Månad: juli 2020

Andrum i Yle Vega. 10 juli 2020.

God morgon! Veckans Andrum handlar om frid.

Jag vill därför inleda dagens Andrum med att efterlysa internet-fred eller some-frid. Some är en förkortning för sociala medier. Hit hör facebook, twitter, instagram, youtube och många andra plattformar på internet. Det är där människor träffas, utbyter åsikter och uppmuntrar varandra. Men det är också där vi grälar, smutskastar och hatar varandra.

Därför behöver vi tala om frid och fredlighet på sociala medier. Kanske borde vi utlysa en veckas some-fred en gång per år, på samma sätt som Åbo stad utlyser julfred.

Kanske kunde det låta såhär: ”I morgon vill Gud, varder härigenom en allmän internetfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande på sociala medier”.

För några år sedan deltog jag i ett seminarium om näthat och hatretorik. Seminariet hölls på Ständerhuset i Helsingfors och arrangerades av organisationen Religionernas samarbete i Finland – RESA-forumet. En av talarna var president Tarja Halonen. Hon betonade att yttrandefriheten också innebär ansvar och att ingen ska behöva utsättas för näthat på grund av sin hudfärg, härkomst eller religion.

Sedan dess har retoriken på sociala medier hårdnat ytterligare. Numera kan en åsikt eller ett fotografi som inte faller alla i smaken ge upphov till nedsättande kommentarer och personangrepp.

Vad är det som händer när människor går ut på sociala medier? Varför är det så svårt att hålla fingrarna på tangentbordet i styr.

En av mina Facebookvänner skriver om ”uppdämd vrede som väntar på att nå upp till ytan” och som ”finns inom oss alla, vare sig vi vet om det eller inte”.

Det låter som en aktuell definition av synd. Vreden gör att vi går miste om ett verkligt möte, att vi istället för dialog väljer konfrontation.

En finsk journalist berättade en gång om ett personligt möte med en näthatare som förföljt honom under en tid. Det visade sig att den som förtalat och ljugit inte var något monster, utan en helt vanlig medelålders man som låtit känslorna fara iväg på kommentarsfälten sent på kvällarna. Inte hade han menat något illa. Men inte hade han heller tänkt på konsekvenserna av de ord han använt.

Därför ska vi vårda oss om friden på sociala medier och sträva efter fredlighet med dem vi möter på nätet.

Håll fred med varandra säger Bibeln. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och kommer an på er. Var eniga och håll fred, så ska kärlekens och fridens Gud vara med er.

Vi ber

Fridens Gud,
Kom med din frid till våra mötesplatser på sociala medier.
Ge oss Facebookfred. Ge oss twitterfred. 
Hjälp oss att bemöta alla på samma sätt som vi själva vill bli bemötta.
Låt oss föra sakliga och uppbyggande samtal både med kända och okända. Rena oss från förutfattade meningar, fördomar och misstro.
Hjälp oss att skriva tydliga och sakliga inlägg.
När diskussionen blir het, hjälp oss att ta ett steg tillbaka.
När vi känner oss påhoppade och kränkta, hjälp oss att återgälda med saklighet och vänlighet.
När vi upplever oss missförstådda, hjälp oss att lugnt förtydliga vad vi menar.
Låt oss stå upp för det som är rätt, att försvara dem som utsätts för personangrepp.
Låt oss be om förlåtelse när vi varit osakliga.
Och Gud, hjälp oss framför allt att hålla tyst när vi inte längre har något vettigt att komma med. Amen.

Det här var Andrum med mig Jani Edström.
Jag vill önska er alla Guds frid och fredfulla möten på sociala medier.

Mera fruktbart än att diskutera hur mycket vi kan veta om den historiske Jesus är då att samtala om de värderingar som Jesus enligt evangelierna förkunnade och vilken relevans de har för ett gott liv och ett fungerande samhälle.

Att försöka övertyga någon i frågor som har att göra med tro hör till den kristna trons dna. Det är också en rätt som vårt samhälle gett både religioner och ideologier genom lagstadgad religions- och åsiktsfrihet. Till religionsfriheten hör bland annat rätten att be, hålla andakt, samlas till gudstjänst, berätta om sin tro (mission, evangelisation) och att intellektuellt motivera eller försvara tron (apologetik). Bön och gudstjänst har sin givna plats, medan evangelisation och apologetik också förekommer i det offentliga rummet.

En offentlig diskussion fungerar annorlunda än ett personligt samtal. En tidnings insändarspalt kan vara ett fungerande forum för utbyte av åsikter kring tro och åskådningar, men det förutsätter att inläggen inbjuder till dialog och samtal i stället för färdigt formulerade påståenden. I den pågående debatten om Jesus har HBL:s ledarskribent och en del debattörer positionerat sig så tydligt redan från början att dialogen riskerar utebli.

Mera fruktbart än att diskutera hur mycket vi kan veta om den historiske Jesus är då att samtala om de värderingar som Jesus enligt evangelierna förkunnade och vilken relevans de har för ett gott liv och ett fungerande samhälle. Den gyllene regeln om att behandla andra som vi själva vill bli behandlade är fortfarande en god utgångspunkt för samtal om samhällsfrågor och om hur vi förhåller oss till varandra i det dagliga livet. Denna regel finns formulerad i de flesta religioner och fungerar därför som en universell inbjudan till oss att verka för våra medmänniskors bästa oberoende om vi tror på Jesus som revolutionär eller som Guds son, eller bådadera.

Jani Edström, Esbo (HBL. 5.7.2020)

Vad är sanning, frågade Pilatus när han stod inför Jesus. Pilatus hade fått ta emot anklagelserna mot Jesus. Enligt de religiösa ledarna var Jesus en politisk upprorsmakare som förde folket på villovägar. Han påstods ha uppmanat medborgarna att vägra betala skatt till den romerske kejsaren och upphöjt sig själv till kung. Pilatus insåg snart att bakom dessa anklagelser låg religiösa motiv och att han mot sig hade en pöbel som inte lät någon romersk ståthållare stå i vägen för planerna på att döda Jesus.

När så Pilatus möter Jesus personligen märker han att sanningen har flera sidor. Jesus utgör ingen samhällsfara, han är varken kriminell eller upprorsmakare. Pilatus vägrar därför döma Jesus. Istället tvättar han symboliskt skulden av sina händer och överlämnar Jesus till folkmassan som samlats för att se vad han ska göra med Jesus. Pilatus kände till sanningen om Jesus men tog inte konsekvenserna av det. Istället valde han att ta det säkra för det osäkra. Han ville inte riskera bli anmäld till kejsaren för att inte ha tagit itu med en lokal upprorsmakare. Pilatus hade att välja mellan två sanningar. Istället myntade han det alltjämt aktuella, litet agnostiska, uttrycket ”vad är sanning”?

Vad är sanning? Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Måste vi nöja oss med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande? Är sanningen relativ, jag har min sanning och du har din? Hur hanterar vi sanningen, det vi för närvarande vet? Låter vi sanningen och nya insikter påverka oss eller går vi vidare som om inget hänt? Innebär sanning också annat än kunskap baserad på verifierbara fakta? Vad är sanningen om livet? Vad är sant och rätt? Och vad blir konsekvenserna av den sanning vi omfattar och tror på?

Under den senaste tiden har mycket av det som de flesta av oss uppfattar vara sant börjat ifrågasättas. Förr handlade det mest om mindre grupper och slutna sällskap som samlades kring olika former av konspirationsteorier och alternativa sanningar. Idag märks liknande fenomen på en global skala och sprids via internet och sociala medier. Den här utvecklingen är förödande för sakliga diskussioner och riskerar till och med hota familje- och vänskapsrelationer. Diskussionerna kring Brexit var ett exempel på detta. Plötsligt blev synen på huruvida UK skulle gå ut ur EU eller stanna kvar en fråga som splittrade folk. I bakgrunden fanns en stark manipulation av fakta, halvsanningar och direkta lögner, allt för att skapa osäkerhet, splittra folk och väljare. 

Sanningsförnekelse har alltid funnits. Holocaustförnekarna fortsätter misskreditera det vi historiskt vet om förintelsen av judar, romer, homosexuella och människor med mentala funktionsnedsättningar i Nazityskland på 1940-talet. Förnekandet av dessa massmord bli svårare att motstå den dag det inte längre finns överlevare från koncentrationslägren. Därför är det viktigt att informera om de fruktansvärda som hänt så att liknande saker inte kan hända igen. Sanningen kanske kan förhindra att ondskan upprepas. 

En komponent i sanningsförnekelse är ifrågasättandet. Ifrågasättande skapar osäkerhet och osäkerheten gör att många glömmer allt de lärt sig om källkritik och mediekritik. Etablerade nyhetsmedier ifrågasätts numera ofta och anklagas för att gå statens eller makthavarnas ärenden. Istället växer alternativa medier och börjar själva så småningom gå makthavarnas ärenden. Så har det gått i USA där Fox News numera är en av de mest sedda kabel tv-kanalerna. Istället för saklighet är det ifrågasättande och skapandet och upprätthållandet av alternativa sanningar som dominerar Fox News. Kanalen ger sitt oförblommerade stöd till den sittande presidenten som från början beskyllt etablerade medier för att rapportera falska nyheter, fake news. Vad ska man tro på? Är man osäker kan alltid fråga sig vem som blir rik på detta och fråga vems intressen desinformationen tjänar.  

Ofta är det stora teman som utsätts för ifrågasättande och sanningsförnekande. En del grupper som ”flat-earthers”, de som förnekar att jorden är rund (jo, sådana finns faktiskt), kan vi åtminstone ännu avfärda som randfenomen. Andra grupper har vuxit sig starkare och deras åsikter påverkar hela jordens framtid. Vaccinmotståndare utsår tvivel om vaccinets effektivitet och riskerar samtidigt både sin och andras hälsa. När resultaten från FN:s klimatpanel IPCC och i förlängningen klimatuppvärmningen ifrågasätts handlar det inte bara individer utan om hela jordens framtid.

Coronapandemin har ytterliga spätt på ifrågasättandet. Nya konspirationsteorier föds. Trollfabrikerna sprider sina egna virus snabbare än vi kan säga Covid-19. Nya ”fakta” om viruset sprids hela tiden. Det gäller virusets ursprung, hur vi bäst kan motarbeta det, till påståenden om att det inte existerar något virus alls, det är bara en konspiration. I skrivande stund har det nya 5G-nätet kopplats ihop med pandemin. Huruvida den anlagda branden i en byggnad intill en mast för teletrafik i Lövö i Pedersöre den 19 april har något med detta att göra återstår att se.

Wikipedia definierar vetenskap som produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge).

Kunskap och vetande går framåt. Sanningen som vi känner den idag bygger på kunskap vi hade tidigare, sådant vi inte längre anser vara sant då det senare kommit fram ny kunskap. I den meningen är sanningen relativ, men inte desto mindre sann, eftersom vi rättar våra liv efter det vi känner till. En gång var solen gud och människor tillbad den, idag är solen inte gud, men fortfarande den himlakropp som bestämmer livets kretslopp på jorden.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Det som är sant är det vi vet idag. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på ett område betyder det inte att all klimatforskning är värdelös eller osann. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att all vaccination är av ondo. Att evolutionen inte finns beskriven i Bibelns skapelseberättelse innebär inget ifrågasättande varken av Bibeln eller naturvetenskapen.

Bibeln talar om Gud som skapare av himmel och jord. Gud är den som ordnar upp i kaoset så att det blir ordning (kosmos). Människan blir till genom Skaparens andedräkt, bandet mellan människa och Gud finns där redan från början. Allt är gott. Livet bygger på tillit och förtroende mellan Skaparen och det skapade. Bibelns skapelseberättelse är främst teologi. En tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. Edens trädgård blir en bild för templet där Gud är närvarande, där folket en gång kunde tillbe sin Gud. Men något gick fel, något brast, och nu är de förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge.

Ur en kristen synvinkel utforskar naturvetenskapen skapelsens mysterier. Naturvetenskapen kan eller ska varken förneka eller bejaka Gud. Den rör sig på ett annat plan.Regelbundet publiceras uppdateringar i vår kunskap om världen, allt från det minsta, som kvantfysik, till det största, som galaxer och solsystem. Också kunskapen om oss själva går framåt. Babyn är inget oskrivet blad, vi formas hela tiden från moderlivet till det sista andetaget, inte minst i relationer med varandra. Frågan är inte vad vi inte vet, utan snarare vad gör vi med den kunskap vi redan besitter. Hur tolkar vi vår kunskap, vad blir konsekvenserna av det vi vet? För många kan förundran över skapelsens mångfald stärka vår tro på Skaparen. Tolkningen av det vi ser och vet kan leda till tro på Gud.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt, inte med dolda agendor. Att leva sant är motsatsen till att söka oss till konspirationsteorier. Att leva sant är erkänna att vi inte vet eller kan veta allt utan att hela tiden misstänkliggöra det vi inte vet. Att leva sant är att försöka ta reda på så mycket vi kan om olika fenomen, men samtidigt erkänna våra begränsningar. För att kunna leva sant bör vi låta Jesus Kristus som är sanningen fylla våra hjärtan och sinnen med sin heliga Ande. Anden hjälper oss att tillsammans urskilja rätt från fel, sant från falskt. Anden vill hjälpa oss att leva tryggt och tillitsfullt befriade från rädsla och ångest inför det vi inte vet. Att leva med osäkerheten utgör då inte längre något hot, eftersom vi har vår trygghet hos Gud, Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Jani Edström

Texten publicerad i Kummin och MST.

I sin krönika (HBL 10.6) visar Torsten Fagerholm vart en osund och förvriden bibeltolkning leder när den drivs till sin spets och sätts i händerna på ledande politiker. Det vi ser hos USA:s president Donald Trump är resultatet av en lång politisk process, som har återverkningar i många andra länder.    

I boken The Power Worshippers beskriver journalisten Katherine Stewart hur en liten grupp kristna nationalister i slutet av 1970-talet beslöt samla det evangelikala kyrkliga fältet kring abortfrågan. Det kortsiktiga syftet var att trygga den statliga finansieringen till rasistiska (endast för vita) utbildningsanstalter. På längre sikt ville man få de troende att rösta fram konservativa politiker till olika institutioner på alla nivåer i samhället som kunde stå upp för så kallade bibliska familjevärderingar. I praktiken innebar detta att motverka jämställdhet och kvinnors reproduktiva rättigheter, ”liberal propaganda” och samhällelig mångfald. Stewart visar hur de teologiska och ideologiska rötterna går tillbaka till den tid då kristna slavägare kunde hänvisa till Bibeln och skapelseordningen.

Idag består den evangelikala rörelsen både av vita, svarta och latinos. Bland dem finns många som tror att de sprider Guds rike genom att rösta i enlighet med de kristna nationalisternas agenda. Argument som ”Vad är viktigare, att rädda ofödda barns liv eller att kämpa för minimilön?” biter på ofta på dem som vågar ifrågasätta.

Till finansiärerna av detta förment kristna, politiska program hör många superrika familjer och släkter.  Därför är det inte överraskande att rörelsen betonar pengar och ekonomi. Man menar att Bibeln motsätter sig progressiv beskattning, kapitalskatt och minimilön. Gud sägs förespråka låga skatter för de rika, men endast minimala rättigheter för vanlig arbetskraft. Klimatåtgärder, reglering av affärsverksamhet, finansiering av social trygghet med skattemedel är ”obibliskt” och strider mot ”den bibliska modellen”. En av dem som förkunnar detta evangelium för de rika är Vita husets egen bibellärare Ralph Drollinger. 

Trots att en relativt liten grupp kristna nationalister lyckats påverka den politiska agendan i dagens USA finns det många progressiva kyrkor och rörelser, också bland de evangelikala, som står upp för andra värderingar. Afroamerikanska kristna ledare som Al Sharpton blir samlande röster för mångas missnöje och förhoppningar om ett samhälle fritt från rasism och orättvisor.

I likhet med de tidiga kyrkofäder, anabaptister, Leo Tolstoy och Martin Luther King Jr. läser de Jesu budskap, inte minst bergspredikan, som en uppmaning till personligt ansvar och solidaritet med de utsatta. Konsekvenserna av en sådan bibeltolkning syns i kyrkornas arbete bland marginaliserade i USA:s innerstäder och i församlingarnas mathjälpsarbete här hemma.

Jani Edström
Pastor, Helsingfors baptistförsamling

Andrum 19 juni 2020. Jani Edström

”Hur blir man glad?” Frågan var ärligt ställd. Sjuåringen hade suttit tyst vid köksbordet och funderat för sig själv en lång stund. Mjölkglaset var halvt urdrucket och smörgåsen var orörd. ”Min kompis är alltid glad. Så vill jag också vara.”

Ja, hur blir man glad. Och vad är glädje egentligen?

Hur ska man förklara glädje? Att det inte finns någon glädjeknapp att trycka på när livet suger. Att glädje är mer än en övergående känsla. Att glädje är mera ett sätt att förhålla sig till livet. Att livet kan vara gott trots att man inte skrattar och ler hela tiden.

Men glädje och skratt ska inte underskattas.

He made me laugh (Han fick mig att skratta) förklarar den vackra brunetten på filmduken när hon berättar varför hon föll för sin hjälte.

Ett gott skratt förlänger livet läste jag i de gamla numren av tidskriften Det Bästa under min barndoms somrar ute på sommarstugan. Och ibland kändes det just så när jag satt och fnittrade över ett lyckat skämt. Varmt och behagligt i maggropen. Litet mera liv.

Humor i helgade hyddor var en populär liten skämtbok med roliga berättelser från livet i kyrka och församling. Glädje och humor är underskattat, också i kyrkan.

Kanske är glädje något som infinner sig när vi minst anar det. Som en biprodukt till livet. Som honung. Jag tänker på arbetsglädje, nöjet att dela gemenskapen inför en gemensam uppgift. Eller den glädje som uppstår när någon sett och hört mig, som uppmuntrat efter ett misslyckande eller visat vägen när jag kört vilse.

Jag har mött människor som jag uppfattar som glada människor. De flyttar fokus till det goda i andra, de ser möjligheterna, låter sig inte nedslås av livets begräsningar. De är varken blåögda eller naiva, men de drivs av en varm glädje som smittar av sig. Sån vill jag också vara.

Mitt livs glada människor ler inte och skrattar hela tiden. Men de får mig att bli mera harmonisk och le ibland.

Glädje är en av de så kallade Andens frukter i Bibeln. En frukt behöver tid, sol, värme, näring för att bli till. På liknande sätt är glädje resultatet av en lång process. En process som börjar när vi ger upp sökandet efter omedelbar behovstillfredsställelse och istället låter den livgivande Anden leda oss. Här får vi följa med strömmen, Andens flyt, det nyskapande livets ström. På den resan är stöter på glädje i någon form, förr eller senare.

Glädjen kommer inte ensam. Den hör ihop med Andens övriga frukter som kärlek, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Trons glädje bottnar i tillit. En djup förtröstan på att livet bär, att Livets Gud inte överger. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus.   

Nu har sjuåringen vid köksbordet funderat klart. Åtminstone för den här gången. ”Nu vet jag hur det är. Jag är inte alltid glad men jag känner mig nöjd, i alla fall för det mesta. Det är väl också att vara glad?”

Det här är Andrum med mig, Jani Edström.  

Som avslutning hör vi Mavis Staples och Aretha Franklin sjunga: Oh, happy day, when Jesus washed my sins away.

NÅD. Andrum med Jani Edström. Fredag 29.5.2020, kl. 18.

Gomorron! Idag ska vi fortsätta tala om veckans tema-ord nåd.

Förunderlig nåd, vilket skönt ljud, som räddade en usling som jag.
En gång var jag förlorad, nu är jag återfunnen.
Jag var blind, men nu kan jag se.

Efter mitt halvslarviga försök att göra en bokstavstrogen översättning av den kända gospelhymnen Amazing Grace står det helt klart för mig att nåden inte är ljudlös. How sweet the sound. Vilket vackert ljud. Nåden hörs på olika sätt om vi ska tro på orden i den här gamla hymnen.

Hur låter då nåden? Hurdan klangfärg har den?

För några veckor sedan bröts tystnaden på skolgården invid huset där jag bor. Skoleleverna var tillbaka. Småvilda glädjerop hördes från fotbollsplanen hela dagen. Det kändes som ljud av nåd.

Utanför fönstret hyr ett par ljudliga talgoxar den blå fågelholken. Fåglarna, deras sång och bestyr påminner om att sommaren är på väg. Att hoppet återvänder. Det är också en sorts nåd.

Nyligen lyssnade jag till ett ljudspår från en nygravid mage. Helt färska, men stadiga, hjärtljud som avslöjade att en ny människa håller på att formas. Det är nåd.
Samtidigt sitter en kvinna vid sin mammas dödsbädd och sjunger för mamman när mamman slutar andas. En sång om nåd och förtröstan. Mamman har äntligen fått sin önskan uppfylld. Att få flytta hem till Gud. Det är nåd.

Författaren till sången Amazing Grace, John Newton, var en före detta slavskeppare som under en resa från Västafrika till Nordamerika råkade han i sjönöd. ”Gud”, bad han, ”om du tar mig helskinnad härifrån, så lovar jag att bli präst.” För Newton blev ljudet av en förödande storm en nåd som gav hans liv en ny inriktning.

Nåden har många olika klangfärger och oupptäckta nyanser.
Nåd är att vi fått liv, att vi lever, rör oss och är till i Gud.
Nåd är att Gud redan från början vill oss allt gott.
Nåd är att vi, när livet inte blev det vi trodde och hoppades, kan hitta nya sätt att leva.
Nåd är när en grupp anonyma missbrukare sätter sitt hopp till en kraft utanför sig själva och vågar ta det första steget.

Nåd är prasslet av vita plastkassar som fyllda med mat delas ut av tiotals frivilliga till hundratals behövande när pengarna inte räcker till att fylla kylskåpet.
Nåd är ljudet av människor som sjunger om fred och frihet.
Nåd är när ljudet av brunnsborren tonar ut, och när hela byn dansar av glädje över tillgången till friskt och levande vatten.

Varje gång vi sträcker ut en hand för att hjälpa någon blir vi en del av nådens symfoni. Våra liv blir då en del av den stora orkestern, mänskligheten, som kallats att göra gott.

Att skapa och lyssna till nådens ljud är något vi kan göra varje dag.
Det här är Andrum med Jani Edström. Jag önskar dig en dag full av nåd.

Vi lyssnar till Aretha Franklin i sången Amazing Grace: ”Aretha: Amazing Grace, how sweet the sound…”