Predikan i Betelkyrkan 23.8.2020. Jani Edström
Coronapandemin hjälper oss till självrannsakan. Plötsligt är allting inte så självklart längre. Vi tvingas tänka på vilka länder vi kan besöka, vilka resor vi kan företa oss, vilka evenemang vi vill besöka, människor vi vill träffa. Ordet arbetsplats har fått en ny innebörd för dem som är tvungna att jobba på distans. Arbetsplats kan för andra utgöra ett hot, eftersom det är där vi kommer i kontakt med människor som kan tänkas vara smittbärare. I skolor och offentliga institutioner är man hela tiden lyhörd för nya rekommendationer och restriktioner. Att korsa en nationsgräns innebär helt andra saker nu än tidigare, inte sällan två veckors självkarantän. Det här är visserligen bara yttre faktorer, men för många påverkar de också vårt inre. Coronatiderna har lett till tankar på hur vi ser på livet, vad som är viktigt, vad vi vill prioritera, hur vi vill leva våra liv.
På ett möte hos Kyrkornas världsråd i Geneve lyssnade jag på ett anförande av rådets tidigare generalsekreteraren Philip Potter. Potter var metodistpastor, hemma från Västindien. Redan som ung engagerade han sig i den ekumeniska studentrörelsen, som vuxen jobbade han mot apartheid och rasism och som teolog gjorde han mycket för att skapa förståelse mellan kyrkorna världen över, inte minst genom dokumentet Dop, nattvard och ämbete, som också låg till grund för baptisternas och lutheranernas teologiska överenskommelser. Under sitt anförande sade Philip Potter ungefär så här: Varje kristen borde leva med Bibeln i ena handen och dagstidningen. Bara så kan vi förstå vad Gud vill med världen, med kyrkan och med oss, som Jesus Kristi efterföljare. Först då kan vi förstå hur synden inte bara är något som förstört vårt förhållande till Gud, utan också till varandra, ja till hela skapelsen.
Dagens HBL innehåller mycket självrannsakan. Ledaren uppmanar oss till självrannsakan i förhållande till naturen, med vargen som exempel. En annan artikel uppmanar till självrannsakan i förhållande till en kinesisk teleoperatör, en annan uppmanar västländerna till självrannsakan angående kolonialismens betydelse för korruptionen i afrikanska länder. En insändare uppmanar myndigheterna till självrannsakan om hur funktionshindrade med coronasymptom behandlas på vårdhemmen. Två artiklar uppmanar vår nation till självrannsakan i förhållande till judar och antisemitism i vårt land, både i historia och nutid. Antisemitismens ligger och pyr och flammar upp då och då genom hatbrott som visserligen polisanmäls men sedan händer inte mycket. En kolumn uppmanar till självrannsakan när det gäller synen på arbete, arbetsplats,
HBL:s sportsidor har den senaste tiden uppmanat till självrannsakan när det gäller ökad synlighet för idrottande kvinnor och flickor, blottat ojämställdhet och strävar numera till jämlik rapportering när det gäller manlig och kvinnlig idrott. I veckan uppmanade Husissporten det nationella ishockeyförbundet och ledande hockeyprofiler att fundera litet på om det är lämpligt att hockey-vm ordnas i Belarus, där en hockeyälskande men demokratihatande diktator gjort allt för att hålla sig kvar vid makten, men nu får se sig besegrad av folket, det egna laget.
Nyligen lyssnade jag på ett sommarprat av Filip Saxén, sportredaktör på Husis. Han berättade hur hans liv förändrats med ökad självinsikt och vilka följder de sexuella övergrepp han utsatts för som barn påverkat hans liv, hans beslutsfattande, hans relationer, hans känsloliv och självbild. Det var först i samband med terapin som han började förstå hur allt hängde ihop, hur trauman från barndomen påverkat hela hans liv. Han som flytt in i sig själv undan närhet och ångest, kunde sätta ord på sina känslor och möta förståelse. Att vara lycklig, åtminstone ibland, var ett av hans mål. Genom självrannsakan, terapi och mediciner kunde han börja ta de första stegen mot ett hanterbart liv.
Tänk vad mycket enklare livet skulle vara om vi skulle se på själens smärta på samma sätt som vi ser på fysiskt lidande. Skrubbsår kräver sällan läkarbesök, de läker om de tvättas snabbt, inte bli inflammerade. Benbrott däremot kan vi inte fixa själva, då behöver vi läkarvård. Detsamma gäller allvarligare sjukdomar som har med viktiga inre organ att göra. Med själen, vår mentala hälsa är det på liknande sätt. Vi kan råka ut för skrubbsår, benbrott eller rentav livshotande saker och då behöver vi vård. Någon som lyssnar, någon som hjälper oss till självrannsakan och självinsikt.
Självrannsakan, som det ofta används i vår kristna vokabulär, ska få oss att inse våra tillkortakommanden, vår synd och vår skuld. Vi ska inte tro att vi kan frälsa oss själva, vi har ingenting att komma med inför Gud. Endast Gud kan förlåta, försona och befria oss från skuld och skam. Så är det naturligtvis i sista hand, vilket Paulus, med all önskvärd tydlighet, visar. Allt det goda som kärlek, förlåtelse, försoning, har sitt ursprung i Gud.
Risken är emellertid att vi begränsar Guds handlande enligt en på förhand bestämd mall eller mönster. Jag bekänner och Gud förlåter, nästan en mekanisk aktivitet. Vi kommer till insikt om vår synd och ber Gud om förlåtelse. Men självrannsakan, bekännelse och förlåtelse är inte en mekanisk aktivitet, utan ett sätt att leva, en relation. Varje gång jag med den heliga Andens hjälp tränger längre ner i själens djup och ser mina dolda motiv, visar Gud på förlåtelsens möjligheter.
Att begränsa Guds handlande till gälla enbart mitt personliga gudsförhållande är att ge fritt spelrum åt intressen, krafter och ideologier som har andra agendor och inte intresserar sig för människans gudsrelation. Vi behöver återta livet i alla dess dimensioner, inte ge tolkningsföreträdet till aktörer som inte bryr sig om människan som helhet, som bara vill ha vår tid, våra pengar.
Samtidigt ska vi inte begränsa Guds handlande enbart till sådant som har tydliga kristna förtecken. Om Guds handlande i världen skulle vara begränsat till kyrka och församling skulle vore många människor fortfarande vara fångar i slaveri, förtryck, människohandel eller sin egen ångest.
Samtalsterapin kan vara en Guds gåva till ångestfyllda människor, diakoni och socialt arbete kan vara Guds kärlek i handling och rättsväsendet kan vara ett sätt att implementera Guds rättvisa i ett modernt samhälle. I alla fallen handlar det om att människor ser utöver sig själva och vill hjälpa individer och samhälle till ett bättre liv. Detsamma gäller kulturarbetare som filmskapare, bildkonstnärer, författare, regissörer, eller scenartister. För dem gäller också att de vill bryta självisoleringen, se ut över sig själva och nå andra med självprövning och nya insikter.
Självrannsakan handlar inte bara om att Gud ska förlåta oss, att förlåta är ju Guds jobb, som någon sagt. Minst lika ofta behöver vi kunna förlåta oss själva. Till det behöver vi både nåd och insikter utanför oss själva. Till det behöver vi en förlåtande Gud som låter nåden flöda över oss som en fräsch morgondusch. Varje dag, flera gånger om dagen. Till det behöver vi människor som är beredda att lyssna på oss och ge oss råd och vägledning. Till det behöver vi ta ett steg i tro och lita på att det bär. Att det som avslöjas om oss inte leder till förnedring. Att det vi tvingats utstå inte ska få makt över oss eller bestämma våra liv för alltid. Att vi med Guds, vänners, förbönens, själavårdares, terapeuters hjälp kan bryta de onda mönster som präglar våra liv.
Den enes synd leder till den andras skam, den enas synd leder till en annans sår. Den som utsatts för lidande, mobbning, sexuella övergrepp, trakasserier, hatprat eller olika härskartekniker behöver inte förlåtelse i första hand, utan kärlek och upprättelse. Det är bara så vi kan gå vidare, bli helare och inte längre behöva vara fångar i det förflutna.
Job får sin upprättelse i mötet med Gud. Inte som en intellektuell förståelse eller en absolut insikt i Guds väsen, utan som ett möte, en fördjupad relation. Det leder till självrannsakan och självinsikt.
Paulus får når insikten om Guds nåd är nog också för honom, till och med när han inte får något svar på varför han måste lida, det som han benämner som en ”törntagg” i hans kött.
Petrus får sin upprättelse när Jesus oändliga kärlek möter honom på Gennesarets strand och Jesus nollar hans tredubbla förnekelser med en tredubbel kärleksupprättelse.
Vi då, jag då, du då? Var, när, hur gör vi vår egen självrannsakan? I bönen förstås, den aktiva närvaron tillsammans med Gud. Kalla det tyst bön, meditation eller vad som helst, olika sätt på vilka vi ger Gud vår aktiva tid några minuter per dag och låter Anden tala till oss. Då kan vi får ord eller tankar som leder oss inåt och samtidigt framåt på vägen mot självkännedom och upprättelse. Avsätt fem eller tio minuter varje dag till aktiv tystnad och närvaro inför Gud. Var beredd att tankarna flyger hit och dit i början, men så småningom nås du av ett tilltal att ta vara på och återvända till under dagen.
Gud med oss alla! Amen.