Palmsöndagens predikan

Predikan i Betelkyrkan, Palmsöndagen 5 april 2020 kl. 11
Jani Edström

Idag är det palmsöndagen. Namnet låter litet konstigt, vi har ju inga palmer på våra breddgrader. Redan den här lilla observationen talar om för oss att vår tro är importerad från en annan kultur med andra seder och bruk. Så i stället för palmer kan vi ta till videkvistar på palmsöndagen. Videkvistar och palmkvistar är nu inte riktigt samma sak men det visar hur tron tar sig olika uttryck i olika tider och kulturer. Vi tror på en Gud som inte är främmande för någon kultur. Vi tror på en Gud som låter sig finnas för alla människor. Guds kärlek och omsorg känner inga gränser, varken kulturella eller geografiska. Så har det alltid varit och som läget är i världen just nu är det viktigt att vi påminns om det.

Palmsöndagen inleder stilla veckan, som föregår Påsken och påskfirandet. Idag börjar vi följa med Jesus på hans väg mot lidande och död. För varje dag under stilla veckan finns det särskilda bibelställen vi kan läsa för att se vad som hände med och kring Jesus. Berättelserna hjälper oss att sätta oss in i det sammanhang där allting utspelade sig. Vi är inte längre långt borta, vare sig i tid eller rum, plötsligt befinner vi oss själva där, i kretsen kring Jesus och följer med vad som händer.

Idag möter vi Jesus som rider in i Jerusalem. Jerusalem var ett centrum för handel, kultur och religion. Den var en metropol med drygt 50 000 invånare. Den var också en symbol för förhoppningar och drömmar, särskilt i en tid när hela landet var ockuperat av romarna. Jerusalem var förknippat med kung David och den tid när landet ännu var enat. Jerusalems öde och framtid hölls levande genom profeternas tal om att Davids rike skulle upprättas och Guds fred och herravälde skulle bli verklighet. Men som ett slag i ansiktet på dessa förhoppningar var Jerusalem fast i det romerska skruvstädet med soldater på gatorna och tullindrivare som såg till att kejsaren fick det som kejsaren tillhörde.

Men Jerusalem med sitt tempel var också platsen där Gud fick det som Gud tillhörde. I templet upplevdes Guds närvaro på ett särskilt sätt. Där samlades människor för att offra djur och för att tillbe Gud. Templet symboliserade Guds storhet, platsen för mötet mellan människan och Gud. Templet var ett tecken på att Gud inte övergett sitt folk.

I templet förenades människors böner och förhoppningar om frihet, om en bättre framtid, om ett gudsrike där ingen ockupationsmakt längre kunde ta ut vidrigt höga tullar på de produkter som folk förde med sin in till staden. Ett rike där inga soldater kunde tvinga vem som helst att gå en romersk mil för att bära krigsutrustning eller förnödenheter. Ett rike där ingen var tvungen att sälja sin kropp eller förnedra sig för att skaffa sig inkomst. Ett rike där alla kunde äta sig mätta, leva i fred och glädjas tillsammans.

Jesus rider rakt in i dessa förhoppningar och förväntningar. Redan före honom hade det funnits Messiasaspiranter som försökt göra uppror mot ockupationsmakten. Och nu fanns det grupper som i hemlighet smidde planer på att utföra våldsdåd riktade mot romarna.
Men Jesus är inte en sådan Messiasaspirant. Därför sätter han sig på en åsna, för att visa att han går in i profeten Sakarjas beskrivning om en ”som är ödmjuk och kommer ridande på en åsna”. Åsnan, tjänstedjuret, i motsats till de rustningsförsedda krigshästarna.
Var och en som kände till sin tradition och historia såg vad Jesus ville förmedla. Fredens furste skulle han bli, precis som profeten Jesaja sagt.

Jesus talar om Jonas tecken. Profeten Jona som svaldes av en stor fisk och fördes ned till djupet, dödsriket, men som blev räddad och kastades upp på stranden igen. Jesus som dog och begravdes och som steg ned till dödsriket för att befria oss från döden och som uppstod igen.

Jesus rider in i den stora staden Jerusalem med ett budskap likt det som profeten Jona hade till den stora staden Nineve. Jona predikade omvändelse och hoppades att Gud skulle förinta staden, trots att han visste att Guds hjärta var fyllt av nåd och barmhärtighet mot människorna. Jesus vill samla Jerusalems invånare som en höna samlar sina kycklingar. Ge dem trygghet och tillit. Han vill föra dem som gått vilse på rätta vägar. Ge tillbaka framtiden till dem som förlorat hoppet.

Men Jonatecknet säger oss också något om likheten mellan hur Gud ser på Nineve och hur Jesus ser på Jerusalem, städer som är symboler för hela mänskligheten. Gud ser med kärlek på oss, med ett hjärta som brister när människan handlar mot bättre vetande. Staden Nineve, mänskligheten, har vandrat vilse, men får genom Jonas förkunnelse en ny chans till omvändelse och upprättelse. Jerusalem, mänskligheten, får genom Jesu lidande, död och uppståndelse möjligheten till befrielse från död, synd, skuld och skam.

På palmsöndagen inleder vi vandringen tillsammans med Jesus mot korset. Vi möter de människor Jesus möter, vi brer ut palmkvistar, sjunger Hosianna, herre hjälp oss. Vi lyssnar till Jesu ord. Vi ser honom bota sjuka. Vi hör honom förkunna Guds rike. Vi hör honom utmana både politiska och religiösa makthavare. Vi hör när han tillrättavisar Petrus som tror att vägen ska vara lätt, vi ser honom svettas och be. Vi ser honom bli lugn, förlika sig med sitt öde, sin kallelse, sitt uppdrag som världens frälsare.

Palmsöndagen är också tecknet på att Jesus inleder vandringen tillsammans med oss. Jesu väg mot korset är en väg in i varje människas lidande, en vandring in i din och min ensamhet och utsatthet. När Jesus rider in i Jerusalem rider han in i varje ögonblick av mänsklighetens historia där människor föds, lever och dör, älskar och lider, svettas och arbetar, drömmer och hoppas. Han kommer med bekräftelse på att Gud inte har övergett sitt folk, sin skapelse, sin mänsklighet.

När Jesus rider in Jerusalem rider han in i varje land och varje kultur med en önskan att samla alla människor inför Guds ansikte, i Guds famn. När Jesus rider in i Jerusalem gör han det för dig och mig, inte som en diktator, utan som en tjänare, som en vän, som en kung vars främsta kännetecken är nåd, sanning, rättfärdighet, barmhärtighet.

Men idag, när Jesus rider in i Jerusalem, är staden tyst och öde. Inga människor rör sig ute, allt är nedstängt. Hela staden är lika lugn och tyst som på en sabbat i de ortodoxa judarnas kvarter. Jerusalem och hela världen väntar på att sjukdomens och dödens ängel, coronaviruset, ska dra förbi. Till dess håller vi andan. Vi lever på sparlåga. Allt som sker är mot vår natur. Påtvingad fysisk och social distans rimmar illa med hur vi är skapade. Allt fler drabbas, rik som fattig, unga och gamla, en mor, en farfar, en mormor, en syster, en bror. Ingen går helt säker. Relationer prövas. Inget är sig likt.

När världen upplever en av sina största akuta kriser kommer Jesus med tröst, hopp och befrielse. Inte som en flyktväg, utan som en kallelse till ansvarsfullhet, som ett uppdrag. Som en möjlighet till omvändelse. Det är nu vi ska välja vad vi tror på, vem vi hoppas på, hur vi vill leva våra liv. Nu när otryggheten riskerar slå över i panik står valet mellan fruktan och tillit, mellan rädsla och tro.

Den här palmsöndagen är det Jesus som följer världen på lidandets väg. Ingen av oss är glömd, ingen är osedd. Jesus finns mitt i lidandet, mitt i ensamheten, i dödsångestens stund. Han finns hos oroliga anhöriga. Hos dem som tillfrisknar, hos dem som hjälper, hos dem som fattar beslut.

Tron säger oss att vi kan vara förhoppningsfulla mitt i det värsta. Varför kan vi det? För att Jesus visat vägen och inte bara det, han har lovat gå med oss hur det än blir. Och det är det viktigaste av allt. Amen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *