Månad: maj 2020

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker. Det gäller också den tid vi lever i nu, coronapandemin. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon eller sociala medier. En kris är också en möjlighet att se hur Gud verkar, inte minst genom människor som visar kärlek och omsorg om varandra. Den kan också vara en påminnelse om att vi behöver ändra vårt sätt att leva.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas, bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

I Norge uppmanade en tv-pastor sina tittare att betala för ett gudomligt beskydd mot coronaviruset. I USA gjorde en känd tv-pastor reklam för silvervatten som påstods döda viruset. När grundlösa löften förenas med begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med religiösa förtecken och just därför är så förrädiskt.  

I kristider behövs gott ledarskap som förenar människor, inger hopp och mod. Att be tillsammans med andra kristna och troende i andra religioner, alla enligt sin tro, är att låta hoppet ta plats mitt i krisen. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse. Gud kommer aldrig att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer. När Jesu lärjungarna var rädda uppmanade Jesus dem:  Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig.

Vi får tro att Jesu ord gäller också oss här och nu. Orden inger hopp. Hoppet tar inte bort osäkerheten, men ger oss mod att leva med den. När vi är rädda är det bara kärleken som kan göra oss lugna.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Inte ens när hela världen krisar. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig, att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skull. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) ta emot hoppet om sin befrielse.  

Kanske är pandemin som världen upplever mänsklighetens nya chans att ta skapelsens suckar och stön på allvar. Alltför länge har människan skövlat och exploaterat utan att ta hänsyn till den balans som råder i naturen. Om inte förr så är det nu dags att inse att omvändelse är det enda vettiga, det enda möjliga.  

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Ingenting.

Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor lyssnat till uppmaningen: Var inte rädda. Dessa som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Jani Edström (texten ingår i Nyckeln 3-2020)

Vad är sanning, frågade Pilatus när han stod inför Jesus. Pilatus hade fått ta emot anklagelserna mot Jesus. Enligt de religiösa ledarna var Jesus en politisk upprorsmakare som förde folket på villovägar. Han påstods ha uppmanat medborgarna att vägra betala skatt till den romerske kejsaren och upphöjt sig själv till kung. Pilatus insåg snart att bakom dessa anklagelser låg religiösa motiv och att han mot sig hade en pöbel som inte lät någon romersk ståthållare stå i vägen för planerna på att döda Jesus.

När så Pilatus möter Jesus personligen märker han att sanningen har flera sidor. Jesus utgör ingen samhällsfara, han är varken kriminell eller upprorsmakare. Pilatus vägrar därför döma Jesus. Istället tvättar han symboliskt skulden av sina händer och överlämnar Jesus till folkmassan som samlats för att se vad han ska göra med Jesus. Pilatus kände till sanningen om Jesus men tog inte konsekvenserna av det. Istället valde han att ta det säkra för det osäkra. Han ville inte riskera bli anmäld till kejsaren för att inte ha tagit itu med en lokal upprorsmakare. Pilatus hade att välja mellan två sanningar. Istället myntade han det alltjämt aktuella, litet agnostiska, uttrycket ”vad är sanning”?

Vad är sanning? Kan vi någonsin få reda på hela sanningen om allt? Måste vi nöja oss med hål i vår verklighetsuppfattning, med brister i vårt vetande? Är sanningen relativ, jag har min sanning och du har din? Hur hanterar vi sanningen, det vi för närvarande vet? Låter vi sanningen och nya insikter påverka oss eller går vi vidare som om inget hänt? Innebär sanning också annat än kunskap baserad på verifierbara fakta? Vad är sanningen om livet? Vad är sant och rätt? Och vad blir konsekvenserna av den sanning vi omfattar och tror på?

Under den senaste tiden har mycket av det som de flesta av oss uppfattar vara sant börjat ifrågasättas. Förr handlade det mest om mindre grupper och slutna sällskap som samlades kring olika former av konspirationsteorier och alternativa sanningar. Idag märks liknande fenomen på en global skala och sprids via internet och sociala medier. Den här utvecklingen är förödande för sakliga diskussioner och riskerar till och med hota familje- och vänskapsrelationer. Diskussionerna kring Brexit var ett exempel på detta. Plötsligt blev synen på huruvida UK skulle gå ut ur EU eller stanna kvar en fråga som splittrade folk. I bakgrunden fanns en stark manipulation av fakta, halvsanningar och direkta lögner, allt för att skapa osäkerhet, splittra folk och väljare. 

Sanningsförnekelse har alltid funnits. Holocaustförnekarna fortsätter misskreditera det vi historiskt vet om förintelsen av judar, romer, homosexuella och människor med mentala funktionsnedsättningar i Nazityskland på 1940-talet. Förnekandet av dessa massmord bli svårare att motstå den dag det inte längre finns överlevare från koncentrationslägren. Därför är det viktigt att informera om de fruktansvärda som hänt så att liknande saker inte kan hända igen. Sanningen kanske kan förhindra att ondskan upprepas. 

En komponent i sanningsförnekelse är ifrågasättandet. Ifrågasättande skapar osäkerhet och osäkerheten gör att många glömmer allt de lärt sig om källkritik och mediekritik. Etablerade nyhetsmedier ifrågasätts numera ofta och anklagas för att gå statens eller makthavarnas ärenden. Istället växer alternativa medier och börjar själva så småningom gå makthavarnas ärenden. Så har det gått i USA där Fox News numera är en av de mest sedda kabel tv-kanalerna. Istället för saklighet är det ifrågasättande och skapandet och upprätthållandet av alternativa sanningar som dominerar Fox News. Kanalen ger sitt oförblommerade stöd till den sittande presidenten som från början beskyllt etablerade medier för att rapportera falska nyheter, fake news. Vad ska man tro på? Är man osäker kan alltid fråga sig vem som blir rik på detta och fråga vems intressen desinformationen tjänar.  

Ofta är det stora teman som utsätts för ifrågasättande och sanningsförnekande. En del grupper som ”flat-earthers”, de som förnekar att jorden är rund (jo, sådana finns faktiskt), kan vi åtminstone ännu avfärda som randfenomen. Andra grupper har vuxit sig starkare och deras åsikter påverkar hela jordens framtid. Vaccinmotståndare utsår tvivel om vaccinets effektivitet och riskerar samtidigt både sin och andras hälsa. När resultaten från FN:s klimatpanel IPCC och i förlängningen klimatuppvärmningen ifrågasätts handlar det inte bara individer utan om hela jordens framtid.

Coronapandemin har ytterliga spätt på ifrågasättandet. Nya konspirationsteorier föds. Trollfabrikerna sprider sina egna virus snabbare än vi kan säga Covid-19. Nya ”fakta” om viruset sprids hela tiden. Det gäller virusets ursprung, hur vi bäst kan motarbeta det, till påståenden om att det inte existerar något virus alls, det är bara en konspiration. I skrivande stund har det nya 5G-nätet kopplats ihop med pandemin. Huruvida den anlagda branden i en byggnad intill en mast för teletrafik i Lövö i Pedersöre den 19 april har något med detta att göra återstår att se.

Wikipedia definierar vetenskap som produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge).

Kunskap och vetande går framåt. Sanningen som vi känner den idag bygger på kunskap vi hade tidigare, sådant vi inte längre anser vara sant då det senare kommit fram ny kunskap. I den meningen är sanningen relativ, men inte desto mindre sann, eftersom vi rättar våra liv efter det vi känner till. En gång var solen gud och människor tillbad den, idag är solen inte gud, men fortfarande den himlakropp som bestämmer livets kretslopp på jorden.

Vetenskaplig forskning är dynamisk och fortgående. Det som är sant är det vi vet idag. Om klimatforskningens beräkningar haft fel på ett område betyder det inte att all klimatforskning är värdelös eller osann. Om ett vaccin gett upphov till biverkningar innebär det inte att all vaccination är av ondo. Att evolutionen inte finns beskriven i Bibelns skapelseberättelse innebär inget ifrågasättande varken av Bibeln eller naturvetenskapen.

Bibeln talar om Gud som skapare av himmel och jord. Gud är den som ordnar upp i kaoset så att det blir ordning (kosmos). Människan blir till genom Skaparens andedräkt, bandet mellan människa och Gud finns där redan från början. Allt är gott. Livet bygger på tillit och förtroende mellan Skaparen och det skapade. Bibelns skapelseberättelse är främst teologi. En tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. Edens trädgård blir en bild för templet där Gud är närvarande, där folket en gång kunde tillbe sin Gud. Men något gick fel, något brast, och nu är de förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge.

Ur en kristen synvinkel utforskar naturvetenskapen skapelsens mysterier. Naturvetenskapen kan eller ska varken förneka eller bejaka Gud. Den rör sig på ett annat plan. Regelbundet publiceras uppdateringar i vår kunskap om världen, allt från det minsta, som kvantfysik, till det största, som galaxer och solsystem. Också kunskapen om oss själva går framåt. Babyn är inget oskrivet blad, vi formas hela tiden från moderlivet till det sista andetaget, inte minst i relationer med varandra. Frågan är inte vad vi inte vet, utan snarare vad gör vi med den kunskap vi redan besitter. Hur tolkar vi vår kunskap, vad blir konsekvenserna av det vi vet? För många kan förundran över skapelsens mångfald stärka vår tro på Skaparen. Tolkningen av det vi ser och vet kan leda till tro på Gud.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt, inte med dolda agendor. Att leva sant är motsatsen till att söka oss till konspirationsteorier. Att leva sant är erkänna att vi inte vet eller kan veta allt utan att hela tiden misstänkliggöra det vi inte vet. Att leva sant är att försöka ta reda på så mycket vi kan om olika fenomen, men samtidigt erkänna våra begränsningar. För att kunna leva sant bör vi låta Jesus Kristus som är sanningen fylla våra hjärtan och sinnen med sin heliga Ande. Anden hjälper oss att tillsammans urskilja rätt från fel, sant från falskt. Anden vill hjälpa oss att leva tryggt och tillitsfullt befriade från rädsla och ångest inför det vi inte vet. Att leva med osäkerheten utgör då inte längre något hot, eftersom vi har vår trygghet hos Gud, Skaparen, Försonaren och Livgivaren.

Jani Edström

Texten publicerad i Kummin, maj 2020.

Matt. 6:5-13

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Så skall ni be:

Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

****

Min första tanke när jag läste dagens evangelietext var: Tänk att det ska behövas instruktioner för hur vi ska be! Hur svårt kan det vara? Min andra tanke var: Varför inte? Konstigt om Jesus som undervisade sina följare i så mycket annat, inte skulle ha lärt dem att bedja också.

Instruktioner behövs för det mesta, de är nyttiga och viktiga. Många onödiga åtgärder hade kunnat undvikas om vi hade läst instruktionshäftet först. Det vet jag av egen erfarenhet. Så Jesus väljer att ge oss en mönsterbön som innehåller allt. En bön som förenar alla kristna över alla gränser och konfessioner. En tidlös bön som är lätt att ta till sig. En bön som riktar sig mot Gud, ut mot våra medmänniskor och vår värld. En bön som uppmanar oss till självrannsakan och ödmjukhet. En bön som påminner om varje människas relation till sin Gud. Och en bön där vi ställer oss på det godas sida i kampen mot det onda.

Intressant att Jesus ger oss bönen Vår fader strax efter att han har kritiserat dem som använder bön som ett sätt att hävda sig i den andliga konkurrensen. De står i gathörnen och ber för att höras och synas. De rabblar en massa tomma ord i sina böner.

Idag står ingen i gathörnen och ber. Istället är många tv-kanaler och sociala medier med andliga förtecken fyllda av bedjare och predikanter av olika kategorier. Utifrån dagens evangelietext kan jag kan inte släppa tanken på att många av dem ber för att synas och höras, och att bönerna innehåller mera av ordflöde än substans. Här manas vi till urskiljningsförmåga. Allt är inte Gud som glimmar. Allt som framförs i Guds namn är inte sunt och bra. Alla böner är inte födda av den heliga Anden.

Men Herren är den som ser till hjärtat, och vår främsta uppgift idag är inte att ifrågasätta andras bön, utan att själva ta Jesus på allvar och lära oss be. 

****

Herrens bön bes i alla kyrkan, men nämner aldrig kyrkan. Den bes på söndagar men nämner aldrig söndagen. Den kallas Herrens bön, men innehåller inte ordet ”Herre”. Den beds av kristna fundamentalister och konservativa, men säger ingenting om Bibelns ofelbarhet, jungfrufödseln, Kristi kroppsliga uppståndelse, himmel eller helvete. Den beds av katoliker och ortodoxa, men säger ingenting om präster, biskopar eller påvar. Den beds av karismatiska kristna men nämner aldrig extas eller den Helige Ande. Den beds av evangeliska kristna men nämner inte ordet evangelium. Den beds av kristna som betonar vad bönen inte lyfter upp. Och den beds av kristna som ignorerar en stor del av bönens innehåll.

Bönen Fader vår är en bön som springer fram ur den judiska traditionen. Den finns på alla kristnas läppar och den gäller hela världen. Den  sina rötter i Psaltarens bönetradition och i profeternas budskap om Guds rike. Den grundar sig på insikten om att Gud är både skaparen och befriaren. En Gud som både älskar och är rättvis. Där rättvisa mera handlar om en rättvis fördelning av skapelsens gåvor än att skipa rättvisa.  

Hos profeterna är Guds vilja rättfärdighet och rättvisa. Gud vill att alla ska ha tillräckligt, ingen ska lida brist. Ingen ska förtrycka någon annan eller sko sig på andras bekostnad. Så kan Guds rike sammanfattas när Guds vilja får ske. Eller med ett andra ord, fred, shalom, harmoni, balans.

Fader vår är en sorts komprimering av Bibelns profetiska tradition iklätt det bönespråk vi känner igen från Psaltaren. Allt i enlighet med de Guds rikes principer som Jesus själv lever efter och undervisar om hela sin livsgärning.

*****

Jesus vill lära sina följare att be. Lika mycket vill han att de själva få medverka till att bönen uppfylls. När vi ber att Guds vilja ska ske och att Guds rike ska komma, är det inte bara en bön, det är en handlingsplan där kärlek, fred och rättvisa är ledstjärnor. När vi ber Gud förlåta oss liksom vi förlåter varandra är det inte bara en from önskan utan en uppmaning till oss att låta Guds kärlek genomsyra våra liv.

*****

När vi ber är det inte bara vi som ber, utan Guds ande i oss som ber. Ingen kan be i Jesu namn utan att vara fylld av Guds ande. Det här vet redan aposteln Paulus som uppmanar sina läsare att be Pappabönen, att be till Abba, fadern. Var det inte kanske till Jesus egen bön som Paulus hänvisade när han skrev detta?

*****

Jesus ger oss sin bön för att vi ska kunna be på liknande sätt. Bästa sättet att lära sig något är genom att imitera och härma. Att härma Kristus är titeln på Thomas a Kempis klassiska verk från 1400-talet, Imitatio Christi. Det var därför Jesus omgav sig med lärjungar, elever. Läroplanen bestod i huvudsak av att se och lära, lyssna och imitera. Också på bönens område som dagens evangelietext visar. Att be Fader vår är att imitera Kristus, att med samma Ande, i samma anda, som Jesus själv.

*****

Vem som lärde dig att be? Hur lydde din första uttalade bön?

För mig var det antagligen aftonbönen Gud som haver och min mammas egna tillägg som med tiden blev välbekanta. Det var böner av tacksamhet och förböner, jag minns att hon alltid bad för sörjande och lidande människor som hade det svårt. Jag som varken sörjde eller led just då hade svårt att förstå, men senare förstod jag att bön för andra är något av det viktigaste vi kan ägna vår tid åt. Inte minst nu i dessa tider när många av oss har mer tid än annars, eller rättare sagt färre obligatoriska saker att göra. 

I vår väckelsekristna tradition har den fria bönen med egna ord ofta prioriterats. Vi har lärt oss att be av de äldre, som gått före. Och visst är det bra att kunna formulera sig inför Gud. Fria böner är i början spontana, men också dessa böner kan bli formaliserade. Jag kommer fortfarande ihåg böner som bads av några av de äldre församlingsmedlemmarna under gudstjänsterna här i Betania. De allvarliga orden och det äkta tonfallet kan jag lätt återkalla i minnet.

****

För en del av oss kan bön kännas naturligt och lätt, för andra kan det vara svårt att formulera sig med ord. Därför är det viktig att minnas att Guds ande, den heliga Anden, hjälper oss att be. Anden hjälper oss i vår svaghet, att hitta orden, att hitta riktningen i vår bön.

Bön innehåller för det mesta ord. Betydelsefulla ord. Ord som uttrycker alla känsloregister, som ger rum för alla våra erfarenheter. Ord som innesluter både oss själva och våra närmaste.

*****

I Psaltaren, Bibelns stora bönbok, hittar vi många olika exempel på bön. Klagan, förbön, glädje, lovsång, hoppfullhet, förtröstan

I Psaltaren är bedjaren ofta i kris. Många psalmer inleds med att fienden anfaller, att bedjaren utsatts för orättvisor. Ångesten är svår, nätterna är sömnlösa, det är mörkt och allt känns hopplöst. Men när allt detta är sagt, när upplevelsen blivit ord och bön, då lyser hoppet ändå klart i slutet av psalmerna.

Ps 16:11 Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet.

Ps 17:15 Frikänd ska jag se ditt ansikte och mättas av din åsyn när jag vaknar.

Ps 13 vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Bedjaren i Psaltarpsalmerna inväntar inte bönesvaret innan den hoppfulla slutstrofen klingar ut. Klagan och hopp lever sida vid sida. Det är som om själva bönen blir svaret. Och vad är då svaret? Sällan är det ett direkt svar på behovet som framställs i bönen. Oftast handlar det om en nyvunnen förtröstan och en djupare tillit till Gud, till Herren själv.

Hela Jobs bok är en illustration på detta. Han som förlorat hem och familj och som utblottad sitter med sina vänner och begrundar det som hänt. Han som förbannar den dag han föddes. Han som utsätts för sina vänners missriktade sympatier. Dessa vänner som kunde inte ge Job några logiska svar på varför det onda hände just honom. Först i mötet med den Högste drabbas Job av insikt. Gud är Gud och Job är människa. Att få möta Gud förändrade Jobs liv. Plötsligt var det inte så viktigt med att få alla svaren, att veta allt. Eller som Paulus upplevde Guds tilltal i sin förtvivlade kamp: Min nåd är dig nog.  

*****

Inte heller vi får alltid svar på varför saker och ting drabbar oss. Vi ser kanske ingen utväg ur den svåra situation vi befinner oss i. Men just där och då är Gud. Och just där och då står vi inför svaret. Ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg (Ps. 23). Jag är med er alla dagar intill tidens slut (Matt. 25)

****

Kyrkans historia är en historia av bön. Den tidiga församlingens böner var böner ur Psaltaren, den judiska bönboken. Många Psaltarpsalmer lästes sedan genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Hela Nya testamentet genomsyras av böner i form av lovsånger och förböner. Under hela historien har troende bett, skrivit ned sina böner, gett dem vidare. Dessa böner som ursprungligen bads av någon i en viss situation har blivit tidlösa böner som används av kristna över hela världen.

*****

Vad som egentligen sker i bönen är svårt att fatta för en utomstående betraktare. Det är något som bara bedjaren själv kan förstå. Ja, inte ens bedjare förstår alltid. Kanske för att Guds kärlek övergår allt förstånd. Kanske för att bönen är vårt hjärtas, vårt innerstas, samtal med Gud, och samtidigt ett lyssnande efter Guds röst och maning.

Ibland undrar jag varför vi uppmanas att be överhuvudtaget. Jesus själv säger ju: Er himmelske fader vet vad ni behöver redan innan ni ber honom om något.

Bön som behovsframställning är bara en liten del av bönens funktion. Själv vill jag likna bön vid andning. Bönen är som luften vi andas, konstant, alltid närvarande. Be ständigt, uppmanar oss Paulus. Hela tiden. När bönens andning genomströmmar oss behöver vi inte alltid ord. 

*****

Bönen är det kristna livets grundelement. Bön behöver också struktur, tid och plats. Vi behöver be ensamma och vi behöver be tillsammans. Viktigt är att vi känner oss hemma i bönen, ibland färdigt skrivna böner, ibland egna ord, ibland ordlös bön. Ibland inväntande det som Anden påminner oss om. 

Bönen främsta funktion är inte resultatet, utan relationen. Bön kan visserligen vara resultatinriktad, när vi ber om hälsa, vishet, fred och rättvisa, men viktigast är ändå att bönen leder oss närmare in i gemenskapen med Gud genom Jesus Kristus. Till förtröstan och tillit.

Bön är alltid personlig. Därför behövs det lika många böner som det finns människor. Samtidigt är det mest personliga också det mest allmängiltiga. Det är därför vi fortfarande ber med Psaltaren, med Jesus egna ord, med bönefäder och bönemödrar i kyrkans historia och med varandra i familjen och församlingen.

Max-Ola Nordlund, som gick bort för några år sedan, skriver så här: Att be till Gud kan vara så mycket mer än att falla på knä i en bönevrå. Det kan vara en suck, ett tack, ett sätt att leva. Någonting vi gör hela tiden…Oberoende av om vi tror som vi skulle ha önskat eller inte. För som lärjungen Petrus sa en gång: – Till vem annan skulle vi gå?”

****

Jag vill avsluta med att citera en dikt av numera bortgångna poeten Stina Kackur, en text som lärt mig mycket om bön.   

Och då du ber, så ser du uppåt, och anar Gud nånstans. Långt bortom stjärnorna, bortom allting

Du ser och ser och ser, och anar inte var Han egentligen finns, här nere hos dig, var du än är.

Och vem har sagt att jag ska se uppåt när jag talar till dig

Du finns så nära intill mig att luften känns svår att andas

Sträcker jag ut min hand känner jag dig som en kompakt trygghet

Hur kan jag säga andra hur du är

Men jag vet att du gör mig gränslöst tacksam.

Text: Jani Edström. Predikan den 17 maj, 2020 i Betaniakyrkan, Jakobstad.

Idag handlar det om längtan och prövningar. Om hemlängtan och svårigheter som möter oss. Men också om hur vi kan hitta hem mitt i prövningarna, finna trygghet mitt i osäkerheten.

Vi har nyligen mött hemlängtan hos turister som blev strandade utomlands innan gränserna stängdes. Vi känner skolbarn som längtar hem till skolan som öppnar snart. Patienter som håller på att tillfriskna längtar hem från sjukhuset. De flesta av oss längtar säkert hem till det normala, till det liv vi levde innan pandemin. Men för andra har det nya normala blivit hemma. De har funnit sig till rätta i lugnet, hittat nya sätt att fungera på, hittat sig själva. 

Som vi märker kan vår längtan kan gälla en plats där vi känner att vi hör hemma. Det kan vara en tidpunkt, ett ögonblick, fyllt av glädje och harmoni som vi gärna vill återkalla i minnet. Kanske längtar vi till en till en känsla, ett tillstånd? Kanske längtar vi till en människa som gått förlorad för oss. Någon som inte längre finns, någon som är för långt borta, någon vi inte längre kan nå?

Kanske längtar vi bakåt i tiden till något vi upplevt. Eller som dagens tema implicerar, att längta framåt till något vi ännu inte sett, hört eller upplevt. 

Det finns olika sorts längtan. Nostalgi är att längta tillbaka till ett idealtillstånd.  Hem till det förlorade paradiset. Det som aldrig kommer igen.

Kristen tro är motsatsen till nostalgi. Att tro på Gud är att längta framåt, inte bakåt. Vår tro är präglad av framtidstro och förväntan. Tron ger oss möjligheter att vara förhoppningsfulla också i tider av motgångar och misströstan.

Dagens tema parar ihop framtidstro och hemlängtan. Vad är då hemma för en kristen och vad är det vi förutsätts längta till?

Bibeln erbjuder många perspektiv på hemma.

Det första hemmet beskrivs som en trädgård. Där finns allt en människa kan önska sig. Mat, trygghet, gemenskap med Gud och en nära människa.  

Berättelsen om urhemmet, Edens trädgård, är en tidlös berättelse, ursprungligen formad av ett folk i fångenskap som försöker bringa reda i kaos, flyktingskapets och främlingskapets kaos. För Israels barn i den Babyloniska fångenskapen blir Edens trädgård en bild för templet där Gud är närvarande, templet där folket kunde tillbe sin Gud. En fast punkt. En plats där man hörde hemma, som gav identitet och mod. En fästpunkt för livet.

Men något gick fel, något brast, och nu är folket förvisade från templet, från platsen för Gudsmötet. Men också i fångenskapen finns Gud. Som ett löfte, som ett hemligt tecken, som en hoppets regnbåge. Gemenskap med Gud, Trädgårdsmästaren, en Gud som vill odla gemenskapen med mänskligheten så att tron, hoppet, kärleken och rättfärdigheten kan bära frukt.

Skaparen har inte övergivit sin skapelse. Trädgårdsmästaren har inte övergivit sin trädgård. Trädgårdsmästaren vill odla fred och rättvisa genom att människans odlingar av säd och vingårdar ska komma alla till del. Trädgårdsmästaren skymtar fram med jämna mellanrum i Bibeln. Inte minst i uppståndelseberättelsen när Maria får se Jesus och ser i honom Trädgårdsmästaren. En bild på den nya skapelsens trädgårdsmästare som gör allting nytt och låter oss bli delaktiga i det nya, fullkomliga.

Det andra hemmet beskrivs som en karantän, som en ark, en båt. Arken blir en tillflyktsort från den översvämningspandemi som drabbade jorden. Den skyddar och bär människor och djur, skapelsens representanter i ett nötskal. Den utsätts för många prövningar, men flyter ovanpå det destruktiva vatten som kommit med död åt så många.

Arken är resultatet av en vision, av hårt och långt arbete. Arken blir till när en människa lyssnar uppmärksamt på Guds röst, på varningens röst. Räddningen finns när människan vidtar de åtgärder som krävs för att rädda skapelsen undan de destruktiva krafter som hotar jorden. Noa lyssnar och handlar. Han blir hånad för sitt stora projekt. Ingen annan ser något hot. Men Noa jobbar oförtrutet på. Arken tar form. En dag är den klar och då kommer regnet. Då blir arken räddningen. Det regnar vilt och vattnet stiger, men arken flyter ovanpå. Ingenting kan rå på den. Efter en lång tid i karantän, en tid som som beskrivs som 40 dagar och nätter slutar det regna. Jorden torkar upp och en dag kan Noa och hans familj gå ut ur arken, in i en ny skapelse, renad från ondska, våld och gudsfrånvändhet. Regnbågen blir tecknet på ett nytt förbund mellan Gud och människa. 

Hem är inte bara en plats. Att vara hemma kan också innebära konstant rörelse och ändå uppleva trygghet och hemkänsla. Så var det för Israels barn när de vandrade genom öknen. De hade flytt från slaveriet och förtrycket i Egypten. Gud hade befriat dem och lett dem genom Röda havet. Nu stod de inför en ny situation, vandringen mot det förlovade landet. Men vandringen blev lång, mycket längre än de förställt sig. Öknen blev deras hem. Ingen idealisk plats för människan att befinna sig under en längre tid. Men Guds omsorg trängde igenom dammet, hettan, törsten och tröttheten. Vandringen till det slutliga hemmet, det förlovade landet, blev folkets hem under en hel generation. Under vandringen i öknen fick folket lära sig grundläggande saker, som de kanske aldrig annars lärt sig. I öknen fick de lära sig att ta en dag i gången, att Gud förser dem med vad det behöver, varken mer eller mindre. I öknen fick de ta emot lagen och undervisningen, stentavlorna med tio grundläggande bud. I öknen mötte de frestelser och prövningar, genom vilka Gud försökte lära och fostra dem.  

Hemma kan också vara borta.

När Israels folk befinner sig i fångenskapen i Babylon uppmanar Gud dem att göra sig hemmastadda. Bygg hus, bilda familj, bli en del av landet kultur. Hur konstigt det än lät ville Gud lära folket något. Att Guds närvaro inte är knutet till platser eller byggnader. Att Gud finns där vi minst anar det, i fångenskapen, i oron, i lidandet. När vi misströstar och inte ser någon väg ut. När ensamheten drabbar, när mörkret omsluter oss. Också där är Gud.

Vi möter det hos personer som Job, som möter Gud mitt i lidandet och frågorna. När allt har tagits ifrån honom och hans vänner gjort lidandet om möjligt ännu värre möter han Gud, ”ansikte mot ansikte”. Vi ser det hos profeten Jona som tog sig så långt bort från Gud han kunde komma, ända ner i dödsriket upplevde han sig vara. Men också där var Gud. Författaren till Psalm 139 konstaterar att inget avstånd är för långt för Gud.

Psalm 139 ger uttryck för detta: Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Inget sinnestillstånd är för mörkt för Gud. Ingen depression för djup för Gud. Ingen livskris för stor, inga känslosvall för skrämmande.

Bibelns uppfattning om hem är som vi märker inte knutet till platser i första hand. Hem är inte så mycket var, som när och hur. Hem är där gudsmöte sker. Hemma är där Guds vilja får ske.

Texterna för dagen har kommit till under en lång tid. De kan kännas väldigt annorlunda sinsemellan. Ändå har de någonting gemensamt att säga oss idag.

Texterna förminskar inte våra problem och svårigheter. Det känns viktigt. Varje människa har rätt att bli tagen på allvar, lyssnad till och sedd. Varje livsberättelse är unik och därför viktig.

Jesaja skriver: Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.

1 Petrusbrevet: Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.

Jesus säger i Johannes evangelium: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

Att bygga ett hem.

När Jesus talar till sina lärjungar är det ord av uppmuntran och tröst. Han erbjuder dem inte ett lätt liv. Ingen nostalgi, ingen väg tillbaka till paradiset. Inte heller någon flyktväg längs en himmelsk motorväg, snabb och enkelriktad. Däremot vill Jesus att hans lärjungar och följare ska bevaras från det onda. Lärjungarna lever i världen, på jorden, i det samhälle där de bor och verkar. Jesus vill bevara dem i sanningen. Jesus vill bevara dem från det onda. Det onda är inte världen i betydelsen jorden, skapelsen. Det Gud skapar är gott och bra. När evangelisten Johannes talar om det onda i världen är det i betydelsen onda värderingar, tankar, ord och handlingar som inte passar in i Guds värld, i Guds rike. Värderingar som lever sida vid sida med Guds värderingar i världen vi lever, som lever sida i varje människa som är kapabel till både ont och gott.

Jesus vill att vi ska leva sant, leva ärligt och äkta. Leva i världen men inte omfattande de själviska, egoistiska och exploaterande värderingar som hotar våra samhällen och vår överlevnad på denna jord.

Jesus kallar sina följare att bygga ett hem. Ett hem dit alla är välkomna. En plats där alla får känna sig hemma. I kristet språkbruk talar vi gärna om kyrkan och församlingen som detta hem. Och jag tror att församlingen kan bli ett hem för många. Men det sker inte automatisk. För att församlingen ska bli ett hem krävs några viktiga saker.

Öppenhet, hemkänsla, människor som lever sant och äkta och delar med sig av livet. Sorg och glädje, eftertankar och funderingar, visioner och framtidstro. Ett hem är inte statiskt. Folk kommer och går. Bjuds på mat och gemenskap kring bordet, goda samtal i soffan. Där finns barn som leker, frågar och utvecklas. Föräldrar som tar ansvar. Vänner och grannar som tittar in.

Är kyrkan ett hem, ger församlingen hemkänsla? Finns där en öppen dörr för den som vill hälsa på? Känner man sig hemma? Hur vill du att ditt hem ska fungera? Hur vi du att kyrkan, församlingen ska se ut?

Atmosfären i ett hem bygger på sanning, att leva sant och helt.

Sanning är inte bara något vi kan observera eller verifiera. Sanning är också ett sätt att leva och förhålla oss till varandra. Paulus uppmanar oss att ta fasta på det som är sant och det som är rätt (Fil.4:8). Att leva sant är att leva öppet och ärligt. Det är att låta Guds ande genomlysa oss så att vi kan bli redskap för att bygga Guds rike. Guds rike finns inom var och en av oss, som ett hem, en plats för stillhet. En plats där vi får ny kraft, där vi möter Gud själv. När Guds rike är inom oss kan vi bygga Guds rike runtomkring oss. Tillsammans är vi med och skapar det hem Gud kallar oss till genom Jesus Kristus. En gemenskap av människor av olika valörer; allt ifrån hungriga, trasiga, påstridiga, jobbiga, älskvärda, irriterade, introverta, explosiva, krävande, omsorgsfulla, bestämmande, kärleksfulla, blyga människor och alltid lika viktiga och älskade av Gud.  

Att komma hem är som att återvända från en lång resa och kunna säga till Gud: Hemma är med dig. Det gäller när vi lever och det gäller när vi passerar dödens gräns till det som inget öga har sett och inget öra har hört. Amen.

Predikan i Betelkyrkan 3.5.2020