårt sjuka och dog i förtid, en farbror dog som elvaåring och en annan levde tills han blev hundra. Någonstans i sorgen och saknaden upplevde Perssons morföräldrar också en gudsförtröstan som hjälpte dem igenom det svåra.

Redan från början möts vi av sådant som vi tycker borde vara annorlunda, bättre. En del av oss föds med någon åkomma, andra föds in i en splittrad familj, kanske oönskade. Livsvillkoren är olika och det är naturligt att fråga oss Kan vi någonsin bli hela? Behöver vi bli helade? Vill vi eller inser vi att vi behöver bli helade? Vad är det vi behöver bli helade från, och till vad ska vi i så fall helas? Eller är livet, i bästa fall, en process av helnande? Där också det svåraste vi upplevt, med rätt behandling, kan helna så att vi kan leva någotsånär fungerande liv.

Men ska vi som troende då inte få uppleva helande till ande, kropp och själ? Det finns ju de som förkunnar att vi har rätt till hälsa, att vi kan säga nej till sjukdom, att en troende inte behöver vara fattig.

Bibeln ger oss inga sådana garantier.

När vi läser Bibeln möter vi knappast några hela människor. De drabbas av olyckor, sorg, missräkningar, de plågas av besvikelser och de gör bort sig med jämna mellanrum. Bibeln har en realistisk syn på livet. Men mitt i livet finns Guds nåd. Och ibland kommer denna nåd in i livet som helande ord, helande beröring från Gud själv. Inte som en självklarhet, utan som ett under, ett mirakel, en nåd utöver nåd, något ingen hade kunnat räkna med. Hoppats på men inte längre vågat tro.

Min kompis J. använder två kryckor när han långsamt hasar sig fram på väg till jobbet. Men i tanken är han snabbare och klarare än de flesta. Han upplever sig inte heller funktionsnedsatt. Ibland har han drabbats av alltför ivriga förebedjare som sett hans kryckor och tyckt att det behöver be Gud hela honom. – Men jag är inte sjuk, är hans reaktion då. J. lever ett bra liv, han är trygg i sig själv. Kanske finns otryggheten hos dem som inte riktigt klarar av att se en funktionsnedsättning utan att tänka att den är något som Gud vill hela, funderar J.

Samtidigt finns det sådana som inte ger upp tanken på gudomligt helande. Frikyrklighetens Frank Sinatra, sångarevangelisten Einar Ekberg, valde att lägga sitt liv i Guds hand i stället för att låta sig opereras. Den godartade tumören i benet blev så småningom elakartad och ändade Ekbergs liv alltför tidigt. Ekberg själv hade svårt med tanken att bli gammal och orkeslös, så kanske blev sjukdomen, trots det lidande den medförde för både honom själv och hans anhöriga, en sorts lösning på dilemmat. Han dog i alla fall i förtröstan på Guds nåd och barmhärtighet.

Bibeln har inte mycket gemensamt med det vi ibland kallar trosförkunnelse, eller som bättre kunde kallas övertroförkunnelse.  

Två av mina barnsdomsvänner fick uppleva hur bön i tro på pappans tillfrisknanden blev en övertro som ingav mera osäkerhet än trygghet osäkerhet än trygghet. Och när pappan så dog hade gudstron och tilliten fått sig en rejäl smäll. Ord har betydelse.

Jag tror att förbönstjänster är viktiga, men jag tror att det viktigaste med att be för och med sjuka är att skapa trygghet i det svåra, till och med viktigare än helande. När min mamma fick diagnosen cancer i bukspottskörteln uppskattade läkarna att hon hade ett halvt år kvar att leva kvar tillsammans med oss. ”Någon orsak ska döden ha”, menade hon när vi samtalade om framtiden. Hon var trygg i sig själv, trygg i Gud, men oerhört ledsen över att vara tvungen att lämna livet här, inte kunna vara nära dem hon älskade, inte få se sina barnbarn växa upp. Läkarna ville göra ytterligare undersökning, men själv ville hon hellre ta vara på de veckor som återstod. Vi gjorde allt för att hon skulle ha de bra, släktingar och vänner hälsade på. Mamma fick ta avsked och gå vidare mot en värdig död, in i det goda okända.  

Hur hel kan man bli i en församling? Är församlingen en helande miljö, eller är församlingen ett ställe som gör livet ännu svårare?

Prästen/terapeuten Maria Sundblom-Lindblom lyfter en kolumn (Hbl 30.8.2020) upp osunda och skadliga andliga miljöer. Där symptomen kanske behandlas men mera sälla orsaken, den osunda andligheten. Hur kan det komma sig att kravet på att tro och leva ”rätt” ibland blir så fel och orättvist. Att de som redan har det svårt blir föremål för gruppens dom, utstött, mobbad.  

I USA har ännu en pastor och andlig ledare fallit hårt efter anklagelser om sexuella synder. Universitet han ledde har rigorösa regler för unga mäns och kvinnors liv och leverne. Att han själv inte levde som han lärde har skapat stor oro och besvikelse hos många som sett honom som både ledare och föredöme. Kvar finns en viktigt självkritisk nalys om hur det kunde gå så här.

Jesus helar och botar tror vi, och det har vi sett, hört och kanske upplevt själva. Men om inte, kan vi ändå tro på Jesus helare. Men om vi inte blir räddade, helade, om situationen inte blir bättre, kan vi ändå tro på en helande Gud som bryr sig om oss?

Självaste Paulus fick uppleva ett lidande som inte gick bort. ”Törntaggen” som han kallade lidandet försvann inte trots bön. Han fick lov att nöja sig med orden från Herren: ”Min nåd är dig nog, kraften fullkomnas i svaghet.” Guds nåd, livet, omsorgen, förlåtelsen, var tillräcklig för Paulus. Då räcker det kanske åt oss med.

Vi kan ta Paulus som föredöme också i hur vi använder orden, till uppmuntran, upprättelse, för att ingjuta tro, mod, livsglädje och framtidshopp.

Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *