Månad: juni 2020

Luk. 12:13-21
Någon i hopen sade till Jesus: ”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” Han svarade: ”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Och han sade till dem: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

****

Evangelietexten berättar om hur en man kommer till Jesus för att få Jesus att uppmana hans bror att dela med sig av arvet. Tydligen hade brodern lagt beslag på sådant som också den andra brodern hade rätt till. Han kände sig överkörd, besviken och orättvist behandlad och ville att Jesus skulle använda sin auktoritet för att skapa rättvisa. Men Jesus var inte intresserad. Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er? Istället ser han något annat. Något som för den här mannen är minst lika farligt som att bli orättvist behandlad, nämligen habegär. Önskan att ha mer än det vi har, ofta på andras bekostnad. Och så säger Jesus, att en människas liv beror inte på ett överflöd av ägodelar.

Nog är det märkligt. Under alla år som jag ställts inför söndagens predikotexter, kommer det hela tiden emot texter som talar om hur Bibeln uppmanar oss att leva rättfärdigt och rättvist, att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, att inte drabbas av habegär, att inte utnyttja andra för våra egna syften, att stå upp för dem som har det svårt, att vara generösa och dela med oss, att vi inte ska samla skatter på jorden.

Ibland, och här får ni hjälpa mig att fundera vidare, undrar jag om Jesus budskap genom kyrkans historia medvetet eller omedvetet fördunklats. Att det konkreta jordiska perspektivet tvingats ge vika för ett mera abstrakt himmelskt perspektiv. Att det konkreta ordet ”skulder” ersatts av det mera abstrakta ordet ”synder”. Att det blivit viktigare att ”komma till himlen” än att leva som Jesu efterföljare på jorden. Att det ibland ansetts vara en värre synd att svära än att behandla andra illa.

Naturligtvis behöver vi flera perspektiv på vad det är att följa Jesus och leva ett rättfärdigt och gott liv. Men ibland, och det här gör ont att säga, ibland har jag börjat tvivla på att en personlig tro på Jesus Kristus automatiskt skulle leda till att vi följer Jesu undervisning om att inte ha begär efter mera. Det räcker med att jag gör litet självanalys.

Jag tror att Paulus är något på spåret i den text vi läste ur Andra korinterbrevet. När Paulus berömmer sina vänner i församlingarna i Makedonien gör han det inte på korinternas bekostnad. Det finns väl inget värre än att bli jämförd med andra och höra att de andra är bättre. Istället säger han att makedonierna har fått en nådegåva av Gud, generositetens nådegåva. Trots att de inte har mer att dela med sig av än korinterna, kanske till och med mindre, har de gett av det lilla de har med stor entusiasm och glädje. Inte bara efter sin förmåga har de gett, utan över sin förmåga. Först överlät de sig själva åt Herren, sedan överlät de sina gåvor åt Paulus. 

I de kristna väckelsetraditioner jag känner bäst har vi ofta uppmanats att sträva efter andliga nådegåvor. I 1 Kor 12 läser vi om att de troende kan få ord av vishet, ord av kunskap, tro, gåvor att bota sjuka, gåvan att utföra kraftgärningar, gåvan att profetera, gåvan att skilja mellan andar, gåvan att tala olika slags tungomål eller gåvan att uttyda tungomål. Allt det här är viktigt för att församlingen ska kunna bli det som Gud vill. Men det här är ingen komplett lista över det som Gud har i beredskap åt församlingen.

Därför kompletterar Paulus här i Andra Korinterbrevet med att tala om givandets, generositetens och frikostighetens nådegåva:  Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett.

Paulus konstaterar att Korinterna har så mycket gott. De har tron, de kan presentera evangeliet, de har kunskap om de andliga sanningarna, de är hängivna och de har kärlek. Men liksom den unga rika mannen som kom till Jesus och frågade vad kan han ännu göra förutom att hålla buden, så uppmanar Paulus korinterna att vara generösa. Han vill inte skuldbelägga dem och säger, det här är ingen befallning, men han vill uppmuntra dem. Han vill pröva äktheten i deras kärlek och låta dem utmanas av makedoniernas givmildhet. ”Se till att också ni ger överflödande prov på denna nådegåva.

Och så förankrar Paulus detta i Jesus själv. ”Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.”

****

Att skifta arvet efter sina föräldrar är inte alltid lätt. För många kan det till och med bli traumatiskt eller till och leda till gräl mellan syskonen. Vem får vad? Inte alltid så lätt att vara generös ifall flera syskon vill ha samma sak.

För tre år sedan dog min pappa. Han blev 90 år. Mamma gick bort långt tidigare. Hon blev 69. Men det var först efter pappas död som jag och mina syskon på riktigt började gå igenom det som våra föräldrar lämnat efter sig.

En hel del möbler, böcker, husgeråd och annat hade vi redan tidigare gett bort, omplacerat eller låtit gå till återvinning. Något har vi också behållit, både sådant som går att använda och saker som är förknippade med minnen och känslor.

Men den här gången gällde det brev, julkort och vykort som mamma sparat och sorterat enligt årtal. Och det är kanske först nu, många år efteråt, som jag börjar inse vad mina föräldrar lämnade efter sig.

Bland breven fanns korrespondens med syskon, vänner och bekanta. En del brev fungerar nästan som en dagbok eller förteckning över allt som hänt efter det senaste brevet. Andra brev innehåller mera av tankar inför framtiden och konkreta planer. 

Efter att ha tagit del av några brev började jag funderade på vad en människa i en given situation väljer att skriva om. Vad är det som gör att vi väljer att lyfta fram en sak och lämna bort en annan? Varför skriver någon mera till en person och kanske inte alls till någon annan? Och den stora frågan, när hade folk tid att skriva brev överhuvudtaget?

En sak som slår mig är att jag och mina syskon nämns i breven. Ibland bara i en mening, nästa litet i förbifarten, ibland blir det en litet längre berättelse. Det känns nästan litet skrämmande att veta att mamma talat om mig med andra, att jag förekommer i andras tankar och berättelser utan att veta om det.

Samtidigt finns många släktingar, vänner och bekanta finns i mina egna tankar och böner utan att de alltid vet om det. Den här insikten påminner mig om hur viktigt det är att vi handskas varsamt med våra medmänniskor också i våra tankar och attityder. Också när de vi tänker på inte själva är medvetna om att vi tänker på dem.  

Ofta tänker vi kanske på arvet från våra föräldrar i form av ägodelar, saker, pengar eller fastigheter. Men hur viktigt är sådant egentligen? Hur mycket kan vi påverka våra medmänniskor tillgångar eller aktier?

Det som mina föräldrars brevväxling vittnar om är hur många människor de kunde vara till hjälp för, med vägledning, tröst och uppmuntran. Arvet från mina föräldrar blir plötsligt mycket större än jag kunnat föreställa mig. Det handlar om osynliga saker, sådant som jag kanske aldrig kommer att få se resultatet av men som ändå finns. Tacksamhet, glädje, omsorg, delade bekymmer, uppmuntran, tröst.

Allt det här är sådant som mina föräldrar gett i arv. Inte bara till oss efterkommande, utan till människor som stod dem nära, som de delade sitt liv med. Någonstans värmer ännu minnet av ett brev. Hos någon finns ännu känslan kvar efter ett trösterikt samtal. Hos en annan har förbönens ord lämnat kvar som ett spår av Gud.

När vi inte längre har varandra finns också det vi redan hunnit glömma gömt i vårt inre. Allt gott som sagts eller gjorts mot oss, det finns som ett lager näringsrik mull i själens djup. Det är därifrån vi kan hämta styrka och tröst under svåra dagar. Det är tillsammans vi blir till, det är tillsammans vi växer och mognar när vi möter omsorg och när får dela med oss av det vi själva fått ta emot.

Låt oss tillsammans be Gud om generositetens nådegåva. Amen.

Vasabladet 9.6.2020

När president Donald Trump eskorterad av tiotals poliser för en dryg vecka sedan begav sig ut från Vita huset och tågade fram till St Johns Church poserande med en svart bibel var det en viktig symbolhandling. Att det skedde mitt under de intensiva protesterna mot det brutala polisvåldet på afroamerikanska män var kanske mer en tillfällighet än en långt i förväg planerad handling. Det visar i alla fall hur skicklig presidenten är att också utan ord tala till sina anhängare.

Fotosessionen utanför St John’s Church är ännu ett exempel på presidentens brist på respekt för det som många håller heligt. ”De förvandlade en helig plats till en krigsskådeplats”, sade kyrkoherden i grannförsamlingen, pastor Gini Gerbasi. Många troende har dock uttryckt sitt stöd för presidentens tilltag, medan lika många tagit kraftigt avstånd. Det visar klart hur delade USA:s kristna är inför den sittande presidenten.

Nu skulle det här bara vara ännu en dramatisk utrikespolitisk nyhet om det inte vore så att det som sker i USA just nu har återverkningar på resten av världen, inte minst bland troende kristna. President Trump verkar nämligen ha ett starkt stöd bland många frikyrkliga och väckelsekristna också i vårt land.

Under min uppväxt deltog jag i många sommarläger. På väggen framme i lägergården fanns bilden av en jordglob med texten Jesus Kristus – världens hopp. Tanken att en människa eller politisk ideologi skulle kunna rädda världen fanns inte.

Under studietiden i USA på 1980-talet såg jag emellertid hur en kristet färgad politisk rörelse började växa fram, Moral Majority, ledd av pastor Jerry Falwell. Det som då ännu verkade vara en marginell rörelse har idag förgrenat sig och blivit en del av det kyrkligt-politiska etablissemanget.

Mycket har skrivits om politiseringen av den evangelikala rörelsen i USA. En färsk bok, The Power Worshippers, lyfter fram hur kristna ledare tidigt valde att politisera sitt budskap. För att kunna samla hela det evangelikala fältet valde man abortfrågan som den minsta gemensamma nämnaren. Helt riktigt räknade man ut att de flesta troende skulle kunna enas kring omsorgen om det ofödda barnet.

Så har man fortsatt lyfta in andra frågor på den politiska agendan maskerade som kristna värderingar eller family values. När den kristna tron på detta sätt kokas ned till några få stridsfrågor, blir tron närmast ett hån mot den rörelse som Jesus från Nasaret startade.

President Trump har medverkat till att nationalism, främlingsfientlighet och islamofobi fått allt större utrymme bland evangelikala kristna. Jag känner därför alltför väl igen mig i en av mina Facebookvänners kommentar nyligen där han säger sig vara beklämd, sorgsen och litet skamsen över att den kristendomstradition utanför Norden som starkast har influerat hans egen uppväxt, människosyn och moral, verkar ha urartat till ett närmast antidemokratiskt verktyg.

Som baptistpastor och ekumeniskt aktiv har jag sett mig som en del av en progressiv evangelikal kristenhet där Jesu budskap om frälsning, fred, försoning och rättvisa varit vägvisande. Jag har formats av kristen mission och samhällsengagemang och arbetat med frikyrkligt utvecklingssamarbete som främjat människors rätt till ett värdigt liv. De värderingar som Trump och hans stödtrupper uttrycker rimmar därför illa med de värderingar jag själv håller högt och lärt känna som kristna.    

Åsikterna kring president Trump och det han säger sig stå för håller på att leda till polarisering också hos oss. Det här är beklagligt, inte minst i ljuset av kyrkan som trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap. Utvecklingen kan på sikt äventyra både inomkyrkligt och mellankyrkligt samarbete i vårt eget land.

Vi behöver dock inte svälja främlingsfientlighet och polarisering i religionens namn. Istället kan vi tillsammans reflektera över vilket uppdrag Jesus Kristus, Guds son och världens hopp, kallar sina efterföljare till idag.

Jani Edström
Pastor, Finlands svenska baptistsamfund

Joh. 15:1-10 Jesus säger:
”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.”

Dagens predikan har jag kallat ”Ett plus ett plus ett är lika med ETT eller Kan kristna inte räkna?

Det handlar naturligtvis om något av det viktigaste i vår tro: Tron på en Gud, uppenbarad i tre personer. Vi kallar Gud för Fader, Son, Ande eller sett till de tre personernas verk eller uppgift: Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Läran om treenigheten finns inte explicit i Bibeln. Däremot finns det många antydningar till att Fadern, Sonen och Anden hör ihop. Jesus säger ju: Jag och fadern är ett, vilket kyrkan tolkar som att han identifierar sig själv med Gud.
Jesus säger också till sina lärjungar: Jag ska sända er Hjälparen den heliga Anden som ska påminna er om allt vad jag har sagt er. Så redan Jesus knyter personerna i Gud till sig. Fadern, Sonen och Anden hör ihop.

Redan i Gamla testamentet finns antydan till Gud som tre personer. Vi känner kanske till berättelsen om Abraham och Sara som fick gäster. Tre män kommer på besök. Abraham och Sara som är barnlösa, berättar om sin sorg över att inte få barn, inte ha någon arvinge. Men de tre gästerna lovar att Sara ska ha en son när de kommer på besök nästa gång. Sara kan inte låta bli att le, kanske litet ironiskt: Jo, just så, som om de skulle veta, hur vi har försökt att få barn. Det här besöket finns avbildat på den ryske konstnären Andrej Rubleevs klassiska ikon.

Treenighetsläran är inte matematik, utan symbolik, den är inte naturvetenskap, utan teologi. Den är inte något vi kan förstå full ut, därför blir den konst. Och därför är Gud, den treenige, ett mysterium som vi aldrig kan utforska eller förstå helt och fullt. Det är något vi som kristna, liksom Job, måste lära oss.

Vi kan aldrig förstå, men vi kan få möta Gud.

Treenighetsläran är den kristna kyrkans tal om Gud, en Gud som vi inte kan fatta, men som vi kan se spåren av och som vi kan ha en relation till.

Vi kan försöka förklara Gud, tre i en, på olika sätt.

Ta solen till exempel, som ger energi, värme och ljus. Tre egenskaper, samma sol. En sol, tre egenskaper. Eller ta ett träd. Vi har stammen, rotsystemet och grenverket. Eller H20 som uppträder som vatten, is och ånga.

Eller varför inte ett exempel ur musiken. Treklangen. Vi hör en grundton, en ters och en kvint. Tre toner, ett ackord. Triangeln är också en gammal symbol för en treenig Gud. Tre hörn, med lika långa sidor.

Vi tror alltså på en Gud, som uppenbarat sig som Fader, Son och Ande. I Johannes evangelium beskrivs Sonen som Ordet, det som var till före allt skapades, Ordet som deltog i skapelsen. Och i Bibelns första bok möter vi Gudsvinden, den livgivande Anden, som svävar över vattnet och som blåser liv i skapelsen. Och som gör människan till en levande varelse.

Det bästa med Gud är Gud låter sig bli känd för människorna. Egentligen handlar Bibeln om just detta, att det går att lära känna Gud, ha en relation till Gud. Gud själv är relationell. Relationen mellan Fadern, Sonen och Anden är den mest intima, harmoniska relation kyrkan känner till. Gud är en, tre i en. Fullkomlig gemenskap.

Är det då inte både naturligt och logiskt att Gud vill ha gemenskap med sin skapelse, med sin mänsklighet, med sin kyrka. Vi bekänner oss till en Gud som är kärleksfull, som är själva definitionen på kärlek. Som likt en försmådd älskare längtar till sin brud. Att älska och bli älskad är något vi finner redan hos Gud.

Mot den bakgrunden läser vi dagens evangelietext om att förbli i, att uppgå i, att ha gemenskap med, att vara beroende av Gud genom Jesus Kristus.

Ute blommar äppelträden. Om allt går väl, som det är tänkt, kommer rötterna att uppta näring ur jorden, i växternas blad sker fotosyntesen, humlor och bin pollinerar blommorna och på hösten blir det äpplen, frukt. Att bära frukt är meningen med livet, också det kristna livet. Men för att det ska bli frukt ska allt samverka.

Gud som treenig är samverkan i tanke, vilja och syfte. Gud är alltså inte statisk, Gud är handling. Gud skapar, Gud helar och Gud upprätthåller livet.
Som Guds avbilder och medskapare är vi också kallade till att skapa utifrån det som finns. Att hela och upprätta med grund i Guds kärlek. Att arbeta för att livet och allt det goda kan fortsätta, att ära och prisa Gud.

Hur talar vi om Gud idag?

Tron på Gud som skapare gör att det alltid finns beröringspunkter, spår av Gud, när vi ser omkring oss. Inget är för stort eller för litet, att det inte är skapat och känt av Gud.

Tron på Gud som Sonen, människan, gör att vi kan förstå att Gud förstår hur det är att vara människa. Att födas, leva och dö. Att glädjas, hoppas, sörja, tro. Tron på Sonen, som den uppståndne Kristus, hjälper oss att se hur Gud både identifierar sig med Skapelsen och står utanför den. Den uppståndne Kristus gör att vi kan se livet och tillvaron flerdimensionellt, inte bara som ett här och ett nu, utan som historia, nutid och framtid samtidigt. I den uppståndne knyts allt samman. Livet segrar över döden, rättfärdigheten segrar över ondskan, förlåtelsen segrar över synden, kärleken segrar över skammen.

Tron på Gud som Anden gör att Gud finns överallt. Gud är lika nära som luften vi andas. Gud är som luften, livet, livsbetingelsen.

Ändå är det inte alltid lätt att tala om Gud. Gud som Fader kan kännas omöjligt för den vars pappa varit våldsam eller frånvarande. Men Gud är inte ett kön. Smaka på ord som: Gud, modern, dottern och anden. Om du inte kan uppleva Gud som en far, kan du uppleva Gud som en mor. Eller om det känns konstigt, ta det som ett test på hur mycket du förknippar Gud vid det manligt kön.

Gud står över kön, ras, etnicitet, språk och kultur. Gud är inte vit, inte finländare eller amerikan. Guds modersmål är varken hebreiska, engelska eller esperanto. Gud hör inte mera hemma i vår kultur än i Asien, Afrika eller Sydamerika.

Hur möter vi Gud idag?

Idag får vi möta Gud genom förundran, i mysteriet, tre i en, en i tre.
Vi får möta Gud i bönen, i gemenskapen. I tillit och förtröstan på att kärleken är det som bär.

I Gud finner vi kärleken, den outgrundliga, oändliga, den som ser och hör allt utan hat och bitterhet.
En Gud som bryr sig så mycket om människorna att han ger sig själv till oss i en kärlek som leder till döden. Men också till seger över mörkrets krafter.

Idag får vi bekänna oss till Gud som gör att livet i naturen bryter ut i alla sin prakt. Idag får vi tro på en Gud som inte låter sig begränsas av fysisk och social distansering.
Idag får vi tro på en Gud som genom Jesus Kristus tar världens lidande och skuld på sig.

Idag hör vi hur Jesus sista andetag på korset blir ett med den nyss mördade afroamerikanske mannen George Floyds sista ord. Och Jesus ropade med hög röst och gav upp andan, I can’t breathe.

Idag får vi tillsammans med livets och rättvisans Gud be och stå upp mot rasism och orättvisor. För en dag kommer vi alla att få andas lättare, när Guds rike uppenbaras i hela sin härlighet.

Därför tror vi, därför hoppas vi, därför ber vi att Guds kärlek ska fylla våra liv, våra kyrkor, vårt samhälle och hela skapelsen. I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Amen.

I en insändare i tidningen Dagen (20.5.2020) efterlyser skribenten Martin Rudenlöv en större förståelse för USA:s sittande president Donald Trump

(Se länk:
https://www.dagen.se/debatt/martin-rudenlov-be-att-donald-trump-blir-atervald-.1720727?fbclid=IwAR0JxiFrbCK1dtjY8vwdxlVWXQdAwrF_KqiEkGtnSlxmmPof5nIcfuuwBCU)

Bakgrunden är att Trump anses vara den enda som kan mota de osynliga krafter som hotar den västerländska civilisationen. Eftersom inlägget är det första (?) i sitt slag i en respekterad och etablerad kristen tidning, kan det vara skäl att lyfta fram några saker ur texten.

Rudenlöv stöder Donald Trump, men vill inte få en etikett klistrad på sig. Ändå finns det en mycket passande etikett för hans sätt att tänka, nämligen konspirationstroende.

Rudenlövs debattinlägg innehåller nämligen trådar som går att spåra till konspirationsteorier som cirkulerar idag, inte minst bland många kristna. Ordet globalism till exempel används ofta av motståndare till globaliseringen, ekonomisk och kulturell integration, (Länk:  https://sv.wikipedia.org/wiki/Globalisering) som ett samlande namn för osynliga, destruktiva krafter som strävar efter världsherravälde.

När man synar konspirationstänket litet närmare ser man att det är liknande saker som cirkulerat redan länge i olika sammanhang i olika tider. De osynliga krafterna benämns ibland Illuminati (en av de äldsta konspirationsteorierna), Bilderberggruppen eller New World Order. Till och med rymdödlor maskerade som människor uppges av en del konspirationstroende hota vår civilisation. (Se Kent Wernes bok Allt är en konspiration, en resa genom underlandet, Stockholm 2019).

Till de osynliga krafternas hantlangare hör de av Rudenlöv nämnda FN, Världsbanken, Inernationella valutafonden och etablerade media. Trumps egen nya uppfinning, konspirationsteorin ”Obamagate”, har snappats upp av många Trumpanhängare och spridits på nätet i likhet med tidigare Trumplögner om att Barack Obama var född i Kenya och grundade Islamiska staten.

Konspirationsteorier som ibland tagits upp av kristna är till exempel att påven, romersk-katolska kyrkan och Kyrkornas världsråd, antingen enskilt eller tillsammans strävar efter att grunda en superkyrka eller en ny världsreligion.

Till konspirationsteorier med bibliska förtecken och profetisk udd hör den av tv-pastorn Pat Robertson (USA) lanserade teorin om att Sovjet skulle anfalla Israel norrifrån i slutet av 1980-talet och att det skulle resultera i det slutliga slaget i Harmageddon. Teorin togs upp av Hal Lindsey och andra spekulativa författare och hördes också i den nyomvände Bob Dylans mellansnack på hans konserter 1979-1981.

Olika varianter på denna teori har fått stort genomslag bland många evangelikala kristna. George W. Bush var också påverkad av dylika tankar inför Irakkriget, skriver Peter Lodenius i boken Bush nya värld.

Tillbaka till Rudenlöv som anser att Trumps karaktär saknar betydelse för hans utövande av presidentmakten. Kvinnor som utsatts för Trumps ”pussy-grabbing” lär inte hålla med, men deras beskyllningar är för de konspirationstroende inte att ta på allvar.

Gud kan som Rudenlöv menar använda Trump för goda syften. Gud använde också kung Kores i Bibeln. Det innebär dock inte att kristna kan blunda för det som Trump gör som uppenbart motverkar Guds syften med mänskligheten (fred, rättvisa, helande för skapelsen och mänskligheten). Det går inte att verka för tro och tillit (kristna dygder) genom att så misstro.

Om man som Trump och hans stödtrupper kokar ner den kristna tron till abortmotstånd, pro-Israel, anti-islam, anti-LBTQ+ och vit nationalism så blir kristendomen en nidbild – ja, helt oigenkännbar – av den rörelse som Jesus från Nasaret startade.

Rudenlöv anser helt riktigt att politiker inte ska behöva vara pastorer, men tycker uppenbarligen det är bra ju mera presidenten umgås med pastorer och använder sig av pastorsliknande retorik när det är opportunt. Nu senast poserade Trump med en bibel i handen framför St Johns Episcopal Church utan att ens meddela biskop Mariann Budd om saken. Syftet var uppenbarligen att vädja till sina kristna väljare om stöd i den krissituation som uppstått när både fredliga och våldsamma demonstrationer utbrutit som reaktion på den utbredda polisbrutaliteten riktad mot afroamerikanska män. #GeorgeFloyd

Rudenlöv anser att Trump drivit tillbaka sekulariseringen. Vad har då Trump erbjudit istället, inte gudstro och tillit i alla fall. Snarare är det konspirationstro som Trump gett uttryck för genom vaga eller direkta beskyllningar och inte minst insinuationer om att ”ingen vet” och antyda en ond, dold agenda som USA:s tusentals konspirationstroende inte är sena att utnyttja.

Rudenlöv hänvisar till många profetiska röster som stöder Trump. Det han inte nämner är att all profetia ska prövas av kyrkan, församlingen. Den prövningen har minst sagt blivit på hälft när det gäller USA:s president. Om man inte räknar de kristna ledare som gång på gång kritiserat Trumps politik bl.a. utifrån Bibelns budskap om ansvar för och omsorg om de svaga. #Sojourners

Rudenlövs sista motivering för att återvälja Trump är världsekonomin, vilket låter ologiskt med tanke på att Trumps slogan är göra USA (men uppenbarligen inga andra nationer) stort igen.

Jag ber gärna om hälsa och välgång för Donald Trump, men jag kommer inte att be till Gud om att han blir omvald. Det lämnar jag till de amerikanska väljarna. Däremot hoppas jag att Trumps tid i Vita huset blir kort.