Den oförtjänta nåden är temat för dagen. Rubriken är kanske inte helt lyckad. Nåd är ju per definition något vi får ta emot utan att ha förtjänat det. Om vi vänder på det, hur skulle en nåd som vi förtjänar se ut? Just det. Då skulle det inte längre vara nåd, gratia, utan något vi har gjort oss förtjänta av. Därför går det inte heller att säga ”den förtjänta nåden”. Ordet oförtjänt understryker att nåden är gratis, ingenting vi kan eller behöver fundera på. Eller behöver vi?
Vad är nåd?
Ett svar är att Guds godhet är nåd. Det märks redan i skapelseberättelsen. Var gång Gud skapar något, tar han ett steg tillbaka, litet som en konstnär i sin ateljé, och tittar på det han gjort och konstaterar: Det är gott.
Gud såg att det var gott. Det är bra. Gud är nöjd. Det är vackert. Låt oss fortsätta skapandet.
Guds nöjdhet är långt från den förminskande självkritik som många människor ger uttryck för i sitt skapande. Kanske som en i förment ödmjukhet förtäckt stolthet. Äsch, vad är nu det här. En halvdålig teckning, en gammal trasa. Nej, Gud var nöjd med det han såg. Kanske nöjdhet och förnöjsamhet också är uttryck för nåd, gåvor att förvalta.
Skapelsen är det första och finaste uttrycket för Guds nåd. I judisk-kristen tradition ser vi skapelsen som en gåva till människan. Var så god, säger Gud. Här får ni det bästa jag kan ge er, det fullkomliga, vackra, harmoniska. Ta hand om den, och minns att ni samtidigt är en del av skapelsen, tillhör den. Ni ingår själva i gåvan till skapelsen, ni är gåvor till varandra. Ta emot allt jag ger er, alldeles gratis.
****
I varje människa finns ett litet eko av detta stora och oerhörda, en sorts gemensam insikt om att det bästa i livet är gratis. Det bästa i livet är nåd. En sång från musikalen Good News från 1927 illustrerar detta, The Best Things in Life Are Free. Samma tema återkommer i en nyare sång med Janet Jackson och Luther Vandross.
Hör här:
Månen tillhör alla, stjärnorna tillhör alla, de
lyser för dig och mig. Blommorna på våren, Rödhaken som sjunger, Solstrålarna
som lyser, De är dina, de är mina. Och kärleken kan komma till alla. Det bästa
i livet är gratis.
Populärmusikens lovsång till skapelsen och Skaparen.
Men det är inte bara de bästa sakerna i livet som är gratis. Själva livet är
gratis, en gåva, en nåd. Livet centrerar i Gud, i Guds godhet och omsorg. När
vi grundar vårt liv på denna förståelse, i denna förtröstan, är det många andra
saker som faller på plats.
Vi behöver aldrig tvivla på Guds storhet. ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, vad är då en människa att du tänker på henne”
Vi behöver aldrig tvivla på Guds godhet. ”Guds låter solen gå upp över och regnet falla på både onda och goda”
Vi behöver aldrig tvivla på Guds kärlek. ”Så älskade Gud hela världen..” Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.
Vi behöver aldrig tvivla på Guds välsignelse och livsuppehållande kraft. ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till…”
Bibeln inleds med konstaterandet att Guds nåd genomsyrar hela skapelsen. ”Och se, det var mycket gott.” Detta är grunden för all gudstro värt namnet. Allt annat gör att Gud blir mindre, förminskas, någon vi tror att vi kan greppa, äga eller uttala oss tvärsäkert om.
De två första kapitlen i Bibeln understryker med all önskvärd tydlighet (som man brukar säga) att Gud är en god gud, som vill allt och alla väl. En gud som uppehåller liv, som ser till både stort och smått. Från galaxernas megaperspektiv till mikrobernas miniperspektiv. Och allt detta, som ett resultat av Guds kreativa nåd.
Inget i Bibeln som följer efter de två första kapitlen om skapelsen kan förminska eller ta bort något av Guds kärlek, nåd och omsorg om skapelsen och människan. Om dig och mig. Ingenting.
****
Nu när vi konstaterat att Guds nåd kommer före allt annat, i skapelsen, genom att ge oss liv, kan vi gå vidare och så på andra aspekter av Guds nåd, vi kan kalla det, den kärlek som aldrig ger upp.
I Genesis 3 tar berättelsen om skapelsen en ny vändning, från harmoni till en sorts katastrof. Det visar sig nämligen att en del av skapelsen är opålitlig, människorna, och ormen. Ormen som frestar och människan som blir frestad. Märk väl att både mannen och kvinnan frestas och faller för frestelsen. Det går inte att skylla på kvinnan. Många försök har gjorts, teologiskt, historiskt, kulturellt. Men båda faller, båda syndar.
Vari består synden i Edens trädgård?
Berättelsen om skapelsen och syndafallet är en del av ett långt epos från Genesis till Deuteronomium, ett epos som började nedtecknas under Israels barns fångenskap i Babylon. Den pågick 587–537 f.Kr räknat från Jerusalems förstörelse till perserkungen Kyros den stores löfte om att de till Babylon bortförda judarna kunde återvända till Jerusalem.
Det är när man är bort hemifrån, påtvingat eller frivilligt, som tankarna går bakåt, till historien, till traditionen, till föräldrar, förfäder och -mödrar. Hur började allt, hur blev det så här, varför är jag här, hur blev jag den jag är? Många stora författare har blivit stora just genom sina skildringar av sina rötter, släkter, familjer.
Bibeln är inget undantag, för vad är Bibeln annat än en släktskildring och en berättelse om Guds godhet till släkten, den släkt som är människan, mänskligheten, och bär förnamn som Adam, Noa, Abraham, Israel.
När Israels barn i fångenskapen ser tillbaka på sin historia är det naturligt att historien börjar där de är, i tvåflodslandet, just där de befinner sig. I en trädgård mellan floderna Eufrat och Tigris möts Gud och människan för första gången. Gud kallar människan till sig, ger människan namn, identitet och ett uppdrag. Människan sviker Guds förtroende och Gud tvingar människan bära ansvar för detta svek, i kärlek, omtanke.
Edens trädgård är en bild av templet, den plats där Israel möter sin Gud till förlåtelse och försoning. Genom djuroffer och överlåtelse, både som kollektiv och enskilda personer. Edens trädgård är en berättelse om Israels kallelse och svek. Israels barn, Adam och Eva, blev kallade, men svek sin kallade. De är nu förvisade från templet, från platsen där Gud är nära. De är i fångenskap, men nu möter Gud dem genom profeter som bekräftar att Gud vill ge dem en framtid och ett hopp trots allt. Guds nåd är lika fast som urberget, lika hög som himlen är över jorden, som öster är från väster.
Edens trädgård är samtidigt en berättelse om varje människas uppvaknande till ansvar, inte sällan sker detta genom ett svek, genom att en gräns har överskridits.
Denna dramatiska berättelse visar på allvaret när människan sviker sin gudagivna kallelse. Då är det som att dö. Det är det som Bibeln kallar synd, att vi missar målet för Guds plan för vårt liv, att leva i gemenskap med Gud och i fred med varandra.
Edenberättelsen handlar om hur Gud vill fostra människan till ansvarstagande, i berättelsen uttryckt så att människan fördrivs från sitt ursprung, men inte från sin Gud. Även om något gott förlorat, så är det Gud som gett människan sin ande, sitt liv. Det kan ingen synd i världen göra om intet.
Hela Bibeln är fylld av Guds ord till folket, om ni litar på mig går det er väl, om inte så går det illa. Men aldrig att Gud skulle överge sitt folk, aldrig att Gud skulle vända ryggen till sin älskade skapelse, aldrig att Guds skulle stänga sitt hjärta till människorna.
****
Vad har allt det här med Jesus att göra? Han som dog för hela världens synd, besegrade döden och uppstod till liv och frälsning för allt skapat. Inte har väl Gud två olika sorts nåd, en i skapelsen och en i försoningen? Knappast.
Samma nåd och överflödande liv som pulserar i skapelsen redan från början, exploderar rakt in i mänsklighetens historia när Kristus uppstår från de döda, besegrar döden och ger oss nytt hopp. Kristus som enligt Johannes evangelium var Guds Ord redan i skapelsen, genom vilken allt som finns har kommit till, han manifesterar Guds nåd på nytt och på nytt.
Kristi död och uppståndelse är det yttersta tecknet på Guds självutgivande kärlek till oss människor och till hela skapelsen. Det är denna nåd vi får leva i och genom. Det är i honom vi lever, rör oss och är till.
Gud har gett oss livet, Kristus har berett försoning, Anden leder oss in i ansvarsfullhet och ansvarstagande, för skapelsen, för våra medmänniskor. Så att Kristus kan bli allt i alla. Amen.
Predikan den 9 februari 2020 i Betelkyrkan, Helsingfors