Predikan 22.3.2020

Varje gång det uppstår en kris ger det upphov till oväntade saker, det gäller också den tid vi lever i nu, coronakrisen. I krisens kölvatten kan det komma bra saker och dåliga saker. Till de goda sakerna hör att många av oss börjar bry oss om varandra mera, lyssna på varandra, ta kontakt med varandra via telefon och sociala medier och visa omsorg på olika sätt.

En kris är en möjlighet att se hur Gud verkar, ofta genom människor som visar omtanke om varandra. Många går ut och handlar åt den som inte kan. Församlingar och andra försöker upprätthålla matutdelningar enligt nya försiktighetsregler. Andra betalar överenskomna gage till artister som inte kan uppträda på grund av inställda föreställningar. Vissa använder sin uppfinningsrikedom och sitt tekniska kunnande till att sprida hopp och glädje på internet, nu när den fysiska sociala gemenskapen kringskärs.

Till de dåliga sakerna hör rädsla, panikbeteende, förakt för myndigheters direktiv och vetenskapliga rön. I krisens fotspår finns det de sådana som försöker profitera, bli rika, på andras, ofta de redan utsattas bekostnad. Obefintliga vaccin, hemgjord medicin och andra självupptäckta botemedel bjuds ut i allt större omfattning.

Inte ens kyrkorna och vi kristna är befriade från detta. I Norge blev tv-tittare förra veckan uppmanade av en pastor (Dionny Baez) att ge 2 000 norska kronor till en kristen tv-kanal för att få gudomligt beskydd mot Coronaviruset. Uttalandet har väckt stor uppståndelse. I USA gjorde en känd tv-pastor (Jim  Bakker) nyligen reklam för en sorts silvervatten som påstods döda coronaviruset. Försäljningen har nu stoppats av myndigheterna. När grundlösa löften förenas med en begäran om pengar är det alltid skäl att se upp och förhålla sig kritiskt, trots att det sker med kristna förtecken.  

De här exemplen visar att coronakrisen riskerar ge upphov till förvirring och otrygghet också på det andliga planet. När påven Fransiskus nyligen uppmanade troende i alla religioner till bön för jorden, möttes detta av misstro bland en del kristna. Att människor skulle förenas i bön för jorden, låt vara på skilda håll och enligt sen egen tro och tradition, ansågs vara farligt. Och så hänvisade man till en gammal konspirationsteori om att påven och den katolska kyrkan tillsammans med den ekumeniska rörelsen skulle sträva efter politisk makt genom att vilja grunda en superkyrka och en ny världsreligion.

För mig och många andra som under många år samarbetat med kyrkoledare från alla möjliga traditioner är det lätt att avfärda detta. Och jag vill därför vara tydlig: Under mina dryga trettio år i det ekumeniska arbetet har jag aldrig någonsin hört att en påve, kyrkoledare eller ekumenisk förtroendevald skulle sträva efter att grunda en superkyrka eller en ny världsreligion.       

Sund kritik av religiös maktfullkomlighet och politiserad religion är välkommet. Att däremot per automatik förklara någon eller något som ”av ondo” eller ”inte förenligt med Guds vilja” är religiös populism som bara leder till rädsla och osäkerhet.

I en krissituation behöver vi andligt ledarskap som ingjuter hopp och hoppfullhet. Hopp är inte verklighetsflykt, utan en förtröstan på att Gud aldrig kommer att ta sin hand ifrån sin skapelse, aldrig kommer att ta sin kärlek från oss människor. Vad som än händer.

Låt Jesu ord: Var inte oroliga, tro på Gud tro också på mig, vara vår ledstjärna. Lyssna inte på dem som dammar av eskatologiska dystopier och katastrofscenarier. När termer som ”yttersta tiden”, ”jordens undergång”, ”Guds straff” florerar i den andliga bloggosfären, då är det skäl att ta ett steg tillbaka och lyssna till honom som lovat vara med oss varje dag, från början intill tidens slut.

****  

Idag är det Marie bebådelsedag. Den här dagen firar vi minnet av ängeln som besökte Maria med budet om att hon skulle bli mor. Mor till Frälsaren, världens ljus och hopp. I Lukas evangeliums berättelse möter ängeln Maria med den orden Var inte rädd.

Det är de orden, Var inte rädd, som vi behöver ta till oss just nu. Det är först när vi är befriade från rädsla som vi kan tänka klart. Det är då vi kan ta emot instruktioner, göra det rätta, bejaka vår kallelse och vårt uppdrag. Det var först när Maria blivit lugn och trygg efter att ha skrämts av att en ängel plötsligt fanns i hennes rum, som hon kunde lyssna till vad ängeln hade att säga henne.

Visst fanns frågorna och osäkerheten kvar. Hur ska detta ske? frågar hon. Men rädslan och paniken var borta. Och när ängeln förklarar vad som kommer att hända med Maria, så tar hon emot uppdraget, att bära världens Frälsare under sitt hjärta i nio månader, mata och fostra honom, se honom växa upp och bli stor.

Maria följer med Jesus, hans utveckling som lärare och förkunnare. Hon ser honom göra under, bota lidande och sjukdom, inger hopp till dem som misströstar och upprätta de marginaliserade. Hon ser honom lida och dö på ett kors, hon sörjer med hans lärjungar. Men hon möter honom också vid den tomma graven, och hon finns med i den gemenskap som bekänner Jesus Kristus som uppstånden, som herre och Frälsare.

Maria var trogen Jesus. Ibland hade hon svårt att förstå honom. Inte var det lätt när Jesus talade om sina följare som sin nya familj. Inte var det lätt när hon såg hur han led i ensamhet över att vara missförstådd. När han blev utslängd ur synagogan efter att han proklamerat att Guds rike skulle ta from genom honom. Men visst gladdes hon över alla de människor som kom fram till henne och berättade hur Jesus hjälpt dem, hur hennes son gett dem nytt mod och nytt hopp.

Liksom Maria får vi vara trogna Jesus. Vi får bekänna Jesus som herre och frälsare också idag när vi inte vet hur framtiden kommer att se ut.  

****   

När Maria får budet att hon ska föda Guds son, blir det inledningen till något som kommer att förändra vår syn på både Gud och skapelse.

Den här tanken kan ibland upplevas både märklig, omöjlig till och med frånstötande. ”Hur ska detta gå till”, frågade också Maria. Ska en ung tjej bli mamma till världens frälsare, mänsklighetens hopp? Ska Gud, skaparen, nedlåta sig att bli en del av det skapade?

I den nicenska trosbekännelse läser vi att Jesus är ”sann Gud och sann människa”. Vad det betyder har kyrkan och teologerna reflekterat över ända tills idag. Det är ett mysterium som inte kan förstås helt, men som har konsekvenser för hur vi ser på det som händer idag.

I och genom Maria blir Gud människa. I och med människoblivande, inkarnationen, identifierar sig Gud för alla framtid med sin skapelse och sina människor. Med oss, dessa varelser i vilka Gud satt sitt avtryck, gjort till sina avbilder, med vilja, känsla, förnuft och förmåga till både gott och ont.

När Gud blir människa genom Jesus Kristus, säger det något om hur mycket Gud älskar människorna och skapelsen. Gud vill komma oss när, så nära så att han vill veta exakt vad det är att vara människa och sårbar. Ingen ska härefter kunna säga att Gud inte förstår, att Gud inte ser, att Gud inte bryr sig. Hela Bibeln är fylld av berättelser om att Gud bryr sig att Gud vill jordens och människans bästa.

Gud utger sin ende Son för världens skull. Gud lider och dör för världens skulle. Gud tar på sig kärlekens yttersta konsekvenser, döden på ett kors. Och i och genom detta besegras döden, synden och ondskan. I och genom detta får världen (kosmos) en ny chans. 

När Gud lider för världens skull, handlar det inte bara om människorna. Det handlar om jorden, Guds skapelse. Gud överger inte sin skapelse. Gud erbjuder oss ingen flyktväg från en värld som vrider sig i plågor. Men Gud lovar att vara med i allt. Och en dag kommer världen att befrias från dessa plågor. Hur det exakt kommer att ske vet vi inte. Men att det kommer att ske, det får vi vara förvissade om. Och medan vi väntar vet vi att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesu Kristus. Ingenting.

Och Bibeln ger oss glimtar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Redan genom sina profeter lovade Gud sitt folk en framtid och ett hopp. Denna framtid och detta hopp personifieras i Jesus Kristus. Denna framtid och detta hopp tar form genom människor som liksom Maria tar till sig ängelns uppmaning, Var inte rädda. De som lyssnar till Jesu tröstande ord: Var inte oroliga, oroa er inte, tro på Gud tro också på mig. Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Amen.

Predikan 29.3.2020

Dagens texter: Jes. 65:1–3. Ef. 2:12–16. Luk. 13:31–35

Det är intressant hur bibelord får nya dimensioner beroende på de yttre omständigheterna. Ord som ursprungligen riktat sig till Israels folk på avvägar, ord som riktar sig till ett folk som inte frågar efter Gud, samma ord får idag en global dimension när de riktar udden mot hela mänskligheten.

Hur väl passar inte Jesajas ord in på världen idag: ”Ständigt har jag räckt ut händerna mot ett tredskande folk, som vandrar den orätta vägen och följer sina egna planer, det folk som öppet kränker mig hela tiden”. Orden får en global dimension. Vi inser att vi vandrat den orätta vägen, följt våra egna planer, att vi har kränkt Gud hela tiden. Hur så, hur då?

Vi har dödat tilliten. Vi har utrotat förtroendet. Fiendskapen mellan Gud och ondskan har rotat sig i vårt tänkande, i vårt beteende, i bristen på respekt för varandra och den besinningslösa exploateringen av Guds skapelse.

Lita på mig, tro på mig, följ mina vägar, är Guds ständiga uppmaning till sitt folk genom hela Bibeln. Detsamma gäller oss idag. Lita på mig, tro på mig, följ mina vägar.

Det förtroende som bryts när människan väljer att gå sin egen väg, vill Gud upprätta. Den tillit som går förlorad när vi alltid tror oss veta bäst, vill Gud bygga upp igen. Det uppdrag som vi drar oss undan, vill Gud ge oss en ny chans till att genomföra.

Dagens tema är lidandets söndag. Kyrkan befinner sig i fastans djupaste dal, i dess mörkaste tid. Det är nu det börjar göra ont, det är nu som vi börjar tvivla på om det är värt det, det självpåtagna lidande som fastan innebär. Det är nu som frontlinjerna blir tydliga. Det är nu vi måste välja sida, ljuset eller mörkret, sanningen eller lögnen, det onda eller det goda. Ställer vi oss på Guds sida, följer vi Guds väg, eller fortsätter vi irra omkring i tron att det ordnar sig nog.  

Samtidigt som kyrkan befinner sig mitt i den djupaste fastan, det självpåtagna lidande som ska leda till klarhet om var vi står i förhållande till Gud och varandra, samtidigt befinner sig hela världen, hela mänskligheten i en påtvingad fasta, en aldrig tidigare skådad kris. När kyrkan inför fastan uppmanat kristna att avstå från kött, sötsaker och facebook, har många länder infört begränsningar som ingen av oss kunnat drömma om. Nu är det inte fråga om en frivillig fasta för vår andliga människa, du handlar det om en påtvingad fasta som gäller alla. Undantagstillstånd, råder, karantänsbestämmelserna är tuffa, rörelsefriheten är begränsad, polis och militär övervakar att ingen obehörig går över gränser.

Religiösa ledare uppmanar till global bön. Mänskligheten klär sig bildligt talat i säck och aska och gör en helomvändning för att följderna av viruspandemin ska begränsas. Kanske finns det ännu en chans? Kanske finns det ännu en möjlighet för oss till omvändelse. En möjlighet att hitta vägen igen. Att hitta förtroendet för Skaparen. Vi är inte Gud, vi är Guds barn. Att hitta balansen i skapelsen. Vårt uppdrag är att vårda skapelsen, inte att suga musten ur den. Att ge den vidare till våra barn, inte tro att vi äger den.    

När Jesus i dagens evangelietext vill samla Jerusalems invånare som hönan samlar sina kycklingar, är det inte också en bild för hur Gud, skaparen, försonare och livgivaren idag sträcker ut sina händer till alla människor på jorden. Gud som vill samla oss hem till sig. Gud som vill bygga upp det brutna förtroendet, den brustna tilliten igen. Om då mitt folk, som mitt namn är utropat över, ödmjukar sig och ber och söker sig till mig och lämnar sina onda vägar, då skall jag höra det i himlen och förlåta dem deras synd och bota deras land (2 Krön 7:14).

Gud vill samla sina barn, alla människor på jorden. Vi är en enda mänsklighet, vi är ett enda folk under Skaparens beskydd. Gud erbjuder oss fred, försoning, hopp och framtid genom Jesus Kristus.

Kristus är fredsstiftaren genom vilken tilliten kan byggas upp igen. Jesus Kristus har genom sin död och uppståndelse dödat fiendskapen så att mänskligheten kan slå in på fredens väg.

Fred med Gud, fred med oss själva, fred med varandra, fred med djuren, fred med växterna, fred med haven, fred med bergen. Fred med förgångna, fred med framtiden. Amen,