Idag handlar det om längtan och prövningar. Om hemlängtan och svårigheter som möter oss. Men också om hur vi kan hitta hem mitt i prövningarna, finna trygghet mitt i osäkerheten.
Vi har nyligen mött hemlängtan hos turister som blev strandade utomlands innan gränserna stängdes. Vi känner skolbarn som längtar hem till skolan som öppnar snart. Patienter som håller på att tillfriskna längtar hem från sjukhuset. De flesta av oss längtar säkert hem till det normala, till det liv vi levde innan pandemin. Men för andra har det nya normala blivit hemma. De har funnit sig till rätta i lugnet, hittat nya sätt att fungera på, hittat sig själva.
Som vi märker kan vår längtan kan gälla en plats där vi känner att vi hör hemma. Det kan vara en tidpunkt, ett ögonblick, fyllt av glädje och harmoni som vi gärna vill återkalla i minnet. Kanske längtar vi till en till en känsla, ett tillstånd? Kanske längtar vi till en människa som gått förlorad för oss. Någon som inte längre finns, någon som är för långt borta, någon vi inte längre kan nå?
Kanske längtar vi bakåt i tiden till något vi upplevt. Eller som dagens tema implicerar, att längta framåt till något vi ännu inte sett, hört eller upplevt.
Det finns olika sorts längtan. Nostalgi är att längta tillbaka till ett idealtillstånd. Hem till det förlorade paradiset. Det som aldrig kommer igen.
Kristen tro är motsatsen till nostalgi. Att tro på Gud är att längta framåt, inte bakåt. Vår tro är präglad av framtidstro och förväntan. Tron ger oss möjligheter att vara förhoppningsfulla också i tider av motgångar och misströstan.
Dagens tema parar ihop framtidstro och hemlängtan. Vad är då hemma för en kristen och vad är det vi förutsätts längta till?
Bibeln erbjuder många perspektiv på hemma.
Det första hemmet beskrivs som en trädgård. Där finns allt en människa kan önska sig. Mat, trygghet, gemenskap med Gud och en nära människa.
Berättelsen om urhemmet, Edens trädgård, är en tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. För Israels barn i den Babyloniska fångenskapen blir Edens trädgård en bild för templet där Gud är närvarande, templet där folket kunde tillbe sin Gud. En fast punkt. En plats där man hörde hemma, som gav identitet och mod. En fästpunkt för livet.
Men något gick fel, något brast, och nu är folket förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge. Gemenskap med Gud, Trädgårdsmästaren, en Gud som vill odla gemenskapen med mänskligheten så att tron, hoppet, kärleken och rättfärdigheten kan bära frukt.
Skaparen har inte övergivit sin skapelse. Trädgårdsmästaren har inte övergivit sin trädgård. Trädgårdsmästaren vill odla fred och rättvisa genom att människans odlingar av säd och vingårdar ska komma alla till del. Trädgårdsmästaren skymtar fram med jämna mellanrum i Bibeln. Inte minst i uppståndelseberättelsen när Maria får se Jesus och ser i honom Trädgårdsmästaren. En bild på den nya skapelsens trädgårdsmästare som gör allting nytt och låter oss bli delaktiga i det nya, fullkomliga.
Det andra hemmet beskrivs som en karantän, som en ark, en båt. Arken blir en tillflyktsort från den översvämningspandemi som drabbade jorden. Den skyddar och bär människor och djur, skapelsens representanter i ett nötskal. Den utsätts för många prövningar, men flyter ovanpå det destruktiva vatten som kommit med död åt så många.
Arken är resultatet av en vision, av hårt och långt arbete. Arken blir till när en människa lyssnar uppmärksamt på Guds röst, på varningens röst. Räddningen finns när människan vidtar de åtgärder som krävs för att rädda skapelsen undan de destruktiva krafter som hotar jorden. Noa lyssnar och handlar. Han blir hånad för sitt stora projekt. Ingen annan ser något hot. Men Noa jobbar oförtrutet på. Arken tar form. En dag är den klar och då kommer regnet. Då blir arken räddningen. Det regnar vilt och vattnet stiger, men arken flyter ovanpå. Ingenting kan rå på den. Efter en lång tid i karantän, en tid som som beskrivs som 40 dagar och nätter slutar det regna. Jorden torkar upp och en dag kan Noa och hans familj gå ut ur arken, in i en ny skapelse, renad från ondska, våld och gudsfrånvändhet. Regnbågen blir tecknet på ett nytt förbund mellan Gud och människa.
Hem är inte bara en plats. Att vara hemma kan också innebära konstant rörelse och ändå uppleva trygghet och hemkänsla. Så var det för Israels barn när de vandrade genom öknen. De hade flytt från slaveriet och förtrycket i Egypten. Gud hade befriat dem och lett dem genom Röda havet. Nu stod de inför en ny situation, vandringen mot det förlovade landet. Men vandringen blev lång, mycket längre än de förställt sig. Öknen blev deras hem. Ingen idealisk plats för människan att befinna sig under en längre tid. Men Guds omsorg trängde igenom dammet, hettan, törsten och tröttheten. Vandringen till det slutliga hemmet, det förlovade landet, blev folkets hem under en hel generation. Under vandringen i öknen fick folket lära sig grundläggande saker, som de kanske aldrig annars lärt sig. I öknen fick de lära sig att ta en dag i gången, att Gud förser dem med vad det behöver, varken mer eller mindre. I öknen fick de ta emot lagen och undervisningen, stentavlorna med tio grundläggande bud. I öknen mötte de frestelser och prövningar, genom vilka Gud försökte lära och fostra dem.
Hemma kan också vara borta.
När Israels folk befinner sig i fångenskapen i Babylon uppmanar Gud dem att göra sig hemmastadda. Bygg hus, bilda familj, bli en del av landet kultur. Hur konstigt det än lät ville Gud lära folket något. Att Guds närvaro inte är knutet till platser eller byggnader. Att Gud finns där vi minst anar det, i fångenskapen, i oron, i lidandet. När vi misströstar och inte ser någon väg ut. När ensamheten drabbar, när mörkret omsluter oss. Också där är Gud.
Vi möter det hos personer som Job, som möter Gud mitt i lidandet och frågorna. När allt har tagits ifrån honom och hans vänner gjort lidandet om möjligt ännu värre möter han Gud, ”ansikte mot ansikte”. Vi ser det hos profeten Jona som tog sig så långt bort från Gud han kunde komma, ända ner i dödsriket upplevde han sig vara. Men också där var Gud. Författaren till Psalm 139 konstaterar att inget avstånd är för långt för Gud.
Psalm 139 ger uttryck för detta: Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.
Inget sinnestillstånd är för mörkt för Gud. Ingen depression för djup för Gud. Ingen livskris för stor, inga känslosvall för skrämmande.
Bibelns uppfattning om hem är som vi märker inte knutet till platser i första hand. Hem är inte så mycket var, som när och hur. Hem är där gudsmöte sker. Hemma är där Guds vilja får ske.
Texterna för dagen har kommit till under en lång tid. De kan kännas väldigt annorlunda sinsemellan. Ändå har de någonting gemensamt att säga oss idag.
Texterna förminskar inte våra problem och svårigheter. Det känns viktigt. Varje människa har rätt att bli tagen på allvar, lyssnad till och sedd. Varje livsberättelse är unik och därför viktig.
Jesaja skriver: Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.
1 Petrusbrevet: Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.
Jesus säger i Johannes evangelium: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.
Att bygga ett hem.
När Jesus talar till sina lärjungar är det ord av uppmuntran och tröst. Han erbjuder dem inte ett lätt liv. Ingen nostalgi, ingen väg tillbaka till paradiset. Inte heller någon flyktväg längs en himmelsk motorväg, snabb och enkelriktad. Däremot vill Jesus att hans lärjungar och följare ska bevaras från det onda. Lärjungarna lever i världen, på jorden, i det samhälle där de bor och verkar. Jesus vill bevara dem i sanningen. Jesus vill bevara dem från det onda. Det onda är inte världen i betydelsen jorden, skapelsen. Det Gud skapar är gott och bra. När evangelisten Johannes talar om det onda i världen är det i betydelsen onda värderingar, tankar, ord och handlingar som inte passar in i Guds värld, i Guds rike. Värderingar som lever sida vid sida med Guds värderingar i världen vi lever, som lever sida i varje människa som är kapabel till både ont och gott.
Jesus vill att vi ska leva sant, leva ärligt och äkta. Leva i världen men inte omfattande de själviska, egoistiska och exploaterande värderingar som hotar våra samhällen och vår överlevnad på denna jord.
Jesus kallar sina följare att bygga ett hem. Ett hem dit alla är välkomna. En plats där alla får känna sig hemma. I kristet språkbruk talar vi gärna om kyrkan och församlingen som detta hem. Och jag tror att församlingen kan bli ett hem för många. Men det sker inte automatisk. För att församlingen ska bli ett hem krävs några viktiga saker.
Öppenhet, hemkänsla, människor som lever sant och äkta och delar med sig av livet. Sorg och glädje, eftertankar och funderingar, visioner och framtidstro. Ett hem är inte statiskt. Folk kommer och går. Bjuds på mat och gemenskap kring bordet, goda samtal i soffan. Där finns barn som leker, frågar och utvecklas. Föräldrar som tar ansvar. Vänner och grannar som tittar in.
Är kyrkan ett hem, ger församlingen hemkänsla? Finns där en öppen dörr för den som vill hälsa på? Känner man sig hemma? Hur vill du att ditt hem ska fungera? Hur vi du att kyrkan, församlingen ska se ut?
Atmosfären i ett hem bygger på sanning, att leva sant och helt.
Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt. Det är att låta Guds ande genomlysa oss så att vi kan bli redskap för att bygga Guds rike. Guds rike finns inom var och en av oss, som ett hem, en plats för stillhet. En plats där vi får ny kraft, där vi möter Gud själv. När Guds rike är inom oss kan vi bygga Guds rike runtomkring oss. Tillsammans är vi med och skapar det hem Gud kallar oss till genom Jesus Kristus. En gemenskap av människor av olika valörer; allt ifrån hungriga, trasiga, påstridiga, jobbiga, älskvärda, irriterade, introverta, explosiva, krävande, omsorgsfulla, bestämmande, kärleksfulla, blyga människor och alltid lika viktiga och älskade av Gud.
Att komma hem är som att återvända från en lång resa och kunna säga till Gud: Hemma är med dig. Det gäller när vi lever och det gäller när vi passerar dödens gräns till det som inget öga har sett och inget öra har hört. Amen.
Predikan i Betelkyrkan 3.5.2020