Matt. 6:5-13
När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
****
Min första tanke när jag läste dagens evangelietext var: Tänk att det ska behövas instruktioner för hur vi ska be! Hur svårt kan det vara? Min andra tanke var: Varför inte? Konstigt om Jesus som undervisade sina följare i så mycket annat, inte skulle ha lärt dem att bedja också.
Instruktioner behövs för det mesta, de är nyttiga och viktiga. Många onödiga åtgärder hade kunnat undvikas om vi hade läst instruktionshäftet först. Det vet jag av egen erfarenhet. Så Jesus väljer att ge oss en mönsterbön som innehåller allt. En bön som förenar alla kristna över alla gränser och konfessioner. En tidlös bön som är lätt att ta till sig. En bön som riktar sig mot Gud, ut mot våra medmänniskor och vår värld. En bön som uppmanar oss till självrannsakan och ödmjukhet. En bön som påminner om varje människas relation till sin Gud. Och en bön där vi ställer oss på det godas sida i kampen mot det onda.
Intressant att Jesus ger oss bönen Vår fader strax efter att han har
kritiserat dem som använder bön som ett sätt att hävda sig i den andliga
konkurrensen. De står i gathörnen och ber för att höras och synas. De
rabblar en massa tomma ord i sina böner.
Idag står ingen i gathörnen och ber. Istället är många tv-kanaler och sociala
medier med andliga förtecken fyllda av bedjare och predikanter av olika
kategorier. Utifrån dagens evangelietext kan jag kan inte släppa tanken på att många
av dem ber för att synas och höras, och att bönerna innehåller mera av ordflöde
än substans. Här manas vi till urskiljningsförmåga. Allt är inte Gud som
glimmar. Allt som framförs i Guds namn är inte sunt och bra. Alla böner är inte
födda av den heliga Anden.
Men Herren är den som ser till hjärtat, och vår främsta uppgift idag är inte
att ifrågasätta andras bön, utan att själva ta Jesus på allvar och lära oss
be.
****
Herrens bön bes i alla kyrkan, men nämner aldrig kyrkan. Den bes på söndagar men nämner aldrig söndagen. Den kallas Herrens bön, men innehåller inte ordet ”Herre”. Den beds av kristna fundamentalister och konservativa, men säger ingenting om Bibelns ofelbarhet, jungfrufödseln, Kristi kroppsliga uppståndelse, himmel eller helvete. Den beds av katoliker och ortodoxa, men säger ingenting om präster, biskopar eller påvar. Den beds av karismatiska kristna men nämner aldrig extas eller den Helige Ande. Den beds av evangeliska kristna men nämner inte ordet evangelium. Den beds av kristna som betonar vad bönen inte lyfter upp. Och den beds av kristna som ignorerar en stor del av bönens innehåll.
Bönen Fader vår är en bön som springer fram ur den judiska traditionen. Den finns på alla kristnas läppar och den gäller hela världen. Den sina rötter i Psaltarens bönetradition och i profeternas budskap om Guds rike. Den grundar sig på insikten om att Gud är både skaparen och befriaren. En Gud som både älskar och är rättvis. Där rättvisa mera handlar om en rättvis fördelning av skapelsens gåvor än att skipa rättvisa.
Hos profeterna är Guds vilja rättfärdighet och rättvisa. Gud vill att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska förtrycka någon annan eller sko sig på andras bekostnad. Så kan Guds rike sammanfattas när Guds vilja får ske. Eller med ett andra ord, fred, shalom, harmoni, balans.
Fader vår är en sorts komprimering av Bibelns profetiska tradition iklätt det bönespråk vi känner igen från Psaltaren. Allt i enlighet med de Guds rikes principer som Jesus själv lever efter och undervisar om hela sin livsgärning.
*****
Jesus vill lära sina följare att be. Lika mycket vill han att de själva få medverka till att bönen uppfylls. När vi ber att Guds vilja ska ske och att Guds rike ska komma, är det inte bara en bön, det är en handlingsplan där kärlek, fred och rättvisa är ledstjärnor. När vi ber Gud förlåta oss liksom vi förlåter varandra är det inte bara en from önskan utan en uppmaning till oss att låta Guds kärlek genomsyra våra liv.
*****
När vi ber är det inte bara vi som ber, utan Guds ande i oss som ber. Ingen kan be i Jesu namn utan att vara fylld av Guds ande. Det här vet redan aposteln Paulus som uppmanar sina läsare att be Pappabönen, att be till Abba, fadern. Var det inte kanske till Jesus egen bön som Paulus hänvisade när han skrev detta?
*****
Jesus ger oss sin bön för att vi ska kunna be på liknande sätt. Bästa sättet att lära sig något är genom att imitera och härma. Att härma Kristus är titeln på Thomas a Kempis klassiska verk från 1400-talet, Imitatio Christi. Det var därför Jesus omgav sig med lärjungar, elever. Läroplanen bestod i huvudsak av att se och lära, lyssna och imitera. Också på bönens område som dagens evangelietext visar. Att be Fader vår är att imitera Kristus, att med samma Ande, i samma anda, som Jesus själv.
*****
Vem som lärde dig att be? Hur lydde din första uttalade bön?
För mig var det antagligen aftonbönen Gud som haver och min mammas egna tillägg som med tiden blev välbekanta. Det var böner av tacksamhet och förböner, jag minns att hon alltid bad för sörjande och lidande människor som hade det svårt. Jag som varken sörjde eller led just då hade svårt att förstå, men senare förstod jag att bön för andra är något av det viktigaste vi kan ägna vår tid åt. Inte minst nu i dessa tider när många av oss har mer tid än annars, eller rättare sagt färre obligatoriska saker att göra.
I vår väckelsekristna tradition har den fria bönen med egna ord ofta prioriterats. Vi har lärt oss att be av de äldre, som gått före. Och visst är det bra att kunna formulera sig inför Gud. Fria böner är i början spontana, men också dessa böner kan bli formaliserade. Jag kommer fortfarande ihåg böner som bads av några av de äldre församlingsmedlemmarna under gudstjänsterna här i Betania. De allvarliga orden och det äkta tonfallet kan jag lätt återkalla i minnet.
****
För en del av oss kan bön kännas naturligt och lätt, för andra kan det vara svårt att formulera sig med ord. Därför är det viktig att minnas att Guds ande, den heliga Anden, hjälper oss att be. Anden hjälper oss i vår svaghet, att hitta orden, att hitta riktningen i vår bön.
Bön innehåller för det mesta ord. Betydelsefulla ord. Ord som uttrycker alla
känsloregister, som ger rum för alla våra erfarenheter. Ord som innesluter både
oss själva och våra närmaste.
*****
I Psaltaren, Bibelns stora bönbok, hittar vi många olika exempel på bön. Klagan, förbön, glädje, lovsång, hoppfullhet, förtröstan
I Psaltaren är bedjaren ofta i kris. Många psalmer inleds med att fienden anfaller, att bedjaren utsatts för orättvisor. Ångesten är svår, nätterna är sömnlösa, det är mörkt och allt känns hopplöst. Men när allt detta är sagt, när upplevelsen blivit ord och bön, då lyser hoppet ändå klart i slutet av psalmerna.
Ps 16:11 Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet.
Ps 17:15 Frikänd ska jag se ditt ansikte och mättas av din åsyn när jag vaknar.
Ps 13 vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.
Bedjaren i Psaltarpsalmerna inväntar inte bönesvaret innan den hoppfulla slutstrofen klingar ut. Klagan och hopp lever sida vid sida. Det är som om själva bönen blir svaret. Och vad är då svaret? Sällan är det ett direkt svar på behovet som framställs i bönen. Oftast handlar det om en nyvunnen förtröstan och en djupare tillit till Gud, till Herren själv.
Hela Jobs bok är en illustration på detta. Han som förlorat hem och familj och som utblottad sitter med sina vänner och begrundar det som hänt. Han som förbannar den dag han föddes. Han som utsätts för sina vänners missriktade sympatier. Dessa vänner som kunde inte ge Job några logiska svar på varför det onda hände just honom. Först i mötet med den Högste drabbas Job av insikt. Gud är Gud och Job är människa. Att få möta Gud förändrade Jobs liv. Plötsligt var det inte så viktigt med att få alla svaren, att veta allt. Eller som Paulus upplevde Guds tilltal i sin förtvivlade kamp: Min nåd är dig nog.
*****
Inte heller vi får alltid svar på varför saker och ting drabbar oss. Vi ser kanske ingen utväg ur den svåra situation vi befinner oss i. Men just där och då är Gud. Och just där och då står vi inför svaret. Ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg (Ps. 23). Jag är med er alla dagar intill tidens slut (Matt. 25)
****
Kyrkans historia är en historia av bön. Den tidiga församlingens böner var böner ur Psaltaren, den judiska bönboken. Många Psaltarpsalmer lästes sedan genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Hela Nya testamentet genomsyras av böner i form av lovsånger och förböner. Under hela historien har troende bett, skrivit ned sina böner, gett dem vidare. Dessa böner som ursprungligen bads av någon i en viss situation har blivit tidlösa böner som används av kristna över hela världen.
*****
Vad som egentligen sker i bönen är svårt att fatta för en utomstående betraktare. Det är något som bara bedjaren själv kan förstå. Ja, inte ens bedjare förstår alltid. Kanske för att Guds kärlek övergår allt förstånd. Kanske för att bönen är vårt hjärtas, vårt innerstas, samtal med Gud, och samtidigt ett lyssnande efter Guds röst och maning.
Ibland undrar jag varför vi uppmanas att be överhuvudtaget. Jesus själv säger ju: Er himmelske fader vet vad ni behöver redan innan ni ber honom om något.
Bön som behovsframställning är bara en liten del av bönens funktion. Själv vill jag likna bön vid andning. Bönen är som luften vi andas, konstant, alltid närvarande. Be ständigt, uppmanar oss Paulus. Hela tiden. När bönens andning genomströmmar oss behöver vi inte alltid ord.
*****
Bönen är det kristna livets grundelement. Bön behöver också struktur, tid och plats. Vi behöver be ensamma och vi behöver be tillsammans. Viktigt är att vi känner oss hemma i bönen, ibland färdigt skrivna böner, ibland egna ord, ibland ordlös bön. Ibland inväntande det som Anden påminner oss om.
Bönen främsta funktion är inte resultatet, utan relationen. Bön kan visserligen vara resultatinriktad, när vi ber om hälsa, vishet, fred och rättvisa, men viktigast är ändå att bönen leder oss närmare in i gemenskapen med Gud genom Jesus Kristus. Till förtröstan och tillit.
Bön är alltid personlig. Därför behövs det lika många böner som det finns människor. Samtidigt är det mest personliga också det mest allmängiltiga. Det är därför vi fortfarande ber med Psaltaren, med Jesus egna ord, med bönefäder och bönemödrar i kyrkans historia och med varandra i familjen och församlingen.
Max-Ola Nordlund, som gick bort för några år sedan, skriver så här: Att be till Gud kan vara så mycket mer än att falla på knä i en bönevrå. Det kan vara en suck, ett tack, ett sätt att leva. Någonting vi gör hela tiden…Oberoende av om vi tror som vi skulle ha önskat eller inte. För som lärjungen Petrus sa en gång: – Till vem annan skulle vi gå?”
****
Jag vill avsluta med att citera en dikt av numera bortgångna poeten Stina Kackur, en text som lärt mig mycket om bön.
Och då du ber, så ser du uppåt, och anar Gud nånstans. Långt bortom stjärnorna, bortom allting
Du ser och ser och ser, och anar inte var Han egentligen finns, här nere hos dig, var du än är.
Och vem har sagt att jag ska se uppåt när jag talar till dig
Du finns så nära intill mig att luften känns svår att andas
Sträcker jag ut min hand känner jag dig som en kompakt trygghet
Hur kan jag säga andra hur du är
Men jag vet att du gör mig gränslöst tacksam.
Text: Jani Edström. Predikan den 17 maj, 2020 i Betaniakyrkan, Jakobstad.