Månad: februari 2020

Predikan i Betelkyrkan 15.2.2020

Det värsta som kan hända när man bjuder till bords och säger ”Maten är klar, kom och ät” är någon svarar ”nej tack, jag är inte hungrig”. Eller när man tillbringat timmar med att planera en festmåltid och äntligen kommit på vad man ska laga just den kvällen till de gästerna och någon säger ”nej tack, jag har redan ätit”. Eller ännu värre, ”jag tycker inte om fisk” eller ”jag äter inte kolhydrater”. Tänk efter, hur skulle det kännas.

Det var just det som hände Jesu lärjungar. De hade säkert gjort sitt bästa att planera eventuella inköp eller skaffa fram goda råvaror. Kanske hade bröderna Sebedaios, Jakob och Johannes, varit hemma och fått de bästa fiskarna som deras mor hade valt ut ur pappa Sebedaios fångst samma morgon. Kanske hade Judas som hade hand om ekonomin tänkt att idag kan vi köpa litet extra gott bröd från bagaren med stenugn nere på stan. Kanske hade de tänkt överraska Jesus med en extra festlig måltid som bara de själva åstadkommit. Inte för att de kunde konkurrera med Marta och Maria hemma hos Lasarus, men i alla fall.

Så ställer sig lärjungarna där på rad med tallrikar och matportioner, bröd och till och med litet gott vin från närbutiken. De kollar att allt är klart, att ljusen är tända och alla besticken pekar åt rätt håll. 

Rabbi Jesus, maten är klar, ropar Petrus. Kom och se vad mycket gott vi har gjort vill han ropa, nästan i klass med min svärmors bästa rätter. Alla sträcker på sig när de hör Jesus komma in.

Jesus stannar i dörröppningen, tittar sig omkring, på festmåltiden, på lärjungarna, på dukningen och på lärjungarna igen. Och säger han något som de sent ska glömma. ”Nej tack, jag har mat att äta som ni inte känner till.”  Andreas viskar till Filippus ”vem har fört mat till honom, kan det vara Marta igen?”

Men Jesus som sett hur mycket besvär lärjungarna gått igenom för att sätta litet guldkant på en vanlig måltid ber dem lägga sig till bords. Sedan ber han över maten, lägger sig själv vid bordsändan och börjar undervisa dem.  

Det finns mat som ni har lagat till så fint och som stärker kroppen och själen glad. Så finns det mat som stärker själen och som ger oss styrka och motivation för att leva och tjäna Gud. Ingen masterchef i världen kan göra rätter som kan ersätta den mat jag vill ge er, nämligen att göra Guds vilja. Den maten mättar och ger liv för evigt. Min mat är att fullborda Guds verk.

Lärjungarna lyssnar till Jesu undervisning och glömmer nästan bort att äta hur gott det än är. Ju längre kvällen framskrider desto mer börjar de ana att den mat Jesus har att erbjuda kommer att förvandla deras liv. De blir aldrig lika duktiga på att kocka som Marta och Maria. Men det gör ingenting så länge de får vara med Jesus, följa honom. De får så eller skörda, de får bära med sig Guds rike och bjuda in andra till en festmåltid där maten kommer att räcka till alla. För när vi sätter oss till bords som Guds familj blir ingen utan, alla får vad de behöver.

****

Vid efterrätten byter Jesus ämne och börjar tala om sådd och skörd. Han ber lärjungarna titta omkring sig. Sädesfälten håller på att mogna, det är skördetid, säger han. Lärjungarna tittar sig förvånat omkring, sedan på Jesus. Det hör vad Jesus säger. Problemet är bara att det inte är skördetid, inga fält har mognat till skörd, inte på länge än. Så vad menar Jesus egentligen? Ser han dåligt? Har han kanske fått värmeslag och börjat hallucinera?

Jesus använder sig av ett gammalt lokalt talesätt när han säger: ”Ni säger: Fyra månader till så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.” Som tidigare när han talade om maten använder Jesus skörd i överförd bemärkelse, som en liknelse. Men lärjungarna är bokstavstrogna, de tar Jesus på orden. De tror att han talar om skörden ute på sädesfälten, en skörd som alldeles tydligt ännu inte fanns. Men Jesus hade en annan, djupare, innebörd. Skörden var människorna, de samarier som hade kommit till tro tack vare den samariska kvinnans vittnesbörd. De som ännu skulle komma till tro genom Jesu egen undervisning. 

Det som händer, menar Jesus, är unikt för Guds rikes lagar om sådd och skörd. Vanligen går det en längre tid mellan sådd och skörd. Men det som händer nu, säger Jesus, är att sådd och skörd inträffar samtidigt. Samarierna i staden har fått höra en kvinnas vittnesbörd om Jesus och börjar tro på honom. Från sådd till skörd på en gång, från ord till tro samtidigt.

Inom jordbruket, säger Jesus, är det vanligen samma personer som sår och som skördar. Bonden går ut och sår och fyra månader senare får han skörda. Men titta nu, säger Jesus. Ni behöver inte ens så. Ni får skörda där någon annan sått. ”Andra har arbetat och ni för lönen för deras möda.” Vilken lyx. Passa på att glädja er över detta.

Inom jordbruket är det ingen konst att göra skillnad på sådd och skörd. När det gäller människor är det annorlunda. En del människor har bara börjat fundera på livets stora frågor och om Guds plats deras liv, andra är beredda att ta ett steg vidare, kanske är det beredda att överlåta sig till Kristus och börja följa honom. Då är det viktigt för oss, ska vi så eller ska vi skörda, ska vi vattna eller ska vi rensa. I vilket fall som helst kan det vara viktigt att ta reda på i vilket skede på våra vänner befinner sig på trons väg. Därför behöver vi andens vishet och känslighet i mötet med andra.

Vi får be varje dag att andens röst leder oss i möte och samtal med alla vi träffar under dagen. Och känner vi oss osäkra får vi alltid be för den som sitter bredvid oss i bussen, spårvagnen, tåget, skolbänken, restaurangen, kaffebordet.

Bön öppnar upp. Vanligen tänker vi kanske att bön öppnar upp människors hjärtan för Guds kärlek och inbjudan. Och visst kan det också vara så. Men bönen gör något annat också. Sådant som vi kanske inte förväntar oss. Bönen förändrar förhållanden och förutsättningar. Och det kanske viktigaste, bön förändrar oss.

Vi börjar se andra mer och mer med Guds ögon. Med kärlek, medkänsla, förståelse. Den Gud har skapat bär också något av Guds bild inom sig. Den blir ett förenande band. Då handlar det inte först och främst om vem som tror eller inte tror, vem som har rätt eller fel. Då handlar det om hur vi kan uppmuntra varandra att leva ett gott och ansvarsfullt liv som Guds avbilder, som medmänniskor, som Jesu efterföljare, som delar av Kristi ljus.

****

Sådd och skörd återkommer i den gammaltestamentliga texten för dagen ur Hoseas bok, 10:12–13. Så er sådd i rättfärdighet, skörda efter kärlekens lag, bryt er ny mark.

Rättfärdighet eller rättvisa – det är samma ord – är Guds kännetecken. Detsamma gäller kärleken. Gång på gång vill Gud leda sitt folk in på rättfärdighetens och kärlekens väg. Det sker genom hot och löften, genom att ge profeterna speciella uppdrag. Följ mig, så rättfärdighet och rättvisa så ska det gå er väl. Håll fast vid mitt förbund så ska ni få leva, säger Gud gång på gång. När det inte hjälper ber Gud profeterna göra olika symbolhandlingar. Profeten Hosea får i uppdrag att gifta sig med och ta hand om en prostituerad för att åskådliggöra Guds kärlek till ett folk som varit otrogna, svikit och gått vilse.

Gud ger sig aldrig. Gud upphör aldrig att älska. Gud upphör aldrig att uppmana till rättfärdighet och inbjuda till en kärleksfull gemenskap. Förbundet mellan Gud och människan bygger på förtroende, tillit, lydnad, kärlek och omsorg. Förtroende bygger vi genom att visa förtroende, tillit blir till genom att vi litar på varandra, kärlek skapas genom att vi älskar och visar omsorg.

Lagen om sådd och skörd är en allmänmänsklig insikt. Det vi sår får vi skörda. Så er sådd i rättfärdighet, skörda efter kärlekens lag, bryt er ny mark.

För Gud hör rättvisa och kärlek ihop. Det ena kan inte existera utan det andra. När bara rättvisan betonas blir det lätt fel. Så många gånger i mänsklighetens historia har man försökt inför rättvisa utan kärlek och hur har det gått? Ofta har det slutat i blodbad när en part har försökt inför rättvisa genom ta livet av förtryckarna och dem som motsatt sig revolutionen.  

Att å andra sidan ensidigt betona kärleken kan kännas alldeles tomt och konturlöst. Vi använder ju ordet kärlek om allt möjligt. Vi älskar allt från choklad, godis, blommor, bilar, semester, sommar, till hemmet, familjen och Gud. Men kärlek är ingenting utan attityd eller engagemang. Kärlek är ingenting utan handling.

En modern teolog, John Dominic Crossan, uttrycker det ungefär så här: Vi säger att människan består av kropp och själ, av kött och ande. Tillsammans utgör de en hel människa, men om de skils åt finns ingenting kvar. Om kropp och själ, ande och kött skils får vi inte två personer, utan en död kropp.

Låt oss då tänka oss att rättfärdighet är kärlekens kropp och att kärleken är rättvisans själ. När de kombineras har vi båda, när de separeras har vi varken kärlek eller rättvisa.

Det är kanske allt vi behöver veta om Guds rike: att kärlek och rättfärdighet är oskiljaktiga. Amen.

Text: Jani Edström

Den oförtjänta nåden är temat för dagen. Rubriken är kanske inte helt lyckad. Nåd är ju per definition något vi får ta emot utan att ha förtjänat det. Om vi vänder på det, hur skulle en nåd som vi förtjänar se ut? Just det. Då skulle det inte längre vara nåd, gratia, utan något vi har gjort oss förtjänta av. Därför går det inte heller att säga ”den förtjänta nåden”. Ordet oförtjänt understryker att nåden är gratis, ingenting vi kan eller behöver fundera på. Eller behöver vi?

Vad är nåd?

Ett svar är att Guds godhet är nåd. Det märks redan i skapelseberättelsen. Var gång Gud skapar något, tar han ett steg tillbaka, litet som en konstnär i sin ateljé, och tittar på det han gjort och konstaterar: Det är gott.

Gud såg att det var gott. Det är bra. Gud är nöjd. Det är vackert. Låt oss fortsätta skapandet.

Guds nöjdhet är långt från den förminskande självkritik som många människor ger uttryck för i sitt skapande. Kanske som en i förment ödmjukhet förtäckt stolthet. Äsch, vad är nu det här. En halvdålig teckning, en gammal trasa. Nej, Gud var nöjd med det han såg. Kanske nöjdhet och förnöjsamhet också är uttryck för nåd, gåvor att förvalta.  

Skapelsen är det första och finaste uttrycket för Guds nåd. I judisk-kristen tradition ser vi skapelsen som en gåva till människan. Var så god, säger Gud. Här får ni det bästa jag kan ge er, det fullkomliga, vackra, harmoniska. Ta hand om den, och minns att ni samtidigt är en del av skapelsen, tillhör den. Ni ingår själva i gåvan till skapelsen, ni är gåvor till varandra. Ta emot allt jag ger er, alldeles gratis.

****

I varje människa finns ett litet eko av detta stora och oerhörda, en sorts gemensam insikt om att det bästa i livet är gratis. Det bästa i livet är nåd. En sång från musikalen Good News från 1927 illustrerar detta, The Best Things in Life Are Free.  Samma tema återkommer i en nyare sång med Janet Jackson och Luther Vandross.

Hör här:

Månen tillhör alla, stjärnorna tillhör alla, de lyser för dig och mig. Blommorna på våren, Rödhaken som sjunger, Solstrålarna som lyser, De är dina, de är mina. Och kärleken kan komma till alla. Det bästa i livet är gratis.
Populärmusikens lovsång till skapelsen och Skaparen.   

Men det är inte bara de bästa sakerna i livet som är gratis. Själva livet är gratis, en gåva, en nåd. Livet centrerar i Gud, i Guds godhet och omsorg. När vi grundar vårt liv på denna förståelse, i denna förtröstan, är det många andra saker som faller på plats.

Vi behöver aldrig tvivla på Guds storhet. ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, vad är då en människa att du tänker på henne”

Vi behöver aldrig tvivla på Guds godhet. ”Guds låter solen gå upp över och regnet falla på både onda och goda”

Vi behöver aldrig tvivla på Guds kärlek. ”Så älskade Gud hela världen..” Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Vi behöver aldrig tvivla på Guds välsignelse och livsuppehållande kraft. ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till…”

Bibeln inleds med konstaterandet att Guds nåd genomsyrar hela skapelsen. ”Och se, det var mycket gott.” Detta är grunden för all gudstro värt namnet. Allt annat gör att Gud blir mindre, förminskas, någon vi tror att vi kan greppa, äga eller uttala oss tvärsäkert om.

De två första kapitlen i Bibeln understryker med all önskvärd tydlighet (som man brukar säga) att Gud är en god gud, som vill allt och alla väl. En gud som uppehåller liv, som ser till både stort och smått. Från galaxernas megaperspektiv till mikrobernas miniperspektiv. Och allt detta, som ett resultat av Guds kreativa nåd.

Inget i Bibeln som följer efter de två första kapitlen om skapelsen kan förminska eller ta bort något av Guds kärlek, nåd och omsorg om skapelsen och människan. Om dig och mig. Ingenting.

****

Nu när vi konstaterat att Guds nåd kommer före allt annat, i skapelsen, genom att ge oss liv, kan vi gå vidare och så på andra aspekter av Guds nåd, vi kan kalla det, den kärlek som aldrig ger upp.

I Genesis 3 tar berättelsen om skapelsen en ny vändning, från harmoni till en sorts katastrof. Det visar sig nämligen att en del av skapelsen är opålitlig, människorna, och ormen. Ormen som frestar och människan som blir frestad. Märk väl att både mannen och kvinnan frestas och faller för frestelsen. Det går inte att skylla på kvinnan. Många försök har gjorts, teologiskt, historiskt, kulturellt. Men båda faller, båda syndar.

Vari består synden i Edens trädgård?

Berättelsen om skapelsen och syndafallet är en del av ett långt epos från Genesis till Deuteronomium, ett epos som började nedtecknas under Israels barns fångenskap i Babylon. Den pågick 587–537 f.Kr räknat från Jerusalems förstörelse till perserkungen Kyros den stores löfte om att de till Babylon bortförda judarna kunde återvända till Jerusalem.

Det är när man är bort hemifrån, påtvingat eller frivilligt, som tankarna går bakåt, till historien, till traditionen, till föräldrar, förfäder och -mödrar. Hur började allt, hur blev det så här, varför är jag här, hur blev jag den jag är? Många stora författare har blivit stora just genom sina skildringar av sina rötter, släkter, familjer.

Bibeln är inget undantag, för vad är Bibeln annat än en släktskildring och en berättelse om Guds godhet till släkten, den släkt som är människan, mänskligheten, och bär förnamn som Adam, Noa, Abraham, Israel.  

När Israels barn i fångenskapen ser tillbaka på sin historia är det naturligt att historien börjar där de är, i tvåflodslandet, just där de befinner sig. I en trädgård mellan floderna Eufrat och Tigris möts Gud och människan för första gången. Gud kallar människan till sig, ger människan namn, identitet och ett uppdrag. Människan sviker Guds förtroende och Gud tvingar människan bära ansvar för detta svek, i kärlek, omtanke.

Edens trädgård är en bild av templet, den plats där Israel möter sin Gud till förlåtelse och försoning. Genom djuroffer och överlåtelse, både som kollektiv och enskilda personer. Edens trädgård är en berättelse om Israels kallelse och svek. Israels barn, Adam och Eva, blev kallade, men svek sin kallade. De är nu förvisade från templet, från platsen där Gud är nära. De är i fångenskap, men nu möter Gud dem genom profeter som bekräftar att Gud vill ge dem en framtid och ett hopp trots allt. Guds nåd är lika fast som urberget, lika hög som himlen är över jorden, som öster är från väster.

Edens trädgård är samtidigt en berättelse om varje människas uppvaknande till ansvar, inte sällan sker detta genom ett svek, genom att en gräns har överskridits.

Denna dramatiska berättelse visar på allvaret när människan sviker sin gudagivna kallelse. Då är det som att dö. Det är det som Bibeln kallar synd, att vi missar målet för Guds plan för vårt liv, att leva i gemenskap med Gud och i fred med varandra.

Edenberättelsen handlar om hur Gud vill fostra människan till ansvarstagande, i berättelsen uttryckt så att människan fördrivs från sitt ursprung, men inte från sin Gud. Även om något gott förlorat, så är det Gud som gett människan sin ande, sitt liv. Det kan ingen synd i världen göra om intet.

Hela Bibeln är fylld av Guds ord till folket, om ni litar på mig går det er väl, om inte så går det illa. Men aldrig att Gud skulle överge sitt folk, aldrig att Gud skulle vända ryggen till sin älskade skapelse, aldrig att Guds skulle stänga sitt hjärta till människorna.

****

Vad har allt det här med Jesus att göra? Han som dog för hela världens synd, besegrade döden och uppstod till liv och frälsning för allt skapat. Inte har väl Gud två olika sorts nåd, en i skapelsen och en i försoningen? Knappast.

Samma nåd och överflödande liv som pulserar i skapelsen redan från början, exploderar rakt in i mänsklighetens historia när Kristus uppstår från de döda, besegrar döden och ger oss nytt hopp. Kristus som enligt Johannes evangelium var Guds Ord redan i skapelsen, genom vilken allt som finns har kommit till, han manifesterar Guds nåd på nytt och på nytt.

Kristi död och uppståndelse är det yttersta tecknet på Guds självutgivande kärlek till oss människor och till hela skapelsen. Det är denna nåd vi får leva i och genom. Det är i honom vi lever, rör oss och är till.

Gud har gett oss livet, Kristus har berett försoning, Anden leder oss in i ansvarsfullhet och ansvarstagande, för skapelsen, för våra medmänniskor. Så att Kristus kan bli allt i alla. Amen.  

Predikan den 9 februari 2020 i Betelkyrkan, Helsingfors

Häromveckan dog filmregissören Terry Jones. Han var en av medlemmarna i den världsberömda brittiska humorgruppen Monty Python.  Monty Pythons humoristiska satir drabbade alla som råkade stå i vägen för deras galna humor.

Speciellt mycket tyckte man om att skämta om samhällsfenomen, vardagliga händelser, politik och religion. Ibland blev det stolpskott, men ofta träffade man mitt i prick. Som i filmen Life of Brian, regisserad av just Terry Jones.

Life of Brian handlar om en fiktiv parallellfigur till Jesus från Nasaret. Brian i filmen och Jesus i Bibeln har många likheter. Ingendera verkar vara särskilt intresserad att bli kändis och bägge drivs de framåt av krafter de inte alltid kan kontrollera. Båda dör på ett kors.

Många religiösa kritiserade filmen när den kom för att vara närmast hädisk. Man kan ju inte skämta om det som är heligt, eller hur? De som stängde av tv:n gick tyvärr miste om poängen. För ibland är det bara de som står utanför som hålla upp spegeln för dem som står innanför och visa på var det har gått snett. Monty Python-gänget visade att när inåtvändheten i den egna gruppen blir destruktiv är det dags att lyfta blicken och vidga vyerna. Humor och satir kan vara redskap i den processen.

Life of Brian lyfter upp och driver grovt med religiös sekterism, hyckleri och maktfullkomlighet. Det känns både skämmigt och befriande på samma gång. Just så där beter vi oss ibland, vi som är troende. Vi följer gärna med strömmen. Vi tror gärna på allt som verkar bra eller som någon bekant har rekommenderat på Facebook. Vi har ofta svårt att se med kritisk blick på det vi möter, i kyrkor, från predikstolar, i böcker, tidningar, tv-program eller sociala medier.

Filmen Life of Brian avslutas med sången Always look at the bright side of life sjungen av Brian och några andra hängande på varsitt kors. Det här blev bara för mycket för många troende som tog avstånd och fördömde det hela som ett hädiskt spektakel.

Jag förstår dem som reagerade kraftigt på filmen. Så här får man väl inte behandla en helig berättelse, eller? Utan att gå in för alltför mycket på var gränserna går för humor och satir, vill jag ändå ge Monty Python-gänget ett tack för att de har hjälpt mig och många andra att hitta ett annat perspektiv på livet.

Att sjunga ”Always look at the bright side of life”, översatt ungefär ”Se allt i livet från den ljusa sidan”, är knappast hädelse. Visst blir man som tittare omruskad och litet konfunderad av scenen. Men vid närmare eftertanke. Är det inte också ett uttryck för en djupt kristen livshållning. Att se livet från den ljusa sidan, att söka det goda i tillvaron? Är inte det en viktig del av vårt liv, vårt gudagivna uppdrag att våga tro på ljuset?

****

Idag är det ljusets söndag. Jesus är världens ljus. Han var den som många väntade på, han är den vi alla väntar på. Jesus hjälper oss att se det vi ännu inte upptäckt.

”Sök och ni ska finna”, säger Jesus. ”Min himmelske far önskar inget hellre än att ge goda gåvor till dem som ber honom om det”, tillägger han i ett annat sammanhang.

Samma livshållning möter vi hos aposteln Paulus som sitter i fängelset i Filippi och skriver till sina medkristna, kanske den mest otippade meningen i hela Bibeln: ”Gläd er i Herren alltid.”

Tron erbjuder oss en radikal perspektivförskjutning ett nytt sätt att se på livet. Tron utmanar oss och kallar oss att se ljuset. Vågar vi det?

Vågar vi det när vi är så präglade av en rädslans kultur. Också i kyrkan och församlingen. Ni får gärna rätta mig om jag har fel, men visst finns det mycket rädsla hos oss kristna.

Vi är rädda för att misslyckas. Vi är rädda för att synda och göra fel. Vi är rädda för framtiden. Vi är rädda att hamna utanför Guds vilja. Vi är rädda att Guds vakande öga ska upptäcka hurdana vi är innerst inne och litet osäkra på om Jesu försoning rår på det.

Vi är kanske rädda att hamna på fel bana i livet, fel utbildning, fel kärlekspartner, fel karriärval.  

Som om det skulle finnas något som på förhand givet är det enda rätta, förutbestämt, skrivet i stjärnorna, upptecknat i Livets bok, en rak linje som vi inte ska avvika från vare sig till höger eller vänster. Annars!

Men lyssna. Det enda som är förutbestämt är att du och jag som Jesu Kristi efterföljare är förutbestämda till goda gärningar. Smaka på det.

Det enda vi vet är att Gud berett något alldeles enastående fantastiskt åt alla älskade människor. Hela världen ska fröjdas. Alla knän ska böjas när Kristus blir allt i alla.

Det enda som står i Livets bok är namnen på alla dem som satt till tillit och förtröstan på Gud. Dessa som trotsat rädslan. Dessa som upplåtit sina hjärtat för Guds kärlek. Och där Guds kärlek kommer in där drivs rädslan ut. För rädsla finns inte i kärleken, står det i Bibeln.

****

Idag är det kyndelsmässodagen i den västliga kyrkan, där vi finns. Evangelietexten handlar om Jesus, världens ljus. Han som skulle komma. Han som också kom, såg och segrade. Inte på det sätt som många väntade sig, men på sitt eget sätt, på Guds sätt. Han var ljuset som skulle komma i världen, säger Johannes evangelisten. Och när Jesus kom förändrades allt. Vi såg honom, och han var människornas ljus.

Och när vi ser Jesus ser vi också hur allt lyses upp omkring honom, omkring oss. För ljuset hjälper oss att se. Se det som tidigare varit dolt. Den som tittar rakt in i ljuset riskerar att förlora sin syn. Men den som tittar på det som ljuset lyser upp, kommer att upptäcka saker den inte sett förut.

Vad händer om vi väljer att se ljuset varje dag?

Vi kommer att upptäcka godheten i tillvaron. Vi kommer att se skapelsen som Gud såg den i tidernas morgon. Allt var gott, allt var bra, allt var alldeles fantastiskt, underbart. Fridfull, vackert, harmoniskt.

Som den där sällsynta sommarmorgonen då du vaknar av dig själv, utan väckarklocka och stress. Genom gardinerna sipprar solljuset, någon har satt på kaffet och du får gå ut i morgonrocken och sätta ner foten i det varma, litet daggvåta gräset. Vid stranden hör du vågskvalpet och så tänker du, Gud är god. Här är gott att vara.

Vad händer om vi väljer att se ljuset varje dag?

Vi kommer att se Kristus i allt, i alla, överallt. Han som var det skapande Ordet när jorden och universum blev till, honom får vi erfara och uppleva när vi väljer ljuset. Han som identifierar sig med vår nästa, honom får vi möta varje dag hos varandra.

Den gudsbild som finns i var och en av oss må vara skymd av synd, ofullkomlighet och rädsla. Men den finns kvar som ett minne av det fullkomliga och reflekterar Guds skapelseglädje över att just du finns, att just jag finns, att vi tillsammans får finnas här, omslutna av ljuset, Guds allestädes närvarande kärlek.

Guds första ord var: Varde ljus. Ljus bli till. Liksom vi tror att Kristus Ordet var närvarande i skapelsen får vi tro att Kristus Ljuset har funnits med ända från början. Vi tror att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Då får vi också tro att Guds ljus är så starkt och klart och mjukt att det lyser upp allt mörker i världen, allt mörker inom oss. Att ljuset helar och avlägsnar allt som gör oss mindre, som förkrymper, tar bort livsglädjen.

****

Ordet ljus förekommer ofta i Bibeln. Ljuset förknippas med skapelsens ord i begynnelse. Ljuset är ordet som lyser upp vår väg. Ljus och sanning är syskonord. Ljus handlar om ärlighet, öppenhet. Den som genomlyses av Guds ljus har ingenting att dölja, ingenting att frukta.

Bibeln uppmanar oss att vandra i ljuset.

Om ni vandrar i ljuset liksom han i ljuset så har ni gemenskap med varandra. Och blodet från Jesus hans son renar oss från all vår synd.

Paulus såg ljuset på vägen till Damaskus. Det var i ljuset han mötte Jesus. Ljuset lyste upp hans väg och han såg. Han insåg att dem han förföljde var Jesus själv. I var och en av de troende som han vill fängsla och tortera fanns Kristusljuset. Efter att Paulus mött Jesus på Damaskusvägen tog Kristusljuset sin boning i honom själv.

När Paulus hade mött Jesus såg han honom som Jesus den korsfäste, som Kristus den uppståndne. Den personliga frälsaren, den kosmiske allhärskaren. Kristus som var med i skapelsen. Kristus som stiger ned i dödsriket och förintar döden. Kristus som är Herre över caesar, över alla världsliga och kosmiska makter. Kristus som uppfyller hela skapelsen, när han blir allt i alla.

Kristus är ljuset som kom in i världen, i skapelsen, i försoningen, i framtiden, i evigheten. Kristus, världens ljus, har övervunnit all synd, ondska och död. Ingenting kan skilja oss från ljuset. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus, ingenting. Kristus tar bort rädslan och ger oss trygghet. Han tar bort osäkerheten och ger oss tro. Han tar bort allt som hindrar oss att se vem Gud är, den yttersta kärleken till alla människor, till allt skapat. Till dig personligen, här och nu.

Det är honom vi tillhör, honom vi bekänner oss till. Han är världens ljus, vi är ljusets barn, bärare av Guds ljus. Amen.

Text: Jani Edström. Predikan på kyndelsmässodagen, ljusets söndag, 2020-02-02