Månad: augusti 2020

Betraktelse 30.8.2020 i Betelkyrkan.

Dagens tema Jesus helar kompletteras med textläsningar om ordets betydelse, hur vi kan använda vår tunga och våra ord för det goda eller det onda. Det som först verkar vara två skilda teman, Jesus som helare och ordens betydelse, knyts ihop av det faktum att Jesus framställs som Ordet, Guds ord som var till redan i början. I Bibeln helar Jesus ofta bara genom att säga ett ord för att någon ska bli helad. Jesus Kristus är själv det helande ordet som bjuder oss att använda våra ord till helande, uppbyggelse och upprättelse.

I Jakobs brev nämns tungan som ett redskap som kan ställa till det för oss. Med våra ord kan vi både välsigna och förbanna, både ljuga och tala sanning, både förnedra och lyfta upp. Idag gäller det inte bara tungan, lika mycket handlar det om fingrarna på våra tangentbord.

Hur hel kan man bli? är titeln på en bok av baptistpastorn Larsåke W Persson. Han utgår från berättelser och livsöden i sin egen familj och konstaterar att alla i familjen bar på känslor av sorg och tillkortakommanden, två mostrar blev svårt sjuka och dog i förtid, en farbror dog som elvaåring och en annan levde tills han blev hundra. Någonstans i sorgen och saknaden upplevde Perssons morföräldrar också en gudsförtröstan som hjälpte dem igenom det svåra.

Redan från början möts vi av sådant som vi tycker borde vara annorlunda, bättre. En del av oss föds med någon åkomma, andra föds in i en splittrad familj, kanske oönskade. Livsvillkoren är olika och det är naturligt att fråga oss Kan vi någonsin bli hela? Behöver vi bli helade? Vill vi eller inser vi att vi behöver bli helade? Vad är det vi behöver bli helade från, och till vad ska vi i så fall helas? Eller är livet, i bästa fall, en process av helnande? Där också det svåraste vi upplevt, med rätt behandling, kan helna så att vi kan leva någotsånär fungerande liv.

Men ska vi som troende då inte få uppleva helande till ande, kropp och själ? Det finns ju de som förkunnar att vi har rätt till hälsa, att vi kan säga nej till sjukdom, att en troende inte behöver vara fattig.

Bibeln ger oss inga sådana garantier.

När vi läser Bibeln möter vi knappast några hela människor. De drabbas av olyckor, sorg, missräkningar, de plågas av besvikelser och de gör bort sig med jämna mellanrum. Bibeln har en realistisk syn på livet. Men mitt i livet finns Guds nåd. Och ibland kommer denna nåd in i livet som helande ord, helande beröring från Gud själv. Inte som en självklarhet, utan som ett under, ett mirakel, en nåd utöver nåd, något ingen hade kunnat räkna med. Hoppats på men inte längre vågat tro.

Min kompis J. använder två kryckor när han långsamt hasar sig fram på väg till jobbet. Men i tanken är han snabbare och klarare än de flesta. Han upplever sig inte heller funktionsnedsatt. Ibland har han drabbats av alltför ivriga förebedjare som sett hans kryckor och tyckt att det behöver be Gud hela honom. – Men jag är inte sjuk, är hans reaktion då. J. lever ett bra liv, han är trygg i sig själv. Kanske finns otryggheten hos dem som inte riktigt klarar av att se en funktionsnedsättning utan att tänka att den är något som Gud vill hela, funderar J.

Samtidigt finns det sådana som inte ger upp tanken på gudomligt helande. Frikyrklighetens Frank Sinatra, sångarevangelisten Einar Ekberg, valde att lägga sitt liv i Guds hand i stället för att låta sig opereras. Den godartade tumören i benet blev så småningom elakartad och ändade Ekbergs liv alltför tidigt. Ekberg själv hade svårt med tanken att bli gammal och orkeslös, så kanske blev sjukdomen, trots det lidande den medförde för både honom själv och hans anhöriga, en sorts lösning på dilemmat. Han dog i alla fall i förtröstan på Guds nåd och barmhärtighet.

Bibeln har inte mycket gemensamt med det vi ibland kallar trosförkunnelse, eller som bättre kunde kallas övertroförkunnelse.  

Två av mina barnsdomsvänner fick uppleva hur bön i tro på pappans tillfrisknanden blev en övertro som ingav mera osäkerhet än trygghet osäkerhet än trygghet. Och när pappan så dog hade gudstron och tilliten fått sig en rejäl smäll. Ord har betydelse.

Jag tror att förbönstjänster är viktiga, men jag tror att det viktigaste med att be för och med sjuka är att skapa trygghet i det svåra, till och med viktigare än helande. När min mamma fick diagnosen cancer i bukspottskörteln uppskattade läkarna att hon hade ett halvt år kvar att leva kvar tillsammans med oss. ”Någon orsak ska döden ha”, menade hon när vi samtalade om framtiden. Hon var trygg i sig själv, trygg i Gud, men oerhört ledsen över att vara tvungen att lämna livet här, inte kunna vara nära dem hon älskade, inte få se sina barnbarn växa upp. Läkarna ville göra ytterligare undersökning, men själv ville hon hellre ta vara på de veckor som återstod. Vi gjorde allt för att hon skulle ha de bra, släktingar och vänner hälsade på. Mamma fick ta avsked och gå vidare mot en värdig död, in i det goda okända.  

Hur hel kan man bli i en församling? Är församlingen en helande miljö, eller är församlingen ett ställe som gör livet ännu svårare?

Prästen/terapeuten Maria Sundblom-Lindblom lyfter en kolumn (Hbl 30.8.2020) upp osunda och skadliga andliga miljöer. Där symptomen kanske behandlas men mera sälla orsaken, den osunda andligheten. Hur kan det komma sig att kravet på att tro och leva ”rätt” ibland blir så fel och orättvist. Att de som redan har det svårt blir föremål för gruppens dom, utstött, mobbad.  

I USA har ännu en pastor och andlig ledare fallit hårt efter anklagelser om sexuella synder. Universitet han ledde har rigorösa regler för unga mäns och kvinnors liv och leverne. Att han själv inte levde som han lärde har skapat stor oro och besvikelse hos många som sett honom som både ledare och föredöme. Kvar finns en viktigt självkritisk nalys om hur det kunde gå så här.

Jesus helar och botar tror vi, och det har vi sett, hört och kanske upplevt själva. Men om inte, kan vi ändå tro på Jesus helare. Men om vi inte blir räddade, helade, om situationen inte blir bättre, kan vi ändå tro på en helande Gud som bryr sig om oss?

Självaste Paulus fick uppleva ett lidande som inte gick bort. ”Törntaggen” som han kallade lidandet försvann inte trots bön. Han fick lov att nöja sig med orden från Herren: ”Min nåd är dig nog, kraften fullkomnas i svaghet.” Guds nåd, livet, omsorgen, förlåtelsen, var tillräcklig för Paulus. Då räcker det kanske åt oss med.

Vi kan ta Paulus som föredöme också i hur vi använder orden, till uppmuntran, upprättelse, för att ingjuta tro, mod, livsglädje och framtidshopp.

Jani Edström

Predikan i Betelkyrkan 23.8.2020. Jani Edström

Coronapandemin hjälper oss till självrannsakan. Plötsligt är allting inte så självklart längre. Vi tvingas tänka på vilka länder vi kan besöka, vilka resor vi kan företa oss, vilka evenemang vi vill besöka, människor vi vill träffa. Ordet arbetsplats har fått en ny innebörd för dem som är tvungna att jobba på distans. Arbetsplats kan för andra utgöra ett hot, eftersom det är där vi kommer i kontakt med människor som kan tänkas vara smittbärare. I skolor och offentliga institutioner är man hela tiden lyhörd för nya rekommendationer och restriktioner. Att korsa en nationsgräns innebär helt andra saker nu än tidigare, inte sällan två veckors självkarantän. Det här är visserligen bara yttre faktorer, men för många påverkar de också vårt inre. Coronatiderna har lett till tankar på hur vi ser på livet, vad som är viktigt, vad vi vill prioritera, hur vi vill leva våra liv.

På ett möte hos Kyrkornas världsråd i Geneve lyssnade jag på ett anförande av rådets tidigare generalsekreteraren Philip Potter. Potter var metodistpastor, hemma från Västindien. Redan som ung engagerade han sig i den ekumeniska studentrörelsen, som vuxen jobbade han mot apartheid och rasism och som teolog gjorde han mycket för att skapa förståelse mellan kyrkorna världen över, inte minst genom dokumentet Dop, nattvard och ämbete, som också låg till grund för baptisternas och lutheranernas teologiska överenskommelser. Under sitt anförande sade Philip Potter ungefär så här: Varje kristen borde leva med Bibeln i ena handen och dagstidningen. Bara så kan vi förstå vad Gud vill med världen, med kyrkan och med oss, som Jesus Kristi efterföljare. Först då kan vi förstå hur synden inte bara är något som förstört vårt förhållande till Gud, utan också till varandra, ja till hela skapelsen.

Dagens HBL innehåller mycket självrannsakan. Ledaren uppmanar oss till självrannsakan i förhållande till naturen, med vargen som exempel. En annan artikel uppmanar till självrannsakan i förhållande till en kinesisk teleoperatör, en annan uppmanar västländerna till självrannsakan angående kolonialismens betydelse för korruptionen i afrikanska länder. En insändare uppmanar myndigheterna till självrannsakan om hur funktionshindrade med coronasymptom behandlas på vårdhemmen. Två artiklar uppmanar vår nation till självrannsakan i förhållande till judar och antisemitism i vårt land, både i historia och nutid. Antisemitismens ligger och pyr och flammar upp då och då genom hatbrott som visserligen polisanmäls men sedan händer inte mycket. En kolumn uppmanar till självrannsakan när det gäller synen på arbete, arbetsplats,

HBL:s sportsidor har den senaste tiden uppmanat till självrannsakan när det gäller ökad synlighet för idrottande kvinnor och flickor, blottat ojämställdhet och strävar numera till jämlik rapportering när det gäller manlig och kvinnlig idrott. I veckan uppmanade Husissporten det nationella ishockeyförbundet och ledande hockeyprofiler att fundera litet på om det är lämpligt att hockey-vm ordnas i Belarus, där en hockeyälskande men demokratihatande diktator gjort allt för att hålla sig kvar vid makten, men nu får se sig besegrad av folket, det egna laget.

Nyligen lyssnade jag på ett sommarprat av Filip Saxén, sportredaktör på Husis. Han berättade hur hans liv förändrats med ökad självinsikt och vilka följder de sexuella övergrepp han utsatts för som barn påverkat hans liv, hans beslutsfattande, hans relationer, hans känsloliv och självbild. Det var först i samband med terapin som han började förstå hur allt hängde ihop, hur trauman från barndomen påverkat hela hans liv. Han som flytt in i sig själv undan närhet och ångest, kunde sätta ord på sina känslor och möta förståelse. Att vara lycklig, åtminstone ibland, var ett av hans mål. Genom självrannsakan, terapi och mediciner kunde han börja ta de första stegen mot ett hanterbart liv.

Tänk vad mycket enklare livet skulle vara om vi skulle se på själens smärta på samma sätt som vi ser på fysiskt lidande. Skrubbsår kräver sällan läkarbesök, de läker om de tvättas snabbt, inte bli inflammerade. Benbrott däremot kan vi inte fixa själva, då behöver vi läkarvård. Detsamma gäller allvarligare sjukdomar som har med viktiga inre organ att göra. Med själen, vår mentala hälsa är det på liknande sätt. Vi kan råka ut för skrubbsår, benbrott eller rentav livshotande saker och då behöver vi vård. Någon som lyssnar, någon som hjälper oss till självrannsakan och självinsikt.

Självrannsakan, som det ofta används i vår kristna vokabulär, ska få oss att inse våra tillkortakommanden, vår synd och vår skuld. Vi ska inte tro att vi kan frälsa oss själva, vi har ingenting att komma med inför Gud.  Endast Gud kan förlåta, försona och befria oss från skuld och skam. Så är det naturligtvis i sista hand, vilket Paulus, med all önskvärd tydlighet, visar. Allt det goda som kärlek, förlåtelse, försoning, har sitt ursprung i Gud.

Risken är emellertid att vi begränsar Guds handlande enligt en på förhand bestämd mall eller mönster. Jag bekänner och Gud förlåter, nästan en mekanisk aktivitet. Vi kommer till insikt om vår synd och ber Gud om förlåtelse. Men självrannsakan, bekännelse och förlåtelse är inte en mekanisk aktivitet, utan ett sätt att leva, en relation. Varje gång jag med den heliga Andens hjälp tränger längre ner i själens djup och ser mina dolda motiv, visar Gud på förlåtelsens möjligheter.

Att begränsa Guds handlande till gälla enbart mitt personliga gudsförhållande är att ge fritt spelrum åt intressen, krafter och ideologier som har andra agendor och inte intresserar sig för människans gudsrelation. Vi behöver återta livet i alla dess dimensioner, inte ge tolkningsföreträdet till aktörer som inte bryr sig om människan som helhet, som bara vill ha vår tid, våra pengar.

Samtidigt ska vi inte begränsa Guds handlande enbart till sådant som har tydliga kristna förtecken. Om Guds handlande i världen skulle vara begränsat till kyrka och församling skulle vore många människor fortfarande vara fångar i slaveri, förtryck, människohandel eller sin egen ångest.

Samtalsterapin kan vara en Guds gåva till ångestfyllda människor, diakoni och socialt arbete kan vara Guds kärlek i handling och rättsväsendet kan vara ett sätt att implementera Guds rättvisa i ett modernt samhälle. I alla fallen handlar det om att människor ser utöver sig själva och vill hjälpa individer och samhälle till ett bättre liv. Detsamma gäller kulturarbetare som filmskapare, bildkonstnärer, författare, regissörer, eller scenartister. För dem gäller också att de vill bryta självisoleringen, se ut över sig själva och nå andra med självprövning och nya insikter.

Självrannsakan handlar inte bara om att Gud ska förlåta oss, att förlåta är ju Guds jobb, som någon sagt.  Minst lika ofta behöver vi kunna förlåta oss själva. Till det behöver vi både nåd och insikter utanför oss själva. Till det behöver vi en förlåtande Gud som låter nåden flöda över oss som en fräsch morgondusch. Varje dag, flera gånger om dagen. Till det behöver vi människor som är beredda att lyssna på oss och ge oss råd och vägledning. Till det behöver vi ta ett steg i tro och lita på att det bär. Att det som avslöjas om oss inte leder till förnedring. Att det vi tvingats utstå inte ska få makt över oss eller bestämma våra liv för alltid. Att vi med Guds, vänners, förbönens, själavårdares, terapeuters hjälp kan bryta de onda mönster som präglar våra liv.

Den enes synd leder till den andras skam, den enas synd leder till en annans sår. Den som utsatts för lidande, mobbning, sexuella övergrepp, trakasserier, hatprat eller olika härskartekniker behöver inte förlåtelse i första hand, utan kärlek och upprättelse. Det är bara så vi kan gå vidare, bli helare och inte längre behöva vara fångar i det förflutna.

Job får sin upprättelse i mötet med Gud. Inte som en intellektuell förståelse eller en absolut insikt i Guds väsen, utan som ett möte, en fördjupad relation. Det leder till självrannsakan och självinsikt.

Paulus får når insikten om Guds nåd är nog också för honom, till och med när han inte får något svar på varför han måste lida, det som han benämner som en ”törntagg” i hans kött.

Petrus får sin upprättelse när Jesus oändliga kärlek möter honom på Gennesarets strand och Jesus nollar hans tredubbla förnekelser med en tredubbel kärleksupprättelse.

Vi då, jag då, du då? Var, när, hur gör vi vår egen självrannsakan? I bönen förstås, den aktiva närvaron tillsammans med Gud. Kalla det tyst bön, meditation eller vad som helst, olika sätt på vilka vi ger Gud vår aktiva tid några minuter per dag och låter Anden tala till oss. Då kan vi får ord eller tankar som leder oss inåt och samtidigt framåt på vägen mot självkännedom och upprättelse. Avsätt fem eller tio minuter varje dag till aktiv tystnad och närvaro inför Gud. Var beredd att tankarna flyger hit och dit i början, men så småningom nås du av ett tilltal att ta vara på och återvända till under dagen.

Gud med oss alla! Amen.

Andrum i Yle Vega, 31.7.2020

God morgon!
Veckans ord här i Andrum är försoning. Så jag tillåter mig att ställa frågan: Är du försonad? Är jag försonad? Har vi en försonad relation till oss själva, till våra medmänniskor, till skapelsen, till Gud?

Jag vet, det här är inte frågor vi ställer oss vid frukostbordet en sommarmorgon. Vanligen frågar vi, har du sovit gott, eller har du ätit frukost?

Det vi kanske inte tänker på då är att sömnsvårigheter och brist på matlust ibland kan ha samband med något oförsonat i våra liv. Det som händer i våra känslor och attityder kan ta sig fysiska uttryck.

Mitt eget nervcentrum finns i maggropen. När relationer krånglar, när grälet hänger i luften, när det finns något oförsonat som jag borde ta itu med känns det som en tyngd i maggropen, som ett lätt illamående som strålar ut i resten av kroppen. Det är verkligen ingen behaglig känsla.  

Att leva i försoning är grunden för ett gott liv.

I praktiken handlar det om att inte ha något otalt med någon, att kunna förlåta, mötas och se varandra i ögonen efter att det skurit sig. Lika ofta kan det gälla att försonas med sig själv.

Nu när mina barn är vuxna och flyttat hemifrån kommer jag ofta på mig själv att tänka tillbaka på alla de gånger jag inte räckte till som förälder, när jag gjorde dåliga val, när jag inte uppmuntrade tillräckligt eller borde ha dragit tydligare gränser. Lyckligtvis är mina barn klokare än jag var i deras ålder. De kan formulera upplevelser och känslor och komma med ord av – försoning. ”Det är ok farsan, tänk inte på det längre. Det är lugnt.”

Försoning är ett ord vi ofta förknippar med Gud. Bibeln talar om att vi behöver försonas med Gud och varandra. Vi har gått vilse och behöver hitta tillbaka till den rätta vägen, vi har missat målet och behöver ta ut riktningen på nytt, ett förtroende har brutits och behöver återupprättas.

I Herrens bön ber vi: Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Liksom skulden har flera dimensioner har också försoningen det.

Behovet av försoning är oftast mycket konkret och påtagligt. Författaren Kristian Lundberg berättar hur försoningen fick sin början i hans liv.

En dag när han fått nog av sitt missbruk och sitt självförakt går Lundberg till en präst. Det är en vanlig medelålders man som tar emot honom i ett enkelt rum, två stolar, ett kors på väggen. En bit in i samtalet konstaterar Lundberg att det känns som att han har kränkt själva skapelsen. Ja, svarar prästen, det är just det du har gjort. Och Lundberg inser att det finns en skuld och att han brutit någonting som borde ha fått vara helt.

Det här är första gången Lundberg blir tagen på allvar. Det han egentligen vill veta är hur han ska kunna försonas med sig själv efter allt han gjort mot sig själv, sina vänner och närmaste. För Lundberg blir svaret att där det finns skuld där finns det också möjlighet till försoning. 

Ibland behöver vi försonas med den uppfattning eller bild vi har av Gud. Jag har mött människor som inte kunnat närma sig Gud eftersom de tror att Gud hela tiden går omkring och är vred på människorna, försöker hitta fel och brister hos oss för att sedan kunna döma oss till helvetets eld. En sådan gudsbild kan bara leda till rädsla och otrygghet. Tack och lov är det en falsk bild, en avgudabild. Gud är inte sådan.

Låt oss istället ta vår utgångspunkt i Bibelns ord: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Gud är den villkorslösa kärleken som befriar från skuld och skam och ger oss mod att leva. Så kan vi tillsammans med frukosten idag också ta emot försoningens gåva. 

Det här var Andrum med mig Jani Edström. Ha en bra dag!

Aftonandakt i Yle Vega, 23.6.2020.

Efter mina föräldrars död har jag och mina syskon gått igenom allt vad de lämnat efter sig.

I en låda hittade vi gamla brev, julkort och vykort som mamma sparat och sorterat enligt årtal. Bland breven fanns korrespondens med syskon, vänner och bekanta. En del brev fungerar nästan som en dagbok eller förteckning över allt som hänt efter det senaste brevet. Andra brev innehåller mera av tankar inför framtiden och konkreta planer. 

Efter att ha tagit del av några brev började jag funderade på vad en människa i en given situation väljer att skriva om. Vad är det som gör att vi väljer att lyfta fram en sak och lämna bort en annan? Och den stora frågan, när hade folk tid att skriva brev överhuvudtaget?

Ibland nämns jag och mina syskon i breven. Ibland bara i en mening, nästan litet i förbifarten, ibland blir det en litet längre berättelse inramad i omsorgen om oss. Det här påminner mig om hur viktigt det är att vi handskas varsamt med våra medmänniskor också i våra tankar och attityder.

Ofta tänker vi kanske på arvet från våra föräldrar i form av ägodelar, saker, pengar eller fastigheter. Men hur viktigt är sådant egentligen?

Föräldrarnas brevväxling vittnar om är hur många människor de kunde vara till hjälp för, med vägledning, tröst och uppmuntran. Arvet från dem blir plötsligt mycket större än jag kunnat föreställa mig. Det handlar om osynliga saker, sådant som jag kanske aldrig kommer att få se resultatet av men som ändå finns. Tacksamhet, glädje, omsorg, delade bekymmer, uppmuntran, tröst.

Allt det här är ett arv. Inte bara till oss efterkommande, utan till människor som stod dem nära, som de delade sitt liv med. Någonstans värmer ännu minnet av ett brev. Hos någon finns ännu känslan kvar efter ett trösterikt samtal. Hos en annan har förbönens ord lämnat kvar som ett spår av Gud.

När vi inte längre har varandra finns också det vi redan hunnit glömma gömt i vårt inre. Allt gott som sagts eller gjorts mot oss, det finns som ett lager näringsrik mull i själens djup. Det är därifrån vi kan hämta styrka och tröst under svåra dagar. Det är tillsammans vi blir till, det är tillsammans vi växer och mognar när vi möter omsorg och när får dela med oss av det vi själva fått ta emot.

Jag vill avsluta med några utdrag ur ett brev från en av de mera kända brevskrivarna, Paulus från Tarsus.  Hans brev blev så populära att de kopierades och sammanställdes i en bok. Idag finns de översatta till många språk och läses över hela jorden i många länder och kulturer. Breven innehåller både tidlösa sanningar och hälsningar och konkreta instruktioner till vänner och medarbetare. Så här skriver Paulus till sina vänner i en stad som idag ligger i östra Turkiet.

Från Paulus och från vår broder Timoteus till de heliga i Kolossai. Nåd och frid från Gud, vår fader. Vi tackar alltid Gud var gång vi ber för er, ty vi har hört berättas om er tro på Kristus Jesus och om den kärlek ni hyser till alla de heliga. Epafras, vår käre medarbetare har talat om för oss vilken kärlek som fyller er ande. 

Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom med rot och grund i honom och låt er tacksamhet överflöda. Ha fördrag med varandra. Liksom Herren har förlåtit ska också ni förlåta. Låt Kristi frid bo i era hjärtan. Låt Kristi ord bo hos er. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn.

Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksamhet.

Min medfånge Aristarkus hälsar er, och likaså Markus, Barnabas kusin. Vår käre läkare Lukas hälsar, liksom Demas.

Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus. När mitt brev blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlimgen i Laodikeia och att ni får läsa de brev som de har fått. Här skriver jag Paulus min hälsning med egen hand. Glöm inte mina bojor. Nåd år er alla.

Så skriver en av antikens viktigaste brevskrivare, Paulus från Tarsus, i ett av de brev han lämnade i arv. Brev som vi får ta del av ännu idag till glädje, uppmuntran och tröst. 

Andrum 21.8.2020. Jani Edström.

Veckans ord i Andrum är ansvar.

Det finns en scen i den populära filmen Ensam hemma när familjen just har satt sig på flyget för att fira jullov och mamman börjar fundera på om det är något som de har glömt. Hon vänder sig till sin man som redan sjunkit djupt ner i flygfåtöljen. Nej, det verkar som om allt är ok. Tills mamman utbrister: Kevin! och julsemestern får en ny vändning. De har nämligen glömt att kolla att yngste sonen Kevin är med på flyget.

Enligt många vittnesbörd är det oftast en och samma person i familjen som gör upp listor över vad som ska göras, som kommer ihåg födelsedagar, har koll på maten, som tar hand om tvätten. Samma person som kollar upp vaccinationer och tandläkartider, klädinköp och matinköp, semesterplanering, fixa julklappar och födelsedagspresenter och koordinera besök hos släktingar och vänner. Och en hel del annat.

Att fördela det mentala ansvaret mellan familjemedlemmar är svårt och kan ge upphov till slitningar. Därför behöver vi prata om ansvarstagande och fostra varandra till ansvarsfullhet. Ingen enda person ska behöva belasta sin mentala hårdskiva med sådant som kan fördelas på andra.

Nu gäller ansvarstagande inte bara familjer och enskilda hushåll, utan hela det globala hushållet, mänskligheten.

Kyrkornas ekumeniska ansvarsvecka har under många år varit en årlig påminnelse om det som borde vara dagliga självklarheter. Att vi alla bär ansvar för varandra, för vår jord och vår framtid Men ansvarstagandet kommer inte automatiskt, det är något vi alla måste lära oss och bli påminda om.

Redan på 1990-talet inledde Kyrkornas världsråd ett omfattande arbete kring klimatfrågor tillsammans med internationella forskare. De senaste decennierna har den ekumeniska rörelsen bidragit till insikten om att allt hör ihop och människan är ansvarig för skapelsen både inför Gud och kommande generationer. Ekumenik, betyder hela världen, och kommer från ordet oikos som betyder hushåll. Därifrån härleds också ordet ekonomi och ekologi. I Finland har kyrkornas ekumeniska klimatforum betonat att klimatfrågan är både en moralisk och en pedagogisk utmaning.

Vi kan inte lägga det mentala ansvaret för vår jord enbart på klimatforskare eller aktivister som Greta Thunberg. Vi bär alla ett mentalt ansvar för vår värld och bör också göra beslutsfattarna ansvariga för sina klimatbeslut. Guds skapelse får inte exploateras och utarmas, allt vi gör måste ske i balans med hela ekosystemet.

Mentalt ansvar innebär att vi aldrig kan frigöra oss från att våra handlingar får konsekvenser. Allt vi säger och gör påverkar vår omgivning. Allt vi investerar, köper nytt, återanvänder eller kasserar har betydelse.
Ansvar hör ihop med Den gyllene regeln. Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er ska ni också göra mot dem. Det är en bra utgångspunkt, men vi behöver ta den ett steg vidare och fråga: Vad kan jag göra för dig, hur kan jag göra ditt liv litet lättare?

Frågan kan vi rikta till våra bröder och systrar i andra världsdelar. Deras svar handlar ofta om för oss självklara saker som hälsa och utbildning, men frågar vi mera så får vi lära känna deras drömmar och förväntningar.
Vi kan också rikta frågan till den som bär det mentala ansvaret i familjen, på jobbet, i skolan: Hur kan jag göra ditt liv litet lättare idag?
Vi ber: Gud, ge oss kraft och mod att leva ansvarsfullt, i relation till varandra och din underbara skapelse, vår jord, vårt hem. Amen.

Det här var Andrum med mig Jani Edström. Ha en ansvarsfull dag!