Andrum i Yle Vega, 31.7.2020
God morgon!
Veckans ord här i Andrum är försoning. Så jag tillåter mig att ställa frågan: Är du försonad? Är jag försonad? Har vi en försonad relation till oss själva, till våra medmänniskor, till skapelsen, till Gud?
Jag vet, det här är inte frågor vi ställer oss vid frukostbordet en sommarmorgon. Vanligen frågar vi, har du sovit gott, eller har du ätit frukost?
Det vi kanske inte tänker på då är att sömnsvårigheter och brist på matlust ibland kan ha samband med något oförsonat i våra liv. Det som händer i våra känslor och attityder kan ta sig fysiska uttryck.
Mitt eget nervcentrum finns i maggropen. När relationer krånglar, när grälet hänger i luften, när det finns något oförsonat som jag borde ta itu med känns det som en tyngd i maggropen, som ett lätt illamående som strålar ut i resten av kroppen. Det är verkligen ingen behaglig känsla.
Att leva i försoning är grunden för ett gott liv.
I praktiken handlar det om att inte ha något otalt med någon, att kunna förlåta, mötas och se varandra i ögonen efter att det skurit sig. Lika ofta kan det gälla att försonas med sig själv.
Nu när mina barn är vuxna och flyttat hemifrån kommer jag ofta på mig själv att tänka tillbaka på alla de gånger jag inte räckte till som förälder, när jag gjorde dåliga val, när jag inte uppmuntrade tillräckligt eller borde ha dragit tydligare gränser. Lyckligtvis är mina barn klokare än jag var i deras ålder. De kan formulera upplevelser och känslor och komma med ord av – försoning. ”Det är ok farsan, tänk inte på det längre. Det är lugnt.”
Försoning är ett ord vi ofta förknippar med Gud. Bibeln talar om att vi behöver försonas med Gud och varandra. Vi har gått vilse och behöver hitta tillbaka till den rätta vägen, vi har missat målet och behöver ta ut riktningen på nytt, ett förtroende har brutits och behöver återupprättas.
I Herrens bön ber vi: Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Liksom skulden har flera dimensioner har också försoningen det.
Behovet av försoning är oftast mycket konkret och påtagligt. Författaren Kristian Lundberg berättar hur försoningen fick sin början i hans liv.
En dag när han fått nog av sitt missbruk och sitt självförakt går Lundberg till en präst. Det är en vanlig medelålders man som tar emot honom i ett enkelt rum, två stolar, ett kors på väggen. En bit in i samtalet konstaterar Lundberg att det känns som att han har kränkt själva skapelsen. Ja, svarar prästen, det är just det du har gjort. Och Lundberg inser att det finns en skuld och att han brutit någonting som borde ha fått vara helt.
Det här är första gången Lundberg blir tagen på allvar. Det han egentligen vill veta är hur han ska kunna försonas med sig själv efter allt han gjort mot sig själv, sina vänner och närmaste. För Lundberg blir svaret att där det finns skuld där finns det också möjlighet till försoning.
Ibland behöver vi försonas med den uppfattning eller bild vi har av Gud. Jag har mött människor som inte kunnat närma sig Gud eftersom de tror att Gud hela tiden går omkring och är vred på människorna, försöker hitta fel och brister hos oss för att sedan kunna döma oss till helvetets eld. En sådan gudsbild kan bara leda till rädsla och otrygghet. Tack och lov är det en falsk bild, en avgudabild. Gud är inte sådan.
Låt oss istället ta vår utgångspunkt i Bibelns ord: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Gud är den villkorslösa kärleken som befriar från skuld och skam och ger oss mod att leva. Så kan vi tillsammans med frukosten idag också ta emot försoningens gåva.
Det här var Andrum med mig Jani Edström. Ha en bra dag!