Att samla skatter

Luk. 12:13-21
Någon i hopen sade till Jesus: ”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” Han svarade: ”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Och han sade till dem: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

****

Evangelietexten berättar om hur en man kommer till Jesus för att få Jesus att uppmana hans bror att dela med sig av arvet. Tydligen hade brodern lagt beslag på sådant som också den andra brodern hade rätt till. Han kände sig överkörd, besviken och orättvist behandlad och ville att Jesus skulle använda sin auktoritet för att skapa rättvisa. Men Jesus var inte intresserad. Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er? Istället ser han något annat. Något som för den här mannen är minst lika farligt som att bli orättvist behandlad, nämligen habegär. Önskan att ha mer än det vi har, ofta på andras bekostnad. Och så säger Jesus, att en människas liv beror inte på ett överflöd av ägodelar.

Nog är det märkligt. Under alla år som jag ställts inför söndagens predikotexter, kommer det hela tiden emot texter som talar om hur Bibeln uppmanar oss att leva rättfärdigt och rättvist, att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, att inte drabbas av habegär, att inte utnyttja andra för våra egna syften, att stå upp för dem som har det svårt, att vara generösa och dela med oss, att vi inte ska samla skatter på jorden.

Ibland, och här får ni hjälpa mig att fundera vidare, undrar jag om Jesus budskap genom kyrkans historia medvetet eller omedvetet fördunklats. Att det konkreta jordiska perspektivet tvingats ge vika för ett mera abstrakt himmelskt perspektiv. Att det konkreta ordet ”skulder” ersatts av det mera abstrakta ordet ”synder”. Att det blivit viktigare att ”komma till himlen” än att leva som Jesu efterföljare på jorden. Att det ibland ansetts vara en värre synd att svära än att behandla andra illa.

Naturligtvis behöver vi flera perspektiv på vad det är att följa Jesus och leva ett rättfärdigt och gott liv. Men ibland, och det här gör ont att säga, ibland har jag börjat tvivla på att en personlig tro på Jesus Kristus automatiskt skulle leda till att vi följer Jesu undervisning om att inte ha begär efter mera. Det räcker med att jag gör litet självanalys.

Jag tror att Paulus är något på spåret i den text vi läste ur Andra korinterbrevet. När Paulus berömmer sina vänner i församlingarna i Makedonien gör han det inte på korinternas bekostnad. Det finns väl inget värre än att bli jämförd med andra och höra att de andra är bättre. Istället säger han att makedonierna har fått en nådegåva av Gud, generositetens nådegåva. Trots att de inte har mer att dela med sig av än korinterna, kanske till och med mindre, har de gett av det lilla de har med stor entusiasm och glädje. Inte bara efter sin förmåga har de gett, utan över sin förmåga. Först överlät de sig själva åt Herren, sedan överlät de sina gåvor åt Paulus. 

I de kristna väckelsetraditioner jag känner bäst har vi ofta uppmanats att sträva efter andliga nådegåvor. I 1 Kor 12 läser vi om att de troende kan få ord av vishet, ord av kunskap, tro, gåvor att bota sjuka, gåvan att utföra kraftgärningar, gåvan att profetera, gåvan att skilja mellan andar, gåvan att tala olika slags tungomål eller gåvan att uttyda tungomål. Allt det här är viktigt för att församlingen ska kunna bli det som Gud vill. Men det här är ingen komplett lista över det som Gud har i beredskap åt församlingen.

Därför kompletterar Paulus här i Andra Korinterbrevet med att tala om givandets, generositetens och frikostighetens nådegåva:  Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett.

Paulus konstaterar att Korinterna har så mycket gott. De har tron, de kan presentera evangeliet, de har kunskap om de andliga sanningarna, de är hängivna och de har kärlek. Men liksom den unga rika mannen som kom till Jesus och frågade vad kan han ännu göra förutom att hålla buden, så uppmanar Paulus korinterna att vara generösa. Han vill inte skuldbelägga dem och säger, det här är ingen befallning, men han vill uppmuntra dem. Han vill pröva äktheten i deras kärlek och låta dem utmanas av makedoniernas givmildhet. ”Se till att också ni ger överflödande prov på denna nådegåva.

Och så förankrar Paulus detta i Jesus själv. ”Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.”

****

Att skifta arvet efter sina föräldrar är inte alltid lätt. För många kan det till och med bli traumatiskt eller till och leda till gräl mellan syskonen. Vem får vad? Inte alltid så lätt att vara generös ifall flera syskon vill ha samma sak.

För tre år sedan dog min pappa. Han blev 90 år. Mamma gick bort långt tidigare. Hon blev 69. Men det var först efter pappas död som jag och mina syskon på riktigt började gå igenom det som våra föräldrar lämnat efter sig.

En hel del möbler, böcker, husgeråd och annat hade vi redan tidigare gett bort, omplacerat eller låtit gå till återvinning. Något har vi också behållit, både sådant som går att använda och saker som är förknippade med minnen och känslor.

Men den här gången gällde det brev, julkort och vykort som mamma sparat och sorterat enligt årtal. Och det är kanske först nu, många år efteråt, som jag börjar inse vad mina föräldrar lämnade efter sig.

Bland breven fanns korrespondens med syskon, vänner och bekanta. En del brev fungerar nästan som en dagbok eller förteckning över allt som hänt efter det senaste brevet. Andra brev innehåller mera av tankar inför framtiden och konkreta planer. 

Efter att ha tagit del av några brev började jag funderade på vad en människa i en given situation väljer att skriva om. Vad är det som gör att vi väljer att lyfta fram en sak och lämna bort en annan? Varför skriver någon mera till en person och kanske inte alls till någon annan? Och den stora frågan, när hade folk tid att skriva brev överhuvudtaget?

En sak som slår mig är att jag och mina syskon nämns i breven. Ibland bara i en mening, nästa litet i förbifarten, ibland blir det en litet längre berättelse. Det känns nästan litet skrämmande att veta att mamma talat om mig med andra, att jag förekommer i andras tankar och berättelser utan att veta om det.

Samtidigt finns många släktingar, vänner och bekanta finns i mina egna tankar och böner utan att de alltid vet om det. Den här insikten påminner mig om hur viktigt det är att vi handskas varsamt med våra medmänniskor också i våra tankar och attityder. Också när de vi tänker på inte själva är medvetna om att vi tänker på dem.  

Ofta tänker vi kanske på arvet från våra föräldrar i form av ägodelar, saker, pengar eller fastigheter. Men hur viktigt är sådant egentligen? Hur mycket kan vi påverka våra medmänniskor tillgångar eller aktier?

Det som mina föräldrars brevväxling vittnar om är hur många människor de kunde vara till hjälp för, med vägledning, tröst och uppmuntran. Arvet från mina föräldrar blir plötsligt mycket större än jag kunnat föreställa mig. Det handlar om osynliga saker, sådant som jag kanske aldrig kommer att få se resultatet av men som ändå finns. Tacksamhet, glädje, omsorg, delade bekymmer, uppmuntran, tröst.

Allt det här är sådant som mina föräldrar gett i arv. Inte bara till oss efterkommande, utan till människor som stod dem nära, som de delade sitt liv med. Någonstans värmer ännu minnet av ett brev. Hos någon finns ännu känslan kvar efter ett trösterikt samtal. Hos en annan har förbönens ord lämnat kvar som ett spår av Gud.

När vi inte längre har varandra finns också det vi redan hunnit glömma gömt i vårt inre. Allt gott som sagts eller gjorts mot oss, det finns som ett lager näringsrik mull i själens djup. Det är därifrån vi kan hämta styrka och tröst under svåra dagar. Det är tillsammans vi blir till, det är tillsammans vi växer och mognar när vi möter omsorg och när får dela med oss av det vi själva fått ta emot.

Låt oss tillsammans be Gud om generositetens nådegåva. Amen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *