Aftonandakt i Yle Vega, 23.6.2020.
Efter mina föräldrars död har jag och mina syskon gått igenom allt vad de lämnat efter sig.
I en låda hittade vi gamla brev, julkort och vykort som mamma sparat och sorterat enligt årtal. Bland breven fanns korrespondens med syskon, vänner och bekanta. En del brev fungerar nästan som en dagbok eller förteckning över allt som hänt efter det senaste brevet. Andra brev innehåller mera av tankar inför framtiden och konkreta planer.
Efter att ha tagit del av några brev började jag funderade på vad en människa i en given situation väljer att skriva om. Vad är det som gör att vi väljer att lyfta fram en sak och lämna bort en annan? Och den stora frågan, när hade folk tid att skriva brev överhuvudtaget?
Ibland nämns jag och mina syskon i breven. Ibland bara i en mening, nästan litet i förbifarten, ibland blir det en litet längre berättelse inramad i omsorgen om oss. Det här påminner mig om hur viktigt det är att vi handskas varsamt med våra medmänniskor också i våra tankar och attityder.
Ofta tänker vi kanske på arvet från våra föräldrar i form av ägodelar, saker, pengar eller fastigheter. Men hur viktigt är sådant egentligen?
Föräldrarnas brevväxling vittnar om är hur många människor de kunde vara till hjälp för, med vägledning, tröst och uppmuntran. Arvet från dem blir plötsligt mycket större än jag kunnat föreställa mig. Det handlar om osynliga saker, sådant som jag kanske aldrig kommer att få se resultatet av men som ändå finns. Tacksamhet, glädje, omsorg, delade bekymmer, uppmuntran, tröst.
Allt det här är ett arv. Inte bara till oss efterkommande, utan till människor som stod dem nära, som de delade sitt liv med. Någonstans värmer ännu minnet av ett brev. Hos någon finns ännu känslan kvar efter ett trösterikt samtal. Hos en annan har förbönens ord lämnat kvar som ett spår av Gud.
När vi inte längre har varandra finns också det vi redan hunnit glömma gömt i vårt inre. Allt gott som sagts eller gjorts mot oss, det finns som ett lager näringsrik mull i själens djup. Det är därifrån vi kan hämta styrka och tröst under svåra dagar. Det är tillsammans vi blir till, det är tillsammans vi växer och mognar när vi möter omsorg och när får dela med oss av det vi själva fått ta emot.
Jag vill avsluta med några utdrag ur ett brev från en av de mera kända brevskrivarna, Paulus från Tarsus. Hans brev blev så populära att de kopierades och sammanställdes i en bok. Idag finns de översatta till många språk och läses över hela jorden i många länder och kulturer. Breven innehåller både tidlösa sanningar och hälsningar och konkreta instruktioner till vänner och medarbetare. Så här skriver Paulus till sina vänner i en stad som idag ligger i östra Turkiet.
Från Paulus och från vår broder Timoteus till de heliga i Kolossai. Nåd och frid från Gud, vår fader. Vi tackar alltid Gud var gång vi ber för er, ty vi har hört berättas om er tro på Kristus Jesus och om den kärlek ni hyser till alla de heliga. Epafras, vår käre medarbetare har talat om för oss vilken kärlek som fyller er ande.
Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom med rot och grund i honom och låt er tacksamhet överflöda. Ha fördrag med varandra. Liksom Herren har förlåtit ska också ni förlåta. Låt Kristi frid bo i era hjärtan. Låt Kristi ord bo hos er. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn.
Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksamhet.
Min medfånge Aristarkus hälsar er, och likaså Markus, Barnabas kusin. Vår käre läkare Lukas hälsar, liksom Demas.
Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus. När mitt brev blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlimgen i Laodikeia och att ni får läsa de brev som de har fått. Här skriver jag Paulus min hälsning med egen hand. Glöm inte mina bojor. Nåd år er alla.
Så skriver en av antikens viktigaste brevskrivare, Paulus från Tarsus, i ett av de brev han lämnade i arv. Brev som vi får ta del av ännu idag till glädje, uppmuntran och tröst.