Månad: april 2020

Ledarskap i kristider

Goda och dåliga ledare

Predikan i Betel, 26.4.2020. Jani Edström

Den gode herden, hette söndagsskoltidningen jag fick som liten. Titeln syftade på Jesus, herden, som tar hand om sina får. Jesus med ett får på sina axlar finns också avbildad på många ikoner, särskilt i östkyrkan. Den gode herden är ett tidlöst motiv. En bild hämtad från en tid och en kultur där fåren ännu kunde ströva fritt omkring. Idag under coronakrisens tid finns det en social beställning på goda ledare och gott ledarskap.  

Det sägs att ett folk får de ledare som det förtjänar. Kanske är det sant, åtminstone för en del av folket. Andra tycker att de vore förtjänta av ett annat ledarskap.

Israels folk ville ha starka ledare. Det började med kravet på en kung. Vi vill ha en kung i likhet med andra folk och länder, sa folket. Men jag är er kung, svarade Gud, det var ju så vi hade kommit överens om, eller hur? Jo, men dealen gäller inte längre, svarade folket, vi vill göra upp ett nytt avtal som innehåller en kung. Ok då, svarade Gud genom profeten Samuel, jag ska göra er till viljes. Och så blev Saul smord till kung. Men Samuel fanns hela tiden vid hans sida, som rådgivare och uttolkar av Guds vilja.

Saul var inget bra val. Han såg visserligen ut som en atlet i bästa form, en modern adonis, tatueringarna undantagna. Men hans karaktär och mentala styrka hade stora brister, visade det sig. Han höll inte för trycket. Han hade svårt att ta viktiga beslut, han plågades av mental ohälsa. Tyvärr manipulerades kung Saul både av sina rådgivare och av profeten som skulle vara hans stöd. Tidigare hade profeten varit Guds språkrör med ett stort inflytande över folket. Nu var Samuel tvungen att dela med sig av makten med en instabil kung. Det bådade inte gott. Och det slutade inte väl.

Bibelns beskrivningar av Israels och Judas kungar är ingen smickrande läsning. De flesta beskrivs i negativa termer. Även för dem som inledde bra gick det ofta snett förr eller senare. I början lyssnade de på Guds röst genom profeten och ville folkets bästa. Sedan bländades de av makten, inflytandet, lyxen, kvinnorna och ”gjorde vad ont var i Herrens ögon”, ett uttryck som förekommer ofta i Bibeln.

Inte att undra på att profeten Jeremia i dagens text (Jer. 23:1-4) tar till hårda ord mot ledarskapet i landet.

Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, om de herdar som vallar mitt folk: Det är ni som har skingrat mina får och drivit bort dem. Ni har inte tagit hand om dem, men nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar, säger Herren.

De allra flesta profeter i Bibeln uttalar sig om samtidens orättvisor. Rika och makthavare kritiseras för att inte bry sig om de fattiga och utsatta. Inte ens kungen och hovet går fria.  

Också Jeremia kritiserar ledarskapet i landet. Kungen utövade både ett politiskt och ett andligt ledarskap. Åtminstone var det tänkt så. Kungen omgav nämligen sig alltid med en eller flera andliga rådgivare, profeter. Kung Saul hade profeten Samuel som rådgivare, kung David hade profeten Natan. Den rådgivande profeten kunde komma med hård kritik mot kungen, utan att behöva frukta för sitt liv eller säkerhet. Profetens ord var ju från Gud och inte ens kungen vågade ignorera Guds budskap.

Men så småningom började kungarna ignorera Gud och det förbund Gud och folket hade ingått. Det började också gå inflation i profeternas moraliska omdöme. Allt fler profeter började säga sådant som de visste att kungen ville höra. De som vågade gå emot kungens vilja och den allmänna opinionen riskerade råka illa ut. Profeten Jeremia var en av dem som hamnade i svårigheter när hans impopulära budskap nådde kungen. Men Jeremia sålde inte ut sin moral eller övertygelse, och sedan visade det sig att han hade rätt. Kungens politiska allianser och militära taktik ledde till katastrof.  

Jeremias budskap är att landets ledare har mist Guds förtroende när de bara tänkt på sig själva och sina egna intressen. ”Ni har inte tagit hand om dem”, säger Gud. ”Nu ska jag ta hand om er och straffa era onda gärningar”.

Gott ledarskap har väl aldrig varit så viktigt som idag eller ”i dessa tider”, ett uttryck vi ofta använder om coronakrisen. Det känns som om texterna idag också är riktade mot i vår egen tid.

Hur är då en bra ledare?

Första Petrusbrevet 5:2-3 ger några ledtrådar.

Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.

Politiska och andliga ledare möter alla liknande utmaningar. Man kan inte tvingas till ledarskap, det måste finnas ett visst mått av frivillighet för den som väljs till ledare. Ledare är man inte för sin egen skull, utan för dem man leder och tjänar. En ledare är inte en herre, utan en tjänare. Störst är den som tjänar, säger Jesus.

Idag har detta ordspråk blivit Störst är den som förtjänar mest eller som syns mest, eller som twittrar mest.

Vad är kännetecknande för gott ledarskap?

En god ledare förmedlar trygghet, inte osäkerhet.
En god ledare håller sig till sanningen och baserar uttalanden på tillgängliga fakta.
Gott ledarskap tar fram det bästa hos oss. Det skapar solidaritet och samhörighet.
En god ledare förskönar inte, utan säger som det är. När de inte vet så säger de det utan att skämmas.
Goda ledare söker lösningar, de skapar inte nya problem. En god ledare är en del av lösningen, inte en del av problemet.

Coronatiden ger otroliga möjligheter att iaktta olika typer av ledarskap. Skalan är omfattande. På plussidan finns det ledare vi gärna har som förebilder. De omges av goda rådgivare och skapar en trygg atmosfär mitt i krisen. De utstrålar trygghet, är balanserade och kommunicerar med alla på lika villkor. De ser också barnen, som är särskilt utsatta när samhället gungar under fötterna.

Så finns det ledare som är vandrande katastrofer och som skapar både rädsla och förvirring så fort de öppnar munnen. De tar inget ansvar, ignorerar fakta och tycks trivas i det kaos som de själva skapat. Som journalisten Naomi Klein skriver i sin bok Chockdoktrinen ger kaos och osäkerhet dessa ledare orsak att stifta lagar som går ut över medborgarnas frihet och som skapar större ojämlikhet mellan rika och fattiga.

Jesus utövar ett annorlunda ledarskap.

När Jesus gör sin ledarskapsutbildning med lärjungarna lär han dem framför allt ansvar och förtröstan. Ansvar för sina handlingar och beslut, förtröstan på Guds kärlek och omsorg.

I Joh. 21:15-19 möter vi en förkrossad Petrus som tvingas ta ansvar för det han gjort. Han har förnekat Jesus för att rädda sitt eget skinn. Tre gånger. Rädslan vann över lojaliteten den kvällen när allt gick sönder och Jesus fängslades. Men tre gånger påminner den uppståndne Jesus om att Guds kärlek består genom allt. Att uppdraget kan förnyas. Tre gånger vill Jesus höra Petrus bekänna det han innerst inne vet. Herre, du vet att jag älskar dig.   

Det är på denna självupplevda insikt som Jesus ger Petrus sitt uppdrag. Var en god herde, var en trygg ledare. Det gäller alla som vill följa och tjäna Jesus.

Det är denna insikt som blir klippan i Petrus ledarskap. Guds nåd genom Jesus Kristus. Jag behöver inte vara perfekt. Gud kan använda också mig till att leda, som förebild. Trots mina svagheter och brister. Med mina styrkor och goda sidor.

Jesus använder herden som bild för ledarskapet. Det var en bild som alla kände till. Ibland går herden framför flocken och leder fåren till rofyllda vatten. Ibland går herden bakom och manar på. Och ibland går herden mitt i flocken och njuter av att röra sig tillsammans med fåren. Och så händer det ibland att herden måste bege sig ut att söka efter ett får som förirrat sig. Så att hjorden kan bli komplett och gemenskapen fullständig.   

Ledarskap kan vara synligt eller osynligt. Var och en av oss har inflytande på någon annan, kanske utan att veta det. Låt oss därför be Gud om vishet och tålamod att i allt det vi säger och gör ledas av den heliga Andens röst. Och finns det någon bättre lista på egenskaper över gott ledarskap än den som Paulus levererar i Galaterbrevet 5:22-23: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” Sådant ledarskap får vi sträva efter oberoende hur mycket inflytande vi har eller hur synligt eller osynligt vårt ledarskap är. Det är tillsammans vi bygger Kristi kropp, församlingen. Det tillsammans vi skapar ett rättvisare och tryggare samhälle. Det är tillsammans vi bygger den framtid vi alla hoppas på. Amen.

Vittne nr 1

Predikan 19.4.2020 i Betel. Jani Edström

Uppståndelsens vittnen – bärare av en positiv smitta

Idag ska vi tala om smitta. Smitta är kanske det mest använda ordet i världen just nu under coronakrisen. Många av oss börjar dagen med att kolla smittoläget i världen och i vårt eget land. Var har antalet smittade stigit, var har det sjunkit. Finns det någon ljusning i sikte? Vad säger experterna? Vilka beräkningar är mest tillförlitliga?

Eller så kanske vi funderar på om vi själva är smittade efter senaste butiksbesöket. Eller kanske smittbärare utan att veta om det? Vilka åtgärder kan vi ännu vidta för att hållas friska och inte utsätta andra för vara? Ännu mer fysisk distansering? Eller kanske ansiktsmask? 

Just nu är smitta enbart något negativt. Vi förknippar smitta med ett virus som kan utvecklas till en sjukdom som i en del fall är dödlig. Den kan drabba vem som helst. Det här skapar rädsla och otrygghet.

Därför är det så mycket viktigare att tala om smitta som något positivt. Nu tänker jag inte på virussmittan, utan på andra saker som smittar av sig. Positiva saker, fina saker, roliga saker, bestående saker. Sådant som ger glädje och hopp. Sådant som kan förändra vårt liv.

Den här söndagen och bibeltexterna vi läst handlar om smittospridare i positiv bemärkelse.

Historiskt sett handlar temat för den här söndagen om de människor som döptes under påsken i den tidiga kyrkan. Som nykristna hade de en särskild förpliktelse att leva som nya människor, som Jesu lärjungar och efterföljare. Den här söndagen brukar också kallas de vita klädernas söndag. Det har att göra med att de nydöpta kristna hade firat vad vi kunde kalla en ”vit vecka”. De hade nämligen under påskveckan burit den vita dopdräkt som de hade på sig vid dopet. Nu var tid att byta till vanlig vardagsdräkt.  De nykristnas uppgift blev att från och med nu vittna om den uppståndne Frälsaren och om Guds löfte som uppfyllts genom honom.

Det nydöpta blev smittbärare. Det bar på sig vita kläder, tecknet på att de valt att följa Jesus och bli en del av de troendes gemenskap. De syntes, de märktes. Ingen kunde undgå att se dem. Kanske nyfiket fråga vad den vita dräkten innebar. Kanske såg man ett bekant ansikte och undrade: Hur du också blivit en av dem. Vägens folk. De som följer Kristus, den uppståndne. Och så var samtalet igång. Smittan spred sig till dem som lät sig övertygas.

Men låt oss backa tillbaka litet. Låt oss gå till dagens bibeltexter och till det som hände vid den tomma graven.

Numera har vi lärt oss hur viktigt det är att vid en infektionsepidemi eller -pandemi hitta patient nummer 1. Den person som först bar på smittan och togs in på sjukhus. Då kan man lättare spåra smittan och vidta åtgärder.

Låt alltså försöka hitta person nr 1, den första människan som smittades av uppståndelsens glädjevirus.

Evangelisterna Markus och Lukas berättar om tre kvinnor som begav sig till graven för att ombesörja den traditionella insmörjningen av den döda kroppen. Markus nämner Ma­ria från Mag­da­la och Ma­ria, Ja­kobs mor, och Sa­lo­me. Lukas nämner att Ma­ria från Mag­da­la och Jo­han­na och Ma­ria, Ja­kobs mor och några kvinnor från Galiléen. Evangelisten Johannes nämner endast Maria från Magdala.

Det enda evangelierna tycks överens om är att det var just kvinnor som var först på plats vid den tomma graven. Samma kvinnor stod vid Jesus kors till slutet, medan de manliga lärjungarna gömde sig någon annanstans. De här kvinnorna blir alltså de första vittnena till påskdagens mysterium: den tomma graven.

Det är lite märkligt faktiskt att kvinnorna spelar huvudrollen här. En kvinna hade nämligen låg status som vittne i den romerska världen, man kunde inte lita på att kvinnor talade sanning, eller hade ett gott omdöme. Enligt filosofen Aristoteles var kvinnligt kön till och med ett slags handikapp, kvinnor ansågs vara deformerade män.

Men det här tycks inte bekomma evangelisterna, eller Jesus för den delen, som efter uppståndelsen först visade sig för Maria från Magdala. Maria får till och med möta Jesus själv där hon står och gråter utanför graven. Hon som inte fann Jesus i den tomma graven får möta själv möta den uppståndne. Maria är vittne nr 1. Från Maria kan vi spåra uppståndelseglädjens virus. Sedan började viruset spridas snabbt.   

När det börjar gå upp för Petrus att det som kvinnorna berättat verkar trovärdigt, tar har han en annan lärjunge med sig och springer till graven. De upptäcker att graven är tom. Kvinnorna hde rätt.

Sedan visar sig Jesus för lärjungarna flera gånger. I ett rum där de förskansat sig. För två vandrare på vägen till Emaus. Till och med för lärjungen Tomas, rationalisten i lärjungaskaran, han som inte trodde innan han hade klara belägg för det. Vid ett tillfälle visar sig Jesus till för 500 personer. Det fanns alltså ögonvittnen.  

Dagens bibeltexter handlar om att Jesus uppenbarade sig för de tvivlande lärjungarna och övertygade dem om sin uppståndelse.

Evangelietexten handlar om ett fiskafänge vid Gennesarets strand. Det här är tredje gången som Jesus visar sig för lärjungarna efter uppståndelsen. Han uppmuntrar dem genom att låta dem få en massa fisk i sina nät, för att sedan ge dem ett uppdrag att bli människofiskare.

Den andra berättelsen handlar om när Petrus förklarar hur en lam man botats utanför en av portarna till templet. Det var inte vi, säger han. Det var våra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Och så fortsätter han. Gud har nu förhärligat sin tjänare Jesus, den som ni förnekade. Vägvisare till livet dödade ni. Men Gud har låtit honom uppstå från de döda. Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade.

Det var hårda ord. Men de satt rätt. Folk kom till tro och innan dagen var slut hade femtusen män smittats av förlåtelsens och uppståndelsens glädjevirus. Budskapet nådde också den religiösa ordningsmakten som inte var lika förtjust i det som apostlarna förkunnade. Men viruset spreds via domstolarna och inte minst genom brödköerna som apostlarnas arrangerade för de fattiga och utsatta. Matutdelningen gjorde att folk blev nyfikna och undrade vad det här var för en grupp som satte tid och energi på att hjälpa de fattiga.

Men det var inte bara goda nyheter. Efter att en av församlingens ledare, Stefanos, blivit stenad och dödad utbröt förföljelse mot de troende i Jerusalem.

Filippos drog till Samarien och förkunnade där. På vägen mötte han en etiopisk hovman som trodde och blev döpt och så spred sig kärleksviruset till Egypten. Saul som förföljde de kristna blev själv omvänd på vägen till Damaskus. Efter det kallades han Paulus och blev apostel och ledare.

Så småningom började apostlarna ordna direkta missionsresor till viktiga städer i romarriket. Paulus predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även upp ett antal församlingar, bland annat i Grekland. De första kristna församlingarna utanför Judéen eller Palestina bildades dock i Antiokia innan Paulus missionsresor. Det var i Antiokia som Jesu följare först började kallas kristna.

Också andra missionärer reste runt bland de kringliggande länderna och predikade. Småningom grundades fler församlingar både i mindre Asien och i flera andra delar av romarriket.

Sannolikt anlände de första apostlarna till Rom år 62. Paulus besökte Rom år 63 då han satt i husarrest under två års tid i väntan på dom. Innan Paulus åker till Rom får han träffa kung Herodes Agrippa II, romersk prokurator i Caesarea. Efter att Paulus framlagt sin sak konstaterar Agrippa att han inte är långt från att bli kristen. Paulus säger uppmuntrar honom och säger, Jag vet att du tror. Agrippa vill gärna frige Paulus, men eftersom Paulus vädjat till kejsaren bär det av till Rom. 

I Rom växer församlingen så mycket att de kristna börjar uppfattas som ett hot. När Rom brinner skyller kejsar Nero på de kristna som föföljs. Trots detta fortsätter medlemsantalet i de kristna församlingarna att öka. Kyrkan tvingas gå under jorden, rent bokstavligt. De firare gudstjänst i hemmen, litet som vi gör nu under coronapandemin. De tillåts inte bygga egna kyrkor och begraver sina döda i katakomber under jorden.  

Ungefär så här ser den kristna smittokedjan ut i korthet under det första århundradet.

Jesu efterföljare bar på något gjorde andra övertygade. Var det glädjen? Var det generositeten? Var det hoppet? Var det kärleken och omsorgen? Hade det att göra med att alla var lika mycket värda? Varken kön, härkomst eller nationalitet verkade längre spela någon roll.

Hur smittar evangeliet idag?

Har du upplevt hur svårt det är att stå emot när någon ler varmt och genuint mot dig? Innen du hinner reagera ler du själv. Om någon bredvid mig gäspar är chansen stor att jag gör detsamma? Eller en snart två-årig liten flicka som härmar allt jag gör när vi leker. Och så härmar jag henne tillbaka.

I vår hjärna finns spegelneuroner, hjärnceller som faktiskt känner av och sedan härmar en annan persons känslor och handlingar. Tack vare dessa spegelneuroner är våra känslor oerhört smittsamma. Och ofta leder dessutom de härmade känslorna till härmade handlingar.

Att härma är det effektivaste sättet att lära sig något. Det visste Jesus och därför valde han att dela livet med tolv lärjungar under tre år. Att bli mer och mer lika Jesus är också ett mål för varje kristen. Det är en livslång strävan där vi får hjälpa varandra och lita på den heliga Andens hjälp och ledning. 

En av kristenhetens klassiska böcker heter Att härma Kristus eller Om Kristi efterföljelse De imitatio Christi, sammanställd av Tomas a Kempis på 1400-talet. När vi imiterar Jesus, gör som han gjorde, får vi andra med oss.

När tre personer möts överför den som visar starkast känslor sitt humör på de andra på ett par minuter. När man videofilmat personer i en grupp har den positiva gruppmedlemmen smittat av sig med sitt humör på övriga. Grupper som smittas med positivitet hade bättre samarbete, färre konflikter och bättre prestationer, både individuellt och för gruppen som helhet.

Det här berättar Gunnel Ryner på sin webbsida. Ryner kallar sig fokusflyttare. Hon vill lägga fokus på det viktiga, det positiva, det bestående, det som kan förändra gruppdynamiken till det bättre. Det handlar om perspektivförskjutning. 

Det räcker med en glad och positiv person i en grupp eller ett fotbollslag för att smitta hela lagets humör. Är man redan två kan inget stoppa den positiva smittan. Ju bättre humör laget är på, desto bättre spelar de, tänk bara på USA:s damlag i fotboll. De var inte bara bäst att spela, de hade också den bästa attityden. Kanske det var därför det var bäst på att spela. Allt här gäller förstås också i familjen och inte minst i församlingen.

Så testa själv att sprida positiv smitta till människor du möter och har kontakt med. Glädje och entusiasm är svårt att stå emot.

Det är fantastiskt att se hur mycket positiv smitta som florerar på internet just nu. Människor återfinner sin kreativitet och uppfinningsrikedom. Många delar med sig av glädje och humor, uppmuntrandet ord eller bilder, bibelspråk, visdomsord och glada kämpatillrop.

Idag vår vi dela hoppet med varandra. Uppståndelsens glädje. Den glädje som övergår allt förstånd men som sätter sig i hela kroppen. Då blir hoppet handling. Då får vi trösta varandra, uppmuntra varandra och hjälpa varandra. Då blir vi fokusflyttare, perspektivförskjutare.

Då kan vi bli bärare av Guds kärlek som får smitta av sig på alla vi möter. Amen.  

Påskpredikan

Påskdagens predikan 12.4.2020

Kristus är uppstånden!
Den sista meningen i dagens evangelietext gör mig både förvånad och förundrad. ”Lärjungarna gick sedan hem igen.” Märkligt. De hade bevittnat det största undret i världshistorien. Den tomma graven. Deras vän och lärare, Jesus från Nasaret, Guds son och världens frälsare hade betvingat döden. Det som de kanske anat men aldrig vågat hoppas på hade hänt. Han var uppstånden.

Men efter allt detta, efter allt som hänt blev det ingen samling på torget. Ingen karneval genom staden. Ingen gatudans eller glädjerop. Ingen fest kring Havis Amanda. Nej, efter allt som lärjungarna upplevt och varit med om gick de hem igen. Som om ingenting hänt? Nej, definitivt inte som om ingenting hänt. Allt hade förändrats. Livet hade tagit en ny vändning. Men de gick inte tomhänta och sorgsna hem som ett par dagar tidigare. Nu gick de hem bärande på en glädje som kom att förvandla deras liv för alltid. Jesus var uppstånden, men vad fanns det annat att göra just nu än att gå hem. De visste ju inte var han var och vad som skulle hända. Bäst att gå hem och vänta och begrunda det som hänt. Och samtidigt dela glädjen med alla där hemma

Många av oss spenderar mycket tid hemma just nu. För en del är hemmet ett fängelse, för andra en fristad. För det mesta är det väl litet både ock. Det är tryggast hemma just nu när viruspandemin går fram som en dödens och sjukdomens ängel genom världen. Hemma är det ingen risk att utsättas för smitta eller att smitta andra. Att stanna hemma har blivit en livsbejakande handling, både med tanke på oss själva och andra. Att stanna hemma är att visa kärlek och omsorg om våra medmänniskor – och om oss själva.

I hemmen fick lärjungarna dela uppståndelsens glädje med varandra. Det var i hemmen de första kristna möttes för att läsa Skrifterna, be och lovsjunga. Hemmet var platsen där Jesu Kristi uppståndelse blev verklig allra först. Innan Jesus hade uppenbarat sig för lärjungarna, innan de hade uppfyllts av Anden. Innan de vågade gå ut på gator och torg och förkunna evangeliet om den uppståndne Frälsaren. Hemma fick man be och samtala om det som hänt. Tänk! Tänk att Jesus är uppstånden. Vad kommer att hända nu?

Idag ställs vi inför liknande frågeställningar. Jesus Kristus är uppstånden! Vad kommer att hända nu? Vi kan inte samlas i kyrkor för att fira gudstjänst och manifestera vår tro. Istället är vi bundna vid hemmet.

För många är hemmet trygghet och fred. För andra är det oro och påfrestningar. För en del är hemmet gemenskap med dem man älskar och respekterar, för andra är det ensamhet eller utsatthet. Just nu sätts relationerna på prov i våra hem, vi är inte vana att spendera så mycket tid med varandra. Hur mycket vi än tycker om varandra kan det bli jobbigt ibland.

Men är inte bara en fysisk plats, dit vi är hänvisade just nu. Hemma är också platsen i vårt inre där vi finner ro, oberoende av yttre omständigheter. Hemma är där jag får vara den jag är, älskad, accepterad, sedd och hörd. Hemma är där Gud är, hemma är där vi möter den uppståndne Kristus till frälsning och förnyelse.
Hemma kan var en tid, den tidpunkt när vi förstår att det som Jesus gjorde gäller oss, dig och mig, En dag när det sjunker in att vi aldrig är ensamma. Att vad som än händer finns Gud hos oss. Som en vän, som en närvaro, som en omsorg. Hemma är när vi börjar ana att det som Jesus sa till sina lärjungar gäller för oss. ”Jag går bort för att bereda er rum”. Jag vill skapa ett hem åt er. Ett hem i min Faders gemenskap. Ett hem där vi alla får vara tillsammans.

Hemmet Jesus bereder åt oss bygger på hans seger över döden. Jesu Kristi uppståndelse gäller alla människor som Gud älskar. Ingen nämnd och ingen glömd. På samma sätt som det är i honom vi lever, rör oss och är till, så kommer vi att få dela Kristi uppståndelse och uppstå till evigt liv.

Genom Jesu Kristi död och uppståndelse äger vi en tro som håller för hela livet och sträcker sig bortom tid och rum. En tro där vi tillsammans bekänner att Gud håller sina människor hela världen i sin hand vad som än händer. Gud är livets Gud och hans kärlek sträcker sig ända bortom dödens gräns. Amen.

Palmsöndagens predikan

Predikan i Betelkyrkan, Palmsöndagen 5 april 2020 kl. 11
Jani Edström

Idag är det palmsöndagen. Namnet låter litet konstigt, vi har ju inga palmer på våra breddgrader. Redan den här lilla observationen talar om för oss att vår tro är importerad från en annan kultur med andra seder och bruk. Så i stället för palmer kan vi ta till videkvistar på palmsöndagen. Videkvistar och palmkvistar är nu inte riktigt samma sak men det visar hur tron tar sig olika uttryck i olika tider och kulturer. Vi tror på en Gud som inte är främmande för någon kultur. Vi tror på en Gud som låter sig finnas för alla människor. Guds kärlek och omsorg känner inga gränser, varken kulturella eller geografiska. Så har det alltid varit och som läget är i världen just nu är det viktigt att vi påminns om det.

Palmsöndagen inleder stilla veckan, som föregår Påsken och påskfirandet. Idag börjar vi följa med Jesus på hans väg mot lidande och död. För varje dag under stilla veckan finns det särskilda bibelställen vi kan läsa för att se vad som hände med och kring Jesus. Berättelserna hjälper oss att sätta oss in i det sammanhang där allting utspelade sig. Vi är inte längre långt borta, vare sig i tid eller rum, plötsligt befinner vi oss själva där, i kretsen kring Jesus och följer med vad som händer.

Idag möter vi Jesus som rider in i Jerusalem. Jerusalem var ett centrum för handel, kultur och religion. Den var en metropol med drygt 50 000 invånare. Den var också en symbol för förhoppningar och drömmar, särskilt i en tid när hela landet var ockuperat av romarna. Jerusalem var förknippat med kung David och den tid när landet ännu var enat. Jerusalems öde och framtid hölls levande genom profeternas tal om att Davids rike skulle upprättas och Guds fred och herravälde skulle bli verklighet. Men som ett slag i ansiktet på dessa förhoppningar var Jerusalem fast i det romerska skruvstädet med soldater på gatorna och tullindrivare som såg till att kejsaren fick det som kejsaren tillhörde.

Men Jerusalem med sitt tempel var också platsen där Gud fick det som Gud tillhörde. I templet upplevdes Guds närvaro på ett särskilt sätt. Där samlades människor för att offra djur och för att tillbe Gud. Templet symboliserade Guds storhet, platsen för mötet mellan människan och Gud. Templet var ett tecken på att Gud inte övergett sitt folk.

I templet förenades människors böner och förhoppningar om frihet, om en bättre framtid, om ett gudsrike där ingen ockupationsmakt längre kunde ta ut vidrigt höga tullar på de produkter som folk förde med sin in till staden. Ett rike där inga soldater kunde tvinga vem som helst att gå en romersk mil för att bära krigsutrustning eller förnödenheter. Ett rike där ingen var tvungen att sälja sin kropp eller förnedra sig för att skaffa sig inkomst. Ett rike där alla kunde äta sig mätta, leva i fred och glädjas tillsammans.

Jesus rider rakt in i dessa förhoppningar och förväntningar. Redan före honom hade det funnits Messiasaspiranter som försökt göra uppror mot ockupationsmakten. Och nu fanns det grupper som i hemlighet smidde planer på att utföra våldsdåd riktade mot romarna.
Men Jesus är inte en sådan Messiasaspirant. Därför sätter han sig på en åsna, för att visa att han går in i profeten Sakarjas beskrivning om en ”som är ödmjuk och kommer ridande på en åsna”. Åsnan, tjänstedjuret, i motsats till de rustningsförsedda krigshästarna.
Var och en som kände till sin tradition och historia såg vad Jesus ville förmedla. Fredens furste skulle han bli, precis som profeten Jesaja sagt.

Jesus talar om Jonas tecken. Profeten Jona som svaldes av en stor fisk och fördes ned till djupet, dödsriket, men som blev räddad och kastades upp på stranden igen. Jesus som dog och begravdes och som steg ned till dödsriket för att befria oss från döden och som uppstod igen.

Jesus rider in i den stora staden Jerusalem med ett budskap likt det som profeten Jona hade till den stora staden Nineve. Jona predikade omvändelse och hoppades att Gud skulle förinta staden, trots att han visste att Guds hjärta var fyllt av nåd och barmhärtighet mot människorna. Jesus vill samla Jerusalems invånare som en höna samlar sina kycklingar. Ge dem trygghet och tillit. Han vill föra dem som gått vilse på rätta vägar. Ge tillbaka framtiden till dem som förlorat hoppet.

Men Jonatecknet säger oss också något om likheten mellan hur Gud ser på Nineve och hur Jesus ser på Jerusalem, städer som är symboler för hela mänskligheten. Gud ser med kärlek på oss, med ett hjärta som brister när människan handlar mot bättre vetande. Staden Nineve, mänskligheten, har vandrat vilse, men får genom Jonas förkunnelse en ny chans till omvändelse och upprättelse. Jerusalem, mänskligheten, får genom Jesu lidande, död och uppståndelse möjligheten till befrielse från död, synd, skuld och skam.

På palmsöndagen inleder vi vandringen tillsammans med Jesus mot korset. Vi möter de människor Jesus möter, vi brer ut palmkvistar, sjunger Hosianna, herre hjälp oss. Vi lyssnar till Jesu ord. Vi ser honom bota sjuka. Vi hör honom förkunna Guds rike. Vi hör honom utmana både politiska och religiösa makthavare. Vi hör när han tillrättavisar Petrus som tror att vägen ska vara lätt, vi ser honom svettas och be. Vi ser honom bli lugn, förlika sig med sitt öde, sin kallelse, sitt uppdrag som världens frälsare.

Palmsöndagen är också tecknet på att Jesus inleder vandringen tillsammans med oss. Jesu väg mot korset är en väg in i varje människas lidande, en vandring in i din och min ensamhet och utsatthet. När Jesus rider in i Jerusalem rider han in i varje ögonblick av mänsklighetens historia där människor föds, lever och dör, älskar och lider, svettas och arbetar, drömmer och hoppas. Han kommer med bekräftelse på att Gud inte har övergett sitt folk, sin skapelse, sin mänsklighet.

När Jesus rider in Jerusalem rider han in i varje land och varje kultur med en önskan att samla alla människor inför Guds ansikte, i Guds famn. När Jesus rider in i Jerusalem gör han det för dig och mig, inte som en diktator, utan som en tjänare, som en vän, som en kung vars främsta kännetecken är nåd, sanning, rättfärdighet, barmhärtighet.

Men idag, när Jesus rider in i Jerusalem, är staden tyst och öde. Inga människor rör sig ute, allt är nedstängt. Hela staden är lika lugn och tyst som på en sabbat i de ortodoxa judarnas kvarter. Jerusalem och hela världen väntar på att sjukdomens och dödens ängel, coronaviruset, ska dra förbi. Till dess håller vi andan. Vi lever på sparlåga. Allt som sker är mot vår natur. Påtvingad fysisk och social distans rimmar illa med hur vi är skapade. Allt fler drabbas, rik som fattig, unga och gamla, en mor, en farfar, en mormor, en syster, en bror. Ingen går helt säker. Relationer prövas. Inget är sig likt.

När världen upplever en av sina största akuta kriser kommer Jesus med tröst, hopp och befrielse. Inte som en flyktväg, utan som en kallelse till ansvarsfullhet, som ett uppdrag. Som en möjlighet till omvändelse. Det är nu vi ska välja vad vi tror på, vem vi hoppas på, hur vi vill leva våra liv. Nu när otryggheten riskerar slå över i panik står valet mellan fruktan och tillit, mellan rädsla och tro.

Den här palmsöndagen är det Jesus som följer världen på lidandets väg. Ingen av oss är glömd, ingen är osedd. Jesus finns mitt i lidandet, mitt i ensamheten, i dödsångestens stund. Han finns hos oroliga anhöriga. Hos dem som tillfrisknar, hos dem som hjälper, hos dem som fattar beslut.

Tron säger oss att vi kan vara förhoppningsfulla mitt i det värsta. Varför kan vi det? För att Jesus visat vägen och inte bara det, han har lovat gå med oss hur det än blir. Och det är det viktigaste av allt. Amen.